Ledarskap under press

Idag har den årliga Rakelkonferensen för tolfte gången anordnats. Första gången var år 2007. Då var temat ”Kvinna – jurist, våga vara chef”.

Rubriken alluderade på nätverket Hildas ändamål, som är att stödja och uppmuntra kvinnor inom rättsväsendet och advokatkåren att vilja ta ökat ansvar och bli chefer och delägare – att vilja bli ledare.

Rakel handlade då för 12 år sedan, liksom idag, om ledarskap. Jag är mycket glad att så många erfarna och fantastiskt intressanta personer hade  tackat ja att medverka i dagens konferens, som samlade cirka 230 kvinnliga jurister från rättsväsendet och advokatkåren.  Dagens talare hade alla värdefulla erfarenheter av ledarskap om än från olika perspektiv. De  delade generöst med sig av sina erfarenheter och insikter.

Ledarskapsfrågor har det senaste året, inte minst i ljuset av # Metoo kampanjen, fått ökat uppmärksamhet. Det är bra. Till och med Svenska Akademien skakar i sina grundvalar.

Ett modernt och gott ledarskap innefattar bland annat fokus på jämställdhet och mångfald. Utvecklingen på detta område, har sedan Hilda bildades 2006,  varit positiv särskilt inom rättsväsendet. Men, också inom advokatkåren. Andelen chefer som är kvinnor har ökat väsentligt och framförallt har andelen kvinnor av de nya chefer och delägare som utses påtagligt ökat. Likaså är många av de största advokatbyråernas verkställande direktörer idag kvinnor.

Detta sagt finns mycket kvar att göra.

Sedan 70-talet har andelen kvinnor inom den juridiska tjänstesektorn ökat markant. Detta var en följd av globaliseringen som bland annat innebar en omfattande och komplicerad ny lagstiftning. Ett ökat behov av jurister uppkom. Man beräknar att den globala juristpopulationen växte från 1,1 miljon till 5 miljoner jurister under perioden 1970-2010. Det motsvarar en ökning med 348 procent. Samtidigt beräknas andelen kvinnor inom juristyrket under motsvarande tid ha ökat ännu mer- med 376 procent, från 7,5 procent till 35,7 procent. Den kvinnliga tillväxten var således 9,5 gånger snabbare än den manliga. Av detta skulle man möjligen, utan att vara överdrivet optimistisk, kunnan dra slutsatsen att därmed var glastaket krossat, en gång för alla. Men, ack nej.

Över hela världen är kvinnor i majoritet på juristlinjen. Kvinnor är också i majoritet på allt fler arbetsplatser inom, förvaltning och rättsväsendet, samt på advokatbyråerna. Detta till trots är andelen kvinnliga delägare på de stora byråerna jämförelsevis låg, trots mycket ambitiösa försök från i vart fall de stora svenska advokatbyråerna att locka kvinnor att stanna i yrket och bli delägare. Varför är det så?

Kvinnorna är ofta mycket skickliga jurister. Deras stora tillgång är det akademiska kapitalet. Problemet för kvinnor – ligger istället på det sociala planet. Strukturen på advokatbyråerna passar inte kvinnor lika bra som män så länge kvinnor väljer att föda barn och ta ett betydligt större ansvar för hem och familj.Trots att kvinnor på goda grunder har förtjänat status och respekt skiljer sig kvinnors och mäns arbete och ersättning på väsentliga punkter påfallande mycket åt. Det välkända glastaket finns alltjämt kvar.

Kvinnors arbetsvillkor är annorlunda än mäns. I en färsk undersökning från JUSEK konstateras att kvinnliga jurister i genomsnitt tjänar 3 200 kronor minde per månad än män i motsvarande grupp, efter att lönepåverkande faktorer rensats bort. Kvinnor utsätts därtill för diskriminering och sexuella trakasserier i en utsträckning som inte drabbar män. Detta gäller såväl inom rättsväsendet som på advokatbyråer. Andras orsaker till att det s.k. glastaket fortfarande är intakt, i vart fall inom den privata konkurrensutsatta advokatbranschen, tror jag kan hänföras till alltifrån ”billable hours”, teknikutvecklingen som kräver tillgänglighet dygnet runt, till avsaknaden av konkreta jämställdhetspolicises som tar sin utgångspunkt i kulturen och betingelserna på arbetsplatsen, istället för att som ofta fokusera på genusaspekten och se kvinnan som ett problem.

Man kan konstatera att utmaningarna, ifråga om jämställdhet mellan män och kvinnor inom rättsväsende, förvaltning och advokatbyråer, i princip är desamma över hela världen. Många undersökningar har gjorts. I början av året presenterade The Law Society of England & Wales en omfattande rapport där jurister tillfrågats om jämställdheten inom juristbranschen. Där konstaterades att 75 % av männen och 48 % av kvinnorna, motsvarande hälften av de svarande, ansåg att framsteg gjorts när det gäller jämställdheten för kvinnor på advokatbyråer de senaste fem åren. Skillnaden i verklighetsuppfattning mellan könen var dock besvärande tydlig!

De tre viktigaste faktorerna som motverkar att kvinnor uppnår seniora positioner inom advokatyrket ansågs vara omedvetna fördomar (52 procent), oacceptabla avkall på balans i livet för att kunna nå seniora positioner (49 procent) och att traditionella nätverk samt relevanta kontakter för befordran huvudsakligen är manliga (46 procent). Samtidigt var det bara 11 procent som uppgav att det förekom strukturerad utbildning om omedvetna fördomar på arbetsplatsen. Så många som 41 procent uppgav dock att de i sitt arbete genomgick återkommande utvärderingar och utvecklingssamtal. Härutöver redovisade 43 procent att de erhöll utbildning och träning i mångfaldsfrågor.
Vägen framåt var enligt 91 procent av de svarande en flexibel arbetskultur. I denna fråga rådde samsyn mellan män och kvinnor. Ytterligare jämställdhetsfrämjande initiativ uppgavs vara; nätverkande på olika nivåer, mentorskap, och sponsorship samt inte minst att engagera männen i jämställdhetsarbetet. Härtill framkom betydelsen av att i olika sammanhang öka synligheten av kvinnor på ledande positioner inom advokatsamfundet, rättsväsendet, förvaltning och advokatbyråer m.m. Det handlar om att skapa kvinnliga förebilder som får plattformar att sprida sin kunskap om och erfarenhet av den goda arbetskulturen. Hildas projekt inklusive Rakel är sådana plattformar.

Som en personlig reflektion kan jag dessvärre konstatera att det var lättare på 70-talet att vara ung kvinnlig biträdande jurist. Då var advokatbyråernas klienter lojala och advokatbyråerna konkurrerade inte med varandra om klienterna. Klienterna är idag professionella köpare av advokattjänster och mycket mer krävande. Detta har inneburit en hårdnande konkurrens såväl nationellt som från utländska advokatbyråer. Här har enligt min mening de stora globala advokatbyråerna påverkat advokatyrket negativt. Man har – lite tillspetsat – i många stycken närmast övergivit vedertagna värderingsmässiga grundvalar för advokatyrket, till förmån för ett uteslutande konkurrenspräglat synsätt.

En avgörande faktor i detta sammanhang är det som kallas ”the billable hour”. På 1950 talet ansåg American Bar Association (ABA) att en advokat verksam på en affärsjuridisk advokatbyrå i USA kunde förväntas att faktura ca 1 300 timmar per år. På 1970-talet när kvinnorna började komma in på de stora affärsbyråerna i USA ansågs att en advokat skulle fakturera cirka 1 800 timmar årligen. 2002 uttalade ABA att en advokat skulle förväntas arbeta 2 300 timmar årligen, varav 1 900 skulle vara faktureringsbara. 2012 uppgick det genomsnittliga faktureringskravet per år till över 2 200 timmar årligen.
Denna utveckling som spridit sig långt utanför Amerikas gränser är allvarlig. Det påminner i hög grad om rovdrift på människor. Den gagnar varken kvinnor eller män och ännu mindre jämställdhet. De osunda förväntningar på debiterbar tid som kännetecknar många av de stora internationella advokatbyråerna har ännu inte fått fullt genomslag här hemma. Men trenden oroar.

Avslutningsvis; Samtidigt som vi talar om ledarskap och jämställdhet för välutbildade vuxna kvinnor ur ett juristbransch – perspektiv finns gigantiska utmaningar för världens 1,1 miljarder unga flickor, när det gäller grundläggande rättigheter och jämställdhet. Det handlar om allt från könsstympning, avsaknad av utbildning, barnarbete, barnäktenskap, hedersförtryck till unga kvinnor i konflikt. Vi har ett ansvar för att inte glömma dem. Jämställdhet är en mänsklig rättighet för alla.

Dagen inleddes med ett synnerligen uppskattat anförande av Anna Kinberg Batra på temat ”Ledarskap när allting förändras”. Hon talade mycket personligt med stor humor, distans och värme om sina erfarenheter som ledde fram till att hon inte blev Sveriges första kvinnliga statsminister. Därefter följde tre intressanta parallella seminarier på aktuella ledarskapsteman. Eftermiddagen avslutades med ett lysande anförande av stridspiloten och författaren till fyra böcker, Robert Karjel. Han talade om ledarskap under press. En erfarenhet som han fick anledning att erfara när han ledde en helikopterdivision i Adenviken försatt bekämpa pirater. Det berörde starkt.

Nästa år överväger jag allvarligt att bjuda in Sara Danius att tala på samma tema ”ledarskap under press”. Jag tror det har goda förutsättningar att bli spännande.

Om saklighet och yttrandefrihet

Justieombudsmannen har i ett beslut den 20 mars riktat kritik mot rektorn vid en skola i Göteborg. Skälet till JOs kritik är att rektorn i ett meddelande till elevernas vårdnadshavare skulle ha brutit mot kravet på saklighet och opartiskhet enligt regeringsformen.

Rektorn ifråga hade i ett meddelande, som skickades genom Göteborgs stads officiella kommunikationskanal mellan skola och hem, bland annat skrivit följande:

” Under de senaste veckorna har vi på skolan upplevt något som vi aldrig någonsin tidigare varit med om. Därav detta meddelande.

Under föregående läsår tog Nordhemsskolan emot ett förhållandevis stort antal nyanlända ungdomar från bland annat Afganistan, Syrien och Somalia. I många fall var det ensamkommande barn som på olika sätt lämnat sin kaotiska tillvaro för att söka trygghet i Sverige. Svensk skola är en trygghet. Nordhemsskolan är en trygg skola. Efter månader på flykt landade de fysiskt och psykiskt trötta ungdomarna plötsligt i en trygg miljö, en tillvaro att återigen börja hoppas och tro. De blev elever här på Nordhemsskolan. Ambitionen, kraften och viljan hos de här eleverna är makalös! Samtidigt kan var och en förstå pressen och anspänningen hos ett barn som konstant funderar på om ens familj är i livet. Och om de är det, var befinner de sig i så fall?

Utöver detta så har den segdragna asylprocessen slitit på många. Det är inte lätt att konstant längta efter sin mamma, leva i ovisshet om man får stanna i Sverige samtidigt som man ska lära sig ett helt nytt språk. Ni läste rätt – om man får stanna. För många av våra elever så har asylprocessen pågått i 15 månader. Under denna period så har de bosatt sig i ett familjehem, fått en god man och en socialsekreterare. Vid sina intervjuer på migrationsverket frågas de ut i timtal. I vissa fall ifrågasätts deras utsagor och i flera fall har migrationsverket ansett att de historier man berättat inte varit tillräckligt detaljerade vilket därför har lett till avslag. Barnet får inte stanna i Sverige.

De senaste veckorna har något skett. Plötsligt en dag kommer inte en av våra elever till skolan. När vi väl fått kontakt visar det sig att eleven som igår var 16 år gammal fått ett beslut från migrationsverket om en ny ålder. En tjänsteman har beslutat att den nya åldern är 18 år. Därmed är man vuxen och fråntas sin familjehemsplacering, sin god man samt sin socialsekreterare. Eleven har blivit vuxen och tillsammans med detta beslut så får man också reda på att man fått avslag på sin ansökan om asyl. Barnet får inte stanna i Sverige och därmed inte på Nordhemsskolan.

Proceduren har upprepat sig. Fler elever har plötsligt gått från att vara barn till att bli vuxna.

Som rektorer och medmänniskor vänder vi oss mot detta förfarande. Att godtyckligt skriva upp en ålder på en människa, frånta denna människa stora delar av det sociala skyddsnätet och därutöver beröva, i detta fall, våra elever, rättigheten till att gå i skolan tar vi med all kraft avstånd ifrån. Vi skriver detta för att vi [inte, JO:s tillägg] kan tiga om det som just nu händer.

Hos oss kommer alla elever som är inskrivna på Nordhemsskolan att vara välkomna tills den dag de skrivs ut och detta oavsett ålder.

//Med vänlig hälsning BB

Rektor Nordhemsskolan ”

JO fastslår i sitt beslut att den som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska iaktta saklighet och opartiskhet. I detta ligger enligt JO att information som lämnas ska vara allsidig och objektiv. Att ge uttryck för ”sina personliga åsikter om asylförfarandet och de beslut som fattas där”  har enligt JO inte varit förenligt med regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Rektorn ska därför kritiseras.

Beslutet reser frågor om centrala rättsstatliga principer som legalitet, objektivitet och yttrandefrihet.

Enligt regeringsformen har varje medborgare rätt att i tal och skrift meddela upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och känslor. Detta innefattar även rektorer. Den grundläggande förvaltningsrättsliga objektivitetsprincipen innebär samtidigt ett förbud för myndigheten att låta sig vägledas av andra intressen än dem myndigheten, i detta fall skolan, är satta att tillgodose. Inte heller får myndigheten grunda sina avgöranden på hänsyn till andra omständigheter än sådana som enligt tillämpliga författningar får beaktas vid prövningen av ett ärende. Denna princip sträcker sig längre än vid rent beslutsfattande och anses vara tillämplig i faktiskt handlande och även när det gäller ren service. Legalitetsprincipen och objektivitetsprincipen är viktiga att upprätthålla i syfte att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning. De utgör ett skydd mot godtycke i rättstillämpningen. De utgör också en förutsättning för tilltron till den goda förvaltningen.

Ibland kan dock goda rättsstatliga principer, i det enskilda fallet, komma att framstå som det godas fiende. Då är det tur att det finns rektorer med humanitet och integritet.  I detta fall finner jag, för egen del, JOs kritik, om än formellt korrekt, så djupt orättvis.