Ett medialt haveri

 

Metoo uppropet kidnappades av oheliga allianser. Det var synd. Grundidén var angelägen. Tystnadskulturen ska brytas. Brott ska beivras. Men, Metoo kom att i ett hänseende bli det godas fiende. Publicister och journalister tappade bort sin uppgift. De blev aktivister och månglare.

Kraften i Metoo rörelsen var närmast unik. Den påminner om en revolution. Där tillåts inte några avvikande meningar. Inga tillåts föra besinningens talan. Revolutionen kräver sina offer. Ändamålet helgar medlen. Det är ett skrämmande perspektiv.

Att det i en rättstat som Sverige, med en av världens mest omhuldade tryck-och yttrandefrihet, kan ske sådana övergrepp som ägde rum i kölvattnet efter Metoo inger oro. Att media plötsligt konkurrerade med sociala medier på de senares villkor är minst sagt sorgligt. Alltför många var de som oförtjänt offrades på Metoos altare. Personer har på oklara grunder och ibland felaktigt pekats ut som brottslingar, förövare och allmänt omoraliska. Människors liv har ödelagts. Media var ansvarslösa och borde be Fredrik Virtanen och många andra drabbade om ursäkt.

Att publicera påståenden om våldtäkt m.m. på sätt som skett är oursäktligt. De som läst förundersökningen om den påstådda våldtäkten inser lätt att det skulle varit tjänstefel av åklagaren att väcka åtal. Det handlar inte om, att rentvå, som någon skrev på twitter, Virtanen, men väl om grundläggande pressetiska principer.  Det handlar ytterst om att ta ansvar inför den publicistiska uppgiften. Detsamma gäller alla de okontrollerade rykten där människor lätt kunde identifieras. I tider av fake news borde svensk media när det gäller nyhetsförmedling värna saklighet.

Svensk media är i ett internationellt perspektiv bra härvidlag. Men, det är farligt att överskatta sig själv. Det hade varit klädsamt med viss ödmjukhet. Med något undantag lyser den dessvärre med sin frånvaro.

Oberoende media är en av de absolut viktigaste grundvalarna i en demokratisk rättsstat. Oberoendet innebär ett krav på integritet. Min personliga uppfattning är att media tappade den i samband med rapporteringen av Metoo. Exemplen är många. Kvällens reportage i Uppdrag granskning är en bekräftelse på det.

”Advokater som tjänar pengar på de ensamkommande”

Detta är överskriften på länken till en artikel på tankesmedjan Timbros hemsida. Timbro ska långsiktigt främja idéutveckling och opinionsbildning kring marknadsekonomins och den fria företagsamhetens betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd. Tankesmedjan uppbär sedan 2003 anslag från Svensk Näringsliv.

Påannonseringen lyder: ”De ensamkommande flyktingbarn som visat sig vara över 18 har kostat skattebetalarna 11 miljarder kronor – men vinnarna har inte varit de ensamkommande. Istället har pengarna försvunnit ned i advokatfickor, gått till gode män och, framför allt, spenderats på boende anpassade efter ett barns behov, när många boende i själva verket varit vuxna.” Väl inne på hemsidan är rubriken ”Välfärdens Guldgrävare del 4. Follow the Money”.

Det finns mycket att säga om detta epos. Från sakliga utgångspunkter förtjänar det alls inte någon uppmärksamhet. Sakligheten lyser med sin frånvaro. Hemvisten är i det perspektivet papperskorgen. Bristen på kunskap må möjligen vara förlåten. Det som är stötande är den totala avsaknaden av relevant analys kombinerat med en närmast ohederlig retorik. Artikelns budskap bekymrar mig. Möjligen, därför att avsändaren utger sig från att vara en seriös intellektuell tankesmedja. Men, artikeln vänder sig till andra än sådana med intellektuella intressen. Den vänder sig snarare till en populistisk och oinformerad publik. Den åberopar, symptomatiskt nog, till stöd för sin tes en moderat riksdagsman med omvittnat dåligt omdöme. Valrörelsen synes utöva dåligt inflytande på mången.

De flesta som kommer till Sverige och söker skydd är från Syrien. Kriget i Syrien har pågått i sju år. Mer än hälften av befolkningen, ca 11,5 miljoner människor, är på flykt. De flesta tas om hand i grannländerna, oftast i extrem fattigdom. Samtidigt som miljoner lämnade sitt land under förra året återvände över en halv miljon människor. Kriget i Syrien har idag pågått längre än Andra världskriget.

FNs Flyktinkommissariat, UNHCR, är nog den viktigaste organisationen som bedriver ett omfattande hjälparbete i Syrien. Det handlar om allt från nödhjälp till sjukvård, bostad och utbildningsstöd. Detta arbete är nödvändigt och förtjänt av allt vårt stöd. Jag är stolt över alla som är beredda att hjälpa alla de miljoner flyktingar som idag finns. Det inbegriper de advokater som med nit och omsorg väljer, att trots betydande uppoffringar, företräda människor på flykt. Unga som gamla. Advokater som åtar sig asylärenden har ett synnerligen svårt uppdrag. Därtill agerar de sedan lång tid bank åt staten. Vissa har fått vänta upp till ett år för att få betalt. Det är givetvis inte godtagbart. Advokater tjänar inte pengar på ensamkommande. Verkligheten är den att de får dåligt och sent betalt för sitt arbete. Att Timbros skribenter inte förefaller gilla grundläggande rättsstatliga principer är ett annat bekymmer.

Avslutningsvis skulle jag vilja rekommendera alla dem som låter sig luras av usel retorik att läsa UNHCRs chefstalesperson Melissa Flemings bok ”Doaas Flykt till Sverige Hopp”.

Doaa, en ung kvinna, flydde från Syrien till Sverige. Hon riskerade sitt liv på Medelhavet, där båten hon färdades i efter fyra dagar avsiktligt blev sänkt av en annan båt. Hon överlevde, knappt simkunnig, under flera dagar med en endast en simring runt midjan med två främmande små flickor som klämtade sig fast vid hennes hals. Hon kämpade för dem. Hon överlevde. Det gjorde också de mycket små barnen. Ett av dem dog dock bara efter några timmar i säkerhet. Idag lever Doaa i Sverige tillsammans med sina föräldrar och tre av sina syskon. Jag fick förmånen att träffa henne i samband med ett evenemang på Dramaten. Inför alla svarade hon med fast stämma att hennes dröm var att bli advokat.