Om modern bannlysning

Några dagar före jul beslöt USA att föra upp den svenske advokaten Sven A. Olsson på det amerikanska finansdepartementets sanktionslista. Denna lista tillkom för att sätta politisk press på Putin i anledning av Ukrainakrisen. Bolag och individer som ansågs stå Putin nära sätts upp på listorna utan föregående kommunikation, utan någon rätt för den listade att yttra sig och utan användbara rättsmedel. Någon särskild koppling till Ukraina och dess problem tycks inte krävas. Godtycket tycks närmast totalt. För den enskilde blir effekterna mycket stora, ibland förödande.

Nu har således en oförvitlig och mycket väl ansedd svensk advokat satts upp på den amerikanska sanktionslistan. Skälen för åtgärden är att advokaten haft sedvanliga advokatuppdrag för bolag och en person som man på amerikansk sida anser ha kopplingar till Putin. Advokaten saknar ägarintressen i de aktuella bolagen. Han har under många år haft advokatuppdrag för klienten ifråga. Ingen har veterligen påstått att advokaten misskött sina uppdrag eller att han handlat i strid med lag eller advokatetiska regler. Listningen har inte föregåtts av kontakt med advokaten. Inte heller har någon förklaring till åtgärden lämnats.

Vad innebär det då att en klient och dennes advokat blir föremål för en åtgärd av detta slag? Konsekvenserna blir förödande. En listad person eller bolag får inte verkställa betalningar i USD. Deras banker vägrar lån och betalningsförmedling. Kreditkort dras in. Krediter sägs upp. Advokatens övriga klienter kan påverkas. Det inses lätt att en sådan situation lätt blir ohållbar. Ett listat bolag med verksamhet i västerlandet måste i praktiken avveckla sin verksamhet. Risken för obestånd är uppenbar. Till detta kommer att det listade bolaget får svårt att anlita rättsligt biträde. Ty vilken advokatfirma vill utsätta sig för dessa drakoniska risker.

Uppenbart är att sanktionsåtgärder riktade mot en advokat väcker särskilda frågor. För det första är en sådan åtgärd inte förenlig med de mest grundläggande rättsstatliga principer knäsatta i rad FN instrument och andra internationella konventioner. Klienten hamnar i en situation där denne i princip fråntas Access to Justice. Detsamma gäller hans advokat.

Att på godtyckliga och hemliga grunder och utan rättsmedel bli berövad sin ekonomisk och yrkesmässig handlingsförmåga strider mot de grundprinciper som bär upp det västerländska rättssamhället. När åtgärden dessutom syftar till att beröva en klient möjlighet att anlita advokat blir orättfärdiga maktens arrogans närmast bedövande. Och när den bannlysning, som listningen innebär, utfärdas av ett land som i många avseenden håller en demokratiskt hög nivå och ett sofistikerat och välutvecklat rättsväsende blir åtgärden än mer förskräckande. Den för tankarna till bestraffningsmodeller som man trodde höra till den gamla onda tiden. Historiska exempel saknas inte.

Från senare tid minns vi hur amerikanska myndigheter en månad efter terrorattackerna den 11 september mot World Trade Center i New York skickade ut listor med namn på misstänkta terrorister och finansiärer av terrorism till polismyndigheter runt om i världen. Flera länder svarade upp. Canada, Nederländerna, Frankrike och Tyskland var snabba till handling. Personer greps och tillgångar frystes. Personer upptagna på listan begärdes utlämnade. Listorna översändes via den amerikanska administrationen till FN och EU. FNs säkerhetsråd och EU antog dem. Listorna antogs av FN och EU utan närmare kontroll.

Listorna kom som bekant även att tillämpas i Sverige. Svenska medborgare med somaliskt ursprung som var upptagna på en EU lista fick sina tillgångar frysta under fem år. Några rättsmedel fanns inte att tillgå! Behandlingen av dessa personer var rättsvidrig. Tack vare en stor insats från bl.a. advokaten Thomas Ohlsson avfördes slutligen dessa personer från listan och de fick tillbaka sina tillgångar. Dessbättre blev advokaten inte den gången utsatt för personlig bestraffning.

Inom den katolska kyrkan användes förr i tiden bannbullor när man ville komma åt misshagliga personer. I den islamska världen har vi sett hur prästerskapet utfärdar fatwor. Dessa företeelser har dessvärre fått sin sekulära motsvarighet genom sanktionslistning.

Det är enligt min mening viktigt att Europa och Sverige står upp mot statliga rättsövergrepp av den typ som sanktionslistning innebär. Det gäller även när det stora landet i väster agerar. Inte minst små stater har anledning att agera, i vart fall när sanktionslistningen går till på sätt som nu sker. Sverige bör inte godta rättsvidrigheter av detta slag.

Inte heller bör vi tolerera att svenska banker och institutioner går övermaktens ärenden genom att på svensk botten ”verkställa” de följdeffekter som sanktionslistningen innebär. Och skall vi överhuvud godta sanktionslistning av detta slag bör vi se till att ingreppen endast får ske i rimligt rättsenliga former. Det innebär bland annat  krav på att den utsatta personen eller bolaget gess möjlighet att yttra sig, att sanktionsbeslutet motiveras och att överprövning kan komma till stånd.

Det ankommer på Sverige som rättsstat att ge sina medborgare det skydd av rättslig och diplomatisk art som erfordras för att tillgodose dessa krav. Också när det gäller USA. Det nu inträffade fallet blir ett utmärkt tillfälle för den svenska regeringen att visa prov på handlingskraft.

Mitt svar till PM Nilsson

DI:s ledarsida har i lördags den 16 januari ånyo uttryckt missnöje med Advokatsamfundets och min inställning i rättspolitiska frågor. Det är givetvis helt legitimt. Ett krav man borde kunna uppställa är dock en rimlig saklighet.

En av Advokatsamfundets viktigaste uppgifter är att värna den demokratiska rättsstaten. I det ligger att värna rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vi är remissinstans i all central lagstiftning. Vi är representerade som experter i en rad utredningar. Vi deltar aktivt i lagstiftningsarbetet. Vi framför i dessa och andra sammanhang ofta stark kritik mot olika lagstiftningsförslag. Detta gäller oavsett vilken regering som vid tillfället har makten. Detta är även fallet under den nuvarande regeringen. Vi går ingens ärenden.

Om PM Nilsson hade läst Advokatsamfundets remissvar under det senaste året hade han funnit att vi riktat allvarlig kritik mot flera av regeringens förslag. Inte minst när det gäller terroristlagstiftningen. Om PM Nilsson därtill hade läst flera av mina blogginlägg hade han blivit varse samma sak. Detsamma gäller om han tagit del av artiklar i sin egen och andra tidningar, intervjuer i tv och radio där jag kritiserat såväl den tidigare som den nuvarande regeringen. Att jag mot Advokatsamfundets intressen skulle agera stödtrupp åt den rödgröna regeringen saknar fog. Vad PM Nilsson hävdar är inget annat än kvalificerat trams.

Att jag tyckte att alliansen gjorde rätt som ingick Decemberöverenskommelsen i ljuset av att SD hotat att fälla varje regering som inte stödde deras främlingsfientliga politik, att jag kritiserat vapenexporten till Saudi, liksom moderaternas förslag att hindra flyktingar att söka asyl handlar om att hävda lag, konventioner och grundläggande principer i en demokratisk rättsstat. Skyddet för mänskliga rättigheter som de kommer till uttryck i lagar och konventioner är den bottenplatta från vilken Advokatsamfundet alltid agerar.

Försöken att inordna rättsstatliga argument i en vänster- höger skala är felaktigt. Rättsstatens grundvalar är inte kortsiktiga. De saknar därtill partifärg. PM Nilsson må företräda en rosa tidning. Själv är jag färglös.

Istället för att bemöta sakargumenten väljer DI:s ledarsida igen att ifrågasätta min behörighet att uttrycka det jag säger och mina bevekelsegrunder härför. Den argumentationen är torftig, även denna gång.

DI har idag publicerat ovanstående svar på nätet med en kommentar från PM Nilsson.

Juridiken ska vara rättsstatens beskyddare

I en DN debattartikel den 2 januari varnas för juridikens ökade inflytande i samhället. Den förtjänar att bemötas.

Juridiken är själva grundvalen för samhällsbygget. Den reglerar samhällsordningen och utgör ramen för medborgarnas och statens agerande. Den rättsliga normbildningen bygger till stor del på etiska överväganden och moraliska principer.

Regeringsformen stadgar att den offentliga makten utövas under lagarna. Detta är ett uttryck för folksuveräniteten och lagbundenheten. Det bakomliggande syftet är bl.a. att tillfälliga opinioner och majoriteter inte ska tillåtas få sätta sig över lagarna. Maktens fördelning och utövning skall vara grundad på lag. Demokratin och parlamentarismen ska skydda grundläggande rättigheter. Dessa får inte åsidosättas alldeles oavsett hur gott syftet än må vara. Ändamålet helgar inte medlen.

Demokrati som den utövades av de gamla grekerna krävde kunskap. I Aten hade inte alla medborgare rösträtt. För att tillerkännas rösträtt och att delta i folkstyret förutsattes lärdom. I vår moderna demokrati med majoritetsstyre är det numera en självklarhet att alla medborgare oberoende bildningsnivå skall ha rösträtt. Det leder till att lagstiftaren riskerar att utsättas för starka, ofta emotionella opinioner med moraliska förtecken och krav på snabba åtgärder. Det är därför naturligt att politiker vill visa handlingskraft och att politiken i konsekvens härmed relativt sett riskerar att bli mer populistisk.

Även om innehållet och värderingarna skiljer sig åt över tid är etiken ändå fundamentet för rättsstatliga principer. Jurister har ett särskilt ansvar för upprätthållandet av dessa principer. Juristerna ska vara rättstatens beskyddare. Detta ansvar åvilar alla jurister oberoende i vilken befattning eller inom vilket område denne är verksam. Inom alla områden från universitet till polis, åklagare, domare eller advokat utgör etiska principer en nödvändig grundval för yrkesutövningen. Men det individuella ansvaret åvilar också de jurister som arbetar som lagstiftare eller rådgivare åt lagstiftaren på departement och i riksdag. Rättsstaten kan emellertid inte vare sig etableras eller upprätthållas av jurister ensamma eller av dess institutioner. Den förutsätter demokrati och en rättskultur som respekterar civila rättigheter.

Till de etiska krav som kan och bör ställas på ett rättssystem hör också krav på den verksamhet som utgör rättssystemet i praktiken. Polis, åklagare, advokater, domare och övriga jurister på myndigheter, inom statsförvaltningen och normgivningen, utför alla viktiga uppgifter inom rättsystemet. Ett system som inte är bättre eller etiskt mer högstående än dess svagaste länk riskerar att tappa i legitimitet. Inom samtliga dessa yrkesgrupper uppkommer en rad olika etiska frågeställningar och etiska krav kan och ska ställas på hur deras respektive arbetsuppgifter utförs.

En demokratisk rättstat kännetecknas av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning i de fall denna utövas på ett sätt som inte står i överensstämmelse med rättsordningens grundläggande principer. Dessa i sin tur vilar på ett systematiskt skydd för mänskliga rättigheter garanterade genom lagar och konventioner. Det kräver kvalitet på lagstiftningen såväl processuellt som materiellt. Lagstiftningen måste också tillämpas enligt vedertagna principer. Tillämpningen av lagstiftningen är oerhört viktig för att rättssystemet ska bli etiskt tillfredsställande; rätt och rättvisa måste så långt som möjligt gå hand i hand. Det är dock viktigt att understryka att det i rättsprocessen inte handlar om att till varje pris skipa materiell rättvisa, utan att döma efter vad som yrkats, anförts och bevisats inom ramen för de processuella spelreglerna.

När FN-deklarationen, Europakonventionen och den svenska grundlagen förklarar att integritet, yttrandefrihet och församlingsfrihet utgör mänskliga rättigheter, så är dessa några av de grundläggande livsvärden som rättssäkerheten ska garantera. I sambandet mellan rättssäkerhet och mänskliga rättigheter ligger att rättssäkerheten avser individens eller den enskilda organisationens skydd mot den politiskt – statliga eller kommunala – maktens anspråk och krav. Detta skydd är individen i behov av oavsett om den politiska makten är sprungen ur ett demokratiskt styrelseskick eller inte. Av det förhållandet att den politiska makten i en demokrati utgår från folket, följer inte att rättssäkerhet skulle vara obehövligt i en demokrati. Det finns alltför många exempel i historien, liksom i nutid, som påminner om motsatsen.

I en rättsstat ska människor emellertid inte bara åtnjuta rättssäkerhet. De ska också komma i åtnjutande av de mänskliga rättigheter som rättssäkerheten har att skydda, såsom integritet och yttrandefrihet. Inte sällan kolliderar också dessa rättigheter med varandra. Under vissa särskilt angivna förhållanden kan inskränkningar göras i dessa rättigheter.

Den enskilde individen liksom organisationen eller företaget har i en rättstat även ett befogat krav på rättstrygghet. Det är i denna skärningspunkt som den etiska konflikten ofta framstår som särskilt tydlig. Starka och ibland motstående intressen konkurrerar. Frågan om när och hur avsteg från rättigheter som personlig integritet, yttrandefrihet eller tryckfrihet ska kunna göras är svår. Inskränkningar i den personliga integriteten är ibland nödvändig och självklar. För att en sådan inskränkning ska anses förenlig med rättsstatliga grundprinciper, måste dock inskränkningen vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det ska vidare finnas ett behov av inskränkningen, liksom att den ska bli effektiv och proportionell i övergripande mening. Här fordras en rad överväganden som inte alltid, ens för Sveriges del, alltid utfallit särskilt gynnsamt i betraktande av rättstatliga principer. Exempel på detta är den stora mängd repressiva straff- och straffprocessrättsliga lagar som följt efter 11 september 2001.

FN-stadgan liksom Europakonventionen om mänskliga rättigheter tillkom som resultat av de hemskheter som utspelat sig under två världskrig. Den bakomliggande tanken är att dessa rättigheter ska vara universella och utgöra minimiregler. Förbudet mot tortyr framstår som uppenbart.. Men likväl – i en för några år sedan genomförd undersökning bland tonåringar i USA visade det sig att så många som 61 procent tyckte att det var godtagbart att utöva tortyr. Hela 50 procent tyckte vidare att det var helt i sin ordning att döda en tillfångatagen krigsfånge om denne dödat en amerikan. Här har en markant förskjutning av balanspunkten ägt rum, uppenbarligen till det sämre. Bortsett från själva frågan om tortyr någonsin kan vara en effektiv förhörsmetod, är attitydförskjutningen oroväckande.

Således: Det handlar inte om att juridiken tar makt från folket. Det handlar om att också de folkvalda, hur illa vissa av dem må tycka om den tanken- är underkastade högre normer. De mänskliga rättigheter som rättssamhället har till uppgift att skydda kan och ska inte, med mindre än den högre normen ändras, kunna åsidosättas av politiker eller enskilda tjänstemännens. Det gäller även på kommunal nivå.