Om journalistisk opartiskhet

 

 

Svensk Public Service, BBC och TT ska i sin nyhetsförmedling vara opartiska. Denna principiella hållning understryks ofta. Och denna hållning är bra och nödvändig. En sidoeffekt är emellertid att kravet på opartiskhet ibland skapar en inte obetydlig medial ängslan. En fråga i sammanhanget är om kravet på opartiskhet för Public Service och TT är obegränsat. Att man i den offentliga nyhetsförmedlingen inte bör inta ståndpunkter eller göra kommentarer som i en partiskiljande fråga gynnar ett visst parti är väl klart. Men hur förhåller det sig med kravet på opartiskhet i en fråga som är central för hela samhällets värdegrund. Bör medarbetare med krav på opartiskhet alltid förhålla sig neutrala när grundläggande principer till skydd för mänskliga rättigheter angrips? När någon predikar öppen diskriminering på grund av ras eller religion? När någon hävdar att judar och samer egentligen inte är svenskar eller att muslimer är avskyvärda? Svaret på frågan borde väl vara självklart när angreppet är sådant att det innefattar brottslig hets mot folkgrupp. I sådant fall kan det ”neutrala” förhållningssättet inte godtas. Men hur förhåller det sig när det inte är fråga om brottslig gärning? Hur ligger det till i fall av åtgärder som i vidare mening syftar till att kränka mänskliga rättigheter? Bör public service och TT då inta en förment opartiskt position, t.ex. därför att frågeställningen kan uppfattas som partiskiljande i de svenska inrikespolitiska ankdammen? Denna fråga förtjänar debatt. Tydligt är att kravet på opartiskhet ofta skapar medial ängslan. Man vågar inte göra rätt av oro för att göra fel. Denna ängslan kan vara farlig. Den riskera att underminera yttrandefriheten och det demokratiska samtalet. Risken för självcensur är stor. Och än värre. Den riskerar bidra till en relativisering av viktiga principer som är centrala för vår värdegrund. Försvaret för vår demokrati bygger på ett öppet samtal där alla fritt kan ge uttryck för sina åsikter. Det är ett samhällsintresse.

 

På den andra sidan kan sägas att opartiskhet är nödvändigt för att upprätthålla förtroendet för nyhetsförmedlingen. Opartiskheten förutsätter saklighet. Publiken ska kunna lita på att nyheter som förmedlas är korrekta och inte styrda av ovidkommande hänsyn. Hur bör då avvägningen ske?

Först bör erinras om att kraven på opartiskhet och saklighet ställs inte bara på nyhetsjournalister. Det gäller vid myndighetsutövning för alla anställda inom ramen för statliga och kommunala organ. Det inkluderar poliser, domare, åklagare (men  – till skillnad från vad vissa ibland tror – inte advokater), sjukvårdspersonal, lärare på universitet och högskolor, handläggare på skatteverket, försäkringskassan och migrationsverket och anställda hos JO, JK, Riksrevisionen och Riksbanken bara för att ta några exempel. Ingen skulle väl komma på idén att någon inom  dessa kategorier skulle riskera att bli avstängd från sitt arbete för att de på sociala medier eller i annat sammanhang ger uttryck för kritik mot politiska förslag som strider mot bättre vetande, kränker människovärdet, strider mot lag och konventioner eller att en sådan person argumenterar för värnandet av mänskliga rättighet. Att det sedan kan finnas situationer där till exempel en journalist, en domare eller en åklagare bör avstå från att uttrycka en åsikt är en annan sak. Det kan handla om att visa hänsyn eller att riskera att skada tilltron till den institution man är knuten till. Allt som är tillåtet är ju inte alltid lämpligt.

 

Men, kravet på opartiskhet är inte uppställt i något etikettsintresse. Det är heller inte tillkommet i syfte att dölja en verklighet. Det är alldeles bestämt inte heller tillkommet för att skapa rädda journalister och ämbetsmän. Opartiskheten i dess olika kontexter syftar ytterst till att skapa rättvisa, förutsägbarhet och förtroende.

 

Situationer där frågan om opartiskhet aktualiserats på senare tid gäller BBC:s behandling av Gary Lineker. Vad denne gjorde var som bekant att på en privat tweet kritisera ett sannolikt olagligt lagförslag som syftar till att bekämpa fattiga båtflyktingar över Engelska kanalen och i det sammanhanget uppmärksamma att det språkbruk som används idag påminner om det som användes under 30-talet i Tyskland . Utgångspunkten för BBC:s kritik var Linekers ifrågasättande av Toryregeringens övertramp av mänskliga rättigheter. Det ansåg BBC-ledningen vara förgripligt och stängde av Lineker från sitt TV-program. Det blev inte bra och BBC fick backa. Gary Lineker hade turen att ha många inflytelserika kolleger som ställde upp till Linekers försvar.

 

Men vi behöver för att finna exempel inte gå till utlandet. Liknande saker händer även i Sverige. Ett exempel på detta är TT:s behandling av sin långvarige medarbetare, Owe Nilsson. Vad som där hände var att Nilsson skrev en tweet där han kritiserade regeringens beslut att dra in stödet till SKMA som bekämpar antisemitism och undervisar om Förintelsen. ”Där går gränsen” skrev Owe Nilsson. TT beslöt, efter att en statssekreterare kontaktat redaktionsledningen och framfört kritik, att Nilsson efter 38 år skulle omplaceras till redigeringsavdelningen. Då sade Owe Nilsson upp sig.

 

Båda fallen illustrerar faran med att låta sig påverkas av ovidkommande politiska hänsyn. Och de oproportionerliga konsekvenser som åtgärderna föranledde. Förtroendet för såväl BBC som TT har fått sig en allvarlig törn.

 

Det inträffar rätt ofta att när Public Service ska redovisa en händelse så ska det alltid presenteras en motsatt hållning, som om den vore likvärdig i relevans eller nyhetsvärde. En sådan hållning kan ofta vara motiverad. Men inte alltid. Det finns i alla frågor  en motstående synpunkt eller, som det i allmänhet presenteras,: ”Det finns kritiska röster. ” Efter att ha lyckats samla ihop några missnöjda uttolkare av förslaget framstår det som om åsikterna var lika relevanta, legitima  och omfattas av ungefär lika många människor. SvT och SR ägnar sig, inte minst i valtider, alltför ofta åt att stoppa debattörer, t.ex.  som kritiserar SD:s värsta avarter, med hänvisning att motsidan inte är i studion.  Det innefattar enligt min mening en  ängslighet som saknar den integritet som Public Service måste upprätthålla. De som propagerar för mer eller mindre absurda ståndpunkter i fundamentala värderingsfrågor förtjänar inte alltid att få likvärdigt utrymme för sina teser. Man måste kunna få framföra kritik mot sådant prat även när antidemokraterna befinner sig utanför studion.

 

Kravet på saklighet och opartiskhet inom rättsväsende och förvaltning syftar till att  förhindra godtycke och fel i rättstillämpningen. I detta ligger att regering och riksdag agerar i enlighet med lagar och konventioner. När lagstiftaren missbrukar sin makt eller presenterar förslag som strider mot grundlag och skyddet för mänskliga rättigheter kan det inte vara så att den journalist som påpekar detta ska anses bryta mot kravet på opartiskhet. För om det är så, kommer detta att leda till att vi får en ängslig journalistkår som inte kommer att med trovärdighet fullgöra en av sina främsta uppgifter, vid sidan av att förmedla nyheter, nämligen att granska makten.

 

 

 

 

”Aldrig hört ordet… – vaddå rättsstat?”

Sjuttio procent av världens befolkning lever idag i en diktatur. Antalet liberala demokratier är i världen tillbaka på 1989 års nivåer. Trettio år av demokratiutveckling har på några år raderats ut och förbytts i sin motsats.

Nedmonteringen av demokratin runt om i världen går fort. Brasilien, Indien, Mexico, Filipinerna, Ryssland och Turkiet har alla autokratiska ledare som kommit till makten genom demokratiska val. I Europa anses Ungern, Polen, Slovenien, Kroatien, Tjeckien, Grekland inte längre tillhöra vad man enligt vedertagna principer kallar en liberal demokrati. 

Rubriken ovan ”Aldrig hört ordet… -vaddå rättsstat?” är titeln på en nyligen publicerad rapport från Stiftelsen Rättsfonden skriven av Clarence Crafoord och Maciej Zaremba. http://www.rattsfonden.se/publicerat. Den handlar om vad svenska gymnasister vet om rättsstatens roll i en demokrati. Detta är inte någon uppbygglig läsning. Tvärtom. Resultatet är, som författarna till rapporten uttrycker saken, nedslående. Endast femton procent av eleverna skulle få godkänt om det hade varit ett prov i samhällskunskap. Och då är frågorna inte svåra http://www.rattsfonden.se/pdf/rattsfonden_220128.pdf.

I ljuset av att demokratin är på allvarlig tillbakagång i Europa, liksom i världen i övrigt, reser resultatet i rapporten många frågor. Inte minst hur dessa 85 procent av förstagångsväljarna ska kunna bedöma konsekvenserna av olika politiska förslag när de ska utnyttja sina demokratiska rättigheter att rösta i val till riksdag, kommuner och regioner. Det är mot denna bakgrund intressant och kanske inte så förvånande att konstatera att stödet för det populistiska partiet, Sverigedemokraterna, var anmärkningsvärt stort bland de yngre. Behovet av förkovran i demokratifrågor är påtagligt. 

Populistiska politiker och deras anhängare utnyttjar ofta polarisering som ett grepp för sin propaganda. Polariseringen bygger inte sällan på att man identifierar en såsom korrupt beskriven elit som utgör folkets fiende. Ett annat grepp är att identifiera en viss befolkningsgrupp såsom oönskad. Argumentationsmodellen bygger vanligen på ogrundad skrämselpropaganda syftande till att göra människor missnöjda, hotade och rädda. Därigenom antas medborgarna bli benägna att godta förslag som innebär omfattande integritetsintrång och dessutom innebär inskränkningar i rättssäkerheten. ”Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. En yttre eller inre fiende som påstås utgöra orsaken till alla problem utses. I dagens Sverige utgörs denna fiende av invandrare. Därmed förstås inte bara egentliga invandrare utan även deras i Sverigefödda avkomlingar. Den underliggande tanken är att ”packet skall bort”. Vi känner från historien igen detta tankemönster. Kolportörerna för dessa åsikter glömmer då gärna bort en del fundamenta. Ett är att historien visar hur farligt och orättvist det är att bunta ihop människor på det sätt som nu sker. En mer egoistisk aspekt är att de människor som direkt eller indirekt utpekas som icke önskvärda utgör en väsentlig orsak till Sveriges välstånd och den välfärd som vi åtnjuter. Stora delar av samhället skulle inte fungera om dessa personer försvann från Sverige. Från början var SD ensamma i denna sin osakliga och inhumana inställning. Numera har dess politik dock anammats av en stor majoritet i Sveriges riksdag. Efter att samhället beskrivs som varande i upplösning och djup kris brukar det heta att ett paradigmskifte ska genomföras som ska råda bot på de uppgivna missförhållandena. Tidöavtalet och regeringens retorik i partnerskap med SD är ett utmärkt exempel på detta. Avtalet innehåller förvisso reformer som kan ha fog för sig. Men i sina väsentliga delar – avtalets grundbultar – framträder just den populistiska främlingsfientligheten som jag ovan berört och därtill ett repressivt tilltal som saknar förankring i forskning och principerna för en liberal demokrati. Till populistens karakteristika hör också att man förringar klimathotet och den forskning som ligger till grund för politiken i snart sagt alla länder. När SD- företrädaren Martin Kinnunen framhåller att klimatmålen bara är text på papper (och att man därför kan ta lätt på dem) bär den politiska idiotin syn för sägen. Speglar detta avtalsflexibla förhållningssätt även synen på Tidöavtalet? Aningslösheten förefaller total. Istället presenterar man allehanda fantasifulla åsikter och alternativa fakta. I Sverige utmärker sig SD på ett anmärkningsvärt sätt när det bland annat gäller klimatfrågan. Allt i syfte att underminera demokratiska normer och institutioner. Därigenom hoppas man antagligen tillskansa sig makt inom ramen för det demokratiska systemet. Angrepp på media hör till bilden.

 Maktberusade populister utgör idag det stora hotet mot världens demokratier. Från detta är inte heller Sverige befriat. Antidemokratiska demagoger kommer inte till makten av egen kraft. De måste ha stöd av andra. Och på sikt spelar i detta hänseende Sveriges ungdom en ytterst viktig roll. Ungdomens demokratiska uppfostran är en angelägenhet av första ordningen.  I detta ljus är den nu publicerade rapporten från Rättsfonden en alarmsignal att ta fasta på.

För att hindra den synnerligen obehagliga utveckling som man kan se framför sig krävs därför att väljarna har förmågan att förstå vad en rättsstat innebär och vad som händer när rättsstaten nedmonteras. Detta förutsätter att de i vart fall har rudimentära kunskaper om vad som menas med en liberal demokrati och vilka principer som uppbär den. Först då kan problemen och hoten mot den demokratiska rättsstaten identifieras och bekämpas. Än finns det tid. Men, snart kan det vara för sent. Det gäller nu att ta krafttag vad gäller skolungdomens demokratiuppfostran.

Amatörjuridikens hot mot rättsstaten

I senaste utgåvan av tidskriften Fokus https://www.fokus.se/kronika/svenska-rattssakerheten-kraver-att-jurister-spelar-dumma/ har Johan Hakelius skrivit en krönika med rubriken ”Svenska rättssäkerheten kräver att jurister spelar dumma”. Hakelius ställer frågan varför Sveriges behov av skärpta lagar är så stor idag? Kanske beror det på svenska juristers bristande självkritik frågar han sig.

Det finns mycket att i sak säga om detta epos, vilket innehåller alla de kännetecken som brukar känneteckna de minde upplysta, de som hyllar populismen och andra Trumpistiska idéer.

Budskapet i Hakelius text är att Sverige har för stränga beviskrav. Han förefaller bejaka ett system där åklagaren inte ska ha till uppgift att styrka åtalet, åtminstone inte fullt ut Hakelius är inte jurist, och det märks. Men, Hakelius borde vara bekant med Sveriges grundlag, som föreskriver att all makt utgår från folket och att den utövas under lagarna. Domare och lagstiftare har att tillämpa svensk lag. Sverige är från alla utgångspunkter och i alla undersökningar ansett som en av världens främsta demokratier. Det är vi med utgångspunkt i vårt rättsväsende, vår brist på korruption och vårt engagemang för mänskliga rättigheter. I detta ligger att vi värnar rättsstatliga principer som bl a rätten till en rättvis rättegång. I dessa principer ligger att ingen skall dömas i ett brottmål med mindre övertygande bevisning föreligger. Denna princip gäller i hela den rättsligt civiliserade världen. Att tumma på den principen vore ytterst allvarligt för ett samhälle som anser sig vilja leva upp till de krav som sedan lång tid ställs på en rättsstat. Denna regel innebär bl.a. att skyldiga ibland frias. På rättsstatens altare har man ansett att detta är ett offer man får göra för att undvika ett värre ont – att en oskyldig döms till ansvar.

Svenska domare har lång utbildning, hög integritet och god förmåga att bedöma bevisning. För att kunna göra detta i ett brottmål krävs att man har bevistat rättegången. Det räcker inte med att tycka till från den bekväma fåtöljen. Att såsom Hakelius på ytterst lösa grunder gör ifrågasätta domstolarnas förmåga i detta avseende är rätt pretentiöst. Och vill man likväl göra detta bör man nog bekväma sig att åtminstone försöka formulera den alternativa principen. Från detta avstår Hakelius. Det är klokt. Men det gör hans bevisteoretiska försök rätt lättviktigt. Och förskräckande Trumpistiskt. Förvånande för att komma från en intellektuell.

Min tro och förhoppning är dock att även vår nya justitieminister kommer att upprätthålla rättsstatens principer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidö-avtalet: En överenskommelse om makt

Den blivande statsministern presenterade en ”Överenskommelse för Sverige”. Det är en rubrik som förpliktigar. Sverige har, som välfärdsstat, under lång tid varit en förebild för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har en av världens mest generösa tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftning. Vi har haft en human kriminalvård, starkt stöd för brottsoffer och en sjunkande brottsstatistik. Vi har varit föregångare att lämna internationellt bistånd. Sverige har därigenom vunnit respekt och legitimitet hos såväl dess invånare som i omvärlden.

Den överenskommelse som nu ingåtts mellan SD, M, KD och Liberalerna lämnar i detta hänseende många frågetecken. Den handlar inledningsvis om sex centrala områden som hälso- och sjukvård, klimat-och energi, kriminalitet, migration och integration, skolan, tillväxt och hushållsekonomi. Därtill vissa ordningsregler som förbjuder att något av samarbetspartierna samverkar med andra partier i riksdagen. En bestämmelse som från demokratiska utgångspunkter kan ifrågasättas.

Minnet är ibland kort. Kritiken mot Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen var högljudd.

Man kan givetvis ha olika legitima synpunkter i sak, i inriktning och i detaljer på de olika förslagen. När det till exempel gäller skolan innehåller överenskommelsen en del goda tankar.

För egen del finner jag det dock ytterst sorgligt att överenskommelsen gällande kriminalitet, migration och integration är helt främmande för en human, demokratisk rättsstats krav på rättssäkerhet och integritet. Det kommer sannolikt att visa sig när Lagrådet ska yttra sig över dessa anmärkningsvärt långtgående förslag.

Jag beklagar också frånvaron av tillbörlig respekt för klimatkrisen och avsaknaden av rimligt verkningsfulla åtgärder för förbättrad integration.

En central fråga är om det är förenligt med de demokratiska principer som ligger till grund för vår regeringsform att Sverigedemokraterna tilldelas den stora makt, utan formellt ansvar, som överenskommelsen med M, KD och Liberalerna vittnar om. SD:s inflytande med politiska tjänstemän i regeringskansliet är anmärkningsvärt. Lite egenartat är att det i överenskommelsen ingår att utvidga tjänstemannaansvaret, samtidigt som det politiska ansvaret på detta sätt kan åsidosättas.

Man bör inte i första hand gratulera Jimmy Åkesson. Man bör istället ställa frågan hur det möjligt att M, KD och framförallt Liberalerna kunnat låna sig till detta? Är det så att den politiska integriteten får offras på maktens altare? Jag vet inte, men misstänker att drömmen om symbolisk makt kan påverka den bäste. När den reella makten överlåtits till SD förefaller ekvationen dock mer svårförståelig.

Erdogans sanna natur

Jag är övertygad om att den svenska regeringen inte gjort avkall på vedertagna rättsstatsprinciper. Men, tillåter mig ändå att påminna om de allvarliga demokratiska och rättsstatliga brister som vidlåder Turkiet.

I anledning av den överenskommelse om bland annat terrorbekämpning m.m. som ingåtts med Turkiet inför beslut om Svenskt NATO-medlemskap finns dock skäl att påminna om den ytterst allvarliga situation som journalister, advokater och intellektuella människorättsaktivister i Turkiet är utsatta för. Dessa utsätts regelmässigt för rättsliga trakasserier under åberopande av otydliga antiterrorlagar som ”generöst” tillämpas. Enligt en rapport från Arrested Lawyers Initiative har mer än 1 600 advokater gripits och åtalats medan 615 advokater har häktats. Därefter har 474 advokater dömts till sammanlagt 2 966 års fängelse på grund av påstådda medlemskap i en väpnad terrororganisation eller för att ha spridit terrorpropaganda.

Den 5 maj antog Europaparlamentet en resolution, där det konstaterades att Europaparlamentet] är djupt oroat över den pågående försämringen av grundläggande rättigheter och friheter och rättsstatsprincipen i Turkiet, särskilt efter den misslyckade kuppen. Parlamentet uppmanar de turkiska myndigheterna att upphöra med de rättsliga trakasserierna av människorättsförsvarare, akademiker, journalister, andliga ledare och advokater.

Turkiet är part i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR). Detta innebär en skyldighet att garantera rätten till en rättvis rättegång, samt till personers frihet och säkerhet. Dessa rättigheter är också skyddade av Europakonventionen och Turkiets konstitution, något som president Erdogan synes ignorera.

Om polisens tillstånd till koranbränning

En diskussion har på goda grunder uppkommit rörande polisens beslut att ge provokatören, extremisten och advokaten Rasmus Paludan tillstånd att på flera platser i Väst-Sverige hålla allmänna sammankomster med det uppgivna syftet att bränna koranen.

Varför har då polisen lämnat tillstånd till denna fåntratt till extremist att provocera med sitt budskap?

Regeringsformen ger gentemot det allmänna, var och en rätt att demonstrera på allmän plats, alldeles oavsett vilka åsikter demonstranterna må hysa. Det betyder att också extremister och tokstollar omfattas av denna rättighet. Begränsningar kan i princip endast göras om det föreligger hot om ordningsstörningar eller av trafikhänsyn. Tillståndsprövningen får inte vara beroende av omgivningens gillande. I realiteten måste polisen identifiera att det föreligger en konkret fara för brottsliga handlingar för att kunna förvägra tillstånd. Europakonventionen kräver vidare att rättighetsinskränkningen är nödvändig och att den är proportionerlig. Högsta domstolen har i ett antal avgöranden rörande hets mot folkgrupp också fastslagit detta. Högsta domstolen fastslog att vid bedömningen om en gärning utgör hets mot folkgrupp ska hänsyn tas till det innehåll som ett yttrande förmedlar, syftet med yttrandet, till vem det riktar sig, i vilket sammanhang det spridits och i vilken egenskap någon spritt yttrandet. Noteras kan dock att i tre av målen har ledamöterna inte varit eniga. Något som illustrerar komplexiteten i frågan om rättighetsskyddet.

Den fria opinionsbildningen är en grundval i en demokratisk rättsstat. Den förutsätter bland andra yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Dessa rättigheter är emellertid inte obegränsade. Det finns gränser för hur långt de sträcker sig. Men, beivrandet av överträdelser äger rum först när en eventuellt brott ägt rum. Någon förhandsgranskning av innehållet i yttrandet eller budskapet äger inte rum inför tillståndsgivning vid demonstrationer, lika litet som vid utgivande av tryckta skrifter och böcker.

Polisen ska tillämpa lag och ingenting annat. Polisen får enligt nuvarande lagstiftning inte vid sin prövning lägga något annat till grund än de omständigheter som framgår av lag. I detta fall hänsynen till upprätthållandet av ordning och säkerhet samt trafikhänsyn. Dessa rekvisit ligger också till grund för bedömningen om tid och plats för den ifrågavarande demonstrationen. Även om polisen har långtgående befogenheter, att uppställa villkor och anvisa alternativ plats, får polisen inte till grund för sitt beslut lägga vilka åsikter demonstranterna må representera. Det är för övrigt en upplysning som man inte är skyldig att redovisa som sökande av demonstrationstillstånd.

Det var fram till 1970 straffbart att genom ord eller handling kränka vad som för vissa uppfattades som heligt. Detta skydd av religionsfriheten fick då vika för skyddet av yttrande-och tryckfriheten.

Flera har ifrågasatt varför polisen inte med stöd av Paludans historik av upplopp i samband med hans koraner-nsningar har stoppat hans begäran och avvisat hans önskemål att hålla allmän sammankomst. Det är en högst relevant fråga. Polisen har hävdat att man har vidtagit de åtgärder som är motiverade för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet. Jag saknar kunskap och grund för att påstå att den bedömningen inte skulle vara korrekt. Jag hoppas att den är det.

Det demokratiska skyddet för individens rättigheter, däribland yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsrätten gäller mot det allmänna. Att inskränka detta utöver vad som gäller idag är förenat med stora problem. Dessa rättigheter är till för att skydda också obekväma åsikter och till och med även odemokratiska åsikter. Alla ska också ha rätt att ge uttryck för sådana, så länge de inte inskränker annans skyddade rättighet eller utgör brott, t ex hets mot folkgrupp. Paludans koranbränningar uppfyller sannolikt inte ensamt kraven härför. Det är en god ordning. Eller i vart den minst dåliga. Alternativen är sämre.

I det civila samhället ska vi dock inte acceptera rasister och extremister. Där ska vi istället med kraft resa oss upp och unisont stödja och skydda de grupper som utsätts för Paludans och andra odemokratiska krafters provokationer. Och därtill ska vi tydligt reagera så fort någon vid middagsbordet, på kontoret eller i andra sammanhang, ger uttryck för den inhumana och intoleranta människosyn som kommit att breda ut sig i samhället. Vi kan inte överlåta på de utsatta, i detta fall muslimer, att ensamma försvara våra demokratiska värden. Det betyder att vi alla har en skyldighet att reagera när vi hör kommentarer som normaliserar en diskriminerande eller rasistisk människosyn, även när det kan kännas obekvämt och särskilt då.

Replik till Patrik Oksanen och SvD

I dagens SvD skriver Patrik Oksanen en ledare med rubriken ”Sveriges tysta apologeter” https://www.svd.se/a/Or9E1b/patrik-oksanen-sveriges-tysta-apologeter. Oksanen gör gällande att dessa personer direkt eller indirekt bidragit till att bana vägen för Putinregimens blodiga krig. Så har skett genom att de apostroferade ska ha medverkat till att blockera samhällsdebatten och vår politiska beslutskraft att agera i tid. Således en mycket allvarlig anklagelse.

Av ”utrymmesskäl” väljer Oksanen att symboliskt utpeka ett antal personer. De som enligt Oksanen förtjänar att särskilt nämnas är Åsa Linderborg, Ulf Bjereld, Fredrik Reinfeldt, Niklas Wykman, Sven Hirdman, Jimmie Åkesson med anhang, K-G  Hammar, Chang Frick och Anne Ramberg. 

För egen del finner jag mitt föregivna inflytande över över Putinregimens krig vara svårförståeligt. Att jag skulle blockerat samhällsdebatten och undergrävt den politiska beslutskraften i Sverige är med förlov sagt inte något annat än en absurd överdrift. Med hänsyn till det orättfärdiga anfallskrig som Putin satt igång och de oerhörda krigsbrott som ryssarna dagligen tycks göra sig skyldiga till är Oksanens drapa ytterst kränkande. Så vad är grunden för påhoppet ? Det är riktigt att jag haft en twitterdiskussion med Oksanen. Jag har också skrivit ett blogginlägg i frågan https://annerambergs.wordpress.com/blogg-2/ . Vad jag där fört fram är några synpunkter på omständigheter som kan antas ha påverkat det ryska aggressiva tänkandet. Det betyder givetvis inte att jag försvarat Putins förfärligheter, vilket tydligt framgår. Tvärtom. Jag har under flera år och i olika sammanhang kritiserat Ryssland för de allvarliga övergrepp på mänskliga rättigheter som Putinregimen under lång tid gjort sig skyldig till. Jag har därtill medverkat i stödet av ryska aktivister och intellektuella.

Oksanen hävdar att de utpekade skulle varit tysta i frågan sedan den 24 februari. Hur det förhåller sig med övriga s.k. apologeter vet jag inte. Men, hade herr Oksanen besvärat sig med att läsa mitt twitterflöde så hade han kunna konstatera att jag samma dag, den 24 februari,  skrivit att  ”Putins invasion in Ukraine is a serious violation of international law. Important and strong statement by the IBA.” Jag är ledamot av IBAs Management board och ordförande i IBA Human Rights Institute. Vi har på en rad områden varit aktiva i frågan om Rysslands invasion i Ukraina. Jag har också löpande efter invasionen vid ett stort antal tillfällen på twitter kommenterat  utvecklingen i Ukraina hänvisat till artiklar, kommentarer och intervjuer med kunniga personer med insikt i frågan, däribland forskare.

Man kan ha olika teorier om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och om de bakomliggande orsakerna till kriget i Ukraina. Liksom, om den ryska invasionen hade kunnat undvikas. Till skillnad från Oksanen saknar jag erforderligt underlag för att kunna vara tvärsäker på svaret eller svaren. För de är sannolikt flera. Men, jag är i likhet med många insiktsfulla personer, däribland George Kennan, en av USAs kanske mest framstående diplomater under efterkrigstiden, av uppfattningen att klokskapen av Nato-utvidgningen i Europa efter Sovjets fall och dess troliga påverkan på Rysslands säkerhetspolitiska syn, måste kunna diskuteras utan att man för den sakens skull bli utpekad som varande en av Putins lakejer.

Jag har stor respekt för att man i sak kan vara av annan uppfattning. Säkerhetspolitik bör dock kunna rymma flera legitima intressen och uppfattningar. Det är ju försvaret för demokratin som Oksanen förfäktar. Om vi inte kan acceptera olika förhållningssätt blir likheten med Putins värld uppenbar.

Oksanen efterlyser ånger och omprövning. För egen del känner jag inte någon ånger. Tvärtom.  Däremot har det säkerhetspolitiska läget genom Ryssland brutala angrepp på Ukraina och dess befolkning allvarligt förändrats till det sämre, vilket innebär att tidigare ställningstaganden sannolikt måste omprövas. Detta håller ju också på att ske. Men, Oksanen nöjer sig inte med krav på ånger och omprövning. Han kräver därtill rannsakan. 

I ljuset av de krigsbrott och ofattbara grymheter som Ryssland gör sig skyldigt till i Ukraina är det försiktigt uttryckt inte bara förolämpande och oförskämt att bli utpekad som försvarare och möjliggörare av de vidriga grymheter vi nu ser. Det är anmärkningsvärt oseriöst. Att @SvDledare uppenbarligen är berett att bidra härtill förvånar.

Om nyttiga idioter – Sans och balans efterlyses

 

Jag skriver detta blogginlägg i anledning av gårdagens utmärkta artikel i DN av Johan Croneman med titeln ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig” och efterföljande twitterdiskussion.

Den sensate tiden har det säkerhetspolitiska läget kommit att diskuteras i anledning av den eskalerande konflikten med Ryssland. Genom sitt utomordentligt hotfulla agerande vid Ukrainas gräns i kombination med allehanda oacceptabla ryska krav har det säkerhetspolitiska läget trappats upp. Sverige skickar militär och fordon till Gotland. Alla nyhetssändningar upptas av den allvarliga utvecklingen. Ryssland beskrivs som den skurkstat den under Putin kommit att bli. Nato beskrivs som den fria demokratiska världens riddare. Starka röster argumenterar för ett närmande till Nato. Den världsbild som presenteras präglas av dessa utgångspunkter. Min syn är att den bild som framtonar saknar en del nyanser.

 

Det kalla kriget med sin snart 76-åriga  järnridå var en ideologisk, politisk och militär mur med synnerligen allvarliga konsekvenser: Berlinkrisen, Pragkuppen, Kubakrisen, Ungernkrisen och Suezkrisen. Europa blev, till skillnad från Asien och Afrika, förskonat från fortsatt krig. Och detta trots de stora mängder av militär och kärnvapen som ansamlades i Europa. Men, så kom upplösningen.  Sovjetunionen och Berlinmuren föll på relativt kort tid. Till omvärldens häpnad.  Förväntningarna på avspänning och utvidgat samarbete var med rätta stora. Och i stor utsträckning och blev de också infriade.

 

Hur har det då nu kunnat bli så upphetsad stämning mellan Ryssland och Väst? Beroende på vem man frågar får man olika svar. Standardsvaret brukar vara Putin. Denne beskrivs som en auktoritär och krigshetsande autokrat, rätt mycket i gammal dålig rysk självhärskarstil. Och det kan finnas goda skäl till en sådan hållning. Putins rätt uppenbara diktaturfasoner i den ryska inrikespolitiken utgör förstås mycket god grund för kritik. Rysslands folkrättsligt oacceptabla agerande på Krim, i Tjetjenien, Ukraina, Georgien och Belarus är exempel på brott mot folkrätten och på en starkt ökad aggressivitet. Till detta kommer de allvarliga och upprepade brotten mot rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Ryssland av idag måste dessvärre åter beskrivas som en diktatur.

 

Men, om man vill förstå det ryska agerandet måste man se det historiska perspektivet. Tanken på att främmande makters inringning av Ryssland har gammal hävd i ryskt utrikespolitiskt tänkande. Denna syn är inte ett påhitt av Putinregimen. Man kan tycka att idén är felaktig och grundlös. Men man kan inte bortse från den.Ty den är i hög grad styrande för Rysslands utrikespolitiska agerande. Och den som söker har inga problem att hitta belägg för det ryska synsättet. Vill man ett ögonblick höja blicken finns skäl att även närmare se på Natos och EUs aktiviteter efter Berlinmuren fall. I Rysslands ögon uppfattas utvecklingen som varande provokativ. Sovjet och Warszawapakten är ett minne blott. Sverige nedrustade stora delar av sitt försvar. Natos existensberättigande borde i det läget inte längre varit lika stort. Ryssland drog enligt överenskommelser med väst tillbaka sina kärnvapen. Men, trots avspänning och samarbete inleddes utvidgningen av Nato 1999. Detta var inte en självklar utveckling. Men trycket från de forna öststaterna utanför Ryssland var, föga överraskande, stort. Först kom Tjeckien, Ungern och Polen med i Nato. 2004 anslöt de tre baltiska länderna, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Albanien och Kroatien blev medlemmar. Plötsligt hade Nato 28 medlemmar plus ett antal så kallade partnerskapsländer, istället för som tidigare under kalla kriget kriget 16. Utifrån Natos regler om bistånd i händelse av krig innebär detta förstås i vid mening en militarisering av de forna öststaterna. Till detta kommer EU:s aktivism mot öster. Rätt eller fel, uppfattats detta förstås som hot mot Putin och de inre förhållandena i Ryssland.

 

Jag påstår att även Väst har ett ansvar för den uppkomna situationen. Det finns en verklighet man måste förhålla sig till. Det är lätt att säga att demokratiska länder själva ska få välja vilken militärallians man vill ingå i eller vilken ekonomisk union man vill bli medlem i. Det är också den självklara utgångspunkten.

 

Folkrätten är dock beroende av viljan att följa regelverket. Utvecklingen visar tydligt att länder väljer att bortse från folkrätten när politiska hänsyn anses viktigare. Detta gäller inte bara för Ryssland. USA gör likadant.  Det förtjänar att påminnas om Kubakrisen. Då intog USA – och Väst i allmänhet -en annan hållning till självständiga länders rätt att bestämma sina militära samarbeten än den som nu förespråkas när det gäller Ukrainas eventuella medlemskap i Nato. Och om Ryssland, som har antytts, återigen skulle överväga att med stöd från Kuba och Venezuela etablera vapensystem som innebär hot mot USA kommer detta givetvis att mötas av handfast amerikanska åtgärder av ”militärteknisk” art. Finns det någon som på allvar tror något annat?  Vad visar då detta? Jo, bla. följande.

 

Vi hyllar alla folkrätten och enskilda länders rätt till självbestämmande. Men denna rättsliga utgångspunkt möter en maktstrategisk verklighet som strider mot folkrättens principer. Hur skall vi då förhålla oss? Mitt svar är att vi måste slåss för folkrätten. De reglerna verkar till skydd särskilt för små stater. Men vi måste också förhålla oss till verkligheten. Men ländernas folkrättsliga handlingsfrihet måste i realiteten anpassas till inte bara till vad som är folkrättsligt möjligt utan också till vad som är lämpligt och fredsbefrämjande. Och till kategorin olämpliga åtgärder hör enligt min mening sådant som inte är nödvändigt att göra och som kan hota freden. Att den ryska inringningsteorin för många i Väst förefaller helt grundlös hindrar inte att man inte måste förhålla sig till den. Den är en psykologisk realitet som i mycket påverkar det ryska agerandet. Tanken att ansluta Ukraina till Nato kommer förstås att ge Putin vatten på sin kvarn. Till vilken nytta? Och som ett tillägg: Om den folkrättsligt olagliga annekteringen av Krim kan man tycka mycket. Men Krim, som av ryssarna uppfattas som en del av Moder Ryssland, kommer sannolikt aldrig att lämnas tillbaka utan ett storkrig. Och om Väst under överblickbar framtid vill försöka normalisera relationerna i Europa måste man skapa ”fred” med Ryssland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

Kriminologi – den nödvändiga forskningen om åtgärder mot brott i en turbulent tid

Kriminologi berör samhällets nästan alla områden. Kriminalpolitiken påverkar därför inte bara straffrätt, vilken man ibland kan förledas att tro. Det är i själva verket få politikområden som inte påverkas av och påverkar kriminalpolitiken.

The Stockholm Prize in Criminology är världens största och mest prestigefyllda pris inom området kriminologi. I min egenskap av ordförande i Stockholm Criminology Prize Foundation är det en stor glädje att imorgon kunna presentera 2020 års pristagare av The Stockholm Prize in Criminology. Professor Philip J. Cook, USA och professor Franklin E. Zimring kommer gemensamt att mottaga priset för sina värdefulla insatser inom den evidensbaserade forskningen kring vikten av vapenlagar. Båda har övertygande belyst de positiva effekterna av restriktiv vapenlagstiftning och därigenom bidragit till att politiska initiativ i syfte att begränsa vapenrelaterat våld tagits. Prissumman är en miljon kronor. Juryn består av forskare från hela världen med professor Jerzy Sarnecki, Sverige och professor Lawrence Sherman, UK och USA som co-chairs.

Priset kommer att delas ut av H.M.Drottningen imorgon tisdag den 15 juni kl. 19.00. Alla är välkomna att följa prisutdelningen via länk https://www.su.se/english/about-the-university/prizes-and-academic-ceremonies/the-stockholm-prize-in-criminology

Priset som delades ut första gången 2006 instiftades av den svenska regeringen och Torsten Söderbergs stiftelse. Läs mer om priset här https://www.virtualmagnet.eu/pub/136/Stockholm-Prize-in-Criminology/

Imorgon inleds också The Stockholm Criminolgy Symposium som äger rum under två dagar. Symposiet är en internationell plattform för kriminologer från världens alla hörn. Det arrangeras årligen av BRÅ. Årets symposium är i likhet med prisutdelningen digitalt. Programmet innehåller trettio synnerligen aktuella seminarier inom kriminologins område, vilket närmare framgår av denna länk https://www.criminologysymposium.com/program. Detta symposiums huvudtema ”Gun violence; sound knowledge and countermeasures” knyter I allt väsentligt an till pristagarnas forskningsområden.

 

 

 

Ta hem de svenska IS-barnen och deras mammor

Situationen för kvinnorna och barnen i de kurdiska lägren al-Hol och Roj i Syrien är från humanitära utgångspunkter vidrig. Kvinnorna, kan till skillnad från barnen, vara såväl offer som förövare. I de fall misstanke råder om att kvinnorna begått brott ska mödrarna ställas till ansvar. Det måste på goda grunder emellertid starkt ifrågasättas om de frihetsberövande kvinnorna och barnen behandlas i enlighet med vad som följer av folkrätten.

Frågan om att repatriera dem som frivilligt anslutit sig till IS är inte okomplicerad. FN hävdar med rätta att medlemsstaterna har ett ansvar för att ta hem sina medborgare och att i förekommande fall åtala dem som misstänks ha gjort sig skyldiga till brott. Sverige har nu efter oändlig långbänk förklarat sig villigt att ta hem barnen, men icke mammorna. Aktiviteten kan inte beskrivas som hög. Sverige har inte heller begärt att frihetsberövade svenskar ska släppas. En hållning som inte är alldeles självklar att förstå.

Sju föräldralösa barn kom hem 2019 huvudsakligen tack vare en starkt engagerad släkting. Fler borde givetvis befrias från de fängelser de oförskyllt befinner sig i. Och de bör få åtföljas av sina mammor. Att skilja dessa barn från sina mammor är inte förenligt med Barnkonventionen. Och det gagnar inte en integration eller Sveriges säkerhet.

Läs gärna Världspolitikens Dagsfrågor om IS-familjernas öden!