”Gott mit uns” – Om Gudar som våldsförevändning

I spåren av den ökade terrorismen i världen beskrivs islam allt oftare som en våldsam och krigisk religion. Extrema muslimer bär också skulden för många avskyvärda dåd de senaste tjugo åren. En starkt aversiv uppfattning om islam, en Islamofobi, har därigenom fått fotfäste i västerlandet. Idéen att den växande extremismen inom Islam uteslutande har sin grund i vissa texter i Koranen innebär dock en stark förenkling. Man skiljer då inte på islam som religion och dess olika tolkningsskolor.

Man kan vidare inte bortse från betydelsen av socio-ekonomiska missförhållanden, som förklaring till den fundamentalism, som i vissa islamistiska kretsar dessvärre har kommit att få en betydande utbredning. Man glömmer lätt att de flesta muslimer är fredliga och inte alls våldsbenägna. Man glömmer att islam som religion har många humanistiska företräden. Den senaste tidens attacker på oskyldiga i Mellan Östern, Europa, Afrika, Indien och USA har dock förstärkt de stereotypa fördomarna mot muslimer. Demagoger som den republikanske presidentkandidaten Donald Trump är exponenter för denna utveckling. Trump vill som bekant förbjuda all muslimsk invandring till det huvudsakligen kristna USA. Trumps hållning är förvisso extrem, men han är inte ensam.

Skräcken för islam är inte ny. Redan på 600-talet betraktades muslimska samhällen som ett hot, särskilt mot Europa. Kristendomen i Europa har under århundraden också utkämpat flera ”heliga” krig. Korstågen under 1000 -1200 talen ligger inte alldeles fjärran från nutidens jihadism. Och när turkarna tagit hela Balkan och stod vid Wiens portar blev hoten mot Europa högst påtagliga. Dagens IS härjningar påminner i hög grad om dessa fälttåg. När Gud är uppdragsgivare kan det mesta tillåtas. Korstågens övergrepp har satt djupa spår även hos dagens muslimer. På uppdrag av påven genomfördes ett antal synnerligen hänsynslösa fälttåg i syfte att befria Jerusalem från araberna. Motståndare som inte uppfattades som kristna mördades. De korsfarare som dog under strid blev, i likhet med dagens jihaddister, martyrer. De kristna ogärningarna var oerhörda.

Exemplen på övergrepp i Guds namn är rikliga i såväl kristendomen, som inom islam. Historien är samtidigt fylld av exempel på kristna och muslimer, vilka gjort hjälteinsatser i kampen mot vettlöst religiöst mördande. En muslimsk hjälte var Abd el-Kader. Han var en lärd muslimsk motståndsledare. 1860 räddade han tusentals kristna från att mördas i Damaskus. En nutida muslimsk hjälte är den numera så världsberömde kaptenen, Humayun Kahn som dog under krigstjänstgöring i Irak. Han beordrade sina underlydande att vänta medan han själv inspekterade ett misstänkt fordon, som då exploderade och dödade honom. Han förärades postumt olika hedersbetygelser, för att under presidentvalskampanjen i USA istället få sina föräldrar ringaktade av en islamofobisk fastighetsmatador som Donald Trump.

Religioner är inte homogena. Det förekommer inom alla religioner att de religiösa skrifterna tolkas olika. Vissa exploaterar religionen för egna politiska syften. I ljuset av att det trettioåriga kriget, liksom första och andra världskriget utspelade sig i det kristna Europa, framstår beskrivningen av kristendomen som en fredens religion, lika främmande, som synen på Islam som enbart en våldsreligion. Den kristne guden användes som tillhygge också i de stora europeiska krigen. Vi minns t.ex. de tyska krigsropen ”Gott mit uns” och ”Gott strafe England”.

Människor är mycket mer komplexa än de stereotyper som beskriver de religiösa grupper de tillhör. Stereotyper skapar fördomar. Antiziganism, antisemitism och allmän rasism är kända uttryck härför. I jakten på terrorister riskerar nu muslimer att åter stigmatiseras. Det är vad som sker när rädslan tillåts styra och hatpropagandan får fotfäste. Det är en farlig utveckling.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om debattspråk och djuriska metaforer

I anledning av Fredrik Johanssons ledare i SVDs nätupplaga fredag under rubriken ”Bristen på stringens försurar debatten” har jag några synpunkter. Jag skrev ursprungligen denna text för publicering i SvD som en replik, men den togs inte in. Därför publicerar jag den här med några mindre uppdateringar.

Jag delar mycket av det Fredrik Johansson ger uttryck för. Det är givet att brist på stringens kan försura debatten. Och, att tonläget i samhällsdebatten inte är oviktigt. Jag har i likhet med Fredrik Johansson skrivit och talat mycket om detta. Men, den största faran är inte ett oavsiktligt syftningsfel och eventuell bristande språklig stringens. Den största faran är det medvetet hånfulla, hatiska och hotfulla språket, som utgör grunden för ”försurningen” av det offentliga samtalet. Denna alltmer vulgära samtalston förekommer i tilltagande utsträckning, särskilt på nätet. Tydliga exempel på denna utveckling finner man hos debattörer som med närmast ohämmat hatspråk ger uttryck för sin starka ovilja mot den svenska flyktingpolitiken. De brunfärgade inslagen är hos många starka. Högljudda järnrörsmän (och kvinnor) intar scenen. Dessa får naturligtvis inte stå oemotsagda. Dessa personer och de politiker som för deras talan måste förstås kritiseras både i vad gäller sak och form.

Självklart är det så att språket och de metaforer man må använda normalt bör präglas av återhållsamhet . Men, det finns situationer då storsläggan i form av slagkraftiga metaforer kan och bör användas. När det gäller uttrycket ”bruna råttor” är detta en högst relevant metafor för den tilltagande rasismen och främlingsfientligheten i samhället. Det var det som var min poäng.

De dödshot och den mängd hatiska meddelanden, många brottsliga, som i olika former kommit mig och Advokatsamfundets kansli tillhanda efter mina uttalanden i Söndagsintervjun om bristen på humanism i asylfrågan och den målkonflikt som flyktingsituationen föranleder bekräftar detta. Några exempel från Twitter.

”Kommandoran är tydligen fortfarande i fin form och går numera under namnet @anneramberg Någon som är sugen på att gräva en varggrop? #svpol”

” Locka henne med dom älskade brottsliga muslimerna ? En bunt av dom,å hon är våt”

” Din j–a champagne-kommunist! Jag blir så j–a förb–d att jag hoppas du får plågsam cancer! Och ingen vård.#svpol”

”Jag önskar henne väl (förtjänt) färd ned i havets djup, enkel resa”.

I tillägg har jag bland annat mottagit tweets med bilder på gravar som grävs och hundar som torteras.

Hatet på nätet tar sig olika uttryck. Det riktas mot judar, muslimer, invandrare i allmänhet, unga kvinnor, homosexuella eller sådana som inte ansluter sig till de extrema och odemokratiska krafter som tycks vara alltför mångas livsluft på nätet. Det vämjeliga tilltalet drabbar också inte sällan redan svaga och utsatta grupper. Hatet riskerar att leda till opåkallad självcensur och att människor avstår från att medverka i det offentliga samtalet.
Detta innebär ytterst ett allvarligt hot mot yttrandefriheten och därmed den demokratiska rättsstaten. Som ett alldeles färskt exempel är när nazister på bokmässan störde Alexandra Pascalidous flyktingseminarium och täckte bokbordet med Nya tider. Vart är vi på väg?

Det är därför för att uttrycka det försiktigt ,olämpligt när t.ex. riksdagsmän, som bör åtnjuta respekt och förtroende i samhället, medverkar i näthetsen och med sin retorik även göder sådana krafter. Att vara riksdagsman i Sverige är att vara ambassadör för demokratiska värderingar såsom dessa kommer till utryck i vår regeringsform.

Den moderate riksdagsmannen Bali har under lång tid utmärkt sig på nätet med ett språkbruk som är exceptionellt med alla anständighetsmått mätt. Jag skall inte här ägna mig åt att citera Balis alla övertramp. Jag hänvisar den intresserade till hans rika twitterflöde. Till detta kommer sakinnehållet där Bali, såvitt jag kan se, flörtar med de hatiska krafterna på ett sätt som knappast pryder hans parti. Han har nu följdriktigt också fått kraftfullt stöd av en tidigare riksdagskollega, Sverigedemokraten Thoralf Alfsson. Den senare uppmanar på sin blogg alla att skriva ett vykort till Anne Ramberg med en uppmaning att hon ska lämna Advokatsamfundet och sina övriga uppdrag.

I Fredrik Johanssons inlägg antyds att särskild hänsyn bör tas till det faktum att Bali är ”en utomeuropeiskt invandrad riksdagspolitiker”. Den tanken förvånar mig. I den svenska debatten gäller givetvis samma regler för alla, invandrare eller ej. Riksdagsmannens förolämpningar på Twitter ska rimligen bedömas efter samma måttstock som alla andras. Och, att kokettera med sitt ursprung såsom ursäkt för att kunna förolämpa andra är förstås inte godtagbart.

Vad gäller Bali vill jag, än en gång, klargöra att jag i mitt blogginlägg oavsiktligt valde en felaktig syftning. Vad jag avsåg att peka på är den framväxande rasismen.  Uppenbarligen gav min text, i vissas ögon,  utrymme för en feltolkning. När jag blev uppmärksammad på detta, ändrade jag den omgående och meddelade också detta på Twitter.

En numera pensionerad domare och tidigare moderat statssekreterare som enligt Fredrik Johansson, tydligen till skillnad från mig, gör berömvärda insatser genom att med stort tålamod förklara juridiska frågor bidrar till den illvilliga tolkningen av råttmetaforen. Enligt denna var det intressant att Advokatsamfundets generalsekreterare använde ett språkbruk som associerar till Julius Streicher, en extrem antisemit som i Nurnbergrättegångarna dömdes till döden. Herrarna antyder således att jag skulle vara antisemitiskt anstruken. Detta är om något ett exempel på försurning av debatten.

När det gäller min ”oförlösta oförmåga att hantera språket på ett stringent och konstruktivt sätt” måste jag göra alla näthatare och deras ideologiska beskyddare besvikna. Jag kommer att med stöd av samma yttrandefrihet, som riksdagsledamöter, ledarskribenter och pensionerade statssekreterare åtnjuter, ge min personliga liksom samfundets åsikter till känna närhelst jag finner detta påkallat.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Om asylrätt, humanitet och gatans parlament

Under de senaste dagarna har jag haft anledning att fundera kring dessa fenomen. Anledningen är de kommentarer som framkommit med anledning av mitt deltagande i Söndagsintervjun i Pl.

Vad gäller min syn på flyktingkatastrofen och asylrätten är jag, som torde framgått tidigare, av den bestämda uppfattningen att humanismen ställer krav på Sverige och på Europa i övrigt, så att vi så gott vi kan tar hand om människor på flykt. Det sätt på vilket Europa f.n. hanterar flyktingfrågan är ovärdigt. Att outsourca asylrätten till Turkiet och i ett första steg skicka med 30 miljarder är inget annat än en cynisk handel med människor på flykt. Individens rätt till asyl ställs åt sidan. Det är åsikter som jag är beredd strida för.

För Europas vidkommande skulle en solidarisk flyktingpolitik inte innebära någon oöverstiglig uppoffring. För Sveriges del har de många asylsökandena under förra året givetvis inneburit påfrestningar på samhället och välfärdssystemet. Det leder kortsiktigt till målkonflikter. Grupper riskerar att ställas mot varandra. Detta är något som populistiska partier och grupper också använder som argument för att hindra människor som flyr för sina liv att söka skydd hos oss.

Min poäng, vilken framgick för den som lyssnade (och förstod) radioinslaget, var att trots att målkonflikter kan uppkomma, är det  vår skyldighet att hjälpa. Det innebär att alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav. Samtidigt är det inte konstigt att t.ex. äldre människor som bidragit till att bygga upp vår välfärd genom att ha arbetat ett långt liv och betalat sin skatt känner sig åsidosatta när samhällets resurser inte räcker för att möta förväntningarna. Detta är givetvis ytterst beklagligt för våra många fattigpensionärer och andra efterställda grupper. Men i resursernas knapphet är det dessvärre en oönskad realitet. Det betyder givetvis inte att bristerna i välfärdssystemet enbart är en följd av det stora antalet asylsökande. Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden. Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien. Och vi måste acceptera att våra skattemedel i ökad omfattning används till skyddsbehövande flyktingar. Det säger sig självt att detta innebär ett minskat utrymme för reformer, bl.a. för i sig mycket välmotiverade höjningar av stödet till de sämst ställda i vårt land. Därför uttryckte jag dubier över politikernas upprepade löften att vi, som det verkar, till varje pris ska värna välfärden. Om man därmed menar välfärden för alla svenskar kan löftet knappast infrias.

Det finns förstås de som inte delar mina åsikter. Det är givetvis alldeles i sin ordning. Att invandrarfientliga grupper och andra i den stora undervegetationen på sociala medier ägnar sig åt hot mot meningsmotståndare är däremot inte acceptabelt. Det hat som där framskymtar mot flyktingar och människor i nöd och mot dem som driver flyktingarnas sak är kväljande. Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor.

Bedrövligt är också att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen. Och debatten behöver hyfsas. Till fromma både för fattigpensionärer och asylsökande flyktingar.

Publicerat i Uncategorized

Unga lagöverträdare ska inte dömas till livstid

Kriminalpolitik är intressant. Politiker förkunnar ofta i stor enighet, att det trots sjunkande brottsstatistik, är nödvändigt med längre och hårdare straff. Man ska sända signaler. Det är oklart till vem och varför. Och de viktiga kriminalpolitiska frågorna uteblir.
Kriminalpolitiken är något som alla människor förhåller sig till. Nästan alla har en åsikt. Ibland väl underbyggd, men oftast som ett uttryck för en allmän känsla om vad som är rätt och fel.

Vanföreställningen att människor kräver hårdare straff är utbredd, särskilt hos politiker. I själva verket är det nog precis tvärtom,(vissa på sociala medier möjligen undantagna). I vart fall om man ger allmänheten ”alla relevanta ingångsvärden”, för att travestera statsministern.

Till detta kommer den verklighetsfrämmande övertron på straffrättens möjligheter att förhindra brott och lagstiftningens normerande verkan. All forskning på området talar för att det inom den traditionella straffskalan saknas direkt korrelation mellan straffnivå och nivån på brottsligheten. Om lagstiftaren skulle införa ett lägsta minimistraff på tio års fängelse för alla brott skulle säkert vissa brott inte begås. Men, den omständigheten att man som i USA kan få flera hundra års fängelse har ju inte verkat avskräckande. I stället har USA en av världens högsta fängelsepopulationer per capita. Det finns inte ens några vetenskapliga bevis för att dödsstraffet har någon avskräckande effekt på brottsligheten. Vid vissa brott vet man dock att det överhuvudtaget inte finns något samband.

Av detta följer att mindre sänkningar av straffnivån inte leder till påtaglig förändring av brottsligheten. Utgångspunkten borde enligt de flesta kriminologer därför vara att kriminalisering är den sista utvägen i syfte att styra medborgarnas handlande. Det innebär i sin tur att kriminalpolitiken borde sträva efter en avkriminalisering. Man borde sträva efter en sänkt repressionsnivå. Denna syn överensstämmer också med min personliga uppfattning. Lagstiftaren borde i högre grad satsa på utomstraffrättsliga sanktioner, i stället för den alltmer ökade repression som kan märkas i samhället.

Den omständighet som har en normerande effekt är upptäcktsrisken. Och risken att bli lagförd. Det hjälper inte att höja straffen om risken för upptäckt är liten. Mycket talar för att en ökad användning av icke straffrättsliga sanktioner istället skulle öka effektiviteten när det gäller att påverka människors beteenden. Straffansvarsutredningen som lämnade sitt betänkande förra året kom faktiskt med förslag på avkriminaliseringar på flera områden.

Att kriminalisera en handling innebär att det följer ett straff om gärningen begås. Den bakomliggande tanken är att förmå människor att avstå från att begå vissa handlingar.

En utgångspunkt som länge har varit accepterad är att kriminalisering av handlingar bör vara begränsad till sådant som utgör hot mot statliga eller enskilda intressen av särskild vikt. Inte heller bör enligt min mening handlingar kriminaliseras av moraliska hänsyn. Därtill har det tidigare i vart fall uppställts ett krav på effektivitet. Detta gäller i synnerhet vid mindre allvarliga gärningar. Denna proportionalitetsbedömning ska även tillämpas i straffmätningen. ”Rättvisan kräver att lika klandervärda brott tilldelas lika stränga straff och att olika brott rangordnas efter hur ingripande de är” enligt professor Nils Jareborg.

Kriminalpolitiken som den ser ut i dag saknar övergripande stöd av kriminologisk forskning. Det är bekymmersamt i flera hänseenden. Det innebär bland annat att förväntningarna på Kriminalvården saknar stöd i verkligheten, vilket i sin tur leder till att kriminalvårdens möjligheter att fullgöra sin uppgift försvåras högst avsevärt.

Av för mig okänd anledning tycks de som bestämmer över kriminalpolitiken utgå från att kriminalvården ska lösa alla de problem som familj, skola och samhället inte förmått göra.
Hur är detta möjligt? För en tid sedan besökte jag Hall. Jag träffade en grupp med intagna. Många av dessa relativt unga personer, flertalet med bakrund utanför Sverige, var synnerligen charmiga, manipulativa och föreföll att vara begåvade människor. Vad gör att de valt brottets bana i stället för en karriär inom näringslivet? Inte är det för att vi har för låga straff i alla fall.

Om man inte löser de underliggande problemen kommer kriminalvården alltid att vara en avstjälpningsplats för samhällets sociala misslyckanden. Och dessa har kommit att bli många. I oktober 2014 fanns 1747 unga i Kriminalvården, varav sju procent satt i häkte. Detta är ett allvarligt misslyckande. Inte för Kriminalvården, men för samhället. De brott som hade orsakat Kriminalvårdens engagemang utgjordes till en fjärdedel av våldsbrott, tätt följt av narkotika och därefter tillgreppsbrott, som stod för sjutton procent samt rån och grovt rån med 15 procent. Endast tio procent hade arbete. Det säger en hel del.

Samhällets ansvar är dock inte begränsat till att skapa förutsättningar för unga att växa upp i en miljö som inte innebär utanförskap och som därför inte inbjuder till en brottslig bana. Samhället har också ett ansvar att erbjuda alternativ till återfall för dem som efter att Kriminalvården gjort sitt, ska ut i samhället. Från ett humant och ekonomiskt perspektiv är det obegripligt att den investering som görs i varje dömd individ och som syftar till bättring och återanpassning i samhället inte bättre säkerställs.

I Sverige är det ovanligt att unga döms till fängelse och mycket ovanligt att de döms till några längre fängelsestraff. Normalt döms unga i stället till sluten ungdomsvård i som längst fyra år.

Det har dock funnits ett politiskt tryck för att skärpa straffen för unga lagöverträdare mellan 18 och 21 år, eftersom de straff som normalt döms ut för denna grupp normalt ligger betydligt lägre än de straff som påförs vuxna (över 21 år) för samma brottslighet. Motiveringen är att den som är myndig ska betraktas som vuxen även i straffmätningshänseende.

Statistik från Brå 2013 visar att det totala antalet lagföringsbeslut har minskat sedan 2012 samtidigt som statistiken från åren 2009, 2012 och 2013 visar att antalet ungdomar som döms till fängelse för allvarlig brottslighet såsom t.ex. mord , grov misshandel och grovt narkotikabrott har ökat något.

Även om straffen för unga generellt sätt inte tycks ha blivit hårdare, är det viktigt att understryka att Sveriges hantering av unga lagöverträdare inte håller måttet. Både Europarådets tortyrkommitté och FN:s kommitté mot tortyr har riktat skarp och återkommande kritik mot hur unga lagöverträdare behandlas, i synnerhet det utbredda användandet av frihetsberövande och restriktioner som åläggs minderåriga i högre utsträckning och för längre tid än för vuxna. Unga som befinner sig i arrest och häkte behandlas ofta på ett sätt som strider mot deras mänskliga rättigheter. Ett återkommande exempel på detta är även att unga ofta nekas biträde av försvarare vid förhör.

Jämförelser hur påföljder har fördelat sig på antalet domslut – ungdomar 15-20 år

2013
Totalt antal fällande domar: 10 114
• Fängelse: 5 %
• Sluten ungdomsvård: 0,4 %
• Ungdomsvård (innefattar även ungdomsvård m ungdomstjänst): 14 %
• Ungdomstjänst: 15 %
• Skyddstillsyn: 10 %
• Villkorlig dom: 13 %
• Böter: 41 %

Den rättspolitiska uppfattningen i Sverige är att i så stor utsträckning som möjligt hålla unga lagöverträdare utanför fängelserna, och om fängelse inte kan undvikas, göra vistelsen där så kortvarig som möjligt. Den som är under 21 år får inte dömas till livstids fängelse. Det längsta straffet som får dömas ut för ett enstaka brott för den som är under 21 år är fängelse i 10 år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det är fråga om flerfaldig brottslighet är det möjligt att döma ut fängelse i upp till 14 år. Det är ett långt straff.

I straffmätningshänseende gäller att om någon har begått brott innan han eller hon fyllt 21 år ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt och dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. När domstolen dömer den som vid brottet var under 21 år till fängelse ska alltså straffet bestämmas till ett kortare fängelsestraff än om den tilltalade var 21 år eller äldre. Straffnedsättningen blir regelmässigt större ju yngre den tilltalade var. I praxis tillämpas straffreduceringen för t.ex. 20-åringar ofta på det sättet att straffet sätts ned med 20–30 procent. Högsta domstolen har uttalat att det kan vara rimligt att sätta ned straffet mer vid långvariga fängelsestraff än vid kortvariga sådana (NJA 2000 s. 421).

Vidare föreskrivs i att den som begått brott innan han fyllt 18 år får dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl och att den som begått brott innan han fyllt 21 år får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Reglerna är ett uttryck för tanken att det inte är rimligt att ingripa lika hårt mot ungdomar som begått brott som mot vuxna som begått brott.

Lagstiftaren har ansett att unga lagöverträdare ska bemötas med större tolerans än vuxna och att en särbehandling i straffhänseende därför är befogad (se t.ex. prop. 1997/98:96 och prop.2005/06:165). Det har tidigare funnits stor samstämmighet i denna fråga.

Det finns goda skäl mot att sänka livstidsstraffsåldern. I Sverige finns det en lång tradition med bred förankring för att särbehandla unga lagöverträdare i straffsystemet. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare är utformat utifrån att barn och ungdomar som har begått brott i första hand ska hållas utanför kriminalvården och i stället bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Unga lagöverträdare särbehandlas både när det gäller valet av påföljd och vid straffmätningen. Skälet är främst att ungdomar i den åldern anses typiskt sett ännu inte ha nått sådan mognad att de bör behandlas som vuxna. De är också särskilt känsliga för de skador som straffrättsliga ingripanden, som t.ex. fängelse, kan leda till. Innehållet i ungdomspåföljderna har därför syftat till att motverka de riskfaktorer som kan leda till fortsatt brottslighet och motverka återfall. Den utgångspunkten är också förenlig med det barnperspektiv som föreskrivs i bl.a. FN:s barnkonvention.

Unga lagöverträdare har sedan början på 1800-talet bedömts lindrigare med hänvisning till ålder och utveckling. Att införa en straffskärpning genom att sänka livstidsstraffsmyndighetsåldern från 21 år enbart mot bakgrund av enstaka uppmärksamma fall är inte bara populistiskt, det skulle även utgöra ett avgörande avsteg från sedan länge gällande straffrättsliga principer och ett avsteg från principen om en human kriminalpolitik.Det skulle strida mot humanitära principer att låsa in en ung människa på obestämd tid. Det strider mot grundläggande mänskliga värderingar, medkänsla och tolerans att döma ungdomar till livstid fängelse.

Till detta kommer att stor risk för att unga lagöverträdare på anstalt under ett livstidsstraff skulle influeras av vuxna förbrytare på fängelset, vilket skulle försvåra/omöjliggöra återanpassning till samhället efter tidsbestämt straff och frigivning.

Den kriminologiska forskningen visar även att ungdomar har större känslighet mot sanktioner och straff än vuxna, vilket gör att hård bestraffning kan störa deras utveckling och förhindra den mognadsprocess som är nödvändig för att unga inte ska fastna i kriminalitet. Forskning visar även att längre fängelsestraff för unga ofta leder till en hög återfallsfrekvens och har en nedbrytande effekt på den enskilde.

Ungdomar anses ha en outvecklad ansvarsförmåga. Unga befinner sig rent biologiskt i ett utvecklingsstadium där förmågan att känna empati, ha självkontroll och förstå följder av sitt handlande är begränsad. Den mentala personliga utvecklingen är alltså inte fullt utvecklad förrän man fyllt 21 år och det finns därför anledning att i straffrättsligt hänseende bedöma ungdomar som begår allvarliga brott mildare.

Vid en diskussion om sänkning av livstidsstraffsåldern på 21 år måste risken för allvarliga skadeverkningar som ett mycket långvarigt fängelsestraff har för unga ställas mot den avskräckande effekt ett frihetsberövande straff bör ha vid särskilt allvarlig brottslighet. Denna proportionalitetsavvägning har hittills, och bör även fortsättningsvis, främst beakta risken för den unges fortsatta utveckling och risk att fastna i kriminalitet.

Argumentet att personer under 21 år skulle ”ta på sig allvarliga brott” för andras skull, är varken belagt eller utgör skäl för att sänka åldersnivån för när man kan dömas till livstids fängelse.
Den som är under 18 år kan enligt Barnkonventionen inte dömas till livstids fängelse. FN:s konvention om barnets rättigheter förbjuder uttryckligen införandet av livstids fängelse utan möjlighet till frigivning för alla brott, oavsett typ, som begåtts av personer under 18 år.

Vi vill inte ha ett land som USA där barn som vid tiden för brottet varit så unga som 11 år har dömts till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. En sänkning av åldern för att dömas till livstidsfängelse från 21 år vore ett sluttande plan mot förändrad straffmyndighetsålder, vilket vore mycket olyckligt.
Advokatsamfundet har i remissyttrande den 5 november 2013 avstyrkt regeringens förslag att livstids fängelse ska utgöra normalstraffet för mord.

Publicerat i Uncategorized

Om det otillständiga drevet mot Margareta Åberg

DN har de senaste dagarna haft en artikelserie om Riksrevisionen, som fått starkt genomslag i övrig media. Grävande journalistik är utomordentligt angelägen. Den utgör en av grundvalarna i en demokratisk rättsstat. Peter Wolodarski och hans medarbetare är värda respekt för det sätt på vilket DN och dess journalister tar ansvar för den publicistiska uppgiften. Detta gäller också rapporteringen om Riksrevisionen.

Detta sagt, finns dock skäl att i sak invända mot beskrivningen av Riksrevisor Margareta Åbergs agerande i sin tidigare roll som ledamot av Domarnämnden. Domarnämnden är en statlig myndighet under regeringen. Nämndens huvudsakliga uppgift är att till regeringen lämna förslag på kandidater att utses till ordinarie domare, chefsdomare samt högre domartjänster däribland justitieråd. Det är alltså inte Domarnämnden som angivits i dagens artikel som utser justitieråd. Det är regeringen. I Domarnämnden sitter ett antal erfarna domare, vice Riksåklagaren och jag själv, samt två av riksdagen utsedda ledamöter, med ersättare. Regeringen är bunden av de namn som föreslås, men kan ändra rangordningen. Om regeringen önskar utse någon som inte föreslagits av Domarnämnden måste ärendet återremitteras till nämnden. Regeringen följer regelmässigt Domarnämndens förslag.

I det tillsättningsärende som nu är aktuellt fattades först beslut av enig Domarnämnd, att ta ut ett antal sökande till intervju. Vid det sammanträdet var inte Margareta Åberg närvarande och deltog således inte i beslutet. Efter att intervju- och testförfarande genomförts med de sålunda uttagna kandidaterna beslutade Domarnämnden enhälligt vid efterföljande sammanträde att sätta upp och rangordna bl.a. en dåvarande advokat. Vid detta möte deltog Margareta Åberg.

För ordningens skull vill jag påpeka att mina synpunkter nedan inte framförs i min egenskap av ledamot av Domarnämnden.

Margareta Åberg ifrågasätts nu, som det får förstås, för att hon medverkade vid Domarnämndens efterföljande beslut om att rekommendera regeringen att utse en god väns advokat till justieråd och att hon i vart fall inte informerat oss övriga i nämnden om det förhållandet att hon till advokaten, i dennes egenskap av ombud för en god vän i ett skattemål överlämnat ett intyg och därefter uppträtt som vittne i samma skatteprocess. Det kan härvid konstateras att vittnesplikt råder för alla. Vittnen förutsätts också tala sanning. Att avlägga vittnesmål konstituerar dock inte jäv.

Under braskande rubriker bibringas läsaren uppfattningen att Margareta Åberg skulle ha varit jävig eller i vart fall uppträtt olämpligt då hon inte informerat nämndens ledamöter om förhållandet. Till stöd för denna, enligt min mening direkt felaktiga, tolkning av relevanta regelverk, åberopas anonyma röster som i svepande ordalag framför kritik. Men, också bl.a. en f.d. riksrevisor, med viss benägenhet att från åskådarbänk kritisera allt från tidigare arbetsgivare, till sina efterträdare hos Riksrevisionen uttalar sig med känslomässig övertygelse och kräver Margareta Åbergs avgång. Detta föranleder några tillrättalägganden.

Av regeringsformen följer att myndigheter ska vara objektiva. Denna objektivititetsplikt förutsätter att personer som t ex har att besluta i ärenden i Domarnämnden måste vara opartiska. Till undvikande av att ovidkommande hänsyn och godtycke tillåts få betydelse, har det därför i lag uppställts jävsregler. Dessa fyller en preventiv funktion. För statliga myndigheter regleras jävsfrågorna i förvaltningslagen. Den enda jävsgrund som enligt förvaltningslagen skulle kunna vara aktuell i detta fall är vad som brukar benämnas s.k. delikatessjäv. Av denna generalklausul följer att jäv kan föreligga, om det utöver de speciellt angivna- här ej aktuella jävsgrunderna- finns någon särskild omständighet som är ägnad at att rubba förtroendet till handläggarens/beslutsfattarens opartiskhet i ärendet.

Denna bestämmelse har inte till uppgift att lätta på förutsättningarna för någon av de specifikt angivna jävsgrunderna. Det krävs istället att något ytterligare föreligger, en särskild omständighet, som innebär att handläggarens opartiskhet kan ifrågasättas. Tanken bakom denna generalklausul är att identifiera andra situationer, utöver de som uppräknats. Som exempel har i förarbetena till förvaltningslagen angivits att handläggaren är uppenbar vän eller ovän med, eller ekonomiskt beroende av part eller intressant, eller där han av någon anledning är engagerad i saken på sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning. Justitieombudsmannen har i flera fall haft att pröva dessa frågor.

Jävsfrågor ska beaktas av myndigheten på eget initiativ. En handläggare/beslutsfattare som misstänker att han skulle vara jävig ska självmant anmäla detta till myndigheten. Men bara då.

Margareta Åberg har inte haft anledning att anmäla den ifrågavarande omständigheten. Margareta Åbergs kontakt med advokaten har enligt vad som framgår av artikeln i DN ägt rum uteslutande inom ramen för advokatens uppdrag för sin klient. Något vänskapsförhållande mellan advokaten och Margareta Åberg har veterligen inte förelegat. För den händelse Margareta Åberg hade valt att på oklara grunde ändock anmäla kontakterna med advokaten, hade nämnden såvitt jag kan bedöma, inte kunnat finna att ett jävsförhållande på någon som helst grund förelegat.

Grunden för jävsreglerna är, som jag redan nämnt, i första hand att garantera upprätthållandet av objektivitetsplikten. Reglerna är absolut inte avsedda att tillämpas som en ursäkt för att inte vilja deltaga i ett beslut av andra skäl, än de i lagen uppställda jävsgrunderna. Hur skulle det annars fungera i praktiken?

Frågan om jäv handlar endast om sådana yttre faktorer som kan försätta beslutsfattaren i situationer där risk föreligger för att ovidkommande hänsyn skulle kunna få betydelse för beslutet. Någon sådan omständighet föreligger inte i detta fall. Att identifiera advokaten med dennes klient strider för övrigt mot grundläggande rättsstatliga principer.

Jag har haft anledning att under många år träffa Margareta Åberg i en rad olika professionella sammanhang. Jag saknar dock grund att närmare bedöma ansvarsförhållande på Riksrevisionen. Det ska den särskilde utredaren professorn i konstitutionell rätt vid Uppsala Universitet, HG Axberger göra.

Men, de som hävdar att det ålegat Margareta Åberg att anmäla advokatkontakten ifråga, har fel och är ute i ogjort väder. Inom parentes kan nämnas att Margareta Åberg är en högt respekterad domare med synnerligen hög integritet och gott omdöme. Om detta kan många vittna. Det är också förklaringen till de många höga förtroendeposter hon innehaft.
Det nu pågående drevet bör inte krönas med framgång.

Publicerat i Uncategorized

Högsta domstolen godtar tandmognadsundersökningar som underlag vid åldersbedömning i brottmål

Högsta domstolen har idag meddelat en principiellt viktig och klarläggande dom. Den handlar om påföljdsbestämning när det råder oklarhet om vilken ålder den tilltalade har.

Domen fyller ett behov. Skälet är att lagstiftningen utgår från att den tilltalades identitet är känd och därmed dennes ålder. Så är dock inte alltid fallet idag. Det saknas vägledande avgörande från Högsta domstolen. Detta har inneburit att rättstillämpningen varit inkonsekvent. En enhetlig rättstillämpning är dock nödvändig. Dagens avgörande ger därför vägledning för underinstanserna hur de ska gå tillväga vid påföljdsbestämningen när oklarhet råder om den åtalades ålder.

Särsklilda bestämmelser gäller för unga lagöverträdare. Åldern har stor betydelse vid bestämning av påföljd. Barn under 15 år är inte straffmyndiga och kan därför inte heller dömas till ansvar för en i och för sig brottslig gärning. För unga mellan 15 och 21 år gäller t ex olika regler när det gäller vilket straff som kan utdömas. För att döma någon som inte fyllt 18 år till en frihetsberövande påföljd krävs synnerliga skäl och då det gäller den som inte fyllt 21 år krävs särskilda skäl. Flera andra specialbestämmelser finns där hänsyn skall tas till åldern. Följaktligen ställs domstolarna inför svåra bedömningsproblem vid oklarhet om en tilltalads ålder.

Högsta domstolen fastslår att det inte krävs samma höga beviskrav när det gäller bedömning av ålder, som när det gäller åklagarens skyldighet att styrka åtalet, dvs själva skuldfrågan och därtill anknytande faktiska omständigheter. Det krävs inte att det är ställt utom rimligt tvivel för att kunna dömas som vuxen. HD säger istället, att beträffande omständigheter av betydelse för påföljdsbestämningen, kan man inte ens hävda att åklagaren har en bevisbörda. Härtill åläggs den tilltalade ett utredningsansvar.

I de fall när, som i det aktuella, det är klarlagt att vederbörande fyllt 15 år vid brottet, ska domstolen enligt HD istället göra en bedömning vilken ålder som är mest sannolik. Om utredningen skulle tillåta olika slutsatser får den bedömning som är förmånligast för den tilltalade väljas. I utredningen kan en rad olika omständigheter vägas in.

HD fastslår vidare att när det gäller att bedöma huruvida den tilltalade har fyllt 15 år eller påföljden kan komma att bli livstid, ska kravet på utredningen dock ställas högre. I dessa fall måste det vara klarlagt att reglerna inte hindrar den tilltänkta rättstillämpningen.

HD fann vidare att i avsaknad av annan utredning av värde, s.k. tandmognadsundersökning som grundar sig på tänder som är fullt utvecklade, kan användas som underlag för påföljdsbestämningen.

Åldersbedömningar har sedan länge tillämpats inom Asylprocessen. Inom asylprocessen är det den asylsökande som har bevisbördan för påståendet att han är under 18 år. Det betyder att han ska göra sannolikt att han är under 18 år. De olika medicinska metoder som använts vid åldersbestämningar inom ramen för asylprövningen har kritiserats för att vara alltför oprecisa bl.a. av Svenska Barnläkarfäreningen och av Advokatsamfundet. Detta gäller särskilt skelett- och tandmognadsundersökningar, som inte har bedömts vara tillförlitliga. HD har nu funnit att dessa visst kan utgöra underlag för åldersbedömningen.

En reflektion i sammanhanget är att HD fastslår domstolens ansvar för beslutsunderlaget. Man kan undra om domstolen på eget initiativ i framtiden kan komma att föranstalta om medicinsk åldersutredning. Det väcker i sådana fall flera frågor. Och vad händer om den den tilltalade inte medverkar ?

Man kan på ett övergripande plan säga att dagens utslag i HD torde vara i harmoni med Migrationsministerns och Migrationsverkets syn på åldersbedömningar. I avsaknad av vägledande praxis på detta område är HDs klarläggande ändock välkommet.

Publicerat i Uncategorized

En humanitär appell till Riksdagens ledamöter

Ärade ledamöter av Sveriges riksdag!

I sommar fyller FNs flyktingkonvention 65 år.

Redan för över 500 år sedan var dock frågan om flyktingars skydd aktuell i Europa. Shakespeare beskriver i pjäsen ”The Book of Sir Thomas More” hur More som var Henrik den V111:s Lord Chancellor, 1517 får i uppdrag att tala till mobben i London, som krävde att de franska och italienska flyktingar som kommit till England för att söka skydd, skulle tvingas lämna landet. Upprorsmakarna ansåg att flyktingarna tog arbete och pengar från engelsmännen. Och att de utgjorde ett hot mot ordningen och säkerheten i landet.

Moore vädjar till den uppretade folkmassan utifrån ett humanistiskt perspektiv.

Imagine that you see the wretched strangers,
Their babies at their backs and their poor luggage,
Plodding to the ports and coasts for transportation,

Det är svårt att inte dra paralleller till dagens situation. De främlingsfientliga krafterna av idag har dock väsentligen stärkt sina positioner i Europa. Vissa är lagstiftare.

Världen står inför stora utmaningar. 120 miljoner människor är i behov av humanitärt bistånd, 60 miljoner är på flykt, 30 miljoner av dem är barn. Majoriteten är kvar i sitt eget land, 80 procent av världens flyktingar som lyckats fly är omhändertagna i utvecklingsländer.

När FN bildades och FN stadgan, liksom FNs deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen tillkom var det en följd av de grymheter som utspelats under två världskrig. Mänskliga rättigheter var satta på undantag. Flyktingströmmarna var gigantiska. Världens länder enades då om att detta aldrig skulle få upprepas och att humaniteten skulle bli grundvalen för framtiden.

Humanitet är också själva grunden för rättsstaten och mänskliga rättigheter. Det följer bland annat av FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna där det i art 1 stadgas:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.

I Artikel 3 stadgas vidare ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.”

I FN- deklarationen regleras också rätten att söka asyl. I artikel 14 stadgas att ”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.”

FN:s flyktingkonvention från 1951 hänvisar också till FN- deklarationen, i sin preambel, liksom EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 18:

”Rätten till asyl ska garanteras med iakttagande av reglerna i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och (New York-)protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning och i enlighet med fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”.

Vad sedan gäller själva förfarandet vid prövningen av en asylansökan regleras detta i Flyktingkonventionen och EU:s asylprocedurdirektiv. Där anges t.ex. att ”Medlemsstaterna skall se till att den beslutande myndigheten fattar sina beslut om asylansökningar efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna skall därför se till att ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt och opartiskt…”

Asylrätten skyddas också av Europakonventionen. Europadomstolen har i en rad avgöranden fastslagit sambandet mellan mänskliga rättigheter och asyl när det gäller;

Ensamkommande flyktingbarn måste bli omhändertagna art 1
Oskäliga tidsutdräkter vid förvar är oacceptabelt art 5
Flyktingar har en rätt att återförenas med sina familjer art 8 och 14
Barn får inte återsändas till fara art 8
Asylsökande har rätt att vidmakthålla sin mentala hälsa art 8
Falska dokument är ibland den enda vägen att fly- människor- måste ändå få åtnjuta skydd
Asylsökande ska skyddas från hemlöshet och utblottning art 3
Asylsökande har en rätt till bostad i väntan på beslut art 3
Alla har rätt till access to Justice – det betyder rättshjälp när det behövs art 6
Förföljda och förtryckta kvinnor kan söka skydd art 2 och 14
Vid rasdiskriminering kan man söka skydd art 3
Vid förföljelse pga tro kan man söka skydd art 3
Barnperspektivet är avgörande vid återsändande art 8
Människor ska inte skickas tillbaka till väpnade konflikter och kaotiska stridigheter art 3
Staten måste skydda kvinnor från sexuellt slaveri – asyl medgavs art 3 och 4
Asylsökande ska ges skydd från komplicerade politiska konflikter –
Sri lanka-art 3
Ingen ska uthärda inhuman och nedsättande behandling art 3
Aids offer kan inte skickas tillbaka om adekvat behandling saknas art 3
Asylrätten kan aldrig hindras av rasbarriärer – jfr romer art 14
Könsstympning är att likställa med tortyr. Art 3
Homosexuella och lesbiska kan inte återsändas till åtal art 3
Människor ska inte behöva återvända till självmordsbenägenhet art 3

Den demokratiska rättsstatens främsta uppgift är att skydda mänskliga rättigheter som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Den bakomliggande tanken är – att asylrätten i likhet med övriga mänskliga rättigheter – ska åtnjuta skydd också i tider när solen inte skiner. Och kanske just då. Vi kan inte out-sourca asylrätten. Det är dock vad EU har gjort genom avtalet med Turkiet.

Kan då inte asylrätten begränsas när ett samhälle inte anser sig kunna hantera en omfattande tillströmning av skyddssökande? Svaret på den frågan är ja. Asylrätten kan vid extrema hot mot samhället tillfälligt inskränkas. Åtgärden får dock inte stå i strid med våra internationella åtaganden. Det förutsätter bl.a. att det inte strider mot FNs ändamål och principer. Asylrätten kan åsidosättas bara med iakttagande av de rättsstatliga principer som brukas benämnas rule of law. Jag ifrågasätter starkt om den senaste tidens lagstiftningsinitiativ uppfyller dessa krav.

Folkrättsliga åtaganden, måste för att bli bindande och tillämpliga för svenska domstolar och myndigheter, införlivas i svensk rätt genom nationell lagstiftning. Det finns dock ett generellt krav att lagstiftaren inte ska utfärda lagar som strider mot våra internationella åtaganden, även om det inte uttryckligen framgår av RF. Sedan finns ett särskilt stadgande i 2 kap 19 par RF som uttryckligen föreskriver att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Europakonventionen.

Den senaste tidens lagstiftningsarbete på Asylområdet kännetecknas av dåligt underbyggda förslag som i allt väsentligt brister i analyser och rättsliga konsekvenser. Till detta kommer att beredningsarbetet i RF 7 kap. 2 par åsidosätts, vilket vid upprepade tillfällen också har påtalats av såväl remissinstanser som Lagrådet.

Försöket att i princip införa undantagstillstånd i landet genom att stänga Öresundsbron är ett sådant exempel, liksom de införda svenska ID- kontrollerna på dansk sida. ID-kontrollerna innebär att asylsökande som saknar giltiga ID- handlingar fråntas rätten att söka asyl i Sverige eftersom de inte kan ta sig till gränsen. Detta är en synnerligen långtgående inskränkning som särskilt drabbar kvinnor och barn. Det kan starkt ifrågasättas om denna lag om transportöransvar är förenlig med överordnad svensk lagstiftning, EU rätten och Sveriges internationella åtaganden. ID kontrollerna strider enligt mångas mening mot Schengenregelverket. Kommissionen förklarade t.ex. Tjeckiens införande av transportöransvar för flyg inom Schengen som olagligt.

När det gäller lagförslaget om ”Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige” som riksdagen ska rösta om den 21 juni, uppges syftet vara att anpassa de svenska reglerna till den miniminivå som följer av EU-rätten och av olika konventioner. Redan utgångspunkten är utmanande. Förslaget mötte också samstämmig och mycket allvarlig kritik från en lång rad remissinstanser som JK, Migrationsverket, Uppsala universitet, Röda korset, Rädda barnen och Advokatsamfundet bara för att nämna några. Lagförslaget ansågs just strida mot såväl folkrättsliga åtaganden som svenk rätt.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd ska som alla vet bli huvudregel. De med flyktingstatus ska få ett tre-årigt uppehållstillstånd. Den stora gruppen alternativt skyddsbehövande ska endast beviljas 13 månaders uppehållstillstånd. Hit hör 80 procent av de som flyr väpnade konflikter t.ex. syrier. Denna grupp ska heller inte kunna få återförenas med sin familj. Flertalet av dem som lämnats kvar är barn och kvinnor. De med flyktingstatus ska kunna få permanent uppehållstillstånd och då återförenas med familjen, under förutsättning att de kommer att kunna försörja sig och familjen.

Ensamkommande barn, tillhörande gruppen alternativt skyddsbehövande kommer således i princip aldrig att kunna återförenas med sina föräldrar och syskon. Kategorin övriga skyddsbehövande, (t.ex. hbtq personer) kommer inte att få uppehållstillstånd alls. Detsamma gäller i princip det låga antal huvudsakligen svårt sjuka barn, som beviljats uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter.

Lagförslaget strider mot Barnkonventionen då det i allt väsentligt saknar ett barnperspektiv. Något som är anmärkningsvärt, särskilt i ljuset av att regeringen vill göra Barnkonventionen till svensk lag.

Det är emellertid inte bara avsaknaden av barnperspektivet som är anmärkningsvärd. Avsaknaden av analys leder i detta fall till en utomordentligt egendomlig lagstiftningsteknik. Migrationsverket åläggs, för det fall den nya lagen inte skulle stå i överensstämmelse med våra internationella åtaganden, att inte tillämpa den. Att riksdagen på detta sätt stiftar en lag, som man redan innan den har antagits, inte anser sig kunna ta ansvar för inger mycket starka betänkligheter. Att på detta sätt överlåta bedömningen, huruvida den svenska lagen är konventionskonform på Migrationsverket, innebär inte bara att lagstiftaren åsidosätter sina åtaganden. Man överlåter lite nonchalant normbildningen på en redan synnerligen ansträngd myndighet och efter den föreslagna lagändringen lika ansträngda migrationsdomstolar.

Avslutningsvis. Den överenskommelse som EU har ingått med Turkiet av innebörd att Europa bedriver människohandel med människor på flykt är inte bara olaglig. Den är ovärdig en rättsstat och den union som marknadsför sig som ett fredsprojekt grundat på rule of law och humanism. För den nätta summan av sextio miljarder ska Turkiet stoppa människor som flyr från krig, övergrepp och förföljelse från att komma till Europa och Sverige för att söka asyl. Om denna s.k. överenskommelse kan mycket sägas. Bortsett från att dess giltighet rätteligen ifrågasätts, strider den mot grunderna för asylrätten och den humanitet som är grundvalen för alla konventioner när det gäller humanitär rätt och mänskiga rättigheter. Turkiet är inte ett säkert land. Det vet alla.

EU för nu samtal med Libyen i syfte att att stoppa människor på flykt från att komma till Europa. Libyen är ett land som saknar alla kännetecken för en demokratisk rättsstat. Det är en obegriplig att EU ens överväger att överlåta ansvaret för flyende människor till ett land som Libyen.

Avsaknaden av lagliga vägar in i EU och Sverige är cynisk. Den senaste tidens fruktansvärda händelser på Medelhavet tydliggör detta. Jag välkomnar initiativet att utreda förutsättningarna för att skapa lagliga vägar för att söka asyl i EU. Idag är familjeåterförening i princip den enda lagliga möjligheten att komma hit. Att bli uttagen som kvotflykting är en annan. Men antalet som genom UNHCR kommer till EU är jämförelsevis mycket lågt. Och låt oss inte glömma att systemet med stängda gränser och kvoter har tillämpats tidigare. När 32 av världens länder möttes i Frankrike 1938 för att lösa situationen med de hundratusentals judar som ville fly från nazismens Tyskland – var det endast två länder som erbjöd sig att öka kvoterna – Dominikanska republiken och Costa Rica! Då fanns inte FN-stadgan, Europakonventionen, flyktingkonventionen, tortyrkonventionen och Barnkonventionen m.fl. Det gör de idag. Och detta till trots beter sig många EU- länder som om det vore 1938.

Ärade ledamöter av Sveriges riksdag!

Låt inte de alarmistiska hotbilderna om landets undergång styra och låt inte rädslan bli er rådgivare. Jag hoppas att ni, när ni trycker på voteringsknappen den 21 juni ställer er frågan: Är denna lagstiftning verkligen nödvändig? Är den förenlig med svensk och internationell rätt? Kommer denna s.k. tillfälliga lag bli effektiv och är den human? Och, kommer den verkligen att bli tillfällig? Mitt svar på samtliga frågor är nej.

Likgiltigheten inför hungrande, sjuka och hemlösa barn gör EU till allierad med Assad, ISIS och cyniska människosmugglare. Att inte erbjuda flyktingar och andra behövande skydd och hopp om en framtid, är att landsförvisa dem från vad det innebär att vara människa. Genom att förneka dem vår medmänsklighet förråder vi vår egen. Som Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter uttryckte det; ”People are not illegal. Their legal status may be irregular, but that does not render them beyond humanity”.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer