Lagstiftaren fel på det – igen!

På svenskt initiativ enades de europeiska länderna 2006 att införa det s.k. datalagringsdirektivet.  Det innebar att leverantörerna av telekommunikationstjänster blev skyldiga att lagra trafikuppgifter utan begränsning, till åtgärder som syftar till att bekämpa grov brottslighet och utan förhandskontroll av domstol eller annan oberoende myndighet, som villkor för att de nationella myndigheterna skulle få tillgång till uppgifterna. Samtliga meddelanden och andra trafikuppgifter skulle sparas under max två år utan att det förelåg någon som helst misstanke om brott.

Sverige valde att i flera hänseenden gå utöver vad direktivet föreskrev. Det implementerades i svensk rätt genom ändringar i lagen om elektronisk kommunikation och i förordningen om elektronisk kommunikation, LEK. I Sverige bestämdes lagringstiden till sex månader. Tillgång till lagrade uppgifter regleras inte bara i LEK utan också i rättegångsbalken och i inhämtningslagen från 2012. Den senare tillkom som en följd av att polisens tillgång till elektroniska uppgifter under förundersökning skulle överföras till rättegångsbalken. Detta ledde till att ett behov att reglera tillgången till elektroniska uppgifter i underrättelseverksamheten uppkom. Inhämtningslagen har utvidgat polisens möjligheter att inhämta uppgifter om elektronisk kommunikation.

I underrättelseverksamheten som faller utanför RBs område, krävs inte något tillstånd av domstol för att inhämta uppgifterna. Det är myndigheten själv som avgör om förutsättningarna är uppfyllda. Det saknas också rekvisit som kräver viss misstankegrad mot en konkret person. Tidigare krävdes att det fanns särskild anledning anta att en specifik person skulle kunna göra sig skyldig till de uppräknade brotten. Enligt inhämtningslagen får uppgifterna hämtas in om de är av särskild vikt för att förebygga, förhindra, eller upptäcka brottslig verksamhet för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Utgångspunkten är nyttan som inhämtningen kan ha för den preventiva verksamheten. Inhämtningen är således inte som tidigare kopplad till vissa brott, utan till visst straffvärde och grundas på riskbedömningar om brottslig verksamhet någon gång i framtiden. Om detta kan mycket sägas.

Advokatsamfundet har i olika sammanhang starkt kritiserat denna lagstiftning. Lagstiftaren har emellertid i strid med vad Advokatsamfundet och andra anfört, hävdat att den generella datalagringsskyldigheten och myndigheternas möjligheter till åtkomst var förenlig med unionsrätten och Europakonventionen.

EU domstolen fann dock redan 2014 att så inte var fallet och ogiltigförklarade direktivet i den så kallade Digital Rights Ireland domen. Domstolen fann att skyldigheten att generellt lagra trafikuppgifter och lokaliseringsuppgifter innebar ett ingrepp i den grundläggande rätten till skydd för privatlivet och för personuppgifter som inte var begränsat till vad som var strängt nödvändigt.

I anledning av domen upphörde bl.a. Tele2 med datalagringen, samt meddelade att man skulle radera de uppgifter som redan lagrats. Kort efter EU domstolens dom tillkallade regeringen en utredare, som skulle granska de svenska reglernas förenlighet med EU domstolens avgörande. Utredaren konstaterade att den svenska lagstiftningen inte stred mot varken unionsrätten eller Europakonventionen. Utredaren var även av uppfattningen att EU domstolens ogiltigförklaring av Datalagringsdirektivet inte var ett uttryck för kritik mot den generella och odifferentierade lagringen av trafikuppgifter som den svenska lagstiftningen innebär. Inte heller tyckte utredaren att den lista med punkter som EU domstolen uppställt som krav för att en reglering om datalagring skulle vara proportionerlig innebar att samtliga punkter skulle vara uppfyllda. Vidare ansåg utredaren att den svenska regleringens förenlighet med unionsrätten kunde avgöras först vid en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter. Bedömningar som Advokatsamfundet inte delade. Digital Rights Ireland domen hade långt större räckvidd än vad utredaren kommit fram till.

Tele2 ålades att återuppta datalagringen, men hävdade på goda grunder att utredarens tolkning var felaktig och att den stred mot EU stadgan. Föreläggandet överklagades till Förvaltningsrätten i Stockholm, som dock ogillade densamma. Tele2 överklagade till Kammarrätten, som vilandeförklarade målet och ställde frågor till EU domstolen.

I första efterfrågades om den svenska regleringen innefattande en generell skyldighet att lagra trafikuppgifter som omfattar samtliga personer, samtliga elektroniska kommunikationsmedel och samtliga trafikuppgifter utan att det görs  några åtskillnader, begränsningar eller undantag utifrån syftet att bekämpa brott är förenlig med direktivet om integritet och elektronisk kommunikation, jämfört med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Kammarrätten frågade också, för den händelse svaret på den första frågan skulle vara nej, om lagringen ändå kan vara tillåten om de nationella myndigheternas tillgång till de uppgifter som lagras är fastställd på visst sätt och om kraven på säkerhet regleras närmare, samt lagringen uppgår till sex månader räknat från den dag kommunikationen avslutades och därefter utplånas.

EU domstolen fann i dom meddelad den 21 december 2016 att unionsrätten utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en generell och odifferentierad lagring av uppgifter. Den omständigheten att det finns möjlighet till begränsning i medlemsländernas skyldighet att säkerställa konfidentialiteten, innebär inte att undantaget kan göras till huvudregel. Domstolen framhåller vidare att undantaget från skyddet för personuppgifter är inskränkt till vad som är strängt nödvändigt. Domstolen understryker att datalagring är ett synnerligen allvarligt ingrepp i privatlivet och att endast bekämpning av  grov brottslighet kan motivera ett sådant ingrepp.

Den svenska regleringen som föreskriver en generell och oidentifierad lagring av uppgifter innebär en avsaknad av samband mellan de uppgifter som ska lagras och den allmänna säkerheten. En sådan lagstiftning överskrider enligt EU domstolen gränserna för vad som är strängt nödvändigt och kan inte anses motiverad i ett demokratiskt samhälle. Detta överensstämmer med vad Advokatsamfundet hela tiden har hävdat.

Men, domstolen  påpekar också att en riktad lagring av uppgifter i syfte att bekämpa grov brottslighet under vissa förutsättningar är godtagbar. Härför krävs att lagringen – vad gäller vilka uppgifter som ska lagras, vilka kommunikationsmedel som omfattas, vilka personer som berörs och hur länge lagringen ska pågå – begränsas till vad som är strängt nödvändigt. Lagstiftningen måste vidare noga ange under vilka omständigheter och på vilka villkor en lagringsåtgärd får vidtas i förebyggande syfte. Domstolen framhåller att en sådan lagstiftning måste vara tydlig och precis, samt ge tillräckliga garantier till skydd mot missbruk. Den måste grundas på objektiva kriterier som möjliggör att man kan identifiera en relevant personkrets i syfte att bekämpa grov brottslighet eller förhindra allvarlig risk för den allmänna säkerheten.

Vad sedan gäller myndigheternas tillgång till de lagrade uppgifterna anger domstolen att krav på objektiva kriterier måste uppställas angående under vilka omständigheter och på vilka villkor myndigheterna ska ges tillgång till uppgifterna. Domstolen uppställer även krav på förhandskontroll av domstol eller oberoende myndighet, med undantag för vid brådskande fall, underrättelseskyldighet till de som berörts och att lagringen sker inom unionen, samt skyldighet att oåterkalleligen förstöra uppgifterna när lagringstiden löpt ut.

EU domstolens dom kommer förhoppningsvis få positiva konsekvenser för den personliga integriteten. Övervakning och datalagring är nämligen inte bara ett integritetsintrång för den enskilde. Det innebär ett intrång i de rättsstatliga och demokratiska värden som den personliga integriteten ska skydda. Personlig integritet utgör i den meningen en förutsättning för det demokratiska samhället. Ett samhälle, där den personliga integriteten beskärs, riskerar att förlora sin demokratiska värdegrund, som bygger på allas fria och kritiska deltagande i debatten. Denna värdegrund förutsätter att människor inte upplever sig övervakade och registrerade.

Skyddet är också en gräns för statens inflytande och kan därför i princip inte heller uppvägas av kontroll. Genom den senaste tidens lagstiftning har dock lagstiftaren frångått grundläggande rättsstatliga principer. Datalagringen är ett sådant exempel. Ett annat är den s.k. preventivlagen från 2007 liksom signalspaningen.

Vad EU domstolen reagerat mot i de båda nämnda domarna är avsaknaden av proportionalitet mellan integritetsingreppet och två i och för sig mycket legitima intressen; brottsbekämpning och säkerhet. Proportionalitetsprincipen är en erkänd rättsprincip i Sverige och i Europa. Den är lagfäst i regeringsformen, polislagen, rättegångsbalken och Rättighetsstadgan. Den följer av Europadomstolens och EU domstolens praxis. Principen äger generell giltighet vad gäller avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen. Proportionalitetskravet innefattar en begränsning av statens maktutövning. När det allmänna intresset kolliderar med grundläggande integritetsskyddet är statens handlingsutrymme särskilt begränsat.

I det sammanhanget förtjänar teknikens ökade inflytande att uppmärksammas. När tekniken tillåts styra leder till en maktförskjutning från riksdagen till regeringen och rättstillämparen. Vidden av integritetsintrånget kan nämligen utvidgas utan att lagstiftningen förändras. Det blir en tillämpningsglidning. Polisens basstationstömningar är ett av många exempel på denna utveckling.

Det är mycket välkommet att EUs högsta domstol nu ytterligare en gång fastslagit att unionsrätten inte alltid tillåter intrång i privatlivet ens om syftet i sig är godtagbart. Domstolarna verkar vara det enda remediet mot en allt äventyrligare lagstiftning. Jag ser fram emot Kammarrättens avgörande.

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized

Lycka till Gudrun Antemar

Imorgon ska regeringen utnämna ny lagman för Stockholms tingsrätt, flaggskeppet när det gäller underinstanserna på den allmänna domstolssidan. Två utomordentligt skickliga och mycket kloka personer sökte tjänsten.

Domarnämnden, som är en myndighet med uppgift att lämna förslag till regeringen i tillsättningsärenden av domare, hade att pröva vem av de två som med tillämpning av regeringsformen var den mest skickliga för uppdraget. Nämnden fann att Gudrun Antemar var den skickligaste. En ledamot var skiljaktig. Antemar har lång, utomordentligt väl vitsordad erfarenhet av ledarskap, alltifrån generaldirektör på EBM, riksrevisor, till att vara lagman för Sveriges största domstol, Förvaltningsrätten i Stockholm.

Tillsammans med domare, representanter från rättsväsendet och riksdagsledamöter är jag ledamot av Domarnämnden.När nu Dagens Nyheter gör nyhet av att två inflytelserika herrar misstyckt till Domarnämndens förslag och beskriver det, som om Domarnämnden förbisett relevanta omständigheter, blir jag lite förundrad.

Den ene av av de brevskrivande herrarna är generaldirektör i Domstolsverket och ledamot av Domarnämnden, dock utan rösträtt. Han är en utomordentligt erfaren domstolschef, men som på för mig okända grunder uppenbarligen inte tycker om Gudrun Antemar.

Den andre herren, nuvarande lagmannen på Stockholms tingsrätt är en av Sveriges mest erfarna jurister och domare. Han har bland annat varit expeditionschef på Justitiedepartementet, generaldirektör på Domstolsverket, rikspolischef, lagman i Göteborgs tingsrätt och nu lagman för Stockholms tingsrätt. Stefan Strömberg är en utomordentligt bra karl. Han är uppriktig och står för det han tycker. I likhet med Gudrun Antemar har Stefan Strömberg genomfört stora omorganisationer, som dock inte alltid mötts av förtjusning, vilket återspeglat sig i utvärderingar från medarbetarna. Jag har dock alltid tyckt om och respekterat honom. Jag tillåter mig tro att respekten har varit och är ömsesidig.

Herrarnas brev till Domarnämnden i detta tillsättningsärende lämnar dock en del övrigt att önska. När det gäller Domstolsverkets generaldirektör finns skäl att starkt ifrågasätta det brev med anonyma anklagelser som tillställdes Domarnämnden och som DN återger. Anonyma uttryck för missnöje i största allmänhet förtjänar mycket liten respekt. Särskilt inom domarkåren, som förväntas besitta hög integritet. Det lämpliga i att generaldirektören för Domstolsverket skriver sig skiljaktig i ett tillsättningsärende på grundval av anonyma missnöjesyttringar kan på goda grunder diskuteras.

När det gäller lagmannens vid Stockholms tingsrätt känslofyllda brev till Domarnämnden förtjänar det dessvärre inte att bemötas.

Om avsikten är att skada Gudrun Antemar, då kan man – även med trubbiga vapen kortsiktigt lyckas. På sikt är jag dock övertygad att Gudrun Antemar kommer bli en utmärkt efterträdare till Stefan Strömberg som lagman för Stockholms tingsrätt.

Men om målsättningen är att påverka regeringen är jag övertygad om att ambitionen är missriktad. Det är inte anonyma rykten eller koleriska utfall som styr regeringens utnämningar. Och det vet regeringen.

Publicerat i Rättssäkerhet, Samhällsansvar, Uncategorized

Rätt att säga nej till en europeisk åklagarmyndighet

Förslaget att skapa en gemensam självständig europeisk åklagarmyndighet inom EU (European Public Prosecutors Office, EPPO) är kontroversiellt. Regeringens inställning är att bekämpningen av brott mot EU:s finansiella intressen ska vara effektiv, men anser på goda grunder att förslaget är mycket långtgående eftersom medlemsstaterna ska överlåta sin åklagarbehörighet för vissa brott. Sverige har därför under ministerrådsförhandlingarna 7-8 december 2016 ställt sig negativt till ett införande av EPPO.

Det är lätt att ansluta sig till den svenska kritiken mot ett sådant införande. Skälen härför är flera.

Det finns redan ett omfattande europeiskt gränsöverskridande åklagarsamarbete inom Eurojust, som för övrigt är tillkommet på svenskt initiativ. Det är vidare högst oklart om och under vilka former de två organen skulle kunna samexistera och samverka. Risken är stor att Eurojust skulle försvagas, vilket vore olyckligt.

Enligt EPPO-förslaget ska medlemsstaterna överlåta sin åklagarbehörighet för vissa brott. En grundläggande princip inom straff- och straffprocessen är att denna bör ligga inom respektive medlemsstats behörighet. Detta bör som huvudregel också gälla framöver. Rätten att åtala är och ska vara kopplad till de nationella rättsordningarna. Ingen utländsk åklagare ska kunna styra en förundersökning på svenskt territorium, även om det sedan ska vara nationell domstol som ska pröva ett åtal.

Till detta kommer att den ibland allvarliga nationella korruption som förekommer i vissa medlemsländer och som ligger till grund för förslaget om EPPO inte är utbredd i Sverige. Det är såvitt jag kan bedöma mer ändamålsenligt och effektivt att länderna själva beivrar korruptionen internt, istället för att skapa en ny pan-europeisk supranationell åklagarorganisation.

Förslaget skulle även bli både dyrt och ineffektivt. Behörigheten för EPPO skulle nämligen främst omfatta korruption och penningtvätt avseende EU-medel, vilket är ett mycket begränsat behörighetsområde. Detta kan inte motivera de enorma resurser av såväl pengar som personal som skulle erfordras för att inrätta detta system. Verksamheten skulle vidare endast avse sådan grov ekonomisk brottslighet som påverkar EU:s finansiella intressen, vilket är ett mycket begränsat och svårdefinierbart kriterium.

Sammanfattningsvis är Sveriges hållning i denna fråga enligt min mening  välgrundad.

Publicerat i Rättssäkerhet, Uncategorized

När migrationsdomstolarna gått vilse

Igår var jag på ett seminarium anordnat av den förträffliga stiftelsen Rättsfonden, som alltid anordnar angelägna seminarier i aktuella rättspolitiska frågor. På seminariet talade bland andra Johannes Forssberg, som är en respekterad journalist och därtill blivande jurist, om arbetskraftinvandrares rättslöshet i Sverige. Frågan var bland annat, om de utvisningar av hundratals människor som arbetat i Sverige under flera år och nu förvägras förlängning, äger rum utan lagstöd.

Johannes Forssberg har även författat en utomordentligt intressant rapport i ämnet som tydligt visar hur arbetskraftsinvandrare utvisas på grund av bagatellartade fel och misstag. Granskningen omfattar 322 fall från 2015 där utvisningsbeslutet överklagats. Läs och begrunda!

http://centrumforrattvisa.se/nyheter/arbetskraftsinvandrares-rattsloshet-i-sverige-en-rapport-om-utvisningar-med-bristfalligt-lagstod/

Rapporten innefattar en mindre uppbygglig redogörelse för Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas rättstillämpning, där människor utvisas på ytterst lösa grunder. Den rigida lagtolkning och rättstillämpning som äger rum i Migrationsverket och i vissa migrationsdomstolar är försiktigt uttryckt oproportionerlig.

Den nuvarande rättstillämpningen leder till orimliga konsekvenser. Eftersom Migrationsverket och Migrationsöverdomstolen genom sina avgöranden och genom att ej meddela prövningstillstånd, uppenbarligen inte förmår att tillämpa den nuvarande lagstiftningen på ett ändamålsenligt och rimligt sätt, är det nödvändigt att lagstiftaren ingriper. Det var därför glädjande att justitieministern igår meddelande att regeringen tänker vidta åtgärder inom kort.

Publicerat i Uncategorized

Minnet är farligt kort

Idag skriver Peter Wolodarski en tänkvärd ledare i Dagens Nyheter. Han pekar på det groteska i den öppna råa rasism som ledande företrädare för ett svenskt riksdagsparti ger uttryck för, utan synbarliga konsekvenser. De europeiska parlamenten innehåller idag odemokratiska och främlingsfientliga krafter. Så är även fallet i  Sveriges riksdag. Dessa mörkermän och kvinnor får också ett allt större inflytande. Det är i historiens ljus mycket skrämmande.

Det finns nämligen goda skäl att minnas hur det var i Tyskland 1928, då nazisterna kom in i riksdagen. De erhöll endast 2,6 procent av rösterna. I nästa riksdagsval 1930 blev de dock riksdagens näst största parti. 1932 fick de 37 procent av rösterna och blev därigenom största parti. Vid det nyval som följde samma år tappade nazisterna visserligen många mandat. Men, med stöd från de konservativa utsågs Hitler 1933 till rikskansler.

Redan på sommaren samma år hade nazifieringen inletts och alla andra politiska partier förbjudits. Judarna förföljdes. Diskriminerande lagstiftning infördes i syfte att fördriva judarna från arbetslivet inom juridik, på universiteten och inom medicinen. Detta kombinerades med våldsdåd och angrepp på judar och deras egendom. Redan 1935 kom Nurnberglagarna, varigenom judarna bland annat förlorade sina medborgerliga rättigheter. Under novemberprogomerna 1938 förstördes över 1000 synagogor och 7 500 judiska affärer. 30 000 judar arresterades och hundratals judar dödades. Oppositionen var för att uttrycka saken försiktigt svag.

Det blev tyst från dem som såg vad som höll på att hända. Det blev tyst av rädsla, av feghet och av likgiltighet. I Tyskland, men också i det neutrala Sverige. Inte ens medierna i Sverige tog sitt ansvar, med undantag för Torgny Segerstedt, huvudredaktören för  Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning.

Åskådaren har faktiskt också ett ansvar. Ett moraliskt sådant. Idag sätts asylboenden i brand var och varannan dag i Sverige. Hatpropagandan breder ut sig. Upprördheten förefaller dock måttlig, på samma sätt som oppositionen i dåtidens Tyskland var närmast obefintlig. Detta inger starka betänkligheter.

Sverige firar i år att TF fyller 250 år och att PON fyller 100 år. De är båda milstolpar i vår närmast unika tryck-och yttrandefrihet och i vår vårt demokratiska samhälle. Tryck- och yttrandefriheten är till för att utnyttjas i demokratins och de mänskliga rättigheternas tjänst.

Det innefattar att påtala när demokratiska rättigheter åsidosätts och hatpropagandan sprids. I tider av framväxande rasism, nazism, främlingsfientlighet och antiziganism är journalisters och advokaters röster särskilt viktiga. Vi får inte riskera att bli lika tysta, som alltför många var före och under kriget. Låt oss inte glömma det när riksdagsföreträdare idag hetsar mot barn med mörkt utseende.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Världens äldsta grundlag om tryckfriheten fyller 250 år – en svensk-finsk jubilar

Intressant och mycket läsvärt om vår tryckfrihet.

Johan Hirschfeldt

I Presshistorisk årsbok 2016 har jag skrivit en  artikel (läs här) inför den 2 december 2016. Då blir det 250 år sedan 1766 års tryckfrihetsförordning tillkom. Där uppfanns den kombinerade regleringen av tryckfrihet och offentlighetsprincipen och detta på som konstitutionell nivå! Den här detaljerade grundlagsregleringen som vi har här är fortfarande unik i världen. Artikeln fokuserar på en aspekt – en sorts symbios med början under 1800-talet mellan publicister och JO när det gäller utvecklingen av offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Idag har dessa regler steg för steg införts i TF men de utvecklades i praxis.

View original post

Publicerat i Uncategorized

”Gott mit uns” – Om Gudar som våldsförevändning

I spåren av den ökade terrorismen i världen beskrivs islam allt oftare som en våldsam och krigisk religion. Extrema muslimer bär också skulden för många avskyvärda dåd de senaste tjugo åren. En starkt aversiv uppfattning om islam, en Islamofobi, har därigenom fått fotfäste i västerlandet. Idéen att den växande extremismen inom Islam uteslutande har sin grund i vissa texter i Koranen innebär dock en stark förenkling. Man skiljer då inte på islam som religion och dess olika tolkningsskolor.

Man kan vidare inte bortse från betydelsen av socio-ekonomiska missförhållanden, som förklaring till den fundamentalism, som i vissa islamistiska kretsar dessvärre har kommit att få en betydande utbredning. Man glömmer lätt att de flesta muslimer är fredliga och inte alls våldsbenägna. Man glömmer att islam som religion har många humanistiska företräden. Den senaste tidens attacker på oskyldiga i Mellan Östern, Europa, Afrika, Indien och USA har dock förstärkt de stereotypa fördomarna mot muslimer. Demagoger som den republikanske presidentkandidaten Donald Trump är exponenter för denna utveckling. Trump vill som bekant förbjuda all muslimsk invandring till det huvudsakligen kristna USA. Trumps hållning är förvisso extrem, men han är inte ensam.

Skräcken för islam är inte ny. Redan på 600-talet betraktades muslimska samhällen som ett hot, särskilt mot Europa. Kristendomen i Europa har under århundraden också utkämpat flera ”heliga” krig. Korstågen under 1000 -1200 talen ligger inte alldeles fjärran från nutidens jihadism. Och när turkarna tagit hela Balkan och stod vid Wiens portar blev hoten mot Europa högst påtagliga. Dagens IS härjningar påminner i hög grad om dessa fälttåg. När Gud är uppdragsgivare kan det mesta tillåtas. Korstågens övergrepp har satt djupa spår även hos dagens muslimer. På uppdrag av påven genomfördes ett antal synnerligen hänsynslösa fälttåg i syfte att befria Jerusalem från araberna. Motståndare som inte uppfattades som kristna mördades. De korsfarare som dog under strid blev, i likhet med dagens jihaddister, martyrer. De kristna ogärningarna var oerhörda.

Exemplen på övergrepp i Guds namn är rikliga i såväl kristendomen, som inom islam. Historien är samtidigt fylld av exempel på kristna och muslimer, vilka gjort hjälteinsatser i kampen mot vettlöst religiöst mördande. En muslimsk hjälte var Abd el-Kader. Han var en lärd muslimsk motståndsledare. 1860 räddade han tusentals kristna från att mördas i Damaskus. En nutida muslimsk hjälte är den numera så världsberömde kaptenen, Humayun Kahn som dog under krigstjänstgöring i Irak. Han beordrade sina underlydande att vänta medan han själv inspekterade ett misstänkt fordon, som då exploderade och dödade honom. Han förärades postumt olika hedersbetygelser, för att under presidentvalskampanjen i USA istället få sina föräldrar ringaktade av en islamofobisk fastighetsmatador som Donald Trump.

Religioner är inte homogena. Det förekommer inom alla religioner att de religiösa skrifterna tolkas olika. Vissa exploaterar religionen för egna politiska syften. I ljuset av att det trettioåriga kriget, liksom första och andra världskriget utspelade sig i det kristna Europa, framstår beskrivningen av kristendomen som en fredens religion, lika främmande, som synen på Islam som enbart en våldsreligion. Den kristne guden användes som tillhygge också i de stora europeiska krigen. Vi minns t.ex. de tyska krigsropen ”Gott mit uns” och ”Gott strafe England”.

Människor är mycket mer komplexa än de stereotyper som beskriver de religiösa grupper de tillhör. Stereotyper skapar fördomar. Antiziganism, antisemitism och allmän rasism är kända uttryck härför. I jakten på terrorister riskerar nu muslimer att åter stigmatiseras. Det är vad som sker när rädslan tillåts styra och hatpropagandan får fotfäste. Det är en farlig utveckling.

Publicerat i Uncategorized