När rättssäkerhet blivit ett skällsord

Expressens namnkunniga politiska ledarskribent Anna Dahlberg skriver på Annandagen https://www.expressen.se/ledare/ledarsnack/manniskor-litar-inte-pa-att-staten-kan-skydda-dem/ hur ensidigt fokus på rättssäkerheten enligt en intervjuad åklagare lett till att Sverige släpar efter i kampen mot gängbrottsligheten.

Dahlberg konstaterar missnöjt att det länge var advokaterna och Advokatsamfundets generalsekreterare som syntes i den kriminalpolitiska debatten och då varnade för politiska förslag ”som påstods hota rättssäkerheten”.

Riksåklagarens reviderade riktlinjer 2017 om anhållande av unga, som syftar till att Barnkonventionen ska respekteras, beskrivs vara ett uttryck för att inte ens Åklagarmyndigheten orkade stå upp för det brottsbekämpande perspektivet.

Den intervjuade åklagaren tror att advokaternas kritik av olika lagstiftningsinitiativ har hämmat debatten och gjort att ”lagstiftningen ligger långt efter”. Dahlberg diskuterar om likheterna mellan migrationspolitiken och kriminalpolitiken. De som värnat principerna har enligt Dahlberg funnit verkligheten vara av underordnad betydelse. Ett påstående som enligt min mening saknar grund. Det är precis tvärtom. Advokater och andra som argumenterar för vidmakthållande av rättsstatens principer och en human människosyn lever just i verkligheten. De företräder flyktingar, brottsoffer och människor som är misstänkta för brott.  Och de ser konsekvenserna av en urholkad asylrätt, en ökad repression och riskerna för en urholkad rättssäkerhet i lagstiftning och rättstillämpning.

Den intervjuade åklagaren känner att ”vi i Sverige blivit för enkelspåriga när vi bara fokuserar på att inga oskyldiga ska dömas”. Hon uttrycker också missnöje med att domarna i debatten ofta tar parti för advokaterna. Skälet är enligt åklagaren att domare är rädda, konservativt lagda och känner sig trygga med att göra som man alltid gjort. Det är till och med så enligt åklagaren att beviskraven har höjts märkbart under senare, år särskilt i mål där avgörande bevis saknas. Något som för medborgare i allmänhet borde uppfattas som något positivt.

Jag har precis läst Anne Applebaums bok Demokratins skymning. Den speglar vad som kan hända i ett samhälle när grundläggande rättsprinciper överges. Och det som var otänkbart att uttrycka för tjugo år sedan har blivit normalitet. Boken kan tjäna som illustration till varför jag hoppas att  Advokatsamfundet fortsätter att värna rättssäkerheten, att åklagarna upprätthåller sin objektivitetsplikt och att domarna tillämpar lag, prövar bevisning och fastställer påföljd enligt erkända rättsprinciper. Och att advokaterna upprätthåller sina kärnvärden; oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och frånvaro av intressekonflikter.

Avslutningsvis finns skäl påminna om att de rättsstatens principer som ställs mot det Dahlberg kallar verkligheten möjliggör för Expressens liberala ledarsida och åklagare att fritt uttrycka sina åsikter i rättspolitiska frågor hur konstiga de än må vara.

När känslor och partipolitik tar överhanden krävs besinning

Den senaste tiden har inneburit ett ökat antal smittade och döda i Covid. Detta innefattar stort lidande och stor sorg. Och ett misslyckande, i meningen att vi i likhet med de flesta länder inte lyckats skydda de äldre. Corona – kommissionen har presenterat sitt betänkande, innefattande relevant kritik av de allvarliga systembrister, som belastat svensk äldrevård sedan 1990-talet och som tidigare bekräftats av bl.a. Äldreutredningen. För detta bär alla statsbärande politiska partier ansvar; tidigare och nuvarande regeringar, liksom kommunala och regionalpolitiska företrädare. Oss väljare ej att förglömma. Att idag som vissa, politiker och andra, ägna sig åt närmast vulgär pajkastning, är därför mindre klädsamt.

Alla de som nu tar heder och ära av statsministern, socialministern, generaldirektören för Folkhälsomyndigheten och framförallt statsepidemiologen Anders Tegnell borde överväga en mindre aggressiv hållning. Det har sannolikt, allt annat vore förvånande, retrospektivt gjorts felbedömningar i kampen mot pandemin. Men, det kan vara bra att erinra sig att beslut fattas på grund av den information som vid tillfället finns tillgänglig. En klok idé vore därför att avvakta alla förhastade slutsatser.

I gårdagens DN skriver Richard Swartz https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-svenskarna-har-tagit-sig-igenom-den-andra-vagen-battre-an-andra-europeer/ en utmärkt sansad och klok artikel om den svenska pandemidebatten och farorna med att tillgodose önskemålen om krafttag och inskränkningar i våra grundlagsskyddade rättigheter. Jag föreslår läsning av denna. Swartz sätter nämligen perspektiv på den svenska debatten, som enligt min mening tappat alla proportioner. Göran Greider i Dala-Demokraten har också skrivit på samma tema. Liksom Vidar Andersson.

Det är olustigt när viktiga samhällsfrågor blir offer för känslostyrda och personfixerade debatter. Det är sorgligt att se hur vanligtvis kloka personer hemfaller åt den i bästa fall aningslösa och osakliga jakten på syndabockar. Denna utveckling bidrar till att underminera tilltron till samhällets institutioner och att vi tappar proportioner. Ansvarsutkrävande är viktigt. Men det kräver mer än känslor, åsikter och rop på åtgärder. Framförallt är det en god ordning att ha nödvändiga fakta när ansvar ska utkrävas. 

Av alla de som har haft synpunkter, framfört kritik eller ifrågasatt den svenska strategin har få kommit med konstruktiva, alternativa och effektiva förslag på lösning av pandemin och dess konsekvenser. Och som Schwarz påpekar. Det är inte Sverige som utmärker sig. Det är våra nordiska grannländer.

I en parlamentarisk demokrati utkrävs ansvar vid allmänna val. Det finns som bekant också möjlighet för riksdagen att rösta om misstroende mot statsministern och enskilda statsråd. Att under pågående pandemi framföra avgångskrav mot statsråd och enskilda tjänstemän är dock inte en självklar åtgärd. Partipolitik och känslostyrd aktivism är dåliga rådgivare mot Covid. Pandemin borde inte vara en partipolitisk fråga. Den är en alltför allvarlig samhällelig utmaning för det. Osakliga personangrepp på enskilda tjänstemän är inte heller godtagbart. Att fokusera på statsepidemiolog Anders Tegnell förefaller därför synnerligen oklokt.

Alla de som nu ropar på behovet av att ge regeringen mer kraftfulla verktyg bör tänka efter. Det handlar ytterst om att upprätthålla grundläggande demokratiska samhällsprinciper i ett land som har varit en ledande välfärdsstat. Inskränkningar i våra demokratiska rättigheter ska endast kunna göras om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det kräver att det finns ett behov, att åtgärden blir effektiv och att inskränkningen är proportionerlig. Regeringens förslag att utreda frågan om möjligheten att införa undantagstillstånd inger i sammanhanget oro, liksom utformningen av det nyligen presenterade förslaget till pandemilag. Låt oss hoppas att regering och riksdag besinnar sig vid utformningen av ny lagstiftning. 

Corona-kommissionen är en bra grund att stå på för en långsiktig lösning på systembrister och ansvarsfördelning, inte minst inom äldrevården. Låt oss hoppas att alla politiker gemensamt tar dess slutsatser på allvar och omgående rättar till de allvarliga systembrister som @mats_melin och Coronakommissionen redovisat.

När det abnorma blir normalitet.

Om någon vecka är det val i Sverige. Vi ska då tala om vilken politik vi föredrar och vilka politiska ledare vi vill ska företräda oss de närmaste fyra åren. Fria och allmänna val är en hörnsten i en demokrati. Denna hörnsten är inte bara en rättighet. Den innebär också ett ansvar. Vill man upprätthålla demokratin och de värderingar den bygger på är det envars skyldighet att motverka att demokratin används som ett redskap för att underminera rättsstatens grundvalar och nedmontera de institutioner som uppbär ett humanistiskt samhälle byggt på idén om alla människors lika värde.

Man hade kunnat tro att den svenska demokratins grundvalar är ohotade. Om det inte vore för hur lätt det visat sig vara att förvandla en demokrati till autokrati. Turkiet och Ryssland är färska exempel. Utvecklingen i Polen och Ungern är problematisk. Herrar Erdogan, Putin och Orban har alla kommit till makten efter valprocesser som sökt sin legitimitet under demokratins banér. Så även Donald Trump. Alla har de dessvärre använt sin nyvunna makt för att undergräva legitimiteten hos de institutioner som är satta att skydda den.

Autokraterna beskriver ofta den egna nationen som ett land i kris. Krisbudskapen avlöser varandra och människor invaggas i oro. Hotbilder målas upp där enskilda grupper pekas ut som orsak till alla problem. Lösningen är fler poliser och hårdare straff. Beskrivningen känns igen också från den svenska debatten. Denna verklighetsbild saknar dock vetenskapligt stöd. Den bygger på en rädsla att bli utsatt för brott som för svenskt vidkommande saknar relevans när det gäller risken för att i realiteten bli utsatt för brott. Det innebär inte att det inte finns utmaningar.

Den politiska retoriken, såväl på sociala medier som i det allmänna politiska samtalet, distanserar sig allt oftare från principen om alla människors lika värde. Invandrar – och främlingsfientliga partier inom och utom riksdagen delar nu öppet in människor i olika grupper. Nordiska motståndsrörelsen och Sverigedemokraterna, vilka båda växer, hyllar skillnaderna mellan infödda svenskar och inflyttade. Man laborerar med förvirrade föreställningar om den ”svenska” identiteten. Greppet minner om obehagliga tankemönster från fordom.

Enligt SD:s budgetmotion ska ”bästa möjliga vård” enbart erbjudas svenska medborgare, samtidigt som möjligheten att bli svensk medborgare i princip upphör. Icke svenska medborgare ska bara ha rätt till grundläggande vård. När det gäller människor som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd, människor som i SDs terminologi kallas för ”illegala individer”, ska dessa vara helt undantagna från att få vård. Oavsett medicinskt tillstånd. I Danmark har man redan infört nya regler riktade mot personer som bor i fattiga områden med hög andel invandrare. Ett annat exempel på den allt obehagligare argumentationen är när EU- migranter regelmässigt beskrivs vara offer för människohandel, ägna sig åt grov brottslighet och vara lata. Myter och fördomar tillåts slå rot. Precis som de tilläts göra i Tyskland på trettiotalet.

Det finns många som anser att det är osakligt, överdrivet och direkt missvisande att jämföra den framväxande främlingsfientligheten i Sverige och Europa med de judeförföljelser som i inleddes i Tyskland på 1930-talet. Det tycker inte jag. Det finns nämligen påtagliga och obehagliga likheter. En är retoriken. Som framgår längre fram i denna tidnings Fokus brukar den organiserade brottsligheten beskrivas som, ”den är nätverksbaserad, den är internationellt förgrenad, den kommer utifrån, den undergräver hederlig affärsverksamhet genom illojal och illegal konkurrens, den ligger bakom mord och andra fall av grovt våld, och den utgör ytterst ett hot mot statens säkerhet”. Dessa påståenden avsåg inte från början organiserad brottslighet utan bygger enligt professorn i kriminologi Henrik Tham på påståenden om judarna i den offentliga debatten i Norge före andra världskriget. Det gemensamma i beskrivningen av judarna i Norge och dagens organiserade brottslighet är enligt Tham att man talar om något främmande, som kan tillskrivas ett antal egenskaper på oklar empirisk grund och där människor kan ”projicera en allmän oro på det okända.” En annan gemensam nämnare är att de båda storheterna ska bekämpas.

Främlingsfientligheten, antisemitismen, liksom hatet mot muslimer är idag utbrett. De europeiska parlamenten, inklusive Sveriges riksdag, innehåller starkt odemokratiska och främlingsfientliga krafter. Dessa mörkermän och kvinnor har fått ett allt större inflytande. Även i grundmurade demokratier har lagar införts som bjärt strider mot fastlagda rättsstatliga principer. Det abnorma håller ånyo på att normaliseras på en rad områden.

Efter valet 2014 blev SD-riksdagsmannen Björn Söder riksdagens andre vice talman i Sveriges riksdag. Han har gjort sig känd för sina rasistiska uttalanden. Han anser att homosexualitet är en sexuell avart jämförbart med tidelag och pedofili. Han propagerar för dödsstraff. Han har hävdat att samer, tornedalningar, judar och kurder inte är svenskar. Han anser inte att religionsfriheten är en självklar rättighet. Han har poserat leende med SS-veteraner. Han har uttryckt förståelse för att romer diskrimineras. Han vill förbjuda böneutrop och vill förhindra att polisen rekryterar från minoriteter. Han har också jämfört islam med nazism. Söder representerar en rasideologi som inte hör hemma i Sveriges riksdag.

Ett annat exempel på sverigedemokratiska partiföreträdare som ger uttryck för grovt rasistiska ståndpunkter är den ekonomiskt politiske talesmannnen Oscar Sjöstedt. Välbekant är det videoklipp där Sjöstedt på brun fyllefest med likasinnade gapskrattar åt berättelsen om när nazistiska arbetskamrater sparkar på döda får och låtsas att de är judar. Han inte bara skrattar. Han visar också hur nazisterna gjorde och vad de sade. På samma video förekommer för övrigt även även Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur är det möjligt att personer som Sjöstedt och Karlsson fått en så framträdande roll i ett stort riksdagsparti?

Jimmie Åkessons medarbetare på Sverigedemokraternas kansli, riksdagskandidaten Mikael Bystedt, har enligt uppgifter i media skrivit hundratals grovt hatiska kommentarer mot muslimer på olika hatsajter och bland annat kallat dem jordens avskum. När det berättades att moskeér bränts ned i London, ska han ha skrivit: “ Jäkl vad bra gjort! Nu hoppas vi att detta sprider sig till sverige som en löpeld”. En annan som utmärkt sig är järnrörsmannen och SDs tidigare rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth. Han vill utvisa folk till tortyr och dödsstraff. Enligt en annan järnrörsman och tidigare riksdagsledamot Erik Almqvist är fria val och pressfrihet enbart uttryck för liberalmarxism. Ett antal sveridemokrater som kandiderade till kyrkovalet har likaså skrivit uttalat rasistiska, nazistiska och djupt odemokratiska kommentarer på olika hatsajter.

Jimmie Åkesson uttryckte i Almedalen 2013 att den dag då papperslösa barn fick rätt till sjukvård var en skammens dag. Till detta kan läggas ett oräkneligt antal Sverigedemokratiska nämndemäns hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. Att Sverigedemokraterna, ett parti som för blott trettio år sedan bildades av nazistiska och rasistiska förgrundsgestalter, kommer undan med sina odemokratiska, rasisitiska och naziska uttalanden från en rad prominenta företrädare för partiet, är obegripligt och synnerligen allvarligt.

Sverigedemokraterna är idag ett etablerat svenskt politiskt parti med ett väljarunderlag inte långt från Socialdemokrater och Moderater. Sverigedemokraterna kan genom kommande val bli ett statsbärande parti. Om en så stor andel av befolkningen som 20 procent eller mer gilllar Sverigedeomkraternas politik ger detta stort inflytande i riksdagen. Det är en parlamentarisk utgångspunkt, som borde leda till eftertanke. Särskilt i ljuset av vad SDs partisekreterare tidigare uttryckt: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Demokratin kan bara försvaras genom en öppen debatt där medborgarna deltar och tar ansvar för sina val. I den debatten krävs röster som legendariska Hedi Fried. En annan röst är den tidigare domaren i Internationella domstolen i Haag, professorn och författaren Thomas Buergenthal. Han har i i boken ”A Lucky Child” skildrat sina erfarenheter från gettot i Polen, som ensam ung judisk pojke separerad från sina föräldrar i dödslägren, under dödsmarschen från Auschwitz till Sachsenhausen och från befrielsen, samt den känslosamma återföreningen med modern. Det är en rörande skildring och en skrämmande betraktelse över hur människan kan förvandlas till en dödsmaskin programmerad att mörda oskyldiga av det enda skälet att de är annorlunda. Var och en av alla de 6, 3 miljoner judar och enligt vissa bedömare lika många romer, homosexuella samt politiska motståndare som dog under Förintelsen, mördades av vanliga människor pga sin religion, ras, etnicitet, sexuella preferenser eller politisk inriktning. Och det hände mitt i Europa.

Frieds och Buergenthals berättelser är nödvändiga för att förstå vad som händer i ett samhälle när abnormiteten blir normalitet för vanliga hyggliga, hederliga människor, för fäder och mödrar, systrar och bröder. Förföljelse och övergrepp på befolkningsgrupper kommer inte plötsligt. Startsträckan är lång. Så var det på trettiotalet. Så är det idag. Normaliseringen av ytterligheter utgör ett av de farligaste hoten mot vår demokrati. Och när straffrätten blir ett ineffektivt instrument för social förändring och bekämpning av sociala problem har Advokatsamfundet och enskilda advokater en självklar uppgift att reagera och påtala dessa utmaningar. Det handlar inte om partipolitik som vissa vill hävda. Det handlar om att värna den demokratiska rättsstaten och skyddet för mänskliga rättigheter.

Denna text är ursprungligen publicerad i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund  nr 6 2018 http://www.advokaten.se

”Vem ansvarar för Anne Rambergs twittrande?”

Så lyder rubriken på en artikel skriven av Jakob Heidbrink och publicerad på nätsajten kvartal.se. Författaren är docent i civilrätt vid Göteborgs universitet med uppgiven specialisering i järnvägsregleringsrätt.

Svaret på frågan är mycket enkelt. Det gör Anne Ramberg. Men, som Heidbrink riktigt påpekar är det Advokatsamfundets styrelses ansvar att göra sig av med en generalsekreterare som styrelsen saknar förtroende för. På samma sätt som det är ledamöternas ansvar att byta ut en styrelse som inte gör det den ska. Det är ju närmast självklart.

Heidbrink diskuterar min rätt att ta ställning i vad han kallar kontroversiella politiska frågor, liksom lämpligheten härav. Han nämner tre exempel; att jag kallade grovt rasistiska och hotfulla meningsmotståndare på Twitter för bruna råttor, att jag i Metoo debatten kritiserade medias i vissa fall otillständiga publiceringar och den bristande rättssäkerheten, samt att jag uttalat stöd för civil olydnad i vissa fall. Jag vidhåller givetvis alla de ståndpunkter jag givit uttryck för. De har en sak gemensamt. De tar sin utgångspunkt i respekten för grundläggande rättsstatliga principer. För det handlar just om principer.

Det finns i det sammanhanget tydligtvis skäl att erinra om Advokatsamfundets roll och uppgifter.

För det första är inte Advokatsamfundet någon ”ideologisk förening” (vad det nu är) som Heidbrink inte heller hävdar (uppdaterad pga felcitering). Advokatsamfundet är en privaträttslig organisation med vissa offentligrättsliga uppgifter. Advokatsamfundet är, i likhet med alla nationella advokatsamfund i demokratiska rättsstater, reglerat i lag. Reglernas syfte är i första hand att i klienternas intresse garantera de nationella advokatsamfunden oberoende och självreglering. I vissa länder är detta till och med grundlagsskyddat. I Sverige är advokater reglerade i rättegångsbalken. Härav följer bland annat att advokater är skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed bestäms av Advokatsamfundet. Men tillsynen och utdömande av påföljder för brott mot god advokatsed är noga reglerat i lag. Justitiekanslern utövar tillsyn över Advokatsamfundets offentligrättsliga verksamhet. När det gäller beviljandet av inträde i Advokatsamfundet är också detta noga reglerat i rättegångsbalken. Till skillnad från förhållandena i många europeiska länder åtnjuter svenska advokater i grunden inget monopol. I Sverige kan vem som helst tillhandahålla juridiska tjänster dock med undantag för uppdraget som offentlig försvarare. Svenska advokater har istället en skyddad titel. För att beviljas inträde uppställs formella krav och att sökanden kan styrka sin lämplighet att utöva advokatyrket. Personer som inte beviljas inträde av styrelsen eller advokater som utesluts av Disciplinnämnden kan klaga direkt till Högsta domstolen.

Advokatsamfundets uppgifter är fastlagda i stadgarna. De består i att garantera en hög etisk och professionell standard hos advokaterna, att värna rättsstaten och rättssäkerheten, att iaktta advokaternas yrkesintressen och att värna ett enat advokatsamfund. För dessa uppgifter ansvarar styrelsen, Disciplinnämnden och kansliet. Generalsekreteraren är chef för kansliet och deltar aktivt i såväl styrelsens som Disciplinnämndens arbete.

När det gäller rättsstatliga frågor är det således Advokatsamfundets och dess generalsekreterares uppgift att värna rättsstaten och rättssäkerheten samt att delta i den rättspolitiska diskursen. Det gör vi också. Advokatsamfundet avger ca 130 remissyttranden årligen. De är alla svar på lagförslag. Lagstiftning är en direkt följd av politiska beslut. Advokatsamfundet är också representerat med experter i ett stort antal utredningar. För egen del har jag under de senaste två åren deltagit som expert i ett flertal utredningar av stor politisk betydelse. Det har bland annat gällt datalagring och hemlig dataavläsning. För närvarande är jag expert i en utredning som rör Barnkonventionen. Deltagande i lagstiftningsarbetet innebär att man tar ställning i frågor som har politiska implikationer. Utredningsväsendet med experter är en sedan lång tid väl etablerad tradition som saknar partipolitiska kopplingar.

Jag anser det är angeläget att vara transparent och markera samfundets ståndpunkt i olika centrala frågor. Till detta kommer uppgiften att föra en rättspolitisk debatt med utgångspunkt i de principer som Advokatsamfundet omfattar. Att alla uttlanden inte är uppe till prövning i samfundets styrelse är närmast självklart. En sådan ordning skulle, I dagens mycket snabba debattflöde, leda till en passivisering av samfundets opinionsbildande roll. I många frågor krävs snabbt agerande. Det kan i praktiken bara genralsekreteraren hantera med utgångspunkt i samfundets värdegrund och rättsstatliga principer.

Att en av Advokatsamfundets viktigaste uppgifter är att värna rättsstaten följer inte bara av stadgarna, utan också av internationella överenskommelser. UN Guiding Principles on Lawyers uttalar tydligt att det är advokatsamfundens och advokaternas uppgift att upplysa allmänheten om deras rättigheter och att värna människors fri -och rättigheter. Detta följer också av arbetsordningen för generalsekreteraren vars skyldighet det är att aktivt delta i den rättspolitiska debatten. Detta förefaller ogillas alldeles oerhört av vissa. Särskilt så här i valtider. Vad som är anmärkningsvärt är att nästan undantagslöst dessa mina kritiker tar sin utgångspunkt i min behörighet att uttala mig. På ytan förefaller sakfrågorna vara av mindre intresse även om realiteten givetvis är att de i sak ogillar den av mig redovisade ståndpunkten. Men det tycks anses enklare – och ofta mindre avslöjande – att hålla sig till behörighetsfrågan. På så vis slipper man att redovisa sitt eget tankegods. Jag noterar att även vissa journalister och politiker ger uttryck för denna inställning. Det tycker jag är anmärkningsvärt från principiella utgångspunkter. Kritisera gärna sakinnehållet. Men låt bli att ifrågasätta min rätt att ge uttryck för åsikter.

Detta sagt finns självklart enskilda ledamöter som inte delar Advokatsamfundets och min syn i rättspolitiska frågor. Det är något man får leva med i en organisation med ca 6 000 medlemmar, vars medlemskår naturligtvis hyser disparata åsikter i varje samhällsfråga. Att inte våga uttrycka åsikter i viktiga frågor inom Advokatsamfundets intressesfär därför att någon ledamot kan tänkas tycka annorlunda skulle innebära en död hand över samfundets roll i lagstiftningsarbetet och samhällsdebatten.

Jag finner avslutningsvis den uppenbara svårigheten att skilja på rättspolitiska frågor och partipolitik förvånande. Rättssäkerhet och rättsstatliga principer har i grunden ingenting med partipolitik att göra. En annan sak är att intresset att värna rättsstaten är svagare hos vissa och starkare hos andra. Det är kanske inte så konstigt i en tid och i ett land där mer grundläggande hot mot rättsstaten inte föreligger. Men ljudet i skällan lär bli annorlunda om de politiska förhållandena i Sverige skulle komma att likna dem i Polen, Ungern,Turkiet eller Venezuela. Det är därför viktigt att befästa rättssamhällets förskansningar redan innan så skett. Sedan är det för sent.

Om priset för populistiska lagstiftningsprojekt

Av den Nationella trygghetsundersökningen 2017 som Brottsförebyggande rådet presenterade den 29 januari framgår att förtroendet för rättsväsendets myndigheter sjunkit med hela sex procent i jämförelse med 2016. Förtroendet för Kriminalvården har sjunkit mer än för övriga myndigheter. Fram till för två år sedan ökade förtroendet. De senaste två åren har dock denna trend brutits. Förtroendet är nu tillbaka på 2006 års nivå. När förtroendet för demokratiska institutioner sjunker finns skäl att noga fundera över orsakerna.

Det är givetvis en komplex fråga att identifiera orsakerna. Det finns sannolikt flera förklaringar. Men, ett skäl till det minskade förtroendet för rättsväsendet, står tror jag att finna, i den politiska retoriken. Den tar inte sällan sin utgångspunkt i larmrapporter om krigszoner i förorterna eller medialt fokus på grova våldsbrott och då särskilt sexualbrott. Starka känslomässiga krafter sätts i rörelse. Detta i kombination med politiker som vill visa handlingskraft utgör enligt mitt förmenande en inte oväsentlig grogrund till det minskade förtroendet.

När hotbilder målas upp skapar det rädsla. Befolkningen kräver då åtgärder från politiskt ansvariga. Rättstryggheten ska värnas. Det är en rimlig utgångspunkt. Men inte till varje pris. De politiska partierna, med något undantag, bjuder ett valår som detta över varandra i repressiva lagförslag alltifrån frågor om utvidgning av det kriminaliserade området till strängare påföljder. Människor förleds att tro att dessa lagstiftningsinitiativ kommer att leda till förändring och ökad trygghet. När dessa förväntningar inte infrias leder det till ett oförtjänt minskat förtroende för rättsväsendet i allmänhet och för domstolarna i synnerhet.

Politiker bör besinna sig när de presenterar allehanda ogenomtänkta och publikfriande förslag. Alltifrån att sätta in militär i förorten till anonyma vittnen. Justitieministern har glädjande nog uttryckligen tagit avstånd från sådana attacker på rättsstatliga principer. Det är värt respekt.

Det råder idag stor samstämmighet i riksdagen avseende förslaget till införandet av en samtyckesreglerad sexualbrottslagstiftning. Ett förslag som utöver en rad brister även saknar ens lågt ställda krav på verklighetsförankring. Advokatsamfundet har framfört allvarlig kritik. Så har Lagrådet, som i klara verba avstyrkte förslaget. Denna kritik bör regeringen och riksdagens ledamöter nogsamt beakta när det är dags att votera. Mycket står på spel av politisk trovärdighet. Det har antytts att man inte skulle beakta Lagrådets kritik. Det återstår att se. Men, om regering och riksdag väljer att bortse från Lagrådets kritik är det allvarligt. Det skulle riskera att ytterligare undergräva förtroendet för de demokratiska institutionerna. Frågan om en författningsdomstol får då ny näring.

Lycka till Gudrun Antemar

Imorgon ska regeringen utnämna ny lagman för Stockholms tingsrätt, flaggskeppet när det gäller underinstanserna på den allmänna domstolssidan. Två utomordentligt skickliga och mycket kloka personer sökte tjänsten.

Domarnämnden, som är en myndighet med uppgift att lämna förslag till regeringen i tillsättningsärenden av domare, hade att pröva vem av de två som med tillämpning av regeringsformen var den mest skickliga för uppdraget. Nämnden fann att Gudrun Antemar var den skickligaste. En ledamot var skiljaktig. Antemar har lång, utomordentligt väl vitsordad erfarenhet av ledarskap, alltifrån generaldirektör på EBM, riksrevisor, till att vara lagman för Sveriges största domstol, Förvaltningsrätten i Stockholm.

Tillsammans med domare, representanter från rättsväsendet och riksdagsledamöter är jag ledamot av Domarnämnden.När nu Dagens Nyheter gör nyhet av att två inflytelserika herrar misstyckt till Domarnämndens förslag och beskriver det, som om Domarnämnden förbisett relevanta omständigheter, blir jag lite förundrad.

Den ene av av de brevskrivande herrarna är generaldirektör i Domstolsverket och ledamot av Domarnämnden, dock utan rösträtt. Han är en utomordentligt erfaren domstolschef, men som på för mig okända grunder uppenbarligen inte tycker om Gudrun Antemar.

Den andre herren, nuvarande lagmannen på Stockholms tingsrätt är en av Sveriges mest erfarna jurister och domare. Han har bland annat varit expeditionschef på Justitiedepartementet, generaldirektör på Domstolsverket, rikspolischef, lagman i Göteborgs tingsrätt och nu lagman för Stockholms tingsrätt. Stefan Strömberg är en utomordentligt bra karl. Han är uppriktig och står för det han tycker. I likhet med Gudrun Antemar har Stefan Strömberg genomfört stora omorganisationer, som dock inte alltid mötts av förtjusning, vilket återspeglat sig i utvärderingar från medarbetarna. Jag har dock alltid tyckt om och respekterat honom. Jag tillåter mig tro att respekten har varit och är ömsesidig.

Herrarnas brev till Domarnämnden i detta tillsättningsärende lämnar dock en del övrigt att önska. När det gäller Domstolsverkets generaldirektör finns skäl att starkt ifrågasätta det brev med anonyma anklagelser som tillställdes Domarnämnden och som DN återger. Anonyma uttryck för missnöje i största allmänhet förtjänar mycket liten respekt. Särskilt inom domarkåren, som förväntas besitta hög integritet. Det lämpliga i att generaldirektören för Domstolsverket skriver sig skiljaktig i ett tillsättningsärende på grundval av anonyma missnöjesyttringar kan på goda grunder diskuteras.

När det gäller lagmannens vid Stockholms tingsrätt känslofyllda brev till Domarnämnden förtjänar det dessvärre inte att bemötas.

Om avsikten är att skada Gudrun Antemar, då kan man – även med trubbiga vapen kortsiktigt lyckas. På sikt är jag dock övertygad att Gudrun Antemar kommer bli en utmärkt efterträdare till Stefan Strömberg som lagman för Stockholms tingsrätt.

Men om målsättningen är att påverka regeringen är jag övertygad om att ambitionen är missriktad. Det är inte anonyma rykten eller koleriska utfall som styr regeringens utnämningar. Och det vet regeringen.

Rätt att säga nej till en europeisk åklagarmyndighet

Förslaget att skapa en gemensam självständig europeisk åklagarmyndighet inom EU (European Public Prosecutors Office, EPPO) är kontroversiellt. Regeringens inställning är att bekämpningen av brott mot EU:s finansiella intressen ska vara effektiv, men anser på goda grunder att förslaget är mycket långtgående eftersom medlemsstaterna ska överlåta sin åklagarbehörighet för vissa brott. Sverige har därför under ministerrådsförhandlingarna 7-8 december 2016 ställt sig negativt till ett införande av EPPO.

Det är lätt att ansluta sig till den svenska kritiken mot ett sådant införande. Skälen härför är flera.

Det finns redan ett omfattande europeiskt gränsöverskridande åklagarsamarbete inom Eurojust, som för övrigt är tillkommet på svenskt initiativ. Det är vidare högst oklart om och under vilka former de två organen skulle kunna samexistera och samverka. Risken är stor att Eurojust skulle försvagas, vilket vore olyckligt.

Enligt EPPO-förslaget ska medlemsstaterna överlåta sin åklagarbehörighet för vissa brott. En grundläggande princip inom straff- och straffprocessen är att denna bör ligga inom respektive medlemsstats behörighet. Detta bör som huvudregel också gälla framöver. Rätten att åtala är och ska vara kopplad till de nationella rättsordningarna. Ingen utländsk åklagare ska kunna styra en förundersökning på svenskt territorium, även om det sedan ska vara nationell domstol som ska pröva ett åtal.

Till detta kommer att den ibland allvarliga nationella korruption som förekommer i vissa medlemsländer och som ligger till grund för förslaget om EPPO inte är utbredd i Sverige. Det är såvitt jag kan bedöma mer ändamålsenligt och effektivt att länderna själva beivrar korruptionen internt, istället för att skapa en ny pan-europeisk supranationell åklagarorganisation.

Förslaget skulle även bli både dyrt och ineffektivt. Behörigheten för EPPO skulle nämligen främst omfatta korruption och penningtvätt avseende EU-medel, vilket är ett mycket begränsat behörighetsområde. Detta kan inte motivera de enorma resurser av såväl pengar som personal som skulle erfordras för att inrätta detta system. Verksamheten skulle vidare endast avse sådan grov ekonomisk brottslighet som påverkar EU:s finansiella intressen, vilket är ett mycket begränsat och svårdefinierbart kriterium.

Sammanfattningsvis är Sveriges hållning i denna fråga enligt min mening  välgrundad.

Advokatens samhällsansvar

Advokater har ett ansvar som sträcker sig längre än att företräda sin klient i ett enskilt ärende. Det är en vedertagen grundsats att det åligger advokater vid utförande av sitt uppdrag för en klient, att göra detta utifrån en vidare etisk kontext, än bara själva domstolsförhandlingen eller rådgivningen i det speciella fallet. Skälet till denna inställning är att advokaten har ett åtagande inte bara gentemot klienten, utan också mot samhället i stort. Denna utgångspunkt gäller även om advokater i Sverige inte anses ha någon egentlig lojalitetsplikt mot annan än klienten, till skillnad från vad som gäller särskilt i Common Law jurisdiktioner, där advokaten också är en domstolens tjänare, med en utvidgad lojalitetsplikt mot domstolen. Men, det är en annan sak. Det vidare samhällsansvaret är detsamma oavsett rättslig tradition. Advokaten har därför till uppgift att såväl inom ramen för det enskilda advokatuppdraget, som utanför detta, medverka till att rättssäkerhet och rättsstatliga principer alltid upprätthålls. Advokaten ska värna den demokratiska rättsstaten med de fri – och och rättigheter den ska skydda. Men detta räcker inte.

I advokatrollen ingår även ett vidgat socialt ansvar som sträcker sig längre än att värna rättsstaten. Det handlar om ett samhällsansvar också för nuvarande och kommande generationer. Det är inte så konstigt. Ett sådant ansvar bär vi alla på ett moraliskt plan. Men advokater har därutöver ett ansvar som följer av kraven på uthållighet och regler om företagens sociala ansvar, Corporate Social Responsibility, CSR. Enligt EUs strategi för CSR 2011-2014 definieras CSR som
”the responsibility of enterprises for their impacts on society”. Av detta följer att advokater berörs i åtminstone tre hänseenden; nämligen som rådgivare till företag, som ”underleverantör” av tjänst till företag, med åtföljande krav på att advokatbyrån lever upp till klientens CSR policy, samt i rollen som egen företagare.

I advokatens sociala och etiska ansvar ligger enligt min mening även mer än vad som följer av CSR i allmän mening. För advokater innefattar samhällsansvaret att bidra till att människor får tillgång access to justice. En alltför stor del av svenska folket saknar denna möjlighet. Rätten att få sin sak prövad är en grundläggande rättighet som inte bara ska vara förbehållen den välsituerade delen av befolkningen. Så är det nämligen idag. Det är i första hand givetvis statens uppgift att se till att medborgarna kan få sin sak rättsligt prövad. Men, när staten inte längre uppfyller sina plikter måste vi advokater bidra.

I många stater, framförallt i USA, är det obligatoriskt för advokater med upp till femtio timmars årligt pro bono arbete. Det förutsätts att advokater utan ersättning eller till starkt reducerat arvode lämnar biträde till personer med begränsade inkomster och till olika typer av välgörenhetsorganisationer eller NGOs med inriktning på mänskliga rättigheter och rule of law. I vissa stater är det en förutsättning för att bli ledamot eller för att få behålla sin licens att praktisera som advokat.

Kännetecknande för dessa jurisdiktioner är att de verkar i en miljö där välgörenhet är en inte bara accepterad, utan nödvändig samhällelig verksamhet. Detta då staten inte förmått att förse medborgarna med den välfärd på olika områden som vi har varit vana vid i Sverige. Här har välgörenhet närmast uppfattats som något mindre önskvärt och som förnedrande för mottagaren. Människors behov skulle tas om hand av staten. Så länge välfärden kunde finansierades med skatter fanns inte heller samma behov av privata pro bono initiativ. Men i takt med sämre ekonomi och försämrad access to justice uppkommer nya behov.

Redan i samband med nedmonteringen av rättshjälpen i slutet på nittiotalet införde Advokatsamfundet ett omfattande och alltjämt pågående projekt med gratis rådgivning runt om i landet, genom inrättandet av Advokatjourerna. Där kan enskilda få hjälp av en advokat med att identifiera det rättsliga problemet, få information om möjligheten att erhålla rättshjälp och rättskydd, samt anvisning vart sökanden ska vända sig för att få råd för att kunna lösa sitt problem.

Advokatsamfundet genomförde också ett omfattande projekt i samband med Tsunamikatastrofen. Det visade sig att samhället saknade resurser att bistå de drabbade. Vare sig rättshjälp eller rättsskydd kunde erhållas för de många frågor som aktualiserades. Vi tillhandahöll därför gratis rådgivning till alla som begärde hjälp med någon anknytning till katastrofen i en lång rad frågor. Svenska advokater runt om i landet lämnade rådgivning med tusentals timmar.

Advokater utför också dagligen obetalt pro bono arbete inom ramen för sina klientuppdrag. Detta gäller inte minst inom det humanjuridiska fältet. I ärenden där advokatens arvode är skattefinansierat och denne ersätts genom timkostnadsnormen förekommer detta regelmässigt. Advokater lägger nämligen av mänskliga hänsyn ned avsevärd tid, som aldrig ersätts. Förtvivlade och ibland desperata klienter är ofta hänvisade endast till sin advokat. Advokaten är den ende som klienten kan och vill anförtro sig åt. Sådan tid anses dock vara av kurativ karaktär och ersätts inte av allmänna medel. Advokater utför även pro bono arbete till företag som inte har råd att anlita advokat eller till institutioner och välgörenhetsorganisationer som behöver hjälp. Dessa insatser är omfattande.

Jag är dock fast övertygad att vi härutöver måste vidareutveckla advokatyrkets pro bono engagemang. Detta kan göras på många olika sätt. Den närmare utformningen kräver vidare analys. Men, det är min innerliga förhoppning att inom kort kunna etablera ett frivilligt institutionaliserat pro bono system inom ramen för Advokatsamfundets verksamhet. Det är ett sätt att ytterligare ta det samhällsansvar som åvilar advokatyrket.

En svag lagstiftare och en allt starkare högsta domstol

Idag har Högsta domstolen i ett välmotiverat avgörande beslutat om resning i ett mål där en person såväl fått skattetillägg som ådömts fängelse. Detta är enligt HD inte förenligt med Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning och Europadomstolens praxis. HDs beslut idag betyder att ett stort antal personer, kanske flera hundra berörs av beslutet. De som sitter i fängelse och har fått skattetillägg för samma gärning ska följaktligen friges om resning medges. Därtill kan staten komma att bli skadeståndsskyldig. Det är ett mycket långtgående beslut som grundar sig på regler som går utöver de svenska reglerna om resning enligt rättegångsbalken. HD grundar sitt beslut på Europakonventionens bestämmelser. Beslutet har retroaktiv verkan på avgöranden från 2009 då Europadomstolen i ett mål mot Ryssland ändrade sin praxis.

Att döma av mediarapporteringen under dagen har konsekvenserna av HDs beslut upprört vissa. Särskilt upprörd verkar finansministerns statssekreterare Mikael Lundholm vara. Han påstås enligt TT ha sagt att det är olyckligt att personer som har blivit dömda för skattebrott inte får de straff de har tilldömts. Det är särskilt bekymmersamt eftersom reaktionen mot skattebrott ska vara kraftfull.

Statssekreteraren borde vara mer bekymrad över att flera hundra personer suttit frihetsberövade utan att laga grund förelegat. Det olyckliga är inte att de som i strid med Europakonventionen ådömts dubbla straff kan komma att friges. Det olyckliga är att regering och riksdag inte gjort vad som ankommer på lagstiftaren. Nämligen, att se till att svensk lagstiftning inte strider mot Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen eller Europarätten. När lagstiftaren inte gör det den ska, får domstolarna och då särskilt de högsta domstolarna skapa rätt. På senare tid har ett flertal uppmärksammade avgöranden kommit från Högsta domstolen. Vissa är en direkt följd av att regering och riksdag inte gjort sitt jobb. Lagstiftaren borde vara mer angelägen att ta initiativ och inte passivt avvakta rättstillämpningen. För att, när den inte faller lagstiftaren eller dess tjänstemän i smaken, kritisera utgången.

Europeiseringen ställer nya krav. Den leder till en viss maktförskjutning från politik till juridik. Domstolarnas betydelse ökar, inte minst när det gäller att upprätthålla rättighetsskyddet. Det är också vad HD i och med dagens avgörande gjort. Det är bra. Men ännu bättre vore om lagstiftaren tog ett eget och mer aktivt ansvar för att lagstiftningen lever upp till konventionens och unionsrättens krav på rättssäkerhet.

Hur förvaltar vi vår frihet?

Jag har precis kommit hem från ett av årets höjdpunkter, årsmötet i International Legal  Assistance Consortium. ILAC är en organisation som har till huvuduppgift att bygga upp rättsväsendet i länder som varit i konflikt. Sedan starten för elva år sedan har organisationen sitt huvudkontor i Stockholm. Det leds av den internationellt mycket väl ansedde advokaten Christian Åhlund. Medlemmarna består av individer och organisationer från hela världen. ILAC har under sina elva år varit engagerat i en rad olika konfliktområden alltifrån Liberia, Irak, Afganistan och Mellanöstern, bara för att nämna några. Jag rekommenderar läsning av ILACs senaste expertrapport från Libyen. UD och SIDA har glädjande nog förstått och uppskattat vikten av ILACs arbete och därför finansierat en stor del av verksamheten.

Årets möte gick av stapeln hos en annan organisation med inriktning på rättsstat och mänskliga rättigheter, nämligen CEELI Institute i Prag. CEELI bildades efter andra världskriget med ambitionen att bidra till uppbyggnaden av demokratiska rättsstater i Europa. Idag är CEELI ett välrenommerat utbildningsinstitut med vilket ILAC och IBA Human Rights Institute, IBAHRI,  samarbetar. Organisationerna har bland annat gemensamt organiserat utbildning av irakiska domare och nu senast pågår ett stort projekt med att utbilda tunisiska domare.

Jag har förmånen att få sitta i styrelserna för dessa tre institutioner. Det är oerhört lärorikt och man fylls av ödmjukhet inför det engagemang och den kunskap som finns hos medlemmarna. Vid de årliga sammankomsterna med de mest framstående domare, åklagare, advokater och representanter från olika välgörenhetsorganisationer från hela världen, förs engagerade och insiktsfulla samtal. Utgångspunkten är rättssamhället och dess förutsättningar att återuppstå och långsiktigt överleva i resterna av uppslitande krig och konflikter. Jag skulle önska att fler utanför vår krets gavs möjlighet att ta del av de erfarenheter och den kunskap som ILACs medlemmar generöst delar med sig av. När man som vid detta årsmöte fokuserade på ”Transitional Justice” är det svårt att inte fundera över hur de demokratier som förutsätts ha passerat det vi kallar ”transition” förvaltar sin frihet och sina demokratiska institutioner.

Det får mig att tänka på Svea hovrätt, som i ett beslut nyligen tydligt visat att domstolen tar ansvar för rättsstaten och de principer den vilar på. I ett överklagat mål, beslutade hovrätten nyligen, att frige en person som dömts till över åtta års fängelse med hänvisning till proportionalitetsprincipen. Det var ett från principiella utgångspunkter mycket viktigt beslut.

Sverige klandras nämligen återkommande för sina långa häktningstider, liksom de ingripande restriktioner som normalt följer vid häktning. Att som i det aktuella målet låta människor sitta häktade upp till två år är ovärdigt ett land som gör anspråk på att vara en rättsstat. Att tvinga ännu icke dömda människor att under så lång tid sitta inlåsta på ett utrymme om cirka sju kvadratmeter med möjlighet till utegång en timme om dagen är tortyr. För det har därför såväl FNs som Europarådets antitortyrkommittéer vid upprepade tillfällen kritiserat Sverige. Acceptansen för åsidosättande av grundläggande principer förefaller att växa sig allt starkare. Det är bekymmersamt för att uttrycka sig milt.

Debatten om var gränsen för statens maktutövning ska gå är inte särskilt livlig. För den händelse någon diskussion överhuvudtaget äger rum är den näst intill uteslutande händelsestyrd eller tar sin utgångspunkt i ett påstått behov av ökade tvångsmedel och repressiva åtgärder. Det finns glädjande nog ett antal journalister med ett äkta intresse för  de principer som ligger till grund för den demokratiska rättsstaten. Få är dock de politiker, eller jurister för den delen, som på allvar för en principiellt inriktad debatt i frågor som berör rättsstatens kärna. När man försöker göra det riskerar man att bli betraktad som rättshaverist eller möjligen bara tjatig. Därför är det så fantastiskt inspirerande att träffa kunniga och engagerade personer som vill bidra till upprätthållandet av den demokratiska rättsstaten. Jag kan inte låta bli att nämna FNs förre rättschef, Hans Corell, i detta sammanhang. Han är en person som med stor integritet och aldrig sinande engagemang för de rättsstatliga principerna oegennyttigt bidrar till det samtal som är nödvändigt i en demokrati. Han ställer de obehagliga frågorna och han räds inte att kritisera de stora elefanterna. Ett sådant exempel är hans kritik av FNs säkerhetsråd. Ett annat är hans kritik av USAs hållning. Jag kan bara hålla med honom.

För egen del tycker jag att Sverige och Europa har visat prov på en oöverträffad feghet när det gäller att värna den enskildes rätt och internationell rätt. Vi åser under tystnad hur USA genom sin president medverkat i mord på sina egna och andras medborgare utanför USA. Det är en särskilt oroande utveckling i ljuset av att president Obama är en intellektuell välutbildad jurist med i övrigt djupt demokratiska och respektabla värderingar. Även han har hemfallit åt devisen ”ändamålet helgar medlen”.

Vad har då de obemannade flygplan som attackerar och dödar misstänkta terrorister samt  oskyldiga att göra med Svea hovrätts beslut att släppa en sedan över två år häktad i det s.k. Kokainmålet? Jo, det handlar om att det är lagstiftningen och rättstillämpningens uppgift att skydda den enskilde från att dennes mänskliga rättigheter åsidosätts. Om lagstiftaren och domstolarna överger respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna, som dessa har kommit till uttryck i konventioner och lagstiftning, då är vi farligt ute. När man läser de promemorior som upprättats på State departement i USA rörande tortyr och mord med hjälp av s.k. drönare tror man för en stund att man befinner sig en overklig värld. Men, så är det inte. Det var verklighet när det gäller de detaljerade instruktionerna om hur CIA på mest ”effektiva sätt” skulle tortera tillfångatagna misstänkta terrorister. Det är verklighet när det gäller principerna för hur USA anser sig med presidentens medverkan kunna beordra mord på egna och andras medborgare. För mig är det ofattbart att inte den del av världen som utger sig för att stödja rättsstaten och skyddet av mänskliga rättigheter kraftfullt reagera. Man kan givetvis än mer förarga sig över Putins skurkstat Ryssland och dess upprepade övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter. Exemplen är många och allvarliga. Magnitskijfallet är bara ett av flera. Ryssland är dessvärre inte ensamt i sin primitiva syn. Förväntningarna är heller inte högt ställda. Det skiljer Ryssland från USA, som tagit ett mycket stort ansvar när det gäller att försvara den europeiska demokratin och som i grunden värnar den demokratiska rättsstaten. Även om man inte alltid lyckas.

ILAC, IBAHRI och CEELI är nödvändiga i arbetet för att återskapa och upprätthålla rättsstaten. Det är med stor glädje och stolthet som jag deltar i detta arbete.