Katastrofen i Palestina – om nödvändigheten att säga ifrån.

Jag har varit på Västbanken. Jag har besökt Gaza. Det var i och för sig för nästan tio år sedan. Det var efter Israels uttåg från Gaza och före operation Cast Lead. Vad jag såg berörde mig, mycket illa. Jag fylldes av en stark frustration. Vad vi då upplevde var nämligen från ett folkrätts- och MR-perspektiv helt oacceptabelt. Dessa iakttagelser har dessvärre tragisk aktualitet också idag.

Bakgrunden var att Advokatsamfundet 2005 via International Legal Assistance Consortium, ILAC, fick i uppdrag att tillsammans med International Bar Association, IBA, bistå det palestinska advokatsamfundet med utbildning i mänskliga rättigheter och internationell rätt, samt att ansvara för rättegångsbevakning i Palestina och Israel. Projektet var finansierat av UD.

Jag tillbringade därför, tillsammans med representanter för IBA och ILAC, en vecka i Jerusalem, Ramallah och Gaza. Intrycken och iakttagelserna under dessa besök var omtumlande. De gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Denna erfarenhet delar jag med, vågar jag påstå, majoriteten av dem som besökt området, oberoende av politisk hemvist.

Jag funderade mycket på hur jag skulle förhålla mig till dessa mycket starka intryck. När jag efter hemkomsten förmedlade dessa har jag inte sällan mötts av misstro och ibland förvånande aggressivitet, också från välutbildade och intellektuella personer, som normalt kan förhålla sig sakligt till svåra frågor. Men, i denna konflikt förefaller all sans och balans att ha upphört. Det är försiktigt uttryckt mycket egendomligt.

Jag mötte diplomater, representanter för det palestinska advokatsamfundet, framträdande experter på mänskliga rättigheter och företrädare för en rad människorättsorganisationer. Jag mötte palestinska domare, israeliska advokater, ansvariga för den juridiska fakulteten på det då välrenommerade universitetet i Birsit utanför Ramallah, företrädare för Palestinas Högsta domstol, representanter för FNs högkvarter i Östra Jerusalem och svenska poliser som inom ramen för EU:s fredsbevarande styrkor övervakade palestiniernas förmåga att sköta gränskontrollen till Egypten. Alla gav de en mycket skrämmande bild av de allvarliga brott mot grundläggande mänskliga rättigheter som redan för tio år sedan ägde rum i området. Och som två invasioner senare har fortgått med oförminskad styrka.

Vi upplevde de israeliska militära enheter som hindrar normal samfärdsel för palestinierna på Västbanken. Systemet med checkpoints och andra fysiska hinder som vägspärrar, cementblock, metallstaket och jordansamlingar, allt syftande till att kontrollera och begränsa palestiniernas rörelsefrihet. Palestinierna är inte tillåtna att röra sig fritt i sitt eget land. De har på många år inte kunnat åka mellan Gaza och Västbanken, men inte heller fritt inom dessa territorier. Det sätt på vilket palestinier behandlas på Västbanken liksom i Gaza är djupt diskriminerande och mycket försiktigt uttryckt, att jämställa med apartheid.

Inskränkningar för palestinier att använda vissa vägar, liksom omledning av palestinsk trafik till sämre vägar, som innebär långa och tidsödande omvägar var redan då vanligt. Interna barriärer har byggts.

Dessa åtgärder var, enligt FN, det huvudsakliga skälet till fattigdom och ekonomisk depression. Sådana åtgärder förhindrar palestinierna tillgång till hälso- och sjukvård, till skola och utbildning, arbete, liksom till sociala och religiösa kontakter. Det motverkar handel och ekonomisk tillväxt. Det omöjliggör givetvis också ett fungerande rättssamhälle.

Vi besökte givetvis den barriärliknande mur, på sina håll är nio meter hög och som Israel, i strid med internationell rätt, uppfört på Västbanken. Lagstridigheten har också fastställts av Internationella domstolen i Haag, av Israels Högsta domstol, liksom i den rapport som EU beställt, och som godkändes av medlemsländernas ambassadörer, men som av politiska hänsyn till det då förestående valet, inte då publicerades och av politiska skäl alltjämt inte har publicerats. Undfallenheten är bedövande.

Denna mur som uppförts långt in på ockuperat område innebär att Västbanken skärs av och att palestinier skiljs från palestinier. Avsikten med muren är att skydda Israel och de olagliga israeliska bosättningar som etablerats på Västbanken och i östra Jerusalem. Jerusalems 230 000 palestinska invånare avskiljs genom muren från resten av Västbanken.

Israel annekterade i strid med FNs resolution 242 Jerusalem 1980. Inte bara palestinierna, arabstaterna utan också merparten av FNs medlemsländer har vägrat acceptera Jerusalem som Israels huvudstad. EU-länderna har till följd härav kvar sina ambassader i Tel Aviv.

Gaza-remsan, som inte är större än ca 5 mil lång och en mil bred är ett av världens mest befolkade områden. Invånarantalet ökar med 5,5 % per år och uppgick redan då till närmare 1 500 000.

Vi såg de övergivna och av israelerna förstörda bosättningarna med sina bevakningstorn. Vi såg förödelsen av de palestinska hem som israelerna raserat som ett led i kollektiva vedergällningsaktioner. Vi besökte de palestinska flyktinglägren. Vi bevistade den då splitternya, med EU-medel finansierade, flygplatsen i Gaza, som israelerna kort efter öppnandet med militära medel förstört. Vi såg den ofattbara våldtäkt på Palestinas natur som ägt rum såväl på Västbanken som i Gaza.

Fattigdomen var redan då synnerligen hög bland palestinierna. Det rådde och råder idag ett akut behov av humanitär hjälp. Bara i Gaza beräknades enligt FN ”powerty rate” uppgick till över 72 % med utgångspunkt i 2,20 USD per individ och dag. Idag är siffrorna säkerligen om ännu värre. Palestiniernas möjlighet att exportera varor och tjänster var redan då i det närmaste helt obefintlig. Ration mellan import och export var 2005 12:1. Idag ska vi inte tala om hur verkligheten ser ut.

Palestinierna får inte fiska utanför sina egna kuster, mer än inom mycket begränsade områden – upp till sex nautiska mil. Inget fiske har över huvudtaget tillåtits från ca 40 % av Palestinas kuster. Överträds denna skjuts fiskaren till döds. Det inträffade precis innan vi anlände. Liknande händelser rapporteras idag.

Man ska inte jämföra mänskligt lidande i siffror. Men som ett resultat av strider i Gaza har ett mycket stort antal palestinier dött varje år. Till detta kommer den mycket stora mängd palestinier som gjorts hemlösa till följd av israelisk ödeläggelse. Redan under 2004 tex förstörde de militära israeliska styrkorna i i genomsnitt 120 fasta bostäder varje månad eller 4 per dag.

Närmare 13 procent av barnen i Gaza var redan 2005 kroniskt undernärda. Sedan mars 2004 har sjuka palestinier i Gaza förhindrats att få sjukvård i Israel. De var då hänvisade till att söka hjälp i Egypten. En möjlighet som idag är närmast obefintlig.

Möjligheterna att distribuera humanitär hjälp har alltid varit mycket begränsade. Idag saknas de i det närmaste helt.

Matbristen har ökat de senare åren p.g.a. av den offensiva landförstörelsen. Över 50 % av det viktiga jordbruksdistriktet Beit Hanoun i Gaza hade förstörts sedan 2004. Det innebär att stora områden av citrusträd och månghundraåriga olivträd skövlats. Landförstörelsen har ägt rum i första hand runt de israeliska bosättningarna. Det uppgivna syftet har varit att öka säkerheten. På grund av den nya muren har landförstörelsen nu också tilltagit på Västbanken.

Jag träffade palestinier som suttit decennier i israeliska fängelser och som kontinuerligt utsatts för tortyr. Jag upplevde den förödmjukande behandling som vanliga palestinier utsätts för, inte minst vid gränskontrollerna. Jag såg övervakningsfarkosten i form av en Zeppelinare som lyssnade på all kommunikation i Gaza. Jag såg de många övervakningskamerorna, liksom de unga militärerna behängda med automatvapen. Jag gick i den långa betongkulverten som sammanbinder Israel och Gaza. Det var en otäck erfarenhet.Jag minns att det var en egendomlig känsla av trygghet som infann sig när man sluppit ut via boskapsliknande galler på den palestinska sidan, trots den utbredda och mycket allvarliga brottslighet som redan då florerade där.

Jag fick, till ljudet av israeliskt stridsflyg som fällde bomber lite längre bort, sitta i tre timmar och se hur israelerna förödmjukade de mycket få hemvändande palestinier som då tilläts arbeta i Israel. (De behövdes för att utföra det arbete som israelerna själva inte vill uträtta). Precis när de närmade sig slutet av kulverten och skulle passera gallergrinden stängdes den – ibland någon minut, ibland längre. Till synes helt utan logik eller systematik. Känslan av att aldrig kunna vara säker på vad som kunde ske var dock påtaglig.

Den svåra frågan om balans mellan å ena sidan upprätthållande av mänskliga rättigheter och å andra sidan medborgarnas säkerhet har långt före den 11 september varit aktuell i Israel och Palestina. Palestinierna har genom militära aktioner och självmordsbombare bidragit till att israeliska medborgare helt befogat känts sig hotade och rest krav på ökad säkerhet.

Förståelsen för och viljan att upprätthålla rättsstatens ideal har dock sedan mycket länge åsidosatts av staten Israel. I den meningen utgör Israel ett tydligt exempel på att demokrati inte är någon garanti för en rättsstat som omfattar alla medborgare. Israel utgör också ett exempel på att militär repression och uppgivande av mänskliga rättigheter inte är något effektivt vapen mot terror. Den senaste tidens händelser talar sitt tydliga språk.

Vi kan inte längre blunda för de mycket allvarliga övergrepp som under lång tid pågått och alltjämt äger rum mot den palestinska befolkningen. De illegala israeliska bosättningarna är ett mycket påtagligt sådant exempel.

Som flera diplomater och utländska hjälparbetare uttryckte saken: Det abnorma blir normalitet här. Därför uttryckte de alla sin uppskattning över att vi var där – med förhoppningen att vi när vi kommit hem skulle skildra det vi sett. Det har jag och många med mig försökt göra. Till absolut ingen nytta.

Efter mitt besök i Palestina har fortsatta uppmärksammande och förödande övergrepp skett. Båda sidor begår övergrepp. Men, ockupationsmakten har ett särskilt ansvar för upprätthållandet av proportionalitet. Det ansvaret har Israel inte velat ta. Priset för detta är oacceptabelt högt. Läs och begrunda denna FN-rapport. http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_sitrep_12_07_2014.pdf

När Israels vice talman idag uttalade sig om framtiden för Gazas palestinier finns anledning för världssamfundet att reagera. http://electronicintifada.net/blogs/ali-abunimah/expel-palestinians-populate-gaza-jews-says-knesset-deputy-speaker Det finns vedertagna begrepp för det denne medlem i det maktbärande partiet ger uttryck för. Vi har sett det genom historien. Och den riskerar att upprepa sig om inte världen reagerar. Det är oförlåtligt tyst från USA, EU och delar av det officiella Sverige.

Man kan med fog ställa frågan varför jag ånyo uttalar mig i denna så politiskt känsliga fråga. Svaret är att vi alla måste stå upp för mänskliga rättigheter även om vissa må anse det politiskt inopportunt. Vi var tysta när judiska flyktingar förvägrades en fristad i Sverige. Det ska inte kunna sägas om Advokatsamfundet idag.

Tillägg den 6 augusti:
Efter att jag skrivit ovanstående blogginlägg har jag den 25 juli skrivit en DN-debattartikel om ”Skydd av palestinierna – en plikt vid skapandet av Israel”. Denna föranledde fyra repliker. Under veckan publicerades även en debattartikel av utrikesminister Carl Bildt ”Varje lösning måste utgå från att blockaden hävs” samt en debattartikel undertecknad av ett stort antal folkrättsjurister ”Kollektiv bestraffning av civilbefolkningen i Gaza”. Min slutreplik ”En humanitär katastrof med brottsliga förtecken” publicerades den 1 augusti.