Blogg

Biden och Harris inger hopp för mänskliga rättigheter

Dödsstraff är barbariskt och hör inte hemma i en civiliserad demokratisk rättsstat. Bara i USA har 160 personer som dömts till döden senare frikänts. 

Det är därför mycket glädjande att konstatera att USAs kommande president Joe Biden har utlovat att han ska avskaffa det federala dödsstraffet i USA och ersätta det med livstids fängelse. Han har vidare lovat att verka för att motsvarande åtgärder även genomförs på delstatsnivå. Kamala Harris, tidigare åklagare , har i likhet med president Carters vicepresident Walter Mondale, också han åklagare, alltid varit en uttalad dödsstraffsmotståndare. Hon förband sig när hon kandiderade till posten som distriktsåklagare i San Francisco att aldrig yrka på dödsstraff. I sin kampanjplattform inför presidentvalet förklarade hon att hon skulle verka för ett moratorium för federala avrättningar.

Joe Biden och Kamala Harris skiljer sig väsentligt från Trumpadministationen, som bland annat återupptog de federala avrättningarna, efter ett uppehåll som varat sedan 2003. Därefter har den amerikanska federala regeringen hunnit avrätta sju fångar. Detta är bedrövligt.

Man kan lätt förena sig med de som känner tillförsikt inför nästkommande amerikanska presidentskap.

Sans och balans efterlyses i kampen mot gängen

När man lyssnar på den alltmer upphetsade debatten i rättspolitiska frågor kan man konstatera att känslorna förfaller styra fritt och aningslöst. Det gäller inte bara på sociala medier och på vissa ledarsidor. Senaste veckan har två partiledare som tillsammans vill regera Sverige utmärkt sig genom att presentera allehanda fantasifulla förslag. 

KDs partiledare föreslog att Sverige ska bygga fängelser utomlands i länder som Afganistan och Somalia där utlänningar som är dömda i Sverige ska avtjäna sina straff. Kalaset skulle finansieras av medel från biståndsbudgeten. Några dagar senare lanserade Ms partiledare ideén att barn ska kunna tvångsomhändertas av polis och åklagare på den grunden att de är barn till föräldrar i kriminella nätverk. När man läste Ms förslag och lyssnade på dess partiledare i gårdagens lördagsintervju inställde sig frågan hur detta ogenomtänkta förslag ens hade kunnat lämna skrivbordet. Tanken att tvångslagstiftningen, som syftar till att skydda barn ska användas som en signal till föräldrarna och en bestraffning strider mot lagstiftningens syfte. Till det kommer att dagens lagstiftning medger ingripande om barn riskerar att fara illa. Men, den utgår från att skydda alla barn. Att särbehandla en därtill svåridentifierad grupp som barn till kriminella saknar verklighetsförankring. Hur rättstillämpningen är tänkt att gå till kan man bara gissa. Att överlåta till polis och åklagare att utföra socialtjänstens åligganden synes mindre genomtänkt för att uttrycka sig försiktigt. Man hade lätt kunna förledas att tro att förslaget liksom intervjun med partiledaren i denna del var satir. Men, nej det var ett allvarligt menat förslag. 

Det som aldrig hade kunnat uttryckas för några år sedan är nu legio i många sammanhang. Jag måste medge att jag finner det anmärkningsvärt. Tonläget i debatten har återigen, efter en kortare pandemi-borgfred,  övergått till hånfulla påhopp av alla de som efterlyser lite sans och balans i debatten. Och som inte är beredda att kasta alla rättsstatens principer överbord i kampen mot gängbrottsligheten.

Vi har stora problem med gängrelaterad brottslighet. Detta är ingenting nytt. Icke desto mindre mycket allvarligt. Frågan hur denna brottslighet ska beivras är dock komplicerad. Ropen på inskränkningar i rättssäkerheten och strängare straff är enligt min mening huvudsakligen verkningslösa. Det är sannolikt så att om man inför livstids fängelse för bokföringsbrott så kommer den typen av brottslighet att sjunka. Men när det gäller våldsbrott så gäller inte samma antagande. Våldtäktsmän och mördare läser inte rättegångsbalken inför att ett brott begås,  för att därefter besluta om vilken åtgärd man ska vidta. De återkommande kraven på strängare straff sanktioneras dock numera av en majoritet i riksdagen. Forskningen ger emellertid inte stöd för att brottsligheten minskar vid höjda straff. En titt på utvecklingen i USA, som har en av världens största fängelsepopulationer antyder detsamma. 

Men, när politiker vill visa handlingskraft är det lätt hänt att man i skydd av medborgarnas oro och i all välmening blir lite för entusiastisk. Det numera återkommande kravet på införande av anonyma vittnen är ett sådant exempel. Att bortsett från den rättsosäkerhet som anonyma vittnen innebär, tro att dessa effektivt skulle lösa problemet med att många inte vågar vittna saknar grund. Det visar erfarenheten från de länder där man tillämpar detta system. 

Däremot måste man vid brottsbekämpning godta inskränkningar i integriteten. Vissa integritetsinskränkande åtgärder måste kunna vidtas i syfte att såväl förhindra brott, som att lösa brott. Under de senaste tjugo åren har användningen av hemliga tvångsmedel ökat dramatiskt. De brottsbekämpande myndigheterna har i huvudsak fått de verktyg de efterfrågat. Redan 2006 infördes möjligheten för polisen att i preventivt syfte avlyssna personer som inte var misstänkta för brott. Vad de önskemål om utvidgad möjlighet till avlyssning av ännu inte misstänkta personer och grupper skulle innebära, som nu förs fram av polis och politiska partier, har inte klargjorts. En sak kan man dock konstatera. Trots den massiva övervakning och avlyssning som införts har kriminaliteten inte minskat. Det borde leda till frågan vilken slutsats man ska dra av nyttan med dessa åtgärder och om det inte är andra åtgärder som i första hand krävs. 

Polisen förtjänar emellertid vår stora respekt. De riskerar faktiskt sina liv dagligen för att förhindra brott, lösa brott och skydda vår befolkning. De utsätts allt oftare för hot och angrepp. Det är synnerligen allvarligt och måste med kraft förhindras och beivras. 

Utöver att lagföra kriminella är den centrala frågan för att komma tillrätta med gäng-brottslighet, oberoende om det handlar om familjer, klaner eller motorcykelgäng, att hindra nyrekryteringen av unga till kriminell verksamhet. Det kräver utöver polisnärvaro, långsiktiga insatser på det preventiva planet som fokuserar på satsningar på förskola, skola, bostäder och sociala insatser där Integrationen av nyanlända måste prioriteras. Att skrota omedelbarhetsprincipen är inte ett sätt att rättssäkert och långsiktigt hindra nyrekryteringen av unga till den kriminella världen. Detta sagt är det inte uteslutet att förändringar i det processrättsliga regelverket kan diskuteras. 

Den slagordsmässiga och osakliga diskussion som för närvarande pågår i det politiska samtalet är förnedrande för medborgaren. Kopplingen mellan invandring och gängkriminalitet kräver varsamhet. Att människor som inte är integrerade i samhället, invandrare eller inte, är överrepresenterade i kriminalitet är inte någon nyhet. Det är dock inte så att invandrare är kriminella och svenskar inte. Det är inte så att alla de invandrare som är verksamma inom vård och hemtjänst har kommit hit för att begå brott. De övervägande majoriteten har istället bland annat tagit hand om våra gamla och sjuka. De har gjort det som infödda svenska medborgare inte anser sig vilja göra. 

Rättsstaten sopad under mattan

EU:s ledare har efter långa förhandlingar enats om ett unikt räddningspaket hänförligt till följderna av Corona pandemin och en budgetram för åren 2021–2027. Detta måste betecknas som en stor framgång för samarbetet inom EU och för EU:s framtid. Alla europeiska ledare förefaller också märkbart nöjda med resultatet.

Man brukar säga att efter en bra förhandling ska alla vara lika missnöjda. Det är också en rättvisande bild av vad en förhandling normalt innebär. Nämligen, att alla parter inte kan få igenom alla sina krav. Då är det inte en förhandling. Alla måste avstå från något. När alla länders företrädare, Ungerns och Polens alldeles särskilt, nu istället ger uttryck för seger finns skäl att se upp.  

Överenskommelsen, eller som den kallas ”de slutsatser som Europeiska rådet antog vid mötet ” upptar 68 sidor text med en kortare inledning följt av rubriker som NEXT GENERATION EU, DEN FLERÅRIGA BUDGETRAMEN FÖR 2021–2027, ÖVERGÅNG, NÄSTA STEG.Därefter följer en bilaga innehållande rubrikerna HORISONTELLA FRÅGOR, UTGIFTER,SAMMANHÅLLNING, RESILIENS OCH VÄRDEN, NATURRESURSER OCH MILJÖ, MIGRATION OCH GRÄNSFÖRVALTNING, SÄKERHET OCH FÖRSVAR, GRANNLÄNDER OCH OMVÄRLDEN, EUROPEISK OFFENTLIG FÖRVALTNING, INKOMSTER.

Man hade på goda grunder kunnat förvänta sig en rubrik benämnd RÄTTSSTATEN. Men det fann uppenbarligen inte de 27 ledarna för unionens medlemmar nödvändigt. Sverige uppgavs dock intill igår kväll förorda ett krav på att respekten för rättsstatliga principer ska upprätthållas som villkor för mottagande av bidrag och stöd. Detta krav har synbarligen inte beaktats i överenskommelsen. Jag förstår inte hur statsministern kan hävda motsatsen.

Begreppet rättsstat nämns endast vid två tillfällen i bilagan till överenskommelsen. I punkten A24 under rubriken DEN FLERÅRIGA BUDGETRAMEN FÖR 2021–2027 stadgas att;

”Unionens ekonomiska intressen ska skyddas i enlighet med de allmänna principerna i unionsfördragen, särskilt värdena i artikel 2 i EU-fördraget.

Europeiska rådet framhåller vikten av att unionens ekonomiska intressen skyddas. Europeiska rådet framhåller vikten av att rättsstatsprincipen respekteras”.

Detta upprepas ordagrant i punkten 22 under rubriken HORISONTELLA FRÅGOR följt av punkten 23 som stadgar:

”Mot bakgrund av detta kommer en villkorsordning att inrättas för att skydda budgeten och NEXT GENERATION EU. I detta sammanhang kommer kommissionen att föreslå åtgärder vid överträdelser, som ska antas av rådet med kvalificerad majoritet.

Europeiska rådet kommer att återkomma till frågan inom kort”.

Man kan konstatera att det enligt överenskommelsen är unionens ekonomiska intressen som ska skyddas med hänvisning till artikel 2 i EU-fördraget. Där stadgas: ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rätts­staten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som känne­tecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män”. Överenskommelsen rimmar i denna del illa med fördraget.

EU:s ledare har genom överenskommelsen i realiteten sopat rättsstaten under mattan. Det finns idag inte några villkor eller någon reglering som anvisar konsekvenserna vid överträdelse av artikel 2 i EU-fördraget. Ungern och Polen har tillåtits bestämma. Jag förstår att de utropar sig som segrare.

Med all respekt för statsministerns goda vilja, krävs det mer när man förhandlar med oseriösa parter. Då kan man inte sopa problemen under mattan och tro att de ska lösa sig. Jag ser fram emot Europeiska rådets återkommande. Jag hoppas att statsministerns tolkning av överenskommelsen kommer att infrias. Dessvärre känner jag inte någon tillförsikt härvidlag. Och, det kan väl inte vara så att de förfaranden som kommissionen inlett mot Ungern och Polen kommer att dras tillbaka? I bästa fall har jag fel.

Varför denna brist på saklighet?

I tider av kriser är det naturligt att människors känner oro och rädsla inför vad som med rätta uppfattas som skrämmande. Detta gäller kanske särskilt när krisen inte var förutsebar. I vart fall inte precis nu. Och när den uppträder i form av ett helt nytt virus. Vi vet ju egentligen, om man får tro forskarna, fortfarande jämförelsevis litet om dess orsak, egenskaper och följder.

Efter en kortare tids borgfred mellan de politiska partierna framträder nu skilda partier i olika försök att visa sig på styva linan. Pandemin har obegripligt nog kommit att bli något av en vänster-höger fråga. I denna miljö har medierna fått en alldeles särskild roll. Man driver inte sällan närmast alarmistiska konspirationsteorier med stor emfas. Man blir närmast aktivist i sin övertygelse. Alla halmstrån som kan användas och tala till förmån för tesen att den valda vägen är fel åberopas. Igår hånades utrikesministern för sin ”enkla engelska”. Exemplen är många.

När sociala medier fylls av fake news, oreflekterade alarmistiska påståenden och hatpropaganda, när partiledare anklagar regeringen för att med berått mod ha låtit äldre dö och att till och med ha iscensatt en massaker, samt näst intill varje presskonferens med Folkhälsomyndigheten eller regeringen går ut på att sätta dit den som blir intervjuad, finns skäl att stanna upp och fundera.

Ingen har ännu svaret på de många frågor som pandemin föranleder. Alla forskare har inte heller samsyn i frågan om hur viruset bäst bekämpas eller vilka åtgärder som borde ha vidtagits. Sannolikt hade vissa saker kunnat göras annorlunda. Det kommer att visa sig. För egen del saknar jag erforderliga kunskaper för att kunna ha någon välgrundad åsikt i frågan. Men, en sak borde alla kunna vara överens om. Folkhälsomyndigheten och dess tjänstemän är hårt arbetande människor som, mot bakgrund av forskning och beprövad erfarenhet, gör vad de tror vid var tid är rätt. De förtjänar vår respekt. Att regeringen väljer att lyssna på expertmyndigheten är inte bara klokt. Det är en naturlig följd av Sveriges förvaltningsrättsliga tradition, som har gagnat oss väl.

Rädslan är nämligen en dålig rådgivare.

Rätt att lägga ned Palmeutredningen

Gårdagens presskonferens där chefsåklagare Krister Peterson meddelade att förundersökningen rörande mordet på Olof Palme lades ned har väckt starka känslor. Det är inte konstigt.
Men övergripande – att efter 34 års utredningsarbete komma till slutsatsen att förundersökningen ska läggas ned – måste nog betraktas som ett klokt beslut, särskilt i ljuset av avsaknaden av ny teknisk bevisning, liksom de begränsade möjligheterna till att framgent finna ny bevisning. Dessa får nog anses uttömda. Och det beror knappast, vilket vissa kommentatorer tycks ha fått för sig, på försummelser av åklagare Peterson och hans team.
Möjligen hade chefsåklagaren genom uttalanden i media förmedlat intrycket av att han skulle kunna presentera något mer handfast i form av bevis. Eller, så har media dragit alltför långtgående slutsatser av chefsåklagarens uttalanden. Jag vet inte.
Hur det än må vara med detta återstår frågan om det var fel av chefsåklagaren att peka ut den s.k. Skandiamannen på sätt som skedde. Om detta kan man han olika åsikter. Jag har full sympati för de som kritiserar det sätt på vilket Skandiamannen utpekades som sannolik mördare av statsminister Olof Palme. Denne man är avliden och saknar således möjlighet att bemöta åklagarens påståenden. Detta förhållande är i sig otillfredsställande.
Detta sagt anser jag emellertid det försvarligt att åklagaren redogör för de misstankar som man under resan har format.
Nu reses krav på olika sanningskommissioner och utredningar med varierande uppdrag. Det vore dock enligt min mening kontraproduktivt. Att polisen inte varit framgångsrik i denna förundersökning är uppenbart. Den tidigare länspolismästaren Holmér bidrog nog till detta. En länspolismästare ska inte ingripa operativt. Denna insikt torde idag vara utbredd. Så någon kommission för att utreda detta behövs inte. Och tanken på att det allmänna skulle initiera en utredning till den misstänktes försvar förefaller mig främmande i vårt rättssystem. Det finns många goda skäl för samhället att avstå från den typen av virtuella processer. Politiker ska inte genom kommissioner överpröva åklagares beslut i enskilda ärenden. Detta gäller även om det handlar om en mördad statsminister.

Återhållsamhet efterlyses

COVID-19-pandemin är ett allvarligt hot mot mänsklighetens hälsa. Regeringar världen runt vidtar därför brådskande åtgärder för att begränsa smittspridningen och för att skydda folkhälsan och tillhandahålla medicinsk vård till dem som behöver det. Det är ett sätt att försvara de mänskliga rättigheterna för hälsa och rätten till liv. Detta är nödvändigt. Men, dessa åtgärder begränsar samtidigt andra grundläggande rättigheter. Att särskilda åtgärder kan behöva vidtagas i krissituationer är inte konstigt. Därför finns också möjlighet att göra inskränkningar i de mänskliga rättigheterna såväl enligt Europakonventionen, EU-stadgan, som enligt vår grundlag. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg på denna blogg den 16 mars saknar Sveriges regering mycket av den makt som I andra länder tillkommer den verkställande makten i en krissituation, https://annerambergs.wordpress.com/2020/03/16/nar-ropen-skalla/. Ett skäl är att sådana befogenheter i Sverige endast kan användas vid krigstillstånd. Detta är ett uttryck för att lagstiftaren ansett en generellt maktbefogenhet vore alltför omfattande och kunna leda till missbruk. Det är en välgrundad ståndpunkt.

I många länder har långtgående inskränkningar i demokratiska rättigheter införts under åberopande av Coronaviruset. I vissa länder har närmast obegränsad makt överförts från parlament till regeringar. Ungern är ett sådant exempel. Också den svenska regeringen står nu i begrepp att begära att få utvidgade maktbefogenheter att i förordningsform besluta om saker som är grundlagsskyddade i vår regeringsform och som kräver riksdagsbeslut för att genomföras. Inte ens under andra världskriget efterfrågade regeringen motsvarande makt. Det tjänar till eftertanke.

Vissa människor riskerar att påverkas mer än andra, inte bara av viruset, utan också av de åtgärder som politikerna beslutar. Det kan handla om allt från sjuka som är i behov av vård, sjukvårdspersonal som samtidigt ska ta hand om barn och gamla i hemmet, anhöriga som inte får besöka sina svårt sjuka äldre, intagna på överfulla häkten och fängelser, ökat våld mot kvinnor och barn i hemmet, asylsökande i överfulla läger i avsaknad av hälso- och sjukvård, ensamkommande barn, exploaterade migrantarbetare, romer, varav 20 procent saknar rinnande vatten och 50 procent saknar inomhustoalett samt diskriminering och hatbrott riktade mot invandrare. Listan kan tyvärr göras lång. 

Min uppfattning är att Sveriges regering utifrån den kunskap jag har, hitintills verkar ha hanterat Corona pandemin med integritet på ett föredömligt sätt. Man har inte låtit sig påverkas av ovidkommande hänsyn. Man har avstått från att visa opåkallad politisk dådkraft och lyssnat på expertmyndigheterna. Jag har ännu inte sett det förslag till lagrådsremiss som nu diskuteras. Det är därför inte möjligt att anlägga några specifika synpunkter på innehållet. Men jag skulle gärna se en analys över behovet av att överföra makt från riksdagen till regeringen och för det fall nödvändiga behov att snabbt kunna fatta vissa beslut skulle föreligga, varför dessa inte kan beslutas av riksdagen. Med dagens teknik borde det lätt kunna lösas. Det finns skäl att vara ytterst återhållsam med att sätta prejudikat som i vart fall indirekt gör avsteg från riksdagens makt och ansvar enligt regeringsformen. 

Corona – ett advokatansvar

“Världen och Sverige har drabbats av en i modern tid exceptionell katastrof. Dess följder kommer i en mängd avseenden att bli utomordentligt ingripande för många människor. Konsekvenserna låter sig idag inte överblickas. Helt säkert är att det svenska samhället måste bistå katastrofens offer med insatser på en rad skilda områden. Inte minst gäller detta behovet av juridiskt bistånd. Sveriges advokater har här ett unikt tillfälle att visa samhällsansvar och solidaritet med dem som drabbats. Insatserna kan ske på en rad skilda rättsområden innefattande såväl humanjuridik som affärsjuridik”. 

Detta kunde varit en text skriven igår eller idag, i anledning av Coronavirusets spridning. Men, det var mitt mail till min styrelse i Advokatsamfundet den 29 december 2004.

Flodvågorna julen 2004 förändrade tillvaron för många människor. Katastrofen antog enorma dimensioner. Hjälpbehovet var mångfacetterat och gigantiskt. Det ställde krav på samhället att bistå de många människor som drabbats. Tillräckliga resurser saknades dock. Detta gällde inte minst på juridikens område. Den offentliga rättshjälpen existerade knappast och det privata rättsskyddet hade mycket stora begränsningar. Detsamma gäller idag med anledning av Coronakrisen. Enorma hjälpbehov uppkommer.. Advokater har bred erfarenhet av att bistå människor i  kris- och konfliktsituationer. För Advokatsamfundets ledamöter fanns därför 2004  liksom idag, en möjlighet och en skyldighet att som kollektiv hjälpa till med det som advokaterna särskilt kan tillhandahålla, nämligen juridiskt bistånd.

Efter Tsunamin  inledde jag ett projekt där advokatbyråer kostnadsfritt bidrog med en resurs motsvarande 10 arbetstimmar per heltidsverksam jurist. På bara några dagar hade svenska advokater gjort utfästelser om över tjugo tusen timmar. En stor resursbas skapades. Min stolthet över att tillhöra en kår med så mycken inneboende idealitet och handlingskraft var stor. Vi byggde en portal  ”Advokathjälp till flodvågens offer”. Vi hjälpte Pro bono hundratals i behov av juridisk hjälp.

Vad gäller behovssidan när det gäller följderna av Corona kan man redan idag identifiera flera huvudområden alltifrån hjälp till enskilda individer som riskerar att förlora sitt arbete till småföretagens behov i allt från arbetsrättsliga och skatterättsliga angelägenheter, generationsskiften, försäkringsfrågor till skadereglering m.m. Ett annat område kan vara att biträda vid strävanden att åstadkomma sådana förändringar av gällande regelverk som Coronakatastrofen föranleder. Domstolar och andra myndigheter  kommer att drabbas av betydande belastningar i olika rättsliga frågor med anknytning till katastrofen. Detta innefattar en hel rad problemområden som ingen idag kan förutse. Kontakter kan behöva initieras med regeringskansliet i syfte att gemensamt lösa de många problem som småföretag och enskilda kommer att ställas inför. 

Jag menar att samma sak som gällde 2004 gäller i än högre grad idag. Coronaviruset och de konsekvenser redan medfört kommer att leda till ett gigantiskt stort behov av juridisk rådgivning. Det gäller fysiska personer men även mindre företag som inte kan betala. Här har advokater en viktig roll att fylla genom insatser på pro bono basis. Jag hoppas att Advokatsamfundet redan funderar på dessa frågor och att raska initiativ tas. En modell för organisation av detta arbete finns i det viktiga projekt som ideellt utfördes i samband med tsunamikatastrofen. I detta extrema läge måste alla med bortseende av sina egna intressen bidra till att mildra effekterna av den pågående katastrofen.

När ropen skalla

I oroliga tider efterfrågas handlingskraft hos de styrande. Sveriges regering har visat prov på såväl handlingskraft som förtroendeingivande ledarskap. Dagens förslag var kraftfulla för att minska de ekonomiska effekterna av Corona. Det kommer säkert att behöva utökas. Men, så långt var det utomordentligt bra hanterat. Man har inte heller givit efter för det starka trycket om införandet av olika åtgärder bara för att visa politisk beslutsamhet. Det tycker jag är bra. Man har lyssnat på experterna. Ja, det finns de som har avvikande meningar på marginalen. Men, de alldeles övervägande internationella och nationella experter har en samsyn ibland annat frågan om den bristande effektiviteten i att stänga gränser och skolor i syfte att minska smittspridningen. Till och med chefen för den danska folkhälsomyndigheten gjorde klart att den danska regeringens beslut att stänga gränserna var uteslutande ett politiskt beslut, som saknade vetenskaplig grund. Jag finner det därför hedervärt att den svenska regeringen valt att lita på experterna och avstå från politiska beslut som i det första kan framstå som handlingskraftiga, men som inte är effektiva och som riskerar att skada mer än att hjälpa. EU kommissionens beslut idag att stoppa i princip allt resande till EU kräver en förklaring. Det är ju i EU som epicentrum är. Vad är det vi skyddar oss ifrån undrar man. 

Till detta kommer att Sverige i vissa hänseenden skiljer sig från många andra länder bland annat genom att den svenska regeringen saknar makt att införa undantagstillstånd, vid krigsliknade händelser eller andra samhälleliga kriser. Regeringen saknar mycket av den makt som andra demokratiska regeringar har. För att inte tala om diktaturer som Kina. I Sverige är det myndigheter som Folkhälsomyndigheten och smittläkare som har rätt att besluta i frågor om karantän, hälsokontroller och isolering m.m. Detta bör man ha i åtanke när man ställer krav på olika åtgärder från regeringen, som i avsaknad av mandat från riksdagen inte kan besluta om vissa frågor. Det är ett uttryck för den svenska synen på demokrati och begränsning av makten som kommer till uttryck i regeringsformen. 

Samtidigt kan regeringen, som den också gjort förra veckan, med stöd av annan lagstiftning besluta om t ex inskränkningar i mötesfriheten. Möten med mer än 500 är förbjudet. Det är en synnerligen dramatisk inskränkning från ett rättighetsperspektiv. Att begränsa mötesfriheten är en vanlig åtgärd i diktaturer och autokratier med maktfullkomliga ledare. Jag har stor förståelse för regeringens beslut. Men, det är ett exempel som visar hur lätt det under kristider är att begränsa grundläggande rättigheter för den goda saken. Nästa steg är att begränsa mötesfriheten för mer än femtio personer eller som Finland idag där allmänna sammankomster med mer än 10 personer förbjuds. Det är en mycket farlig utveckling, som i ett annat land lätt skulle kunna missbrukas genom att permanenta dessa åtgärder.

Jag vill varna för att förslag på inskränkningar i våra grundläggande rättigheter mycket väl kan komma från olika håll. Det är i själva verket högst sannolikt. Då gäller det att regeringen visar samma integritet. Det finns starka skäl att vara mycket uppmärksam på utvecklingen i allmänhet. Nyligen lämnade regeringen en anmärkningsvärd lagrådsremiss om inre utlänningskontroll, som fick allvarlig kritik från Lagrådet. Den skulle lätt kunna gå igenom riksdagen i dessa tider när alla endast fokuserar på Coronaviruset och dess följder. 

Borgfred synes också råda. Allt annat vore mot bakgrund av det synnerligen allvarliga läge som råder, patetiskt. Det är inte tid för partipolitiska utspel, även om SDs partiledare, den vanligen så välpolerade Jimmie Åkesson avslöjade sitt riktiga jag när han viftandes med flygblad i Turkiet förkunnade att Sverige är fullt. Det var bara järnrören som fattades. 

Det där med journalistisk saklighet

Det är lätt att vara raljant. Ibland är det till och med effektfullt. SvDs ledarskribent Ivar Arpi är en skicklig journalist och en god stilist. Men, när det kommer till sakligheten finns en del övrigt att önska. I dagens SvD tar Arpi upp en angelägen fråga om advokaters uppträdande i samband med reklam på sociala medier. Arpi är på goda grunder bland annat upprörd över en Instagramfilm och en musikvideo. Jag förstår honom. Uppträdandet i många av de exempel han nämner är förstås inte godtagbara. 

Därutöver är Arpi framför allt misssnöjd med Advokatsamfundet, som enligt Arpi inte tycker att advokaternas uppträdande i Instagramfilmen och på musikvideon skulle vara problematiskt. Arpi hävdar att Advokatsamfundet sluter upp bakom sina egna. Detta är ett häpnadsväckande påstående och i sak helt fel. 

När det gällen Instagramfilmen med två glasögonförsedda advokater som dricker whisky fann Disciplinnämnden vid sin prövning, tvärtemot vad Arpi påstår, att advokaterna brutit mot god advokatsed och tilldelade dem en varning. När det gäller musikvideon med rappartisten påstår Arpi  att advokaterna  upplåtit lokalen där videon spelades in. Detta är fel. Tingsrättens lokal har upplåtits av domstolschefen. Vidare påstår   Arpi felaktigt till att Advokatsamfundet menat att ”media valt att vinkla frågor rörande inspelningar”. Varken Advokatsamfundet eller dess Disciplinnämnd har hävdat detta. Påståendet kommer, vilket framgår av Disciplinnämndens beslut, från en av de advokater som tillskrivits i disciplinärendet. Men, vad viktigare är; filmen har inte varit föremål för Disciplinnämndens prövning. Detta framgår också tydligt av besluten.

Jag rekommenderar Ivar Arpi att lite noggrannare ta del de beslut som Disciplinnämnden meddelat. De återfinns på Advokatsamfundets hemsida, tillsammans med ett flertal andra relevanta avgöranden. 

Jag vill ogärna tro att Ivar Arpi medvetet försökt vilseleda läsaren. Det vore allvarligt för tilltron till SvDs ledarsida. Förklaringen är nog att tillskriva journalistiskt slarv. Men, även så är det beklagligt att ett så allvarligt angrepp på Advokatsamfundet kunnat ske utan mycket noggrant grundarbete.  Svenska Dagbladet är en seriös tidning vars ledarsida i alla avseenden måste hålla en hög standard. Arpi har denna gång inte hållit måttet.

Arpi väljer i artikeln greppet att ställa advokaterna mot övriga samhället. Samhället försöker få bukt med brottsligheten, medan advokaterna enligt Arpi hittat en guldgruva. Advokaters uppdrag i en rättsstat innefattar att lojalt företräda sin klient. Inte att leka polis. Metaforen framstår därför mot bakgrund av de många sakfelen i Arpis text som mindre lyckad. 

Behandlingen av Assange – ett svenskt misslyckande

Assange är ett varnande exempel på där det svenska rättsväsendet har misslyckats.

I dagarna ska en brittisk domstol avgöra om Julian Assange ska utlämnas till USA, där han är misstänkt för dataintrång och spioneri. Bakgrunden är som alla minns Wikileaks avslöjanden om amerikanska krigsbrott, tortyr och kidnappningar av misstänkta terrorister. 

Assange blev en uppburen kändis som försåg de världsledande nyhetsredaktionerna med hemligt stoff. Han inbjöds till Sverige för att tala och inledde sexuella kontakter med två kvinnor. Deras berättelser kom att ligga till grund för misstanke om bl.a. våldtäkt. En förundersökning inleddes så småningom. Assange var i landet i fem veckor. Han förhördes en gång. Därefter besvärade sig ingen med att kalla honom till förhör. Han kontaktade åklagaren och meddelade att han var tvungen att lämna Sverige. Därefter önskade han inte återvända varför åklagaren utfärdade en s.k. arresteringsorder. Redan här finns skäl att reagera. Att det överhuvudtaget inleddes en förundersökning kan starkt ifrågasättas. Att förundersökningen inte fördes framåt är anmärkningsvärt. Att domstolarna inte ställde krav på åklagaren var slappt. Att nedläggningsbeslutet dröjde så många år var oförsvarligt. Sammantaget har svenskt rättsväsende skäl att känna skam.

Det är föga smickrande för ett land som Sverige, som brukar tala med hög röst när det gäller andra länders tillkortakommanden vad avser rättssäkerhet och brott mot mänskliga rättigheter, att så totalt misslyckas som vi gjort i fallet Julian Assange. Konsekvenserna för Assange är ohjälpliga. Effekterna för tilltron till rättssamhället är skadliga. Nu står yttrandefriheten på spel. 

Fallet Assange handlar nämligen ytterst om yttrandefrihet och rättsstatliga principer. Det handlar om rätten och den moraliska skyldigheten för envar att avslöja krigsbrott, alldeles oavsett hur informationen åtkommits. Det gjorde Assange och Wikileaks. Avslöjandena om USAs övergrepp var chockerande och synnerligen angelägna. Enligt min mening handlar yttrande- och tryckfrihet inte bara om rätten att uttrycka en åsikt. Med rättigheten följer att ansvar. Assange och Snowden är exempel på personer som tagit det ansvaret och vågat avslöja förhållanden som de ansett innefatta grova brott. Genom deras berättelser fick världen reda på de utomordentligt allvarliga krigsförbrytelser som ägde rum från USAs sida.  

Det behövs personer som Bob Woodward och Carl Bernstein, Jan Guillou och Peter Bratt, Edward Snowden och Julian Assange. De har medvetet riskerat att hamna i fängelse för att avslöja allvarliga brister i det demokratiska systemet. De utgör en viktig del i demokratin. Och därför behöver de skydd. Ett skydd som svenskt rättsväsende inte tillhandahållit. Och såvitt kan förstås inte heller det brittiska. Hur kunde det gå så? 

FN:s särskilda rapportör om tortyr, Nils Meltzer, beskriver i en av sina rapporter behandlingen av Julian Assange med orden ”There has been a relentless and unrestrained campaign of public mobbing”. Något, som sannolikt bidragit till att Sverige liksom Storbritannien fullständigt misslyckats med att upprätthålla rättsstatens principer. Hanteringen av misstankarna mot Assange lever inte upp till de krav som regeringsformen, Europakonventionen och internationella konventioner uppställer. Och här har inte heller den svenska och internationella pressen heller gjort sitt jobb. Man har moraliserat över Assange kvinnosyn och gottat sig i frågan om vad som utspelade sig i de olika sängar som Assange tillbringade några av sina nätter i Sverige. Spaltmeter har skrivits om Assange mindre sympatiska  personlighet. Med åren har en tydlig fokusförskjutning ägt rum från de extraordinära avslöjandena till huruvida Assange har sig själv att skylla. Någon principiell granskning av det haveri som Assangeutredningen är ett uttryck för har med några få undantag skett. 

FN: s kommissionär för mänskliga rättigheter krävde redan 2015 att Assange skulle släppas från vad han beskrev som godtycklig och olaglig internering. Något som han på goda grunder upprepade 2018, dock utan framgång. Assange har under den tid som han hållits i brittiskt fängelse inledningsvis utsatts för en omänsklig behandling. Assange riskerar nu att utlämnas till den galne presidentenTrumps USA, där han enligt uppgift riskerar upp till 175 års fängelse. Ansvaret för den omänskliga behandlingen av Assange vilar tungt på Sverige.