Om bristande saklighet och felaktiga åldersbedömningar

En grundprincip i regeringsformen är att myndigheterna ska beakta allas
likhet inför lagen, samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det syftar till att säkerställa att rättssäkerheten upprätthålls vid myndighetsutövning. I samma syfte genomfördes på migrationsrättens område 2006 en av de största processrättsliga reformer som någonsin genomförts i Sverige. En ny instans -och processordning sjösattes, som bland annat innebar att domstolsprövning infördes i asylmål med ett tvåpartsförfarande och rätt till muntlig förhandling.

Den nya ordningen innebar att en asylansökan först prövas av Migrationsverket, MV. Vid avslag kan den asylsökande klaga till migrationsdomstolen. Vid nekat bifall till ansökan i migrationsdomstolen krävs prövningstillstånd för att klaga till  migrationsöverdomstolen. Sådant tillstånd ska ges om det är av vikt för rättstillämpningen eller om det finns synnerliga skäl. Det har dock med fog framhållits att antalet vägledande avgöranden från migrationsöverdomstolen varit mycket sparsamt förekommande.

Domstolarna har i likhet med MV, emellertid ingen lätt uppgift. Det ankommer på den asylsökande att göra sin identitet sannolik. Detta är inte sällan någon lätt uppgift för den asylsökande. Det är här åldern kommer in.

Regeringen gav 2016 Rättsmedicinalverket, RMV, i uppdrag att utifrån aktuell forskning och beprövad erfarenhet ”med stor skyndsamhet” påbörja genomförandet av medicinska åldersbedömningar. Detta arbete har inletts och ett mycket stort antal asylsökande har åldersbedömts. Många asylansökningar har därefter avslagits.

Många forskare hävdar att det i och för sig skulle vara möjligt att ta fram en tillförlitlig metod. Men, de menar att de metoder som för närvarande används av RMV och som MV och domstolarna lutar sig mot är ovetenskapliga och många fall direkt missvisande. Som Negra Efendic´ visat i sin utomordentliga serie av artiklar i Svenska Dagbladet har RMV utgått från felaktiga förutsättningar när det gäller knäledens mognad. RMV har utgått från att knäleden mognar i mitten av 20-årsåldern. Forskning visar istället att  knäleden mognar 1,5 år före visdomständerna mognat. Detta innebär enligt flera forskare att så många som 33 procent av de pojkar som utsatts för RMVs bedömning kan ha blivit klassificerade som vuxna.

Åldersbedömningarna brister i vetenskaplighet också på den grunden att det saknas kontrollpopulationer i de ursprungsländer varifrån de asylsökande kommer. Biologiskt åldrande kan påverkas av etnicitet och socioekonomiska faktorer, liksom trauma kan göra det.

I många av de ärenden som MV och domstolarna har att pröva är RMVs bedömning den enda bevisningen.

Domstolarna har här en central roll. Det är domstolarnas ansvar att pröva och bestämma om den eller de metoder som använts är tillförlitliga. Det är domstolen som har det yttersta ansvaret.

Rättsreglerna som Migrationsverket och domstolarna har att tillämpa är i hög grad konventionsstyrda med ett starkt EU-rättsligt inslag. Enligt asylprocedurdirektivet artikel 25.5 ska man, om det efter att en medicinsk åldersbedömning genomförts fortfarande kvarstår tvivel, utgå från att den asylsökande är minderårig. I ljuset av hur allvarlig och enhetlig kritiken från forskare är mot de tillämpade åldersbedömningarna kan rimligen ingen annan slutsats dras än att tvivel kvarstår. Slutsatsen är att i alla de fall när RMVs bedömning utgör den avgörande bevisningen ska alla bedömas som barn.

Den svenske lagstiftaren brydde sig inte om att uttryckligen reglera detta i lag utan lutade sig mot den s.k. bevislättnadsregeln. Nu har äntligen migrationsdomstolen i ett fall underkänt en åldersbedömning gjord av RMV och tillämpad av MV. Det är angeläget att Migrationsöverdomstolen prövar frågan om åldersbedömningarna tillförlitlighet och tillämpar asylprocedurdirektivet konformt. Annars finns det starka skäl att ifrågasätta i vad mån migrationsdomstolsreformen 2006 i realiteten har inneburit en ökad rättssäkerhet för de asylsökande. Eller om den bara var en kuliss!

Förfarandet med åldersbedömningar kan inte anses vila på vetenskaplig grund. Att RMV detta till trots fortsätter med åldersdömningar på sätt som sker och att MV lutar sig mot dessa som enda bevis, strider enligt min mening mot regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Denna bevisvärdering strider också mot asylprocedurdirektivet.

Att regeringen och ansvarigt statsråd inte ingripit och stoppat RMVs arbetsmetoder, som inte kan betraktas som något annat än ett allvarligt systemfel, är försiktigt uttryck anmärkningsvärt. Hur är det möjligt att unga människor som flytt till Sverige och varit underåriga när de anlände, flera år senare på ovetenskapliga grunder ska utsättas för  missvisande åldersbedömningar med synnerligen ingripande konsekvenser för deras liv? Detta är inte värdigt Sverige.

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Personlig åsiktsfrihet kontra Advokatens yrkesplikter

Kan man som  jurist på advokatbyrå vara aktiv företrädare för ett främlingsfientligt parti och samtidigt ha förordnanden som offentligt biträde av Migrationsverket för asylsökande? Svaret på den frågan är enligt min mening nej.

Frågan har i dagarna aktualiserats i anledning av att en biträdande jurist på en advokatbyrå innehaft en framskjuten position i Alternativ för Sverige, samtidigt som hon har haft uppdrag att företräda asylsökande.

Advokaten intar med stöd av lag en särskild roll i samhället. Advokaters klienter åtnjuter särskilda privilegier som inte andra rådgivares klienter har. Advokate ska värna den demokratiska rättsstaten och stå upp för grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Advokater är enligt rättegångsbalken vidare skyldiga att följa god advokatsed. Advokater är också skyldiga att säkerställa att hos dem anställda biträdande jurister fullgör sina uppgifter inom ramen för vad god advokatsed stadgar. Det är arbetsgivaren som ansvarar för hos dem anställda biträdande jurister som ännu inte blivit advokater.

Advokatsamfundet utövar tillsyn över advokater. Tillsynen är begränsad till vad som äger rum inom advokatverksamheten, med två undantag. Om advokaten gör sig skyldig till oredlighet ( ekonomiska oegentligheter) eller annan brottslighet, som gör advokaten uppenbart olämplig att vara advokat, kan och ska Advokatsamfundets disciplinnämnd påföra påföljd.

Vad som är god advokatsed bestäms av Advokatsamfundet. Till grund för våra etiska regler ligger några i det närmaste universella kärnvärden. Dessa är oberoende, lojalitet, konfidentialitet och frihet från intressekonflikter.

Advokatens främsta plikt är lojaliteten mot sin klient. Den kan bara begränsas av lag och regler om god advokatsed. För att kunna upprätthålla kraven på oberoende, lojalitet och konfidentialitet uppställs stränga regler till förhindrande av intressekonflikter. Dessa innebär bland annat att en advokat är förhindrad att åta sig ett uppdrag om det föreligger en intressekonflikt eller en beaktansvärd risk att sådan ska uppstå. Så är fallet om advokaten har ett intresse med anknytning till saken som strider mot klientens eller det annars föreligger någon omständighet som hindrar advokaten fullt ut att tillvarata klientens intressen. Även om advokaten inte finner sådan omständighet föreligga, åligger det advokaten att upplysa klienten om sådan omständighet, som skulle kunna göra att klienten gör en annan bedömning.

Jag tillåter mig tro att människor som flyr från förtryck och söker asyl i Sverige inte frivilligt skulle önska att bli representerad av  någon som är aktiv anhängare av ett uttalat främlingsfientligt parti. Redan den omständigheten att biträdet förordnas av Migrationsverket är ägnat att inge oro för människor som inte sällan kommer från länder där tilltron till myndigheter är låg. Att därtill riskera att få ett biträde som är uttalat främlingsfientlig och explicit motståndare till asylrätten kan aldrig vara godtagbart. Jag har dock samtidigt förståelse för de svårigheter som Migrationsverket står inför när det gäller att kvalitetssäkra de offentliga biträdena. Vi har inte och ska inte ha någon åsiktsregistrering.

Om en advokat gör sig skyldig till hets mot folkgrupp riskerar denne uteslutning. Om en person som söker inträde i Advokatsamfundet gjort sig skyldig till motsvarande brott ska han, i vart fall inte i närtid,  beviljas inträde i Advokatsamfundet. Utgångspunkten är givetvis att alla, inklusive advokater åtnjuter yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men, om åsikterna tar sig sådana uttryck att de är brottsliga då ska det leda till konsekvenser.

Det förekommer givetvis att advokater inte sympatiserar med sin klienter i sak. Men när advokaten/juristen offentligt ger uttryck för en åsikt som står i direkt strid med uppdragsintresset dvs det intresse som advokaten har åtagit sig att eftersträva uppkommer en  advokatetisk  intressekonflikt.

 

Publicerat i Uncategorized

När det abnorma blir normalitet.

Om någon vecka är det val i Sverige. Vi ska då tala om vilken politik vi föredrar och vilka politiska ledare vi vill ska företräda oss de närmaste fyra åren. Fria och allmänna val är en hörnsten i en demokrati. Denna hörnsten är inte bara en rättighet. Den innebär också ett ansvar. Vill man upprätthålla demokratin och de värderingar den bygger på är det envars skyldighet att motverka att demokratin används som ett redskap för att underminera rättsstatens grundvalar och nedmontera de institutioner som uppbär ett humanistiskt samhälle byggt på idén om alla människors lika värde.

Man hade kunnat tro att den svenska demokratins grundvalar är ohotade. Om det inte vore för hur lätt det visat sig vara att förvandla en demokrati till autokrati. Turkiet och Ryssland är färska exempel. Utvecklingen i Polen och Ungern är problematisk. Herrar Erdogan, Putin och Orban har alla kommit till makten efter valprocesser som sökt sin legitimitet under demokratins banér. Så även Donald Trump. Alla har de dessvärre använt sin nyvunna makt för att undergräva legitimiteten hos de institutioner som är satta att skydda den.

Autokraterna beskriver ofta den egna nationen som ett land i kris. Krisbudskapen avlöser varandra och människor invaggas i oro. Hotbilder målas upp där enskilda grupper pekas ut som orsak till alla problem. Lösningen är fler poliser och hårdare straff. Beskrivningen känns igen också från den svenska debatten. Denna verklighetsbild saknar dock vetenskapligt stöd. Den bygger på en rädsla att bli utsatt för brott som för svenskt vidkommande saknar relevans när det gäller risken för att i realiteten bli utsatt för brott. Det innebär inte att det inte finns utmaningar.

Den politiska retoriken, såväl på sociala medier som i det allmänna politiska samtalet, distanserar sig allt oftare från principen om alla människors lika värde. Invandrar – och främlingsfientliga partier inom och utom riksdagen delar nu öppet in människor i olika grupper. Nordiska motståndsrörelsen och Sverigedemokraterna, vilka båda växer, hyllar skillnaderna mellan infödda svenskar och inflyttade. Man laborerar med förvirrade föreställningar om den ”svenska” identiteten. Greppet minner om obehagliga tankemönster från fordom.

Enligt SD:s budgetmotion ska ”bästa möjliga vård” enbart erbjudas svenska medborgare, samtidigt som möjligheten att bli svensk medborgare i princip upphör. Icke svenska medborgare ska bara ha rätt till grundläggande vård. När det gäller människor som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd, människor som i SDs terminologi kallas för ”illegala individer”, ska dessa vara helt undantagna från att få vård. Oavsett medicinskt tillstånd. I Danmark har man redan infört nya regler riktade mot personer som bor i fattiga områden med hög andel invandrare. Ett annat exempel på den allt obehagligare argumentationen är när EU- migranter regelmässigt beskrivs vara offer för människohandel, ägna sig åt grov brottslighet och vara lata. Myter och fördomar tillåts slå rot. Precis som de tilläts göra i Tyskland på trettiotalet.

Det finns många som anser att det är osakligt, överdrivet och direkt missvisande att jämföra den framväxande främlingsfientligheten i Sverige och Europa med de judeförföljelser som i inleddes i Tyskland på 1930-talet. Det tycker inte jag. Det finns nämligen påtagliga och obehagliga likheter. En är retoriken. Som framgår längre fram i denna tidnings Fokus brukar den organiserade brottsligheten beskrivas som, ”den är nätverksbaserad, den är internationellt förgrenad, den kommer utifrån, den undergräver hederlig affärsverksamhet genom illojal och illegal konkurrens, den ligger bakom mord och andra fall av grovt våld, och den utgör ytterst ett hot mot statens säkerhet”. Dessa påståenden avsåg inte från början organiserad brottslighet utan bygger enligt professorn i kriminologi Henrik Tham på påståenden om judarna i den offentliga debatten i Norge före andra världskriget. Det gemensamma i beskrivningen av judarna i Norge och dagens organiserade brottslighet är enligt Tham att man talar om något främmande, som kan tillskrivas ett antal egenskaper på oklar empirisk grund och där människor kan ”projicera en allmän oro på det okända.” En annan gemensam nämnare är att de båda storheterna ska bekämpas.

Främlingsfientligheten, antisemitismen, liksom hatet mot muslimer är idag utbrett. De europeiska parlamenten, inklusive Sveriges riksdag, innehåller starkt odemokratiska och främlingsfientliga krafter. Dessa mörkermän och kvinnor har fått ett allt större inflytande. Även i grundmurade demokratier har lagar införts som bjärt strider mot fastlagda rättsstatliga principer. Det abnorma håller ånyo på att normaliseras på en rad områden.

Efter valet 2014 blev SD-riksdagsmannen Björn Söder riksdagens andre vice talman i Sveriges riksdag. Han har gjort sig känd för sina rasistiska uttalanden. Han anser att homosexualitet är en sexuell avart jämförbart med tidelag och pedofili. Han propagerar för dödsstraff. Han har hävdat att samer, tornedalningar, judar och kurder inte är svenskar. Han anser inte att religionsfriheten är en självklar rättighet. Han har poserat leende med SS-veteraner. Han har uttryckt förståelse för att romer diskrimineras. Han vill förbjuda böneutrop och vill förhindra att polisen rekryterar från minoriteter. Han har också jämfört islam med nazism. Söder representerar en rasideologi som inte hör hemma i Sveriges riksdag.

Ett annat exempel på sverigedemokratiska partiföreträdare som ger uttryck för grovt rasistiska ståndpunkter är den ekonomiskt politiske talesmannnen Oscar Sjöstedt. Välbekant är det videoklipp där Sjöstedt på brun fyllefest med likasinnade gapskrattar åt berättelsen om när nazistiska arbetskamrater sparkar på döda får och låtsas att de är judar. Han inte bara skrattar. Han visar också hur nazisterna gjorde och vad de sade. På samma video förekommer för övrigt även även Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur är det möjligt att personer som Sjöstedt och Karlsson fått en så framträdande roll i ett stort riksdagsparti?

Jimmie Åkessons medarbetare på Sverigedemokraternas kansli, riksdagskandidaten Mikael Bystedt, har enligt uppgifter i media skrivit hundratals grovt hatiska kommentarer mot muslimer på olika hatsajter och bland annat kallat dem jordens avskum. När det berättades att moskeér bränts ned i London, ska han ha skrivit: “ Jäkl vad bra gjort! Nu hoppas vi att detta sprider sig till sverige som en löpeld”. En annan som utmärkt sig är järnrörsmannen och SDs tidigare rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth. Han vill utvisa folk till tortyr och dödsstraff. Enligt en annan järnrörsman och tidigare riksdagsledamot Erik Almqvist är fria val och pressfrihet enbart uttryck för liberalmarxism. Ett antal sveridemokrater som kandiderade till kyrkovalet har likaså skrivit uttalat rasistiska, nazistiska och djupt odemokratiska kommentarer på olika hatsajter.

Jimmie Åkesson uttryckte i Almedalen 2013 att den dag då papperslösa barn fick rätt till sjukvård var en skammens dag. Till detta kan läggas ett oräkneligt antal Sverigedemokratiska nämndemäns hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. Att Sverigedemokraterna, ett parti som för blott trettio år sedan bildades av nazistiska och rasistiska förgrundsgestalter, kommer undan med sina odemokratiska, rasisitiska och naziska uttalanden från en rad prominenta företrädare för partiet, är obegripligt och synnerligen allvarligt.

Sverigedemokraterna är idag ett etablerat svenskt politiskt parti med ett väljarunderlag inte långt från Socialdemokrater och Moderater. Sverigedemokraterna kan genom kommande val bli ett statsbärande parti. Om en så stor andel av befolkningen som 20 procent eller mer gilllar Sverigedeomkraternas politik ger detta stort inflytande i riksdagen. Det är en parlamentarisk utgångspunkt, som borde leda till eftertanke. Särskilt i ljuset av vad SDs partisekreterare tidigare uttryckt: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Demokratin kan bara försvaras genom en öppen debatt där medborgarna deltar och tar ansvar för sina val. I den debatten krävs röster som legendariska Hedi Fried. En annan röst är den tidigare domaren i Internationella domstolen i Haag, professorn och författaren Thomas Buergenthal. Han har i i boken ”A Lucky Child” skildrat sina erfarenheter från gettot i Polen, som ensam ung judisk pojke separerad från sina föräldrar i dödslägren, under dödsmarschen från Auschwitz till Sachsenhausen och från befrielsen, samt den känslosamma återföreningen med modern. Det är en rörande skildring och en skrämmande betraktelse över hur människan kan förvandlas till en dödsmaskin programmerad att mörda oskyldiga av det enda skälet att de är annorlunda. Var och en av alla de 6, 3 miljoner judar och enligt vissa bedömare lika många romer, homosexuella samt politiska motståndare som dog under Förintelsen, mördades av vanliga människor pga sin religion, ras, etnicitet, sexuella preferenser eller politisk inriktning. Och det hände mitt i Europa.

Frieds och Buergenthals berättelser är nödvändiga för att förstå vad som händer i ett samhälle när abnormiteten blir normalitet för vanliga hyggliga, hederliga människor, för fäder och mödrar, systrar och bröder. Förföljelse och övergrepp på befolkningsgrupper kommer inte plötsligt. Startsträckan är lång. Så var det på trettiotalet. Så är det idag. Normaliseringen av ytterligheter utgör ett av de farligaste hoten mot vår demokrati. Och när straffrätten blir ett ineffektivt instrument för social förändring och bekämpning av sociala problem har Advokatsamfundet och enskilda advokater en självklar uppgift att reagera och påtala dessa utmaningar. Det handlar inte om partipolitik som vissa vill hävda. Det handlar om att värna den demokratiska rättsstaten och skyddet för mänskliga rättigheter.

Denna text är ursprungligen publicerad i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund  nr 6 2018 http://www.advokaten.se

Publicerat i demokrati, Rättssäkerhet, Uncategorized

Uppdrag granskning bidrar till mytbildning om invandrare

Historien visar tydligt hur myten har varit instrumental för att skapa den intellektuella och känslomässiga grundvalen för förföljelse och övergrepp, som bygger på den dåraktiga föreställningen att vissa grupper av människor är överlägsna andra. Exemplen är många. Främlingsfientligheten, antisemitismen, liksom hatet mot muslimer är idag utbrett. Ledstjärnan i programmet ”Dömd för våldtäkt” förmedlade i vart fall indirekt tesen att utländska män kommer till vårt vackra land och våldtar svenska kvinnor.

När Uppdrag granskning sänder ett program om etnicitet och våldtäkter ställer det höga krav på integritet inför den publicistiska uppgiften. Detta gäller särskilt som Uppdrag granskning ingår i public service, med vilket följer ett ansvar som sträcker sig längre än att likt Fox news, mot bättre vetande eller i detta fall möjligen bara aningslöst, sprida konspirationsteorier om olika grupper i samhället. Grupper som statistiskt inte bara är överrepresenterade som förövare, utan också som offer.

För det första är underlaget alltför begränsat för att kunna dra några som helst adekvata slutsatser. Så många som närmare 90 procent av alla våldtäkter anmäls nämligen inte. Det betyder att det är faktorerna som styr anmälningsbenägenheten som blir avgörande. Några faktorer som anses ha särskild betydelse för benägenheten av anmäla våldtäkter är bland annat förekomsten av överfall, hot, våld och främmande förövare. Många hävdar att dessa omständigheter också innebär att det är lättare att få en fällande dom. Något som synes överensstämma med Uppdrag gransknings slutsats.

För det andra leder endast cirka 15 procent av de anmälda våldtäkterna till dom. Det innebär som professorn i kriminologi Jerzy Sarnecki påtalat att det endast är under två procent av alla våldtäkter i Sverige som leder ill fällande dom. Således ett alldeles för tunt urval för att kunna dra några relevanta slutsatser. Det borde Uppdrag granskning insett.

Om man är kritisk till sammanblandningen mellan etnicitet och benägenheten att begå våldtäkt eller andra sexuella övergrepp anklagas man inte sällan från olika håll för att vara förnekare av verkligheten. Man anmodas istället att inte ängslas över statistik och att bejaka kunskap. Och det senare är lätt att hålla med. Men befintlig relevant forskning, om vilka faktorer som styr vem som blir våldtäktsman, förkastar entydigt att kultur ensamt skulle vara orsak till att en minoritet av utländska män som kommer hit döms för våldtäkt. Det finns en rad riskfaktorer som påverkar förutsättningarna för att en man ska våldta en kvinna. Professor Niklas Långström redovisar flera individuella riskfaktorer nyligen i ett Facebook inlägg i frågan. Det handlar om allt från kriminalitet, drogmissbruk, antisociala attityder till överdriven självcentrering. Bara för att nämna några.

Enligt min mening finns det goda skäl att i dagsläget förhålla sig kritisk till redovisning av etnicitet som enda variabel i statistiska sammanställningar om brott. Förhoppningsvis kommer en dag när forskningen kommit längre och erbjuder relevanta samband för förståelsen av vilka som blir förövare och vilka som blivit offer. En sak är dock säker. Invandrare är överrepresenterade som förövare och som offer. Orsakerna härtill är många och inte begränsade till ursprungslandet för födelsen.

Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson skriver på ledarplats att vi inte behöver vara rädda för forskning om brottslingars ursprung. Det är mycket lätt att hålla med om. Det är ju en förutsättning för att bättre skapa effektiva premisser för samhället att tidigt förhindra att unga människor utvecklar ett brottsligt beteende. Det är enligt Helmersson tystnaden och myterna som vi bör frukta, inte sådan journalistik som präglade Uppdrag granskning. Problemet är enligt min mening att sådana program just aktivt bidrar till den farliga mytbildningen. När programmet fastslår att 58 procent av alla dömda våldtäktsmän är födda utomlands förleds många att tro att detta skulle vara en relevant uppgift av vilken man kan dra slutsatsen dels att just den omständigheten att man är invandrare är en avgörande faktor, dels att invandrare är mer våldtäktsbenägna än svenskfödda män.

Statistik är inte ofarlig. Den kan nämligen, felaktigt använd, bidra till mytbildning och därigenom allvarligt skada alla dem som pekas ut. Mången invandrare har skäl känna stor oro över den främlingsfientliga utvecklingen.

President John F Kennedy hävdade att sanningens största fiende inte är den utstuderade lögnen, utan den förföriska myten. I tider som dessa, karakteriserade av missnöje, faktaresistens och populism, finns särskild anledning till vaksamhet och engagemang. Mytbildning har förekommit i alla samhällen, företag och organisationer. Den har särskilt lätt att få fotfäste i orostider och i miljöer med låg utbildnings- och kunskapsnivå. Men, även inom grupper med hög utbildning och social status har det förvånande nog visat sig att mytbildningen enkelt kan vinna terräng. Likgiltigheten och bekvämligheten bidrar tyvärr härtill. Reell kunskap är ofta jobbig att införskaffa. Förenklade sanningar är lättare att hantera. Men när det handlar om allvarliga anklagelser mot svaga grupper är det alldeles särskilt viktigt att man gör sig besväret att söka och redovisa den sanna bilden. Genvägar är farliga. Uppdrag granskning har denna gång tagit för lätt på den publicistiska uppgiften.

Publicerat i Uncategorized

”Vem ansvarar för Anne Rambergs twittrande?”

Så lyder rubriken på en artikel skriven av Jakob Heidbrink och publicerad på nätsajten kvartal.se. Författaren är docent i civilrätt vid Göteborgs universitet med uppgiven specialisering i järnvägsregleringsrätt.

Svaret på frågan är mycket enkelt. Det gör Anne Ramberg. Men, som Heidbrink riktigt påpekar är det Advokatsamfundets styrelses ansvar att göra sig av med en generalsekreterare som styrelsen saknar förtroende för. På samma sätt som det är ledamöternas ansvar att byta ut en styrelse som inte gör det den ska. Det är ju närmast självklart.

Heidbrink diskuterar min rätt att ta ställning i vad han kallar kontroversiella politiska frågor, liksom lämpligheten härav. Han nämner tre exempel; att jag kallade grovt rasistiska och hotfulla meningsmotståndare på Twitter för bruna råttor, att jag i Metoo debatten kritiserade medias i vissa fall otillständiga publiceringar och den bristande rättssäkerheten, samt att jag uttalat stöd för civil olydnad i vissa fall. Jag vidhåller givetvis alla de ståndpunkter jag givit uttryck för. De har en sak gemensamt. De tar sin utgångspunkt i respekten för grundläggande rättsstatliga principer. För det handlar just om principer.

Det finns i det sammanhanget tydligtvis skäl att erinra om Advokatsamfundets roll och uppgifter.

För det första är inte Advokatsamfundet någon ”ideologisk förening” (vad det nu är) som Heidbrink inte heller hävdar (uppdaterad pga felcitering). Advokatsamfundet är en privaträttslig organisation med vissa offentligrättsliga uppgifter. Advokatsamfundet är, i likhet med alla nationella advokatsamfund i demokratiska rättsstater, reglerat i lag. Reglernas syfte är i första hand att i klienternas intresse garantera de nationella advokatsamfunden oberoende och självreglering. I vissa länder är detta till och med grundlagsskyddat. I Sverige är advokater reglerade i rättegångsbalken. Härav följer bland annat att advokater är skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed bestäms av Advokatsamfundet. Men tillsynen och utdömande av påföljder för brott mot god advokatsed är noga reglerat i lag. Justitiekanslern utövar tillsyn över Advokatsamfundets offentligrättsliga verksamhet. När det gäller beviljandet av inträde i Advokatsamfundet är också detta noga reglerat i rättegångsbalken. Till skillnad från förhållandena i många europeiska länder åtnjuter svenska advokater i grunden inget monopol. I Sverige kan vem som helst tillhandahålla juridiska tjänster dock med undantag för uppdraget som offentlig försvarare. Svenska advokater har istället en skyddad titel. För att beviljas inträde uppställs formella krav och att sökanden kan styrka sin lämplighet att utöva advokatyrket. Personer som inte beviljas inträde av styrelsen eller advokater som utesluts av Disciplinnämnden kan klaga direkt till Högsta domstolen.

Advokatsamfundets uppgifter är fastlagda i stadgarna. De består i att garantera en hög etisk och professionell standard hos advokaterna, att värna rättsstaten och rättssäkerheten, att iaktta advokaternas yrkesintressen och att värna ett enat advokatsamfund. För dessa uppgifter ansvarar styrelsen, Disciplinnämnden och kansliet. Generalsekreteraren är chef för kansliet och deltar aktivt i såväl styrelsens som Disciplinnämndens arbete.

När det gäller rättsstatliga frågor är det således Advokatsamfundets och dess generalsekreterares uppgift att värna rättsstaten och rättssäkerheten samt att delta i den rättspolitiska diskursen. Det gör vi också. Advokatsamfundet avger ca 130 remissyttranden årligen. De är alla svar på lagförslag. Lagstiftning är en direkt följd av politiska beslut. Advokatsamfundet är också representerat med experter i ett stort antal utredningar. För egen del har jag under de senaste två åren deltagit som expert i ett flertal utredningar av stor politisk betydelse. Det har bland annat gällt datalagring och hemlig dataavläsning. För närvarande är jag expert i en utredning som rör Barnkonventionen. Deltagande i lagstiftningsarbetet innebär att man tar ställning i frågor som har politiska implikationer. Utredningsväsendet med experter är en sedan lång tid väl etablerad tradition som saknar partipolitiska kopplingar.

Jag anser det är angeläget att vara transparent och markera samfundets ståndpunkt i olika centrala frågor. Till detta kommer uppgiften att föra en rättspolitisk debatt med utgångspunkt i de principer som Advokatsamfundet omfattar. Att alla uttlanden inte är uppe till prövning i samfundets styrelse är närmast självklart. En sådan ordning skulle, I dagens mycket snabba debattflöde, leda till en passivisering av samfundets opinionsbildande roll. I många frågor krävs snabbt agerande. Det kan i praktiken bara genralsekreteraren hantera med utgångspunkt i samfundets värdegrund och rättsstatliga principer.

Att en av Advokatsamfundets viktigaste uppgifter är att värna rättsstaten följer inte bara av stadgarna, utan också av internationella överenskommelser. UN Guiding Principles on Lawyers uttalar tydligt att det är advokatsamfundens och advokaternas uppgift att upplysa allmänheten om deras rättigheter och att värna människors fri -och rättigheter. Detta följer också av arbetsordningen för generalsekreteraren vars skyldighet det är att aktivt delta i den rättspolitiska debatten. Detta förefaller ogillas alldeles oerhört av vissa. Särskilt så här i valtider. Vad som är anmärkningsvärt är att nästan undantagslöst dessa mina kritiker tar sin utgångspunkt i min behörighet att uttala mig. På ytan förefaller sakfrågorna vara av mindre intresse även om realiteten givetvis är att de i sak ogillar den av mig redovisade ståndpunkten. Men det tycks anses enklare – och ofta mindre avslöjande – att hålla sig till behörighetsfrågan. På så vis slipper man att redovisa sitt eget tankegods. Jag noterar att även vissa journalister och politiker ger uttryck för denna inställning. Det tycker jag är anmärkningsvärt från principiella utgångspunkter. Kritisera gärna sakinnehållet. Men låt bli att ifrågasätta min rätt att ge uttryck för åsikter.

Detta sagt finns självklart enskilda ledamöter som inte delar Advokatsamfundets och min syn i rättspolitiska frågor. Det är något man får leva med i en organisation med ca 6 000 medlemmar, vars medlemskår naturligtvis hyser disparata åsikter i varje samhällsfråga. Att inte våga uttrycka åsikter i viktiga frågor inom Advokatsamfundets intressesfär därför att någon ledamot kan tänkas tycka annorlunda skulle innebära en död hand över samfundets roll i lagstiftningsarbetet och samhällsdebatten.

Jag finner avslutningsvis den uppenbara svårigheten att skilja på rättspolitiska frågor och partipolitik förvånande. Rättssäkerhet och rättsstatliga principer har i grunden ingenting med partipolitik att göra. En annan sak är att intresset att värna rättsstaten är svagare hos vissa och starkare hos andra. Det är kanske inte så konstigt i en tid och i ett land där mer grundläggande hot mot rättsstaten inte föreligger. Men ljudet i skällan lär bli annorlunda om de politiska förhållandena i Sverige skulle komma att likna dem i Polen, Ungern,Turkiet eller Venezuela. Det är därför viktigt att befästa rättssamhällets förskansningar redan innan så skett. Sedan är det för sent.

Publicerat i Advokatetik, Det fria ordet, Rättssäkerhet, Uncategorized

Om civil olydnad

Elin Erssons initiativ, att vägra sätta sig ned i flygplanet som skulle transportera en person som skulle utvisas till Afganistan, har lett till en diskussion i tidningar och på sociala medier. Vissa har hyllat Elins mod andra har förfasat sig över hennes agerande och hävdar att det inte hör hemma i en rättsstat.

Begreppet rättsstat tar sin utgångspunkt i förhållandet mellan den enskilde och staten. Man kan uttrycka det som att en demokratisk rättsstat kännetecknas av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens i och för sig legitima maktutövning. I en rättsstat råder rättssäkerhet. Rättssäkerheten bygger på vissa principer som oskuldspresumtionen, proportionalitet, förutsebarhet, allas likhet inför lagen m.m. En demokratisk rättsstat ska garantera mänskliga rättigheter som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Härför krävs bland annat fria val, oberoende och opartiska domstolar, god lagstiftning och förutsebar rättstillämpning m.m. Det främsta kännetecknet för en rättsstat är inte att människor är laglydiga, som några hävdar. Det är ett tillstånd som nog snarare kännetecknar diktaturer. Detta sagt är det givetvis viktigt att lagar följs och att rättsstaten för att fungera effektivt också kan garantera rättstrygghet för medborgarna samt att dessa upplever staten som en legitim företrädare för människorna. Annars riskerar statens legitimitet att urholkas och människors benägenhet att följa lagar att minska. Demokrati är inte begränsat till majoritetsstyre. Den omständigheten att det råder samstämmighet i riksdagen om utformningen av viss lagstiftning gör den inte per automatik förenlig med grundlag eller konventioner. Något som det förefaller finnas ett visst behov av att påminna om.

För att återgå till Elin saknar jag underlag för att bedöma huruvida hon har gjort sig skyldig till något brott, brutit mot någon administrativ föreskrift eller måhända brutit mot avtalet med flygbolaget. Det är enligt min mening huvudsakligen ointressant. Jag har heller ingen som helst kunskap om den person som skulle utvisas till Afganistan. Det är också av underordnad betydelse, oaktat det påstås handla om en 52 åring man som tidigare dömts för brott. Poängen är att människor inte ska utvisas till ett land som är i krig och där riskera sina liv alldeles oavsett om beslutet är fattat med stöd av lag och i enlighet med tidigare rättstillämpning. Mot detta har Elin visat motstånd.

Jag vihåller att fler människor borde stå upp för de de tror på. Det innebär givetvis inte att det vore fritt fram att begå allehanda brott. Men, civil olydnad har inte sällan varit en förutsättning för utveckling. Frihetsrörelser, miljörörelser, kvinnorörelser har aktivt bidragit till viktiga samhällsförändringar. Civil olydnad är ett sätt att utan våld transparent reagera mot vad man tycker är missbruk av makt och orättfärdigt. Problemet under historiens gång har enligt min mening inte varit för mycket civil olydnad, utan frånvaron av civil kurage. Alltför få har bekvämat sig med att regera när diktatorer eller folkvalda missbrukat sin makt. Alla de modiga frihetskämpar, journalister och advokater som trots allt, ofta med risk för sina liv opponerar sig i kampen för mänskliga rättigheter är enligt min mening värda all respekt. Elin har inte riskerat sitt liv, men hon har visat mod och stått upp för något som hon med många andra anser vara en engelägen fråga i rättsstaten Sverige.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Självregleringen fungerade – det var nödvändigt!

Medias påverkan på rättsprocessen kan inte bortses ifrån. Åtalen mot Martin Timell och Jean Claude Arnaud är båda uttryck för detta. Jag bedömer det som föga troligt att något av dessa åtal hade väckts om det inte varit för den mediala uppmärksamhet som följde i #metoo´s spår. Sociala medier tilläts sätta agendan. Inte bara för pressen utan likväl för rättsväsendet. Att något åtal inte väcktes mot Fredrik Virtanen, i anledning av den polisanmälan som en kvinna gjorde sex år efter det påstådda övergreppet, var ett alldeles korrekt och självklart beslut då. Och hade så också varit idag. Idag är den uppgivna gärningen emellertid preskriberad. Annars hade det funnits en uppenbar risk att också Virtanen hade åtalats som en följd av pöbelns blodtörst och det mediala haveri som följde i spåren av #metoo. Denna hörsamhet gentemot medialt drivna opinioner är allvarlig. Den riskerar att skada tilltron till rättsväsendets opartiskhet och att allvarligt undergräva pressens självreglering.

För de som har haft det blandade nöjet att läsa förundersökningarna mot Virtanen och Timell, liksom den friade domen mot Timell, kan konstateras att umgängesformerna uppenbarligen varierar. Må så vara. Detsamma kunde man konstatera när man läste New York Times publiceringar om Harry Weinstein. Den senare framstod som en högst motbjudande personlighet. Han hade uppenbarligen missbrukat sin ställning och därtill gjort sig skyldig till övergrepp. Tidningen hade enligt uppgift före sin publicering ägnat närmare ett år av att undersöka och kontrollera de uppgivna övergreppen. Det var en seriös publicering som innefattande en gigantisk publicitetsskada för den utpekade Weinstein. Men, som enligt min mening måste anses vara relevant och försvarlig. Annat förhåller det sig med svensk media.

När det gäller den svenska pressen, liksom SvT och kommersiella TV-kanaler saknades i många fall såväl faktakoll som eftertänksamhet, något som däremot kännetecknade New York Times arbete på samma tema. Uppdrag granskning visade på ett mycket bra sätt hur media fullständigt misslyckats med sin publicistiska uppgift när det gäller fallet Virtanen. Vad som var intressant att konstatera var dels den totala avsaknaden av självrannsakan hos de mediala företrädarna, dels den tystnad som följde på Uppdrag gransknings reportage. Från att under lång tid ha frossat i sexuella detaljer och uppgivna övergrepp, i allt från från badtunnor till Svenska akademins våning i Paris, sänkte sig nu en bedövande tystnad. Mediföreträdarna förklarade att de tidigare publiceringarna var helt i sin ordning. Detta var enligt min mening inte ägnat att stärka förtroendet för den mediala självsaneringen.

Utan att närmare kommentera alla felaktigheter och kränkande uppgifter som publiceringarna varit behäftade med var den omfattning och utformning med vilken publiceringarna skedde i vissa fall ett uttryck för inget annat än cyniskt och i vissa fall hänsynslöst frossande i människors motbjudande skvallerintresse. Det är något helt annat än det angelägna allmänintresse som brukar åberopas till stöd för namnpubliceringar och kränkande publiceringar. Det är glädjande att Pressens opinionsnämnd, PON nu fällt sex stora tidningar för tio publiceringar. En av dessa bedömdes av PON vara grov. Man kan givetvis diskutera om nämnden skulle kunna ha bedömt flera av aktuella publiceringarna som grova. Men, vad som är centralt är att PON i flera av besluten fastslår betydelsen av återhållsamhet och ansvarstagande vid namnpubliceringar. Det är inte bara bra. Det är nödvändigt.

Pressombudsmannen,PO och PON levde upp till den integritet som ska känneteckna ett självsanerande organ. Över detta är jag inte förvånad. Men, det gäller att tongivande tidningsutgivare och journalister också tydligt uttrycker sitt stöd för besluten. Reaktionerna hittills inger dessvärre inte tillförsikt härvidlag. Pressen kan vara farligt ute om man inte lever upp till de privilegier som den svenska demokratiska rättsstaten erbjuder bl.a. media. Tryck – och yttrandefriheten syftar ju ytterst till att garantera rättsstaten och mänskliga rättigheter. Det förutsätter att media respekterar den personliga integriteten. Och att åklagare inte påverkas av ovidkommande hänsyn.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar