Ett nytt barnrättscentrum ska utveckla barnrätten!

Vid juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har inrättats ett Barnrättscentrum. Initiativet har tagits av Juridicums tidigare dekanus professor Said Mahmoudi. Föreståndare för centret är professor Wiveka Warnling Nerep. Centret har till uppgift att bidra till utvecklingen av barnrätten. Detta ska ske genom forskning och forskningsanknuten verksamhet som seminarier och konferenser. Centret ska vara aktivt och verka på ett brett plan. Förutsättningarna är goda då det inom den juridiska fakulteten finns en tradition av framgångsrik forskning när det gäller barnrätt. Även inom andra områden som familjerätt, processrätt, internationell privaträtt och offentlig rätt finns omfattande forskning med anknytning till barnrätt. Ambitionen är att tillvarata och samordna all den forskning och kunskap som finns inom fakulteten och universiteten, såväl inom juridik som inom andra discipliner. Vi ska verka för att lyfta fram barnrättsfrågor i Sverige, Norden och internationellt. Idag har vi haft konstituerande styrelsemöte. Jag är mycket glad och hedrad över att ha blivit utsedd till ordförande i styrelsen för centret.

Konflikten mellan juridik och politik

Sverige saknar en tradition där jurister tillåts ingripa i den demokratiska processen på sätt som sker i flertalet andra länder. I de länder som varit utsatta för krig och övergrepp har ofta författningsdomstolar etablerats. I vårt land som varit förskonat från de båda världskrigen har folkstyret en framträdande roll. Jag har dock personligen alltid tyckt att en författningsdomstol borde finnas också i Sverige. Inför arbetet med vår nya regeringsform diskuterades som bekant denna fråga. Men, som väntat gick det inte att uppnå politisk enighet härvidlag. Man lyckades dock ta bort det s.k. uppenbarhetsrekvisitet, som innebar att riksdagen kunde stifta lag som stod i strid med grundlagen, bara det inte var uppenbart! Domstolarnas lag – och normprövning har därigenom fått ett tydligare innehåll, även om rekvisitet redan tidigare, som en följd av EU – rätten kommit att få en minskad betydelse.

Skälen för en författningsdomstol liksom för en utvidgad lagprövningsskyldighet är ytterst att åstadkomma en kontroll av den politiska maktens beslut. Demokratin är nämligen inte tillräcklig som garant för upprätthållandet av rättsstaten. Det har historien visat. Men det är dessvärre verklighet på flera håll i världen, också idag. Även lagstiftning som beslutas i demokratisk ordning måste därför kunna åsidosättas om den strider mot grundlag eller övergripande normer. Detsamma gäller rättstillämpning som strider mot vedertagna principer. Rätt och rättvisa måste gå hand i hand.

Ett exempel på när juridiken underkände politiska beslut fattade i demokratisk ordning är när den tyska författningsdomstolen förkastade implementeringen av datalagringsdirektivet i Tyskland. Den bedömdes strida mot tysk grundlag. Ett annat exempel är när den israeliska högsta domstolen  i veckan beslöt att Migron, en israelisk illegal bosättning på Västbanken, måste vara upplöst senast i augusti innevarande år. Domstolen beslutade  redan i augusti förra året att bosättningarna var byggda på palestinsk mark och att de skulle upphöra före mars månad 2012. I strid med Högsta domstolens beslut liksom gällande lagstiftning, träffade Israels premiärminister Netanyahu istället en uppgörelse med bosättarna att de skulle få bo kvar till 2015. I veckans beslut klandrade domstolen uttryckligen regeringens underlåtenhet att upplösa bosättningen. Ytterligare ett exempel är den prövning som pågår  i USA:s högsta domstol och som kan komma att innebära att president Obamas försök att få till stånd en sjukvårdsreform värdig en västerländsk demokrati, den s.k. ” Affordable Care Act”. Utgången i Supreme Court är oviss. Om delar eller hela förslaget stoppas innebär det att upp till 30 miljoner amerikaner utestängs från sjukvård. Den konservative domaren Antonin Scalia jämförde kravet att teckna sjukförsäkring med att medborgarna skulle förpliktigas att köpa broccoli. Men, det är inte samma sak. När människor väljer att inte köpa broccoli leder det inte till att andra betas möjligheten att köpa grönsaken ifråga. Men när människor underlåter att köpa försäkring till dess de insjuknar, påverkar detta, andras möjlighet att få tillgång till en adekvat försäkring till ett rimligt pris.

Dessa tre exempel åskådliggör på olika sätt hur juridik och politik hänger samman. När det gäller besluten i Tysklands författningsdomstol och Israels högsta domstol, är båda dessa uttryck för domstolens uppdrag att skydda individens rättigheter och ytterst rättsstaten. När det däremot gäller USA:s Supreme Court förhåller det sig delvis annorlunda. Också Justice Scalia och hans kolleger har i och för sig att pröva det författningsenliga i den aktuella sjukvårdsreformen. Det finns dock en betydlig skillnad. Domarna i den amerikanska högsta domstolen tenderar, till skillnad från kollegerna i den tyska författningsdomstolen och den israeliska högsta domstolen, att ägna sig åt politik i en utsträckning, som på sikt riskerar domstolens legitimitet. Om majoriteten i Supreme Court skulle komma att åsidosätta kongressens beslut, att införa en nödvändig nationell hälsoreform i USA, är det en påminnelse om hur det kan gå när domstolarna blir politiserade. Det är inte en eftersträvansvärd utveckling. Risken för politisering är också ett mycket relevant argument mot en författningsdomstol.