När saklighet och fakta sätts på undantag

En vildvuxen och aggressiv debatt har präglat den rättspolitiska samtalet i sommar. Den har handlat om strängare minimistraff för våldtäkt. Den har handlat om bevekelsegrunderna för att vägra en ung kvinna plats på en buss. Och den har handlat om busschauffören som under sin stadgade rast bad en bön. Oproportionerligt stort utrymme har ägnats åt ett gatuslagsmål med en rappare och en person som ofredade honom och hans sällskap. Dessa inslag handlar förvisso om olika frågor, men de har en sak gemensamt. De engagerar populister och de bekräftar det dystra förhållande att fakta inte verkar spela någon överdrivet viktig roll för den upphetsade diskussionen.

Den mediala diskussionen får extra uppmärksamhet när tongivande riksdagsmän och andra med stora följarskaror med populistiska anslag agerar på sociala medier. Om detta skrev Dagens nyheter ledare häromdagen i anledning av en utmärkt artikel i New York Times om hur mörka krafter försöker splittra det demokratiska Sverige.

När islam pekas ut som en ideologi som är farlig i det offentliga rummet och när enskilda hånas för sin religion finns det skäl att bli djupt bekymrad. Intoleransen och den hatfyllda retoriken håller på att bli normaliserad i den meningen att såväl riksdagsledamöter som normalt sansade personer blir en del av det förakt som sprids på nätet. Antingen genom att de inte kritiskt granskar de vilda spekulationerna eller att de av feghet eller, lika illa, av likgiltighet väljer att titta bort. Än värre är det förstås när politiker söker vinna partipolitiska poänger med en dubiöst förenklade budskap. Av typen krav på hårdare straff. Ty sådant anses visa på handlingskraft.

Den kriminalpolitiska debatten har kommit att användas som slagträ i en partipolitisk kontext. Kriminalpolitiken var tidigare föremål för en betydande samsyn. Idag utnyttjas den i smala partipolitiska syften. Den göds av undergångsteorier som bekräftar de inte sällan förekommande överdrifter och vanföreställningar som sprids på sociala medier och i andra sammanhang. Statistik används ofta på ett medvetet missvisande sätt. Det är en utveckling som riskerar att försvåra ett adekvat och effektivt bemötande av de allvarliga problem som finns i samhället med bland annat grov organiserad brottslighet. Straff som döms ut ska stå i proportion till den brottsliga gärningens allvar och lika allvarliga brott ska behandlas lika. Bedömningen av gärningens allvarlighetsgrad skall ske individuellt. Det finns trots allt grader i helvetet. Det bör i en rättsstat inte genomföras straffskärpningar, om inte starka skäl talar för ett behov av sådana åtgärder för att minska brottslighet och för öka människors trygghet. Straffrättsliga sanktioner är, som väl känt, ofta ineffektiva för att förhindra brott. Straffets avskräckande verkan kan starkt ifrågasättas. USA, som har en av världens största fängelsepopulationer per capita är ett exempel på detta.

Även de oproportionerligt många och omfattande publiceringarna ifråga om ett gatuslagsmål i Stockholm uppvisade inslag där det rådde hård konkurrens om vem som skulle ta priset ifråga om osaklighet innefattande vilda spekulationer om rasism och nedsättande jämte irrelevanta kommentarer om allt från åklagarens klädsel till offrets bakgrund. Det är olyckligt när känslorna tillåts ta överhanden. Det kan leda till att en oinformerad och faktaresistent publik felaktigt bibringas uppfattningen att det råder allvarliga problem inom rättsväsendet. I själva verket har rättsväsendet såvitt jag kan bedöma i Rapparmålet agerat precis så som polis, åklagare och domstolar ska göra. De har enligt vedertagna principer tillämpat lag, prövat bevisning och utdömt påföljd. Dagens dom bekräftar detta.

När något trendar på sociala medier finns det skäl att vara på sin vakt. Ofta har då det ändamålsenliga och civiliserade samtalet upphört. De debattörer som tar tillfället i akt att medvetet och i oförsvarligt högt tonläge misstolka det som sägs, sprida falska, hotfulla och hatiska meddelanden skadar ett civiliserat rättspolitiskt samtal. Detta reser för många frågor om meningen med att delta i den offentliga debatten, vilket i sin tur riskerar att leda till självcensur och en begränsad demokratisk debatt. Kvar blir de mest högljudda och deras trollsvans av missnöjda. Det vore olyckligt. För egen del ser jag fram emot att fortsätta att delta i det civiliserade offentliga samtalet.

Om plakatpolitik

Moderaternas rättspolitiske talesman, Johan Forsell, har i gårdagens Expressen givit en slutreplik i en diskussion om skärpt minimistraff för våldtäkt där han adresserar mig. Jag finner det därför motiverat att göra några korta anmärkningar.

Forsell har rätt i att riksdagens så kallade tillkännagivanden är en del av vårt demokratiska styrelseskick. Ordningen bygger på konstitutionell praxis. I vad mån ett tillkännagivande, som Forsell synes mena, bör uppfattas som en påtryckning på regeringen låter sig diskuteras. Skälet är att det saknas konstitutionell skyldighet att följa ett tillkännagivande. Det finns ingen rättslig sanktion vid utebliven uppfyllelse, även om utgångspunkten bör vara att regeringen tillgodoser ett tillkännagivande. Vidare bör regeringen om den inte delar riksdagens bedömning inom den tidsgräns som angivits i tillkännagivandet underrätta riksdagen om detta och om skälen för regerings avvikande mening. Riksdagen kan dock alltid utnyttja sin normgivningsmakt eller finansmakt för att genom lagstiftning uppnå syftet med tillkännagivandet. Och därtill står det ju ytterst riksdagen fritt att avge misstroendeförklaring mot regeringen.

Min bedömning är att mycket av vad vad riksdagen har ägnat sig åt under den senaste mandatperioden är just försök till påtryckningar genom tillkännagivanden. Institutet tillkännagivande har kommit att användas i en omfattning som återspeglar det parlamentariska läget. Man kan ha olika synpunkter på hur institutet används. Den naturliga parlamentariska ordningen enligt “vårt demokratiska styrelseskick”, för att använda Forsells terminologi, hade istället kunna vara att fälla regeringen och ta ansvar för att styra landet. Det förutsätter naturligtvis att oppositionen känner sig sig mogen och kapabel uppgiften.

Riksdagens tillkännagivande innefattar i den aktuella frågan en uppmaning att göra en översyn i syfte att höja minimistraffet för våldtäkt. När det gäller formerna för att tillmötesgå tillkännagivandet så har Sverige en i grundlag föreskriven ordning för beredning av ny lagstiftning. I det arbetet finns utrymme för analys och slutsatser, som med stor sannolikhet i vart fall från många tunga remissinstanser skulle innefatta välgrundad kritik mot införande av höjt minimistraff. Som jag tidigare framfört skulle åtgärden sannolikt inte leda till minskning av de allvarliga brott som Forsell vill åt. Däremot skulle åtgärden på ett oproportionerligt sätt kunna träffa gärningar som numera faller under ett starkt utvidgat våldtäktsbegrepp. Den typen av trubbiga pekpinnar behöver domstolarna inte för att i det enskilda fallet utifrån en individuell bedömning av brottets straffvärde kunna utmäta en väl avvägd påföljd.

Lagstiftningsarbete inom detta område förutsätter en beredning enligt regeringsformen. Det innefattar att lagrådet hörs. Lagrådets uppgift är att säkerställa att den offentliga makten i samband med lagstiftning utövas under lagarna. Det innefattar en prövning att lagförslaget är i överensstämmelse med grundlag och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra, hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav, om den föreslagna lagen kan antas tillgodose angivna syften och vilka problem som kan förmodas uppkomma vid tillämpningen. Lagrådets granskning påverkas ej av ett tillkännagivande. Ett sådant riktar sig endast till regeringen.

På senare år har Lagrådet lämnat synnerligen allvarlig kritik i ett stort antal lagstiftningsärenden. När det gäller den senaste ändringen av sexualbrottslagstiftningen som trädde ikraft förra året var Lagrådets kritik exceptionellt stark. Man till och med avstyrkte. Något som riksdagen anmärkningsvärt nog valde att bortse ifrån. Sådant står i dålig överensstämmelse med god konstitutionell praxis.

I sak anför Forsell att straffminimum för våldtäkt inte har höjts på femtio år. På vad sätt detta skulle vara ett relevant argument för att höja minimistraffet är oklart. Med den retoriken skulle det vara någon outtalad naturlag som skulle föreskriva att straff alltid ska höjas. Ska vi införa dödsstraff också? Forsell hävdar att samhällets syn på sexualbrott under denna tid ”onekligen” har förändrats.
Jag vet inte vad Forsell har för vetenskapligt underlag för att påstå detta. En poäng med att höja minimistraffet som det får förstås är enligt artikeln också att minska utsattheten för sexualbrott. Tror Forsell på allvar att utsattheten för sexualbrott skulle minska genom att man höjer straffskalan? Det saknar allt vetenskapligt stöd. I en tidigare artikel anförde Forsell att en straffskärpning skulle vara effektiv ’eftersom den dömde satt inspärrad under längre tid under vilken han inte kunde begå brott. Det är lite svårt att följa systematiken och logiken i Forsells argumentation.

Advokatsamfundet deltar aktivt i lagstiftningsarbetet genom experter och som remissinstans. Vår uppgift i dessa sammanhang är främst att bevaka rättsstatens principer och då särskilt rättssäkerhetsaspekter, att överväga hur förslaget förhåller sig till grundlag och Europakonventionen, men också att beakta lagtekniska frågor och ändamålsenlighet.

Johan Forsell hyser förhoppningen att min efterträdare har en mer konstruktiv syn på det parlamentariska arbetet i Sveriges riksdag än vad jag enligt Forsell skulle ha. Det är inte självklart vad som menas med konstruktiv syn. För egen del förlitar jag mig på våra grundlagar och den konstitutionella praxis med respekt för parlamentarismen som vuxit fram under lång tid. I detta ligger att parlamentet bör respektera institutioner som Lagrådet och att parlamentets ledamöter bör vara återhållsamma med att undergräva dess auktoritet. Vi bör avstå från tvivelaktig plakatpolitik av det slag som Forsell söker bedriva i syfte att ta billiga politiska poänger. Jag har därför den djupaste respekt för det arbete som Björn von Sydow och Andreas Norlén tillsammans bedrev i Konstitutionsutskottet. De värnade det parlamentariska arbetet i riksdagens viktigaste utskott.