Behandlingen av Assange – ett svenskt misslyckande

Assange är ett varnande exempel på där det svenska rättsväsendet har misslyckats.

I dagarna ska en brittisk domstol avgöra om Julian Assange ska utlämnas till USA, där han är misstänkt för dataintrång och spioneri. Bakgrunden är som alla minns Wikileaks avslöjanden om amerikanska krigsbrott, tortyr och kidnappningar av misstänkta terrorister. 

Assange blev en uppburen kändis som försåg de världsledande nyhetsredaktionerna med hemligt stoff. Han inbjöds till Sverige för att tala och inledde sexuella kontakter med två kvinnor. Deras berättelser kom att ligga till grund för misstanke om bl.a. våldtäkt. En förundersökning inleddes så småningom. Assange var i landet i fem veckor. Han förhördes en gång. Därefter besvärade sig ingen med att kalla honom till förhör. Han kontaktade åklagaren och meddelade att han var tvungen att lämna Sverige. Därefter önskade han inte återvända varför åklagaren utfärdade en s.k. arresteringsorder. Redan här finns skäl att reagera. Att det överhuvudtaget inleddes en förundersökning kan starkt ifrågasättas. Att förundersökningen inte fördes framåt är anmärkningsvärt. Att domstolarna inte ställde krav på åklagaren var slappt. Att nedläggningsbeslutet dröjde så många år var oförsvarligt. Sammantaget har svenskt rättsväsende skäl att känna skam.

Det är föga smickrande för ett land som Sverige, som brukar tala med hög röst när det gäller andra länders tillkortakommanden vad avser rättssäkerhet och brott mot mänskliga rättigheter, att så totalt misslyckas som vi gjort i fallet Julian Assange. Konsekvenserna för Assange är ohjälpliga. Effekterna för tilltron till rättssamhället är skadliga. Nu står yttrandefriheten på spel. 

Fallet Assange handlar nämligen ytterst om yttrandefrihet och rättsstatliga principer. Det handlar om rätten och den moraliska skyldigheten för envar att avslöja krigsbrott, alldeles oavsett hur informationen åtkommits. Det gjorde Assange och Wikileaks. Avslöjandena om USAs övergrepp var chockerande och synnerligen angelägna. Enligt min mening handlar yttrande- och tryckfrihet inte bara om rätten att uttrycka en åsikt. Med rättigheten följer att ansvar. Assange och Snowden är exempel på personer som tagit det ansvaret och vågat avslöja förhållanden som de ansett innefatta grova brott. Genom deras berättelser fick världen reda på de utomordentligt allvarliga krigsförbrytelser som ägde rum från USAs sida.  

Det behövs personer som Bob Woodward och Carl Bernstein, Jan Guillou och Peter Bratt, Edward Snowden och Julian Assange. De har medvetet riskerat att hamna i fängelse för att avslöja allvarliga brister i det demokratiska systemet. De utgör en viktig del i demokratin. Och därför behöver de skydd. Ett skydd som svenskt rättsväsende inte tillhandahållit. Och såvitt kan förstås inte heller det brittiska. Hur kunde det gå så? 

FN:s särskilda rapportör om tortyr, Nils Meltzer, beskriver i en av sina rapporter behandlingen av Julian Assange med orden ”There has been a relentless and unrestrained campaign of public mobbing”. Något, som sannolikt bidragit till att Sverige liksom Storbritannien fullständigt misslyckats med att upprätthålla rättsstatens principer. Hanteringen av misstankarna mot Assange lever inte upp till de krav som regeringsformen, Europakonventionen och internationella konventioner uppställer. Och här har inte heller den svenska och internationella pressen heller gjort sitt jobb. Man har moraliserat över Assange kvinnosyn och gottat sig i frågan om vad som utspelade sig i de olika sängar som Assange tillbringade några av sina nätter i Sverige. Spaltmeter har skrivits om Assange mindre sympatiska  personlighet. Med åren har en tydlig fokusförskjutning ägt rum från de extraordinära avslöjandena till huruvida Assange har sig själv att skylla. Någon principiell granskning av det haveri som Assangeutredningen är ett uttryck för har med några få undantag skett. 

FN: s kommissionär för mänskliga rättigheter krävde redan 2015 att Assange skulle släppas från vad han beskrev som godtycklig och olaglig internering. Något som han på goda grunder upprepade 2018, dock utan framgång. Assange har under den tid som han hållits i brittiskt fängelse inledningsvis utsatts för en omänsklig behandling. Assange riskerar nu att utlämnas till den galne presidentenTrumps USA, där han enligt uppgift riskerar upp till 175 års fängelse. Ansvaret för den omänskliga behandlingen av Assange vilar tungt på Sverige.

Arpi – en elefant i porslinsfabriken

När man slår upp dagens SvD och läser Ivar Arpis ledare kan man reagera på olika vis. Man kan, med rätta, förfäras över de hot och det hat som Arpi beskriver och som kommit att bli vardag inte bara på nätet, utan i det politiska samtalet generellt. Jag vet, för jag har sedan flera år betydande egna erfarenheter av drev som lett till hot och hat. Senast fälldes en person av Solna tingsrätt till ansvar bland annat för ofredande av mig och av två andra kvinnor, Helle Klein och Maria Ripenberg. Vi utsattes för grova angrepp av en nazist.

Arpi beskriver i sin ledare vad han har utsatts för. Jag förstår Arpis bekymmer och oro inför sådana angrepp. Det finns anledning för samhället att reagera skarpt när journalister hotas. Det är ytterst ett allvarligt hot mot yttrandefriheten och därmed mot demokratin. I detta sympatiserar jag helt med Arpi.

Jag har många gånger kritiserat Arpi här på min blogg och i andra sammanhang. Jag har menat och menar att Arpi ofta ägnar sig åt populistisk och försåtlig argumentation. Arpis popularitet i vissa kretsar beror enligt mening på att han förser de redan frälsta med lämpliga argument och sållade fakta som tilltalar dem som vill få sina fördomar bekräftade. Detta är vad jag kallar ett populistiskt förhållningssätt. Arpis ledare idag bekräftar detta. Den innefattar ett grepp som jag menar är kraftigt osakligt. Han väljer nämligen att bunta ihop sina verkliga och förmenta fiender i samma grupp, tydligtvis för att på så sätt  försöka smutskasta dem som bara inte delar hans åsikter med dem som dessutom hotat och förtalat honom. I mitt fall, tycks motivet för sammanbuntningen vara att jag menat att Arpi stundom haft en populistisk framtoning. Jag betackar mig för att buntas ihop med dem som hotat Arpi. Han får nog även framgent tåla att bli kritiserad för sin ofta försåtliga argumentation till exempel i frågor rörande asylrätt, muslimer och invandrare. I Arpis arsenal ingår också att han på Twitter retweetar personer med mycket utmanande attityder och åsikter. Om man gör så finns  alltid risken att omvärlden  uppfattar att man i någon mening delar den åsikt man retweetar med mindre man samtidigt tar tydligt avstånd från budskapet. Detta gäller särskilt om man som Arpi regelmässigt retweetar ytterkantsdebattörer som Hanif Bali. Man måste välja sitt sällskap. Och det har Arpi gjort.

Man kan också, och samtidigt, förundras över hur en begåvad journalist kan förmå sig att skriva en text som så fullständigt bortser från hur han  själv uppträtt de senaste åren. Arpi skriver: ”Ironin är att de som varnar för polarisering inte tvekar att polarisera själva. De höjer tonläget, höjer insatserna”. Jag undrade för ett ögonblick om Arpis upprördhet och självömkan var ironisk. Men, att döma av hans kommentarer på sociala medier så förefaller det inte förhålla sig så. Aningslöst kan man möjligen tycka. Denna  brist på självinsikt som SvDs ledarskribent ger uttryck för är förvånande.Ty, Arpi har i själva verket, i gott sällskap bl.a. med den moderate riksdagsmannen Bali, varit närmast instrumental i den hetsiga stämning som på senare år utvecklats på sociala medier. De har medvetet använt sina svansar för att driva kampanjer och förlöjliga människor. Kampanjen mot Sydsvenskans Moa Berglöf för bara någon vecka sedan bär syn för sägen.