Inte ens i Saudiarabien är svenska företag helt lämnade i öknen

Sverige har inte bara träffat en överenskommelse om militärt samarbete med Saudiarabien 2005. Vi har 2008 även ingått ett bilateralt investeringsskyddsavtal med Saudiarabien . Detta avtal löper i tio år och innehåller, i likhet med de över tretusen andra internationella avtal om skydd för investeringar som träffats stater emellan, bestämmelser om mekanismer för tvistlösning s.k. Investor State Settlement, kallade ISDS.
Investeringsskyddsavtalens uppgift är att skydda investerare och att underlätta internationella investeringar. Avtalen är ett verktyg för att främja handeln med åtföljande ökad tillväxt och sysselsättning, faktorer som därtill brukar stärka demokratin.
Investeringsskyddsavtal förutsätter att berörda stater utfäster sig att behandla främmande investeringar så att dessa ges ett reellt rättsskydd mot expropriation, diskriminering och olika typer av konfiskatoriska förfaranden från värdlandets sida. Stater, även sådana som kallar sig demokratier, uppträder inte alltid så att investerare faktiskt får det rättskydd som de blivit lovade. Detta resulterar inte sällan i tvist mellan investeraren och staten. En sådan tvist måste då kunna lösas i effektiva och rättssäkra former. Detta gör sig givetvis särskilt gällande när det handlar om länder som saknar en välutvecklad rättsordning med kompetenta och oberoende domstolar.
För att vara effektiva och fungera i verkligheten måste investeringsskyddsavtalen förses med någon form av tvistlösningsmekanism, som alla kan leva med. Världens länder har också under mycket lång tid slutit bilaterala och multilaterala investeringsskyddsavtal. Man har valt skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism.

Skiljeförfarande är en beprövad, neutral och opolitisk tvistlösningsform. Majoriteten av de mål som prövas inom ramen för skiljeförfaranden i investeringstvister är små och medelstora företag, som vill få sin sak prövad. Det är inte, som vissa kritiker gör gällande, någon gräddfil för de stora multinationella företagen. Endast åtta procent av målen anhängiggörs av sådana investerare. Och, för övrigt, även stora företag har anspråk på rättsskydd för sina utlandsinvesteringar. Utgången i investeringstvisterna går ingalunda alltid i investerarens favör. Av tillgänglig statistik framgår att de instämda staterna vann framgång i 43 procent av fallen.
Sveriges avtal om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar med Saudiarabien innehåller, på samma sätt som de många övriga internationella investeringsskyddsavtalen , bestämmelser om skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism. Detta innebär att för det fall saudiska myndigheter skulle få för sig att angripa eller diskriminera svenska företag därför att man är missnöjd med den svenska regeringens uttalanden eller åtgärder, kan det bli aktuellt för svenska företag att hävda det investeringsskydd som tillkommer dem. Saudiarabiens uppgivna vägran att utfärda visum till svenska företagare antyder att risken för diskriminering av svenska investeringar föreligger. Investeringsskyddet kan i sådana fall komma till pass. Detsamma gäller andra typer av åtgärder inriktade på just svenska företag.
Om Sverige och Saudiarabien inte hade ingått detta Investeringsskyddsavtal och tvistlösningsmekanismen därmed inte hade funnits skulle svenska företag varit hänvisade till att bli bedömda av samma institutioner som dömde den saudiske bloggaren till tio års fängelse och 1000 piskrapp. Utsikterna till en rättssäker prövning framstår i det alternativet som något avlägsen. Investeringsskyddsavtalet erbjuder en alternativ väg för det fall Saudiarabien i strid med investeringsskyddsavtalet skulle få för sig att diskriminera svenska företag och deras investeringar.
Jag har tidigare skrivit på denna blogg om fördelarna med ISDS och de vanföreställningar som vissa politiker och andra debattörer sprider om det internationella skiljeförfarandet som rimligt rättssäker tvistlösningsmodell. De som av skilda orsaker påstår att institutionaliserade skiljeförfaranden hotar demokratin har enligt min mening en ansvar att förklara hur. Det har man hittills lyckats dåligt med.
Samtidigt som debatten om uppsägningen av det militära samarbetet med Saudiarabien och konsekvenserna härav för svenska exportföretag fortgår, har förhandlingar inletts om ett möjligen ännu viktigare avtal, nämligen det transatlantiska handelsavtalet mellan USA å ena sidan och EU och dess medlemsstater å den andra, kallat TTIP. Det står för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership”. TTIP syftar bl.a. till att främja och trygga europeiska investeringar i USA, liksom amerikanska i Europa. EU och USA är varandras största handelspartners. Varje dag korsar varor för 2 miljarder euro Atlanten. Det motsvarar 40 procent av världens handel och hälften av världens samlade produktion. Till detta kommer att 60 procent av alla investeringar som görs av europeiska företag utanför EU äger rum i USA. Detsamma gäller amerikanska investeringar utanför USA.
ISDS som tvistlösningsmekanism, ingår som en nödvändig beståndsdel i dessa förhandlingar mellan USA och Europa. Det är ett högst rimligt krav från USA. Tanken att försöka få sin investeringstvist effektivt och rättssäkert prövad i Rumänien eller Bulgarien är möjligen inte lika orealistisk som i Saudiarabien. Men mycket osäker. Det vore olyckligt om de, som med illa underbyggda argument söker misstänkliggöra ISDS, däribland herrar Sjöstedt och Schlyter, skulle lyckas få ett bestämmande inflytande i denna fråga. De borde istället överväga att liksom i frågan om det militära samarbetsavtalet också i detta fall välja att stå upp för mänskliga rättigheter. För det är faktiskt så att äganderätten är en sådan rättighet. För att denna, hos vissa av ideologiska skäl misstänkliggjorda rättighet, skall få något reellt innehåll krävs ett effektivt rättsmedel när rättigheten kränks.
Domstolar erbjuder i många länder fullt acceptabla tvistlösniningsmekanismer. I andra länder är domstolarna korrupta och saknar oberoende, i all synnerhet då den egna statens viktiga intressen står på spel. Om EU ska träffa ett generellt avtal som gäller alla unionens medlemsländer låter det sig inte göras, att direkt eller indirekt, utpeka visst lands domstolar som mindre tillförlitliga än andras. Varje lösning måste kunna tillämpas på alla medlemsstater. Och då är skiljeförfarande den enda realistiska vägen. En annan sak är att man för att tillgodose de klentrogna säkert kan förse TTIP med särskilda ISDS- mekanismer, t.ex ökad insyn. Det har därtill diskuterats att man skulle kunna införa en appellmöjlighet till annan skiljenämnd avseende materiell överprövning. Men den lösningen framstår egentligen inte som särskilt meningsfull. Den medför tidsutdräkt och ökade kostnader. Och då det gäller processuella fel finns redan mekanismer för att hantera detta. ISDS duger i stort sett som systemet redan är utformat. Avsaknaden av realistiska alternativ är påtaglig. ISDS-kritikernas försök i den riktningen har hittills kommit duktigt på skam. Genom ISDS blir inte heller svenska företag lämnade i den saudiska öknen.

Etik, vinstintresse och falska förhoppningar

Debatten om det s.k. Saudiavtalet går vidare. I dag har ett antal namnkunniga svenska företagsledare skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter på temat att Sveriges anseende kommer att skadas om Sverige skulle välja att inte förlänga det militära samarbete som ingicks 2005 med Saudi Arabien. Om detta finns en del att säga.

Artikeln redogör för den stora betydelsen av handelsutbyte i allmänhet och för betydelsen av ett fortsatt samarbete med Saudi Arabien i synnerhet. Mot detta finns från allmänna utgångspunkter inte mycket att invända. De kommersiella fördelarna kan företagarna bedöma bäst.

Vad som däremot kan anföras mot innehållet i artikeln är huvudsakligen fem saker.

För det första bibringas läsaren uppfattningen att Sverige skulle bryta mot avtalet med Saudi Arabien om det inte förlängs. Detta är fel. Avtalet löper fem år i taget och kan sägas upp med sex månaders varsel. Förra gången avtalstiden löpte ut valde regeringen att förlänga avtalet. Senast den 15 maj måste avtalet sägas upp för att upphöra vid avtalstidens utgång den 15 november 2015. Att säga upp avtalet enligt de regler som stipuleras i avtalet innebär inte avtalsbrott. Det innebär att samarbetet, i den del det avser försvarssamarbete, upphör. Att uppsägningsbara avtal i juridiskt hänseende fungerar på detta sätt vet varje företagsledare.

För det andra förbigås med tystnad att det handlar om ett av flera samarbetsavtal med Saudi Arabien. Det om militärt samarbete. Detta nämns endast indirekt. Det hade varit bra om detta framgått. .

För det tredje ger artikeln intryck av att allt samarbete mellan länderna skulle upphöra om avtalet inte förlängs. Detta är också fel. Sverige har, som ovan antytts, utöver det avtal som reglerar försvarssamarbete och vapenexport m.m. ingått i vart fall fyra andra avtal, däribland ett övergripande bilateralt samarbetsavtal från 2005. Därefter har ett Investeringsskyddsavtal ingåtts 2008. Ett samarbetsavtal på hälsoområdet har vidare ingåtts 2011 och ett dubbelbeskattningsavtal har träffats 2012. Dessa avtal är självständiga i förhållande till avtalet om försvarssamarbete och lever vidare på sina egna meriter. Till detta kommer förstås en mängd kommersiella avtal mellan saudiska parter och svenska. Också dessa lever egna liv. Det är svårt att se på vad sätt IKEAs möbelvaruhus eller H&Ms klädaffärer skulle drabbas om Sverige upphör att sälja vapen till Saudi Arabien. Att SAAB skulle drabbas genom minskad försäljning är självklart.

För det fjärde nämns inte med ett ord de etiska och rättsliga dilemman som export av vapen och militär kunskap en diktatur innefattar. Det är ju det som är den centrala frågan. Att Sverige har en högteknologisk vapenindustri som sysselsätter ett stort antal personer gör inte att man kan bortse från de etiska och rättsliga överväganden som uppkommer vid export av vapen till en diktatur, som dessutom saknar de flesta karakteristika som kännetecknar en demokratisk rättsstat. Försvarspolitiska , sysselsättningspolitiska eller ekonomiska hänsyn saknar relevans vid denna etiska bedömning. Andra överväganden träder i förgrunden. . Det handlar om huruvida det är rimligt att staten Sverige ska förse denna diktatur med vapen, vapenteknologi och militär kunskap. Vid den bedömningen måste man med nödvändighet beakta att fråga är om en regim med ett medeltida normsystem, en regim som inte är främmande för att svårt förtrycka kvinnor, som inte drar sig för att stödja organisationer som ISIS, som tillåter bestraffning av en bloggare med 1000 piskrapp och som tycker det är helt i sin ordning att inför offentligheten på ett torg med svärd hacka ihjäl ett stackars hembiträde. Tycker vi att det är etiskt försvarbart att för snöd vinnings skull beväpna en sådan regim? Eller finns det ingen gräns där etiken måste få gå före profiten? Jag tycker inte det. För mig råder ingen tvekan om hur en avvägning mellan moraliska principer och vinstintresset i detta fall bör falla ut.

För det femte saknas en analys på vad sätt en förlängning av försvarsavtalet skulle leda till att detta traditionstyngda klansamhälle skulle påverkas i positiv riktning. Historien har hittills inte visat på att svenska företag i Saudi Arabien påverkat landet bort från diktatur och förtryck, även om vissa framsteg gjorts. Kvinnor står fortfarande under manligt förmynderskap. De får fortfarande inte köra bil. Dödsstraffet praktiseras konsekvent. Ett brott som föranleder dödsstraff är häxeri. Offentliga avrättningar förekommer alltjämt. Män halshuggs. Kvinnor arkebuseras. De kan också dömas till stening. Barn under 18 år döms till dödsstraff men verkställs inte förrän barnet uppnått 18 års ålder. Amputationsstraff utdöms. Yttrandefrihet och religionsfrihet lyser med sin frånvaro. Politiska partier och fackföreningar är förbjudna.Förhoppningen om att vi skall förmå saudierna till bot och bättring genom att förse dem med kanoner jävas av historien. Det synes mig mest vara förhoppningar som betingas av andra syften än fromma.

Det är mot denna bakgrund svårt att förstå att samma politiker, som med rätta kraftigt fördömer övergrepp och förtryck i Ryssland, Eritrea, Nord Korea och Kuba, tycks vilja värna samarbete med en diktatur som dagligen förtrycker kvinnor, barn, invandrare, homosexuella och oliktänkande. Ett land som gjort på några områden gjort framsteg. Men framsteg som inte fört landet till något som liknar anständighet. Det krävs viss intellektuell fantasi för att förstå denna politiska balansakt.

Carl Bildt uttalar, i likhet med artikelförfattarna, oro över att en uppsägning av avtalet kommer att skada Sveriges anseende i världen. Jag tror precis tvärtom. Det skulle stärka Sveriges anseende som ett oberoende land med politisk och moralisk integritet. Och skulle jag ha fel i denna min övertygelse så ska Sverige ändock bryta samarbetet på försvarsområdet. Det är knappast förenligt med principerna bakom svensk lagstiftning om vapenexport. Enligt denna är Sverige förhindrat att exportera vapen till länder som systematiskt och grovt bryter mot mänskliga rättigheter. Det vore bra om denna fråga kunde få en rättslig prövning.