Förintelsen – om aktivitet kontra bekväm ignorans

På tisdag firas att det är 70 år sedan befrielsen av förintelselägret Auschwitz i Polen. Det var det största av Nazi Tysklands koncentrationsläger. Det bedrev sin vidriga verksamhet i fem år. Av de totalt 1,3 miljoner som skickades dit dog 1,1 miljoner. Nittio procent av dem som deporterades dit var judar. Man tror att nazisterna mördade närmare 6,3 miljoner judar. Om man inbegriper massmorden på romer, handikappade och homosexuella kan siffran enligt många fördubblas.

Det är för mig alltjämt en gåta hur detta kunde ske utan att Europa och världen utanför besvärade sig med att ta reda på vad som skedde med alla dessa grannar, skolkamrater, arbetskollegor och släktingar som redan långt före kriget diskriminerades för att senare bortföras framför ögonen på civilbefolkningen. Nazisternas syn på judarna var väl känd långt innan kriget startade.

Det fanns dock människor som reagerade och handlade. Det är i år sjuttio år sedan Raoul Wallenberg greps av sovjetisk militär i Budapest. Han hade dessförinnan tillsammans med Per Anger under sex månader räddat över tiotusen judar undan förintelsen. Ingrid Carlberg  har utförligt skildrat detta. Mindre känt är att, det även finns andra svenskar som gjorde mycket stora insatser.  En sak är dock klar. Det var flera svenskar som spelade en stor roll och som räddade många liv.

”De som lät världen veta – Warszawasvenskarna” är titeln på en nyutkommen bok av Staffan Thorsell. Den handlar om hur en grupp svenska chefer på polska dotterbolag till Asea, Tändsticksbolaget och LM Eriksson, arbetade som kurirer åt polska motståndsrörelsen under andra världskriget. En av dessa svenskar var Sven Norrman. Han bidrog aktivt till att världen på allvar fick upp ögonen för vad som pågick i krigets Europa.

I BBC sändes 1942 ett tal av Polens premiärminister i exil. Det kom att få en stor betydelse. Han avslöjade då de ofantliga grymheter som judarna i Polen utsatts för. Detta var första gången som det blev offentligt känt att 700 000 polska judar redan mördats i gaskamrarna. Av oförklarliga skäl hade dessa ohyggligheter förblivit en väl dold hemlighet. Uppgifterna om massavrättningar uppfattades på många håll som alltför ofattbara för att kunna vara korrekta. Det finns många berättelser om andra svenskar som också förmedlat information om vad som förekom. Informationen kom dock inte till allmänhetens kännedom.

Att dessa illdåd kunde avslöjas av premiärministern i dennes tal berodde på Sven Norrman. Han var chef för ASEA i Polen. Han dokumenterade i skrift och bild förföljelserna och övergreppen på den judiska befolkningen. Han smugglade bland annat ut tvåtusen fotografier som visade de nazistiska krigsförbrytelserna mot judar och som låg till grund för premiärministerns tal 1942. Många av dessa foton hade han , under stora risker för sin egen säkerhet, själv tagit i Warszawas ghetto. Redan 1939 fotograferade han hur judarna tvingades bära Davidstjärna och hur de förvägrades att gå på trottoarerna i den lilla staden Wloclawek. Man undrar varför ingen mer än Norrman reagerade.

Sven Norrman och de övriga Warszavasvenskarna gjorde hjälteinsatser genom sitt aktiva stöd till motståndsrörelsen. Några av dem dömdes också till döden, men benådades efter påtryckningar. När informationen om judeförföljelserna och judeutrotningen nådde Sverige beslöt den svenska regeringen dock att stoppa publiceringen av två böcker om de obeskrivliga illdåd som utspelade sig i Polen. Man ville inte irritera Tyskland.

Om detta och mycket mer har Staffan Thorsell skrivit i sin intressanta skildring om hur de svenska företagsledarna i Polen, deras moderföretag hemma i Sverige och den svenska regeringen förhöll sig under andra världskriget. Den är en obehaglig påminnelse om hur den moraliska kompassen inte är en självklarhet för alla och envar. Men, den var det för Norrman och hans kamrater.

Man ska komma ihåg att det var inte på grund av trettiotalets järnrörsmän under Kristallnatten som judeutrotelserna och Nurnberglagarna kunde genomföras. Det var med stöd av de aningslösa, insiktslösa, fega eller som vi brukar benämna det i Sverige, de neutrala. Desom inte tog avstånd. De som borde ha förstått – men som ofta föredrog ”okunnigheten”. När Hitler väl kommit till makten vågade man av hänsyn till sin egen och sin familjs säkerhet inte opponera sig.

Antisemitismen är obegripligt ånyo nog på frammarsch i Europa. Det är signifikativt att enligt en engelsk undersökning hälften av landets judar känner osäkerhet om huruvida de har en framtid i Storbritannien. Och hur franska judar utvandrar till Israel i ökande omfattning. Därför att de känner sig förföljda i Frankrike av 2014! Liknade attityder möter romer och homosexuella. Detta är rimligen chockerande för alla rättänkande människor. Situationen kräver eftertanke. Och handling.

Maningen att inte glömma vad som hände för sjuttiofem år sedan handlar om att vi behöver denna kunskap för att rätt kunna förstå och bekämpa den rasistiska hydran när hon än i denna dag sticker ut sitt fula tryne. Om vi inte ser upp kan också vi en dag komma att av rädsla nödgas slå ner blicken när vi av en kommande generation får frågan om varför vi inte reagerade på det som alla kunde se.. Till undvikande av detta måste vi tydligt markera avstånd från allt vad rasdiskriminering och annan diskriminering heter. Men också, med kraft slå ned inte bara varje direkt sådan yttring, utan med samma övertygelse reagera på de försåtliga antydningarna om allt från kriminella flyktingar till lata romska tiggare. Och det ska man göra inte bara i politiska pamfletter, utan också i vardagen. Vid varje middagsbord, vid varje möte mellan människor där frågan kommer upp. Visst, sådant kan leda till tillfällig förstämning. Men det måste det vara värt.

Förföljelse och övergrepp på befolkningsgrupper kommer inte plötsligt. Startsträckan är lång. Så var det på trettiotalet. Så är det idag. Redan 1935 kom de antisemitiska Nurnberglagarna varigenom en systematisk lagstadgad rasdiskriminering infördes. Äktenskap med judar förbjöds. De förlorade sitt medborgarskap, rösträtt och tillträde till offentliga ämbeten. Men på trettio- och fyrtiotalen blundade inte bara Sverige, utan hela Europa. Plötsligt stod Europa i brand. Sverige klarade sig yrvaket och under åberopande sv sin neutralitet undan krigets fasor. Övriga Europa fick betala ett högt pris.

I likhet med Raoul Wallenberg och Per Anger är Warszavasvenskarna moraliska förebilder. Hjältar med en humanistisk människosyn som utsatte sig för livsfara för att hjälpa medmänniskor. Det moraliska mod som präglar dessa och andra personer, som med risk för eget liv utför handlingar, inte för egen vinning, utan för den goda saken kan dessvärre inte sägas ha varit överrepresenterat i den svenska regeringen. Där var ryggarna mycket böjliga och skygglapparna tättslutande. Viljan att inte vilja se var även utbredd i de svenska storföretagens ledningar, även om insikterna om verkligheten där så småningom ledde till betydande moralisk upprustning också där.

Men, det var många på hemmaplan som inte ville veta, alltför många. När Göran Persson för några år sedan initierade ”Om detta må ni berätta” var detta ett mycket klokt och utomordentligt vällovligt initiativ. Snart finns inga kvar som kan berätta.
För att motverka en sådan utveckling har olika initiativ tagits. Ett sådant är Micael Bindefeldts stiftelse till minne av förintelsen ( i vars styrelse jag sitter). Det är ett sätt att behålla och öka vår medvetenhet om de exeptionella ohyggligheter som ägde rum under andra världskriget.

I ljuset av det förflutna är det viktigt att alla de som berättar om allvarliga oförätter och övergrepp, alltid får komma till tals. Och detta i princip oberoende av förövare och hur informationen åtkommits. Det är viktigt att hedra dem som vågar berätta oavsett om de heter Bernadotte, Anger, Assange, Snowden eller Norrman. I vissa lägen är den civila olydnaden en förutsättning för och det enda vapnet i kampen mot ondskan, fegheten och medlöperiet.

Advokatsamfundets tillsyn vid advokats brottslighet

Enligt uppgifter i media kommer åtal att väckas mot en advokat för anstiftan till misshandel, hets mot folkgrupp, ofredande och skadegörelse. Advokaten är ännu inte dömd och det återstår att se vad utgången blir. Uppgifterna har dock lett till att jag från flera håll fått frågor om hur långt Advokatsamfundets tillsyn över advokater sträcker sig. Jag vill på detta sätt därför kort förklara vad som från generella utgångspunkter gäller. För den som vill veta mer finns all relevant information på http://www.advokatsamfundet.se

Advokatsamfundet och dess ledamöter är reglerade i lag. Där föreskrivs att advokater är skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed bestämmer Advokatsamfundet. God advokatsed handlar om vad advokaten gör inom ramen för sin advokatverksamhet. Enligt lag kan advokat som bryter mot god advokatsed påföras olika påföljder. Dessa är erinran, varning, varning med straffavgift upp till femtiotusen kronor och uteslutning. Lagen reglerar under vilka förutsättningar dessa påföljder kan beslutas.

Advokatsamfundet och dess Disciplinnämnd är enligt lag förhindrade att ingripa mot advokat på grund av händelser som äger rum utanför advokatverksamheten. Med ett undantag och det gäller s.k. oredlighet. Med detta menas typiskt sett ekonomisk brottslighet. Övrig brottslig verksamhet faller således utanför Advokatsamfundets tillsyn. Detta innebär att en advokat kan påföras en påföljd för snatteri, men inte för mord, när dessa brott begås utanför advokatverksamheten. Skulle mordoffret vara en klient anses advokatens agerande emellertid vara underkastat den disciplinära tillsynen.  Disciplinnämnden har då möjlighet att besluta om en påföljd och utesluta vederbörande.

Lagstiftaren har inte velat medge Advokatsamfundet en mer vittgående tillsyn än vad som följer av rättegångsbalken. Skälet härför har ansetts vara att Advokatsamfundet med sina myndighetsliknande uppgifter därigenom skulle få ett alltför stort inflytande över advokaters privatliv. I flertalet av Europas länder kan dock privata handlingar utanför advokatverksamheten medföra disciplinära åtgärder från advokatsamfunden. Det skiljer sig emellertid mellan länderna vilka privata handlingar som kan leda till disciplinär påföljd och vilka påföljder som kan aktualiseras.

Advokatsamfundet har vid flera tillfällen begärt att få till stånd en ändring som möjliggör disciplinärt ingripande vid advokats brottsliga verksamhet också utanför advokatverksamheten. Senast hemställde vi om en sådan lagändring 2011. Detta har ännu inte lett till något.

Advokatsamfundet anser att det måste finnas en möjlighet till ingripande mot advokater som gör sig skyldiga till brott även om den äger rum utanför advokatverksamheten. En advokat som genom lagakraftvunnen dom dömts till ansvar för allvarlig brottslighet och som erhållit ett flerårigt fängelsestraff ska enligt vårt förslag kunna uteslutas ur Advokatsamfundet. Detsamma ska gälla om en advokat gör sig skyldig till upprepad brottslighet.