Blogg

Corona – ett advokatansvar

“Världen och Sverige har drabbats av en i modern tid exceptionell katastrof. Dess följder kommer i en mängd avseenden att bli utomordentligt ingripande för många människor. Konsekvenserna låter sig idag inte överblickas. Helt säkert är att det svenska samhället måste bistå katastrofens offer med insatser på en rad skilda områden. Inte minst gäller detta behovet av juridiskt bistånd. Sveriges advokater har här ett unikt tillfälle att visa samhällsansvar och solidaritet med dem som drabbats. Insatserna kan ske på en rad skilda rättsområden innefattande såväl humanjuridik som affärsjuridik”. 

Detta kunde varit en text skriven igår eller idag, i anledning av Coronavirusets spridning. Men, det var mitt mail till min styrelse i Advokatsamfundet den 29 december 2004.

Flodvågorna julen 2004 förändrade tillvaron för många människor. Katastrofen antog enorma dimensioner. Hjälpbehovet var mångfacetterat och gigantiskt. Det ställde krav på samhället att bistå de många människor som drabbats. Tillräckliga resurser saknades dock. Detta gällde inte minst på juridikens område. Den offentliga rättshjälpen existerade knappast och det privata rättsskyddet hade mycket stora begränsningar. Detsamma gäller idag med anledning av Coronakrisen. Enorma hjälpbehov uppkommer.. Advokater har bred erfarenhet av att bistå människor i  kris- och konfliktsituationer. För Advokatsamfundets ledamöter fanns därför 2004  liksom idag, en möjlighet och en skyldighet att som kollektiv hjälpa till med det som advokaterna särskilt kan tillhandahålla, nämligen juridiskt bistånd.

Efter Tsunamin  inledde jag ett projekt där advokatbyråer kostnadsfritt bidrog med en resurs motsvarande 10 arbetstimmar per heltidsverksam jurist. På bara några dagar hade svenska advokater gjort utfästelser om över tjugo tusen timmar. En stor resursbas skapades. Min stolthet över att tillhöra en kår med så mycken inneboende idealitet och handlingskraft var stor. Vi byggde en portal  ”Advokathjälp till flodvågens offer”. Vi hjälpte Pro bono hundratals i behov av juridisk hjälp.

Vad gäller behovssidan när det gäller följderna av Corona kan man redan idag identifiera flera huvudområden alltifrån hjälp till enskilda individer som riskerar att förlora sitt arbete till småföretagens behov i allt från arbetsrättsliga och skatterättsliga angelägenheter, generationsskiften, försäkringsfrågor till skadereglering m.m. Ett annat område kan vara att biträda vid strävanden att åstadkomma sådana förändringar av gällande regelverk som Coronakatastrofen föranleder. Domstolar och andra myndigheter  kommer att drabbas av betydande belastningar i olika rättsliga frågor med anknytning till katastrofen. Detta innefattar en hel rad problemområden som ingen idag kan förutse. Kontakter kan behöva initieras med regeringskansliet i syfte att gemensamt lösa de många problem som småföretag och enskilda kommer att ställas inför. 

Jag menar att samma sak som gällde 2004 gäller i än högre grad idag. Coronaviruset och de konsekvenser redan medfört kommer att leda till ett gigantiskt stort behov av juridisk rådgivning. Det gäller fysiska personer men även mindre företag som inte kan betala. Här har advokater en viktig roll att fylla genom insatser på pro bono basis. Jag hoppas att Advokatsamfundet redan funderar på dessa frågor och att raska initiativ tas. En modell för organisation av detta arbete finns i det viktiga projekt som ideellt utfördes i samband med tsunamikatastrofen. I detta extrema läge måste alla med bortseende av sina egna intressen bidra till att mildra effekterna av den pågående katastrofen.

När ropen skalla

I oroliga tider efterfrågas handlingskraft hos de styrande. Sveriges regering har visat prov på såväl handlingskraft som förtroendeingivande ledarskap. Dagens förslag var kraftfulla för att minska de ekonomiska effekterna av Corona. Det kommer säkert att behöva utökas. Men, så långt var det utomordentligt bra hanterat. Man har inte heller givit efter för det starka trycket om införandet av olika åtgärder bara för att visa politisk beslutsamhet. Det tycker jag är bra. Man har lyssnat på experterna. Ja, det finns de som har avvikande meningar på marginalen. Men, de alldeles övervägande internationella och nationella experter har en samsyn ibland annat frågan om den bristande effektiviteten i att stänga gränser och skolor i syfte att minska smittspridningen. Till och med chefen för den danska folkhälsomyndigheten gjorde klart att den danska regeringens beslut att stänga gränserna var uteslutande ett politiskt beslut, som saknade vetenskaplig grund. Jag finner det därför hedervärt att den svenska regeringen valt att lita på experterna och avstå från politiska beslut som i det första kan framstå som handlingskraftiga, men som inte är effektiva och som riskerar att skada mer än att hjälpa. EU kommissionens beslut idag att stoppa i princip allt resande till EU kräver en förklaring. Det är ju i EU som epicentrum är. Vad är det vi skyddar oss ifrån undrar man. 

Till detta kommer att Sverige i vissa hänseenden skiljer sig från många andra länder bland annat genom att den svenska regeringen saknar makt att införa undantagstillstånd, vid krigsliknade händelser eller andra samhälleliga kriser. Regeringen saknar mycket av den makt som andra demokratiska regeringar har. För att inte tala om diktaturer som Kina. I Sverige är det myndigheter som Folkhälsomyndigheten och smittläkare som har rätt att besluta i frågor om karantän, hälsokontroller och isolering m.m. Detta bör man ha i åtanke när man ställer krav på olika åtgärder från regeringen, som i avsaknad av mandat från riksdagen inte kan besluta om vissa frågor. Det är ett uttryck för den svenska synen på demokrati och begränsning av makten som kommer till uttryck i regeringsformen. 

Samtidigt kan regeringen, som den också gjort förra veckan, med stöd av annan lagstiftning besluta om t ex inskränkningar i mötesfriheten. Möten med mer än 500 är förbjudet. Det är en synnerligen dramatisk inskränkning från ett rättighetsperspektiv. Att begränsa mötesfriheten är en vanlig åtgärd i diktaturer och autokratier med maktfullkomliga ledare. Jag har stor förståelse för regeringens beslut. Men, det är ett exempel som visar hur lätt det under kristider är att begränsa grundläggande rättigheter för den goda saken. Nästa steg är att begränsa mötesfriheten för mer än femtio personer eller som Finland idag där allmänna sammankomster med mer än 10 personer förbjuds. Det är en mycket farlig utveckling, som i ett annat land lätt skulle kunna missbrukas genom att permanenta dessa åtgärder.

Jag vill varna för att förslag på inskränkningar i våra grundläggande rättigheter mycket väl kan komma från olika håll. Det är i själva verket högst sannolikt. Då gäller det att regeringen visar samma integritet. Det finns starka skäl att vara mycket uppmärksam på utvecklingen i allmänhet. Nyligen lämnade regeringen en anmärkningsvärd lagrådsremiss om inre utlänningskontroll, som fick allvarlig kritik från Lagrådet. Den skulle lätt kunna gå igenom riksdagen i dessa tider när alla endast fokuserar på Coronaviruset och dess följder. 

Borgfred synes också råda. Allt annat vore mot bakgrund av det synnerligen allvarliga läge som råder, patetiskt. Det är inte tid för partipolitiska utspel, även om SDs partiledare, den vanligen så välpolerade Jimmie Åkesson avslöjade sitt riktiga jag när han viftandes med flygblad i Turkiet förkunnade att Sverige är fullt. Det var bara järnrören som fattades. 

Det där med journalistisk saklighet

Det är lätt att vara raljant. Ibland är det till och med effektfullt. SvDs ledarskribent Ivar Arpi är en skicklig journalist och en god stilist. Men, när det kommer till sakligheten finns en del övrigt att önska. I dagens SvD tar Arpi upp en angelägen fråga om advokaters uppträdande i samband med reklam på sociala medier. Arpi är på goda grunder bland annat upprörd över en Instagramfilm och en musikvideo. Jag förstår honom. Uppträdandet i många av de exempel han nämner är förstås inte godtagbara. 

Därutöver är Arpi framför allt misssnöjd med Advokatsamfundet, som enligt Arpi inte tycker att advokaternas uppträdande i Instagramfilmen och på musikvideon skulle vara problematiskt. Arpi hävdar att Advokatsamfundet sluter upp bakom sina egna. Detta är ett häpnadsväckande påstående och i sak helt fel. 

När det gällen Instagramfilmen med två glasögonförsedda advokater som dricker whisky fann Disciplinnämnden vid sin prövning, tvärtemot vad Arpi påstår, att advokaterna brutit mot god advokatsed och tilldelade dem en varning. När det gäller musikvideon med rappartisten påstår Arpi  att advokaterna  upplåtit lokalen där videon spelades in. Detta är fel. Tingsrättens lokal har upplåtits av domstolschefen. Vidare påstår   Arpi felaktigt till att Advokatsamfundet menat att ”media valt att vinkla frågor rörande inspelningar”. Varken Advokatsamfundet eller dess Disciplinnämnd har hävdat detta. Påståendet kommer, vilket framgår av Disciplinnämndens beslut, från en av de advokater som tillskrivits i disciplinärendet. Men, vad viktigare är; filmen har inte varit föremål för Disciplinnämndens prövning. Detta framgår också tydligt av besluten.

Jag rekommenderar Ivar Arpi att lite noggrannare ta del de beslut som Disciplinnämnden meddelat. De återfinns på Advokatsamfundets hemsida, tillsammans med ett flertal andra relevanta avgöranden. 

Jag vill ogärna tro att Ivar Arpi medvetet försökt vilseleda läsaren. Det vore allvarligt för tilltron till SvDs ledarsida. Förklaringen är nog att tillskriva journalistiskt slarv. Men, även så är det beklagligt att ett så allvarligt angrepp på Advokatsamfundet kunnat ske utan mycket noggrant grundarbete.  Svenska Dagbladet är en seriös tidning vars ledarsida i alla avseenden måste hålla en hög standard. Arpi har denna gång inte hållit måttet.

Arpi väljer i artikeln greppet att ställa advokaterna mot övriga samhället. Samhället försöker få bukt med brottsligheten, medan advokaterna enligt Arpi hittat en guldgruva. Advokaters uppdrag i en rättsstat innefattar att lojalt företräda sin klient. Inte att leka polis. Metaforen framstår därför mot bakgrund av de många sakfelen i Arpis text som mindre lyckad. 

Behandlingen av Assange – ett svenskt misslyckande

Assange är ett varnande exempel på där det svenska rättsväsendet har misslyckats.

I dagarna ska en brittisk domstol avgöra om Julian Assange ska utlämnas till USA, där han är misstänkt för dataintrång och spioneri. Bakgrunden är som alla minns Wikileaks avslöjanden om amerikanska krigsbrott, tortyr och kidnappningar av misstänkta terrorister. 

Assange blev en uppburen kändis som försåg de världsledande nyhetsredaktionerna med hemligt stoff. Han inbjöds till Sverige för att tala och inledde sexuella kontakter med två kvinnor. Deras berättelser kom att ligga till grund för misstanke om bl.a. våldtäkt. En förundersökning inleddes så småningom. Assange var i landet i fem veckor. Han förhördes en gång. Därefter besvärade sig ingen med att kalla honom till förhör. Han kontaktade åklagaren och meddelade att han var tvungen att lämna Sverige. Därefter önskade han inte återvända varför åklagaren utfärdade en s.k. arresteringsorder. Redan här finns skäl att reagera. Att det överhuvudtaget inleddes en förundersökning kan starkt ifrågasättas. Att förundersökningen inte fördes framåt är anmärkningsvärt. Att domstolarna inte ställde krav på åklagaren var slappt. Att nedläggningsbeslutet dröjde så många år var oförsvarligt. Sammantaget har svenskt rättsväsende skäl att känna skam.

Det är föga smickrande för ett land som Sverige, som brukar tala med hög röst när det gäller andra länders tillkortakommanden vad avser rättssäkerhet och brott mot mänskliga rättigheter, att så totalt misslyckas som vi gjort i fallet Julian Assange. Konsekvenserna för Assange är ohjälpliga. Effekterna för tilltron till rättssamhället är skadliga. Nu står yttrandefriheten på spel. 

Fallet Assange handlar nämligen ytterst om yttrandefrihet och rättsstatliga principer. Det handlar om rätten och den moraliska skyldigheten för envar att avslöja krigsbrott, alldeles oavsett hur informationen åtkommits. Det gjorde Assange och Wikileaks. Avslöjandena om USAs övergrepp var chockerande och synnerligen angelägna. Enligt min mening handlar yttrande- och tryckfrihet inte bara om rätten att uttrycka en åsikt. Med rättigheten följer att ansvar. Assange och Snowden är exempel på personer som tagit det ansvaret och vågat avslöja förhållanden som de ansett innefatta grova brott. Genom deras berättelser fick världen reda på de utomordentligt allvarliga krigsförbrytelser som ägde rum från USAs sida.  

Det behövs personer som Bob Woodward och Carl Bernstein, Jan Guillou och Peter Bratt, Edward Snowden och Julian Assange. De har medvetet riskerat att hamna i fängelse för att avslöja allvarliga brister i det demokratiska systemet. De utgör en viktig del i demokratin. Och därför behöver de skydd. Ett skydd som svenskt rättsväsende inte tillhandahållit. Och såvitt kan förstås inte heller det brittiska. Hur kunde det gå så? 

FN:s särskilda rapportör om tortyr, Nils Meltzer, beskriver i en av sina rapporter behandlingen av Julian Assange med orden ”There has been a relentless and unrestrained campaign of public mobbing”. Något, som sannolikt bidragit till att Sverige liksom Storbritannien fullständigt misslyckats med att upprätthålla rättsstatens principer. Hanteringen av misstankarna mot Assange lever inte upp till de krav som regeringsformen, Europakonventionen och internationella konventioner uppställer. Och här har inte heller den svenska och internationella pressen heller gjort sitt jobb. Man har moraliserat över Assange kvinnosyn och gottat sig i frågan om vad som utspelade sig i de olika sängar som Assange tillbringade några av sina nätter i Sverige. Spaltmeter har skrivits om Assange mindre sympatiska  personlighet. Med åren har en tydlig fokusförskjutning ägt rum från de extraordinära avslöjandena till huruvida Assange har sig själv att skylla. Någon principiell granskning av det haveri som Assangeutredningen är ett uttryck för har med några få undantag skett. 

FN: s kommissionär för mänskliga rättigheter krävde redan 2015 att Assange skulle släppas från vad han beskrev som godtycklig och olaglig internering. Något som han på goda grunder upprepade 2018, dock utan framgång. Assange har under den tid som han hållits i brittiskt fängelse inledningsvis utsatts för en omänsklig behandling. Assange riskerar nu att utlämnas till den galne presidentenTrumps USA, där han enligt uppgift riskerar upp till 175 års fängelse. Ansvaret för den omänskliga behandlingen av Assange vilar tungt på Sverige.

Arpi – en elefant i porslinsfabriken

När man slår upp dagens SvD och läser Ivar Arpis ledare kan man reagera på olika vis. Man kan, med rätta, förfäras över de hot och det hat som Arpi beskriver och som kommit att bli vardag inte bara på nätet, utan i det politiska samtalet generellt. Jag vet, för jag har sedan flera år betydande egna erfarenheter av drev som lett till hot och hat. Senast fälldes en person av Solna tingsrätt till ansvar bland annat för ofredande av mig och av två andra kvinnor, Helle Klein och Maria Ripenberg. Vi utsattes för grova angrepp av en nazist.

Arpi beskriver i sin ledare vad han har utsatts för. Jag förstår Arpis bekymmer och oro inför sådana angrepp. Det finns anledning för samhället att reagera skarpt när journalister hotas. Det är ytterst ett allvarligt hot mot yttrandefriheten och därmed mot demokratin. I detta sympatiserar jag helt med Arpi.

Jag har många gånger kritiserat Arpi här på min blogg och i andra sammanhang. Jag har menat och menar att Arpi ofta ägnar sig åt populistisk och försåtlig argumentation. Arpis popularitet i vissa kretsar beror enligt mening på att han förser de redan frälsta med lämpliga argument och sållade fakta som tilltalar dem som vill få sina fördomar bekräftade. Detta är vad jag kallar ett populistiskt förhållningssätt. Arpis ledare idag bekräftar detta. Den innefattar ett grepp som jag menar är kraftigt osakligt. Han väljer nämligen att bunta ihop sina verkliga och förmenta fiender i samma grupp, tydligtvis för att på så sätt  försöka smutskasta dem som bara inte delar hans åsikter med dem som dessutom hotat och förtalat honom. I mitt fall, tycks motivet för sammanbuntningen vara att jag menat att Arpi stundom haft en populistisk framtoning. Jag betackar mig för att buntas ihop med dem som hotat Arpi. Han får nog även framgent tåla att bli kritiserad för sin ofta försåtliga argumentation till exempel i frågor rörande asylrätt, muslimer och invandrare. I Arpis arsenal ingår också att han på Twitter retweetar personer med mycket utmanande attityder och åsikter. Om man gör så finns  alltid risken att omvärlden  uppfattar att man i någon mening delar den åsikt man retweetar med mindre man samtidigt tar tydligt avstånd från budskapet. Detta gäller särskilt om man som Arpi regelmässigt retweetar ytterkantsdebattörer som Hanif Bali. Man måste välja sitt sällskap. Och det har Arpi gjort.

Man kan också, och samtidigt, förundras över hur en begåvad journalist kan förmå sig att skriva en text som så fullständigt bortser från hur han  själv uppträtt de senaste åren. Arpi skriver: ”Ironin är att de som varnar för polarisering inte tvekar att polarisera själva. De höjer tonläget, höjer insatserna”. Jag undrade för ett ögonblick om Arpis upprördhet och självömkan var ironisk. Men, att döma av hans kommentarer på sociala medier så förefaller det inte förhålla sig så. Aningslöst kan man möjligen tycka. Denna  brist på självinsikt som SvDs ledarskribent ger uttryck för är förvånande.Ty, Arpi har i själva verket, i gott sällskap bl.a. med den moderate riksdagsmannen Bali, varit närmast instrumental i den hetsiga stämning som på senare år utvecklats på sociala medier. De har medvetet använt sina svansar för att driva kampanjer och förlöjliga människor. Kampanjen mot Sydsvenskans Moa Berglöf för bara någon vecka sedan bär syn för sägen. 

Den skamlösa antisemitismen sticker ut sitt fula tryne

Idag är det 75 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades av Röda Armen. Trots all den ofattbara kunskap vi har om världens värsta folkmord där över sex miljoner judar, hundratusentals romer, homosexuella och handikappade mördades, finns det fortfarande människor som förnekar Förintelsen och som sprider antisemitisk hatisk propaganda. En av dem,  en man i femtioårsåldern som tidigare dömts för bland annat hets mot folkgrupp, har idag av Solna tingsrätt ånyo dömts för samma brott, hets mot folkgrupp, och ofredande till sex månaders fängelse. Som målsägande finner jag det mycket glädjande. Och nödvändigt. På senare tid har flera nazister dömts. Det är bra. Det förutsätter dock två saker. För det första att alla som tar del av antisemitisk diskriminering eller blir föremål för nazisternas intresse gör polisanmälan. För det andra, att samhället och dess medborgare tar tydlig ställning och vid varje tillfälle reagerar när det förekommer antisemitiska uttryck, alldeles oavsett var och när det sker. Att vara passiv åskådare duger inte. 

Vi var i det aktuella målet tre kvinnliga, (ingen tillfällighet), målsägande, som NMR (Nordiska motståndsrörelsen) aktivisten ofredat genom att dagligen under flera månader skicka ett stort antal vidriga och starkt antisemitiska bilder och texter till våra respektive mobiltelefoner. De andra två målsägandena var Helle Klein och Maria Ripenberg, båda framstående journalister och författare, som aktivt engagerat sig mot hat, hot och nazism.

Antisemitismen är dessvärre utbredd i världen. Den tar sig uttryck i övergrepp, trakasserier och ofredanden mot judar och andra som vänder sig mot nazism och rasism i allmänhet. Detta äger också rum i Europa: I Tyskland, Frankrike, Belgien och Nederländerna. Men, det förekommer också i Storbritannien och Italien. I Sverige marscherar patetiska uniformsklädda figurer från Nordiska motståndsrörelsen på gator och torg. Detta utgör ett hån mot alla offer och efterlevande. Man skäms.

I Sveriges riksdag finns idag  företrädare för åsiktsriktningar som ligger nazismen nära. En finanspolitisk talesperson för Sveriges nu största parti, som har sina rötter i nazismen,  skrattade hjärtligt när norska nazister för några år sedan roade sig med att sparka på döda grisar, låtsandes att de var judar. Exemplen är många. Alltför många. När avarter och brottslighet normaliseras finns skäl att vara på sin vakt. Och det varje dag. Det räcker inte att minnas. Vi måste förhindra att antisemitismen får fotfäste i samhället. Den måste helt enkelt utplånas. För det har vi alla ett ansvar. 

Norstedts juridiks skamgrepp på juristmarknaden

Norstedts Juridik har som alla jurister vet, en mycket stark ställning på marknaden för digitala juridiska informationstjänster sedan Norstedts Juridik, Karnov Group och Zeteo har gått samman.  Norstedts Juridik har för närvarande i realiteten inga verkliga konkurrenter vad gäller juridiska databaser med lagkommentarer. Till detta kommer att Nordstedts Juridik mer än dubblerat sina priser efter sammanslagningen. Vidare medger affärsmodellen inte längre att kunder kan köpa fristående moduler, utan de är tvungna att välja ett av tre paketet JUNO Bas, JUNO Premium och JUNO Total.

Ett stort antal lärosäten, liksom advokatbyråer har reagerat starkt och funnit såväl affärsmodell som prissättning orimlig.

Ett flertal klagomål har också inkommit till Konkurrensverket.

Detta har lett till att Konkurrensverket på goda grunder utreder om företaget har överträtt förbudet mot missbruk av dominerande ställning i konkurrenslagen och i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Konkurrensverket har ålagt Norstedts Juridik att bland annat redogöra för hur marknaden ser ut, vilka konkurrerande tjänster som finns och vilka leverantörer som erbjuder dessa tjänster, samt vilka marknadsandelar respektive leverantör beräknas ha? Svar har inkommit. Detta visar emellertid inte på någon större sjukdomsinsikt.

När vinstintresset skapar missbruk på en liten marknad, som den svenska, får det allvarliga konsekvenser. Norstedts juridiks beteende liknar utpressning och påminner om vad som hänt på den amerikanska läkedelsmarknaden med s.k. ”predatory pricing”. Sådant behöver vi inte här. Jag hoppas att fler ger sitt missnöje tillkänna. Och jag hoppas framförallt att konkurrerande tjänster snabbt växer fram. Det finns stark anledning för advokatkåren att reagera. Advokatsamfundet har här ännu en viktig uppgift.