Om modern bannlysning

Några dagar före jul beslöt USA att föra upp den svenske advokaten Sven A. Olsson på det amerikanska finansdepartementets sanktionslista. Denna lista tillkom för att sätta politisk press på Putin i anledning av Ukrainakrisen. Bolag och individer som ansågs stå Putin nära sätts upp på listorna utan föregående kommunikation, utan någon rätt för den listade att yttra sig och utan användbara rättsmedel. Någon särskild koppling till Ukraina och dess problem tycks inte krävas. Godtycket tycks närmast totalt. För den enskilde blir effekterna mycket stora, ibland förödande.

Nu har således en oförvitlig och mycket väl ansedd svensk advokat satts upp på den amerikanska sanktionslistan. Skälen för åtgärden är att advokaten haft sedvanliga advokatuppdrag för bolag och en person som man på amerikansk sida anser ha kopplingar till Putin. Advokaten saknar ägarintressen i de aktuella bolagen. Han har under många år haft advokatuppdrag för klienten ifråga. Ingen har veterligen påstått att advokaten misskött sina uppdrag eller att han handlat i strid med lag eller advokatetiska regler. Listningen har inte föregåtts av kontakt med advokaten. Inte heller har någon förklaring till åtgärden lämnats.

Vad innebär det då att en klient och dennes advokat blir föremål för en åtgärd av detta slag? Konsekvenserna blir förödande. En listad person eller bolag får inte verkställa betalningar i USD. Deras banker vägrar lån och betalningsförmedling. Kreditkort dras in. Krediter sägs upp. Advokatens övriga klienter kan påverkas. Det inses lätt att en sådan situation lätt blir ohållbar. Ett listat bolag med verksamhet i västerlandet måste i praktiken avveckla sin verksamhet. Risken för obestånd är uppenbar. Till detta kommer att det listade bolaget får svårt att anlita rättsligt biträde. Ty vilken advokatfirma vill utsätta sig för dessa drakoniska risker.

Uppenbart är att sanktionsåtgärder riktade mot en advokat väcker särskilda frågor. För det första är en sådan åtgärd inte förenlig med de mest grundläggande rättsstatliga principer knäsatta i rad FN instrument och andra internationella konventioner. Klienten hamnar i en situation där denne i princip fråntas Access to Justice. Detsamma gäller hans advokat.

Att på godtyckliga och hemliga grunder och utan rättsmedel bli berövad sin ekonomisk och yrkesmässig handlingsförmåga strider mot de grundprinciper som bär upp det västerländska rättssamhället. När åtgärden dessutom syftar till att beröva en klient möjlighet att anlita advokat blir orättfärdiga maktens arrogans närmast bedövande. Och när den bannlysning, som listningen innebär, utfärdas av ett land som i många avseenden håller en demokratiskt hög nivå och ett sofistikerat och välutvecklat rättsväsende blir åtgärden än mer förskräckande. Den för tankarna till bestraffningsmodeller som man trodde höra till den gamla onda tiden. Historiska exempel saknas inte.

Från senare tid minns vi hur amerikanska myndigheter en månad efter terrorattackerna den 11 september mot World Trade Center i New York skickade ut listor med namn på misstänkta terrorister och finansiärer av terrorism till polismyndigheter runt om i världen. Flera länder svarade upp. Canada, Nederländerna, Frankrike och Tyskland var snabba till handling. Personer greps och tillgångar frystes. Personer upptagna på listan begärdes utlämnade. Listorna översändes via den amerikanska administrationen till FN och EU. FNs säkerhetsråd och EU antog dem. Listorna antogs av FN och EU utan närmare kontroll.

Listorna kom som bekant även att tillämpas i Sverige. Svenska medborgare med somaliskt ursprung som var upptagna på en EU lista fick sina tillgångar frysta under fem år. Några rättsmedel fanns inte att tillgå! Behandlingen av dessa personer var rättsvidrig. Tack vare en stor insats från bl.a. advokaten Thomas Ohlsson avfördes slutligen dessa personer från listan och de fick tillbaka sina tillgångar. Dessbättre blev advokaten inte den gången utsatt för personlig bestraffning.

Inom den katolska kyrkan användes förr i tiden bannbullor när man ville komma åt misshagliga personer. I den islamska världen har vi sett hur prästerskapet utfärdar fatwor. Dessa företeelser har dessvärre fått sin sekulära motsvarighet genom sanktionslistning.

Det är enligt min mening viktigt att Europa och Sverige står upp mot statliga rättsövergrepp av den typ som sanktionslistning innebär. Det gäller även när det stora landet i väster agerar. Inte minst små stater har anledning att agera, i vart fall när sanktionslistningen går till på sätt som nu sker. Sverige bör inte godta rättsvidrigheter av detta slag.

Inte heller bör vi tolerera att svenska banker och institutioner går övermaktens ärenden genom att på svensk botten ”verkställa” de följdeffekter som sanktionslistningen innebär. Och skall vi överhuvud godta sanktionslistning av detta slag bör vi se till att ingreppen endast får ske i rimligt rättsenliga former. Det innebär bland annat  krav på att den utsatta personen eller bolaget gess möjlighet att yttra sig, att sanktionsbeslutet motiveras och att överprövning kan komma till stånd.

Det ankommer på Sverige som rättsstat att ge sina medborgare det skydd av rättslig och diplomatisk art som erfordras för att tillgodose dessa krav. Också när det gäller USA. Det nu inträffade fallet blir ett utmärkt tillfälle för den svenska regeringen att visa prov på handlingskraft.

Publicerat i Uncategorized

Mitt svar till PM Nilsson

DI:s ledarsida har i lördags den 16 januari ånyo uttryckt missnöje med Advokatsamfundets och min inställning i rättspolitiska frågor. Det är givetvis helt legitimt. Ett krav man borde kunna uppställa är dock en rimlig saklighet.

En av Advokatsamfundets viktigaste uppgifter är att värna den demokratiska rättsstaten. I det ligger att värna rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vi är remissinstans i all central lagstiftning. Vi är representerade som experter i en rad utredningar. Vi deltar aktivt i lagstiftningsarbetet. Vi framför i dessa och andra sammanhang ofta stark kritik mot olika lagstiftningsförslag. Detta gäller oavsett vilken regering som vid tillfället har makten. Detta är även fallet under den nuvarande regeringen. Vi går ingens ärenden.

Om PM Nilsson hade läst Advokatsamfundets remissvar under det senaste året hade han funnit att vi riktat allvarlig kritik mot flera av regeringens förslag. Inte minst när det gäller terroristlagstiftningen. Om PM Nilsson därtill hade läst flera av mina blogginlägg hade han blivit varse samma sak. Detsamma gäller om han tagit del av artiklar i sin egen och andra tidningar, intervjuer i tv och radio där jag kritiserat såväl den tidigare som den nuvarande regeringen. Att jag mot Advokatsamfundets intressen skulle agera stödtrupp åt den rödgröna regeringen saknar fog. Vad PM Nilsson hävdar är inget annat än kvalificerat trams.

Att jag tyckte att alliansen gjorde rätt som ingick Decemberöverenskommelsen i ljuset av att SD hotat att fälla varje regering som inte stödde deras främlingsfientliga politik, att jag kritiserat vapenexporten till Saudi, liksom moderaternas förslag att hindra flyktingar att söka asyl handlar om att hävda lag, konventioner och grundläggande principer i en demokratisk rättsstat. Skyddet för mänskliga rättigheter som de kommer till uttryck i lagar och konventioner är den bottenplatta från vilken Advokatsamfundet alltid agerar.

Försöken att inordna rättsstatliga argument i en vänster- höger skala är felaktigt. Rättsstatens grundvalar är inte kortsiktiga. De saknar därtill partifärg. PM Nilsson må företräda en rosa tidning. Själv är jag färglös.

Istället för att bemöta sakargumenten väljer DI:s ledarsida igen att ifrågasätta min behörighet att uttrycka det jag säger och mina bevekelsegrunder härför. Den argumentationen är torftig, även denna gång.

DI har idag publicerat ovanstående svar på nätet med en kommentar från PM Nilsson.

Publicerat i Uncategorized

Juridiken ska vara rättsstatens beskyddare

I en DN debattartikel den 2 januari varnas för juridikens ökade inflytande i samhället. Den förtjänar att bemötas.

Juridiken är själva grundvalen för samhällsbygget. Den reglerar samhällsordningen och utgör ramen för medborgarnas och statens agerande. Den rättsliga normbildningen bygger till stor del på etiska överväganden och moraliska principer.

Regeringsformen stadgar att den offentliga makten utövas under lagarna. Detta är ett uttryck för folksuveräniteten och lagbundenheten. Det bakomliggande syftet är bl.a. att tillfälliga opinioner och majoriteter inte ska tillåtas få sätta sig över lagarna. Maktens fördelning och utövning skall vara grundad på lag. Demokratin och parlamentarismen ska skydda grundläggande rättigheter. Dessa får inte åsidosättas alldeles oavsett hur gott syftet än må vara. Ändamålet helgar inte medlen.

Demokrati som den utövades av de gamla grekerna krävde kunskap. I Aten hade inte alla medborgare rösträtt. För att tillerkännas rösträtt och att delta i folkstyret förutsattes lärdom. I vår moderna demokrati med majoritetsstyre är det numera en självklarhet att alla medborgare oberoende bildningsnivå skall ha rösträtt. Det leder till att lagstiftaren riskerar att utsättas för starka, ofta emotionella opinioner med moraliska förtecken och krav på snabba åtgärder. Det är därför naturligt att politiker vill visa handlingskraft och att politiken i konsekvens härmed relativt sett riskerar att bli mer populistisk.

Även om innehållet och värderingarna skiljer sig åt över tid är etiken ändå fundamentet för rättsstatliga principer. Jurister har ett särskilt ansvar för upprätthållandet av dessa principer. Juristerna ska vara rättstatens beskyddare. Detta ansvar åvilar alla jurister oberoende i vilken befattning eller inom vilket område denne är verksam. Inom alla områden från universitet till polis, åklagare, domare eller advokat utgör etiska principer en nödvändig grundval för yrkesutövningen. Men det individuella ansvaret åvilar också de jurister som arbetar som lagstiftare eller rådgivare åt lagstiftaren på departement och i riksdag. Rättsstaten kan emellertid inte vare sig etableras eller upprätthållas av jurister ensamma eller av dess institutioner. Den förutsätter demokrati och en rättskultur som respekterar civila rättigheter.

Till de etiska krav som kan och bör ställas på ett rättssystem hör också krav på den verksamhet som utgör rättssystemet i praktiken. Polis, åklagare, advokater, domare och övriga jurister på myndigheter, inom statsförvaltningen och normgivningen, utför alla viktiga uppgifter inom rättsystemet. Ett system som inte är bättre eller etiskt mer högstående än dess svagaste länk riskerar att tappa i legitimitet. Inom samtliga dessa yrkesgrupper uppkommer en rad olika etiska frågeställningar och etiska krav kan och ska ställas på hur deras respektive arbetsuppgifter utförs.

En demokratisk rättstat kännetecknas av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning i de fall denna utövas på ett sätt som inte står i överensstämmelse med rättsordningens grundläggande principer. Dessa i sin tur vilar på ett systematiskt skydd för mänskliga rättigheter garanterade genom lagar och konventioner. Det kräver kvalitet på lagstiftningen såväl processuellt som materiellt. Lagstiftningen måste också tillämpas enligt vedertagna principer. Tillämpningen av lagstiftningen är oerhört viktig för att rättssystemet ska bli etiskt tillfredsställande; rätt och rättvisa måste så långt som möjligt gå hand i hand. Det är dock viktigt att understryka att det i rättsprocessen inte handlar om att till varje pris skipa materiell rättvisa, utan att döma efter vad som yrkats, anförts och bevisats inom ramen för de processuella spelreglerna.

När FN-deklarationen, Europakonventionen och den svenska grundlagen förklarar att integritet, yttrandefrihet och församlingsfrihet utgör mänskliga rättigheter, så är dessa några av de grundläggande livsvärden som rättssäkerheten ska garantera. I sambandet mellan rättssäkerhet och mänskliga rättigheter ligger att rättssäkerheten avser individens eller den enskilda organisationens skydd mot den politiskt – statliga eller kommunala – maktens anspråk och krav. Detta skydd är individen i behov av oavsett om den politiska makten är sprungen ur ett demokratiskt styrelseskick eller inte. Av det förhållandet att den politiska makten i en demokrati utgår från folket, följer inte att rättssäkerhet skulle vara obehövligt i en demokrati. Det finns alltför många exempel i historien, liksom i nutid, som påminner om motsatsen.

I en rättsstat ska människor emellertid inte bara åtnjuta rättssäkerhet. De ska också komma i åtnjutande av de mänskliga rättigheter som rättssäkerheten har att skydda, såsom integritet och yttrandefrihet. Inte sällan kolliderar också dessa rättigheter med varandra. Under vissa särskilt angivna förhållanden kan inskränkningar göras i dessa rättigheter.

Den enskilde individen liksom organisationen eller företaget har i en rättstat även ett befogat krav på rättstrygghet. Det är i denna skärningspunkt som den etiska konflikten ofta framstår som särskilt tydlig. Starka och ibland motstående intressen konkurrerar. Frågan om när och hur avsteg från rättigheter som personlig integritet, yttrandefrihet eller tryckfrihet ska kunna göras är svår. Inskränkningar i den personliga integriteten är ibland nödvändig och självklar. För att en sådan inskränkning ska anses förenlig med rättsstatliga grundprinciper, måste dock inskränkningen vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det ska vidare finnas ett behov av inskränkningen, liksom att den ska bli effektiv och proportionell i övergripande mening. Här fordras en rad överväganden som inte alltid, ens för Sveriges del, alltid utfallit särskilt gynnsamt i betraktande av rättstatliga principer. Exempel på detta är den stora mängd repressiva straff- och straffprocessrättsliga lagar som följt efter 11 september 2001.

FN-stadgan liksom Europakonventionen om mänskliga rättigheter tillkom som resultat av de hemskheter som utspelat sig under två världskrig. Den bakomliggande tanken är att dessa rättigheter ska vara universella och utgöra minimiregler. Förbudet mot tortyr framstår som uppenbart.. Men likväl – i en för några år sedan genomförd undersökning bland tonåringar i USA visade det sig att så många som 61 procent tyckte att det var godtagbart att utöva tortyr. Hela 50 procent tyckte vidare att det var helt i sin ordning att döda en tillfångatagen krigsfånge om denne dödat en amerikan. Här har en markant förskjutning av balanspunkten ägt rum, uppenbarligen till det sämre. Bortsett från själva frågan om tortyr någonsin kan vara en effektiv förhörsmetod, är attitydförskjutningen oroväckande.

Således: Det handlar inte om att juridiken tar makt från folket. Det handlar om att också de folkvalda, hur illa vissa av dem må tycka om den tanken- är underkastade högre normer. De mänskliga rättigheter som rättssamhället har till uppgift att skydda kan och ska inte, med mindre än den högre normen ändras, kunna åsidosättas av politiker eller enskilda tjänstemännens. Det gäller även på kommunal nivå.

Publicerat i Uncategorized

Sveket mot barnen

Sverige ratificerade Barnkonventionen 1990. Där stadgas att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Samma princip kommer till uttryck i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Av stadgan liksom av Europakonventionen följer vidare att var och en har rätt till skydd för sitt privat – och familjeliv. I den svenska Utlänningslagens portalparagraf stadgas likaså, att i fall som rör ett barn, ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling, samt vad barnets bästa i övrigt kräver.

Man skulle ha kunnat hoppas att de riksdagspartier som kommit överens i flyktingfrågan, skulle ha respekterat dessa principer. Om man nöjer sig med att fundera på uppgörelsen i ett barnperspektiv är den inget annat än ett svek mot just dem som allra mest behöver vårt skydd. Nämligen barnen.

Uppgörelsen innebär att tidsbegränsade uppehållstillstånd införs. Konventionsflyktingarna, d.v.s. de som bedöms ha flyktingstatus enligt FNs Flyktingkonvention i fortsättningen ska beviljas tillfällig asyl under tre år. Den stora andelen som får asyl i Sverige utgörs dock av s.k. alternativt skyddsbehövande. Dessa ska endast beviljas uppehållstillstånd för ett år. Till detta kommer att anhöriginvandringen för denna stora grupp kommer begränsas högst avsevärt. Skärpta försörjningskrav införs för de som ändock ska få komma. Den relativt sett mycket lilla grupp som kallas övriga skyddsbehövande och som av humanitära skäl, beviljas uppehållstillstånd kommer fortsättningsvis inte heller att få stanna. Detta gäller även de barn som idag får uppehållstillstånd pga särskilt ömmande omständigheter. Det kan handla om svårt sjuka barn i behov av vård, barn som under lång tid anpassat sig till Sverige och barn som fått uppehållstillstånd pga situationen i hemlandet. I fortsättningen ska även dessa barn skickas tillbaka till en ofta synnerligen osäker framtid. Medicinska åldersbestämningar kommer att införas. ID kontroller på kollektiva transportsätt införs. Ingen särskild bestämmelse om uppehållstillstånd för barn införs.

Om man nöjer sig med att betrakta dessa besked från strikt humana utgångspunkter, står det helt klart att överenskommelsen kommer att leda till ökade problem för redan mycket ansträngda familjer. Konsekvensen blir en ökad otrygghet och sämre möjligheter för barn att överhuvudtaget integreras i det svenska samhället.

Detta svek mot barnen utgör ett feltänkt och cyniskt vågspel med oviss utgång, inte bara för barnen, utan för hela samhället. Konsekvenserna av att såväl de ensamkommande barnen, som de barn som kommer hit med sina föräldrar, inte ges möjlighet att se något hopp för framtiden är förödande. Det kommer med stor sannolikhet att skapa nya områden med människor som är präglade av utanförskapets boja. Det kan aldrig vara förenligt med barnens bästa.

Publicerat i Uncategorized

Om att stå upp för principer när det blåser

Stockholm Human Rights Award tilldelas i år Prins Zeid Ra’ad al- Hussein för hans mycket stora insatser för att främja internationell rättvisa och stärka respekten för mänskliga rättigheter. Han har under åren tagit strid mot sexuellt och könsrelaterade våld. Han har initierat och lett ett antal utredningar rörande misstänkta brott begångna av FNs fredsbevarande styrkor såsom våldtäkt, människohandel och illegal droghandel. Han har insisterat på nolltolerans för sådan brottslighet. Han var var en nyckelfigur i inrättandet av ICC domstolen. Härutöver har han bidragit till att dokumentera orsakerna till folkmordet i Srebrenica. Dessa är några av skälen för att tilldela prins Zeid priset.

Björn af Kleen skriver i dagens (14 nov) DN en nyhetskrönika med rubriken”Pris till FN-toppen visar Advokatsamfundets syn på principer”. Som jag förstår saken anser af Kleen att Advokatsamfundet inte förmår att ”hålla i principerna också när det blåser”. Bakgrunden till detta påstående uppges vara att prins Zeid skulle ha försökt tysta den svenske tjänstemannen Anders Kompass när denne till Franrike överlämnat en rapport om sexuella övergrepp mot barn i Centralafrika, vilka enligt af Kleen begåtts av franska soldater, som ingått i FNs fredsbevarande trupper.

Låt mig göra några nödvändiga tillrättalägganden i sak.

För det första. Rapporten om övergrepp handlade inte om FN-soldater, utan om Franska trupper, utan något FN-mandat. När övergreppen blev kända sammanställdes emellertid de skakande vittnesmålen av en FN-anställd i en rapport, som under sommaren överlämnades till MR-kontoret i Geneve. Dessförinnan informerades dock fransmännen om innehållet i anklagelserna av den FN-tjänsteman som författat rapporten.

För det andra. Prins Zeid tillträdde sin tjänst som FNs högkommissarie den 1 september 2014. Då hade Anders Kompass i sin egenskap av tjänsteman på MR-kontoret redan mottagit och vidarebefordrat den aktuella rapporten till Frankrike.

För det tredje. Frågan som uppkommit därefter handlar inte om huruvida det var rätt att överlämna uppgifterna om de vidriga övergreppen till fransmännen. Dessa hade ju redan muntligen framförts. Det handlar istället om tillvägagångssättet. Det sätt på vilket rapporten överlämnandes innebar att de barn mot vilka sexuella övergrepp begåtts, liksom de som avslöjat övergreppen, samt författaren av rapporten namngavs och därmed utsattes för livsfara. Detta var orsaken till att Kompass blev suspenderad med lön. Ett beslut som dock av formella skäl blev upphävt.

af Kleen avfärdar Högkommissariens kritik mot Kompass med att det eventuellt endast utgör ett brott mot protokollet och att överlämnandet av rapporten är att likställa med Snowdens avslöjanden. Nu handlar ju inte denna fråga om skyddet för s.k.  whistle-blowers, som avslöjar information om övergrepp eller andra allvarliga brister, som annars inte skulle kommit fram. Frågan är istället huruvida en anställd FN- tjänsteman brutit mot det interna regelverket, när det gäller att skydda brottsoffer och uppgiftslämnare.

Det pågår för närvarande en utredning som berör denna fråga. Den är tillkommen på initiativ av Högkommissarien själv, prins Zeid. Resultatet väntas komma inom kort. Jag menar, precis som af Kleen skriver, att det är en intern arbetsrättsligt fråga, som Sveriges advokatsamfund i dagsläget rimligen inte kan ha synpunkter på. Däremot är det givetvis av stort intresse att uppmärksamma vad som gäller för skyddet av brottsoffer och vittnen, hur medgivanden ska inhämtas och hur barn som brottsoffer ska behandlas. Förhoppningsvis kommer viss klarhet att uppnås i och med att utredningen presenteras.

Jag ifrågasätter vidare riktigheten av påståendet att Anders Kompass försatts med munkavle och är förhindrad att föra sin egen talan. Man ska inte tro på allt man hör. Det är en bra handlingsregel, också för en skicklig journalist. Björn af Kleen hänvisar bland annat till Inga-Britt Ahlenius och Pierre Schori. De uppges uppfatta det som stötande och groteskt att prins Zeid tilldelats årets pris. Inga-Britt Ahlenius skräder inte orden och menar enligt artikeln att Advokatsamfundets syn på visselblåsare är klandervärd och ynklig. Det är inte alldeles lätt att följa den tankegången. Särskilt inte i ljuset av vad Advokatsamfundet och jag själv, med kraft tidigare vid ett stort antal tillfällen, uttalat i dessa frågor, såväl i tidskriften Advokaten som på denna blogg.

”När det gäller våldtäkter på barnen finns inga interna ärenden” skriver af Kleen. Det är lätt att fångas av den retoriken. Men, den är rätt osmaklig i detta fall. Det saknas all grund för påståendet att FNs högkommissarie skulle vilja dölja brott begångna av franska soldater?

Advokatsamfundet har inga problem med att stå upp för grundläggande principer. Björn af Kleen är fel ute med sin kritik.

Publicerat i Uncategorized

Därför kan och ska Sverige inte stänga gränsen för flyktingar

Flyktingfrågan fortsätter med tilltagande styrka att sysselsätta politiker, media och allmänhet. Det är naturligt. Det kommer närmare 2 000 personer dagligen till vårt land. På senare tid är de flesta unga afghanska pojkar. Moderaterna lade i veckan fram ett förslag som i princip innebär att Sverige ska stänga sina gränser för alla asylsökande, med undantag för dem som kommer med flyg, d.v.s. den försvinnande lilla andel som utgörs av kvotflyktingar. Förslaget är olagligt, enligt min mening ogenomförbart och motverkar därtill sitt eget syfte. Skälen är följande.

Asylrätten som den ser ut idag tillkom som ett resultat av de gigantiska flyktingströmmar som följde efter andra världskriget. Detta mänskliga lidande skulle aldrig få upprepas igen. Asylrätten följer av flyktingkonventionen, EU-regler och nationell lagstiftning. Sverige kan inte ensidigt bryta mot flyktingkonventionen. Detta följer av utlänningslagen. Vi kan inte heller vägra att bevilja asyl till dem som omfattas av EU-rätten, s.k. alternativt skyddsbehövande. Även detta följer av utlänningslagen. De enda som genom Moderaternas förslag skulle kunna hindras att få uppehållstillstånd är den mycket lilla andel som beviljas uppehållstillstånd med stöd endast av svensk intern rätt. Det handlar då om människor som av humanitära skäl får stanna eller som är s.k. övriga skyddsbehövande. Dessa utgör sammantaget några hundratal personer årligen, från vilka därför kan bortses i detta sammanhang.

Det saknas således laglig möjlighet för Sverige att göra som det moderata förslaget anvisar. Sverige är inte bara förhindrat att avvisa dem som uppger sig vilja söka asyl, alldeles oavsett varifrån dessa kommer. Vi är därtill skyldiga att bevilja uppehållstillstånd till dem som är flyktingar och dem som är alternativt skyddsbehövande.

Det uppgivna syftet med det presenterade förslaget är att minska antalet asylsökande. Till stöd för att det inte finns några lagliga hinder för införande av ett asylstopp uppges felaktigt, att den s.k. Dublinförordningen skulle medge att Sverige stänger gränsen och hindrar asylsökande att komma hit. Detta är fel. Det är inte lagligen möjligt. Skälen härför är följande.

Dublinförordningen, som gäller i Sverige, reglerar bl.a. vilket land inom EU som har skyldighet att pröva en asylansökan. Det finns fyra grunder som konstituerar ett sådant ansvar. Dessa är: Om den asylsökande har familj i ett EU-land, om den asylsökande redan beviljats uppehållstillstånd eller visum i något EU-land, det första EU-land som den asylsökande kom till vid inresan i EU, alternativt om den asylsökande har uppehållit sig i ett EU-land efter inresan i EU längre tid än fem månader, samt det EU-land där den asylsökande lämnade in sin första asylansökan. Dessa är de grunder som konstituerar ansvar för ett EU-land att pröva en asylansökan. De är uttömmande. Det betyder att ett EU-land varigenom en asylsökande endast passerar, inte har något ansvar enligt Dublinförordningen. Sverige kan därför inte skicka tillbaka asylsökande som kommer från Danmark och Tyskland till dessa länder, bara för att de har passerat genom Danmark eller Tyskland. För att kunna skicka tillbaka dem krävs att någon av de redovisade fyra omständigheterna föreligger i något av länderna.

En annan sak är att Sverige tillfälligtvis kan införa gränskontroller. Men, så fort någon åberopar asylskäl ska en prövning äga rum i syfte att fastställa vilket land som har skyldighet att pröva asylansökan enligt de fyra kriterierna. Därefter kan Sverige överföra den asylsökande till detta land. Om det inte kan fastställas att något annat land, åligger det Sverige att pröva asylansökan.  Alla EU-länder är dock oförhindrade att pröva en asylansökan, även om de inte har någon skyldighet enligt de ovan redovisade ansvarsgrunderna.

Tyskland beslöt t.ex. i augusti att upphöra med att skicka tillbaka asylsökande från Syrien till inreselandet. Att Tyskland nu diskuterar att skicka tillbaka flyktingar från Syrien till inreselandet i EU torde överensstämma med Dublinförordningens bestämmelser, till skillnad för vad som är fallet med det moderata förslaget.

Det är svårt att förstå hur det är tänkt att det aktuella förslaget praktiskt ska genomföras. Hur ska resurserna från polis t.ex. kunna räcka för att dels uppfylla vanliga polisuppgifter, dels kontrollera våra gränser.

Till detta kommer att om alla som ankommer till Sverige registreras och begär asyl, kommer dagligen ytterligare ett hundratal flyktingar, som idag reser vidare till Norge och Finland, att stanna kvar i Sverige. Den grundläggande principen enligt Dublinförordningen är nämligen att en asylsökande har rätt att få sin sak prövad i endast ett EU-land. Detta riskerar således att, i motsats till det uppgivna syftet med det moderata förslaget, leda till att ett ökat antal flyktingar stannar i Sverige.

Vill man ändra dagens system krävs att EU gemensamt, antingen inom ramen för Dublinförordningen, eller med ändring av denna, fastställer hur den interna flyktingfördelningen inom EU och gränskontroller inom Schengen ska gå till. Det duger inte att Sverige eller andra länder trycker ner alla flyktingar till Italien och Grekland, som i de flesta fall är första mottagandeland. När det gäller Sverige har vi till följd av en dom ifrån Europadomstolen, i likhet med flera länder,  beslutat att inte skicka tillbaka flyktingar till Grekland.

Det är i tider av oro som lagstiftningen har sin största betydelse. Det är då de mänskliga rättigheterna löper störst risk att åsidosättas. Den demokratiska rättsstatens centrala uppgift är att skydda mänskliga rättigheter som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Sverige bör i det sammanhanget föregå med gott exempel och inte riskera att bli fällt i EU-domstolen eller Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Publicerat i Uncategorized | 6 kommentarer

FN – Den nödvändiga gemenskapen

För en månad sedan antog FN Agenda 2030 som innehåller 17 globala mål för hållbar utveckling. Dessa ska ersätta de tidigare millenniemålen. Agendan är en ambitiös plan för att skapa en hållbar, jämställd och säker värld utan fattigdom. De uppställda målen definierar vad som krävs för att uppnå detta. Vad som återstår är det mycket svåra och målmedvetna arbetet med att uppfylla dem. För att uppnå målen måste därför alla medverka. Regeringar har givetvis ett särskilt ansvar. Men civilsamhället måste och kan bidraga. Företag och enskilda har alla en moralisk plikt att medverka om målen ska kunna uppfyllas. Det är en förutsättning för att lyckas.

Målen innefattar en rad åtaganden. Fattigdomen ska utrotas och god hälsa för alla ska säkerställas. Alla barn ska få gå i skolan. Jämställdhet för kvinnor ska uppnås. Tillgången till rent vatten och energi ska garanteras. Ekonomisk tillväxt och arbete för alla ska främjas. Infrastruktur, industrialisering och innovation ska prioriteras. Den bristande jämlikheten inom och mellan länder ska minskas. Städer och samhällen ska göras trygga och hållbara. Hållbara konsumtions – och produktionsmönster ska säkerställas. Klimatförändringarna ska bekämpas. Haven ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. Ekosystem, skogar och den biologiska mångfalden ska skyddas samt ökenspridning och markförstöring stoppas. Fred, rättvisa och ansvarstagande institutioner ska upprättas. För att uppnå dessa mål ska medlen för genomförandet av en hållbar utveckling stärkas och det globala partnerskapet vitaliseras.

Dessa mål kan synas högt ställda i ljuset av att 43 procent av världens fattigast människor bor i svaga stater som inte kännetecknas av demokrati eller välfärd. 2030 räknar man med att denna andel ska ha ökat till två tredjedelar. Ett av många tragiska exempel är Syrien som var på god väg att uppfylla flera av millenniemålen. Efter att kriget utbrutit lever enligt FN mer än hälften av Syriens befolkning i extrem fattigdom. Över hälften av befolkningen är arbetslös. Över hälften av barnen har slutat skolan. Nästan hälften av alla sjukhus är förstörda. Nittio procent av landets industrianläggningar har stängts.

Kostnaderna för att uppnå de i Agenda 2030 uppställda målen beräknas komma uppgå till 4000 miljarder dollar per år. Det motsvarar 30 gånger världens samlade bistånd. Finansieringen är tänkt att i första hand komma via skatter, investeringar och bistånd. Biståndet är en liten del. Vad som på sikt krävs är en effektiv skattefinansiering, investeringar och uppbyggnad av lokal infrastruktur.

Ett av de allvarligaste hindren mot en hållbar utveckling är skatteflykt och korruption. De fattigaste får betala ett mycket högt pris. De undanhålls utbildning, hälsa, bostad och en värdig levnadsstandard. Detta är oacceptabelt. Den senaste FIFA skandalen visar också hur mutor synbarligen obehindrat kan överföras i det finansiella systemet. OECDs slutliga förslag för reformering av det internationella skattesystemet är därför i detta perspektiv välkommet. Att det finansiella systemet tillåter människor och företag att bilda hundratals bolag runt om för att dölja sin identitet är egenartat.

FN brukar kritiseras, ibland med rätta. Säkerhetsrådet har vid upprepade tillfällen misslyckats med sitt uppdrag att skapa fred och säkerhet. I Syrien konflikten är detta uppenbart. Men det är inte FNs fel. Det är Kina och Ryssland som missbrukar sin vetorätt för egna politiska syften. Exemplen är dessvärre fler. Vetorätten har även missbrukats av andra medlemmar av säkerhetsrådet. Legitimiteten för de fem permanenta ländernas användande av vetorätten är för länge sedan överspelad. Arbete pågår i syfte att reformera regelverket. Ett arbete som inte är lätt. Men detta oaktat, är FN den enda plattform som finns för att samla världens länder. De som ifrågasätter FNs roll måste betänka att FN skulle aldrig kunna bildas idag. Även om det finns tillkortakommanden och till och med allvarliga brister i systemet är detta inte skäl att undergräva legitimiteten för FN som organisation. Betänk alternativen. Vi bör istället verka för att eventuella brister rättas till och att nödvändiga förbättringar genomförs. Den tilltagande kritiken mot FN utgör i sig ett hot mot organisationen, som är större än de brister som förekommer. När västländer drar in bistånd till FN för att de kritiseras för brott mot mänskliga rättigheter är det ännu allvarligare. Därför är jag fullt övertygad om att vi med kraft ska värna FNs auktoritet.

Publicerat i Uncategorized