Ta hem de svenska IS-barnen och deras mammor

Situationen för kvinnorna och barnen i de kurdiska lägren al-Hol och Roj i Syrien är från humanitära utgångspunkter vidrig. Kvinnorna, kan till skillnad från barnen, vara såväl offer som förövare. I de fall misstanke råder om att kvinnorna begått brott ska mödrarna ställas till ansvar. Det måste på goda grunder emellertid starkt ifrågasättas om de frihetsberövande kvinnorna och barnen behandlas i enlighet med vad som följer av folkrätten.

Frågan om att repatriera dem som frivilligt anslutit sig till IS är inte okomplicerad. FN hävdar med rätta att medlemsstaterna har ett ansvar för att ta hem sina medborgare och att i förekommande fall åtala dem som misstänks ha gjort sig skyldiga till brott. Sverige har nu efter oändlig långbänk förklarat sig villigt att ta hem barnen, men icke mammorna. Aktiviteten kan inte beskrivas som hög. Sverige har inte heller begärt att frihetsberövade svenskar ska släppas. En hållning som inte är alldeles självklar att förstå.

Sju föräldralösa barn kom hem 2019 huvudsakligen tack vare en starkt engagerad släkting. Fler borde givetvis befrias från de fängelser de oförskyllt befinner sig i. Och de bör få åtföljas av sina mammor. Att skilja dessa barn från sina mammor är inte förenligt med Barnkonventionen. Och det gagnar inte en integration eller Sveriges säkerhet.

Läs gärna Världspolitikens Dagsfrågor om IS-familjernas öden!

”If it ain´t broke, don`t fix it”

Om statlig detaljstyrning av advokatetiska regler

I veckan publicerades en FN-rapport från FACTI, the High Level Panel on International Financial Accountability, Transparency and Integrity for Achieving the 2030 Agenda. Arbetsgruppen bakom rapporten tillsattes i mars 2020 på initiativ av Generalförsamlingens ordförande och ordföranden i Ekonomiska och sociala rådet.  I anledning av den nu pågående diskussionen om advokatetik och Advokatsamfundets disciplinära tillsyn finns skäl att något kommentera saken. 

FACTI har i uppdrag att analysera behovet av och föreslå åtgärder som det internationella samfundet kan behöva vidta för att uppnå FN: s hållbara utvecklingsmål på det finansiella området. Detta innefattar frågor om transparens, skattefrågor, mutor och korruption, penningtvätt, konfiskering m.m. 

Den nya rapporten https://www.factipanel.org/reports fokuserar på de hinder som finns för att uppnå 2030-agendans mål. Rapporten framhäver behovet av ökat globalt samarbete i syfte att åstadkomma finansiell integritet (vad som nu menas med detta begrepp) och därigenom en ”hållbar utveckling”. En systemförändring krävs enligt rapporten. Hela det globala finansiella systemet måste reformeras. För att kunna göra detta erfordras enligt rapporten långtgående åtgärder av politiker, den privata sektorn, civilsamhället och media. Dessa innefattar utökad lagstiftning såvitt avser finansiella aktörer som verkar på den internationella marknaden liksom avseende traditionellt fria yrken som advokater och revisorer.

Mycket av det som framkommer i rapporten är relevant såväl vad gäller analys, slutsatser och rekommendationer. Men det finns invändningar. En sådan gälller finanssektorns uppgivna bristande integritet och frågan om  advokaternas ställning och oberoende. 

På något oklara grunder hävdar FACTI-rapporten att självreglering inte fungerar. Rapporten angriper bland annat advokatsamfundens oberoende och ifrågasätter deras rätt till självreglering. Rapporten anvisar ökad styrning från staternas sida vad gäller fastställande av advokatetiska normer och tillsyn. International Bar Association:s, IBA, president Sternford Moyo fastslog omgående att FACTI-rapportens påstående att självreglering inte fungerar är felaktigt. 

Även om målen för hållbar utveckling i Agenda 2030 självklart ska efterstävas på det övergripande planet, är statlig detaljreglering av advokatyrket inte ett lämpligt  verktyg. Redan den penningtvättslagstiftning som införts innebärande att advokaten ska ange sin klient (utan dennes vetskap) till polisen vid misstanke om att klientens pengar åtkommits genom penningtvätt, utgör ett allvarligt åsidosättande av de advokatens kärnvärden som har uppställts i samhällets intresse: lojalitet, oberoende, tystnadsplikt och skydd mot intressekonflikter. Genom dessa regler har lojalitetsplikten fått en allvarlig törn. Det är häpnadsväckande att detta inte fått mer uppmärksamhet. Rekommendationer från Financial Action Task Force (FATF) har likväl fått betydande inverkan på lagstiftningen. Något som arbetsgruppen av rapporten av allt att döma dock inte finner tillräckligt. 

Advokater som bryter mot lag ska straffas som vilken annan medborgare som helst. Strafflag beslutas av de nationella parlamenten. Advokater som bryter mot god advokatsed ska i  tilldelas disciplinär påföljd, vilket i allvarliga fall föranleder uteslutning. Utformningen av det advokatetiska regelverket liksom tillämpningen ska beslutas och sanktioner verkställas av de oberoende advokatsamfunden.

Oberoende advokater är en hörnsten i en demokratisk rättsstat. Så är också rätten att fritt välja ombud. Utvecklingen de senaste åren inger oro härvidlag. Runt om i världen trakasseras, fängslas och döms advokater som en följd av att de utför sina yrkesplikter.. Inte sällan sammanblandas advokaten med klienten och de misstankar som riktas mot klienten. Advokater som företräder oliktänkande, människorättsaktivister, terrormisstänkta och homosexuella riskerar på många håll otillbörlig påverkan och rättsvidriga ingripanden från staten och från andra aktörer. Sanktionerna kan handla om uteslutning ur advokatsamfundet, förbud att representera viss klient, repressiva åtgärder i form av övervakning, häktning och även straffrättsliga påföljder. Yrkesförbud är vanliga. Sådana angrepp på advokater är särskilt utbrett i odemokratiska länder med inskränkningar i yttrandefriheten och andra grundläggande rättigheter, samt i länder med omfattande korruption. Och här går utvecklingen åt fel håll. Autokraterna firar dagligen triumfer. Antalet maktfullkomliga herrar med liten respekt för mänskliga fri-och rättigheter röner, egendomligt nog, stöd från stora grupper även i vår omedelbara närhet. Advokater i flera länder är utsatta för hårt tryck.

I de flesta  länder är advokatsamfunden och advokaterna reglerade i lag. I demokratiska rättsstater fyller denna lagstiftning det huvudsakliga syftet att värna advokatorganisationerna och ytterst advokaternas oberoende samt medborgarnas tillgång till fria och oberoende advokater även när statens egna intressen står på spel. En i hela den demokratiska världen vedertagen och grundläggande princip är att advokater skall stå fria i förhållande till domstolar, andra myndigheter och varje annat intresse som kan tänkas inkräkta på advokaternas möjligheter att handla såsom deras yrkesplikter kräver. I alla länder med anspråk på att vara en rättsstat finns också särskilda regler om advokater och deras verksamhet. I vissa fall kommer advokatens oberoende till uttryck i de nationella konstitutionerna. I andra fall kommer denna viktiga princip till uttryck i annan grundläggande nationell lagstiftning. Detta är ett ömtåligt system vars grundbultar lätt kan rubbas av statliga intressen. Detta gör att uppmärksamheten måste vara stor mot möjliga angrepp.

Att en oberoende advokatkår anses utgöra ett fundament för en väl fungerande rättsstat framgår av en rad folkrättsliga instrument; FN:s Basic Principles on the Role of Lawyers, Europakonventionen för mänskliga rättigheter, Europarådets rekommendation R(2000)21 (of the Committee of Ministers to Member States on the freedom of exercise of the profession of lawyer ), The African Charter on Human and Peoples’ Rights, 1981 och i The American Convention on Human Rights, 1969, bara för att nämna några.

Av Basic Principles on the Role of Lawyers framgår att upprätthållandet av rättssäkerhet och skyddet för mänskliga rättigheter kräver att alla människor har effektiv tillgång till juridisk rådgivning, som tillhandahålles av en oberoende advokatkår (”independent legal profession”). I advokatens yrkesplikter ingår att upplysa klienten om dennes rättigheter och skyldigheter, att biträda klienten och vidta rättsliga åtgärder för att skydda klientens intressen samt att företräda klienten inför domstolar, tribunaler och administrativa myndigheter. Det ankommer därvid på advokaten att värna om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, att iaktta lojalitet mot klienten samt att följa lag och vedertagna principer för advokatetik. Det åligger den verkställande makten att tillförsäkra advokaterna garantier som möjliggör för dem att utföra sitt advokatuppdrag utan någon form av obehörig inblandning. Myndigheterna är skyldiga att tillhandahålla adekvat skydd för advokater när deras  säkerhet är hotad. Också rätten till ett försvar är garanterad i en rad internationella konventioner. I Basic Principles on the Role of Lawyers fastslås vidare rätten att bli representerad av en advokat inför domstol samt rätten till immunitet för uttalanden som advokaten i sin yrkesutövning gör i god tro inför domstol m.m.

De allra flesta advokatsamfund uppställer höga etiska krav på sina medlemmar och har en effektiv regeltillämpning. Det är en vanförställning att tro att ökat statligt inflytande över den disciplinära verksamheten leder till effektivare eller strängare regeltillämpning. Erfarenheterna från andra länder talar sitt tydliga språk. Statlig styrning leder varken till högre kvalitet, snabbare handläggning eller hårdare påföljder. Om det ansvarsfulla sätt på vilket Advokatsamfundets disciplinära verksamhet har skötts  kan allmänhetens representanter i Disciplinnämnden vittna.  Den omständigheten att enstaka advokater inte alltid följer de etiska normerna är inte ett argument för att radikalt förändra systemet. Det vore att kasta ut barnet med badvattnet. Brott mot regelverket förekommer inom advokatkåren, liksom bland andra grupper, däribland ingenjörer, arkitekter, läkare, forskare och politiker.

Slutsatsen av att regelbrott förekommer är inte politisk detaljreglering utan snarare ett utvidgat konstitutionellt skydd för oberoendet. Advokatsamfundet kommer säkert att hantera nu påstådda regelbrott i vederbörlig ordning. Det innefattar både en grundlig utredning av fakta, vederbörlig skyndsamhet ii handläggningen och upprätthållande av gängse rättssäkerhetsprinciper. Det saknas varje skäl anta att Advokatsamfundet inte skulle klara den uppgiften. 

Jag utgår från att Advokatsamfundet kommer att bevaka FACTI-rapportens vidare öden. Advokaterna måste ju fortsätta att hävda respekten för yrkets grundläggande principer. På dessa har vissa politiker som vill framstå som handlingskraftiga en benägenhet att tafsa när populismen så anses kräva.

Om Advokatsamfundets disciplinverksamhet

En livlig debatt om advokater och Advokatsamfundets disciplinverksamhet har den senaste tiden ägt rum. Det är förståeligt. Flera uppmärksammade anmälningar mot advokater har inkommit till Disciplinnämnden det senaste året. Media har av naturliga skäl redovisat detta. Allmänheten har givits bilden av ett system som fungerar dåligt. Rop på reformer skallar. Justitiekanslern har klagat till Högsta domstolen i ett ärende där Disciplinnämnden valt att inte utesluta en advokat som brutit mot av åklagaren restriktioner. Politiker har uttalat sig om hur systemet  borde vara.

I en stundom rätt upphetsad debatt finns anledning till reflektion. Det finns  skäl att sätta kyrkan mitt i byn. 

Advokatsamfundet och dess Disciplinnämnd är reglerat i rättegångsbalken. När Advokatsamfundet vid inträdesprövningar och disciplinär tillsyn bedriver offentligrättslig verksamhet  ska  lag och hävdvunna rättsprinciper tillämpas. Detta innebär krav på lagbundenhet även när medias rapportering inbjuder till snabba och handlingskraftiga åtgärder.

 Advokatsamfundets disciplinära verksamhet är underkastad Justitiekanslerns och – ytterst – Högsta domstolens tillsyn. I Disciplinnämnden finns tre av regeringen utsedda allmänna representanter. En av dem nomineras av de borgerliga, en ledamot nomineras av de socialdemokratiska samarbetspartierna. En ledamot är normalt en tidigare domare eller annan representant från rättsväsendet. Dessa personer har under de 20 år som jag medverkat visat hög integritet och aktivt bidragit till nämndens arbete. Jag kan inte erinra mig att det någon gång gått en skiljelinje mellan allmänhetens representanter och advokaterna. Om skiljelinjer i sällsynta fall förekommit har detta berott på olika individuella bedömningar av förhållandena i det enskilda fallet – inte på partipolitiska hänsyn.

Advokater är enligt lag skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed följer av regler om god advokatsed, Disciplinnämndens avgöranden och styrelsens vägledande uttalanden. Åsidosätter eller bryter en advokat mot god advokatsed finns det reglerat i rättegångsbalken vilka påföljder som är aktuella. 

Om advokater allvarligt bryter mot god advokatsed riskerar de ytterst att uteslutas. Förutsättningarna härför liksom påföljderna följer av rättegångsbalken. 

När vissa högprofilerade politiker uttalar sig om Advokatsamfundets disciplinära verksamhet infinner sig inte sällan en känsla av uppgivenhet. Det finns skäl att påminna om några enkla grundprinciper.

Också den mest förhärdade brottsling är tillförsäkrad rättsstatens skydd.

Advokaternas främsta plikter är att visa oberoende i förhållande till  alla ovidkommande intressen, att vara lojal mot klienten, att iaktta sin tystnadsplikt och, för att kunna infria  dessa plikter, stå fri från  intressekonflikter.

Det är inte så som vissa debattörer felaktigt hävdar att Advokatsamfundet eller dess ledamöter har privilegier. Det är klienterna som har rättigheter och advokaterna som har skyldigheter. Några privilegier tillkommer inte advokaterna.

I alla civiliserade rättsstater har en misstänkt rätt till ett försvar och till att fritt välja sin advokat. Det är en god ordning. Betänk det motsatta förhållandet.

Men, om advokater missköter sig ska de inte åtnjuta förtroendet att få kalla sig advokat. Då ska de i allvarliga fall uteslutas. Vi tog för några år sedan initiativ till att även kunna utesluta advokater pga händelser utanför advokatverksamheten. Det ledde till en nödvändig lagändring. Samfundet initierade också en omfattande proaktiv tillsyn.

Om advokater åsidosätter god advokatsed utan att förtjäna uteslutning riskerar de varning med straffavgift. Jag delar uppfattningen att straffavgiften bör höjas från den sedan många år lagstadgade maxavgiften om 50 000 kronor. Men då måste också advokaten ha reell möjlighet till effektivt rättsmedel. Man måste få kunna begära domstolsprövning om man menar att fel förekommit. Här krävs en ändring av rättegångsbalken. 

Att interimistiskt kunna avstänga advokat är en fråga som kan diskuteras. Jag är emellertid inte övertygad om det kloka i denna tanke. För även för ett sådant ingripande beslut krävs ett stort mått av rättssäkerhet. Även ett interimistiskt beslut måste kunna överprövas. Och därmed kan den eftersträvade effektiviteten gå förlorad. Men, frågan är värd att prövas.

Jag ser fram emot resultatet av det reformarbete som enligt uppgifter i media lär pågå.

Om besinning när dreven går

Det har inte undgått någon att världen befinner sig i en pandemi. Den  ställer stora och nya krav på samhället och på medborgarna. Svaren på hur smittskyddet bör  lösas är förstås inte självklara. Man får utgå från att att alla ansvariga tjänstemän och politiker, oavsett politisk inriktning eller position, är omdömesgilla, kunniga och att de gör sitt bästa. Likväl  är det sannolikt så att med facit i hand vissa beslut  kommer visa sig ha varit mindre lämpliga eller effektiva. Utvärderingen pågår och kommer att så göra.

 Det  pågår i media ett drev som stundom för tankarna till Grönköpings veckoblad. Jakten på politiker och myndighetspersoner som påstås har brutit mot myndigheternas rekommendationer slår alla rekord. Den moraliska upprördheten går över alla rimliga gränser. Många är de ledarskribenter, politiska motståndare och andra missnöjda, med stödtrupper på sociala medier, som i ett mindre klädsamt självförhärligande utdelar bannbullor. Tydligt är att många fördömanden bygger på förhoppningen att partipolitiska poänger skall vinnas. Detta eländiga spel skadar medborgarnas förtroende för berörda politiker och tjänstemän. Och det väl det som är poängen.

Att vi har en upptagen justitieminister som köar för att köpa en sen julklapp till sina gamla  föräldrar, en hårt arbetande statsminister som handlar reservdelar till sin rakapparat, en finansminister som till synes ensam besöker  en uthyrningsfirma för längdåkningsskidor, en generaldirektör som rest till Kanarieöarna för att träffa sin familj och en tjänsteman som givit ut en långt tidigare färdigställd bok om hälsa har hetsat upp medierna till den grad att ropen skalla på skam och avgång. Proportionerna mellan förmenta överträdelser och yrkade påföljder har helt tappats bort. En sådan analys hade varit rimlig – om man varit intresserad av en saklig debatt. Men sådant intresserar sällan drevkarlar av båda könen. 

Signalvärdet av att någon makthavare avviker från rekommenderade försiktighetsregler kan givetvis,  diskuteras. Men dess betydelse bör inte överdrivas. Väldigt många människor tillåter sig då och då avvikelser från normerna för lämpligt beteende i smittskyddshänseende.  Så vem bör kasta första stenen? Ty, som den ”vuxne” oppositionsledaren själv medgav, hade även han varit ute i julhandeln. Fullt förståeligt. Och inget som bör föranleda hemska straff.

De villebråd som nu jagas har inte, såvitt känt, brutit mot någon bestämmelse. De har utifrån  sitt eget omdöme gjort avvägningar. Dessa kan måhända vara förenade med brister. Jag saknar möjlighet att bedöma det. Men, förtjänar de det besinningslösa drev som nu riktas mot dem? När nu Dan Eliasson känt sig nödsakad att avgå från MSB vem står då i tur? Och alla de som själva åkt till Sälen, Spanien, Malta eller julhandlat, hur ser de på sin roll? 

Ett samhälle som bejakar det illasinnade felfinneriet och det avundsjuka föraktet mot vad man på oklara grunder uppfattar som samhällets elit är inte ett sympatiskt samhälle. Det är ett samhälle som bygger på missunnsamhet och opåkallat misstänkliggörande, inte sällan motiverat som viktigt ”ansvarsutkrävande”.  Ett samhälle som ogenerat ger livsluft åt dem som mot bättre vetande och med dunkla motiv ägnar sig åt misstänkliggörande av personer man ser som sina motståndare har allvarliga bekymmer. Man offrar bra människor på moralismens altare. Det ligger en fara i att dreven tillåts styra. Den faran skapar ängsliga tjänstemän och ängsliga politiker. Det är dags att sansa debatten. Regeringen och myndigheterna gör sitt bästa. Låt oss stödja dem i detta svåra arbete och i den allvarliga situation vi befinner oss i. Det handlar inte om att makten inte ska granskas. Men, den ska granskas på sakliga grunder. Om jag fick önska något så skulle det vara  att regeringen återgår till sin sakliga hållning från i våras och inte blir ger efter för de  krafter som drivs av känslostyrd moralism. Vi står inför en stor utmaning – en pandemi. Men, det är inte ett tredje världskrig. Besinning var ordet.

När rättssäkerhet blivit ett skällsord

Expressens namnkunniga politiska ledarskribent Anna Dahlberg skriver på Annandagen https://www.expressen.se/ledare/ledarsnack/manniskor-litar-inte-pa-att-staten-kan-skydda-dem/ hur ensidigt fokus på rättssäkerheten enligt en intervjuad åklagare lett till att Sverige släpar efter i kampen mot gängbrottsligheten.

Dahlberg konstaterar missnöjt att det länge var advokaterna och Advokatsamfundets generalsekreterare som syntes i den kriminalpolitiska debatten och då varnade för politiska förslag ”som påstods hota rättssäkerheten”.

Riksåklagarens reviderade riktlinjer 2017 om anhållande av unga, som syftar till att Barnkonventionen ska respekteras, beskrivs vara ett uttryck för att inte ens Åklagarmyndigheten orkade stå upp för det brottsbekämpande perspektivet.

Den intervjuade åklagaren tror att advokaternas kritik av olika lagstiftningsinitiativ har hämmat debatten och gjort att ”lagstiftningen ligger långt efter”. Dahlberg diskuterar om likheterna mellan migrationspolitiken och kriminalpolitiken. De som värnat principerna har enligt Dahlberg funnit verkligheten vara av underordnad betydelse. Ett påstående som enligt min mening saknar grund. Det är precis tvärtom. Advokater och andra som argumenterar för vidmakthållande av rättsstatens principer och en human människosyn lever just i verkligheten. De företräder flyktingar, brottsoffer och människor som är misstänkta för brott.  Och de ser konsekvenserna av en urholkad asylrätt, en ökad repression och riskerna för en urholkad rättssäkerhet i lagstiftning och rättstillämpning.

Den intervjuade åklagaren känner att ”vi i Sverige blivit för enkelspåriga när vi bara fokuserar på att inga oskyldiga ska dömas”. Hon uttrycker också missnöje med att domarna i debatten ofta tar parti för advokaterna. Skälet är enligt åklagaren att domare är rädda, konservativt lagda och känner sig trygga med att göra som man alltid gjort. Det är till och med så enligt åklagaren att beviskraven har höjts märkbart under senare, år särskilt i mål där avgörande bevis saknas. Något som för medborgare i allmänhet borde uppfattas som något positivt.

Jag har precis läst Anne Applebaums bok Demokratins skymning. Den speglar vad som kan hända i ett samhälle när grundläggande rättsprinciper överges. Och det som var otänkbart att uttrycka för tjugo år sedan har blivit normalitet. Boken kan tjäna som illustration till varför jag hoppas att  Advokatsamfundet fortsätter att värna rättssäkerheten, att åklagarna upprätthåller sin objektivitetsplikt och att domarna tillämpar lag, prövar bevisning och fastställer påföljd enligt erkända rättsprinciper. Och att advokaterna upprätthåller sina kärnvärden; oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och frånvaro av intressekonflikter.

Avslutningsvis finns skäl påminna om att de rättsstatens principer som ställs mot det Dahlberg kallar verkligheten möjliggör för Expressens liberala ledarsida och åklagare att fritt uttrycka sina åsikter i rättspolitiska frågor hur konstiga de än må vara.

Om regeringens lagrådsremiss Covid-19-lag

Regeringen har idag skickat en lagrådsremiss med förslag till lagstiftning innefattande särskilda begränsningar för att sprida Covid-19. Den överensstämmer i allt väsentligt med en promemoria som remitterats till ett stort antal remissinstanser under december månad.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska med stöd av lagen kunna vidta olika åtgärder för att motverka trängsel eller på annat sätt förhindra smittspridning. Om det är nödvändigt ska begränsningar som innefattar betydande inskränkningar i våra grundlagsskyddade och av Europakonventionen skyddade rättigheter kunna vidtagas. Sådana beslut ska underställas riksdagens prövning inom två veckor (en förbättring i förhållande till promemorian som föreslog 30 dagar) från datum för beslutet. Endast vissa beslut av länsstyrelsen respektive polismyndigheten ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas i Kammarrätt. Lagstiftningen ska träda ikraft redan den 10 januari 2021 och upphöra att gälla vid utgången av september 2021.

Frågan om regeringen ska ges en utökad makt vid nödsituationer har diskturats i olika sammanhang. Grundlagsutredningen (SOU2008:125) föreslog med hänvisning till SOU 2008:61 att en särskild reglering skulle införas som innebar att regeringen vid nödsituationer under vissa förutsättningar får meddela föreskrifter som enligt grundlag ska meddelas av riksdagen. Bakgrunden var att även om regeringsformen innehåller relativt omfattande möjligheter till delegation av normgivningsmakt inom det offentligrättsliga området bedömdes delegationsreglerna inte vara tillräckliga för att hantera behovet av snabb normgivning i nödsituationer. En väsentlig brist som uppmärksammades var delegationsbestämmelsernas inom det civilrättsliga området. I en nödsituation kan behov uppkomma att meddela föreskrifter med kort varsel som t ex rör kommunikation och finansiella marknader. Förslaget gick ut på att ge regeringen ett generellt bemyndigande, med vissa undantag, att meddela förskrifter som enligt grundlag ska meddelas av riksdagen. I förslaget skulle en sådan av regeringen utfärdad föreskrift upphöra att gälla senast tolv dagar efter utfärdandet. Föreskriften skulle så snart som möjligt efter utfärdandet underställas riksdagen för prövning. Om riksdagen godtog dem skulle de utfärdas genom lag. Grundlagsutredningens förslag kom inte att genomföras. Det ansågs inte föreligga något behov. Verkligheten har genom Covid 19 visat på behovet av en enhetlig och adekvat reglering av delegering av normgivningskompetensen.

Detta ledde i våras till att ett tillfälligt bemyndigande i smittskyddslagen infördes. Detta förslag kritiserades av en rad remissinstanser och av Lagrådet i yttrande 6 april 2020. Bemyndigandet förlängdes inte och upphörde att gälla 30 juni 2020. 

Grundlagen och Europakonventionen är till för att skydda den demokratiska rättsstatens principer och grundläggande rättigheter. Detta gäller alldeles särskilt i tider av oro och kris. Det är inte, som vissa aningslöst synes förespråka, att dessa kan åsidosättas bara för att det råder en pandemi. Det är precis tvärtom. Något som tydligt framgår av Lagrådets yttrande från i våras. 

I sak kan invändningar riktas mot förslaget när det gäller beredningen, lagens giltighetstid, tillämpningsområdet, omfatttningen av föreskrifter och beslut, proportionalitetsbedömningen, underställning till riksdagen, överklagande m.m. Jag föreslår läsning av JO s yttrande som på ett pedagogiskt sätt adresserar de svåra problem som är förenade med denna typ av reglering. Att överlämna åt regeringen att fatta mycket långtgående beslut som annars skulle fattas av riksdagen kräver noggrann analys. 

Risken för missbruk måste motverkas genom begränsad giltighetstid och att föreskrifterna underställs riksdagen så fort som möjligt. Det var därför klokt av regeringen att i ljuset av remisskritiken förkorta tiden för underställande till två veckor. Jag skulle dock ha föredragit att det stod snarast och senast inom två veckor.  Till detta kommer att det återstår att ha en kortare giltighetstid än vad som föreslagits, även om giltighetstiden förkortats. Om behov skulle föreligga finns alternativet att istället förlänga giltighetstiden.

När känslor och partipolitik tar överhanden krävs besinning

Den senaste tiden har inneburit ett ökat antal smittade och döda i Covid. Detta innefattar stort lidande och stor sorg. Och ett misslyckande, i meningen att vi i likhet med de flesta länder inte lyckats skydda de äldre. Corona – kommissionen har presenterat sitt betänkande, innefattande relevant kritik av de allvarliga systembrister, som belastat svensk äldrevård sedan 1990-talet och som tidigare bekräftats av bl.a. Äldreutredningen. För detta bär alla statsbärande politiska partier ansvar; tidigare och nuvarande regeringar, liksom kommunala och regionalpolitiska företrädare. Oss väljare ej att förglömma. Att idag som vissa, politiker och andra, ägna sig åt närmast vulgär pajkastning, är därför mindre klädsamt.

Alla de som nu tar heder och ära av statsministern, socialministern, generaldirektören för Folkhälsomyndigheten och framförallt statsepidemiologen Anders Tegnell borde överväga en mindre aggressiv hållning. Det har sannolikt, allt annat vore förvånande, retrospektivt gjorts felbedömningar i kampen mot pandemin. Men, det kan vara bra att erinra sig att beslut fattas på grund av den information som vid tillfället finns tillgänglig. En klok idé vore därför att avvakta alla förhastade slutsatser.

I gårdagens DN skriver Richard Swartz https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-svenskarna-har-tagit-sig-igenom-den-andra-vagen-battre-an-andra-europeer/ en utmärkt sansad och klok artikel om den svenska pandemidebatten och farorna med att tillgodose önskemålen om krafttag och inskränkningar i våra grundlagsskyddade rättigheter. Jag föreslår läsning av denna. Swartz sätter nämligen perspektiv på den svenska debatten, som enligt min mening tappat alla proportioner. Göran Greider i Dala-Demokraten har också skrivit på samma tema. Liksom Vidar Andersson.

Det är olustigt när viktiga samhällsfrågor blir offer för känslostyrda och personfixerade debatter. Det är sorgligt att se hur vanligtvis kloka personer hemfaller åt den i bästa fall aningslösa och osakliga jakten på syndabockar. Denna utveckling bidrar till att underminera tilltron till samhällets institutioner och att vi tappar proportioner. Ansvarsutkrävande är viktigt. Men det kräver mer än känslor, åsikter och rop på åtgärder. Framförallt är det en god ordning att ha nödvändiga fakta när ansvar ska utkrävas. 

Av alla de som har haft synpunkter, framfört kritik eller ifrågasatt den svenska strategin har få kommit med konstruktiva, alternativa och effektiva förslag på lösning av pandemin och dess konsekvenser. Och som Schwarz påpekar. Det är inte Sverige som utmärker sig. Det är våra nordiska grannländer.

I en parlamentarisk demokrati utkrävs ansvar vid allmänna val. Det finns som bekant också möjlighet för riksdagen att rösta om misstroende mot statsministern och enskilda statsråd. Att under pågående pandemi framföra avgångskrav mot statsråd och enskilda tjänstemän är dock inte en självklar åtgärd. Partipolitik och känslostyrd aktivism är dåliga rådgivare mot Covid. Pandemin borde inte vara en partipolitisk fråga. Den är en alltför allvarlig samhällelig utmaning för det. Osakliga personangrepp på enskilda tjänstemän är inte heller godtagbart. Att fokusera på statsepidemiolog Anders Tegnell förefaller därför synnerligen oklokt.

Alla de som nu ropar på behovet av att ge regeringen mer kraftfulla verktyg bör tänka efter. Det handlar ytterst om att upprätthålla grundläggande demokratiska samhällsprinciper i ett land som har varit en ledande välfärdsstat. Inskränkningar i våra demokratiska rättigheter ska endast kunna göras om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det kräver att det finns ett behov, att åtgärden blir effektiv och att inskränkningen är proportionerlig. Regeringens förslag att utreda frågan om möjligheten att införa undantagstillstånd inger i sammanhanget oro, liksom utformningen av det nyligen presenterade förslaget till pandemilag. Låt oss hoppas att regering och riksdag besinnar sig vid utformningen av ny lagstiftning. 

Corona-kommissionen är en bra grund att stå på för en långsiktig lösning på systembrister och ansvarsfördelning, inte minst inom äldrevården. Låt oss hoppas att alla politiker gemensamt tar dess slutsatser på allvar och omgående rättar till de allvarliga systembrister som @mats_melin och Coronakommissionen redovisat.

Biden och Harris inger hopp för mänskliga rättigheter

Dödsstraff är barbariskt och hör inte hemma i en civiliserad demokratisk rättsstat. Bara i USA har 160 personer som dömts till döden senare frikänts. 

Det är därför mycket glädjande att konstatera att USAs kommande president Joe Biden har utlovat att han ska avskaffa det federala dödsstraffet i USA och ersätta det med livstids fängelse. Han har vidare lovat att verka för att motsvarande åtgärder även genomförs på delstatsnivå. Kamala Harris, tidigare åklagare , har i likhet med president Carters vicepresident Walter Mondale, också han åklagare, alltid varit en uttalad dödsstraffsmotståndare. Hon förband sig när hon kandiderade till posten som distriktsåklagare i San Francisco att aldrig yrka på dödsstraff. I sin kampanjplattform inför presidentvalet förklarade hon att hon skulle verka för ett moratorium för federala avrättningar.

Joe Biden och Kamala Harris skiljer sig väsentligt från Trumpadministationen, som bland annat återupptog de federala avrättningarna, efter ett uppehåll som varat sedan 2003. Därefter har den amerikanska federala regeringen hunnit avrätta sju fångar. Detta är bedrövligt.

Man kan lätt förena sig med de som känner tillförsikt inför nästkommande amerikanska presidentskap.

Sans och balans efterlyses i kampen mot gängen

När man lyssnar på den alltmer upphetsade debatten i rättspolitiska frågor kan man konstatera att känslorna förfaller styra fritt och aningslöst. Det gäller inte bara på sociala medier och på vissa ledarsidor. Senaste veckan har två partiledare som tillsammans vill regera Sverige utmärkt sig genom att presentera allehanda fantasifulla förslag. 

KDs partiledare föreslog att Sverige ska bygga fängelser utomlands i länder som Afganistan och Somalia där utlänningar som är dömda i Sverige ska avtjäna sina straff. Kalaset skulle finansieras av medel från biståndsbudgeten. Några dagar senare lanserade Ms partiledare ideén att barn ska kunna tvångsomhändertas av polis och åklagare på den grunden att de är barn till föräldrar i kriminella nätverk. När man läste Ms förslag och lyssnade på dess partiledare i gårdagens lördagsintervju inställde sig frågan hur detta ogenomtänkta förslag ens hade kunnat lämna skrivbordet. Tanken att tvångslagstiftningen, som syftar till att skydda barn ska användas som en signal till föräldrarna och en bestraffning strider mot lagstiftningens syfte. Till det kommer att dagens lagstiftning medger ingripande om barn riskerar att fara illa. Men, den utgår från att skydda alla barn. Att särbehandla en därtill svåridentifierad grupp som barn till kriminella saknar verklighetsförankring. Hur rättstillämpningen är tänkt att gå till kan man bara gissa. Att överlåta till polis och åklagare att utföra socialtjänstens åligganden synes mindre genomtänkt för att uttrycka sig försiktigt. Man hade lätt kunna förledas att tro att förslaget liksom intervjun med partiledaren i denna del var satir. Men, nej det var ett allvarligt menat förslag. 

Det som aldrig hade kunnat uttryckas för några år sedan är nu legio i många sammanhang. Jag måste medge att jag finner det anmärkningsvärt. Tonläget i debatten har återigen, efter en kortare pandemi-borgfred,  övergått till hånfulla påhopp av alla de som efterlyser lite sans och balans i debatten. Och som inte är beredda att kasta alla rättsstatens principer överbord i kampen mot gängbrottsligheten.

Vi har stora problem med gängrelaterad brottslighet. Detta är ingenting nytt. Icke desto mindre mycket allvarligt. Frågan hur denna brottslighet ska beivras är dock komplicerad. Ropen på inskränkningar i rättssäkerheten och strängare straff är enligt min mening huvudsakligen verkningslösa. Det är sannolikt så att om man inför livstids fängelse för bokföringsbrott så kommer den typen av brottslighet att sjunka. Men när det gäller våldsbrott så gäller inte samma antagande. Våldtäktsmän och mördare läser inte rättegångsbalken inför att ett brott begås,  för att därefter besluta om vilken åtgärd man ska vidta. De återkommande kraven på strängare straff sanktioneras dock numera av en majoritet i riksdagen. Forskningen ger emellertid inte stöd för att brottsligheten minskar vid höjda straff. En titt på utvecklingen i USA, som har en av världens största fängelsepopulationer antyder detsamma. 

Men, när politiker vill visa handlingskraft är det lätt hänt att man i skydd av medborgarnas oro och i all välmening blir lite för entusiastisk. Det numera återkommande kravet på införande av anonyma vittnen är ett sådant exempel. Att bortsett från den rättsosäkerhet som anonyma vittnen innebär, tro att dessa effektivt skulle lösa problemet med att många inte vågar vittna saknar grund. Det visar erfarenheten från de länder där man tillämpar detta system. 

Däremot måste man vid brottsbekämpning godta inskränkningar i integriteten. Vissa integritetsinskränkande åtgärder måste kunna vidtas i syfte att såväl förhindra brott, som att lösa brott. Under de senaste tjugo åren har användningen av hemliga tvångsmedel ökat dramatiskt. De brottsbekämpande myndigheterna har i huvudsak fått de verktyg de efterfrågat. Redan 2006 infördes möjligheten för polisen att i preventivt syfte avlyssna personer som inte var misstänkta för brott. Vad de önskemål om utvidgad möjlighet till avlyssning av ännu inte misstänkta personer och grupper skulle innebära, som nu förs fram av polis och politiska partier, har inte klargjorts. En sak kan man dock konstatera. Trots den massiva övervakning och avlyssning som införts har kriminaliteten inte minskat. Det borde leda till frågan vilken slutsats man ska dra av nyttan med dessa åtgärder och om det inte är andra åtgärder som i första hand krävs. 

Polisen förtjänar emellertid vår stora respekt. De riskerar faktiskt sina liv dagligen för att förhindra brott, lösa brott och skydda vår befolkning. De utsätts allt oftare för hot och angrepp. Det är synnerligen allvarligt och måste med kraft förhindras och beivras. 

Utöver att lagföra kriminella är den centrala frågan för att komma tillrätta med gäng-brottslighet, oberoende om det handlar om familjer, klaner eller motorcykelgäng, att hindra nyrekryteringen av unga till kriminell verksamhet. Det kräver utöver polisnärvaro, långsiktiga insatser på det preventiva planet som fokuserar på satsningar på förskola, skola, bostäder och sociala insatser där Integrationen av nyanlända måste prioriteras. Att skrota omedelbarhetsprincipen är inte ett sätt att rättssäkert och långsiktigt hindra nyrekryteringen av unga till den kriminella världen. Detta sagt är det inte uteslutet att förändringar i det processrättsliga regelverket kan diskuteras. 

Den slagordsmässiga och osakliga diskussion som för närvarande pågår i det politiska samtalet är förnedrande för medborgaren. Kopplingen mellan invandring och gängkriminalitet kräver varsamhet. Att människor som inte är integrerade i samhället, invandrare eller inte, är överrepresenterade i kriminalitet är inte någon nyhet. Det är dock inte så att invandrare är kriminella och svenskar inte. Det är inte så att alla de invandrare som är verksamma inom vård och hemtjänst har kommit hit för att begå brott. De övervägande majoriteten har istället bland annat tagit hand om våra gamla och sjuka. De har gjort det som infödda svenska medborgare inte anser sig vilja göra. 

Rättsstaten sopad under mattan

EU:s ledare har efter långa förhandlingar enats om ett unikt räddningspaket hänförligt till följderna av Corona pandemin och en budgetram för åren 2021–2027. Detta måste betecknas som en stor framgång för samarbetet inom EU och för EU:s framtid. Alla europeiska ledare förefaller också märkbart nöjda med resultatet.

Man brukar säga att efter en bra förhandling ska alla vara lika missnöjda. Det är också en rättvisande bild av vad en förhandling normalt innebär. Nämligen, att alla parter inte kan få igenom alla sina krav. Då är det inte en förhandling. Alla måste avstå från något. När alla länders företrädare, Ungerns och Polens alldeles särskilt, nu istället ger uttryck för seger finns skäl att se upp.  

Överenskommelsen, eller som den kallas ”de slutsatser som Europeiska rådet antog vid mötet ” upptar 68 sidor text med en kortare inledning följt av rubriker som NEXT GENERATION EU, DEN FLERÅRIGA BUDGETRAMEN FÖR 2021–2027, ÖVERGÅNG, NÄSTA STEG.Därefter följer en bilaga innehållande rubrikerna HORISONTELLA FRÅGOR, UTGIFTER,SAMMANHÅLLNING, RESILIENS OCH VÄRDEN, NATURRESURSER OCH MILJÖ, MIGRATION OCH GRÄNSFÖRVALTNING, SÄKERHET OCH FÖRSVAR, GRANNLÄNDER OCH OMVÄRLDEN, EUROPEISK OFFENTLIG FÖRVALTNING, INKOMSTER.

Man hade på goda grunder kunnat förvänta sig en rubrik benämnd RÄTTSSTATEN. Men det fann uppenbarligen inte de 27 ledarna för unionens medlemmar nödvändigt. Sverige uppgavs dock intill igår kväll förorda ett krav på att respekten för rättsstatliga principer ska upprätthållas som villkor för mottagande av bidrag och stöd. Detta krav har synbarligen inte beaktats i överenskommelsen. Jag förstår inte hur statsministern kan hävda motsatsen.

Begreppet rättsstat nämns endast vid två tillfällen i bilagan till överenskommelsen. I punkten A24 under rubriken DEN FLERÅRIGA BUDGETRAMEN FÖR 2021–2027 stadgas att;

”Unionens ekonomiska intressen ska skyddas i enlighet med de allmänna principerna i unionsfördragen, särskilt värdena i artikel 2 i EU-fördraget.

Europeiska rådet framhåller vikten av att unionens ekonomiska intressen skyddas. Europeiska rådet framhåller vikten av att rättsstatsprincipen respekteras”.

Detta upprepas ordagrant i punkten 22 under rubriken HORISONTELLA FRÅGOR följt av punkten 23 som stadgar:

”Mot bakgrund av detta kommer en villkorsordning att inrättas för att skydda budgeten och NEXT GENERATION EU. I detta sammanhang kommer kommissionen att föreslå åtgärder vid överträdelser, som ska antas av rådet med kvalificerad majoritet.

Europeiska rådet kommer att återkomma till frågan inom kort”.

Man kan konstatera att det enligt överenskommelsen är unionens ekonomiska intressen som ska skyddas med hänvisning till artikel 2 i EU-fördraget. Där stadgas: ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rätts­staten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som känne­tecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män”. Överenskommelsen rimmar i denna del illa med fördraget.

EU:s ledare har genom överenskommelsen i realiteten sopat rättsstaten under mattan. Det finns idag inte några villkor eller någon reglering som anvisar konsekvenserna vid överträdelse av artikel 2 i EU-fördraget. Ungern och Polen har tillåtits bestämma. Jag förstår att de utropar sig som segrare.

Med all respekt för statsministerns goda vilja, krävs det mer när man förhandlar med oseriösa parter. Då kan man inte sopa problemen under mattan och tro att de ska lösa sig. Jag ser fram emot Europeiska rådets återkommande. Jag hoppas att statsministerns tolkning av överenskommelsen kommer att infrias. Dessvärre känner jag inte någon tillförsikt härvidlag. Och, det kan väl inte vara så att de förfaranden som kommissionen inlett mot Ungern och Polen kommer att dras tillbaka? I bästa fall har jag fel.