Tidskriften Fokus fel på det igen

I förra veckan hade tidningen Fokus en raljant artikel om Högsta domstolen och justierådens bisysslor. Artikeln innehöll en rad sakfel. Detta föranledde mig att skriva ett blogginlägg under rubriken ” Om Fokus faktaresistenta granskning av Högsta domstolen”. I senaste numret har tidningen återkommit i frågan. Åter bekräftar man frånvaron av elementär kunskap om grundläggande sakförhållanden. Denna gång har samme journalist intervjuat en väl ansedd juridikprofessor som för sin del ställer sig avvisande till att justitieråden får ta uppdrag som skiljemän. Underrubriken till artikeln är ”Jurister förstår inte varför justitieråd får extraknäcka. Anne Ramberg förstår inte juristerna.” Den klatschiga rubriken saknar emellertid förankring i såväl text som verklighet.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg finns skäl som talar emot att domare innehar vissa typer av bisysslor. Det finns emellertid argument också för. Avvägningen av dessa argument beror på vilken typ av bisyssla det är frågan om. Vad gäller just skiljeuppdrag anser jag, i likhet med många andra jurister att förbudslinjen inte bör göras till regel. Skälen för att tillåta den typen av sidouppdrag överväger. Jag har i mitt förra inlägg berört några av de frågeställningarna och skall här inte upprepa den argumentationen. Men några ytterligare påpekanden kan göras.
Allmänt bör sägas att invändningarna mot bisysslor inte bör begränsas till justierådens skiljeuppdrag. Invändningarna gäller i än högre grad när domare deltar i lagstiftningsarbetet som utredare på uppdrag av regeringen. Man kan på goda grunder till och med ifrågasätta att justitieråden sitter i Lagrådet och agerar advokat åt regeringen rörande lagstiftning som de senare ska tillämpa. Men, den diskussionen träder inte i förgrunden, antagligen därför att den i det närmaste är obetald. Nej, det tycks vara det faktum att skiljedomare får betalt, ibland bra betalt, som utlöser lusten att kritisera.

Frågan om sidouppdrag gäller nu närmast om just skiljemannauppdrag kan vara förtroendeskadliga för Högsta domstolen och justitieråden. Det kan då konstateras att den nuvarande ordningen fungerat mycket väl under snart femtio år. Den har varit till gagn för samhället och parterna. Skiljeförfarande har i vårt land gammal hävd. Det är en av lagstiftaren anvisad tvistlösningsform. Näringslivet i Sverige har sedan lång tid valt att lösa sina tvister på detta sätt. Skälen för detta är flera.

Effektivitet, anpassning av proceduren till tvistens natur, snabbhet och möjligheten för parterna att välja lämpliga domare, är skäl som ofta anges. Till detta kommer skiljeförfarandets konfidentiella natur. Näringslivet vill, på goda grunder, helst undvika den offentlighet som följer av en domstolsprocess. Till detta kommer att domstolsväsendet saknar resurser och kompetens att ta hand om de stora antalet komplicerade affärstvister, som skiljeförfarandet nu hanterar.

Skiljeförfarande är reglerat i särskild lagstiftning. Det utgör en judiciell tvistlösningsform, som måste uppfylla höga kvalitetskrav både vad gäller parts rätt att utföra sin talan och likabehandling av parterna. Fråga är således inte om någon halvkorrumperad verksamhet där skumma typer i hemlighet ägnar sig rättsosäkerhet rättsskipning – påståenden som okunniga debattörer senast fört fram i fråga om de nu avsomnade förhandlingarna om det transatlantiska TTIP-avtalet. Visar det sig att tvistlösningen inte gått rätt till kan skiljedomen klandras i allmän domstol. En skiljedom är, till skillnad från en dom meddelad av allmän domstol, i princip också verkställbar över hela världen. Skiljetvisterna rör ofta mycket stora värden.

Vi kan i Sverige berömma oss av ett i skiljedomssammanhang internationellt mycket gott anseende. Det beror både på våra höga kvalitetskrav på skiljedomsverksamheten, på en okorrumperad rättslig miljö och på tillgången på en kader av skickliga skiljedomare. Till detta har justitieråden verksamt bidragit med sin höga kompetens, sin oväld och sina stora erfarenhet.

När det gäller argumentet att förtroendet för domstolarna skulle sjunka till följd av att domare  medverkar i en skiljeprocess där det råder sekretess, är inte övertygande. Även i allmänna domstolar förekommer i ökad omfattning sekretess, inte minst i kommersiella tvister. Sekretess inrymmer en känslig fråga särskilt då det handlar om statens maktutövning mot sina medborgare och särskilt i brottmål samt administrativa tvångsmål. Men det starka intresse av offentlighet som föreligger i sådana mål saknar bäring på skiljetvister.

Vad gäller den tidsutdräkt som all tvistlösning medför har Tidskriften Fokus åter blandat ihop begreppen. Man skriver nämligen att ett argument för skiljeförfarande är ”att gå till allmän domstol har sina nackdelar. Tiden mellan åtal och lagakraftvunnen dom i hovrätten kan bli utdragen”. Så kan det säkert vara. Men påpekandet saknar all relevans i detta sammanhang. Åtal förekommer i brottmål. Och sådana går aldrig till skiljeförfarande. Så långt bär, enligt min mening, argumenten mot justitieråden skiljeuppdrag inte.

Om Fokus faktaresistenta granskning av Högsta domstolen

Igår kunde man i veckotidningen Fokus ta del av en artikel under rubriken ”Räknemissen – Historisk dundertabbe av Högsta domstolen. Är det extrajobben som spökar?”. Det underliggande budskapet var att ett räknefel i en dom var att tillskriva det faktum att en del justitieråd har uppdrag vid sidan av den ordinarie tjänsten. Detta fångade mitt intresse.

Att HD rättat ett räknefel i en nyligen avkunnad dom var ingen nyhet. Det har tidigare även nämnts i media. Det nya var det rätt illvilliga misstänkliggörandet av domstolens ledamöter som var artikelns egentliga tema.

Det är givetvis lätt att förstå den frustration som parterna och de ansvariga justitieråden kände när det upptäcktes att man räknat fel. Men den upphetsning som detta föranledde är förvånande.  Domstolar, också de högsta domstolarna, ägnar sig åt mänsklig verksamhet. Det innefattar givetvis en möjlighet att fel kan uppkomma. Men att så sker är ovanligt. Jag är snarast förvånad att det inte förekommer fler fel och misstag än vad som är fallet.

Denna felräkning var dock utgångspunkten för Fokus granskning. Utifrån en redogörelse om bakgrunden följde sedan något som var ett slarvigt försök till att återge HDs sammansättning och vilka sidouppdrag de sexton justitieråden har.

Men, det var också något annat som var konstigt med artikeln. Av 16 justitieråd skulle på en fråga om sidouppdrag 12 ha svarat och 3 inte ha svarat. Bortsett från att 12 plus 3 blir 15 hade jag svårt att tro att ett justitieråd inte svarar på en sådan fråga. Dessutom kunde man läsa att justitierådet Lars Edlund inte hade några sidouppdrag. Men jag visste ju att Lars Edlund var skiljeman då och då. Hade man tagit del av HDs hemsida hade man kunnat konstatera att det var annat som inte stämde. Exempelvis skriver Fokus att HDs ordförande, Stefan Lindskog, ägnar sig åt skiljeuppdrag medan det på HDs hemsida står att han åtar sig enstaka medling (dvs hjälper parter att komma överens). Och jag råkar veta att justitierådet Stefan Johanson faktiskt inte sitter i Carnegiestiftelsen eller i Edward Roséns stiftelse. Detta gjorde mig nyfiken.

Jag kontaktade därför Stefan Lindskog och frågade hur det förhöll sig. Han berättade då att HDs kansli på begäran av Fokus, för samtliga justitieråd, hade skickat över de förteckningar över ledamöternas skiljeuppdrag som finns hos HD. De som enligt tidningen inte hade svarat hade helt enkelt inte tillfrågats. De i artikeln uppgivna uppdragen hade inte stämts av med den som berördes. Inte heller hade Fokus berett någon av de ledamöter som kritiserades för felräkning att kommentera de fantasifulla och helt verklighetsfrämmande spekulationerna om sambandet mellan felräkningen och sidouppdrag.

Fokus antyder att förklaringen till felräkningen skulle vara att justitieråden ”inte är på jobbet” och frågar insinuant om det är extrajobben som spökar. Därefter konstateras att HD kan skadas då domarna lägger ned så mycket tid åt bisysslor att det påverkar kvalitén i dömandet. Fokus ifrågasätter om förklaringen till felräkningen är att ” de springer på stan och tjänar pengar på att vara domare i skiljeförfarande istället för att sköta sina jobb”. Om detta bör följande sägas.

Det torde aldrig ha förekommit att arbetet i HD  blivit eftersatt på grund av bisysslor. I själva verket torde det närmast vara ett notoriskt faktum att kvalitén på HDs domar väsentligen har förbättrats under senare år. Detta gäller inte minst det faktum att domstolens domar numera innehåller mycket mer av öppen redovisning för hur ledamöterna resonerat. Detta ger en bättre bredd och djup åt domstolens avgöranden. Vid ett seminarium på HD i förra veckan avhandlades prejudikatbildningen på förmögenhetsrättens område. Det rådde stor enighet bland de närvarande att begripligheten, transparensen och därmed kvalitén ökat avsevärt.

När det gäller justitierådens och övriga domares bisysslor är detta noga reglerat. Många av de bisysslor som justitieråden ägnar sig åt är alls inte välavlönade skiljeuppdrag. Många arbetskrävande uppdrag är närmast av ideell karaktär. Bland dessa märks  justitierådens  uppdrag som utredare åt regeringen.

Huruvida det är lämpligt att justitieråden innehar bisysslor har diskuterats länge. Det finns  skäl för och emot. Min uppfattning är att samhället liksom HD vinner på att justitieråden  tillför samhället värdefull kunskap när de utför  sina bisysslor. Till detta kommer  att justitieråden genom medverkan som ordföranden i skiljeförfaranden får viktig kunskap om näringslivet och dess förhållanden. Det behövs ett deltagande från alla domares sida i samhällslivet för att bygga en välfungerande och verklighetsanpassad rättslig miljö. Ingen har med fog kunnat påstå att justitieråden i sitt dömande otillbörligen låtit sig påverkas av att de haft kontakter med andra aktörer i det svenska rättslivet. Justitieråd i elfenbenstorn är ingen bra idé.

Vad gäller kommersiell tvistelösning finns skäl att påminna om att näringslivet i vårt land sedan många år i allmänhet föredrar skiljeförfarande framför  allmän domstol för att lösa uppkomna avtalstvister. Skälen för detta är många. Här skall endast sägas att näringslivet önskar en effektiv och konfidentiell tvistlösningsmetod och skiljedomare som  är väl förtrogna med det aktuella rättsområdet. En nackdel med denna ordning är att den leder till viss prejudikattorka på förmögenhetsrättens område. Men det är ett annat problem. Det bör i sammanhanget också nämnas att det i stora kommersiella tvister ofta är svårt att finna lämpliga ordförande. Advokater har inte sällan intressekonflikt som omöjliggör ett ordförandeskap. De justitieråd som vill ställa sig till förfogande för sådan uppgifter  fyller en viktig roll. Enligt min mening tar fördelarna med att domare kan ta skiljeuppdrag klart över. Farhågorna om jäv eller misskötsamhet beträffande det ordinarie arbetet är, vad gäller jäv, mest teoretiskt, och vad gäller misskötsamhet, helt ogrundade.

Är det inte fint nog att vara domare i Högsta domstolen frågar sig artikelförfattaren avslutningsvis. Något svar ges av naturliga skäl inte. Landets högsta domare sitter inte i de högsta domstolarna för att det är fint. De har ett ytterst kvalificerat arbete som de brinner för och som ytterst handlar om att genom god och framsynt rättstillämpning värna den goda rättsstaten.

Om man som Fokus gör anspråk på att granska makten så är det klokt att vara lika omsorgsfull som man kräver att domarna i HD ska vara. Det duger inte att så slarva med fakta som Fokusartikeln gör. Det duger inte heller att sprida ogrundade och felaktiga uppgifter om justitierådens bisysslor med spekulationer om orsakerna till en felräkning. Frågan om domares bisysslor är inte oviktig. Men, den förtjänar en mer balanserad debatt. I detta fall har Fokus inte levt upp till sitt anspråk på att vara en seriöst samhällsgranskande tidskrift. Man har istället valt att ägna sig åt dålig sensationsjournalistik.