När det abnorma blir normalitet.

Om någon vecka är det val i Sverige. Vi ska då tala om vilken politik vi föredrar och vilka politiska ledare vi vill ska företräda oss de närmaste fyra åren. Fria och allmänna val är en hörnsten i en demokrati. Denna hörnsten är inte bara en rättighet. Den innebär också ett ansvar. Vill man upprätthålla demokratin och de värderingar den bygger på är det envars skyldighet att motverka att demokratin används som ett redskap för att underminera rättsstatens grundvalar och nedmontera de institutioner som uppbär ett humanistiskt samhälle byggt på idén om alla människors lika värde.

Man hade kunnat tro att den svenska demokratins grundvalar är ohotade. Om det inte vore för hur lätt det visat sig vara att förvandla en demokrati till autokrati. Turkiet och Ryssland är färska exempel. Utvecklingen i Polen och Ungern är problematisk. Herrar Erdogan, Putin och Orban har alla kommit till makten efter valprocesser som sökt sin legitimitet under demokratins banér. Så även Donald Trump. Alla har de dessvärre använt sin nyvunna makt för att undergräva legitimiteten hos de institutioner som är satta att skydda den.

Autokraterna beskriver ofta den egna nationen som ett land i kris. Krisbudskapen avlöser varandra och människor invaggas i oro. Hotbilder målas upp där enskilda grupper pekas ut som orsak till alla problem. Lösningen är fler poliser och hårdare straff. Beskrivningen känns igen också från den svenska debatten. Denna verklighetsbild saknar dock vetenskapligt stöd. Den bygger på en rädsla att bli utsatt för brott som för svenskt vidkommande saknar relevans när det gäller risken för att i realiteten bli utsatt för brott. Det innebär inte att det inte finns utmaningar.

Den politiska retoriken, såväl på sociala medier som i det allmänna politiska samtalet, distanserar sig allt oftare från principen om alla människors lika värde. Invandrar – och främlingsfientliga partier inom och utom riksdagen delar nu öppet in människor i olika grupper. Nordiska motståndsrörelsen och Sverigedemokraterna, vilka båda växer, hyllar skillnaderna mellan infödda svenskar och inflyttade. Man laborerar med förvirrade föreställningar om den ”svenska” identiteten. Greppet minner om obehagliga tankemönster från fordom.

Enligt SD:s budgetmotion ska ”bästa möjliga vård” enbart erbjudas svenska medborgare, samtidigt som möjligheten att bli svensk medborgare i princip upphör. Icke svenska medborgare ska bara ha rätt till grundläggande vård. När det gäller människor som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd, människor som i SDs terminologi kallas för ”illegala individer”, ska dessa vara helt undantagna från att få vård. Oavsett medicinskt tillstånd. I Danmark har man redan infört nya regler riktade mot personer som bor i fattiga områden med hög andel invandrare. Ett annat exempel på den allt obehagligare argumentationen är när EU- migranter regelmässigt beskrivs vara offer för människohandel, ägna sig åt grov brottslighet och vara lata. Myter och fördomar tillåts slå rot. Precis som de tilläts göra i Tyskland på trettiotalet.

Det finns många som anser att det är osakligt, överdrivet och direkt missvisande att jämföra den framväxande främlingsfientligheten i Sverige och Europa med de judeförföljelser som i inleddes i Tyskland på 1930-talet. Det tycker inte jag. Det finns nämligen påtagliga och obehagliga likheter. En är retoriken. Som framgår längre fram i denna tidnings Fokus brukar den organiserade brottsligheten beskrivas som, ”den är nätverksbaserad, den är internationellt förgrenad, den kommer utifrån, den undergräver hederlig affärsverksamhet genom illojal och illegal konkurrens, den ligger bakom mord och andra fall av grovt våld, och den utgör ytterst ett hot mot statens säkerhet”. Dessa påståenden avsåg inte från början organiserad brottslighet utan bygger enligt professorn i kriminologi Henrik Tham på påståenden om judarna i den offentliga debatten i Norge före andra världskriget. Det gemensamma i beskrivningen av judarna i Norge och dagens organiserade brottslighet är enligt Tham att man talar om något främmande, som kan tillskrivas ett antal egenskaper på oklar empirisk grund och där människor kan ”projicera en allmän oro på det okända.” En annan gemensam nämnare är att de båda storheterna ska bekämpas.

Främlingsfientligheten, antisemitismen, liksom hatet mot muslimer är idag utbrett. De europeiska parlamenten, inklusive Sveriges riksdag, innehåller starkt odemokratiska och främlingsfientliga krafter. Dessa mörkermän och kvinnor har fått ett allt större inflytande. Även i grundmurade demokratier har lagar införts som bjärt strider mot fastlagda rättsstatliga principer. Det abnorma håller ånyo på att normaliseras på en rad områden.

Efter valet 2014 blev SD-riksdagsmannen Björn Söder riksdagens andre vice talman i Sveriges riksdag. Han har gjort sig känd för sina rasistiska uttalanden. Han anser att homosexualitet är en sexuell avart jämförbart med tidelag och pedofili. Han propagerar för dödsstraff. Han har hävdat att samer, tornedalningar, judar och kurder inte är svenskar. Han anser inte att religionsfriheten är en självklar rättighet. Han har poserat leende med SS-veteraner. Han har uttryckt förståelse för att romer diskrimineras. Han vill förbjuda böneutrop och vill förhindra att polisen rekryterar från minoriteter. Han har också jämfört islam med nazism. Söder representerar en rasideologi som inte hör hemma i Sveriges riksdag.

Ett annat exempel på sverigedemokratiska partiföreträdare som ger uttryck för grovt rasistiska ståndpunkter är den ekonomiskt politiske talesmannnen Oscar Sjöstedt. Välbekant är det videoklipp där Sjöstedt på brun fyllefest med likasinnade gapskrattar åt berättelsen om när nazistiska arbetskamrater sparkar på döda får och låtsas att de är judar. Han inte bara skrattar. Han visar också hur nazisterna gjorde och vad de sade. På samma video förekommer för övrigt även även Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur är det möjligt att personer som Sjöstedt och Karlsson fått en så framträdande roll i ett stort riksdagsparti?

Jimmie Åkessons medarbetare på Sverigedemokraternas kansli, riksdagskandidaten Mikael Bystedt, har enligt uppgifter i media skrivit hundratals grovt hatiska kommentarer mot muslimer på olika hatsajter och bland annat kallat dem jordens avskum. När det berättades att moskeér bränts ned i London, ska han ha skrivit: “ Jäkl vad bra gjort! Nu hoppas vi att detta sprider sig till sverige som en löpeld”. En annan som utmärkt sig är järnrörsmannen och SDs tidigare rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth. Han vill utvisa folk till tortyr och dödsstraff. Enligt en annan järnrörsman och tidigare riksdagsledamot Erik Almqvist är fria val och pressfrihet enbart uttryck för liberalmarxism. Ett antal sveridemokrater som kandiderade till kyrkovalet har likaså skrivit uttalat rasistiska, nazistiska och djupt odemokratiska kommentarer på olika hatsajter.

Jimmie Åkesson uttryckte i Almedalen 2013 att den dag då papperslösa barn fick rätt till sjukvård var en skammens dag. Till detta kan läggas ett oräkneligt antal Sverigedemokratiska nämndemäns hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. Att Sverigedemokraterna, ett parti som för blott trettio år sedan bildades av nazistiska och rasistiska förgrundsgestalter, kommer undan med sina odemokratiska, rasisitiska och naziska uttalanden från en rad prominenta företrädare för partiet, är obegripligt och synnerligen allvarligt.

Sverigedemokraterna är idag ett etablerat svenskt politiskt parti med ett väljarunderlag inte långt från Socialdemokrater och Moderater. Sverigedemokraterna kan genom kommande val bli ett statsbärande parti. Om en så stor andel av befolkningen som 20 procent eller mer gilllar Sverigedeomkraternas politik ger detta stort inflytande i riksdagen. Det är en parlamentarisk utgångspunkt, som borde leda till eftertanke. Särskilt i ljuset av vad SDs partisekreterare tidigare uttryckt: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Demokratin kan bara försvaras genom en öppen debatt där medborgarna deltar och tar ansvar för sina val. I den debatten krävs röster som legendariska Hedi Fried. En annan röst är den tidigare domaren i Internationella domstolen i Haag, professorn och författaren Thomas Buergenthal. Han har i i boken ”A Lucky Child” skildrat sina erfarenheter från gettot i Polen, som ensam ung judisk pojke separerad från sina föräldrar i dödslägren, under dödsmarschen från Auschwitz till Sachsenhausen och från befrielsen, samt den känslosamma återföreningen med modern. Det är en rörande skildring och en skrämmande betraktelse över hur människan kan förvandlas till en dödsmaskin programmerad att mörda oskyldiga av det enda skälet att de är annorlunda. Var och en av alla de 6, 3 miljoner judar och enligt vissa bedömare lika många romer, homosexuella samt politiska motståndare som dog under Förintelsen, mördades av vanliga människor pga sin religion, ras, etnicitet, sexuella preferenser eller politisk inriktning. Och det hände mitt i Europa.

Frieds och Buergenthals berättelser är nödvändiga för att förstå vad som händer i ett samhälle när abnormiteten blir normalitet för vanliga hyggliga, hederliga människor, för fäder och mödrar, systrar och bröder. Förföljelse och övergrepp på befolkningsgrupper kommer inte plötsligt. Startsträckan är lång. Så var det på trettiotalet. Så är det idag. Normaliseringen av ytterligheter utgör ett av de farligaste hoten mot vår demokrati. Och när straffrätten blir ett ineffektivt instrument för social förändring och bekämpning av sociala problem har Advokatsamfundet och enskilda advokater en självklar uppgift att reagera och påtala dessa utmaningar. Det handlar inte om partipolitik som vissa vill hävda. Det handlar om att värna den demokratiska rättsstaten och skyddet för mänskliga rättigheter.

Denna text är ursprungligen publicerad i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund  nr 6 2018 http://www.advokaten.se

”Vem ansvarar för Anne Rambergs twittrande?”

Så lyder rubriken på en artikel skriven av Jakob Heidbrink och publicerad på nätsajten kvartal.se. Författaren är docent i civilrätt vid Göteborgs universitet med uppgiven specialisering i järnvägsregleringsrätt.

Svaret på frågan är mycket enkelt. Det gör Anne Ramberg. Men, som Heidbrink riktigt påpekar är det Advokatsamfundets styrelses ansvar att göra sig av med en generalsekreterare som styrelsen saknar förtroende för. På samma sätt som det är ledamöternas ansvar att byta ut en styrelse som inte gör det den ska. Det är ju närmast självklart.

Heidbrink diskuterar min rätt att ta ställning i vad han kallar kontroversiella politiska frågor, liksom lämpligheten härav. Han nämner tre exempel; att jag kallade grovt rasistiska och hotfulla meningsmotståndare på Twitter för bruna råttor, att jag i Metoo debatten kritiserade medias i vissa fall otillständiga publiceringar och den bristande rättssäkerheten, samt att jag uttalat stöd för civil olydnad i vissa fall. Jag vidhåller givetvis alla de ståndpunkter jag givit uttryck för. De har en sak gemensamt. De tar sin utgångspunkt i respekten för grundläggande rättsstatliga principer. För det handlar just om principer.

Det finns i det sammanhanget tydligtvis skäl att erinra om Advokatsamfundets roll och uppgifter.

För det första är inte Advokatsamfundet någon ”ideologisk förening” (vad det nu är) som Heidbrink inte heller hävdar (uppdaterad pga felcitering). Advokatsamfundet är en privaträttslig organisation med vissa offentligrättsliga uppgifter. Advokatsamfundet är, i likhet med alla nationella advokatsamfund i demokratiska rättsstater, reglerat i lag. Reglernas syfte är i första hand att i klienternas intresse garantera de nationella advokatsamfunden oberoende och självreglering. I vissa länder är detta till och med grundlagsskyddat. I Sverige är advokater reglerade i rättegångsbalken. Härav följer bland annat att advokater är skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed bestäms av Advokatsamfundet. Men tillsynen och utdömande av påföljder för brott mot god advokatsed är noga reglerat i lag. Justitiekanslern utövar tillsyn över Advokatsamfundets offentligrättsliga verksamhet. När det gäller beviljandet av inträde i Advokatsamfundet är också detta noga reglerat i rättegångsbalken. Till skillnad från förhållandena i många europeiska länder åtnjuter svenska advokater i grunden inget monopol. I Sverige kan vem som helst tillhandahålla juridiska tjänster dock med undantag för uppdraget som offentlig försvarare. Svenska advokater har istället en skyddad titel. För att beviljas inträde uppställs formella krav och att sökanden kan styrka sin lämplighet att utöva advokatyrket. Personer som inte beviljas inträde av styrelsen eller advokater som utesluts av Disciplinnämnden kan klaga direkt till Högsta domstolen.

Advokatsamfundets uppgifter är fastlagda i stadgarna. De består i att garantera en hög etisk och professionell standard hos advokaterna, att värna rättsstaten och rättssäkerheten, att iaktta advokaternas yrkesintressen och att värna ett enat advokatsamfund. För dessa uppgifter ansvarar styrelsen, Disciplinnämnden och kansliet. Generalsekreteraren är chef för kansliet och deltar aktivt i såväl styrelsens som Disciplinnämndens arbete.

När det gäller rättsstatliga frågor är det således Advokatsamfundets och dess generalsekreterares uppgift att värna rättsstaten och rättssäkerheten samt att delta i den rättspolitiska diskursen. Det gör vi också. Advokatsamfundet avger ca 130 remissyttranden årligen. De är alla svar på lagförslag. Lagstiftning är en direkt följd av politiska beslut. Advokatsamfundet är också representerat med experter i ett stort antal utredningar. För egen del har jag under de senaste två åren deltagit som expert i ett flertal utredningar av stor politisk betydelse. Det har bland annat gällt datalagring och hemlig dataavläsning. För närvarande är jag expert i en utredning som rör Barnkonventionen. Deltagande i lagstiftningsarbetet innebär att man tar ställning i frågor som har politiska implikationer. Utredningsväsendet med experter är en sedan lång tid väl etablerad tradition som saknar partipolitiska kopplingar.

Jag anser det är angeläget att vara transparent och markera samfundets ståndpunkt i olika centrala frågor. Till detta kommer uppgiften att föra en rättspolitisk debatt med utgångspunkt i de principer som Advokatsamfundet omfattar. Att alla uttlanden inte är uppe till prövning i samfundets styrelse är närmast självklart. En sådan ordning skulle, I dagens mycket snabba debattflöde, leda till en passivisering av samfundets opinionsbildande roll. I många frågor krävs snabbt agerande. Det kan i praktiken bara genralsekreteraren hantera med utgångspunkt i samfundets värdegrund och rättsstatliga principer.

Att en av Advokatsamfundets viktigaste uppgifter är att värna rättsstaten följer inte bara av stadgarna, utan också av internationella överenskommelser. UN Guiding Principles on Lawyers uttalar tydligt att det är advokatsamfundens och advokaternas uppgift att upplysa allmänheten om deras rättigheter och att värna människors fri -och rättigheter. Detta följer också av arbetsordningen för generalsekreteraren vars skyldighet det är att aktivt delta i den rättspolitiska debatten. Detta förefaller ogillas alldeles oerhört av vissa. Särskilt så här i valtider. Vad som är anmärkningsvärt är att nästan undantagslöst dessa mina kritiker tar sin utgångspunkt i min behörighet att uttala mig. På ytan förefaller sakfrågorna vara av mindre intresse även om realiteten givetvis är att de i sak ogillar den av mig redovisade ståndpunkten. Men det tycks anses enklare – och ofta mindre avslöjande – att hålla sig till behörighetsfrågan. På så vis slipper man att redovisa sitt eget tankegods. Jag noterar att även vissa journalister och politiker ger uttryck för denna inställning. Det tycker jag är anmärkningsvärt från principiella utgångspunkter. Kritisera gärna sakinnehållet. Men låt bli att ifrågasätta min rätt att ge uttryck för åsikter.

Detta sagt finns självklart enskilda ledamöter som inte delar Advokatsamfundets och min syn i rättspolitiska frågor. Det är något man får leva med i en organisation med ca 6 000 medlemmar, vars medlemskår naturligtvis hyser disparata åsikter i varje samhällsfråga. Att inte våga uttrycka åsikter i viktiga frågor inom Advokatsamfundets intressesfär därför att någon ledamot kan tänkas tycka annorlunda skulle innebära en död hand över samfundets roll i lagstiftningsarbetet och samhällsdebatten.

Jag finner avslutningsvis den uppenbara svårigheten att skilja på rättspolitiska frågor och partipolitik förvånande. Rättssäkerhet och rättsstatliga principer har i grunden ingenting med partipolitik att göra. En annan sak är att intresset att värna rättsstaten är svagare hos vissa och starkare hos andra. Det är kanske inte så konstigt i en tid och i ett land där mer grundläggande hot mot rättsstaten inte föreligger. Men ljudet i skällan lär bli annorlunda om de politiska förhållandena i Sverige skulle komma att likna dem i Polen, Ungern,Turkiet eller Venezuela. Det är därför viktigt att befästa rättssamhällets förskansningar redan innan så skett. Sedan är det för sent.

Om priset för populistiska lagstiftningsprojekt

Av den Nationella trygghetsundersökningen 2017 som Brottsförebyggande rådet presenterade den 29 januari framgår att förtroendet för rättsväsendets myndigheter sjunkit med hela sex procent i jämförelse med 2016. Förtroendet för Kriminalvården har sjunkit mer än för övriga myndigheter. Fram till för två år sedan ökade förtroendet. De senaste två åren har dock denna trend brutits. Förtroendet är nu tillbaka på 2006 års nivå. När förtroendet för demokratiska institutioner sjunker finns skäl att noga fundera över orsakerna.

Det är givetvis en komplex fråga att identifiera orsakerna. Det finns sannolikt flera förklaringar. Men, ett skäl till det minskade förtroendet för rättsväsendet, står tror jag att finna, i den politiska retoriken. Den tar inte sällan sin utgångspunkt i larmrapporter om krigszoner i förorterna eller medialt fokus på grova våldsbrott och då särskilt sexualbrott. Starka känslomässiga krafter sätts i rörelse. Detta i kombination med politiker som vill visa handlingskraft utgör enligt mitt förmenande en inte oväsentlig grogrund till det minskade förtroendet.

När hotbilder målas upp skapar det rädsla. Befolkningen kräver då åtgärder från politiskt ansvariga. Rättstryggheten ska värnas. Det är en rimlig utgångspunkt. Men inte till varje pris. De politiska partierna, med något undantag, bjuder ett valår som detta över varandra i repressiva lagförslag alltifrån frågor om utvidgning av det kriminaliserade området till strängare påföljder. Människor förleds att tro att dessa lagstiftningsinitiativ kommer att leda till förändring och ökad trygghet. När dessa förväntningar inte infrias leder det till ett oförtjänt minskat förtroende för rättsväsendet i allmänhet och för domstolarna i synnerhet.

Politiker bör besinna sig när de presenterar allehanda ogenomtänkta och publikfriande förslag. Alltifrån att sätta in militär i förorten till anonyma vittnen. Justitieministern har glädjande nog uttryckligen tagit avstånd från sådana attacker på rättsstatliga principer. Det är värt respekt.

Det råder idag stor samstämmighet i riksdagen avseende förslaget till införandet av en samtyckesreglerad sexualbrottslagstiftning. Ett förslag som utöver en rad brister även saknar ens lågt ställda krav på verklighetsförankring. Advokatsamfundet har framfört allvarlig kritik. Så har Lagrådet, som i klara verba avstyrkte förslaget. Denna kritik bör regeringen och riksdagens ledamöter nogsamt beakta när det är dags att votera. Mycket står på spel av politisk trovärdighet. Det har antytts att man inte skulle beakta Lagrådets kritik. Det återstår att se. Men, om regering och riksdag väljer att bortse från Lagrådets kritik är det allvarligt. Det skulle riskera att ytterligare undergräva förtroendet för de demokratiska institutionerna. Frågan om en författningsdomstol får då ny näring.

Lycka till Gudrun Antemar

Imorgon ska regeringen utnämna ny lagman för Stockholms tingsrätt, flaggskeppet när det gäller underinstanserna på den allmänna domstolssidan. Två utomordentligt skickliga och mycket kloka personer sökte tjänsten.

Domarnämnden, som är en myndighet med uppgift att lämna förslag till regeringen i tillsättningsärenden av domare, hade att pröva vem av de två som med tillämpning av regeringsformen var den mest skickliga för uppdraget. Nämnden fann att Gudrun Antemar var den skickligaste. En ledamot var skiljaktig. Antemar har lång, utomordentligt väl vitsordad erfarenhet av ledarskap, alltifrån generaldirektör på EBM, riksrevisor, till att vara lagman för Sveriges största domstol, Förvaltningsrätten i Stockholm.

Tillsammans med domare, representanter från rättsväsendet och riksdagsledamöter är jag ledamot av Domarnämnden.När nu Dagens Nyheter gör nyhet av att två inflytelserika herrar misstyckt till Domarnämndens förslag och beskriver det, som om Domarnämnden förbisett relevanta omständigheter, blir jag lite förundrad.

Den ene av av de brevskrivande herrarna är generaldirektör i Domstolsverket och ledamot av Domarnämnden, dock utan rösträtt. Han är en utomordentligt erfaren domstolschef, men som på för mig okända grunder uppenbarligen inte tycker om Gudrun Antemar.

Den andre herren, nuvarande lagmannen på Stockholms tingsrätt är en av Sveriges mest erfarna jurister och domare. Han har bland annat varit expeditionschef på Justitiedepartementet, generaldirektör på Domstolsverket, rikspolischef, lagman i Göteborgs tingsrätt och nu lagman för Stockholms tingsrätt. Stefan Strömberg är en utomordentligt bra karl. Han är uppriktig och står för det han tycker. I likhet med Gudrun Antemar har Stefan Strömberg genomfört stora omorganisationer, som dock inte alltid mötts av förtjusning, vilket återspeglat sig i utvärderingar från medarbetarna. Jag har dock alltid tyckt om och respekterat honom. Jag tillåter mig tro att respekten har varit och är ömsesidig.

Herrarnas brev till Domarnämnden i detta tillsättningsärende lämnar dock en del övrigt att önska. När det gäller Domstolsverkets generaldirektör finns skäl att starkt ifrågasätta det brev med anonyma anklagelser som tillställdes Domarnämnden och som DN återger. Anonyma uttryck för missnöje i största allmänhet förtjänar mycket liten respekt. Särskilt inom domarkåren, som förväntas besitta hög integritet. Det lämpliga i att generaldirektören för Domstolsverket skriver sig skiljaktig i ett tillsättningsärende på grundval av anonyma missnöjesyttringar kan på goda grunder diskuteras.

När det gäller lagmannens vid Stockholms tingsrätt känslofyllda brev till Domarnämnden förtjänar det dessvärre inte att bemötas.

Om avsikten är att skada Gudrun Antemar, då kan man – även med trubbiga vapen kortsiktigt lyckas. På sikt är jag dock övertygad att Gudrun Antemar kommer bli en utmärkt efterträdare till Stefan Strömberg som lagman för Stockholms tingsrätt.

Men om målsättningen är att påverka regeringen är jag övertygad om att ambitionen är missriktad. Det är inte anonyma rykten eller koleriska utfall som styr regeringens utnämningar. Och det vet regeringen.

Rätt att säga nej till en europeisk åklagarmyndighet

Förslaget att skapa en gemensam självständig europeisk åklagarmyndighet inom EU (European Public Prosecutors Office, EPPO) är kontroversiellt. Regeringens inställning är att bekämpningen av brott mot EU:s finansiella intressen ska vara effektiv, men anser på goda grunder att förslaget är mycket långtgående eftersom medlemsstaterna ska överlåta sin åklagarbehörighet för vissa brott. Sverige har därför under ministerrådsförhandlingarna 7-8 december 2016 ställt sig negativt till ett införande av EPPO.

Det är lätt att ansluta sig till den svenska kritiken mot ett sådant införande. Skälen härför är flera.

Det finns redan ett omfattande europeiskt gränsöverskridande åklagarsamarbete inom Eurojust, som för övrigt är tillkommet på svenskt initiativ. Det är vidare högst oklart om och under vilka former de två organen skulle kunna samexistera och samverka. Risken är stor att Eurojust skulle försvagas, vilket vore olyckligt.

Enligt EPPO-förslaget ska medlemsstaterna överlåta sin åklagarbehörighet för vissa brott. En grundläggande princip inom straff- och straffprocessen är att denna bör ligga inom respektive medlemsstats behörighet. Detta bör som huvudregel också gälla framöver. Rätten att åtala är och ska vara kopplad till de nationella rättsordningarna. Ingen utländsk åklagare ska kunna styra en förundersökning på svenskt territorium, även om det sedan ska vara nationell domstol som ska pröva ett åtal.

Till detta kommer att den ibland allvarliga nationella korruption som förekommer i vissa medlemsländer och som ligger till grund för förslaget om EPPO inte är utbredd i Sverige. Det är såvitt jag kan bedöma mer ändamålsenligt och effektivt att länderna själva beivrar korruptionen internt, istället för att skapa en ny pan-europeisk supranationell åklagarorganisation.

Förslaget skulle även bli både dyrt och ineffektivt. Behörigheten för EPPO skulle nämligen främst omfatta korruption och penningtvätt avseende EU-medel, vilket är ett mycket begränsat behörighetsområde. Detta kan inte motivera de enorma resurser av såväl pengar som personal som skulle erfordras för att inrätta detta system. Verksamheten skulle vidare endast avse sådan grov ekonomisk brottslighet som påverkar EU:s finansiella intressen, vilket är ett mycket begränsat och svårdefinierbart kriterium.

Sammanfattningsvis är Sveriges hållning i denna fråga enligt min mening  välgrundad.

Advokatens samhällsansvar

Advokater har ett ansvar som sträcker sig längre än att företräda sin klient i ett enskilt ärende. Det är en vedertagen grundsats att det åligger advokater vid utförande av sitt uppdrag för en klient, att göra detta utifrån en vidare etisk kontext, än bara själva domstolsförhandlingen eller rådgivningen i det speciella fallet. Skälet till denna inställning är att advokaten har ett åtagande inte bara gentemot klienten, utan också mot samhället i stort. Denna utgångspunkt gäller även om advokater i Sverige inte anses ha någon egentlig lojalitetsplikt mot annan än klienten, till skillnad från vad som gäller särskilt i Common Law jurisdiktioner, där advokaten också är en domstolens tjänare, med en utvidgad lojalitetsplikt mot domstolen. Men, det är en annan sak. Det vidare samhällsansvaret är detsamma oavsett rättslig tradition. Advokaten har därför till uppgift att såväl inom ramen för det enskilda advokatuppdraget, som utanför detta, medverka till att rättssäkerhet och rättsstatliga principer alltid upprätthålls. Advokaten ska värna den demokratiska rättsstaten med de fri – och och rättigheter den ska skydda. Men detta räcker inte.

I advokatrollen ingår även ett vidgat socialt ansvar som sträcker sig längre än att värna rättsstaten. Det handlar om ett samhällsansvar också för nuvarande och kommande generationer. Det är inte så konstigt. Ett sådant ansvar bär vi alla på ett moraliskt plan. Men advokater har därutöver ett ansvar som följer av kraven på uthållighet och regler om företagens sociala ansvar, Corporate Social Responsibility, CSR. Enligt EUs strategi för CSR 2011-2014 definieras CSR som
”the responsibility of enterprises for their impacts on society”. Av detta följer att advokater berörs i åtminstone tre hänseenden; nämligen som rådgivare till företag, som ”underleverantör” av tjänst till företag, med åtföljande krav på att advokatbyrån lever upp till klientens CSR policy, samt i rollen som egen företagare.

I advokatens sociala och etiska ansvar ligger enligt min mening även mer än vad som följer av CSR i allmän mening. För advokater innefattar samhällsansvaret att bidra till att människor får tillgång access to justice. En alltför stor del av svenska folket saknar denna möjlighet. Rätten att få sin sak prövad är en grundläggande rättighet som inte bara ska vara förbehållen den välsituerade delen av befolkningen. Så är det nämligen idag. Det är i första hand givetvis statens uppgift att se till att medborgarna kan få sin sak rättsligt prövad. Men, när staten inte längre uppfyller sina plikter måste vi advokater bidra.

I många stater, framförallt i USA, är det obligatoriskt för advokater med upp till femtio timmars årligt pro bono arbete. Det förutsätts att advokater utan ersättning eller till starkt reducerat arvode lämnar biträde till personer med begränsade inkomster och till olika typer av välgörenhetsorganisationer eller NGOs med inriktning på mänskliga rättigheter och rule of law. I vissa stater är det en förutsättning för att bli ledamot eller för att få behålla sin licens att praktisera som advokat.

Kännetecknande för dessa jurisdiktioner är att de verkar i en miljö där välgörenhet är en inte bara accepterad, utan nödvändig samhällelig verksamhet. Detta då staten inte förmått att förse medborgarna med den välfärd på olika områden som vi har varit vana vid i Sverige. Här har välgörenhet närmast uppfattats som något mindre önskvärt och som förnedrande för mottagaren. Människors behov skulle tas om hand av staten. Så länge välfärden kunde finansierades med skatter fanns inte heller samma behov av privata pro bono initiativ. Men i takt med sämre ekonomi och försämrad access to justice uppkommer nya behov.

Redan i samband med nedmonteringen av rättshjälpen i slutet på nittiotalet införde Advokatsamfundet ett omfattande och alltjämt pågående projekt med gratis rådgivning runt om i landet, genom inrättandet av Advokatjourerna. Där kan enskilda få hjälp av en advokat med att identifiera det rättsliga problemet, få information om möjligheten att erhålla rättshjälp och rättskydd, samt anvisning vart sökanden ska vända sig för att få råd för att kunna lösa sitt problem.

Advokatsamfundet genomförde också ett omfattande projekt i samband med Tsunamikatastrofen. Det visade sig att samhället saknade resurser att bistå de drabbade. Vare sig rättshjälp eller rättsskydd kunde erhållas för de många frågor som aktualiserades. Vi tillhandahöll därför gratis rådgivning till alla som begärde hjälp med någon anknytning till katastrofen i en lång rad frågor. Svenska advokater runt om i landet lämnade rådgivning med tusentals timmar.

Advokater utför också dagligen obetalt pro bono arbete inom ramen för sina klientuppdrag. Detta gäller inte minst inom det humanjuridiska fältet. I ärenden där advokatens arvode är skattefinansierat och denne ersätts genom timkostnadsnormen förekommer detta regelmässigt. Advokater lägger nämligen av mänskliga hänsyn ned avsevärd tid, som aldrig ersätts. Förtvivlade och ibland desperata klienter är ofta hänvisade endast till sin advokat. Advokaten är den ende som klienten kan och vill anförtro sig åt. Sådan tid anses dock vara av kurativ karaktär och ersätts inte av allmänna medel. Advokater utför även pro bono arbete till företag som inte har råd att anlita advokat eller till institutioner och välgörenhetsorganisationer som behöver hjälp. Dessa insatser är omfattande.

Jag är dock fast övertygad att vi härutöver måste vidareutveckla advokatyrkets pro bono engagemang. Detta kan göras på många olika sätt. Den närmare utformningen kräver vidare analys. Men, det är min innerliga förhoppning att inom kort kunna etablera ett frivilligt institutionaliserat pro bono system inom ramen för Advokatsamfundets verksamhet. Det är ett sätt att ytterligare ta det samhällsansvar som åvilar advokatyrket.

En svag lagstiftare och en allt starkare högsta domstol

Idag har Högsta domstolen i ett välmotiverat avgörande beslutat om resning i ett mål där en person såväl fått skattetillägg som ådömts fängelse. Detta är enligt HD inte förenligt med Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning och Europadomstolens praxis. HDs beslut idag betyder att ett stort antal personer, kanske flera hundra berörs av beslutet. De som sitter i fängelse och har fått skattetillägg för samma gärning ska följaktligen friges om resning medges. Därtill kan staten komma att bli skadeståndsskyldig. Det är ett mycket långtgående beslut som grundar sig på regler som går utöver de svenska reglerna om resning enligt rättegångsbalken. HD grundar sitt beslut på Europakonventionens bestämmelser. Beslutet har retroaktiv verkan på avgöranden från 2009 då Europadomstolen i ett mål mot Ryssland ändrade sin praxis.

Att döma av mediarapporteringen under dagen har konsekvenserna av HDs beslut upprört vissa. Särskilt upprörd verkar finansministerns statssekreterare Mikael Lundholm vara. Han påstås enligt TT ha sagt att det är olyckligt att personer som har blivit dömda för skattebrott inte får de straff de har tilldömts. Det är särskilt bekymmersamt eftersom reaktionen mot skattebrott ska vara kraftfull.

Statssekreteraren borde vara mer bekymrad över att flera hundra personer suttit frihetsberövade utan att laga grund förelegat. Det olyckliga är inte att de som i strid med Europakonventionen ådömts dubbla straff kan komma att friges. Det olyckliga är att regering och riksdag inte gjort vad som ankommer på lagstiftaren. Nämligen, att se till att svensk lagstiftning inte strider mot Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen eller Europarätten. När lagstiftaren inte gör det den ska, får domstolarna och då särskilt de högsta domstolarna skapa rätt. På senare tid har ett flertal uppmärksammade avgöranden kommit från Högsta domstolen. Vissa är en direkt följd av att regering och riksdag inte gjort sitt jobb. Lagstiftaren borde vara mer angelägen att ta initiativ och inte passivt avvakta rättstillämpningen. För att, när den inte faller lagstiftaren eller dess tjänstemän i smaken, kritisera utgången.

Europeiseringen ställer nya krav. Den leder till en viss maktförskjutning från politik till juridik. Domstolarnas betydelse ökar, inte minst när det gäller att upprätthålla rättighetsskyddet. Det är också vad HD i och med dagens avgörande gjort. Det är bra. Men ännu bättre vore om lagstiftaren tog ett eget och mer aktivt ansvar för att lagstiftningen lever upp till konventionens och unionsrättens krav på rättssäkerhet.

Hur förvaltar vi vår frihet?

Jag har precis kommit hem från ett av årets höjdpunkter, årsmötet i International Legal  Assistance Consortium. ILAC är en organisation som har till huvuduppgift att bygga upp rättsväsendet i länder som varit i konflikt. Sedan starten för elva år sedan har organisationen sitt huvudkontor i Stockholm. Det leds av den internationellt mycket väl ansedde advokaten Christian Åhlund. Medlemmarna består av individer och organisationer från hela världen. ILAC har under sina elva år varit engagerat i en rad olika konfliktområden alltifrån Liberia, Irak, Afganistan och Mellanöstern, bara för att nämna några. Jag rekommenderar läsning av ILACs senaste expertrapport från Libyen. UD och SIDA har glädjande nog förstått och uppskattat vikten av ILACs arbete och därför finansierat en stor del av verksamheten.

Årets möte gick av stapeln hos en annan organisation med inriktning på rättsstat och mänskliga rättigheter, nämligen CEELI Institute i Prag. CEELI bildades efter andra världskriget med ambitionen att bidra till uppbyggnaden av demokratiska rättsstater i Europa. Idag är CEELI ett välrenommerat utbildningsinstitut med vilket ILAC och IBA Human Rights Institute, IBAHRI,  samarbetar. Organisationerna har bland annat gemensamt organiserat utbildning av irakiska domare och nu senast pågår ett stort projekt med att utbilda tunisiska domare.

Jag har förmånen att få sitta i styrelserna för dessa tre institutioner. Det är oerhört lärorikt och man fylls av ödmjukhet inför det engagemang och den kunskap som finns hos medlemmarna. Vid de årliga sammankomsterna med de mest framstående domare, åklagare, advokater och representanter från olika välgörenhetsorganisationer från hela världen, förs engagerade och insiktsfulla samtal. Utgångspunkten är rättssamhället och dess förutsättningar att återuppstå och långsiktigt överleva i resterna av uppslitande krig och konflikter. Jag skulle önska att fler utanför vår krets gavs möjlighet att ta del av de erfarenheter och den kunskap som ILACs medlemmar generöst delar med sig av. När man som vid detta årsmöte fokuserade på ”Transitional Justice” är det svårt att inte fundera över hur de demokratier som förutsätts ha passerat det vi kallar ”transition” förvaltar sin frihet och sina demokratiska institutioner.

Det får mig att tänka på Svea hovrätt, som i ett beslut nyligen tydligt visat att domstolen tar ansvar för rättsstaten och de principer den vilar på. I ett överklagat mål, beslutade hovrätten nyligen, att frige en person som dömts till över åtta års fängelse med hänvisning till proportionalitetsprincipen. Det var ett från principiella utgångspunkter mycket viktigt beslut.

Sverige klandras nämligen återkommande för sina långa häktningstider, liksom de ingripande restriktioner som normalt följer vid häktning. Att som i det aktuella målet låta människor sitta häktade upp till två år är ovärdigt ett land som gör anspråk på att vara en rättsstat. Att tvinga ännu icke dömda människor att under så lång tid sitta inlåsta på ett utrymme om cirka sju kvadratmeter med möjlighet till utegång en timme om dagen är tortyr. För det har därför såväl FNs som Europarådets antitortyrkommittéer vid upprepade tillfällen kritiserat Sverige. Acceptansen för åsidosättande av grundläggande principer förefaller att växa sig allt starkare. Det är bekymmersamt för att uttrycka sig milt.

Debatten om var gränsen för statens maktutövning ska gå är inte särskilt livlig. För den händelse någon diskussion överhuvudtaget äger rum är den näst intill uteslutande händelsestyrd eller tar sin utgångspunkt i ett påstått behov av ökade tvångsmedel och repressiva åtgärder. Det finns glädjande nog ett antal journalister med ett äkta intresse för  de principer som ligger till grund för den demokratiska rättsstaten. Få är dock de politiker, eller jurister för den delen, som på allvar för en principiellt inriktad debatt i frågor som berör rättsstatens kärna. När man försöker göra det riskerar man att bli betraktad som rättshaverist eller möjligen bara tjatig. Därför är det så fantastiskt inspirerande att träffa kunniga och engagerade personer som vill bidra till upprätthållandet av den demokratiska rättsstaten. Jag kan inte låta bli att nämna FNs förre rättschef, Hans Corell, i detta sammanhang. Han är en person som med stor integritet och aldrig sinande engagemang för de rättsstatliga principerna oegennyttigt bidrar till det samtal som är nödvändigt i en demokrati. Han ställer de obehagliga frågorna och han räds inte att kritisera de stora elefanterna. Ett sådant exempel är hans kritik av FNs säkerhetsråd. Ett annat är hans kritik av USAs hållning. Jag kan bara hålla med honom.

För egen del tycker jag att Sverige och Europa har visat prov på en oöverträffad feghet när det gäller att värna den enskildes rätt och internationell rätt. Vi åser under tystnad hur USA genom sin president medverkat i mord på sina egna och andras medborgare utanför USA. Det är en särskilt oroande utveckling i ljuset av att president Obama är en intellektuell välutbildad jurist med i övrigt djupt demokratiska och respektabla värderingar. Även han har hemfallit åt devisen ”ändamålet helgar medlen”.

Vad har då de obemannade flygplan som attackerar och dödar misstänkta terrorister samt  oskyldiga att göra med Svea hovrätts beslut att släppa en sedan över två år häktad i det s.k. Kokainmålet? Jo, det handlar om att det är lagstiftningen och rättstillämpningens uppgift att skydda den enskilde från att dennes mänskliga rättigheter åsidosätts. Om lagstiftaren och domstolarna överger respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna, som dessa har kommit till uttryck i konventioner och lagstiftning, då är vi farligt ute. När man läser de promemorior som upprättats på State departement i USA rörande tortyr och mord med hjälp av s.k. drönare tror man för en stund att man befinner sig en overklig värld. Men, så är det inte. Det var verklighet när det gäller de detaljerade instruktionerna om hur CIA på mest ”effektiva sätt” skulle tortera tillfångatagna misstänkta terrorister. Det är verklighet när det gäller principerna för hur USA anser sig med presidentens medverkan kunna beordra mord på egna och andras medborgare. För mig är det ofattbart att inte den del av världen som utger sig för att stödja rättsstaten och skyddet av mänskliga rättigheter kraftfullt reagera. Man kan givetvis än mer förarga sig över Putins skurkstat Ryssland och dess upprepade övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter. Exemplen är många och allvarliga. Magnitskijfallet är bara ett av flera. Ryssland är dessvärre inte ensamt i sin primitiva syn. Förväntningarna är heller inte högt ställda. Det skiljer Ryssland från USA, som tagit ett mycket stort ansvar när det gäller att försvara den europeiska demokratin och som i grunden värnar den demokratiska rättsstaten. Även om man inte alltid lyckas.

ILAC, IBAHRI och CEELI är nödvändiga i arbetet för att återskapa och upprätthålla rättsstaten. Det är med stor glädje och stolthet som jag deltar i detta arbete.

Rättssamhället – fundament i gungning?

Jag deltar i dagarna i Folk och Försvars  rikskonferens i Sälen. Första dagen handlade om rättsstatens utmaningar till följd av ökad extremism och nationalism i Europa. Det var en mycket intressant eftermiddag med anförande av Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson, Anders Thornberg m.fl. Nedan följer det anförande jag höll under rubriken Rättsstat i gungning.

Ett demokratiskt rättssamhälle kännetecknas bland annat av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens i och för sig legitima maktutövning. Rättssamhället har till uppgift att skydda mänskliga rättigheter. Inget samhälle kan hävda att det uppfyller samtliga krav på rättssäkerhet. Alla är syndare. Mer eller mindre.  Detta innefattar även Sverige, som har fått motta välförtjänt kritik såväl från FN:s, som Europarådets antitortyrkommittéer. Kritiken har bl.a. gällt bristande rättssäkerhet och åsidosättande av minoritetsrättigheter. Trots dessa brister är Sverige enligt färska undersökningar från World Justice Project, om inte bäst i klassen – så i det närmaste.

I andra delar av Europa finner vi en avsevärt mörkare bild, även inom EU. Svåra problem föreligger i länder som Rumänien, Bulgarien, Ungern och Grekland, som alla har stora brister vad gäller rättssäkerhet. Inom det EU-rättsliga systemet innebär dessa nationella brister problem för hela unionen. Skälet för detta är det faktum att EU bygger på att vi erkänner varandras rättsordningar. Att vi i rättslig mening är jämlikar. Det förutsätter att rättsstatliga principer upprätthålls i samtliga medlemsländer. Annars riskerar man att den svagaste länken blir norm. Denna risk är uppenbar i takt med de ökade harmoniseringssträvanden som nu kommer till uttryck också från kommissionen. Det är en följd av de stora skillnader som alltjämt finns mellan medlemsländerna. Detta gäller särskilt på rättssamhällets område. Detta är bekymmersamt bl.a. med hänsyn till det nära samarbete och de ömsesidiga förpliktelser som följer av ett EU-medlemskap. Bristen på rättsstatlig kongruens har efter EUs utvidgning kommit att bli ett växande problem.

Efter Berlinmurens fall skulle alla de forna kommuniststaterna från Östeuropa bli medlemmar i EU. Och det fort. Så här med facit i hand kan man konstatera att utvidgningen inte lett till stabilitet. Tvärtom. Stora delar av sydöstra Europa har istället kommit att förknippas med extrem nationalism, korruption och annan allvarlig kriminalitet. Det bådar inte gott för rättssamhället.

No free man shall be seized or imprisoned or stripped of his rights or possessions, or outlawed or exiled, or deprived of his standing in any other way, nor we will proceed against him, or send others to do so, except by the lawful judgment of his equals or by the law of the land.

To no one will we sell, to no one deny or delay right of justice

Om man inte visste upphovet till dessa goda påbud skulle man kunnat tro att de utgjort utkast till Europakonventionen. Men citatet är hämtat från artiklarna 39 och 40 i originalversionen av Magna Charta. Den tillkom 1215. Johan utan land, utfäster genom detta dokument, access to justice utan kunglig inblandning. Vissa hävdar t.o.m. att detta utgör själva grunden för det rättsliga institut som kallas habeas corpus.

Det tog dock nästan 800 år och två grymma världskrig innan vi i Europa lyckades enas om skyddet för de mänskliga rättigheterna. Så skedde genom Europakonventionen, EKMR, och genom inrättandet av Europadomstolen.

Tanken bakom EKMR, FNs Tortyrkonvention liksom FN-stadgan och flera andra internationella överenskommelser är att de mänskliga rättigheterna är universella och som huvudregel inte kan efterges. Fråga är om minimistandards. Detta betyder att rättighetsskyddet inte är en nationell angelägenhet, där enskilda länder alldeles på egen hand bestämmer skyddets omfattning, utifrån vad makthavarna från tid till annan anser passande för deras politiska syften.

I och med 11 september och kampen mot terrorismen övergavs på sina håll en del av de grundläggande rättigheter som länderna under stor samstämmighet enats om. Den rättsstatliga fernissan visade sig vara tunn, mycket tunn. Detta inträffade inte bara i kända skurkregimer, utan också i en del Västländer med lång demokratisk tradition. Europakonventionen och Tortyrkonventionen gavs plötsligt en annan och mer inskränkande tolkning.

Ett trist exempel på detta är det USA som för en efterkrigsgeneration i stora stycken stått som en symbol för demokrati, the rule of law och rättsstatliga principers upprätthållande. Vi minns hur Bush-administrationen efter den 11 september förklarade krig mot terrorismen. Ett från ett folkrättsligt perspektiv tidigare okänt begrepp. Det s.k. kriget mot terrorismen har emellertid fått vittgående konsekvenser för hela världen. EU genomförde i en rasande takt alla de krav som USA ställde i omedelbar anslutning till dåden. Liksom senare krav på samarbete och överlämnande av information som efterfrågats.

Denna utveckling har, inom ramen för en omfattande nationell och internationell straff- och straffprocessrättslig lagstiftning, av mycket skiftande hänseendens flera hänseenden inneburit uppgivande av vedertagna rättssäkerhetsprinciper.

Arresteringsordern, de s.k. listorna om frysning av ”terrormisstänktas” tillgångar, penningtvättslagstiftningen, datalagringen är exempel på EU – lagstiftning som i det närmaste kan beskrivas som paradigmskiften i vart fall för Sveriges vidkommande. Datalagringen är dock ett svenskt bidrag. Den innebär att i princip alla trafikuppgifter om hur och med vilka enskilda och företag kommunicerar, sparas i flera år. Detta, utan att den minsta misstanke om brott föreligger. Vad som därefter händer med informationen är osäkert. Vi har förvandlats till vandrande GPS-sändare, med möjlighet för staten att i det närmaste följa varje steg som medborgaren tar. Och med efterföljande risk för senare ändamålsglidning och missbruk. Det som är tekniskt möjligt att åstadkomma blir ofta också lämpligt och till och med nödvändigt att göra. Teknikimperativet har vunnit mark. Möjligheterna för den kreative är oändliga!

I Sverige har vi dessutom infört s.k. preventiv avlyssning – inte bara för SÄPO utan också för den öppna polisen. Detta innebär omfattande möjligheter att använda hemliga tvångsmedel mot personer som ännu inte är misstänkta för något brott. Till detta kommer signalspaningen, som öppnar möjligheter att effektivt spana mot enskilda och grupper av enskilda. För ordningens skull vill jag understryka att det är rimligt och förmodligen nödvändigt att använda signalspaning i ren försvarsunderrättelseverksamhet och inom ramen för SÄPOS huvuduppgift att förhindra brott mot Sverige och statsledningen. Men, inte som ett redskap vid fisketurer inom ramen för de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet i allmänhet.

Effektiv brottsbekämpning kräver integritetsintrång. Men detta får aldrig medföra att man tummar på rättssäkerheten genom att t.ex. sänka beviskraven. Under medeltiden i Sverige förekom som bekant häxbränning. Där utpekades kvinnor som häxor och brändes på bål utan några som helst bevis. Den företeelsen hade sin grund i en obefogad rädsla eftersom tillgången på häxor är obefintlig. Nutidens rättsliga övergrepp sker däremot i ljuset av såväl inbillade som reella hot mot samhället. Terrorister finns nämligen. Men även terroristjakt måste ske med sans och omdöme.

Men, hotbilder, sanna eller falska, skapar rädsla. Detta i sin tur påverkar lagstiftaren. Det har bland annat lett till åsidosättande av såväl mänskliga rättigheter som rättssäkerhet. Och det har ökat repressionen i samhället. Men, uppenbarligen inte effektiviteten. Efter den 11 september har devisen ”ändamålet helgar medlen” vunnit terräng och dessvärre blivit verklighet – inte bara på terrorområdet.

Som det kanske mest skrämmande exemplet på denna utveckling är det av USA introducerade programmet med kidnappningar och systematisk tortyr av misstänkta terrorister. Efter 11 september tillfångatogs enligt uppgift från Europarådet ca 3000 misstänkta personer varav runt 100 på europeisk mark – och transporterades till s.k. ”black sites” världen över – inte sällan för vidarebefordran till Guantanamo på Cuba. De utsattes för tortyr enligt synnerligen detaljerade anvisningar, framtagna av ansedda jurister inom administrationen. Enligt uppgift anses 86 av de kvarvarande 166 fångarna på Kuba nu vara oskyldiga. Men kan inte friges för de har ingen stans att ta vägen.

Och vad gjorde då Europa? Ingenting!

Europaparlamentet fastslog däremot i en rapport från 2007 att CIA hade utfört 1245 hemliga flygningar avseende sådana tillfångatagna personer. Europa var inte bara tyst. Europa medverkade till dessa övergrepp. EU länder som Österrike, Belgien, Cypern, Danmark, Tyskland, Polen, Portugal, Rumänien, Spanien, Storbritannien och Sverige, upplät sina flygplatser för att dessa tusentals CIA-flygningar skulle kunna genomföras. CIA-plan fick landa och tanka i Europas huvudstäder. Men inte bara det, i vart fall i Polen och Rumänien tillhandahöll man dessutom hemliga fängelser, i likhet med t.ex. Syrien, dit CIA förde de tillfångatagna personerna och där de utsattes för tortyr. Också Sverige bidrog som bekant aktivt genom att dessutom överlämna två asylsökande egyptier till CIA för återtransport till det land de flytt ifrån.

Under Obama-administrationen har USA effektiviserat kriget mot terrorismen.  Olagliga kidnappningar och tortyr tycks nu ha ersatts med förarlösa plan som utför s.k. targeted killings på andra länders territorium, av egna och andras medborgare.  Det beräknas att flera tusen personer avrättats på detta sätt. Och detta med presidentens uttryckliga godkännande. Ingen, som inte är direkt berörd, verkar ifrågasätta metoden. Europa är tyst. Man vill av förklarliga skäl ha goda relationer med USA. Så ock Sverige. Det senaste fallet med de terroristmisstänkta svenskarna med somaliskt ursprung som förts till USA reser därför många frågor. Man kan bara hoppas att detta inte är ett nytt ”Egyptenfall”.

Man kan också stillsamt undra vad världen och Europa sagt om motsvarande aktiviteter skulle utspelas sig på europeisk mark, eller om herrar presidenter i Ryssland eller Iran, skulle få för sig att göra motsvarande. Det är då principen om folkrätten och de mänskliga rättigheternas universella giltighet gör sig särskilt påmind.

I Europa pågår samtidigt en djupt illavarslande utveckling i flera länder. Rättssäkerheten är satt på undantag och mänskliga rättigheter åsidosätts dagligen. Domstolarnas oberoende inskränks. Yttrande – och tryckfriheten är hårt ansatt i länder som Ungern, för att inte tala om Putins Ryssland, där rättssamhället undergrävs dagligen. Det uppmärksammade Magnitsky-fallet är en påminnelse härom. För att komma till rätta med detta krävs ett utökat samarbete mellan EU och Europarådet.

Minoriteter förtrycks på många håll i Europa. Antisemitismen, liksom förtrycket av romer tar sig förfärande uttryck. Och inom EU höjs därtill nu röster för införande av visumtvång för enskilda befolkningsgrupper, nämligen romer. I ljuset av nutidshistorien är detta en skrämmande utveckling.

Men, egentligen är det inte så förvånande. En oroväckande tendens som efter 11 september gjort sitt intåg är just att tvångsåtgärder riktas mot grupper av individer istället för mot enskilda som är misstänkta för ett visst brott. Det riskerar att leda till att tvångsåtgärder frikopplas från lagen och ett övergivande av legalitetsprincipen. Om staten vidtar tvångsåtgärder mot grupper istället för mot enskilda som är misstänkta för visst brott kan människors engagemang i politiska eller religiösa organisationer givetvis förkvävas. Och det är väl måhända det som är meningen! Idag är det i första hand muslimer som röner denna uppmärksamhet. Imorgon kanske det är miljörörelsen eller människorättsaktivister. Vem vet.

Ett vidgat synsätt ”guilt by association har introducerats. EUs strategi för att motverka rekrytering och radikalisering är ett sådant exempel. Såväl kommissionen som ministerrådet gjorde märkliga uttalade inför arbetet med denna lagstiftning, som i princip gick ut på att brott inte bara är lagbrott i straffrättslig mening, utan också ”bristande medborgaranda”. Det känns olustigt.

Främlingshat och extremism är symtom på ett samhälle i kris. Förra året tillskansade sig det högerextrema partiet Golden Dawn 21 platser i Greklands parlament. Motsvarande utveckling återfinns i Ungern, där det högerpopulistiska partiet Jobbik vunnit stora framgångar bl.a. genom att kräva lagstiftning om registrering av alla judar. De bruna fåglarna har ännu inte lämnat Europa.

Andra exempel på denna utveckling är Nationella Frontens Marine Le, Pen som erhöll stort stöd i det franska presidentvalet. Eller varför inte Sverigedemokraternas framgångar i vårt eget land. Grabbarna med järnrör har gjort sitt intåg i de europeiska parlamenten. Men, det är värt att komma ihåg att det inte behövs stor invandring för att extremism och fundamentalism ska uppkomma. Sannfinländarnas framgångar i Finland är ett utmärkt exempel härpå. Det räcker med hotbilder.

Det finns de som hävdar att denna utveckling inte har med den ekonomiska krisen att göra. Jag delar inte den bedömningen. Det står alldeles klart att den ekonomiska krisen påverkar samhälleliga värderingar. Så var det på trettio-talet och så är det idag. Detta utgör inte bara ett hot mot rättssamhället, utan på sikt också mot EU som union. Hela idén med EU vilar på en gemensam historia med gemensamma värderingar, till stor del inspirerade av franska revolutionens ideal; frihet, jämlikhet och broderskap. Det var dessa värderingar som ursprungligen ledde till att suveräna stater frivilligt gav upp sin suveränitet för den goda saken och att Kol- och Stålunionen skapades. För freden. Alla skulle vara jämlikar.

Den ekonomiska krisen hotar i själva verket hela grundtanken med EU. Eurozonen har blivit en hierarkisk organisation som präglas av allt annan än frivillig sammanhållning. Den har förvandlats till två grupper som står mot varandra; låntagare och borgenärer, där de senare bestämmer den politiska agendan. Det är aldrig bra.

I kölvattnet av denna ekonomiska kris, med nedskärningar och obefintlig eller negativ tillväxt, med upp till 25 procents arbetslöshet på sina håll och ekonomisk misär, skapas en grogrund för hat, främlingsfientlighet och extremism. På lång sikt är denna utveckling mycket farlig. Den skapar politisk instabilitet. Den motverkar hela grundtanken med EU som en sammanslutning för solidaritet och samarbete. Den hotar EU som koncept och den hotar det demokratiska rättssamhället. Det går bra att läsa George Orwells i hans debutroman ”Nere för räkning i Paris och London” som kom ut under den djupa depressionen 1933. Den åskådliggör på ett mycket trovärdigt sätt konsekvenserna av djup fattigdom. Som Per T Ohlsson skrev i en utmärkt ledare i Sydsvenskan förra året: ”Människor utan framtid har inget intresse av reformer för framtiden”.

Det kan i detta sammanhang kännas överflödigt att påpeka att kriminalisering av extraterritoriell terrorism inte löser de underliggande sociala och politiska problemen som finns. Utöver den ekonomiska krisen står vi inför försvarspolitiska, säkerhetspolitiska och rättsstatliga utmaningar, där teknikutveckling och internationaliseringen skapar stora möjligheter, men också betydande hot. Dessa kommer inte att försvinna. Teknikutveckling, liksom internationalisering kommer fortskrida med betydande implikationer för rättssamhället. Frågan är därför istället hur vi förhåller oss till fenomenen.

Ett rättssamhälle präglas inte endast av rättssäkerhet, utan också av rättstrygghet. Det åligger staten att skydda såväl sig själv, som egna och andras medborgare mot övergrepp. I detta ligger en konflikt. Det handlar om balansen mellan olika i sig legitima intressen. Brottsbekämpning och medborgerlig trygghet, å den ena sidan, samt rättssäkerhet och integritet å den andra.

EU som rättsstat kräver en någorlunda gemensam rättskultur. Det har vi inte i Europa. Men hoten mot unionen kommer inte bara från det forna öst eller från Grekland. De kommer också från länder med lång demokratisk tradition. När premiärminister David Cameron föreslog att man skulle stänga ner sociala medier i samband med upploppen i London för några år sedan, motiverade han det med att upploppen inte hade något med ”phony human rights” att göra. Det är tankeväckande att Johan utan land på 1200-talet var avsevärt mer insiktsfull än den demokratiskt valde premiärministern i samma kungarike, 800 år senare.

Rättsstaten i Europa är Nobels fredspris till trots, enligt min mening i gungning. Institutionernas auktoritet undergrävs, såväl nationellt som internationellt. När tilltron till rättssystemet skadas växer korruptionen. Den är utbredd i Europa och den firar nya triumfer på rättssamhällets bekostnad. För att motverka detta krävs att såväl rättsstaten som välfärdsstaten kan upprätthållas. Rätt och rättvisa går nämligen hand i hand. Och demokratin är inte ensamt tillräcklig för att skydda rättssamhället. Det har såväl historien som nutid klart visat.

 

 

Om nödvändigheten av opolitiska domare

Svea hovrätts beslut att undanröja Södertälje tingsrätts dom är en seger för rättsstatliga principer. Det är ett uttryck för att domarna har den höga integritet som utgör förutsättningen för domstolarnas oberoende och legitimitet. Hovrätten har i ett välformulerat beslut förhållit sig till frågan om jäv förelegat för en av nämndemännen i målet, utan att ta otillbörlig hänsyn till de minst sagt dramatiska konsekvenser som beslutet i flera hänseenden föranleder. Heder åt Svea hovrätt.

Hovrättens beslut illustrerar behovet av att ordföranden i målet på ett tydligare sätt än vad som är fallet idag ges möjlighet att försäkra sig om att jäv inte föreligger hos den enskilde nämndemannen. Det bygger dock på att denne såväl förstår, som talar sanning. Om en nämndeman som den i Södertäljemålet inte ens förstår att det föreligger jäv, då är det minst sagt problematiskt. Om nämndemännen ska vara kvar i lägre instans så måste en bättre kontrollmekanism införas.

Nämndemännen har en lång tradition i Sverige. Argumenten för nämndemannainstitutet brukar vara att nämndemännen utgör en garant för att domarna inte avviker alltför mycket från värderingarna i samhället och det allmänna rättsmedvetandet. Nämndemännen anses också bidra till att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet bland annat genom att de tillgodoser medborgarnas intresse av insyn i dömandet.

I sin domarroll har nämndemännen att hantera betydande mänskliga och ekonomiska värden. Nämndemannauppdraget ska därför fullgöras på ett aktivt sätt av personer som har ett socialt engagemang och som är aktiva i samhällslivet. För att nämndemännens medverkan skall kunna uppfattas som ett legitimt inslag i dömandet fordras såväl engagemang som tillräckliga kunskaper.

Sedan den 1 april 1999 är det lagmännen vid tingsrätterna respektive förvaltningsrätterna samt hovrätterna och kammarrätterna som, efter samråd med Domstolsverket, skall svara för att nämndemännen får introduktionsutbildning och regelbunden information. Betydelsen av erfarenhet och relevanta kunskaper hos nämndemännen får inte underskattas. Stor uppmärksamhet i introduktionsutbildningen måste ägnas åt nämndemännens roll som domare och därmed sammanhängande domaretiska frågeställningar.

I dag finns runt 9 000 verksamma nämndemän i de svenska domstolarna. De utses av kommun- och landstingsfullmäktige, efter nomineringar från de politiska partierna. De nominerade måste inte vara politiskt aktiva eller partimedlemmar, även om de i praktiken nästan alltid är det. Det nuvarande valsystemet innebär att personer utan partipolitisk bakgrund inte kommer i fråga för nämndemannauppdrag i samma utsträckning som personer med sådan bakgrund.

Advokatsamfundet har länge haft invändningar mot det nuvarande politiska valsystemet. Det har inte kunnat tillhandahålla nämndemän som på ett tillfredsställande sätt representerar befolkningens sammansättning när det främst gäller ålder och etniskt ursprung. Nämndemannauppdraget är inte och ska inte heller vara ett partipolitiskt kommunalt förtroendeuppdrag. Ett förändrat valförfarande, krävs för att ge ökad legitimitet åt nämndemannauppdraget. Ett ”avpolitiserat” valförfarande skulle sannolikt också öka uppdragets attraktivitet.

I en demokratisk rättsstat ska domstolarna stå obundna. Den omständigheten att väljarna i demokratiska val bestämt att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen illustrerar systemets brister. Folket röstar och stiftar genom sina riksdagsmän lagar i riksdagen. Men folket ska inte genom sina folkvalda döma i domstolar. Det ska oberoende och opartiska domare göra. Efter att ha uttalat mig i denna fråga i Rapport har jag på ett synnerligen obehagligt och konkret sätt blivit bekräftad i min ståndpunkt.

Södertäljemålet har enligt uppgifter i media redan kostat staten över tvåhundra miljoner kronor. Ojämförligt stora resurser har satsats. Många vittnen och målsäganden har upplevt starkt obehag. Dessa förhörspersoner ska nu tvingas att ånyo genomgå pressande förhör av åklagare och advokater. De dömda ska istället för att få sin sak prövad i andra instans genomgå en förnyad prövning i tingsrätten och därtill vara fortsatt häktade. Vad detta i realiteten innebär är svårt att överblicka. Hovrätten som i detta beslut endast bestod av juristdomare gjorde vad den skulle. Hade den gjort det om majoriteten hade bestått av politiskt utsedda nämndemän? Jag tror inte det.