Om rasism och det inhumana dödsstraffet

Häromdagen lämnade Reprieve sin senaste rapport om rasism och verkställighet av dödsstraff  i USA. Rapporten är resultatet av över ett års utredning.

Rapporten är den första i sitt slag. Den går i detalj igenom alla dödliga injektionsavrättningar som brutalt gått fel under det senaste halvseklet i USA. Bland annat konstateras att svarta människor hade 220 % högre risk att drabbas av en felaktig avrättning än vita människor. Detta visar att rasismen i det amerikanska rättssystemet inte slutar i polisstationer och rättssalar, utan löper hela vägen till avrättningskammaren.

Länder som alltjämt har kvar dödsstraffet hävdar att de kan verkställa dödsstraffet på ett humant sätt. Detta stämmer inte. Dödlig injektion introducerades som ett snabbt, smärtfritt och humant sätt att döda. I praktiken går dock dödliga injektioner fel oftare än någon annan avrättningsmetod och har orsakat några av de längsta och mest plågsamma avrättningarna i USA:s historia. Mer än en fjärdedel av avrättningarna som gick fel i USA varade i över en timme.

Förhoppningsvis kan rapporten bidraga till att dödsstraffet i USA och andra länder snarast förpassas till historien.

 

 

 

 

 

Om folksuveränitet och internationella samarbeten

Sveriges förestående inträde i Nato, liksom det nyligen ingångna avtalet med USA om försvarssamarbete, reser principiella frågor om formerna för Sveriges ingående av bindande överenskommelser med främmande makter och mellanstatliga organisationersamt deras rättsliga och demokratiska konsekvenser.

Internationella överenskommelser ingås av regeringen under konstitutionellt ansvar. Riksdagen saknar möjlighet att ta över denna funktion. Riksdagens godkännande krävs vid ändring i svensk lag eller när överenskommelsen är av särskilt stor vikt.

Några viktiga frågor i detta sammanhang är följande: Hur långt kan regeringen då gå utan att underställa riksdagen frågan och vad är riksdagens beslut egentligen värt när regeringen redan folkrättsligt bundit Sverige genom att utan förbehåll ingå en överenskommelse? Till detta kommer frågan om EU-nämndens inte alldeles självklara roll som ”ställföreträdare” för riksdagen.

Genom Sveriges bundenhet på grund av internationella överenskommelser och den normbildning som i allt snabbare takt växer fram, helt eller delvis utanför riksdagens kontroll, har riksdagens roll försvagats. Utgångspunkten i regeringsformen är ju dess grundbult, nämligen, som alla känner till,  att all offentlig makt utgår från folket. Och att denna makt utövas under lagarna. Dessa utgångspunkter synes dock i viktiga avseenden  närmast överspelade. Efter EU-inträdet, Europakonventionens införlivande med svensk lag och senast Lissabonfördraget, äger den övervägande delen av central normgivning rum i Strasbourg och Bryssel. Merparten av riksdagens lagstiftning  i dag avser införlivande av sådana normer.  Kvar av betydelse är budgetprocessen. Förskjutningen mot övergripande normer som härrör från beslutsfattare utanför Sverige har givit stor och ökande inflytande. åt Europadomstolen och EU-domstolen utövar numera ett mycket betydande inflytande över svensk rättstillämpning. Båda domstolarna har genom praxis och dynamiska tolkningsmetoder utvecklat nya normer och rättsliga standarder. Rättighetsjuridiken har, i likhet med andra rättsområden, genomgått stora och positiva förändringar, inte minst genom betoningen av allmänna rättsprinciper. Samarbetet inom EU är från ett folkrättsligt perspektiv mycket långtgående. En ny rättsordning har tillskapats till förmån för vilken medlemsländerna har begränsat sina suveräna rättigheter på  en rad områden. Beredningen av svensk lagstiftning har  påverkats till det sämre. Riksdagen har i stora stycken blivit ett transportkompani med uppgift att till svensk rätt transformera normer som andra beslutat.

En stat är folkrättsligt förpliktad att följa konventioner och andra överenskommelser, som innefattar  avtal mellantvå eller flera stater. Det föreligger en skyldighet att vidta åtgärder i syfte att uppfylla överenskommelsens krav. Hur detta ska ske ankommer dock på den enskilda staten att bestämma. När det gäller EU-rätten har den svenska lagstiftaren givit EU-rätten företräde framför den interna  rättsordningen. Detta innefattar  vid normkonflikter även svensk grundlag. Till detta kommer den direkta effekten av  förordningar och vissa direktiv som är direkt bindande och som därför ska tillämpas både på medborgarna och medlemsstaterna själva.

Exempel på normkonflikter där riksdagens inflytande är/har varit mycket begränsat är Säkerhetsrådets resolutioner på terrorlagstiftningens område, Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien och FATCA-avtalet med USA. Det senare har lett till ett från rättssäkerhets- och integritetshänsyn undermåligt lagstiftningsarbete. Ett annat område där lagstiftarens reella inflytande på allvar satts på undantag n är penningtvättslagstiftningen. Den mellanstatliga organisationen FATF, Financial Action Task Force, lämnar bindande rekommendationer till medlemsländerna i syfte att bland annat bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism. FATF står utanför riksdagens kontroll, men har ett mycket stort inflytande över medlemsländernas normbildning och lagstiftning på detta område.

Den folkrättsligt grundande implementeringsplikten leder inte sällan till normkonflikter och måste därför förenas med en hög grad av transparens. Lagrådet påtalade i sitt yttrande över FATCA-avtalet en rad brister men konstaterade att ”(b)undenheten av avtalet har påverkat Lagrådets granskning. Det finns bara ett begränsat utrymme för Lagrådet att ifrågasätta det sakliga innehållet i lagförslagen”.

I det nyligen ingångna avtalet om försvarssamarbete med USA, DCA-avtalet ges USA företräde till domsrätt över gärningar som f amerikansk personal  begått i tjänsten eller som enbart riktas mot amerikanska intressen. Därtill ges USA företräde till att döma för brott begångna utom tjänsten eller som inte enbart riktats mot amerikanska intressen. Avtalet kräver godkännande av riksdagen. Men, regeringen är av uppfattningen att jurisdiktionsbestämmelserna i DCA-avtalet inte kräver någon ändring av brottsbalkens domsrättsregler. Detta framgår av departementspromemorian Ds 2024:2;

• Artikel 12 i DCA-avtalet innehåller regler om bl.a. domsrätt avseende brott som de amerikanska styrkornas personal begått på svenskt territorium. Bestämmelserna grundas på reglerna om straffrättslig jurisdiktion i det s.k. Nato SOFA avtalet, artikel VII som reglerar vilket land som ska ha rätt att utöva jurisdiktion över Nato-medlemmar av de besökande styrkorna. I vissa angivna fall gäller exklusiv domsrätt. Mottagande land har exklusiv domsrätt för brott som bara är straffbara i det landet. I många fall tillkommer dock domsrätt såväl den sändande som den mottagande staten. Exempelvis ges besökande stat (USA i detta fall) företräde till domsrätt över gärningar som den besökande personalen har begått i tjänsten och sådana gärningar som riktas enbart mot den statens intressen.
• Enligt artikel VII punkten 3 c i Nato SOFA kan värdlandet, i de fall det föreligger konkurrerande jurisdiktion och värdlandet har företräde att utöva jurisdiktionen, avstå sin företrädesrätt till förmån för det besökande landet. Genom artikel 12 punkten 1 i DCA-avtalet avstår Sverige från att utöva det företräde till domsrätt som Sverige har över medlemmar tillhörande de amerikanska styrkorna. Svenska myndigheter kan emellertid i enlighet med DCA-avtalet dra tillbaka sitt avstående från domsrätt när det rör sig om fall som är av särskild betydelse för Sverige. Det betyder att Sverige kan återta domsrätten över fall som skett utom tjänsten och inte enbart riktats mot amerikanska intressen.
• Vad som är att anse som av särskild betydelse för Sverige är upp till svenska myndigheter att avgöra. Vid den bedömningen bör särskilt beaktas det misstänkta brottets allvar, men även brottets typ, omständigheterna kring brottet och vem som är målsägande respektive gärningsman.
• I de fall det blir aktuellt för Sverige att dra tillbaka sitt avstående av domsrätt enligt artikel 12 punkten 1 i DCA-avtalet, är det upp till regeringen att besluta om åtalsförordnande. I andra fall krävs enbart samverkan mellan berörda myndigheter i de bägge länderna (i Sverige Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten). Slutsatsen blir därmed att DCA-avtalet inte medför att de svenska bestämmelserna om krav på särskilt åtalsförordnande behöver justeras.

Reglerna innebär alltså inte, vilket hävdats i debatten, att brottsliga gärningar begångna av de besökande styrkornas medlemmar skulle vara straffria. Detta sagt kan det, såvitt jag förstår, inte uteslutas att amerikanska soldater som begår krigsbrott i Sverige, i likhet med de krigsbrott som amerikanska soldater gjorde sig skyldiga till Irak, alls inte blir lagförda.

Att det krävs en ändamålsenlig reglering rörande jurisdiktion i dessa fall är självklart. Men, möjligen kan man tycka att Sverige generöst avstått jurisdiktion i en utsträckning som inte är nödvändig, även om möjligheten att dra tillbaka sitt avstående i formell mening finns kvar. Den uppenbara risken är att den politiska verkligheten inte skulle låta formella regler gå före det politiska intresset för främmande stat att ensam inneha domsrätten. Sverige har ju tidigare varit  mycket tillmötesgående när det gäller att efterkomma USA:s önskemål. Vi minns hur president Reagans beslut om förbud mot export av datorer till östblocket i samband med Afghanistankriget i slutet av 1970-talet ledde till svensk lagstiftning, liksom turerna runt scientologibibeln. Sverige efterkom politiska påtryckningar. Och, trots att Sverige tillsammans med 122 andra länder röstade för antagandet av konventionen Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons som uppställer förbud mot att utveckla, testa, tillverka, överföra, inneha, lagra, använda eller hota att använda kärnvapen valde Sverige, efter påtryckningar från USA, att inte ratificera konventionen. Detta stämmer  till eftertanke.

DCA-avtalet föreskriver avslutningsvis i art. 29 p 5 att tvister och andra frågor som är föremål för samråd enligt detta avtal får inte hänskjutas till nationella domstolar, till internationella domstolar, tribunaler eller liknande organ eller till någon annan tredje part för avgörande.

Den svenska folksuveräniteten kan inskränkas till följd av folkrättsligt grundande förpliktelser, men också av rent politiska påtryckningar från främmande, om än vänskapligt sinnad makt. I båda fallen krävs det vaksamhet. Vi befinner oss sannolikt på ett sluttande plan i normgivningshänseende. Risken är att folksuveräniteten successivt blir mer naggad i kanten än vad som i det långa loppet är klokt.

 

Till advokatkårens försvar

Fredrik Sjöshult har återigen skrivit en krönika i Expressen på vad han återkommande kallar ”advokatrötan”, https://www.expressen.se/kronikorer/fredrik-sjoshult/regeringens-plan–mot-advokatrotan/. Det ingår i journalistikens grunduppdrag att granska bl.a. advokater. Yrket  är reglerat i lag och intar därmed  en särställning i samhället. Sjöshult gör därför rätt när han redovisar allvarliga exempel på advokater som uteslutits ur Advokatsamfundet på grund av att de brutit mot god advokatsed. Advokater får  givetvis inte  obehörigen försvåra förundersökningen eller med otillåtna medel bidra till att grovt kriminella inte kan ställas till svars. Sjöshults artiklar på temat advokatrötan lämnar dock mycket övrigt att önska när det gäller journalistisk hederlighet. Jag avstår här från att kommentera såväl Sjöhults eventuella pressetiska tillkortakommanden när det gäller utpekande av enskilda advokater, som Advokatsamfundets åtgärder eller bemötande av det Sjöshult skrivit.

Det finns över 6600 advokater i Sverige som sysselsätter över 2700 biträdande jurister. De utför ett för den demokratiska rättsstaten centralt uppdrag. Advokater och deras biträdande jurister representerar enskilda, företag och organisationer i rättsliga angelägenheter.

De arbetar som försvarare, som biträden i förvaltningsrättsliga ärenden som rör allt från skattetvister, asylsökande till tvångsomhändertaganden mm, som målsägandebiträde, som ombud i civilrättsliga tvister och som rådgivare i affärsjuridiska frågor. Advokater deltar i lagstiftningsarbetet genom att medverka i utredningar och skriva remissyttranden. Advokater utför också omfattande pro-bono arbete. Advokater har en central roll att spela i en demokrati.

Cirka 35 procent av advokaterna har som huvudsaklig sysselsättning att vara försvarare åt misstänkta i brottmål. Det är ett uppdrag som ytterst handlar om att tillvarata den enskildes rätt och därvid se till att den misstänkte behandlas korrekt, att allt som talar till den enskildes förmån kommer fram, att presentera alternativa händelseförlopp, att granska åklagarens bevisning och att argumentera i påföljdsfrågan.

Att vara försvarsadvokat är ett krävande uppdrag. Detta, särskilt i de fall en klient sitter frihetsberövad under lång tid, ofta med stränga restriktioner. En häktad klient sitter nästan all dygnets timmar inlåst på cirka 8 kvadratmeter utan kontakt med omvärlden. Advokaten är då ofta den enda som klienten kan tala med. Advokaten, å sin sida, får inte när restriktioner råder, utan tillstånd från åklagaren,  föra in eller ut information till klienten och därmed försvåra utredningen. Att advokater respekterar detta är en förutsättning för att klienten  ska kunna få träffa sin advokat i enrum. Detta innebär samtidigt en svår balansgång för försvaret. Vilka kontakter kan advokaten ta? Vilken information kan advokaten hemlighålla för sin klient? Det är i sammanhanget viktigt  komma ihåg att under den tid klienten sitter häktad är denne ännu inte dömd för brott och ska därför betraktas som oskyldig.

Med några mycket få, om än synnerligen allvarliga, undantag sköter Sveriges brottmålsadvokater sitt uppdrag alldeles utmärkt. De överträder inte lag, etiska regler eller åklagarens utfärdade restriktioner. De arbetar hårt. De åker mellan häkten och domstolar. I många fall handlar det om långa dagar under veckor eller månader i domstolen.

När Fredrik Sjöshult i en rad artiklar skriver om advokatrötan finner jag i min egenskap av advokat och tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet anledning att starkt reagera. Begreppet advokatröta ger semantiskt intrycket att advokater i allmänhet skulle vara moraliskt belastade och att oseriösa advokater skulle vara ett utbrett problem inom advokatkåren. Detta är givetvis också avsikten.

Jag frågar mig varför Sjöshult vill misskreditera en hel yrkeskår, vars yttersta uppgift är att förvara den enskilde mot statens maktutövning. Som journalist skulle jag ha trott att Sjöshult skulle  ha drabbats av den insikten. Journalister och advokater har nämligen mycket gemensamt. En fri press utgör, på samma sätt som fria advokater, en hörnsten i den demokratiska rättsstaten. Det bygger i båda fallen på självsanering med inslag av allmänna representanter. Den omständigheten att Expressen och andra tidningar fällts ett stort antal gånger av Pressens opinionsnämnd och Mediernas etiknämnd utgör självklart inte ett tecken på att det råder journalistisk röta inom journalistkåren. Jag påstår att Sverige på det stora hela har en sällsynt god journalistkår med hög etik – oaktat enskilda rötägg.

 

 

 

En kommentar till en kritiserad tweet

Idag beslutade regeringen om en lagrådsremiss som föreslår införande av s.k. visitationszoner. Vid presskonferensen där justitieministern under skylten ”Regeringen” tillsammans med bl.a. SD:s Rickard Jomshof och två andra  representanter för regeringsunderlaget medverkade, upplystes att bl.a.  Gucci-kepsar var en indikation på gängtillhörighet som medger tvångsingripande av polisen. 

Detta tankegods är främmande för vår rättstradition. Därtill kan kritik framföras både vad gäller sättet för framtagande av lagförslaget som dess materiella innehåll. 

Att människor pga sin förmodade grupptillhörighet, religiös, politisk eller annan (kriminella gäng), utan  misstanke om brottslig verksamhet skall riskera att i preventivt syfte bli utsatta för tvångsmedel strider enligt flera centrala remissinstanser mot de principer som ligger till grund för svensk grundlag och Europakonventionen.  Att pga sin klädsel eller kännetecken man frivilligt bär eller påtvingats bära, med stöd av lag , ska kunna utsättas för godtyckliga ingripanden av polis strider mot vedertagna rättsprinciper. Förslaget leder tankarna till auktoritära förtryckarregimer, gamla och nya.  

Det starkt kritiserade förslaget föranledde mig att skriva en tweet, som synbarligen har väckt mycket starka känslor och såvitt jag kan bedöma allvarligt missförståtts. Jag beklagar om tweeten har uppfattats som en relativisering av judeförföljelser. Omnämnandet av Davidsstjärnor var i detta sammanhang olyckligt. Det kunde leda tanken fel. Jag har därför valt att radera den aktuella tweeten. Poängen var förstås inte att förringa det judiska folkets lidande. Tvärtom. 

Syftet var givetvis att uttrycka avståndstagande från statliga tvångsingripanden mot människor på helt osaklig grund. Börjar statsmakten att ge sig in på sådant spår vet ingen var det slutar. Det tror jag också att alla seriösa läsare förstår. Det är en fara att lagstifta om åtgärder som kan missbrukas och där ändamålet med insatsen mycket lätt kan förskjutas från gängbrottslighet till att tillhöra en religiös, politisk eller etnisk grupp. 

Glöm inte att den av regeringen tolererade ordföranden i Justitieutskottet tillhör ett parti med starka rötter i nazismen. Hans sätt att idag agitera mot muslimer inger förskräckelse. En annan företrädare för SD förklarade för någon tid sedan att judar inte är svenskar men att de, hyggligt nog, ändå kunde få bo kvar i Sverige! Och en annan mycket framträdande företrädare för samma parti tyckte det var jätteroligt när en norsk partikamrat berättade om hur man roade sig med att sparka på döda grisar låtsandes  att fråga var om döda judar. Detta parti är det största partiet i det nuvarande regeringsunderlaget. 

Och, det är inte alla i Gucci-kepsar som kommer att drabbas. Men grupputpekande utifrån klädedräkt eller andra symboler är inte en arbetsmetod som anstår svensk myndighet. Vi är inne på farliga vägar. Var så säker.

En statsministers försvarstal

Idag har jag skrivit en replik på statsministerns artikel om försvarsvilja.

https://www.svd.se/a/GMddn4/anne-ramberg-statsministern-ar-skyldig-invandrade-medborgare-en-ursakt

”Statsministern bör be om ursäkt”

Hur tror statsministern att Sveriges många invandrade invånare uppfattar hans retorik? Att ställa grupper mot varandra är inte förenligt med rollen som statsminister, skriver advokaten Anne Ramberg i en replik.

REPLIK | FÖRSVARSVILJA
Sveriges statsminister och landets migrationsminister, nedan statsministern, skriver den 12 januari på SvD debatt om försvarsvilja. Debattartikeln följer på statsministerns uttalanden under Folk & Försvarskonferensen i Sälen om de förpliktelser (och rättigheter) som ett svenskt medborgarskap innefattar för den enskilde. Som medborgare anmodas vi vara beredda att försvara vårt land, våra värderingar och vår demokrati med vapen i hand. Denna uppmaning är i sak inget att invända emot. Den följer av svensk lag och gäller inte bara medborgare i Sverige. Skyldigheten gäller också för människor som uppehåller sig här. Värt att notera är dock den lagfästa rätten att göra vapenfri tjänst, något som statsministern verkar förbise. Statsministern påminner vidare om det självklara – att medborgerliga skyldigheter och rättigheter gäller både dem som är födda här och för dem som senare kommit hit. Retoriken i artikeln antyder emellertid något helt annat. Det reser frågor om en statsministers roll och ansvar.

Skyldigheten att försvara landet kräver enligt statsministern att vi måste börja tala klartext. Kraven för att få bli svensk medborgare ska skärpas. Svenska pass ska inte längre lättvindigt kunna ges till personer som begår brott, inte kan tala svenska, inte förstår och respekterar vårt lands demokratiska värderingar eller som aldrig har försörjt sig själva. Det ska i fortsättningen krävas ett hederligt levnadssätt av personer som har fått svenskt uppehållstillstånd, nolltolerans mot hedersförtryck, extremism och antisemitism. Som det får förstås ska krav ställas på livsstil och de värderingar som blivande medborgare ska vara beredda att försvara. Tidöavtalets världssyn genomsyrar tankemönstren. Till detta skall sägas att nu gällande rätt tar huvudsakligt sikte på formella krav, detta till undvikande av godtycke vid prövningen.
Om kriterierna för medborgarskap kan man i sak ha olika åsikter. Många är på ett filosofiskt plan lätta att omfatta. Andra är mer svårtillämpade och möjligen ofullkomliga. Jag noterar att, enligt statsministern, nolltolerans tydligen endast ska gälla antisemitism.
Det anmärkningsvärda i statsministerns artikel är anslaget och utpekandet av en stor grupp av svenska medborgare som varande ohederliga och brottsliga (gängkriminalitet och välfärdsfusk anges särskilt som exempel härpå) i en omfattning som motiverar debattartiklar och lagändringar. Vissa vill heller inte bli en del av det svenska fastslår han. Och en del medborgare motarbetar enligt statsministern aktivt det som Sverige står för. Vissa invandrade medborgare påstås även se det svenska medborgarskapet som en garanti för att kunna bo här, men inte som en skyldighet att ställa upp för Sverige. Påskkravallerna och LVU-kampanjen är enligt statsministern övertydliga exempel, liksom de som för ut sina barn till hemlandet för att begå hedersbrott.
Samtidigt konstateras att försvarsviljan är god i Sverige enligt en undersökning gjord av Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Statsministern är dock orolig över att mer än 50 procent av de som har föräldrar som är födda utanför Norden enligt en undersökning gjord av Plikt- och prövningsverket inte är beredda att göra värnplikt. Motsvarande siffra för hela i Sverige är 38 procent. Det finns sannolikt en rad skilda förklaringar till denna uppgivna ovilja. Utrymmet medger inte att jag här närmare utvecklar detta. Men, det kan påminnas om att det inte var så länge sedan som en respekterad moderat statsminister betecknade försvaret som ett ”särintresse” och riksdagen beslutade att nedmontera svenskt invasionsförsvar till förmån för ett utrikes insatsförsvar i Afghanistan och Mali. Det var inte heller länge sedan en moderat försvarsminister var vapenvägrare och följaktligen inte hade gjort sin värnplikt. Detsamma gäller för övrigt en senare socialdemokratisk försvarsminister.
En statsminister har ett svår och ansvarsfull uppgift i att verka för sammanhållning av landets inbyggare. I Sverige har vi närmare tio miljoner medborgare. Över två miljoner är födda i utlandet. Av dessa har cirka 6,9 miljoner två infödda svenska föräldrar och cirka 7,7 miljoner minst en inrikes född förälder. Invandrarna har kommit hit av olika skäl. De är flyktingar, skyddsbehövande, anhöriga, adopterade eller arbetskraft. Invandrarna har generellt etablerat sig väl. En fjärdedel av Sveriges vårdpersonal är födda utomlands. Bland läkarna är andelen utrikes födda ännu större, 34 procent. Bland vårdbiträdena är de 40 procent. Bland sjuksköterskorna är de utrikes födda 12 procent, medan de bland undersköterskorna är en fjärdedel, 26 procent. Många är exemplen på invandringens stora betydelse för Sverige på en rad centrala områden.

Hur tror då statsministern att dessa människor uppfattar statsministerns retorik? Hur många av Sveriges över två miljoner invandrade medborgare omfattas av den problembeskrivning statsministern redovisar? Majoriteten av alla svenska medborgare går till arbetet, betalar skatt, går till skolan och bidrar mycket aktivt till Sveriges välstånd. En synnerligen liten andel av Sveriges invandrade medborgare omfattas av de problem statsministern presenterar. Detta innebär emellertid inte att de utmaningar som adresseras, i sina enskildheter, inte kan vara korrekta.
Men, att okritiskt vara megafon för Sverigedemokratisk retorik och ställa grupper mot varandra är inte förenligt med rollen som statsminister. Den omständigheten, att det bland svenska medborgare, infödda eller invandrade, förekommer hedersförtryck, extremism och antisemitism är något som ska tas på stort allvar. Men att såsom statsministern insinuera att dessa företeelser är utbredda bland våra invandrade medborgare i allmänhet, innebär ett utpekande av två miljoner medborgare såsom varande klandervärda. Innan den typen av uttalanden framförs av landets statsminister borde han ha övervägt hur den generaliserade kritiken skulle komma att uppfattas av dem som omfattas av kritiken. En statsministers uppgift är inte att ställa grupper mot varandra. Uppgiften är att ena befolkningen. Ulf Kristersson har svikit detta åliggande. Han är skyldig Sveriges invandrade medborgare en ursäkt.
Anne Ramberg
advokat

Vad är ett folkmord i Gaza? – Om dubbla standards.

Det pågår vad som måste betecknas som ett folkmord i Gaza och etnisk rensning på Västbanken. Dessa folkrättsbrott utförs av staten Israel med militärt stöd av USA och betydande moraliskt stöd av västvärden. Och vi ser stilla på! Detta gäller inte minst Sveriges regering, som verkar mest upptagen av att stoppa det svenska utvecklingsbiståndet till bland annat Gaza och att undvika att kritisera Israel.

Oppositionen uppvisar också undfallenhet gentemot SD- regeringen och dess anhängare, som mot bättre vetande och helt oseriöst, indirekt antyder att socialdemokrater i allmänhet är antisemiter. Detta drabbar alla som på sakliga grunder kritiserar de israeliska övergreppen. Inte minst alla de judar som starkt vänder sig mot den israeliska politiken i Gaza och på Västbanken. Och de är många https://www.theguardian.com/world/2024/jan/03/israeli-public-figures-accuse-judiciary-of-ignoring-incitement-to-genocide-in-gaza

Att inte högljutt i alla politiska sammanhang och vid alla tillfällen göra som just dessa och FNs generalsekreterare gör; kräva att Israel och Hamas upphör med sina krigsbrott är att göra sig medskyldig. Att bemöta all kritik mot Israels folkrättsbrott i Gaza och på Västbanken som uttryck antingen för antisemitism eller vänsterpropaganda innefattar oseriös debatteknik. Ändå är det precis vad bland andra Israels ambassadör gör i en debattartikel i SvD den 4 januari https://esvd.svd.se/shared/article/fler-behover-se-nyanserna-i-konflikten/8GqbRTa-

I artikeln propagerar ambassadören för en balanserad debatt. Den enögdhet han själv demonsterar är typisk för den israeliska propagandan, som bl.a. ger uttryck för en närmast total brist på insikt om att rätten till självförsvar är underkastad folkrättsliga begränsningar vad gäller angrepp på civila (även om anfallets syfte inte är att angripa civila). Detta begriper naturligtvis ambassadören och hans uppdragsgivare. Men låtsar likväl som om det bara handlar om Israels (självklara) rätt till självförsvar.

Det är ett mycket allvarligt problem att antisemitismen ökar. Att den öppna antisemitismen nu florerar tämligen öppet är, inte minst för oss som tillhör efterkrigsgenerationen, oerhört och ytterst bekymmersamt. De som försöker göra detta till en höger-vänsterfråga är fel på det.

Det är givetsvis nödvändigt att regeringen tar den tilltagande antisemitismen på största allvar. Det vore samtidigt bra om regeringen tog alla rasistiska yttringar på lika stort allvar. Inte minst gäller det de ökade anti-muslimska strömningar som nu gör sig gällande. Regeringen har istället anammat ett språkbruk och en retorik som i allt väsentligt ansluter sig till Sverigedemokraternas och dess företrädares. Denna är direkt islam-fientlig och blottar oftast en pinsam okunnighet om islam och dess bekännare. Som tankeexperiment kan man beträffande SD-propagandan byta ut ”islam” mot ”judendom”, ”Koranen” mot ”Thoran” och ”muslimer” mot ”judar”. Pröva detta grepp på några av Jimmy Åkessons och Rickard Jomshofs uttalanden på senare tid. Kanske kunde en sådan övning leda till viss eftertanke.

Sedan 1967 pågår en ockupation av Palestina på Västbanken och i Gaza. Efter Hamas oförsvarliga och fasansfulla attack mot oskyldiga civila den 7 oktober har Israel inlett en fullskalig invasion av Gaza och utplånat en stor del av den lilla landremsa som befolkas av två miljoner människor. Över 22 000 personer har dödats, varav majoriteten är barn och kvinnor. Tusentals ligger begravda under raserade byggnader. Svälten är katastrofal. Mat, vatten, mediciner, sjukvård saknas. Närmare två miljoner har fördrivits från sina hem. De överlevande föreslås nu av representanter för den israeliska regeringen att deporteras till Kongo. Samtidigt pågår sedan lång tid mord och andra synnerligen allvarliga och systematiska övergrepp mot den palestinska befolkningen på Västbanken. Under året har hundratals palestinier dödats. Hundratals har fördrivits från sina hem. Hundratals har arresterats utan grund. Om man vill fördjupa sig i förhållandena på de ockuperade områdena finns värdefull information att hämta hos den ansedda israeliska människorättsorganisationen B’Tselem – The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories https://www.btselem.org/about_btselem

Att inte kräva att Israel, som anses vara den enda demokratin i Mellan-Östern trots sin apartheidpolitik mot palestinierna, respekterar internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter är att undergräva folkrätten. Många är de som i likhet med FNs generalsekreterare höjt rösten och fördömt de övergrepp som nu sker. International Bar Association Human Rights Institute, (i vilket jag är en av två ordförande) har utfärdat två uttalanden med stöd i den internationella rätten

 

https://www.ibanet.org/IBA-condemns-Hamas-attacks-on-Israel-which-represent-a-clear-violation-of-human-rights-and-humanitarian-law-and-urges-for-a-just-solution-to-be-achieved-between-Israel-and-Palestine

 

https://www.ibanet.org/The-Human-Rights-Institute-of-the-IBA-condemns-the-indiscriminate-and-disproportionate-attacks-on-Gaza-and-reiterates-the-call-for-an-immediate-ceasefire

 

Några av Englands mest framträdande judiska domare och jurister gav i en artikel i Financial Times den 17 oktober uttryck för nödvändigheten av att Israel följer internationell lag, https://on.ft.com/45yrZLZ

Ett stort antal ledande folkrättsexperter påtalade Sveriges principlösa hållning i ett folkrättsperspektiv i artikel den 3 januari i Dagens juridik https://www.dagensjuridik.se/debatt/oppet-brev-till-tobias-billstrom-om-7-oktober-och-ratten-till-sjalvforsvar-inom-folkratten/

När Ryssland invaderade Ukraina och gör sig skyldigt till allvarliga krigsbrott reagerar Europa och USA med kraftfulla fördömanden, omfattande sanktioner och starkt militärt stöd. Det var inte bara korrekt ur ett folkrättsligt perspektiv. Det var sannolikt också av egenintresse nödvändigt för västvärldens framtida säkerhet. Världen reagerade också kraftfullt när Hamas genom attacken den 7 oktober gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser. När Israel gör sig skyldig till krigsförbrytelser förhåller det sig uppenbarligen annorlunda. Reaktionerna är återhållsamma med hänvisning till Israels rätt till självförsvar. Det legitima självförsvaret har dock övergått i en oförsvarlig excess som är oproportionerlig. Det är dags att såväl Hamas som Israel och dess politiska ledning, ställs till ansvar politiskt och rättsligt. Åklagarkontoret vid ICC, internationella brottmålsdomstolen i Haag, har beslutat att inleda en preliminär undersökning om möjliga krigsförbrytelser på ockuperat palestinskt område. Israel har också stämts vid den Internationella domstolen i Haag, ICJ för folkrättsbrott.

Det är dags att stiga ned från läktaren.

 

 

 

 

Regeringspartierna sviker rättsstaten och sina ideologiska värdegrunder

Sverige är en stark och stabil demokratisk rättsstat. Vi har varit vana att ta detta för givet. Sverige har under de senaste århundradena varit förskonat från krig. Vi har levt i en välfärdsstat som varit få andra folk förunnat. Vi har växt upp i en delvis kollektivistisk anda där staten, fackföreningar och Konsum tillvaratagit den enskildes rättigheter och levnadsvillkor. Vård, skola och omsorg har i princip tillhandahållits alla oavsett ställning i samhället. Vi har haft en av världens mest generösa yttrande – och tryckfrihetslagstiftningar. Vi, som har haft förmånen att växa upp i Sverige, liksom de många människor som invandrat hit, har därför kunnat förlita oss på det goda samhället.

Men, i en tid fylld av populism, mytbildningar, fake news, alternativa fakta, motsättningar och starka högerextrema stämningar, kan vi fortsätta med denna tilltro? Antalet demokratier i världen har de senaste åren kraftigt reducerats. Autokrater har på kort tid tagit makten i många tidigare demokratiska länder. Maktskiftet har i allmänhet ägt rum, inte genom krig och militärkupper, utan genom fria val och genom nedmontering av de institutioner som haft till uppgift att skydda demokratin. Nedmonteringen har skett genom stegvisa inskränkningar i grundläggande rättigheter och rättssäkerhet. Metoden har ofta inneburit ett uppmålande av hotbilder. Grupper har ställts mot varandra. Vi mot dom.

Om man läser Aldous Huxley dystopiska framtidsroman Brave New World utkommen 1932 slås man av den framsynthet som Huxley där visar. Boken handlar om livet i den s.k. Världsstaten och alluderar i viss mån på den dåtida Sovjetstaten. I Världsstaten råder ett samhällssystem i vilket människorna fungerar som ett medel för staten. Några individuella fri- och rättigheter finns inte, med undantag för ekonomiska. När Huxley 1947, två år efter nazismens vidrigheter och andra världskrigets slut, skriver förord till nästa upplaga av sin bok beskriver han hur befolkningen i den nya totalitarismen blir indoktrinerad av en politisk klass och hur människorna avstår från sina civila fri-och rättigheter i tron att det gagnar dem eller att de saknar valmöjlighet.

Om man läser Tidö-avtalet och de utredningsförslag m.m. som regeringsunderlaget därefter presenterat känns tankemönstren igen. Det gäller dessvärre även reaktionerna från stora delar av befolkningen. Ofta hörs argument som om man inte har något dölja så finns ingen risk för missbruk, det s.k. rent mjöl i påsen argumentet. För bekämpande av brottsligheten bör vi inte sky snart sagt några medel. Ty Apokalypsen är nära. På brottsbekämpningens altare måste det mest offras. Läget är så allvarligt att man måste göra avkall inte bara på integriteten utan också på rättssäkerheten.

Preventiv avlyssning och visitation av enskilda utan misstanke om brott, införandet av anonyma vittnen, väsentligt höjda straff, borttagande av ungdomsrabatten, kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, angiveriplikt av papperslösa, ”återvändande-center”, tidsbegränsat SFI och en hjärtlös migrationspolitik är bara några exempel på åtgärder som aktualiserar principiella rättsstatliga överväganden. Till detta kommer de senaste närmast vildsinta förslagen. Människor ska kunna utvisas pga bristande vandel. Svenska medborgarskap ska kunna dras in och människor ska kunna göras statslösa. Och, yttrandefriheten och demonstrationsfriheten ska inskränkas för utlänningar om de ger uttryck för tankar och idéer, som fastän inte direkt olagliga, likväl kan anses ”farliga”.

Den demokratiska rättsstaten kännetecknas av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning. Den demokratiska rättsstatens viktigaste uppgift är att skydda individens mänskliga rättigheter som de kommer till uttryck i lagar och konventioner. Detta innebär upprätthållande av kravet på rättssäkerhet och rättstrygghet samt skyddet för den personliga integriteten. Den värdegrund som förenat de flesta svenska riksdagspartier har byggt på rättsstatens principer, på tolerans och respekt för den enskilda människan, samt för allas likhet inför lagen.

De initiativ som den sittande regeringen och dess stödparti SD i rasande takt presenterar på kriminalpolitikens och migrationspolitiken områden saknar i Svensk historia motstycke. Många av förslagen saknar varje samband med en demokratisk rättsstat. Huxley hade känt igen sig. Till detta kommer den besinningslösa hatpropaganda mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet som uttrycks från SD och dess representanter. Dessvärre är antidemokraterna entusiastiskt påhejade av Moderaterna, KD och det som en gång var Liberalerna. Att partier med rötter i kristna respektive liberala traditioner kan låta bli att med tordönsstämma protestera mot vad som nu pågår är en tragedi av enorma dimensioner. Tala om svek mot värdegrunder!

Förslagen på rättspolitikens område kunde möjligen uppfattas som förvånande då regeringen i Gunnar Strömmer har en mycket kompetent justitieminister. Strömmer startade och drev Centrum för Rättvisa, en organisation i civilsamhället som med kraft kämpade just för den demokratiska rättsstatens principer. Att som justieminister nu lägga fram förslag i strid mot det organisationen slogs för kräver en flexibilitet av enorma dimensioner. Men, det skall också sägas att samma traditionellt förankrade syn även präglade Moderata samlingspartiet och Liberalerna. Så vad har hänt?

En sak är klar. Alla regeringspartierna har offrat sina själar på maktens altare. Men också Socialdemokraternas hållning förvånar. Tystnaden därifrån har varit massiv när det gäller att kritisera Inte bara Tidö-avtalet utan även en del av de uppseendeväckande förslag som Tidö-partierna presenterat. Också här synes makten hägra på bekostnad av demokratiska och humana principer.

Utvecklingen kan givetvis kräva att man ibland omprövar tidigare ställningstaganden. Men, att genomdriva paradigm-skiften som riskerar vår demokratiska rättsstat är ansvarslöst. Här råder ett delat ansvar för flera partier. Ty samsynen är stor i riksdagen rörande kriminalpolitik och migrationspolitik. När det gäller kriminalpolitiken är politikernas bristande intresse att lyssna på tillgänglig forskning närmast bedövande. Detsamma gäller ovanan att snabbt driva igenom central lagstiftning, bortse från remissutfall och nonchalera Lagrådets yttranden. Mycket av den lagstiftning som nu genomförs har sin grund i den förra regeringens initiativ. Den, liksom den nuvarande regeringens initiativ, är i långa stycken ren plakatpolitik. Åtgärderna kommer inte att lösa dagens problem med gängkriminalitet. Härför krävs framförallt andra åtgärder. Lagstiftning kan nämligen inte lösa alla problem. Brottslighet är som bekant redan förbjuden. Särskilt löses inte de problem som har sin grund i bristande integration eller sociala brister. Det vet alla. Men, insikten om att sådana åtgärder tar tid att genomföra och ännu längre tid att få effekt bidrar sannolikt till den ängslighet som leder till den högljudda plakatpolitik som nu förs. Man vill visa handlingskraft.

Ett fruktansvärt krig i Gaza med över tolvtusen döda civila på kort tid används som slagträ med insinuanta beskyllningar om terror-romantik och antisemitism, medvetna missförstånd av felsägningar och islamofobiska hatupprop. Politiker i alla läger måste sansa sig. Tonläget bidrar inte till respekt för de folkvalda. Vad värre är; det ökar antisemitismen och polariseringen i befolkningen, liksom misstron till demokratin som styrelseform. Vi närmar oss en punkt när vår demokrati är allvarligt hotad.

Regeringspartierna förefaller ha tappat den ideologiska kompassen i viktiga avseenden. Det enda partiet i regeringsunderlaget som är tydligt i sina politiska värderingar och står fast vid dem över tid är SD. Att t.ex judar och samer inte är svenskar är något flera företrädare för SD med kraft givit uttryck för. De förtjänar därför att bli trodda när de uttrycker sin nationalistiska, rasistiska och totalitära hållning. Sannolikheten är hög att nästa statsminister heter Jimmie Åkesson. Det kan då vara bra att erinra sig att demokratin inte ensamt kan garantera rättsstaten. Den är bara en förutsättning.

 

 

 

 

 

Om ”tal till nationen” i en tid av oro

Två partiledare har nyligen hållit vad de kallat ”tal till nationen”. Statsministern var först ut, snart följd av Jimmie Åkesson. Tal till nationen är en anspråksfull beteckning som för tankarna till Lincolns Gettysburg-address, Churchills tal under Blitzen eller Kennedys tal under Kubakrisen. Stora politiska ledare, som alla I en svår tid eftersträvat samling och enande.

Kristerssons och Åkessons anföranden präglas av något helt annat än samling och stora visioner. Deras tal innehåller istället en retorik som främjar splittring och som vädjar till känslor och ställningstaganden som inte rimligen kan anses vara vare sig moraliskt eller intellektuelltuppbyggliga. Istället för att mana till samling och lugn bygger båda talen på ett tydligt vi -och -dom narrativ, där invandringen utmålas som den helt avgörande orsaken till det allvarliga gängvåldsom breder ut sig. Åkessons oförblommerade hatretorik når nya höjder. Tillskapandet av ökande motsättningar synes i hans fall också vara avsikten. Det är på sådant SD bygger sin makt .

”Framträdande” sverigedemokratiska riksdagsmän utpekar övriga riksdagspartier som ansvariga för skjutningarna och för mordet på två svenskar I Bryssel. Statsministerns företrädare på posten som moderat partiledare och statsminister, utpekas av SD-företrädare som personligen ansvarig för brottsutvecklingen och förföljs av statsministerns samarbetspartner med närmast hatiska invektiv. Men, statsministern tiger. Han har inget att säga om detta. Han förnedras, men vågar inte säga ifrån. Inte ens när han av Björn Söder utpekas som främjare av pedofili. Ty, Åkesson får inte utmanas. Då riskerar Kristersson regeringsmakten. Detta är särskilt anmärkningsvärt i ljuset av att statsministern riskerar landets säkerhet genom att inte med kraft ta avstånd från riksolyckan Jomshof när denne hetsar mot muslimer och förordar fler koranbränningar. Statsministern visar dessvärre inte prov på det statsmannaskap som Sverige idag behöver.

Herrar Åkesson och Kristersson propagerar båda med emfas för ökad repression, ökad övervakning, införande av angiveriplikt, visitationszoner och användande av svensk militär i brottsbekämpningen. Men Åkesson nöjer sig inte med detta. Han förespråkar därtill möjligheten att godtyckligt gripa människor utan misstanke om brott. Det oerhörda i den åsikten kan inte nog understrykas. Och 13- åringar ska enligt Åkesson kunna dömas till livstids fängelse. Men, inte heller dessa, i en demokrati verklighetsfrämmande förslag, föranleder någon statsministerns reaktion.

Repressionslistan kan göras mycket lång. Man målar upp hotbilder som skall motivera införande av snart sagt allt som är tekniskt möjligt vad angår integritetsintrång. Och inte bara det. Man föreslår därtill inskränkningar i mycket grundläggande rättssäkerhetsprinciper.

Detta sagt kan man inför den mycket allvarliga gängbrottslighet som breder ut sig behöva ompröva tidigare ställningstaganden när det gäller avvägningen mellan behov, effektivitet och proportionalitet I brottsbekämpningen. Ökade integritetsintrång kan under en begränsad tid vara nödvändiga även i ett demokratiskt samhälle. Men, rättssäkerheten och allas lika värde kan i en demokrati grundad på rättsstatens principer aldrig bli föremål för inskränkningar. Här har SD och den regering den ytterst styr mycket kvar att lära sig.

Åkessons tal är i ett bredare internationellt och historiskt perspektiv inte unikt. Det är så demokratier nedmonteras. Vi har sett det hos Sverigedekokraternas ideologiska vänner i Polen, Ungern, Slovakien, Brasilien, Indien och så förstås i Putinland. Och mot detta reagerar synbarligen inte statsminister Kristersson, ledare för en partikoalition bestående av förmenta liberaler och med en respekterad justitieminister som grundade och under många år företrädde Centrum för Rättvisa, en organisation som med iver kämpade för motstående ideal, genom att värna rättssäkerhet och den enskildes skydd mot statens maktutövning. Moderaterna var tidigare också ett parti som historiskt med kraft värnat dessa värden.

Vad som skiljer Åkesson och statsministern åt är att Åkesson är trovärdig. Han talar sanning när han säger att han vill kasta ut alla invandrare och införa lagstiftning som inte hör hemma I en demokrati. Vi ska tro på vad han säger. En annan sak är att Åkessons och SDs retorik inte är tillförlitlig när det gäller fakta och verklighetsbeskrivningen av landet Sverige.

Statsministern påstår att han vill värna den demokratiska rättsstaten. Det tror jag också att han uppriktigt vill. Men, kan vi tro på att han är beredd att stå upp för dessa principer och ta konsekvenserna av detta, med risk för att han tappar regeringsmakten? Han har under senare år uppvisat ett flexibelt förhållande till sanningen som försiktigt uttryckt inger betänkligheter. Statsministern har tidigare vid upprepade tillfällen och i olika tonarter med bestämdhet avvisat allt samarbete med SD, för att sedan efter valet inleda precis detta. Och inte bara det. Han har gjort sig fullständigt beroende av SD, som nu i realiteten styr riket. Påmind om detta löftesbrott (t.ex.av Anders Holmberg I ”30 minuter”) blånekar statsministern. Vi som trodde på vad Kristersson upprepade gånger och med emfas sa om att inte samarbeta med SD var tydligen naiva. Sådana manövrar kostar politiskt kapital. Ty valboskapen minns.

Således: Något anförande värdigt den anspråksfulla benämningen ”tal till nationen” presterade varken statsministern eller hans överrock. Vad de gjorde var att polarisera och propagera för ett farligt vi-och-dom tänkande som splittrar befolkningen, som skapar misstänksamhet och som leder till ökande motsättningar i samhället. Och av de varorna behöver vi mindre.

 

 

Regeringen styr inte längre landet

 

Statsministern har den senaste tiden, sannolikt på goda grunder, påpekat att Sveriges säkerhetspolitiska läge är mycket allvarligt. Läget har, sägs det, inte har varit allvarligare sedan andra världskriget. Risken för terrorhot har ökat betänkligt.

 

För att som regering kunna agera i detta läge krävs förstås en analys av hur denna allvarliga situation har uppkommit. Den analysen får regeringen antas ha gjort. Som viktiga orsaker anges allt från Ryssland anfallskrig mot Ukraina, Turkiets och Ungerns ovilja att acceptera Sveriges Nato-ansökan, till koran-bränningar. Den senaste tidens koran-bränningar och anti-muslimska stämningar har aktivt bidragit till uppkomsten av det läge vari Sverige enligt SÄPO och regeringen befinner sig.  

 

De som uttryckligen har stöttat dessa koran-bränningar i ord och handling är SD, det största politiska partiet i det nuvarande regeringsunderlaget, och dess medlemmar. Framträdande företrädare för detta islamofobiska parti har under lång tid vid upprepade tillfällen hetsat mot muslimer. Och det på ett sällsynt vidrigt sätt. En av de mest smaklösa och hatiska förespråkaren för dessa poänglösa och  djupt kränkande angrepp på Islam och dess anhängare, är justitieutskottets ordförande i Sveriges riksdag. Herr Jomshof. Denne man har tilldelats ett av de finaste uppdragen en förtroendevald riksdagsman kan ha. I denna egenskap förväntas mer av honom än att han utnyttjar sin grundlagsskyddade yttrandefrihet. Han borde ha drabbats av insikten att allt som är lagligt inte är lämpligt. Särskilt gäller detta för en person i Jomshofs ställning i riksdagen och i all synnerhet i det utrikespolitiska läge som Sverige just nu befinner sig.  Detta borde regeringen i sina samtal med SD med skärpa framhålla, inte bara i partikansliernas korridorer, utan också i det offentliga. Att herr Jomshof befordrats långt över sin förmåga är inte hans fel. Hans upphöjelse är ett resultat av politiskt läggspel och eftergifterna till SD. Det har inget med hans kompetens eller lämplighet att göra.

 

I tillägg till olyckan Jomshof låter regeringen Björn Söder representera Sverige. I Söders fall gäller det ordförandeskapet i Sveriges OSSE-delegation. Hur denne uttalade rasteoretiker överhuvud tillåts inneha någon offentlig position i dagens Sverige är en gåta. Och en en skam.

 

När statsministern och övriga regeringen i en så allvarlig situation som den som vi nu befinner oss i väljer att inte agera mot SD och herrar Jomshof och Söders utmärkt omdömeslösa beteenden är denna handlingsförlamning uppseendeväckande. Det vittnar om en besvärande oförmåga att hålla rent framför Sveriges dörr. Det visar på en bristande respekt inte bara för muslimer utan också för de värderingar som uppbär vår demokrati. Jag förstår att många muslimer tror att Sverige och dess regering står bakom koran-bränningar och islamofobi. Genom att inte tydligt i ord och handling våga ta avstånd och se till att Jomshof får avgå som ordförande i Justitieutskottet gör man sig till medansvarig till SD-gängets förlöpningar. I Sverige och i den muslimska världen. Det påminner mig om en dikt av den tyske prästen Martin Niemöller, som satt i tyskt koncentrationsläger 1937-1945. Han skrev

 

I Tyskland hämtade de först kommunisterna,

Och jag protesterade inte för jag var inte kommunist.

Sedan hämtade de de fackanslutna,

Och jag protesterade inte för jag var inte fackansluten.

Sedan hämtade de judarna,

Och jag protesterade inte för jag var inte Jude.

Sedan hämtade de mig,

Och då fanns ingen kvar som protesterade.

 

Regeringen bör återta regeringsmakten. Och då tydligt upprätthålla demokratiska värden. I det ingår att den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Det kräver avståndstagande från SD och dess hatiska och islamofobiska politik. Annars riskerar inte bara muslimer, judar och samer att inte betraktas som svenskar. Jag är övertygad om att regeringspartierna inte delar SD:s rasistiska människosyn. Men, visa det. Och ta ut skilsmässa!

 

 

Om journalistisk opartiskhet

 

 

Svensk Public Service, BBC och TT ska i sin nyhetsförmedling vara opartiska. Denna principiella hållning understryks ofta. Och denna hållning är bra och nödvändig. En sidoeffekt är emellertid att kravet på opartiskhet ibland skapar en inte obetydlig medial ängslan. En fråga i sammanhanget är om kravet på opartiskhet för Public Service och TT är obegränsat. Att man i den offentliga nyhetsförmedlingen inte bör inta ståndpunkter eller göra kommentarer som i en partiskiljande fråga gynnar ett visst parti är väl klart. Men hur förhåller det sig med kravet på opartiskhet i en fråga som är central för hela samhällets värdegrund. Bör medarbetare med krav på opartiskhet alltid förhålla sig neutrala när grundläggande principer till skydd för mänskliga rättigheter angrips? När någon predikar öppen diskriminering på grund av ras eller religion? När någon hävdar att judar och samer egentligen inte är svenskar eller att muslimer är avskyvärda? Svaret på frågan borde väl vara självklart när angreppet är sådant att det innefattar brottslig hets mot folkgrupp. I sådant fall kan det ”neutrala” förhållningssättet inte godtas. Men hur förhåller det sig när det inte är fråga om brottslig gärning? Hur ligger det till i fall av åtgärder som i vidare mening syftar till att kränka mänskliga rättigheter? Bör public service och TT då inta en förment opartiskt position, t.ex. därför att frågeställningen kan uppfattas som partiskiljande i de svenska inrikespolitiska ankdammen? Denna fråga förtjänar debatt. Tydligt är att kravet på opartiskhet ofta skapar medial ängslan. Man vågar inte göra rätt av oro för att göra fel. Denna ängslan kan vara farlig. Den riskera att underminera yttrandefriheten och det demokratiska samtalet. Risken för självcensur är stor. Och än värre. Den riskerar bidra till en relativisering av viktiga principer som är centrala för vår värdegrund. Försvaret för vår demokrati bygger på ett öppet samtal där alla fritt kan ge uttryck för sina åsikter. Det är ett samhällsintresse.

 

På den andra sidan kan sägas att opartiskhet är nödvändigt för att upprätthålla förtroendet för nyhetsförmedlingen. Opartiskheten förutsätter saklighet. Publiken ska kunna lita på att nyheter som förmedlas är korrekta och inte styrda av ovidkommande hänsyn. Hur bör då avvägningen ske?

Först bör erinras om att kraven på opartiskhet och saklighet ställs inte bara på nyhetsjournalister. Det gäller vid myndighetsutövning för alla anställda inom ramen för statliga och kommunala organ. Det inkluderar poliser, domare, åklagare (men  – till skillnad från vad vissa ibland tror – inte advokater), sjukvårdspersonal, lärare på universitet och högskolor, handläggare på skatteverket, försäkringskassan och migrationsverket och anställda hos JO, JK, Riksrevisionen och Riksbanken bara för att ta några exempel. Ingen skulle väl komma på idén att någon inom  dessa kategorier skulle riskera att bli avstängd från sitt arbete för att de på sociala medier eller i annat sammanhang ger uttryck för kritik mot politiska förslag som strider mot bättre vetande, kränker människovärdet, strider mot lag och konventioner eller att en sådan person argumenterar för värnandet av mänskliga rättighet. Att det sedan kan finnas situationer där till exempel en journalist, en domare eller en åklagare bör avstå från att uttrycka en åsikt är en annan sak. Det kan handla om att visa hänsyn eller att riskera att skada tilltron till den institution man är knuten till. Allt som är tillåtet är ju inte alltid lämpligt.

 

Men, kravet på opartiskhet är inte uppställt i något etikettsintresse. Det är heller inte tillkommet i syfte att dölja en verklighet. Det är alldeles bestämt inte heller tillkommet för att skapa rädda journalister och ämbetsmän. Opartiskheten i dess olika kontexter syftar ytterst till att skapa rättvisa, förutsägbarhet och förtroende.

 

Situationer där frågan om opartiskhet aktualiserats på senare tid gäller BBC:s behandling av Gary Lineker. Vad denne gjorde var som bekant att på en privat tweet kritisera ett sannolikt olagligt lagförslag som syftar till att bekämpa fattiga båtflyktingar över Engelska kanalen och i det sammanhanget uppmärksamma att det språkbruk som används idag påminner om det som användes under 30-talet i Tyskland . Utgångspunkten för BBC:s kritik var Linekers ifrågasättande av Toryregeringens övertramp av mänskliga rättigheter. Det ansåg BBC-ledningen vara förgripligt och stängde av Lineker från sitt TV-program. Det blev inte bra och BBC fick backa. Gary Lineker hade turen att ha många inflytelserika kolleger som ställde upp till Linekers försvar.

 

Men vi behöver för att finna exempel inte gå till utlandet. Liknande saker händer även i Sverige. Ett exempel på detta är TT:s behandling av sin långvarige medarbetare, Owe Nilsson. Vad som där hände var att Nilsson skrev en tweet där han kritiserade regeringens beslut att dra in stödet till SKMA som bekämpar antisemitism och undervisar om Förintelsen. ”Där går gränsen” skrev Owe Nilsson. TT beslöt, efter att en statssekreterare kontaktat redaktionsledningen och framfört kritik, att Nilsson efter 38 år skulle omplaceras till redigeringsavdelningen. Då sade Owe Nilsson upp sig.

 

Båda fallen illustrerar faran med att låta sig påverkas av ovidkommande politiska hänsyn. Och de oproportionerliga konsekvenser som åtgärderna föranledde. Förtroendet för såväl BBC som TT har fått sig en allvarlig törn.

 

Det inträffar rätt ofta att när Public Service ska redovisa en händelse så ska det alltid presenteras en motsatt hållning, som om den vore likvärdig i relevans eller nyhetsvärde. En sådan hållning kan ofta vara motiverad. Men inte alltid. Det finns i alla frågor  en motstående synpunkt eller, som det i allmänhet presenteras,: ”Det finns kritiska röster. ” Efter att ha lyckats samla ihop några missnöjda uttolkare av förslaget framstår det som om åsikterna var lika relevanta, legitima  och omfattas av ungefär lika många människor. SvT och SR ägnar sig, inte minst i valtider, alltför ofta åt att stoppa debattörer, t.ex.  som kritiserar SD:s värsta avarter, med hänvisning att motsidan inte är i studion.  Det innefattar enligt min mening en  ängslighet som saknar den integritet som Public Service måste upprätthålla. De som propagerar för mer eller mindre absurda ståndpunkter i fundamentala värderingsfrågor förtjänar inte alltid att få likvärdigt utrymme för sina teser. Man måste kunna få framföra kritik mot sådant prat även när antidemokraterna befinner sig utanför studion.

 

Kravet på saklighet och opartiskhet inom rättsväsende och förvaltning syftar till att  förhindra godtycke och fel i rättstillämpningen. I detta ligger att regering och riksdag agerar i enlighet med lagar och konventioner. När lagstiftaren missbrukar sin makt eller presenterar förslag som strider mot grundlag och skyddet för mänskliga rättigheter kan det inte vara så att den journalist som påpekar detta ska anses bryta mot kravet på opartiskhet. För om det är så, kommer detta att leda till att vi får en ängslig journalistkår som inte kommer att med trovärdighet fullgöra en av sina främsta uppgifter, vid sidan av att förmedla nyheter, nämligen att granska makten.