Blogg

Amatörjuridikens hot mot rättsstaten

I senaste utgåvan av tidskriften Fokus https://www.fokus.se/kronika/svenska-rattssakerheten-kraver-att-jurister-spelar-dumma/ har Johan Hakelius skrivit en krönika med rubriken ”Svenska rättssäkerheten kräver att jurister spelar dumma”. Hakelius ställer frågan varför Sveriges behov av skärpta lagar är så stor idag? Kanske beror det på svenska juristers bristande självkritik frågar han sig.

Det finns mycket att i sak säga om detta epos, vilket innehåller alla de kännetecken som brukar känneteckna de minde upplysta, de som hyllar populismen och andra Trumpistiska idéer.

Budskapet i Hakelius text är att Sverige har för stränga beviskrav. Han förefaller bejaka ett system där åklagaren inte ska ha till uppgift att styrka åtalet, åtminstone inte fullt ut Hakelius är inte jurist, och det märks. Men, Hakelius borde vara bekant med Sveriges grundlag, som föreskriver att all makt utgår från folket och att den utövas under lagarna. Domare och lagstiftare har att tillämpa svensk lag. Sverige är från alla utgångspunkter och i alla undersökningar ansett som en av världens främsta demokratier. Det är vi med utgångspunkt i vårt rättsväsende, vår brist på korruption och vårt engagemang för mänskliga rättigheter. I detta ligger att vi värnar rättsstatliga principer som bl a rätten till en rättvis rättegång. I dessa principer ligger att ingen skall dömas i ett brottmål med mindre övertygande bevisning föreligger. Denna princip gäller i hela den rättsligt civiliserade världen. Att tumma på den principen vore ytterst allvarligt för ett samhälle som anser sig vilja leva upp till de krav som sedan lång tid ställs på en rättsstat. Denna regel innebär bl.a. att skyldiga ibland frias. På rättsstatens altare har man ansett att detta är ett offer man får göra för att undvika ett värre ont – att en skyldig döms till ansvar.

Svenska domare har lång utbildning, hög integritet och god förmåga att bedöma bevisning. För att kunna göra detta i ett brottmål krävs att man har bevistat rättegången. Det räcker inte med att tycka till från den bekväma fåtöljen. Att såsom Hakelius på ytterst lösa grunder gör ifrågasätta domstolarnas förmåga i detta avseende är rätt pretentiöst. Och vill man likväl göra detta bör man nog bekväma sig att åtminstone försöka formulera den alternativa principen. Från detta avstår Hakelius. Det är klokt. Men det gör hans bevisteoretiska försök rätt lättviktigt. Och förskräckande Trumpistiskt. Förvånande för att komma från en intellektuell.

Min tro och förhoppning är dock att även vår nya justitieminister kommer att upprätthålla rättsstatens principer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidö-avtalet: En överenskommelse om makt

Den blivande statsministern presenterade en ”Överenskommelse för Sverige”. Det är en rubrik som förpliktigar. Sverige har, som välfärdsstat, under lång tid varit en förebild för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har en av världens mest generösa tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftning. Vi har haft en human kriminalvård, starkt stöd för brottsoffer och en sjunkande brottsstatistik. Vi har varit föregångare att lämna internationellt bistånd. Sverige har därigenom vunnit respekt och legitimitet hos såväl dess invånare som i omvärlden.

Den överenskommelse som nu ingåtts mellan SD, M, KD och Liberalerna lämnar i detta hänseende många frågetecken. Den handlar inledningsvis om sex centrala områden som hälso- och sjukvård, klimat-och energi, kriminalitet, migration och integration, skolan, tillväxt och hushållsekonomi. Därtill vissa ordningsregler som förbjuder att något av samarbetspartierna samverkar med andra partier i riksdagen. En bestämmelse som från demokratiska utgångspunkter kan ifrågasättas.

Minnet är ibland kort. Kritiken mot Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen var högljudd.

Man kan givetvis ha olika legitima synpunkter i sak, i inriktning och i detaljer på de olika förslagen. När det till exempel gäller skolan innehåller överenskommelsen en del goda tankar.

För egen del finner jag det dock ytterst sorgligt att överenskommelsen gällande kriminalitet, migration och integration är helt främmande för en human, demokratisk rättsstats krav på rättssäkerhet och integritet. Det kommer sannolikt att visa sig när Lagrådet ska yttra sig över dessa anmärkningsvärt långtgående förslag.

Jag beklagar också frånvaron av tillbörlig respekt för klimatkrisen och avsaknaden av rimligt verkningsfulla åtgärder för förbättrad integration.

En central fråga är om det är förenligt med de demokratiska principer som ligger till grund för vår regeringsform att Sverigedemokraterna tilldelas den stora makt, utan formellt ansvar, som överenskommelsen med M, KD och Liberalerna vittnar om. SD:s inflytande med politiska tjänstemän i regeringskansliet är anmärkningsvärt. Lite egenartat är att det i överenskommelsen ingår att utvidga tjänstemannaansvaret, samtidigt som det politiska ansvaret på detta sätt kan åsidosättas.

Man bör inte i första hand gratulera Jimmy Åkesson. Man bör istället ställa frågan hur det möjligt att M, KD och framförallt Liberalerna kunnat låna sig till detta? Är det så att den politiska integriteten får offras på maktens altare? Jag vet inte, men misstänker att drömmen om symbolisk makt kan påverka den bäste. När den reella makten överlåtits till SD förefaller ekvationen dock mer svårförståelig.

Erdogans sanna natur

Jag är övertygad om att den svenska regeringen inte gjort avkall på vedertagna rättsstatsprinciper. Men, tillåter mig ändå att påminna om de allvarliga demokratiska och rättsstatliga brister som vidlåder Turkiet.

I anledning av den överenskommelse om bland annat terrorbekämpning m.m. som ingåtts med Turkiet inför beslut om Svenskt NATO-medlemskap finns dock skäl att påminna om den ytterst allvarliga situation som journalister, advokater och intellektuella människorättsaktivister i Turkiet är utsatta för. Dessa utsätts regelmässigt för rättsliga trakasserier under åberopande av otydliga antiterrorlagar som ”generöst” tillämpas. Enligt en rapport från Arrested Lawyers Initiative har mer än 1 600 advokater gripits och åtalats medan 615 advokater har häktats. Därefter har 474 advokater dömts till sammanlagt 2 966 års fängelse på grund av påstådda medlemskap i en väpnad terrororganisation eller för att ha spridit terrorpropaganda.

Den 5 maj antog Europaparlamentet en resolution, där det konstaterades att Europaparlamentet] är djupt oroat över den pågående försämringen av grundläggande rättigheter och friheter och rättsstatsprincipen i Turkiet, särskilt efter den misslyckade kuppen. Parlamentet uppmanar de turkiska myndigheterna att upphöra med de rättsliga trakasserierna av människorättsförsvarare, akademiker, journalister, andliga ledare och advokater.

Turkiet är part i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). Detta innebär en skyldighet att garantera rätten till en rättvis rättegång, samt till personers frihet och säkerhet. Dessa rättigheter är också skyddade av Europakonventionen och Turkiets konstitution, något som president Erdogan synes ignorera.

Om polisens tillstånd till koranbränning

En diskussion har på goda grunder uppkommit rörande polisens beslut att ge provokatören, extremisten och advokaten Rasmus Paludan tillstånd att på flera platser i Väst-Sverige hålla allmänna sammankomster med det uppgivna syftet att bränna koranen.

Varför har då polisen lämnat tillstånd till denna fåntratt till extremist att provocera med sitt budskap?

Regeringsformen ger gentemot det allmänna, var och en rätt att demonstrera på allmän plats, alldeles oavsett vilka åsikter demonstranterna må hysa. Det betyder att också extremister och tokstollar omfattas av denna rättighet. Begränsningar kan i princip endast göras om det föreligger hot om ordningsstörningar eller av trafikhänsyn. Tillståndsprövningen får inte vara beroende av omgivningens gillande. I realiteten måste polisen identifiera att det föreligger en konkret fara för brottsliga handlingar för att kunna förvägra tillstånd. Europakonventionen kräver vidare att rättighetsinskränkningen är nödvändig och att den är proportionerlig. Högsta domstolen har i ett antal avgöranden rörande hets mot folkgrupp också fastslagit detta. Högsta domstolen fastslog att vid bedömningen om en gärning utgör hets mot folkgrupp ska hänsyn tas till det innehåll som ett yttrande förmedlar, syftet med yttrandet, till vem det riktar sig, i vilket sammanhang det spridits och i vilken egenskap någon spritt yttrandet. Noteras kan dock att i tre av målen har ledamöterna inte varit eniga. Något som illustrerar komplexiteten i frågan om rättighetsskyddet.

Den fria opinionsbildningen är en grundval i en demokratisk rättsstat. Den förutsätter bland andra yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Dessa rättigheter är emellertid inte obegränsade. Det finns gränser för hur långt de sträcker sig. Men, beivrandet av överträdelser äger rum först när en eventuellt brott ägt rum. Någon förhandsgranskning av innehållet i yttrandet eller budskapet äger inte rum inför tillståndsgivning vid demonstrationer, lika litet som vid utgivande av tryckta skrifter och böcker.

Polisen ska tillämpa lag och ingenting annat. Polisen får enligt nuvarande lagstiftning inte vid sin prövning lägga något annat till grund än de omständigheter som framgår av lag. I detta fall hänsynen till upprätthållandet av ordning och säkerhet samt trafikhänsyn. Dessa rekvisit ligger också till grund för bedömningen om tid och plats för den ifrågavarande demonstrationen. Även om polisen har långtgående befogenheter, att uppställa villkor och anvisa alternativ plats, får polisen inte till grund för sitt beslut lägga vilka åsikter demonstranterna må representera. Det är för övrigt en upplysning som man inte är skyldig att redovisa som sökande av demonstrationstillstånd.

Det var fram till 1970 straffbart att genom ord eller handling kränka vad som för vissa uppfattades som heligt. Detta skydd av religionsfriheten fick då vika för skyddet av yttrande-och tryckfriheten.

Flera har ifrågasatt varför polisen inte med stöd av Paludans historik av upplopp i samband med hans koraner-nsningar har stoppat hans begäran och avvisat hans önskemål att hålla allmän sammankomst. Det är en högst relevant fråga. Polisen har hävdat att man har vidtagit de åtgärder som är motiverade för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet. Jag saknar kunskap och grund för att påstå att den bedömningen inte skulle vara korrekt. Jag hoppas att den är det.

Det demokratiska skyddet för individens rättigheter, däribland yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsrätten gäller mot det allmänna. Att inskränka detta utöver vad som gäller idag är förenat med stora problem. Dessa rättigheter är till för att skydda också obekväma åsikter och till och med även odemokratiska åsikter. Alla ska också ha rätt att ge uttryck för sådana, så länge de inte inskränker annans skyddade rättighet eller utgör brott, t ex hets mot folkgrupp. Paludans koranbränningar uppfyller sannolikt inte ensamt kraven härför. Det är en god ordning. Eller i vart den minst dåliga. Alternativen är sämre.

I det civila samhället ska vi dock inte acceptera rasister och extremister. Där ska vi istället med kraft resa oss upp och unisont stödja och skydda de grupper som utsätts för Paludans och andra odemokratiska krafters provokationer. Och därtill ska vi tydligt reagera så fort någon vid middagsbordet, på kontoret eller i andra sammanhang, ger uttryck för den inhumana och intoleranta människosyn som kommit att breda ut sig i samhället. Vi kan inte överlåta på de utsatta, i detta fall muslimer, att ensamma försvara våra demokratiska värden. Det betyder att vi alla har en skyldighet att reagera när vi hör kommentarer som normaliserar en diskriminerande eller rasistisk människosyn, även när det kan kännas obekvämt och särskilt då.

Replik till Patrik Oksanen och SvD

I dagens SvD skriver Patrik Oksanen en ledare med rubriken ”Sveriges tysta apologeter” https://www.svd.se/a/Or9E1b/patrik-oksanen-sveriges-tysta-apologeter. Oksanen gör gällande att dessa personer direkt eller indirekt bidragit till att bana vägen för Putinregimens blodiga krig. Så har skett genom att de apostroferade ska ha medverkat till att blockera samhällsdebatten och vår politiska beslutskraft att agera i tid. Således en mycket allvarlig anklagelse.

Av ”utrymmesskäl” väljer Oksanen att symboliskt utpeka ett antal personer. De som enligt Oksanen förtjänar att särskilt nämnas är Åsa Linderborg, Ulf Bjereld, Fredrik Reinfeldt, Niklas Wykman, Sven Hirdman, Jimmie Åkesson med anhang, K-G  Hammar, Chang Frick och Anne Ramberg. 

För egen del finner jag mitt föregivna inflytande över över Putinregimens krig vara svårförståeligt. Att jag skulle blockerat samhällsdebatten och undergrävt den politiska beslutskraften i Sverige är med förlov sagt inte något annat än en absurd överdrift. Med hänsyn till det orättfärdiga anfallskrig som Putin satt igång och de oerhörda krigsbrott som ryssarna dagligen tycks göra sig skyldiga till är Oksanens drapa ytterst kränkande. Så vad är grunden för påhoppet ? Det är riktigt att jag haft en twitterdiskussion med Oksanen. Jag har också skrivit ett blogginlägg i frågan https://annerambergs.wordpress.com/blogg-2/ . Vad jag där fört fram är några synpunkter på omständigheter som kan antas ha påverkat det ryska aggressiva tänkandet. Det betyder givetvis inte att jag försvarat Putins förfärligheter, vilket tydligt framgår. Tvärtom. Jag har under flera år och i olika sammanhang kritiserat Ryssland för de allvarliga övergrepp på mänskliga rättigheter som Putinregimen under lång tid gjort sig skyldig till. Jag har därtill medverkat i stödet av ryska aktivister och intellektuella.

Oksanen hävdar att de utpekade skulle varit tysta i frågan sedan den 24 februari. Hur det förhåller sig med övriga s.k. apologeter vet jag inte. Men, hade herr Oksanen besvärat sig med att läsa mitt twitterflöde så hade han kunna konstatera att jag samma dag, den 24 februari,  skrivit att  ”Putins invasion in Ukraine is a serious violation of international law. Important and strong statement by the IBA.” Jag är ledamot av IBAs Management board och ordförande i IBA Human Rights Institute. Vi har på en rad områden varit aktiva i frågan om Rysslands invasion i Ukraina. Jag har också löpande efter invasionen vid ett stort antal tillfällen på twitter kommenterat  utvecklingen i Ukraina hänvisat till artiklar, kommentarer och intervjuer med kunniga personer med insikt i frågan, däribland forskare.

Man kan ha olika teorier om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och om de bakomliggande orsakerna till kriget i Ukraina. Liksom, om den ryska invasionen hade kunnat undvikas. Till skillnad från Oksanen saknar jag erforderligt underlag för att kunna vara tvärsäker på svaret eller svaren. För de är sannolikt flera. Men, jag är i likhet med många insiktsfulla personer, däribland George Kennan, en av USAs kanske mest framstående diplomater under efterkrigstiden, av uppfattningen att klokskapen av Nato-utvidgningen i Europa efter Sovjets fall och dess troliga påverkan på Rysslands säkerhetspolitiska syn, måste kunna diskuteras utan att man för den sakens skull bli utpekad som varande en av Putins lakejer.

Jag har stor respekt för att man i sak kan vara av annan uppfattning. Säkerhetspolitik bör dock kunna rymma flera legitima intressen och uppfattningar. Det är ju försvaret för demokratin som Oksanen förfäktar. Om vi inte kan acceptera olika förhållningssätt blir likheten med Putins värld uppenbar.

Oksanen efterlyser ånger och omprövning. För egen del känner jag inte någon ånger. Tvärtom.  Däremot har det säkerhetspolitiska läget genom Ryssland brutala angrepp på Ukraina och dess befolkning allvarligt förändrats till det sämre, vilket innebär att tidigare ställningstaganden sannolikt måste omprövas. Detta håller ju också på att ske. Men, Oksanen nöjer sig inte med krav på ånger och omprövning. Han kräver därtill rannsakan. 

I ljuset av de krigsbrott och ofattbara grymheter som Ryssland gör sig skyldigt till i Ukraina är det försiktigt uttryckt inte bara förolämpande och oförskämt att bli utpekad som försvarare och möjliggörare av de vidriga grymheter vi nu ser. Det är anmärkningsvärt oseriöst. Att @SvDledare uppenbarligen är berett att bidra härtill förvånar.

Om nyttiga idioter – Sans och balans efterlyses

 

Jag skriver detta blogginlägg i anledning av gårdagens utmärkta artikel i DN av Johan Croneman med titeln ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig” och efterföljande twitterdiskussion.

Den sensate tiden har det säkerhetspolitiska läget kommit att diskuteras i anledning av den eskalerande konflikten med Ryssland. Genom sitt utomordentligt hotfulla agerande vid Ukrainas gräns i kombination med allehanda oacceptabla ryska krav har det säkerhetspolitiska läget trappats upp. Sverige skickar militär och fordon till Gotland. Alla nyhetssändningar upptas av den allvarliga utvecklingen. Ryssland beskrivs som den skurkstat den under Putin kommit att bli. Nato beskrivs som den fria demokratiska världens riddare. Starka röster argumenterar för ett närmande till Nato. Den världsbild som presenteras präglas av dessa utgångspunkter. Min syn är att den bild som framtonar saknar en del nyanser.

 

Det kalla kriget med sin snart 76-åriga  järnridå var en ideologisk, politisk och militär mur med synnerligen allvarliga konsekvenser: Berlinkrisen, Pragkuppen, Kubakrisen, Ungernkrisen och Suezkrisen. Europa blev, till skillnad från Asien och Afrika, förskonat från fortsatt krig. Och detta trots de stora mängder av militär och kärnvapen som ansamlades i Europa. Men, så kom upplösningen.  Sovjetunionen och Berlinmuren föll på relativt kort tid. Till omvärldens häpnad.  Förväntningarna på avspänning och utvidgat samarbete var med rätta stora. Och i stor utsträckning och blev de också infriade.

 

Hur har det då nu kunnat bli så upphetsad stämning mellan Ryssland och Väst? Beroende på vem man frågar får man olika svar. Standardsvaret brukar vara Putin. Denne beskrivs som en auktoritär och krigshetsande autokrat, rätt mycket i gammal dålig rysk självhärskarstil. Och det kan finnas goda skäl till en sådan hållning. Putins rätt uppenbara diktaturfasoner i den ryska inrikespolitiken utgör förstås mycket god grund för kritik. Rysslands folkrättsligt oacceptabla agerande på Krim, i Tjetjenien, Ukraina, Georgien och Belarus är exempel på brott mot folkrätten och på en starkt ökad aggressivitet. Till detta kommer de allvarliga och upprepade brotten mot rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Ryssland av idag måste dessvärre åter beskrivas som en diktatur.

 

Men, om man vill förstå det ryska agerandet måste man se det historiska perspektivet. Tanken på att främmande makters inringning av Ryssland har gammal hävd i ryskt utrikespolitiskt tänkande. Denna syn är inte ett påhitt av Putinregimen. Man kan tycka att idén är felaktig och grundlös. Men man kan inte bortse från den.Ty den är i hög grad styrande för Rysslands utrikespolitiska agerande. Och den som söker har inga problem att hitta belägg för det ryska synsättet. Vill man ett ögonblick höja blicken finns skäl att även närmare se på Natos och EUs aktiviteter efter Berlinmuren fall. I Rysslands ögon uppfattas utvecklingen som varande provokativ. Sovjet och Warszawapakten är ett minne blott. Sverige nedrustade stora delar av sitt försvar. Natos existensberättigande borde i det läget inte längre varit lika stort. Ryssland drog enligt överenskommelser med väst tillbaka sina kärnvapen. Men, trots avspänning och samarbete inleddes utvidgningen av Nato 1999. Detta var inte en självklar utveckling. Men trycket från de forna öststaterna utanför Ryssland var, föga överraskande, stort. Först kom Tjeckien, Ungern och Polen med i Nato. 2004 anslöt de tre baltiska länderna, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Albanien och Kroatien blev medlemmar. Plötsligt hade Nato 28 medlemmar plus ett antal så kallade partnerskapsländer, istället för som tidigare under kalla kriget kriget 16. Utifrån Natos regler om bistånd i händelse av krig innebär detta förstås i vid mening en militarisering av de forna öststaterna. Till detta kommer EU:s aktivism mot öster. Rätt eller fel, uppfattats detta förstås som hot mot Putin och de inre förhållandena i Ryssland.

 

Jag påstår att även Väst har ett ansvar för den uppkomna situationen. Det finns en verklighet man måste förhålla sig till. Det är lätt att säga att demokratiska länder själva ska få välja vilken militärallians man vill ingå i eller vilken ekonomisk union man vill bli medlem i. Det är också den självklara utgångspunkten.

 

Folkrätten är dock beroende av viljan att följa regelverket. Utvecklingen visar tydligt att länder väljer att bortse från folkrätten när politiska hänsyn anses viktigare. Detta gäller inte bara för Ryssland. USA gör likadant.  Det förtjänar att påminnas om Kubakrisen. Då intog USA – och Väst i allmänhet -en annan hållning till självständiga länders rätt att bestämma sina militära samarbeten än den som nu förespråkas när det gäller Ukrainas eventuella medlemskap i Nato. Och om Ryssland, som har antytts, återigen skulle överväga att med stöd från Kuba och Venezuela etablera vapensystem som innebär hot mot USA kommer detta givetvis att mötas av handfast amerikanska åtgärder av ”militärteknisk” art. Finns det någon som på allvar tror något annat?  Vad visar då detta? Jo, bla. följande.

 

Vi hyllar alla folkrätten och enskilda länders rätt till självbestämmande. Men denna rättsliga utgångspunkt möter en maktstrategisk verklighet som strider mot folkrättens principer. Hur skall vi då förhålla oss? Mitt svar är att vi måste slåss för folkrätten. De reglerna verkar till skydd särskilt för små stater. Men vi måste också förhålla oss till verkligheten. Men ländernas folkrättsliga handlingsfrihet måste i realiteten anpassas till inte bara till vad som är folkrättsligt möjligt utan också till vad som är lämpligt och fredsbefrämjande. Och till kategorin olämpliga åtgärder hör enligt min mening sådant som inte är nödvändigt att göra och som kan hota freden. Att den ryska inringningsteorin för många i Väst förefaller helt grundlös hindrar inte att man inte måste förhålla sig till den. Den är en psykologisk realitet som i mycket påverkar det ryska agerandet. Tanken att ansluta Ukraina till Nato kommer förstås att ge Putin vatten på sin kvarn. Till vilken nytta? Och som ett tillägg: Om den folkrättsligt olagliga annekteringen av Krim kan man tycka mycket. Men Krim, som av ryssarna uppfattas som en del av Moder Ryssland, kommer sannolikt aldrig att lämnas tillbaka utan ett storkrig. Och om Väst under överblickbar framtid vill försöka normalisera relationerna i Europa måste man skapa ”fred” med Ryssland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Kriminologi – den nödvändiga forskningen om åtgärder mot brott i en turbulent tid

Kriminologi berör samhällets nästan alla områden. Kriminalpolitiken påverkar därför inte bara straffrätt, vilken man ibland kan förledas att tro. Det är i själva verket få politikområden som inte påverkas av och påverkar kriminalpolitiken.

The Stockholm Prize in Criminology är världens största och mest prestigefyllda pris inom området kriminologi. I min egenskap av ordförande i Stockholm Criminology Prize Foundation är det en stor glädje att imorgon kunna presentera 2020 års pristagare av The Stockholm Prize in Criminology. Professor Philip J. Cook, USA och professor Franklin E. Zimring kommer gemensamt att mottaga priset för sina värdefulla insatser inom den evidensbaserade forskningen kring vikten av vapenlagar. Båda har övertygande belyst de positiva effekterna av restriktiv vapenlagstiftning och därigenom bidragit till att politiska initiativ i syfte att begränsa vapenrelaterat våld tagits. Prissumman är en miljon kronor. Juryn består av forskare från hela världen med professor Jerzy Sarnecki, Sverige och professor Lawrence Sherman, UK och USA som co-chairs.

Priset kommer att delas ut av H.M.Drottningen imorgon tisdag den 15 juni kl. 19.00. Alla är välkomna att följa prisutdelningen via länk https://www.su.se/english/about-the-university/prizes-and-academic-ceremonies/the-stockholm-prize-in-criminology

Priset som delades ut första gången 2006 instiftades av den svenska regeringen och Torsten Söderbergs stiftelse. Läs mer om priset här https://www.virtualmagnet.eu/pub/136/Stockholm-Prize-in-Criminology/

Imorgon inleds också The Stockholm Criminolgy Symposium som äger rum under två dagar. Symposiet är en internationell plattform för kriminologer från världens alla hörn. Det arrangeras årligen av BRÅ. Årets symposium är i likhet med prisutdelningen digitalt. Programmet innehåller trettio synnerligen aktuella seminarier inom kriminologins område, vilket närmare framgår av denna länk https://www.criminologysymposium.com/program. Detta symposiums huvudtema ”Gun violence; sound knowledge and countermeasures” knyter I allt väsentligt an till pristagarnas forskningsområden.

 

 

 

Ta hem de svenska IS-barnen och deras mammor

Situationen för kvinnorna och barnen i de kurdiska lägren al-Hol och Roj i Syrien är från humanitära utgångspunkter vidrig. Kvinnorna, kan till skillnad från barnen, vara såväl offer som förövare. I de fall misstanke råder om att kvinnorna begått brott ska mödrarna ställas till ansvar. Det måste på goda grunder emellertid starkt ifrågasättas om de frihetsberövande kvinnorna och barnen behandlas i enlighet med vad som följer av folkrätten.

Frågan om att repatriera dem som frivilligt anslutit sig till IS är inte okomplicerad. FN hävdar med rätta att medlemsstaterna har ett ansvar för att ta hem sina medborgare och att i förekommande fall åtala dem som misstänks ha gjort sig skyldiga till brott. Sverige har nu efter oändlig långbänk förklarat sig villigt att ta hem barnen, men icke mammorna. Aktiviteten kan inte beskrivas som hög. Sverige har inte heller begärt att frihetsberövade svenskar ska släppas. En hållning som inte är alldeles självklar att förstå.

Sju föräldralösa barn kom hem 2019 huvudsakligen tack vare en starkt engagerad släkting. Fler borde givetvis befrias från de fängelser de oförskyllt befinner sig i. Och de bör få åtföljas av sina mammor. Att skilja dessa barn från sina mammor är inte förenligt med Barnkonventionen. Och det gagnar inte en integration eller Sveriges säkerhet.

Läs gärna Världspolitikens Dagsfrågor om IS-familjernas öden!

”If it ain´t broke, don`t fix it”

Om statlig detaljstyrning av advokatetiska regler

I veckan publicerades en FN-rapport från FACTI, the High Level Panel on International Financial Accountability, Transparency and Integrity for Achieving the 2030 Agenda. Arbetsgruppen bakom rapporten tillsattes i mars 2020 på initiativ av Generalförsamlingens ordförande och ordföranden i Ekonomiska och sociala rådet.  I anledning av den nu pågående diskussionen om advokatetik och Advokatsamfundets disciplinära tillsyn finns skäl att något kommentera saken. 

FACTI har i uppdrag att analysera behovet av och föreslå åtgärder som det internationella samfundet kan behöva vidta för att uppnå FN: s hållbara utvecklingsmål på det finansiella området. Detta innefattar frågor om transparens, skattefrågor, mutor och korruption, penningtvätt, konfiskering m.m. 

Den nya rapporten https://www.factipanel.org/reports fokuserar på de hinder som finns för att uppnå 2030-agendans mål. Rapporten framhäver behovet av ökat globalt samarbete i syfte att åstadkomma finansiell integritet (vad som nu menas med detta begrepp) och därigenom en ”hållbar utveckling”. En systemförändring krävs enligt rapporten. Hela det globala finansiella systemet måste reformeras. För att kunna göra detta erfordras enligt rapporten långtgående åtgärder av politiker, den privata sektorn, civilsamhället och media. Dessa innefattar utökad lagstiftning såvitt avser finansiella aktörer som verkar på den internationella marknaden liksom avseende traditionellt fria yrken som advokater och revisorer.

Mycket av det som framkommer i rapporten är relevant såväl vad gäller analys, slutsatser och rekommendationer. Men det finns invändningar. En sådan gälller finanssektorns uppgivna bristande integritet och frågan om  advokaternas ställning och oberoende. 

På något oklara grunder hävdar FACTI-rapporten att självreglering inte fungerar. Rapporten angriper bland annat advokatsamfundens oberoende och ifrågasätter deras rätt till självreglering. Rapporten anvisar ökad styrning från staternas sida vad gäller fastställande av advokatetiska normer och tillsyn. International Bar Association:s, IBA, president Sternford Moyo fastslog omgående att FACTI-rapportens påstående att självreglering inte fungerar är felaktigt. 

Även om målen för hållbar utveckling i Agenda 2030 självklart ska efterstävas på det övergripande planet, är statlig detaljreglering av advokatyrket inte ett lämpligt  verktyg. Redan den penningtvättslagstiftning som införts innebärande att advokaten ska ange sin klient (utan dennes vetskap) till polisen vid misstanke om att klientens pengar åtkommits genom penningtvätt, utgör ett allvarligt åsidosättande av de advokatens kärnvärden som har uppställts i samhällets intresse: lojalitet, oberoende, tystnadsplikt och skydd mot intressekonflikter. Genom dessa regler har lojalitetsplikten fått en allvarlig törn. Det är häpnadsväckande att detta inte fått mer uppmärksamhet. Rekommendationer från Financial Action Task Force (FATF) har likväl fått betydande inverkan på lagstiftningen. Något som arbetsgruppen av rapporten av allt att döma dock inte finner tillräckligt. 

Advokater som bryter mot lag ska straffas som vilken annan medborgare som helst. Strafflag beslutas av de nationella parlamenten. Advokater som bryter mot god advokatsed ska i  tilldelas disciplinär påföljd, vilket i allvarliga fall föranleder uteslutning. Utformningen av det advokatetiska regelverket liksom tillämpningen ska beslutas och sanktioner verkställas av de oberoende advokatsamfunden.

Oberoende advokater är en hörnsten i en demokratisk rättsstat. Så är också rätten att fritt välja ombud. Utvecklingen de senaste åren inger oro härvidlag. Runt om i världen trakasseras, fängslas och döms advokater som en följd av att de utför sina yrkesplikter.. Inte sällan sammanblandas advokaten med klienten och de misstankar som riktas mot klienten. Advokater som företräder oliktänkande, människorättsaktivister, terrormisstänkta och homosexuella riskerar på många håll otillbörlig påverkan och rättsvidriga ingripanden från staten och från andra aktörer. Sanktionerna kan handla om uteslutning ur advokatsamfundet, förbud att representera viss klient, repressiva åtgärder i form av övervakning, häktning och även straffrättsliga påföljder. Yrkesförbud är vanliga. Sådana angrepp på advokater är särskilt utbrett i odemokratiska länder med inskränkningar i yttrandefriheten och andra grundläggande rättigheter, samt i länder med omfattande korruption. Och här går utvecklingen åt fel håll. Autokraterna firar dagligen triumfer. Antalet maktfullkomliga herrar med liten respekt för mänskliga fri-och rättigheter röner, egendomligt nog, stöd från stora grupper även i vår omedelbara närhet. Advokater i flera länder är utsatta för hårt tryck.

I de flesta  länder är advokatsamfunden och advokaterna reglerade i lag. I demokratiska rättsstater fyller denna lagstiftning det huvudsakliga syftet att värna advokatorganisationerna och ytterst advokaternas oberoende samt medborgarnas tillgång till fria och oberoende advokater även när statens egna intressen står på spel. En i hela den demokratiska världen vedertagen och grundläggande princip är att advokater skall stå fria i förhållande till domstolar, andra myndigheter och varje annat intresse som kan tänkas inkräkta på advokaternas möjligheter att handla såsom deras yrkesplikter kräver. I alla länder med anspråk på att vara en rättsstat finns också särskilda regler om advokater och deras verksamhet. I vissa fall kommer advokatens oberoende till uttryck i de nationella konstitutionerna. I andra fall kommer denna viktiga princip till uttryck i annan grundläggande nationell lagstiftning. Detta är ett ömtåligt system vars grundbultar lätt kan rubbas av statliga intressen. Detta gör att uppmärksamheten måste vara stor mot möjliga angrepp.

Att en oberoende advokatkår anses utgöra ett fundament för en väl fungerande rättsstat framgår av en rad folkrättsliga instrument; FN:s Basic Principles on the Role of Lawyers, Europakonventionen för mänskliga rättigheter, Europarådets rekommendation R(2000)21 (of the Committee of Ministers to Member States on the freedom of exercise of the profession of lawyer ), The African Charter on Human and Peoples’ Rights, 1981 och i The American Convention on Human Rights, 1969, bara för att nämna några.

Av Basic Principles on the Role of Lawyers framgår att upprätthållandet av rättssäkerhet och skyddet för mänskliga rättigheter kräver att alla människor har effektiv tillgång till juridisk rådgivning, som tillhandahålles av en oberoende advokatkår (”independent legal profession”). I advokatens yrkesplikter ingår att upplysa klienten om dennes rättigheter och skyldigheter, att biträda klienten och vidta rättsliga åtgärder för att skydda klientens intressen samt att företräda klienten inför domstolar, tribunaler och administrativa myndigheter. Det ankommer därvid på advokaten att värna om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, att iaktta lojalitet mot klienten samt att följa lag och vedertagna principer för advokatetik. Det åligger den verkställande makten att tillförsäkra advokaterna garantier som möjliggör för dem att utföra sitt advokatuppdrag utan någon form av obehörig inblandning. Myndigheterna är skyldiga att tillhandahålla adekvat skydd för advokater när deras  säkerhet är hotad. Också rätten till ett försvar är garanterad i en rad internationella konventioner. I Basic Principles on the Role of Lawyers fastslås vidare rätten att bli representerad av en advokat inför domstol samt rätten till immunitet för uttalanden som advokaten i sin yrkesutövning gör i god tro inför domstol m.m.

De allra flesta advokatsamfund uppställer höga etiska krav på sina medlemmar och har en effektiv regeltillämpning. Det är en vanförställning att tro att ökat statligt inflytande över den disciplinära verksamheten leder till effektivare eller strängare regeltillämpning. Erfarenheterna från andra länder talar sitt tydliga språk. Statlig styrning leder varken till högre kvalitet, snabbare handläggning eller hårdare påföljder. Om det ansvarsfulla sätt på vilket Advokatsamfundets disciplinära verksamhet har skötts  kan allmänhetens representanter i Disciplinnämnden vittna.  Den omständigheten att enstaka advokater inte alltid följer de etiska normerna är inte ett argument för att radikalt förändra systemet. Det vore att kasta ut barnet med badvattnet. Brott mot regelverket förekommer inom advokatkåren, liksom bland andra grupper, däribland ingenjörer, arkitekter, läkare, forskare och politiker.

Slutsatsen av att regelbrott förekommer är inte politisk detaljreglering utan snarare ett utvidgat konstitutionellt skydd för oberoendet. Advokatsamfundet kommer säkert att hantera nu påstådda regelbrott i vederbörlig ordning. Det innefattar både en grundlig utredning av fakta, vederbörlig skyndsamhet ii handläggningen och upprätthållande av gängse rättssäkerhetsprinciper. Det saknas varje skäl anta att Advokatsamfundet inte skulle klara den uppgiften. 

Jag utgår från att Advokatsamfundet kommer att bevaka FACTI-rapportens vidare öden. Advokaterna måste ju fortsätta att hävda respekten för yrkets grundläggande principer. På dessa har vissa politiker som vill framstå som handlingskraftiga en benägenhet att tafsa när populismen så anses kräva.

Om Advokatsamfundets disciplinverksamhet

En livlig debatt om advokater och Advokatsamfundets disciplinverksamhet har den senaste tiden ägt rum. Det är förståeligt. Flera uppmärksammade anmälningar mot advokater har inkommit till Disciplinnämnden det senaste året. Media har av naturliga skäl redovisat detta. Allmänheten har givits bilden av ett system som fungerar dåligt. Rop på reformer skallar. Justitiekanslern har klagat till Högsta domstolen i ett ärende där Disciplinnämnden valt att inte utesluta en advokat som brutit mot av åklagaren restriktioner. Politiker har uttalat sig om hur systemet  borde vara.

I en stundom rätt upphetsad debatt finns anledning till reflektion. Det finns  skäl att sätta kyrkan mitt i byn. 

Advokatsamfundet och dess Disciplinnämnd är reglerat i rättegångsbalken. När Advokatsamfundet vid inträdesprövningar och disciplinär tillsyn bedriver offentligrättslig verksamhet  ska  lag och hävdvunna rättsprinciper tillämpas. Detta innebär krav på lagbundenhet även när medias rapportering inbjuder till snabba och handlingskraftiga åtgärder.

 Advokatsamfundets disciplinära verksamhet är underkastad Justitiekanslerns och – ytterst – Högsta domstolens tillsyn. I Disciplinnämnden finns tre av regeringen utsedda allmänna representanter. En av dem nomineras av de borgerliga, en ledamot nomineras av de socialdemokratiska samarbetspartierna. En ledamot är normalt en tidigare domare eller annan representant från rättsväsendet. Dessa personer har under de 20 år som jag medverkat visat hög integritet och aktivt bidragit till nämndens arbete. Jag kan inte erinra mig att det någon gång gått en skiljelinje mellan allmänhetens representanter och advokaterna. Om skiljelinjer i sällsynta fall förekommit har detta berott på olika individuella bedömningar av förhållandena i det enskilda fallet – inte på partipolitiska hänsyn.

Advokater är enligt lag skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed följer av regler om god advokatsed, Disciplinnämndens avgöranden och styrelsens vägledande uttalanden. Åsidosätter eller bryter en advokat mot god advokatsed finns det reglerat i rättegångsbalken vilka påföljder som är aktuella. 

Om advokater allvarligt bryter mot god advokatsed riskerar de ytterst att uteslutas. Förutsättningarna härför liksom påföljderna följer av rättegångsbalken. 

När vissa högprofilerade politiker uttalar sig om Advokatsamfundets disciplinära verksamhet infinner sig inte sällan en känsla av uppgivenhet. Det finns skäl att påminna om några enkla grundprinciper.

Också den mest förhärdade brottsling är tillförsäkrad rättsstatens skydd.

Advokaternas främsta plikter är att visa oberoende i förhållande till  alla ovidkommande intressen, att vara lojal mot klienten, att iaktta sin tystnadsplikt och, för att kunna infria  dessa plikter, stå fri från  intressekonflikter.

Det är inte så som vissa debattörer felaktigt hävdar att Advokatsamfundet eller dess ledamöter har privilegier. Det är klienterna som har rättigheter och advokaterna som har skyldigheter. Några privilegier tillkommer inte advokaterna.

I alla civiliserade rättsstater har en misstänkt rätt till ett försvar och till att fritt välja sin advokat. Det är en god ordning. Betänk det motsatta förhållandet.

Men, om advokater missköter sig ska de inte åtnjuta förtroendet att få kalla sig advokat. Då ska de i allvarliga fall uteslutas. Vi tog för några år sedan initiativ till att även kunna utesluta advokater pga händelser utanför advokatverksamheten. Det ledde till en nödvändig lagändring. Samfundet initierade också en omfattande proaktiv tillsyn.

Om advokater åsidosätter god advokatsed utan att förtjäna uteslutning riskerar de varning med straffavgift. Jag delar uppfattningen att straffavgiften bör höjas från den sedan många år lagstadgade maxavgiften om 50 000 kronor. Men då måste också advokaten ha reell möjlighet till effektivt rättsmedel. Man måste få kunna begära domstolsprövning om man menar att fel förekommit. Här krävs en ändring av rättegångsbalken. 

Att interimistiskt kunna avstänga advokat är en fråga som kan diskuteras. Jag är emellertid inte övertygad om det kloka i denna tanke. För även för ett sådant ingripande beslut krävs ett stort mått av rättssäkerhet. Även ett interimistiskt beslut måste kunna överprövas. Och därmed kan den eftersträvade effektiviteten gå förlorad. Men, frågan är värd att prövas.

Jag ser fram emot resultatet av det reformarbete som enligt uppgifter i media lär pågå.