När migrationsdomstolarna gått vilse

Igår var jag på ett seminarium anordnat av den förträffliga stiftelsen Rättsfonden, som alltid anordnar angelägna seminarier i aktuella rättspolitiska frågor. På seminariet talade bland andra Johannes Forssberg, som är en respekterad journalist och därtill blivande jurist, om arbetskraftinvandrares rättslöshet i Sverige. Frågan var bland annat, om de utvisningar av hundratals människor som arbetat i Sverige under flera år och nu förvägras förlängning, äger rum utan lagstöd.

Johannes Forssberg har även författat en utomordentligt intressant rapport i ämnet som tydligt visar hur arbetskraftsinvandrare utvisas på grund av bagatellartade fel och misstag. Granskningen omfattar 322 fall från 2015 där utvisningsbeslutet överklagats. Läs och begrunda!

http://centrumforrattvisa.se/nyheter/arbetskraftsinvandrares-rattsloshet-i-sverige-en-rapport-om-utvisningar-med-bristfalligt-lagstod/

Rapporten innefattar en mindre uppbygglig redogörelse för Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas rättstillämpning, där människor utvisas på ytterst lösa grunder. Den rigida lagtolkning och rättstillämpning som äger rum i Migrationsverket och i vissa migrationsdomstolar är försiktigt uttryckt oproportionerlig.

Den nuvarande rättstillämpningen leder till orimliga konsekvenser. Eftersom Migrationsverket och Migrationsöverdomstolen genom sina avgöranden och genom att ej meddela prövningstillstånd, uppenbarligen inte förmår att tillämpa den nuvarande lagstiftningen på ett ändamålsenligt och rimligt sätt, är det nödvändigt att lagstiftaren ingriper. Det var därför glädjande att justitieministern igår meddelande att regeringen tänker vidta åtgärder inom kort.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Minnet är farligt kort

Idag skriver Peter Wolodarski en tänkvärd ledare i Dagens Nyheter. Han pekar på det groteska i den öppna råa rasism som ledande företrädare för ett svenskt riksdagsparti ger uttryck för, utan synbarliga konsekvenser. De europeiska parlamenten innehåller idag odemokratiska och främlingsfientliga krafter. Så är även fallet i  Sveriges riksdag. Dessa mörkermän och kvinnor får också ett allt större inflytande. Det är i historiens ljus mycket skrämmande.

Det finns nämligen goda skäl att minnas hur det var i Tyskland 1928, då nazisterna kom in i riksdagen. De erhöll endast 2,6 procent av rösterna. I nästa riksdagsval 1930 blev de dock riksdagens näst största parti. 1932 fick de 37 procent av rösterna och blev därigenom största parti. Vid det nyval som följde samma år tappade nazisterna visserligen många mandat. Men, med stöd från de konservativa utsågs Hitler 1933 till rikskansler.

Redan på sommaren samma år hade nazifieringen inletts och alla andra politiska partier förbjudits. Judarna förföljdes. Diskriminerande lagstiftning infördes i syfte att fördriva judarna från arbetslivet inom juridik, på universiteten och inom medicinen. Detta kombinerades med våldsdåd och angrepp på judar och deras egendom. Redan 1935 kom Nurnberglagarna, varigenom judarna bland annat förlorade sina medborgerliga rättigheter. Under novemberprogomerna 1938 förstördes över 1000 synagogor och 7 500 judiska affärer. 30 000 judar arresterades och hundratals judar dödades. Oppositionen var för att uttrycka saken försiktigt svag.

Det blev tyst från dem som såg vad som höll på att hända. Det blev tyst av rädsla, av feghet och av likgiltighet. I Tyskland, men också i det neutrala Sverige. Inte ens medierna i Sverige tog sitt ansvar, med undantag för Torgny Segerstedt, huvudredaktören för  Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning.

Åskådaren har faktiskt också ett ansvar. Ett moraliskt sådant. Idag sätts asylboenden i brand var och varannan dag i Sverige. Hatpropagandan breder ut sig. Upprördheten förefaller dock måttlig, på samma sätt som oppositionen i dåtidens Tyskland var närmast obefintlig. Detta inger starka betänkligheter.

Sverige firar i år att TF fyller 250 år och att PON fyller 100 år. De är båda milstolpar i vår närmast unika tryck-och yttrandefrihet och i vår vårt demokratiska samhälle. Tryck- och yttrandefriheten är till för att utnyttjas i demokratins och de mänskliga rättigheternas tjänst.

Det innefattar att påtala när demokratiska rättigheter åsidosätts och hatpropagandan sprids. I tider av framväxande rasism, nazism, främlingsfientlighet och antiziganism är journalisters och advokaters röster särskilt viktiga. Vi får inte riskera att bli lika tysta, som alltför många var före och under kriget. Låt oss inte glömma det när riksdagsföreträdare idag hetsar mot barn med mörkt utseende.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Världens äldsta grundlag om tryckfriheten fyller 250 år – en svensk-finsk jubilar

Intressant och mycket läsvärt om vår tryckfrihet.

Johan Hirschfeldt

I Presshistorisk årsbok 2016 har jag skrivit en  artikel (läs här) inför den 2 december 2016. Då blir det 250 år sedan 1766 års tryckfrihetsförordning tillkom. Där uppfanns den kombinerade regleringen av tryckfrihet och offentlighetsprincipen och detta på som konstitutionell nivå! Den här detaljerade grundlagsregleringen som vi har här är fortfarande unik i världen. Artikeln fokuserar på en aspekt – en sorts symbios med början under 1800-talet mellan publicister och JO när det gäller utvecklingen av offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Idag har dessa regler steg för steg införts i TF men de utvecklades i praxis.

View original post

Publicerat i Uncategorized

”Gott mit uns” – Om Gudar som våldsförevändning

I spåren av den ökade terrorismen i världen beskrivs islam allt oftare som en våldsam och krigisk religion. Extrema muslimer bär också skulden för många avskyvärda dåd de senaste tjugo åren. En starkt aversiv uppfattning om islam, en Islamofobi, har därigenom fått fotfäste i västerlandet. Idéen att den växande extremismen inom Islam uteslutande har sin grund i vissa texter i Koranen innebär dock en stark förenkling. Man skiljer då inte på islam som religion och dess olika tolkningsskolor.

Man kan vidare inte bortse från betydelsen av socio-ekonomiska missförhållanden, som förklaring till den fundamentalism, som i vissa islamistiska kretsar dessvärre har kommit att få en betydande utbredning. Man glömmer lätt att de flesta muslimer är fredliga och inte alls våldsbenägna. Man glömmer att islam som religion har många humanistiska företräden. Den senaste tidens attacker på oskyldiga i Mellan Östern, Europa, Afrika, Indien och USA har dock förstärkt de stereotypa fördomarna mot muslimer. Demagoger som den republikanske presidentkandidaten Donald Trump är exponenter för denna utveckling. Trump vill som bekant förbjuda all muslimsk invandring till det huvudsakligen kristna USA. Trumps hållning är förvisso extrem, men han är inte ensam.

Skräcken för islam är inte ny. Redan på 600-talet betraktades muslimska samhällen som ett hot, särskilt mot Europa. Kristendomen i Europa har under århundraden också utkämpat flera ”heliga” krig. Korstågen under 1000 -1200 talen ligger inte alldeles fjärran från nutidens jihadism. Och när turkarna tagit hela Balkan och stod vid Wiens portar blev hoten mot Europa högst påtagliga. Dagens IS härjningar påminner i hög grad om dessa fälttåg. När Gud är uppdragsgivare kan det mesta tillåtas. Korstågens övergrepp har satt djupa spår även hos dagens muslimer. På uppdrag av påven genomfördes ett antal synnerligen hänsynslösa fälttåg i syfte att befria Jerusalem från araberna. Motståndare som inte uppfattades som kristna mördades. De korsfarare som dog under strid blev, i likhet med dagens jihaddister, martyrer. De kristna ogärningarna var oerhörda.

Exemplen på övergrepp i Guds namn är rikliga i såväl kristendomen, som inom islam. Historien är samtidigt fylld av exempel på kristna och muslimer, vilka gjort hjälteinsatser i kampen mot vettlöst religiöst mördande. En muslimsk hjälte var Abd el-Kader. Han var en lärd muslimsk motståndsledare. 1860 räddade han tusentals kristna från att mördas i Damaskus. En nutida muslimsk hjälte är den numera så världsberömde kaptenen, Humayun Kahn som dog under krigstjänstgöring i Irak. Han beordrade sina underlydande att vänta medan han själv inspekterade ett misstänkt fordon, som då exploderade och dödade honom. Han förärades postumt olika hedersbetygelser, för att under presidentvalskampanjen i USA istället få sina föräldrar ringaktade av en islamofobisk fastighetsmatador som Donald Trump.

Religioner är inte homogena. Det förekommer inom alla religioner att de religiösa skrifterna tolkas olika. Vissa exploaterar religionen för egna politiska syften. I ljuset av att det trettioåriga kriget, liksom första och andra världskriget utspelade sig i det kristna Europa, framstår beskrivningen av kristendomen som en fredens religion, lika främmande, som synen på Islam som enbart en våldsreligion. Den kristne guden användes som tillhygge också i de stora europeiska krigen. Vi minns t.ex. de tyska krigsropen ”Gott mit uns” och ”Gott strafe England”.

Människor är mycket mer komplexa än de stereotyper som beskriver de religiösa grupper de tillhör. Stereotyper skapar fördomar. Antiziganism, antisemitism och allmän rasism är kända uttryck härför. I jakten på terrorister riskerar nu muslimer att åter stigmatiseras. Det är vad som sker när rädslan tillåts styra och hatpropagandan får fotfäste. Det är en farlig utveckling.

Publicerat i Uncategorized

Om debattspråk och djuriska metaforer

I anledning av Fredrik Johanssons ledare i SVDs nätupplaga fredag under rubriken ”Bristen på stringens försurar debatten” har jag några synpunkter. Jag skrev ursprungligen denna text för publicering i SvD som en replik, men den togs inte in. Därför publicerar jag den här med några mindre uppdateringar.

Jag delar mycket av det Fredrik Johansson ger uttryck för. Det är givet att brist på stringens kan försura debatten. Och, att tonläget i samhällsdebatten inte är oviktigt. Jag har i likhet med Fredrik Johansson skrivit och talat mycket om detta. Men, den största faran är inte ett oavsiktligt syftningsfel och eventuell bristande språklig stringens. Den största faran är det medvetet hånfulla, hatiska och hotfulla språket, som utgör grunden för ”försurningen” av det offentliga samtalet. Denna alltmer vulgära samtalston förekommer i tilltagande utsträckning, särskilt på nätet. Tydliga exempel på denna utveckling finner man hos debattörer som med närmast ohämmat hatspråk ger uttryck för sin starka ovilja mot den svenska flyktingpolitiken. De brunfärgade inslagen är hos många starka. Högljudda järnrörsmän (och kvinnor) intar scenen. Dessa får naturligtvis inte stå oemotsagda. Dessa personer och de politiker som för deras talan måste förstås kritiseras både i vad gäller sak och form.

Självklart är det så att språket och de metaforer man må använda normalt bör präglas av återhållsamhet . Men, det finns situationer då storsläggan i form av slagkraftiga metaforer kan och bör användas. När det gäller uttrycket ”bruna råttor” är detta en högst relevant metafor för den tilltagande rasismen och främlingsfientligheten i samhället. Det var det som var min poäng.

De dödshot och den mängd hatiska meddelanden, många brottsliga, som i olika former kommit mig och Advokatsamfundets kansli tillhanda efter mina uttalanden i Söndagsintervjun om bristen på humanism i asylfrågan och den målkonflikt som flyktingsituationen föranleder bekräftar detta. Några exempel från Twitter.

”Kommandoran är tydligen fortfarande i fin form och går numera under namnet @anneramberg Någon som är sugen på att gräva en varggrop? #svpol”

” Locka henne med dom älskade brottsliga muslimerna ? En bunt av dom,å hon är våt”

” Din j–a champagne-kommunist! Jag blir så j–a förb–d att jag hoppas du får plågsam cancer! Och ingen vård.#svpol”

”Jag önskar henne väl (förtjänt) färd ned i havets djup, enkel resa”.

I tillägg har jag bland annat mottagit tweets med bilder på gravar som grävs och hundar som torteras.

Hatet på nätet tar sig olika uttryck. Det riktas mot judar, muslimer, invandrare i allmänhet, unga kvinnor, homosexuella eller sådana som inte ansluter sig till de extrema och odemokratiska krafter som tycks vara alltför mångas livsluft på nätet. Det vämjeliga tilltalet drabbar också inte sällan redan svaga och utsatta grupper. Hatet riskerar att leda till opåkallad självcensur och att människor avstår från att medverka i det offentliga samtalet.
Detta innebär ytterst ett allvarligt hot mot yttrandefriheten och därmed den demokratiska rättsstaten. Som ett alldeles färskt exempel är när nazister på bokmässan störde Alexandra Pascalidous flyktingseminarium och täckte bokbordet med Nya tider. Vart är vi på väg?

Det är därför för att uttrycka det försiktigt ,olämpligt när t.ex. riksdagsmän, som bör åtnjuta respekt och förtroende i samhället, medverkar i näthetsen och med sin retorik även göder sådana krafter. Att vara riksdagsman i Sverige är att vara ambassadör för demokratiska värderingar såsom dessa kommer till utryck i vår regeringsform.

Den moderate riksdagsmannen Bali har under lång tid utmärkt sig på nätet med ett språkbruk som är exceptionellt med alla anständighetsmått mätt. Jag skall inte här ägna mig åt att citera Balis alla övertramp. Jag hänvisar den intresserade till hans rika twitterflöde. Till detta kommer sakinnehållet där Bali, såvitt jag kan se, flörtar med de hatiska krafterna på ett sätt som knappast pryder hans parti. Han har nu följdriktigt också fått kraftfullt stöd av en tidigare riksdagskollega, Sverigedemokraten Thoralf Alfsson. Den senare uppmanar på sin blogg alla att skriva ett vykort till Anne Ramberg med en uppmaning att hon ska lämna Advokatsamfundet och sina övriga uppdrag.

I Fredrik Johanssons inlägg antyds att särskild hänsyn bör tas till det faktum att Bali är ”en utomeuropeiskt invandrad riksdagspolitiker”. Den tanken förvånar mig. I den svenska debatten gäller givetvis samma regler för alla, invandrare eller ej. Riksdagsmannens förolämpningar på Twitter ska rimligen bedömas efter samma måttstock som alla andras. Och, att kokettera med sitt ursprung såsom ursäkt för att kunna förolämpa andra är förstås inte godtagbart.

Vad gäller Bali vill jag, än en gång, klargöra att jag i mitt blogginlägg oavsiktligt valde en felaktig syftning. Vad jag avsåg att peka på är den framväxande rasismen.  Uppenbarligen gav min text, i vissas ögon,  utrymme för en feltolkning. När jag blev uppmärksammad på detta, ändrade jag den omgående och meddelade också detta på Twitter.

En numera pensionerad domare och tidigare moderat statssekreterare som enligt Fredrik Johansson, tydligen till skillnad från mig, gör berömvärda insatser genom att med stort tålamod förklara juridiska frågor bidrar till den illvilliga tolkningen av råttmetaforen. Enligt denna var det intressant att Advokatsamfundets generalsekreterare använde ett språkbruk som associerar till Julius Streicher, en extrem antisemit som i Nurnbergrättegångarna dömdes till döden. Herrarna antyder således att jag skulle vara antisemitiskt anstruken. Detta är om något ett exempel på försurning av debatten.

När det gäller min ”oförlösta oförmåga att hantera språket på ett stringent och konstruktivt sätt” måste jag göra alla näthatare och deras ideologiska beskyddare besvikna. Jag kommer att med stöd av samma yttrandefrihet, som riksdagsledamöter, ledarskribenter och pensionerade statssekreterare åtnjuter, ge min personliga liksom samfundets åsikter till känna närhelst jag finner detta påkallat.

Publicerat i Uncategorized

Om asylrätt, humanitet och gatans parlament

Under de senaste dagarna har jag haft anledning att fundera kring dessa fenomen. Anledningen är de kommentarer som framkommit med anledning av mitt deltagande i Söndagsintervjun i Pl.

Vad gäller min syn på flyktingkatastrofen och asylrätten är jag, som torde framgått tidigare, av den bestämda uppfattningen att humanismen ställer krav på Sverige och på Europa i övrigt, så att vi så gott vi kan tar hand om människor på flykt. Det sätt på vilket Europa f.n. hanterar flyktingfrågan är ovärdigt. Att outsourca asylrätten till Turkiet och i ett första steg skicka med 30 miljarder är inget annat än en cynisk handel med människor på flykt. Individens rätt till asyl ställs åt sidan. Det är åsikter som jag är beredd strida för.

För Europas vidkommande skulle en solidarisk flyktingpolitik inte innebära någon oöverstiglig uppoffring. För Sveriges del har de många asylsökandena under förra året givetvis inneburit påfrestningar på samhället och välfärdssystemet. Det leder kortsiktigt till målkonflikter. Grupper riskerar att ställas mot varandra. Detta är något som populistiska partier och grupper också använder som argument för att hindra människor som flyr för sina liv att söka skydd hos oss.

Min poäng, vilken framgick för den som lyssnade (och förstod) radioinslaget, var att trots att målkonflikter kan uppkomma, är det  vår skyldighet att hjälpa. Det innebär att alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav. Samtidigt är det inte konstigt att t.ex. äldre människor som bidragit till att bygga upp vår välfärd genom att ha arbetat ett långt liv och betalat sin skatt känner sig åsidosatta när samhällets resurser inte räcker för att möta förväntningarna. Detta är givetvis ytterst beklagligt för våra många fattigpensionärer och andra efterställda grupper. Men i resursernas knapphet är det dessvärre en oönskad realitet. Det betyder givetvis inte att bristerna i välfärdssystemet enbart är en följd av det stora antalet asylsökande. Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden. Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien. Och vi måste acceptera att våra skattemedel i ökad omfattning används till skyddsbehövande flyktingar. Det säger sig självt att detta innebär ett minskat utrymme för reformer, bl.a. för i sig mycket välmotiverade höjningar av stödet till de sämst ställda i vårt land. Därför uttryckte jag dubier över politikernas upprepade löften att vi, som det verkar, till varje pris ska värna välfärden. Om man därmed menar välfärden för alla svenskar kan löftet knappast infrias.

Det finns förstås de som inte delar mina åsikter. Det är givetvis alldeles i sin ordning. Att invandrarfientliga grupper och andra i den stora undervegetationen på sociala medier ägnar sig åt hot mot meningsmotståndare är däremot inte acceptabelt. Det hat som där framskymtar mot flyktingar och människor i nöd och mot dem som driver flyktingarnas sak är kväljande. Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor.

Bedrövligt är också att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen. Och debatten behöver hyfsas. Till fromma både för fattigpensionärer och asylsökande flyktingar.

Publicerat i Uncategorized

Unga lagöverträdare ska inte dömas till livstid

Kriminalpolitik är intressant. Politiker förkunnar ofta i stor enighet, att det trots sjunkande brottsstatistik, är nödvändigt med längre och hårdare straff. Man ska sända signaler. Det är oklart till vem och varför. Och de viktiga kriminalpolitiska frågorna uteblir.
Kriminalpolitiken är något som alla människor förhåller sig till. Nästan alla har en åsikt. Ibland väl underbyggd, men oftast som ett uttryck för en allmän känsla om vad som är rätt och fel.

Vanföreställningen att människor kräver hårdare straff är utbredd, särskilt hos politiker. I själva verket är det nog precis tvärtom,(vissa på sociala medier möjligen undantagna). I vart fall om man ger allmänheten ”alla relevanta ingångsvärden”, för att travestera statsministern.

Till detta kommer den verklighetsfrämmande övertron på straffrättens möjligheter att förhindra brott och lagstiftningens normerande verkan. All forskning på området talar för att det inom den traditionella straffskalan saknas direkt korrelation mellan straffnivå och nivån på brottsligheten. Om lagstiftaren skulle införa ett lägsta minimistraff på tio års fängelse för alla brott skulle säkert vissa brott inte begås. Men, den omständigheten att man som i USA kan få flera hundra års fängelse har ju inte verkat avskräckande. I stället har USA en av världens högsta fängelsepopulationer per capita. Det finns inte ens några vetenskapliga bevis för att dödsstraffet har någon avskräckande effekt på brottsligheten. Vid vissa brott vet man dock att det överhuvudtaget inte finns något samband.

Av detta följer att mindre sänkningar av straffnivån inte leder till påtaglig förändring av brottsligheten. Utgångspunkten borde enligt de flesta kriminologer därför vara att kriminalisering är den sista utvägen i syfte att styra medborgarnas handlande. Det innebär i sin tur att kriminalpolitiken borde sträva efter en avkriminalisering. Man borde sträva efter en sänkt repressionsnivå. Denna syn överensstämmer också med min personliga uppfattning. Lagstiftaren borde i högre grad satsa på utomstraffrättsliga sanktioner, i stället för den alltmer ökade repression som kan märkas i samhället.

Den omständighet som har en normerande effekt är upptäcktsrisken. Och risken att bli lagförd. Det hjälper inte att höja straffen om risken för upptäckt är liten. Mycket talar för att en ökad användning av icke straffrättsliga sanktioner istället skulle öka effektiviteten när det gäller att påverka människors beteenden. Straffansvarsutredningen som lämnade sitt betänkande förra året kom faktiskt med förslag på avkriminaliseringar på flera områden.

Att kriminalisera en handling innebär att det följer ett straff om gärningen begås. Den bakomliggande tanken är att förmå människor att avstå från att begå vissa handlingar.

En utgångspunkt som länge har varit accepterad är att kriminalisering av handlingar bör vara begränsad till sådant som utgör hot mot statliga eller enskilda intressen av särskild vikt. Inte heller bör enligt min mening handlingar kriminaliseras av moraliska hänsyn. Därtill har det tidigare i vart fall uppställts ett krav på effektivitet. Detta gäller i synnerhet vid mindre allvarliga gärningar. Denna proportionalitetsbedömning ska även tillämpas i straffmätningen. ”Rättvisan kräver att lika klandervärda brott tilldelas lika stränga straff och att olika brott rangordnas efter hur ingripande de är” enligt professor Nils Jareborg.

Kriminalpolitiken som den ser ut i dag saknar övergripande stöd av kriminologisk forskning. Det är bekymmersamt i flera hänseenden. Det innebär bland annat att förväntningarna på Kriminalvården saknar stöd i verkligheten, vilket i sin tur leder till att kriminalvårdens möjligheter att fullgöra sin uppgift försvåras högst avsevärt.

Av för mig okänd anledning tycks de som bestämmer över kriminalpolitiken utgå från att kriminalvården ska lösa alla de problem som familj, skola och samhället inte förmått göra.
Hur är detta möjligt? För en tid sedan besökte jag Hall. Jag träffade en grupp med intagna. Många av dessa relativt unga personer, flertalet med bakrund utanför Sverige, var synnerligen charmiga, manipulativa och föreföll att vara begåvade människor. Vad gör att de valt brottets bana i stället för en karriär inom näringslivet? Inte är det för att vi har för låga straff i alla fall.

Om man inte löser de underliggande problemen kommer kriminalvården alltid att vara en avstjälpningsplats för samhällets sociala misslyckanden. Och dessa har kommit att bli många. I oktober 2014 fanns 1747 unga i Kriminalvården, varav sju procent satt i häkte. Detta är ett allvarligt misslyckande. Inte för Kriminalvården, men för samhället. De brott som hade orsakat Kriminalvårdens engagemang utgjordes till en fjärdedel av våldsbrott, tätt följt av narkotika och därefter tillgreppsbrott, som stod för sjutton procent samt rån och grovt rån med 15 procent. Endast tio procent hade arbete. Det säger en hel del.

Samhällets ansvar är dock inte begränsat till att skapa förutsättningar för unga att växa upp i en miljö som inte innebär utanförskap och som därför inte inbjuder till en brottslig bana. Samhället har också ett ansvar att erbjuda alternativ till återfall för dem som efter att Kriminalvården gjort sitt, ska ut i samhället. Från ett humant och ekonomiskt perspektiv är det obegripligt att den investering som görs i varje dömd individ och som syftar till bättring och återanpassning i samhället inte bättre säkerställs.

I Sverige är det ovanligt att unga döms till fängelse och mycket ovanligt att de döms till några längre fängelsestraff. Normalt döms unga i stället till sluten ungdomsvård i som längst fyra år.

Det har dock funnits ett politiskt tryck för att skärpa straffen för unga lagöverträdare mellan 18 och 21 år, eftersom de straff som normalt döms ut för denna grupp normalt ligger betydligt lägre än de straff som påförs vuxna (över 21 år) för samma brottslighet. Motiveringen är att den som är myndig ska betraktas som vuxen även i straffmätningshänseende.

Statistik från Brå 2013 visar att det totala antalet lagföringsbeslut har minskat sedan 2012 samtidigt som statistiken från åren 2009, 2012 och 2013 visar att antalet ungdomar som döms till fängelse för allvarlig brottslighet såsom t.ex. mord , grov misshandel och grovt narkotikabrott har ökat något.

Även om straffen för unga generellt sätt inte tycks ha blivit hårdare, är det viktigt att understryka att Sveriges hantering av unga lagöverträdare inte håller måttet. Både Europarådets tortyrkommitté och FN:s kommitté mot tortyr har riktat skarp och återkommande kritik mot hur unga lagöverträdare behandlas, i synnerhet det utbredda användandet av frihetsberövande och restriktioner som åläggs minderåriga i högre utsträckning och för längre tid än för vuxna. Unga som befinner sig i arrest och häkte behandlas ofta på ett sätt som strider mot deras mänskliga rättigheter. Ett återkommande exempel på detta är även att unga ofta nekas biträde av försvarare vid förhör.

Jämförelser hur påföljder har fördelat sig på antalet domslut – ungdomar 15-20 år

2013
Totalt antal fällande domar: 10 114
• Fängelse: 5 %
• Sluten ungdomsvård: 0,4 %
• Ungdomsvård (innefattar även ungdomsvård m ungdomstjänst): 14 %
• Ungdomstjänst: 15 %
• Skyddstillsyn: 10 %
• Villkorlig dom: 13 %
• Böter: 41 %

Den rättspolitiska uppfattningen i Sverige är att i så stor utsträckning som möjligt hålla unga lagöverträdare utanför fängelserna, och om fängelse inte kan undvikas, göra vistelsen där så kortvarig som möjligt. Den som är under 21 år får inte dömas till livstids fängelse. Det längsta straffet som får dömas ut för ett enstaka brott för den som är under 21 år är fängelse i 10 år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det är fråga om flerfaldig brottslighet är det möjligt att döma ut fängelse i upp till 14 år. Det är ett långt straff.

I straffmätningshänseende gäller att om någon har begått brott innan han eller hon fyllt 21 år ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt och dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. När domstolen dömer den som vid brottet var under 21 år till fängelse ska alltså straffet bestämmas till ett kortare fängelsestraff än om den tilltalade var 21 år eller äldre. Straffnedsättningen blir regelmässigt större ju yngre den tilltalade var. I praxis tillämpas straffreduceringen för t.ex. 20-åringar ofta på det sättet att straffet sätts ned med 20–30 procent. Högsta domstolen har uttalat att det kan vara rimligt att sätta ned straffet mer vid långvariga fängelsestraff än vid kortvariga sådana (NJA 2000 s. 421).

Vidare föreskrivs i att den som begått brott innan han fyllt 18 år får dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl och att den som begått brott innan han fyllt 21 år får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Reglerna är ett uttryck för tanken att det inte är rimligt att ingripa lika hårt mot ungdomar som begått brott som mot vuxna som begått brott.

Lagstiftaren har ansett att unga lagöverträdare ska bemötas med större tolerans än vuxna och att en särbehandling i straffhänseende därför är befogad (se t.ex. prop. 1997/98:96 och prop.2005/06:165). Det har tidigare funnits stor samstämmighet i denna fråga.

Det finns goda skäl mot att sänka livstidsstraffsåldern. I Sverige finns det en lång tradition med bred förankring för att särbehandla unga lagöverträdare i straffsystemet. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare är utformat utifrån att barn och ungdomar som har begått brott i första hand ska hållas utanför kriminalvården och i stället bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Unga lagöverträdare särbehandlas både när det gäller valet av påföljd och vid straffmätningen. Skälet är främst att ungdomar i den åldern anses typiskt sett ännu inte ha nått sådan mognad att de bör behandlas som vuxna. De är också särskilt känsliga för de skador som straffrättsliga ingripanden, som t.ex. fängelse, kan leda till. Innehållet i ungdomspåföljderna har därför syftat till att motverka de riskfaktorer som kan leda till fortsatt brottslighet och motverka återfall. Den utgångspunkten är också förenlig med det barnperspektiv som föreskrivs i bl.a. FN:s barnkonvention.

Unga lagöverträdare har sedan början på 1800-talet bedömts lindrigare med hänvisning till ålder och utveckling. Att införa en straffskärpning genom att sänka livstidsstraffsmyndighetsåldern från 21 år enbart mot bakgrund av enstaka uppmärksamma fall är inte bara populistiskt, det skulle även utgöra ett avgörande avsteg från sedan länge gällande straffrättsliga principer och ett avsteg från principen om en human kriminalpolitik.Det skulle strida mot humanitära principer att låsa in en ung människa på obestämd tid. Det strider mot grundläggande mänskliga värderingar, medkänsla och tolerans att döma ungdomar till livstid fängelse.

Till detta kommer att stor risk för att unga lagöverträdare på anstalt under ett livstidsstraff skulle influeras av vuxna förbrytare på fängelset, vilket skulle försvåra/omöjliggöra återanpassning till samhället efter tidsbestämt straff och frigivning.

Den kriminologiska forskningen visar även att ungdomar har större känslighet mot sanktioner och straff än vuxna, vilket gör att hård bestraffning kan störa deras utveckling och förhindra den mognadsprocess som är nödvändig för att unga inte ska fastna i kriminalitet. Forskning visar även att längre fängelsestraff för unga ofta leder till en hög återfallsfrekvens och har en nedbrytande effekt på den enskilde.

Ungdomar anses ha en outvecklad ansvarsförmåga. Unga befinner sig rent biologiskt i ett utvecklingsstadium där förmågan att känna empati, ha självkontroll och förstå följder av sitt handlande är begränsad. Den mentala personliga utvecklingen är alltså inte fullt utvecklad förrän man fyllt 21 år och det finns därför anledning att i straffrättsligt hänseende bedöma ungdomar som begår allvarliga brott mildare.

Vid en diskussion om sänkning av livstidsstraffsåldern på 21 år måste risken för allvarliga skadeverkningar som ett mycket långvarigt fängelsestraff har för unga ställas mot den avskräckande effekt ett frihetsberövande straff bör ha vid särskilt allvarlig brottslighet. Denna proportionalitetsavvägning har hittills, och bör även fortsättningsvis, främst beakta risken för den unges fortsatta utveckling och risk att fastna i kriminalitet.

Argumentet att personer under 21 år skulle ”ta på sig allvarliga brott” för andras skull, är varken belagt eller utgör skäl för att sänka åldersnivån för när man kan dömas till livstids fängelse.
Den som är under 18 år kan enligt Barnkonventionen inte dömas till livstids fängelse. FN:s konvention om barnets rättigheter förbjuder uttryckligen införandet av livstids fängelse utan möjlighet till frigivning för alla brott, oavsett typ, som begåtts av personer under 18 år.

Vi vill inte ha ett land som USA där barn som vid tiden för brottet varit så unga som 11 år har dömts till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. En sänkning av åldern för att dömas till livstidsfängelse från 21 år vore ett sluttande plan mot förändrad straffmyndighetsålder, vilket vore mycket olyckligt.
Advokatsamfundet har i remissyttrande den 5 november 2013 avstyrkt regeringens förslag att livstids fängelse ska utgöra normalstraffet för mord.

Publicerat i Uncategorized