Nazisters och andra rasisters demonstrationsfrihet

En diskussion har uppkommit rörande polisens beslut att ge Nordiska Motståndsrörelsen tillstånd att demonstrera i samband med den instundande bokmässan i Göteborg. Demonstrationen som sammanfaller med den judiska högtiden Yom Kippur kommer att passera några hundra meter från synagogan.

Den vidriga människosyn som NMR representerar väcker avsky, rädsla och sorg. Att en organisation som bejakar nazismens illdåd tillåts att vandra på gator och torg ifrågasätts. Det är mycket förståeligt. Det är ett hån inte bara mot alla de miljoner människor som föll offer för nazisternas illdåd, överlevande och efterlevande, utan också mot allt det som ett demokratiskt och humant samhälle står för. Många viktiga artiklar har skrivits på detta tema. Jag tänker särkilt på Margit Silbersteins starka ledare i DN  den 12 augusti i år http://www.dn.se/ledare/kolumner/margit-silberstein-jag-motte-en-valnad-i-almedalen/

Varför har då polisen lämnat tillstånd till denna rasistiska och våldsbenägna organisation att på den judiska högtiden provocera med sitt budskap?

Regeringsformen ger gentemot det allmänna, var och en rätt att demonstrera på allmän plats, alldeles oavsett vilka åsikter demonstranterna må hysa. Det betyder att också nynazister omfattas av denna rättighet. Begränsningar kan i princip endast göras om det föreligger hot om ordningsstörningar eller av trafikhänsyn. Tillståndsprövningen får inte vara beroende av omgivningens gillande. I realiteten måste polisen identifiera att det föreligger en konkret fara för brottsliga handlingar för att kunna förvägra tillstånd. Europakonventionen kräver vidare att rättighetsinskränkningen är nödvändig och att den är proportionerlig. Högsta domstolen har i ett antal avgöranden rörande hets mot folkgrupp också fastslagit detta. Högsta domstolen fastslog att vid bedömningen om en gärning utgör hets mot folkgrupp ska hänsyn tas till det innehåll som ett yttrande förmedlar, syftet med yttrandet, till vem det riktar sig, i vilket sammanhang det spridits och i vilken egenskap någon spritt yttrandet. Noteras kan dock att i tre av målen har ledamöterna inte varit eniga. Något som illustrerar komplexiteten i frågan om rättighetsskyddet.

Redan1966 antogs FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasism, CERD. Den föreskriver bland annat att de anslutna staterna ska förbjuda rasistiska organisationer och att medlemskap i sådana ska kriminaliseras. Sverige anslöt sig 1972. Vi har dock inte fullföljt detta åtagande. Sverige har också regelmässigt kritiserats av FN:s rasdiskrimineringskommitté bland annat just för att vi inte lever upp till konventionens förbud mot rasistiska organisationer och att vi inte med tillräcklig kraft vidtagit åtgärder mot det ökade antalet hatbrott. Krav har till följd härav rests, av många organisationer däribland FN förbundet, på ett skärpt förbud mot rasisitiska aktiviteter.

Regering och riksdag har dock inte funnit skäl att tillgodose detta konkreta krav. Bakgrunden till denna ståndpunkt är bland annat att Sverige har vidtagit en lång rad andra åtgärder i syfte att stärka skyddet för mänskliga åtgärder. Till detta kommer bedömningen att förbud inte anses vara ett effektivt sätt att förhindra framväxten av antidemokratiska och rasistiska organisationer. I många länder med erfarenhet från nazisternas övergrepp finns dock sådana förbud. Inte sällan i samband med ett förbud att förneka förintelsen.

Den fria opinionsbildningen är en grundval i en demokratisk rättsstat. Den förutsätter bland andra yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Dessa rättigheter är emellertid inte obegränsade. Det finns gränser för hur långt de sträcker sig. Men, beivrandet av överträdelser äger rum först när en eventuellt brott ägt rum. Någon förhandsgranskning av innehållet i yttrandet eller budskapet äger inte rum inför tillståndsgivning vid demonstrationer, lika litet som vid utgivande av tryckta skrifter och böcker.

Polisen ska tillämpa lag och ingenting annat. Polisen får enligt nuvarande lagstiftning inte vid sin prövning lägga något annat till grund än de omständigheter som framgår av lag. I detta fall hänsynen till upprätthållandet av ordning och säkerhet samt trafikhänsyn. Dessa rekvisit ligger också till grund för bedömningen om tid och plats för den ifrågavarande demonstrationen. Även om polisen har långtgående befogenheter, att uppställa villkor och anvisa alternativ plats, får polisen inte till grund för sitt beslut lägga vilka åsikter demonstranterna må representera. Det är för övrigt en upplysning som man inte är skyldig att redovisa som sökande av demonstrationstillstånd. Den omständigheten att demonstrationen äger rum på en judisk högtidsdag saknar betydelse för polisens prövning.

Flera har ifrågasatt varför polisen inte med stöd av NMRs historik av brottslig verksamhet har stoppat demonstrationen alternativt anvisat annan färdväg och annan tid. Det är en högst relevant fråga. Polisen har emellertid hävdat att man vidtagit de förändringar i färdväg som är motiverade för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet. Jag saknar kunskap och grund för att påstå att den bedömningen inte skulle vara korrekt.

Det demokratiska skyddet för individens rättigheter, däribland yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsrätten gäller mot det allmänna. Att inskränka den utöver vad som gäller idag är förenat med stora problem. Dessa rättigheter är till för att skydda också obekväma åsikter och till och med även odemokratiska åsikter. Alla ska också ha rätt att ge uttryck för sådana, så länge de inte inskränker annans skyddade rättighet eller utgör brott. Det är en god ordning. Eller i vart den minst dåliga. Alternativen är sämre.

I det civila samhället ska vi dock inte acceptera nazister och rasister. Där ska vi istället med kraft resa oss upp och unisont stödja och skydda de grupper som utsätts för NMR och andra odemokratiska krafters provokationer. Och därtill ska vi tydligt reagera så fort någon vid middagsbordet, på kontoret eller i andra sammanhang, ger uttryck för den inhuman människosyn som dessvärre kommit att breda ut sig i samhället. Det är vår skyldighet. Vi kan inte i bekvämlighet nöja oss med läpparnas bekännelse i det tysta. Vi kan inte överlåta på de utsatta att ensamma försvara våra demokratiska värden. Det betyder att vi alla har en skyldighet att reagera när vi hör kommentarer som normaliserar en rasistisk människosyn, även när det kan kännas obekvämt och särskilt då.

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Om den mediala skampålen

 

Den massmediala uppmärksamhet som vår tidigare finansminister Anders Borg givit upphov till föranleder några högst personliga reflektioner.

Alla de som nu kommenterar och ger uttryck för mer eller mindre starka och känslosamma synpunkter, var de med på skärgårdsfesten? Är det någon av alla dessa krönikörer och skribenter som har en aning om vad som ägt rum? Även, om mot förmodan så skulle vara fallet, finns det goda skäl att besinna sig.

Det smaklösa frossandet i rykten om sexuella övertoner anstår inte public service och annan seriös media. Detsamma gäller politiska särintressen. Att sociala medier frossar i vad som måste vara en djup personlig kris kanske inte är att förvånas över. Men, det är lika osmakligt. Att seriös media hänger på inger allvarliga betänkligheter.

Anders Borg är alltjämt en offentlig person. Det ställer krav. Det innebär bland annat att man inte är fredad från publicitet. Detta betyder dock inte att det är fritt fram att redovisa allehanda påståenden, oavsett om de är sanna eller falska. Även offentliga personer och deras familjer har nämligen rätt att åtnjuta det tryckfrihetsrättsliga och pressetiska skyddet.

Anders Borg förtjänar inte att bli utsatt för det gatlopp som nu äger rum. Jag tycker det är ytterst smaklöst att frossa i vad som måste vara en djup personlig tragedi för en person som med rätta åtnjutit stor respekt. Moralpaniken tjänar inte feminismen. Tvärtom.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Polen – en rättsstat i förfall

 

Utvecklingen i Polen är ytterst allvarlig. Inte bara för Polen, utan likväl för hela EU och EES. Polen var tillsammans med Ungern ett gott exempel på hur ett land, efter år av kommunism, framgångsrikt ansträngt sig för att bygga upp en demokratisk rättsstat från grunden. Detta gäller inte minst organisationen av rättsväsendet och då särskilt värnet om oberoende domstolar liksom oberoende advokater.

Under tvåtusentalet har emellertid en tydlig förskjutning ägt rum från demokratiska rättsstatliga ideal mot ett populistiskt och auktoritärt samhällsbygge där grundvalen för vad vi brukar kalla ett rättssamhälle systematiskt har undergrävts.

Det började med advokaterna. Redan 2007 skrev jag ett brev till dåvarande statssekreteraren i Justitiedepartementet för att uppmärksamma den politiska ledningen på den redan då mycket allvarliga utvecklingen i Polen, som på olika sätt anmärkningsvärt försökte inskränkta advokaternas oberoende och tystnadsplikt. Vissa av de mer exotiska förslagen drevs då inte igenom, men orosmolnen tenderar att återkomma i olika förklädnader.

Nu har Polen ånyo utmärkt sig genom de lagförslag som presenterades häromdagen. Ett av dem avser lagstiftningen som reglererar landets högsta domstol, Act on the Supreme Court. Ett annat avser Act of the National Council of the Judiciary och det tredje avser Law on the Common Courts Organization.

Lagändringarna fråntar domarna och domstolarna inflytandet över domstolsorganisationen och utnämningarna.

Förslagen innefattar bland annat att alla nu sittande justitieråd i landets högsta domstol avskedas, med verkan från den dag lagen träder i kraft. Vidare fastslås att uppdraget som ordföranden i domstolen ska upphöra när domstolens första, den nu sittande ordföranden, uppnår 65 års ålder, något som infaller i november innevarande år. Justitieministern ska efter eget skön bestämma vilka av de övriga domarna som ska få kvartstå i tjänst. Justitieministern ska också vara den som ska fastställa domstolens organisation och arbetsformer.

De nya domarna i landets högsta domstol kommer i framtiden i realiteten att utses av politiker. I vart fall kommer inflytandet vara tillräckligt starkt för att man inte kommer kunna tala om ett oberoende domstolsväsende. Den nuvarande nämnden, Judicial Council, som utser domare i Polens högsta domstol, består idag av domare. I fortsättningen kommer Judicial Council att delas in i två avdelningar, en med 15 ledamöter som ska vara domare men utsedda av parlamentet och en med sex ledamöter med representanter från parlamentet, regeringen, statschefen jämte ordförande i högsta domstolen och ordföranden i den högsta förvaltningsdomstolen. Alla förslag från de femton domarna måste godkännas av avdelningen med de andra sex. Den politiska makten kommer därigenom att få ett avgörande inflytande vid utnämningen av nya domare. Högsta domstolen har en betydelsefull roll i Polen. Domstolen har bland annat en kontrollfunktion gentemot lägre domstolar. Domstolen kan utfärda bindande tolkningsföreskrifter för de lägre domstolarna. Domstolen fungerar även som kontrollmakt vid val av president och parlamentsledamöter. Domstolen lämnar också synpunkter på nya lagförslag.

När det sedan gäller utnämning och uppsägning av domstolschefer överförs enligt förslagen denna makt direkt till justieministern, som när som helst kommer att kunna säga upp en domstolschef – under dennes mandattid!

De föreslagna lagändringarna strider inte bara mot internationella konventioner, utan likväl mot Polens konstitution. Polen ska nämligen enligt denna vara en demokratisk rättsstat. De åtgärder som nu föreslås strider dock mot de grundläggande krav som erfordras för att en rättsstat  ska föreligga. Oberoende domstolar och opartiska domare är hörnstenar i en rättsstat. De aktuella förslagen innebär att Polens domstolar inte längre kommer att vara oavhängiga och att integriteten hos Polens domare på goda grunder kommer att ifrågasättas. Det finns mycket goda skäl varför en ordinarie domare utses med fullmakt och i princip är oavsättlig. Det utgör det yttersta skyddet mot politiskt maktmissbruk och för att den enskildes fri – och rättigheter upprätthålls.

Rätten till att få sin sak prövad av en oberoende domstol är en grundpelare i den europeiska rättighetsstadgan. Vad som nu äger rum i Polen kan därför få långtgående konsekvenser. Inte bara för Polen utan för hela den europeiska unionen. Effekterna är i detta skede svåra att förutse. En risk är att polska domar inte kommer att erkännas inom EU. En möjlighet skulle vara att kommissionen tillämpar artikel 7 i fördraget mot Polen, med den yttersta konsekvensen att landet förlorar sin rösträtt. Denna möjlighet har tidigare aldrig använts och lär inte användas nu heller. För att kunna vidta denna åtgärd krävs enighet bland EUs medlemsländer. Ungerns premiärminister Orban har redan deklarerat att han inte avser att medverka härtill.

Den europeiska unionen bygger på tanken att medlemsländerna ska erkänna varandras rättsordningar. Effekterna av detta är mycket långtgående och förutsätter ett visst mått av harmonisering, samt en minsta gemensam nämnare som uppfyller vissa minimikrav när det gäller rättssäkerhet. Svenska medborgare som riskerar att få en arresteringsorder utfärdad mot sig från en polsk åklagare bör känna oro. Sverige är, i likhet med övriga medlemsländer,  nämligen skyldigt att överlämna envar till ett annat EU land, utan någon som helst materiell prövning förutsatt att arresteringsordern i formell mening är korrekt utfärdad. Något, som inte känns alldeles bekvämt i dessa tider.

Utvecklingen i länder som Turkiet, Ungern och Polen bekräftar dessvärre att demokrati, inte ens om den är förenad med god lagstiftning och starka institutioner, ensamt utgör en garanti för bibehållandet av en rättsstat. Populistiska och främlingsfientliga politiker i majoritet, om än mycket svag, kan alltid framlägga och genomdriva odemokratiska förslag. Det bör även vi i Sverige ha i åtanke.

Jag  föreslår läsning av ordförandenas i Sveriges högsta domstolar justitieråden Mats Melin och Stefan Lindskog artikel i Svensk juristtidning om behovet av att stärka domstolarnas oberoende http://svjt.se/svjt/2017/345

 

 

Publicerat i Uncategorized

Advokatetiken som varumärke

Att juristernas roll i det västerländska samhället ökar står alldeles klart. En orsak är den normharmonisering som utgör en viktig del av det europeiska projektet. Detta stärker den process som brukar betecknas som samhällets och det politiska livets judikalisering. Pådrivande i denna utveckling har varit inträdet i EU, inkorporeringen av Europakonventionen i svensk lag och nu senast Lissabonfördraget. En ny rättsordning har skapats.

En ansenlig del av central lagstiftning äger numera rum i Strasbourg och Bryssel. En tydlig förskjutning, har ägt rum från detaljerad lagstiftning och av förarbeten präglad rättstillämpning, mot övergripande normers ökade inflytande. Därav följer bl. a. större makt åt domstolarna. Såväl Europadomstolen som EU- domstolen utövar ett betydande inflytande över svenska domstolars rättstillämpning. Båda domstolarna har genom praxis och dynamiska tolkningsmetoder utvecklat normer och rättsliga standarder. Ett färskt exempel för svenskt vidkommande var när EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet och senare fann den svenska lagen om datalagring inte vara förenlig med EU-rätten.

Rättighetsjuridiken har i likhet med flera rättsområden genomgått stora förändringar. Allmänna rättsprinciper som proportionalitetsprincipen betonas och lagförarbeten spelar inte någon egentlig roll. Samarbetet inom EU är från ett folkrättsligt perspektiv mycket långtgående. Man har tillskapat en ny rättsordning till förmån för vilken medlemsländerna har begränsat sina suveräna rättigheter på en rad områden.

I denna miljö har inte bara domstolarnas makt ökat, utan också betydelsen av att det finns oberoende advokater som professionellt, med nit och omsorg tillvaratar sin klients intressen, inom ramen för vad som följer av lag och god advokatsed.

Advokatyrket vilar på några allmänt vedertagna, i lag, konventioner och etiska regler, fastställda principer. Dessa är oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och skydd mot intressekonflikter.

Oberoendet tar sin utgångspunkt i plikten att företräda klienten utan hänsyn till andra ovidkommande intressen.Det bygger på självreglering och effektiv självtillsyn, som i vårt fall står under direkt tillsyn av Justitiekanslern och indirekt av Högsta domstolen.

Lojalitetsplikten föreskriver att advokaten utan hänsyn till ovidkommande intressen ska eftersträva bästa möjliga resultat för klienten inom ramen för det anförtrodda uppdraget. Klienten ska kunna lita på advokatens lojalitet, samtidigt som advokaten inte får vara en klientens megafon mot bättre vetande.

Den lagstadgade tystnadsplikten förbjuder advokaten att till utomstående sprida uppgift som denne anförtrotts inom ramen för sitt uppdrag. Klienten ska med förtroende kunna tala med sin advokat och förmedla uppgifter, utan att riskera att dessa sprids. Härav följer bland annat att advokat inte kan tvingas att vittna och att beslag inte kan läggas på klienters handlingar som förvaras på ett advokatkontor. Vissa undantag finns, dels när det handlar om grov brottslighet som stadgar fängelse i lägst två år, dels med stöd av penningtvättslagstiftningen. En försvarsadvokat kan dock aldrig tvingas vittna.

För att kunna upprätthålla dessa yrkets kärnvärden oberoendet, lojaliteten och tystnadsplikten, krävs frånvaro av intressekonflikter.

Advokat och klient förfogar som huvudregel inte över jävet.  Det är absolut och drabbar alla på byrån. När en intressekonflikt väl uppstått kan den, annat än i undantagsfall, inte botas genom ett samtycke. Redan genom att be om samtycke riskerar ju advokaten själv att hamna i en intressekonflikt. Många frågor aktualiseras vid införskaffande av ett samtycke. Vad innebär det? Till vad skall klienten ge sitt samtycke? Klienten kan i Sverige i och för sig efterge advokatens tystnadsplikt, något som inte är möjligt i t.ex. Frankrike. För att klienten ska kunna grunda sitt samtycke på relevant information krävs inte sällan att advokaten avslöjar viktig info om andra klienter. Detta kräver samtycke från andra klienter. Om klienten accepterar att advokaten inte får eller kan informera härom saknar denne möjlighet att korrekt bedöma situationen.

Frågan om intressekonflikter mellan tidigare eller nuvarande klienter aktualiseras allt oftare i takt med att advokatbyråerna blir större och konkurrensen från utländska advokater ökar. Sverige har stora affärsjuridiska advokatbyråer i en jämförelsevis liten jurisdiktion. Men, reglerna om intressekonflikter är tillämpliga på alla advokater oavsett inriktning och storlek. Intressekonflikt eller risk härför medför normalt att advokaten inte kan åta sig uppdraget eller att advokaten måste frånträda befintligt uppdrag med åtföljande kostnader och besvär för klienten.

Reglerna om intressekonflikter tar även sikte på förhållandet mellan advokat och klient. De innebär bl.a. att advokater är förbjudna att göra affärer med sina klienter. Advokater får bara ta betalt i sedvanliga betalningsmedel, dvs pengar. Advokater får inte heller ta betalt genom s.k. provisionsavtal där arvodet utgör en andel av det omtvistade värdet. Dessa regler syftar till att undvika att advokaten får ett egenintresse i saken. Vi vill inte ha s.k. ”ambulance chasers” i i advokatkåren. Vi ska stå för integritet. Då duger det inte att vara väskdängare. Det får andra vara.

Advokatetiken är vårt varumärke. Advokatens klienter åtnjuter förmåner som andra konsulters klienter inte har. Klientens rättigheter motsvaras av advokatens skyldigheter. Advokater är nämligen enligt rättegångsbalken skyldiga att följa god advokatsed. Advokatsamfundet ska enligt stadgarna garantera att det finns en advokatkår med hög etik och professionalism. Detta bygger inte minst på frånvaron av intressekonflikter.

Frågan om intressekonflikter är emellertid svår, ibland mycket svår. Detta gäller inte bara inom advokatyrket. Såväl Högsta domstolen som Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan med utgångspunkt i domarjävet. Jäv ansågs i båda fallen föreligga. Avgöranden som jag har stor sympati för. Advokatsamfundets disciplinnämnd har nyligen prövat två ärenden som berör intressekonflikter. En oenig nämnd fällde i båda fallen advokaterna.

Men, det etiskt rätta kan ibland bli det godas fiende när reglerna om intressekonflikter allt oftare används som ett redskap att få bort ett motpartsombud eller för att misstänkliggöra en domare. Klienten riskerar att drabbas när advokaten efter ibland lång tid tvingas avgå. Jäv handlar dock inte bara om vad som faktiskt utgör en intressekonflikt. Det handlar i hög grad om skenbart jäv. Om vad som uppfattas som jäv och därför riskerar att leda till en allvarlig förtroendeskada. Advokater intar en särställning i samhället som förutsätter att tilltron till yrkesrollen är stark.

Advokatens ansvar går emellertid längre än att företräda sin klient enligt vägledande regler om god advokatsed. Advokater har ett ansvar för upprätthållandet av den goda rättsstaten. Den är en förutsättning för att advokaten ska kunna utföra sitt arbete. Det är min övertygelse att så länge Sveriges advokater fortsätter att upprätthålla hög integritet och yrkesetik kommer varumärket advokat att förbli starkt. Det gagnar inte bara advokaterna utan framförallt klienterna.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Om fördomar och mytresistens

President John F Kennedy hävdade att sanningens största fiende inte är den utstuderade lögnen, utan den förföriska myten. Det är lätt att hålla med. Brexit och Trumps valseger är exempel härpå. I tider som dessa, karakteriserade av missnöje, faktaresistens och populism finns särskild anledning till vaksamhet och engagemang. Dante placerade som bekant de neutrala, de som varken gjorde uppror eller var trogna, i ett alldeles eget, mindre angenämnt område vid ingången till helvetet.

Mytbildning har förekommit i alla samhällen, företag och organisationer. Den har särskilt lätt att få fotfäste i orostider och i miljöer med låg utbildnings- och kunskapsnivå. Men, även inom grupper med hög utbildning och som åtnjuter hög social status har det visat sig att mytbildningen enkelt kan vinna terräng. Likgiltigheten och bekvämligheten bidrar härtill.

Historien visar tydligt hur myten har varit instrumental för att skapa den intellektuella och känslomässiga grundvalen för  förföljelse och övergrepp, som bygger på den dåraktiga föreställningen att vissa grupper av människor är överlägsna andra. Exemplen är många.

I USA var det som bekant, till för inte länge sedan, fullkomligt naturligt att svarta skulle ha sämre betalt för samma arbete som den vite uppbar. I filmen ”The butler” ber Vita husets främste butler, som tjänat åtta presidenter, president Reagan, att få samma lön som sina vita kollegor. Trots att han åtnjöt den största uppskattning av presidenten och hans familj, var tanken helt främmande att ge lönemässig likställdhet åt en svart man.

Varför reagerade ingen på alla övergrepp? Var fanns alla de som genomskådade myten om den vita rasens överlägsenhet?

Advokater har, i likhet med journalister, en viktig roll att spela som kritisk granskare av lagstiftning och rättstillämpning. Det handlar om statens maktutövning. En viktig egenskap för en advokat är därför förmågan till kritiskt tänkande. En annan är förstås integriteten. Dessa båda egenskaper behövs för att den enskilde advokaten lojalt ska kunna stå upp för sina klienter och för att Advokatsamfundet ska kunna leva upp till sin stadgeenliga skyldighet att värna rättsstaten och tillvarata advokaternas yrkesintressen.

Lagstiftningsarbete, särskilt på terrorområdet, påverkas till exempel inte sällan av just mytbildningar. Då gäller det att kritiskt granska alla de alltmer fantasifulla förslag som presenteras och med integritet stå upp för de rättsstatliga principer, som alla tidigare varit överens om. Tillåter vi rättsstaten att urholkas kommer också samfundets möjligheter att tillvarataga advokaternas yrkesintressen väsentligt  att försvagas.

Jag är därför tacksam och stolt över att advokater som Thomas Olsson, Johan Eriksson, Viktor Banke, Ignatio Vita, Karin Gyllenring m.fl aktivt deltar i det rättspolitiska samtalet och därigenom bidrar till att sticka hål på de felaktigheter och fria fantasier som dessvärre alltför lätt får fotfäste. Fler borde visa sitt engagemang och dela med sig av sina kunskaper.

Publicerat i Uncategorized

Tidskriften Fokus fel på det igen

I förra veckan hade tidningen Fokus en raljant artikel om Högsta domstolen och justierådens bisysslor. Artikeln innehöll en rad sakfel. Detta föranledde mig att skriva ett blogginlägg under rubriken ” Om Fokus faktaresistenta granskning av Högsta domstolen”. I senaste numret har tidningen återkommit i frågan. Åter bekräftar man frånvaron av elementär kunskap om grundläggande sakförhållanden. Denna gång har samme journalist intervjuat en väl ansedd juridikprofessor som för sin del ställer sig avvisande till att justitieråden får ta uppdrag som skiljemän. Underrubriken till artikeln är ”Jurister förstår inte varför justitieråd får extraknäcka. Anne Ramberg förstår inte juristerna.” Den klatschiga rubriken saknar emellertid förankring i såväl text som verklighet.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg finns skäl som talar emot att domare innehar vissa typer av bisysslor. Det finns emellertid argument också för. Avvägningen av dessa argument beror på vilken typ av bisyssla det är frågan om. Vad gäller just skiljeuppdrag anser jag, i likhet med många andra jurister att förbudslinjen inte bör göras till regel. Skälen för att tillåta den typen av sidouppdrag överväger. Jag har i mitt förra inlägg berört några av de frågeställningarna och skall här inte upprepa den argumentationen. Men några ytterligare påpekanden kan göras.
Allmänt bör sägas att invändningarna mot bisysslor inte bör begränsas till justierådens skiljeuppdrag. Invändningarna gäller i än högre grad när domare deltar i lagstiftningsarbetet som utredare på uppdrag av regeringen. Man kan på goda grunder till och med ifrågasätta att justitieråden sitter i Lagrådet och agerar advokat åt regeringen rörande lagstiftning som de senare ska tillämpa. Men, den diskussionen träder inte i förgrunden, antagligen därför att den i det närmaste är obetald. Nej, det tycks vara det faktum att skiljedomare får betalt, ibland bra betalt, som utlöser lusten att kritisera.

Frågan om sidouppdrag gäller nu närmast om just skiljemannauppdrag kan vara förtroendeskadliga för Högsta domstolen och justitieråden. Det kan då konstateras att den nuvarande ordningen fungerat mycket väl under snart femtio år. Den har varit till gagn för samhället och parterna. Skiljeförfarande har i vårt land gammal hävd. Det är en av lagstiftaren anvisad tvistlösningsform. Näringslivet i Sverige har sedan lång tid valt att lösa sina tvister på detta sätt. Skälen för detta är flera.

Effektivitet, anpassning av proceduren till tvistens natur, snabbhet och möjligheten för parterna att välja lämpliga domare, är skäl som ofta anges. Till detta kommer skiljeförfarandets konfidentiella natur. Näringslivet vill, på goda grunder, helst undvika den offentlighet som följer av en domstolsprocess. Till detta kommer att domstolsväsendet saknar resurser och kompetens att ta hand om de stora antalet komplicerade affärstvister, som skiljeförfarandet nu hanterar.

Skiljeförfarande är reglerat i särskild lagstiftning. Det utgör en judiciell tvistlösningsform, som måste uppfylla höga kvalitetskrav både vad gäller parts rätt att utföra sin talan och likabehandling av parterna. Fråga är således inte om någon halvkorrumperad verksamhet där skumma typer i hemlighet ägnar sig rättsosäkerhet rättsskipning – påståenden som okunniga debattörer senast fört fram i fråga om de nu avsomnade förhandlingarna om det transatlantiska TTIP-avtalet. Visar det sig att tvistlösningen inte gått rätt till kan skiljedomen klandras i allmän domstol. En skiljedom är, till skillnad från en dom meddelad av allmän domstol, i princip också verkställbar över hela världen. Skiljetvisterna rör ofta mycket stora värden.

Vi kan i Sverige berömma oss av ett i skiljedomssammanhang internationellt mycket gott anseende. Det beror både på våra höga kvalitetskrav på skiljedomsverksamheten, på en okorrumperad rättslig miljö och på tillgången på en kader av skickliga skiljedomare. Till detta har justitieråden verksamt bidragit med sin höga kompetens, sin oväld och sina stora erfarenhet.

När det gäller argumentet att förtroendet för domstolarna skulle sjunka till följd av att domare  medverkar i en skiljeprocess där det råder sekretess, är inte övertygande. Även i allmänna domstolar förekommer i ökad omfattning sekretess, inte minst i kommersiella tvister. Sekretess inrymmer en känslig fråga särskilt då det handlar om statens maktutövning mot sina medborgare och särskilt i brottmål samt administrativa tvångsmål. Men det starka intresse av offentlighet som föreligger i sådana mål saknar bäring på skiljetvister.

Vad gäller den tidsutdräkt som all tvistlösning medför har Tidskriften Fokus åter blandat ihop begreppen. Man skriver nämligen att ett argument för skiljeförfarande är ”att gå till allmän domstol har sina nackdelar. Tiden mellan åtal och lagakraftvunnen dom i hovrätten kan bli utdragen”. Så kan det säkert vara. Men påpekandet saknar all relevans i detta sammanhang. Åtal förekommer i brottmål. Och sådana går aldrig till skiljeförfarande. Så långt bär, enligt min mening, argumenten mot justitieråden skiljeuppdrag inte.

Publicerat i Uncategorized

Om Fokus faktaresistenta granskning av Högsta domstolen

Igår kunde man i veckotidningen Fokus ta del av en artikel under rubriken ”Räknemissen – Historisk dundertabbe av Högsta domstolen. Är det extrajobben som spökar?”. Det underliggande budskapet var att ett räknefel i en dom var att tillskriva det faktum att en del justitieråd har uppdrag vid sidan av den ordinarie tjänsten. Detta fångade mitt intresse.

Att HD rättat ett räknefel i en nyligen avkunnad dom var ingen nyhet. Det har tidigare även nämnts i media. Det nya var det rätt illvilliga misstänkliggörandet av domstolens ledamöter som var artikelns egentliga tema.

Det är givetvis lätt att förstå den frustration som parterna och de ansvariga justitieråden kände när det upptäcktes att man räknat fel. Men den upphetsning som detta föranledde är förvånande.  Domstolar, också de högsta domstolarna, ägnar sig åt mänsklig verksamhet. Det innefattar givetvis en möjlighet att fel kan uppkomma. Men att så sker är ovanligt. Jag är snarast förvånad att det inte förekommer fler fel och misstag än vad som är fallet.

Denna felräkning var dock utgångspunkten för Fokus granskning. Utifrån en redogörelse om bakgrunden följde sedan något som var ett slarvigt försök till att återge HDs sammansättning och vilka sidouppdrag de sexton justitieråden har.

Men, det var också något annat som var konstigt med artikeln. Av 16 justitieråd skulle på en fråga om sidouppdrag 12 ha svarat och 3 inte ha svarat. Bortsett från att 12 plus 3 blir 15 hade jag svårt att tro att ett justitieråd inte svarar på en sådan fråga. Dessutom kunde man läsa att justitierådet Lars Edlund inte hade några sidouppdrag. Men jag visste ju att Lars Edlund var skiljeman då och då. Hade man tagit del av HDs hemsida hade man kunnat konstatera att det var annat som inte stämde. Exempelvis skriver Fokus att HDs ordförande, Stefan Lindskog, ägnar sig åt skiljeuppdrag medan det på HDs hemsida står att han åtar sig enstaka medling (dvs hjälper parter att komma överens). Och jag råkar veta att justitierådet Stefan Johanson faktiskt inte sitter i Carnegiestiftelsen eller i Edward Roséns stiftelse. Detta gjorde mig nyfiken.

Jag kontaktade därför Stefan Lindskog och frågade hur det förhöll sig. Han berättade då att HDs kansli på begäran av Fokus, för samtliga justitieråd, hade skickat över de förteckningar över ledamöternas skiljeuppdrag som finns hos HD. De som enligt tidningen inte hade svarat hade helt enkelt inte tillfrågats. De i artikeln uppgivna uppdragen hade inte stämts av med den som berördes. Inte heller hade Fokus berett någon av de ledamöter som kritiserades för felräkning att kommentera de fantasifulla och helt verklighetsfrämmande spekulationerna om sambandet mellan felräkningen och sidouppdrag.

Fokus antyder att förklaringen till felräkningen skulle vara att justitieråden ”inte är på jobbet” och frågar insinuant om det är extrajobben som spökar. Därefter konstateras att HD kan skadas då domarna lägger ned så mycket tid åt bisysslor att det påverkar kvalitén i dömandet. Fokus ifrågasätter om förklaringen till felräkningen är att ” de springer på stan och tjänar pengar på att vara domare i skiljeförfarande istället för att sköta sina jobb”. Om detta bör följande sägas.

Det torde aldrig ha förekommit att arbetet i HD  blivit eftersatt på grund av bisysslor. I själva verket torde det närmast vara ett notoriskt faktum att kvalitén på HDs domar väsentligen har förbättrats under senare år. Detta gäller inte minst det faktum att domstolens domar numera innehåller mycket mer av öppen redovisning för hur ledamöterna resonerat. Detta ger en bättre bredd och djup åt domstolens avgöranden. Vid ett seminarium på HD i förra veckan avhandlades prejudikatbildningen på förmögenhetsrättens område. Det rådde stor enighet bland de närvarande att begripligheten, transparensen och därmed kvalitén ökat avsevärt.

När det gäller justitierådens och övriga domares bisysslor är detta noga reglerat. Många av de bisysslor som justitieråden ägnar sig åt är alls inte välavlönade skiljeuppdrag. Många arbetskrävande uppdrag är närmast av ideell karaktär. Bland dessa märks  justitierådens  uppdrag som utredare åt regeringen.

Huruvida det är lämpligt att justitieråden innehar bisysslor har diskuterats länge. Det finns  skäl för och emot. Min uppfattning är att samhället liksom HD vinner på att justitieråden  tillför samhället värdefull kunskap när de utför  sina bisysslor. Till detta kommer  att justitieråden genom medverkan som ordföranden i skiljeförfaranden får viktig kunskap om näringslivet och dess förhållanden. Det behövs ett deltagande från alla domares sida i samhällslivet för att bygga en välfungerande och verklighetsanpassad rättslig miljö. Ingen har med fog kunnat påstå att justitieråden i sitt dömande otillbörligen låtit sig påverkas av att de haft kontakter med andra aktörer i det svenska rättslivet. Justitieråd i elfenbenstorn är ingen bra idé.

Vad gäller kommersiell tvistelösning finns skäl att påminna om att näringslivet i vårt land sedan många år i allmänhet föredrar skiljeförfarande framför  allmän domstol för att lösa uppkomna avtalstvister. Skälen för detta är många. Här skall endast sägas att näringslivet önskar en effektiv och konfidentiell tvistlösningsmetod och skiljedomare som  är väl förtrogna med det aktuella rättsområdet. En nackdel med denna ordning är att den leder till viss prejudikattorka på förmögenhetsrättens område. Men det är ett annat problem. Det bör i sammanhanget också nämnas att det i stora kommersiella tvister ofta är svårt att finna lämpliga ordförande. Advokater har inte sällan intressekonflikt som omöjliggör ett ordförandeskap. De justitieråd som vill ställa sig till förfogande för sådan uppgifter  fyller en viktig roll. Enligt min mening tar fördelarna med att domare kan ta skiljeuppdrag klart över. Farhågorna om jäv eller misskötsamhet beträffande det ordinarie arbetet är, vad gäller jäv, mest teoretiskt, och vad gäller misskötsamhet, helt ogrundade.

Är det inte fint nog att vara domare i Högsta domstolen frågar sig artikelförfattaren avslutningsvis. Något svar ges av naturliga skäl inte. Landets högsta domare sitter inte i de högsta domstolarna för att det är fint. De har ett ytterst kvalificerat arbete som de brinner för och som ytterst handlar om att genom god och framsynt rättstillämpning värna den goda rättsstaten.

Om man som Fokus gör anspråk på att granska makten så är det klokt att vara lika omsorgsfull som man kräver att domarna i HD ska vara. Det duger inte att så slarva med fakta som Fokusartikeln gör. Det duger inte heller att sprida ogrundade och felaktiga uppgifter om justitierådens bisysslor med spekulationer om orsakerna till en felräkning. Frågan om domares bisysslor är inte oviktig. Men, den förtjänar en mer balanserad debatt. I detta fall har Fokus inte levt upp till sitt anspråk på att vara en seriöst samhällsgranskande tidskrift. Man har istället valt att ägna sig åt dålig sensationsjournalistik.

Publicerat i Uncategorized