Ett födelsedagsbarn värt att hylla

Idag fyller FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 70 år.

Efter två världskrig och ett obeskrivligt mänskligt lidande enades 48 av världens länder, denna dag för 70 år sedan, att anta FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. FN bestod då av endast ett 50- tal länder. Detta ägde rum i Paris, där FNs 183 generalförsamling sammanträffade.

Eleonor Roosevelts förslag till en Universell deklaration om de mänskliga rättigheterna bestående av 31 artiklar, antogs med rösterna 48 för och 8 nedlagda. Av de som röstade ja fanns 12 asiatiska och tre afrikanska stater. Av de som lade ned sina röster var 6 kommuniststater, Saudi-Arabien och Syd- Afrika. Dagen innan hade FN antagit konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord med 55 röster mot noll. Antagandet av dessa två dokument anses utgöra grunden för ett systematiskt modernt globalt och regionalt skydd för mänskliga rättigheter. Tidigare hade skyddet för mänskliga rättigheter i form av Magna Carta 1215, The Bill of Rights 1689 i England, franska revolutionens Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter till Bill of Rights i Amerika, båda från 1789, varit begränsat till nationell lagstiftning.

De mänskliga rättigheterna har utvecklats starkt alltsedan bildandet av FN 1945 genom antagandet av folkmordskonventionen och dagens födelsedagsbarn 1948, samt inte minst1966 års FN- konventioner, liksom Europakonventionen m.fl. regionala konventioner på området.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna är ett unikt dokument. Det är översatt till 513 olika språk och dialekter. Förklaringen utgör idag internationell sedvanerätt och är därmed bindande för alla stater.

Det finns de som hävdar att Förklaringen är ett påfund från väst. Det är ett synsätt som dock inte stämmer. Eleonor Roosvelt var mycket medveten om betydelsen av att ha en internationellt förankrad och representativ förhandlingsgrupp. Det var i själva verket en nödvändig förutsättning för att kunna lyckas. I gruppen ingick bland andra politikern och kvinnosakskämpen Hansa Metha från Indien, Minerva Benardino från Dominikanska republiken, Generalen och ambassadören Carlos Romulo från Fillipinerna, P.C. Chang från Kina jämte delegater från Chile, Egypten, Jugoslavien, Sovjetunionen och Storbritannien.

UNESCO hade också parallellt ett uppdrag att finna gemensamma nämnare i olika kulturers syn på mänskliga rättigheter. Man lyckades enligt Ove Bring i det utmärkta verket ”De mänskliga rättigheternas väg” identifiera ett femtontal rättigheter som ”speglade gemensamma tvärkulturella värderingar”. Dagens födelsedagsbarn kan på goda grunder beskrivas som ett ”genuint mångkulturellt projekt”.

Såväl FN-stadgan som Förklaringen har en tydlig naturrättslig prägel. Redan i FN-stadgan som antogs i juni 1945 fastslogs Förenta Nationernas tro ”på de grundläggande mänskligas rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, samt på lika rättigheter för män och kvinnor” Deklarationen uttrycker ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet” och erkännandet av människornas ”lika och obestridliga rättigheter” som en grundval för frihet och rättvisa. Aristoteles ande kan skönjas i båda dokumenten.
Båda dokumenten var startpunkten på de övergripande normernas ökade betydelse. Också de folkvalda är numera underkastade högre normer. De mänskliga rättigheter som rättssamhället har till uppgift att skydda kan och ska inte, med mindre än att den högre normen ändras, kunna åsidosättas av politiker eller enskilda tjänstemännen. Ett viktigt trendgenombrott.

Även om de mänskliga rättigheterna är universella och idag utgör bindande internationell rätt, så kan de givetvis inte förverkligas så länge det finns länder som utdömer dödsstraff för hädelse, stening för äktenskapsbrott, stympning av kvinnor som lämnat sin make eller t o m dödsstraff för homosexualitet, samt stryper människors yttrandefrihet och religionsfrihet bara för att nämna några exempel på allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, som dessa kommer till uttryck i deklarationen.

Om man läser rapporterna från FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, Amnesty, Human Rights Watch, Röda korset, liksom UDs rapporter, är det lätt att bli nedslagen. Allvarliga hot och svåra utmaningar för mänskliga rättigheter råder på många ställen. I Sydamerika, i Kina och övriga Asien, i Afrika, i USA, i Australien och i Europa.

Rättsstaten och därmed de mänskliga rättigheter som rättsstaten ska skydda är under attack från många håll. Den bara för några år sedan positiva utvecklingen med en tydlig ökning av demokratier har brutits.

Det för de mänskliga rättigheterna så otroligt viktiga civilsamhället innefattande NGOs som Amnesty, Human Rights Watch, Betselem för att bara nämna några, trakasseras och till och med förbjuds i många länder. De utpekas som folkets eller i vart fall statens fiender.

Yttrande friheten beskärs betänkligt på många håll. Journalister fängslas och till och med mördas. Detsamma gäller advokater som företräder personer som utsatts för kränkningar.

Korruption och nepotism breder också ut sig på många håll.

Säkerhetstänkandet håller på att vinna över såväl rättssäkerheten, som integriteten. Hotbilder målas upp. Vissa är reella. Andra inte. Detta skapar en fullt begriplig rädsla hos befolkningen. Som FNs förre högkommissarie för mänskliga rättigheter Prins Zeid uttryckte saken när han var i Stockholm för att motta Stockholm Human Rights Award:

Rädslan är en mycket dålig rådgivare.

Men, terrorismen, den grova brottsligheten och våldsbejakande organisationer utgör allvarliga hot mot den demokratiska rättsstaten och därmed skyddet av mänskliga rättigheter. Dessa hot måste därför tas på allvar.
Frågan om demokratin ska skydda sig genom förbud eller acceptera de antidemokratiska organisationernas möjligheter att utöva de grundläggande demokratiska rättigheterna är dock inte okomplicerad. Ska nazister få organisera sig? Och ska de få demonstrera utanför synagogan?

Världen har i snabb takt efter 11 september åsett en närmast unik repression när det gäller såväl internationell som nationell lagstiftning och rättstillämpning.
Jag befarar att vi har en alltför stor övertro på lagstiftarens förmåga att lösa de nationella och numera globala samhälleliga problem som terror, kriminalitet och nazism innebär. De måste i första hand lösas på annat sätt.

En annan tydlig utvecklingstrend i sammanhanget är ökad övervakning. Övervakning innebär emellertid inte bara ett integritetsintrång för den enskilde. Det innebär ett intrång i de rättsstatliga och mänskliga värden som den personliga integriteten ska skydda. Personlig integritet utgör en förutsättning för att människor ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter som de kommer till uttryck bl a i FNs förklaring från 1948.
Skyddet är också en gräns för statens inflytande och kan enligt min mening därför egentligen inte uppvägas av kontroll. Skyddet för den personliga integriteten är således ett viktigt samhällsintresse och inte bara en angelägenhet för den enskilda människan.
En demokratisk rättstat och skyddet för mänskliga rättigheter kännetecknas ju av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning i de fall denna utövas på ett sätt som inte står i överensstämmelse med rättsordningens grundläggande principer. Dessa i sin tur vilar på ett systematiskt skydd för mänskliga rättigheter garanterade genom lagar och konventioner. Det kräver därför kvalitet på lagstiftningen såväl processuellt, som materiellt för att upprätthålla skyddet för mänskliga rättigheter. Och, lagstiftningen måste tillämpas enligt vedertagna principer.

Rätt och rättvisa måste så långt som möjligt gå hand i hand.

När FN-deklarationen, i likhet med Europakonventionen och den svenska grundlagen förklarar att förbud mot tortyr, rätten till yttrandefrihet och församlingsfrihet, utgör mänskliga rättigheter, så är dessa några av de grundläggande livsvärden som rättssäkerheten ska garantera.

I sambandet mellan rättssäkerhet och mänskliga rättigheter ligger att rättssäkerheten avser individens eller den enskilda organisationens skydd mot den politiskt maktens anspråk och krav. Detta skydd är individen i behov av oavsett om den politiska makten är sprungen ur ett demokratiskt styrelseskick eller inte. Det finns alltför många exempel i historien, liksom i nutid, som påminner oss om detta.

Den enskilde har dock i en rättstat även ett befogat krav på rättstrygghet. Det är i denna skärningspunkt som konflikten ofta framstår som särskilt tydlig. Starka och ibland motstående intressen konkurrerar. Frågan om när och hur avsteg från mänskliga rättigheter ska kunna göras är svår. Inskränkningar i den personliga integriteten är ibland nödvändig och självklar. För att en sådan inskränkning ska anses förenlig med rättsstatliga grundprinciper, måste dock inskränkningen vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det ska vidare finnas ett behov av inskränkningen, liksom att den ska bli effektiv och proportionell i övergripande mening. Här fordras en rad överväganden som inte alltid, inte ens för Sveriges del, alltid utfallit särskilt gynnsamt i betraktande av rättstatliga principer.

En otillfredsställande tendens är att ändamålet numera synes helga medlen. Exempel härpå är de uppenbara brott mot mänskliga rättigheter som ägt rum under kriget mot terrorismen. Dessa är oroväckande ur flera aspekter. Inte minst därför att förövarna har varit demokratier som USA. Det innebär stora faror. Legitimiteten i kritik som på goda grunder riktas mot Kina, Myanmar, Ryssland, Vietnam, Cambodia, Venezuela osv förlorar i trovärdighet. Det underminerar förklaringens auktoritet, enligt min mening.

Hur världen har hanterat de stora flyktingströmmar som vi sett de senaste åren, utgör en annan dyster påminnelse om hur tunn den demokratiska rättsstatens fernissan och skyddet för mänskliga rättigheter är. Europa med sina 500 miljoner invånare stänger i princip sina gränser – med hjälp av Libyen och Turkiet – som vi dessutom betalar ansenliga summor till för att hindra flyende att nå Europa. Det adresserar en synnerligen problematisk utveckling. Det förefaller som om, FNs allmänna förklaring och alla övriga MR-konventioner till trots,
de mänskliga rättigheterna har blivit förhandlingsbara.
Den bakomliggande tanken med FNs förklaring är ju att dessa rättigheter ska vara universella och utgöra minimiregler. Förbudet mot tortyr t.ex. framstår som uppenbart. Men likväl – i en för några år sedan genomförd undersökning bland tonåringar i USA visade det sig att så många som 61 procent tyckte att det var godtagbart att utöva tortyr. Hela 50 procent tyckte vidare att det var helt i sin ordning att döda en tillfångatagen krigsfånge om denne dödat en amerikan. Här har en markant förskjutning av balanspunkten ägt rum, uppenbarligen till det sämre. Bortsett från själva frågan om tortyr någonsin kan vara en effektiv förhörsmetod, är attitydförskjutningen påtaglig. Den distanserar sig oroväckande från mänskliga rättigheter. En tendens som åskådliggörs genom folkens nyvunna kärlek för odemokratiska ledare.

Skyddet av mänskliga rättigheter står inför stora utmaningar till följd av klimatförändringarna. Förra året fick 18,8 miljoner människor från 135 länder fly undan naturkatastrofer enligt uppgifter från organisationen Internal Displacement Monitoring Centres (IDMC). Enligt UNHCR är sannolikheten att behöva fly på grund av en naturkatastrof dubbelt så stor idag som på 1970-talet. Enligt en studie vid Cornelluniversitetet förra året kan så många som upp till två miljarder människor inom en 100-årsperiod tvingas lämna sina hem på grund av stigande havsnivåer till följd av klimatförändringar. Det innebär en femtedel av världens befolkning 2100. Klimatförändringarna kommer också att förvärra mat – och vattenbristen med åtföljande allvarliga konsekvenser för mänskliga rättigheter.

1948 var inte bara det år som FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs. Samma år slutförde George Orwell sin berömda roman 1984 där han vänt på de två sista siffrorna i årtalet. Och där han beskriver vad som händer i ett totalitärt samhälle där staten utövar total kontroll över sina medborgare. När man hör om utvecklingen i Kina på detta område kan man bara förfäras. Den gode Orwell skulle bli förvånad hur rätt han fick. Och hur fort det gick.

Med det finns positiva saker också. Fattigdomen har minskat kraftigt, vilket från ett mänskligt rättighetspersperspektiv är mycket glädjande.

En annan mycket positiv utveckling är den internationella jurisdiktionens ansvarsutkrävande och tillkomsten av ICC och andra brottmålsdomstolar där förövare ställts till ansvar.

Hur de mänskliga rättigheterna kommer att utvecklas är helt beroende på hur effektivt det internationella samarbetet fungerar. Över detta kan man dessvärre känna djup oro. Inte minst i ljuset av den uppenbara dysfunktionalitet som idag kännetecknar FNs säkerhetsråd.

Oförmågan att enas om ett ramverk för migration antyder att världen idag aldrig skulle kunna enas om ett likartat dokument som FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Därför måste detta vårdas omsorgsfullt. Och här har jurister i alla roller ett särskilt stort ansvar.