Om det otillständiga drevet mot Margareta Åberg

DN har de senaste dagarna haft en artikelserie om Riksrevisionen, som fått starkt genomslag i övrig media. Grävande journalistik är utomordentligt angelägen. Den utgör en av grundvalarna i en demokratisk rättsstat. Peter Wolodarski och hans medarbetare är värda respekt för det sätt på vilket DN och dess journalister tar ansvar för den publicistiska uppgiften. Detta gäller också rapporteringen om Riksrevisionen.

Detta sagt, finns dock skäl att i sak invända mot beskrivningen av Riksrevisor Margareta Åbergs agerande i sin tidigare roll som ledamot av Domarnämnden. Domarnämnden är en statlig myndighet under regeringen. Nämndens huvudsakliga uppgift är att till regeringen lämna förslag på kandidater att utses till ordinarie domare, chefsdomare samt högre domartjänster däribland justitieråd. Det är alltså inte Domarnämnden som angivits i dagens artikel som utser justitieråd. Det är regeringen. I Domarnämnden sitter ett antal erfarna domare, vice Riksåklagaren och jag själv, samt två av riksdagen utsedda ledamöter, med ersättare. Regeringen är bunden av de namn som föreslås, men kan ändra rangordningen. Om regeringen önskar utse någon som inte föreslagits av Domarnämnden måste ärendet återremitteras till nämnden. Regeringen följer regelmässigt Domarnämndens förslag.

I det tillsättningsärende som nu är aktuellt fattades först beslut av enig Domarnämnd, att ta ut ett antal sökande till intervju. Vid det sammanträdet var inte Margareta Åberg närvarande och deltog således inte i beslutet. Efter att intervju- och testförfarande genomförts med de sålunda uttagna kandidaterna beslutade Domarnämnden enhälligt vid efterföljande sammanträde att sätta upp och rangordna bl.a. en dåvarande advokat. Vid detta möte deltog Margareta Åberg.

För ordningens skull vill jag påpeka att mina synpunkter nedan inte framförs i min egenskap av ledamot av Domarnämnden.

Margareta Åberg ifrågasätts nu, som det får förstås, för att hon medverkade vid Domarnämndens efterföljande beslut om att rekommendera regeringen att utse en god väns advokat till justieråd och att hon i vart fall inte informerat oss övriga i nämnden om det förhållandet att hon till advokaten, i dennes egenskap av ombud för en god vän i ett skattemål överlämnat ett intyg och därefter uppträtt som vittne i samma skatteprocess. Det kan härvid konstateras att vittnesplikt råder för alla. Vittnen förutsätts också tala sanning. Att avlägga vittnesmål konstituerar dock inte jäv.

Under braskande rubriker bibringas läsaren uppfattningen att Margareta Åberg skulle ha varit jävig eller i vart fall uppträtt olämpligt då hon inte informerat nämndens ledamöter om förhållandet. Till stöd för denna, enligt min mening direkt felaktiga, tolkning av relevanta regelverk, åberopas anonyma röster som i svepande ordalag framför kritik. Men, också bl.a. en f.d. riksrevisor, med viss benägenhet att från åskådarbänk kritisera allt från tidigare arbetsgivare, till sina efterträdare hos Riksrevisionen uttalar sig med känslomässig övertygelse och kräver Margareta Åbergs avgång. Detta föranleder några tillrättalägganden.

Av regeringsformen följer att myndigheter ska vara objektiva. Denna objektivititetsplikt förutsätter att personer som t ex har att besluta i ärenden i Domarnämnden måste vara opartiska. Till undvikande av att ovidkommande hänsyn och godtycke tillåts få betydelse, har det därför i lag uppställts jävsregler. Dessa fyller en preventiv funktion. För statliga myndigheter regleras jävsfrågorna i förvaltningslagen. Den enda jävsgrund som enligt förvaltningslagen skulle kunna vara aktuell i detta fall är vad som brukar benämnas s.k. delikatessjäv. Av denna generalklausul följer att jäv kan föreligga, om det utöver de speciellt angivna- här ej aktuella jävsgrunderna- finns någon särskild omständighet som är ägnad at att rubba förtroendet till handläggarens/beslutsfattarens opartiskhet i ärendet.

Denna bestämmelse har inte till uppgift att lätta på förutsättningarna för någon av de specifikt angivna jävsgrunderna. Det krävs istället att något ytterligare föreligger, en särskild omständighet, som innebär att handläggarens opartiskhet kan ifrågasättas. Tanken bakom denna generalklausul är att identifiera andra situationer, utöver de som uppräknats. Som exempel har i förarbetena till förvaltningslagen angivits att handläggaren är uppenbar vän eller ovän med, eller ekonomiskt beroende av part eller intressant, eller där han av någon anledning är engagerad i saken på sådant sätt att misstanke lätt kan uppkomma att det brister i förutsättningarna för en opartisk bedömning. Justitieombudsmannen har i flera fall haft att pröva dessa frågor.

Jävsfrågor ska beaktas av myndigheten på eget initiativ. En handläggare/beslutsfattare som misstänker att han skulle vara jävig ska självmant anmäla detta till myndigheten. Men bara då.

Margareta Åberg har inte haft anledning att anmäla den ifrågavarande omständigheten. Margareta Åbergs kontakt med advokaten har enligt vad som framgår av artikeln i DN ägt rum uteslutande inom ramen för advokatens uppdrag för sin klient. Något vänskapsförhållande mellan advokaten och Margareta Åberg har veterligen inte förelegat. För den händelse Margareta Åberg hade valt att på oklara grunde ändock anmäla kontakterna med advokaten, hade nämnden såvitt jag kan bedöma, inte kunnat finna att ett jävsförhållande på någon som helst grund förelegat.

Grunden för jävsreglerna är, som jag redan nämnt, i första hand att garantera upprätthållandet av objektivitetsplikten. Reglerna är absolut inte avsedda att tillämpas som en ursäkt för att inte vilja deltaga i ett beslut av andra skäl, än de i lagen uppställda jävsgrunderna. Hur skulle det annars fungera i praktiken?

Frågan om jäv handlar endast om sådana yttre faktorer som kan försätta beslutsfattaren i situationer där risk föreligger för att ovidkommande hänsyn skulle kunna få betydelse för beslutet. Någon sådan omständighet föreligger inte i detta fall. Att identifiera advokaten med dennes klient strider för övrigt mot grundläggande rättsstatliga principer.

Jag har haft anledning att under många år träffa Margareta Åberg i en rad olika professionella sammanhang. Jag saknar dock grund att närmare bedöma ansvarsförhållande på Riksrevisionen. Det ska den särskilde utredaren professorn i konstitutionell rätt vid Uppsala Universitet, HG Axberger göra.

Men, de som hävdar att det ålegat Margareta Åberg att anmäla advokatkontakten ifråga, har fel och är ute i ogjort väder. Inom parentes kan nämnas att Margareta Åberg är en högt respekterad domare med synnerligen hög integritet och gott omdöme. Om detta kan många vittna. Det är också förklaringen till de många höga förtroendeposter hon innehaft.
Det nu pågående drevet bör inte krönas med framgång.

Publicerat i Uncategorized

Högsta domstolen godtar tandmognadsundersökningar som underlag vid åldersbedömning i brottmål

Högsta domstolen har idag meddelat en principiellt viktig och klarläggande dom. Den handlar om påföljdsbestämning när det råder oklarhet om vilken ålder den tilltalade har.

Domen fyller ett behov. Skälet är att lagstiftningen utgår från att den tilltalades identitet är känd och därmed dennes ålder. Så är dock inte alltid fallet idag. Det saknas vägledande avgörande från Högsta domstolen. Detta har inneburit att rättstillämpningen varit inkonsekvent. En enhetlig rättstillämpning är dock nödvändig. Dagens avgörande ger därför vägledning för underinstanserna hur de ska gå tillväga vid påföljdsbestämningen när oklarhet råder om den åtalades ålder.

Särsklilda bestämmelser gäller för unga lagöverträdare. Åldern har stor betydelse vid bestämning av påföljd. Barn under 15 år är inte straffmyndiga och kan därför inte heller dömas till ansvar för en i och för sig brottslig gärning. För unga mellan 15 och 21 år gäller t ex olika regler när det gäller vilket straff som kan utdömas. För att döma någon som inte fyllt 18 år till en frihetsberövande påföljd krävs synnerliga skäl och då det gäller den som inte fyllt 21 år krävs särskilda skäl. Flera andra specialbestämmelser finns där hänsyn skall tas till åldern. Följaktligen ställs domstolarna inför svåra bedömningsproblem vid oklarhet om en tilltalads ålder.

Högsta domstolen fastslår att det inte krävs samma höga beviskrav när det gäller bedömning av ålder, som när det gäller åklagarens skyldighet att styrka åtalet, dvs själva skuldfrågan och därtill anknytande faktiska omständigheter. Det krävs inte att det är ställt utom rimligt tvivel för att kunna dömas som vuxen. HD säger istället, att beträffande omständigheter av betydelse för påföljdsbestämningen, kan man inte ens hävda att åklagaren har en bevisbörda. Härtill åläggs den tilltalade ett utredningsansvar.

I de fall när, som i det aktuella, det är klarlagt att vederbörande fyllt 15 år vid brottet, ska domstolen enligt HD istället göra en bedömning vilken ålder som är mest sannolik. Om utredningen skulle tillåta olika slutsatser får den bedömning som är förmånligast för den tilltalade väljas. I utredningen kan en rad olika omständigheter vägas in.

HD fastslår vidare att när det gäller att bedöma huruvida den tilltalade har fyllt 15 år eller påföljden kan komma att bli livstid, ska kravet på utredningen dock ställas högre. I dessa fall måste det vara klarlagt att reglerna inte hindrar den tilltänkta rättstillämpningen.

HD fann vidare att i avsaknad av annan utredning av värde, s.k. tandmognadsundersökning som grundar sig på tänder som är fullt utvecklade, kan användas som underlag för påföljdsbestämningen.

Åldersbedömningar har sedan länge tillämpats inom Asylprocessen. Inom asylprocessen är det den asylsökande som har bevisbördan för påståendet att han är under 18 år. Det betyder att han ska göra sannolikt att han är under 18 år. De olika medicinska metoder som använts vid åldersbestämningar inom ramen för asylprövningen har kritiserats för att vara alltför oprecisa bl.a. av Svenska Barnläkarfäreningen och av Advokatsamfundet. Detta gäller särskilt skelett- och tandmognadsundersökningar, som inte har bedömts vara tillförlitliga. HD har nu funnit att dessa visst kan utgöra underlag för åldersbedömningen.

En reflektion i sammanhanget är att HD fastslår domstolens ansvar för beslutsunderlaget. Man kan undra om domstolen på eget initiativ i framtiden kan komma att föranstalta om medicinsk åldersutredning. Det väcker i sådana fall flera frågor. Och vad händer om den den tilltalade inte medverkar ?

Man kan på ett övergripande plan säga att dagens utslag i HD torde vara i harmoni med Migrationsministerns och Migrationsverkets syn på åldersbedömningar. I avsaknad av vägledande praxis på detta område är HDs klarläggande ändock välkommet.

Publicerat i Uncategorized

En humanitär appell till Riksdagens ledamöter

Ärade ledamöter av Sveriges riksdag!

I sommar fyller FNs flyktingkonvention 65 år.

Redan för över 500 år sedan var dock frågan om flyktingars skydd aktuell i Europa. Shakespeare beskriver i pjäsen ”The Book of Sir Thomas More” hur More som var Henrik den V111:s Lord Chancellor, 1517 får i uppdrag att tala till mobben i London, som krävde att de franska och italienska flyktingar som kommit till England för att söka skydd, skulle tvingas lämna landet. Upprorsmakarna ansåg att flyktingarna tog arbete och pengar från engelsmännen. Och att de utgjorde ett hot mot ordningen och säkerheten i landet.

Moore vädjar till den uppretade folkmassan utifrån ett humanistiskt perspektiv.

Imagine that you see the wretched strangers,
Their babies at their backs and their poor luggage,
Plodding to the ports and coasts for transportation,

Det är svårt att inte dra paralleller till dagens situation. De främlingsfientliga krafterna av idag har dock väsentligen stärkt sina positioner i Europa. Vissa är lagstiftare.

Världen står inför stora utmaningar. 120 miljoner människor är i behov av humanitärt bistånd, 60 miljoner är på flykt, 30 miljoner av dem är barn. Majoriteten är kvar i sitt eget land, 80 procent av världens flyktingar som lyckats fly är omhändertagna i utvecklingsländer.

När FN bildades och FN stadgan, liksom FNs deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen tillkom var det en följd av de grymheter som utspelats under två världskrig. Mänskliga rättigheter var satta på undantag. Flyktingströmmarna var gigantiska. Världens länder enades då om att detta aldrig skulle få upprepas och att humaniteten skulle bli grundvalen för framtiden.

Humanitet är också själva grunden för rättsstaten och mänskliga rättigheter. Det följer bland annat av FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna där det i art 1 stadgas:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.

I Artikel 3 stadgas vidare ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.”

I FN- deklarationen regleras också rätten att söka asyl. I artikel 14 stadgas att ”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.”

FN:s flyktingkonvention från 1951 hänvisar också till FN- deklarationen, i sin preambel, liksom EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, artikel 18:

”Rätten till asyl ska garanteras med iakttagande av reglerna i Genèvekonventionen av den 28 juli 1951 och (New York-)protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning och i enlighet med fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”.

Vad sedan gäller själva förfarandet vid prövningen av en asylansökan regleras detta i Flyktingkonventionen och EU:s asylprocedurdirektiv. Där anges t.ex. att ”Medlemsstaterna skall se till att den beslutande myndigheten fattar sina beslut om asylansökningar efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna skall därför se till att ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt och opartiskt…”

Asylrätten skyddas också av Europakonventionen. Europadomstolen har i en rad avgöranden fastslagit sambandet mellan mänskliga rättigheter och asyl när det gäller;

Ensamkommande flyktingbarn måste bli omhändertagna art 1
Oskäliga tidsutdräkter vid förvar är oacceptabelt art 5
Flyktingar har en rätt att återförenas med sina familjer art 8 och 14
Barn får inte återsändas till fara art 8
Asylsökande har rätt att vidmakthålla sin mentala hälsa art 8
Falska dokument är ibland den enda vägen att fly- människor- måste ändå få åtnjuta skydd
Asylsökande ska skyddas från hemlöshet och utblottning art 3
Asylsökande har en rätt till bostad i väntan på beslut art 3
Alla har rätt till access to Justice – det betyder rättshjälp när det behövs art 6
Förföljda och förtryckta kvinnor kan söka skydd art 2 och 14
Vid rasdiskriminering kan man söka skydd art 3
Vid förföljelse pga tro kan man söka skydd art 3
Barnperspektivet är avgörande vid återsändande art 8
Människor ska inte skickas tillbaka till väpnade konflikter och kaotiska stridigheter art 3
Staten måste skydda kvinnor från sexuellt slaveri – asyl medgavs art 3 och 4
Asylsökande ska ges skydd från komplicerade politiska konflikter –
Sri lanka-art 3
Ingen ska uthärda inhuman och nedsättande behandling art 3
Aids offer kan inte skickas tillbaka om adekvat behandling saknas art 3
Asylrätten kan aldrig hindras av rasbarriärer – jfr romer art 14
Könsstympning är att likställa med tortyr. Art 3
Homosexuella och lesbiska kan inte återsändas till åtal art 3
Människor ska inte behöva återvända till självmordsbenägenhet art 3

Den demokratiska rättsstatens främsta uppgift är att skydda mänskliga rättigheter som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Den bakomliggande tanken är – att asylrätten i likhet med övriga mänskliga rättigheter – ska åtnjuta skydd också i tider när solen inte skiner. Och kanske just då. Vi kan inte out-sourca asylrätten. Det är dock vad EU har gjort genom avtalet med Turkiet.

Kan då inte asylrätten begränsas när ett samhälle inte anser sig kunna hantera en omfattande tillströmning av skyddssökande? Svaret på den frågan är ja. Asylrätten kan vid extrema hot mot samhället tillfälligt inskränkas. Åtgärden får dock inte stå i strid med våra internationella åtaganden. Det förutsätter bl.a. att det inte strider mot FNs ändamål och principer. Asylrätten kan åsidosättas bara med iakttagande av de rättsstatliga principer som brukas benämnas rule of law. Jag ifrågasätter starkt om den senaste tidens lagstiftningsinitiativ uppfyller dessa krav.

Folkrättsliga åtaganden, måste för att bli bindande och tillämpliga för svenska domstolar och myndigheter, införlivas i svensk rätt genom nationell lagstiftning. Det finns dock ett generellt krav att lagstiftaren inte ska utfärda lagar som strider mot våra internationella åtaganden, även om det inte uttryckligen framgår av RF. Sedan finns ett särskilt stadgande i 2 kap 19 par RF som uttryckligen föreskriver att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Europakonventionen.

Den senaste tidens lagstiftningsarbete på Asylområdet kännetecknas av dåligt underbyggda förslag som i allt väsentligt brister i analyser och rättsliga konsekvenser. Till detta kommer att beredningsarbetet i RF 7 kap. 2 par åsidosätts, vilket vid upprepade tillfällen också har påtalats av såväl remissinstanser som Lagrådet.

Försöket att i princip införa undantagstillstånd i landet genom att stänga Öresundsbron är ett sådant exempel, liksom de införda svenska ID- kontrollerna på dansk sida. ID-kontrollerna innebär att asylsökande som saknar giltiga ID- handlingar fråntas rätten att söka asyl i Sverige eftersom de inte kan ta sig till gränsen. Detta är en synnerligen långtgående inskränkning som särskilt drabbar kvinnor och barn. Det kan starkt ifrågasättas om denna lag om transportöransvar är förenlig med överordnad svensk lagstiftning, EU rätten och Sveriges internationella åtaganden. ID kontrollerna strider enligt mångas mening mot Schengenregelverket. Kommissionen förklarade t.ex. Tjeckiens införande av transportöransvar för flyg inom Schengen som olagligt.

När det gäller lagförslaget om ”Tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige” som riksdagen ska rösta om den 21 juni, uppges syftet vara att anpassa de svenska reglerna till den miniminivå som följer av EU-rätten och av olika konventioner. Redan utgångspunkten är utmanande. Förslaget mötte också samstämmig och mycket allvarlig kritik från en lång rad remissinstanser som JK, Migrationsverket, Uppsala universitet, Röda korset, Rädda barnen och Advokatsamfundet bara för att nämna några. Lagförslaget ansågs just strida mot såväl folkrättsliga åtaganden som svenk rätt.

Tidsbegränsade uppehållstillstånd ska som alla vet bli huvudregel. De med flyktingstatus ska få ett tre-årigt uppehållstillstånd. Den stora gruppen alternativt skyddsbehövande ska endast beviljas 13 månaders uppehållstillstånd. Hit hör 80 procent av de som flyr väpnade konflikter t.ex. syrier. Denna grupp ska heller inte kunna få återförenas med sin familj. Flertalet av dem som lämnats kvar är barn och kvinnor. De med flyktingstatus ska kunna få permanent uppehållstillstånd och då återförenas med familjen, under förutsättning att de kommer att kunna försörja sig och familjen.

Ensamkommande barn, tillhörande gruppen alternativt skyddsbehövande kommer således i princip aldrig att kunna återförenas med sina föräldrar och syskon. Kategorin övriga skyddsbehövande, (t.ex. hbtq personer) kommer inte att få uppehållstillstånd alls. Detsamma gäller i princip det låga antal huvudsakligen svårt sjuka barn, som beviljats uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter.

Lagförslaget strider mot Barnkonventionen då det i allt väsentligt saknar ett barnperspektiv. Något som är anmärkningsvärt, särskilt i ljuset av att regeringen vill göra Barnkonventionen till svensk lag.

Det är emellertid inte bara avsaknaden av barnperspektivet som är anmärkningsvärd. Avsaknaden av analys leder i detta fall till en utomordentligt egendomlig lagstiftningsteknik. Migrationsverket åläggs, för det fall den nya lagen inte skulle stå i överensstämmelse med våra internationella åtaganden, att inte tillämpa den. Att riksdagen på detta sätt stiftar en lag, som man redan innan den har antagits, inte anser sig kunna ta ansvar för inger mycket starka betänkligheter. Att på detta sätt överlåta bedömningen, huruvida den svenska lagen är konventionskonform på Migrationsverket, innebär inte bara att lagstiftaren åsidosätter sina åtaganden. Man överlåter lite nonchalant normbildningen på en redan synnerligen ansträngd myndighet och efter den föreslagna lagändringen lika ansträngda migrationsdomstolar.

Avslutningsvis. Den överenskommelse som EU har ingått med Turkiet av innebörd att Europa bedriver människohandel med människor på flykt är inte bara olaglig. Den är ovärdig en rättsstat och den union som marknadsför sig som ett fredsprojekt grundat på rule of law och humanism. För den nätta summan av sextio miljarder ska Turkiet stoppa människor som flyr från krig, övergrepp och förföljelse från att komma till Europa och Sverige för att söka asyl. Om denna s.k. överenskommelse kan mycket sägas. Bortsett från att dess giltighet rätteligen ifrågasätts, strider den mot grunderna för asylrätten och den humanitet som är grundvalen för alla konventioner när det gäller humanitär rätt och mänskiga rättigheter. Turkiet är inte ett säkert land. Det vet alla.

EU för nu samtal med Libyen i syfte att att stoppa människor på flykt från att komma till Europa. Libyen är ett land som saknar alla kännetecken för en demokratisk rättsstat. Det är en obegriplig att EU ens överväger att överlåta ansvaret för flyende människor till ett land som Libyen.

Avsaknaden av lagliga vägar in i EU och Sverige är cynisk. Den senaste tidens fruktansvärda händelser på Medelhavet tydliggör detta. Jag välkomnar initiativet att utreda förutsättningarna för att skapa lagliga vägar för att söka asyl i EU. Idag är familjeåterförening i princip den enda lagliga möjligheten att komma hit. Att bli uttagen som kvotflykting är en annan. Men antalet som genom UNHCR kommer till EU är jämförelsevis mycket lågt. Och låt oss inte glömma att systemet med stängda gränser och kvoter har tillämpats tidigare. När 32 av världens länder möttes i Frankrike 1938 för att lösa situationen med de hundratusentals judar som ville fly från nazismens Tyskland – var det endast två länder som erbjöd sig att öka kvoterna – Dominikanska republiken och Costa Rica! Då fanns inte FN-stadgan, Europakonventionen, flyktingkonventionen, tortyrkonventionen och Barnkonventionen m.fl. Det gör de idag. Och detta till trots beter sig många EU- länder som om det vore 1938.

Ärade ledamöter av Sveriges riksdag!

Låt inte de alarmistiska hotbilderna om landets undergång styra och låt inte rädslan bli er rådgivare. Jag hoppas att ni, när ni trycker på voteringsknappen den 21 juni ställer er frågan: Är denna lagstiftning verkligen nödvändig? Är den förenlig med svensk och internationell rätt? Kommer denna s.k. tillfälliga lag bli effektiv och är den human? Och, kommer den verkligen att bli tillfällig? Mitt svar på samtliga frågor är nej.

Likgiltigheten inför hungrande, sjuka och hemlösa barn gör EU till allierad med Assad, ISIS och cyniska människosmugglare. Att inte erbjuda flyktingar och andra behövande skydd och hopp om en framtid, är att landsförvisa dem från vad det innebär att vara människa. Genom att förneka dem vår medmänsklighet förråder vi vår egen. Som Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter uttryckte det; ”People are not illegal. Their legal status may be irregular, but that does not render them beyond humanity”.

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Advokatsamfundet har fått nya hemsidor

Advokatsamfundets hemsidor är nya. Vi lanserar också en helt ny webbplats, som vänder sig till den rättssökande allmänheten. Advokatjouren är en webbplats där allmänheten får information om advokater och advokattjänster. Den innehåller sökfunktioner för att hitta rätt advokat i Sverige och Europa. Advokatjouren ger råd vad man ska tänka på inför mötet med en advokat. Vidare finns upplysningar om advokatens skyldigheter och vad en klient kan göra vid missnöje med advokatens utförande av uppdraget. På Advokatjouren finns också artiklar om vardagsjuridik. Från och med i höst kommer den också innehålla en möjlighet att ställa frågor till advokat inom ett flertal områden. Advokatjouren kommer även att kompletteras med ytterligare innehåll.

På Advokatjouren finns även information om olika projekt som Advokatsamfundet driver. Vi kommer t.ex. några gånger under hösten att anordna öppet hus på Advokatsamfundets kansli, för asylsökande och de som erhållit uppehållstillstånd, i syfte att lämna information om asylfrågor m.m. Vi kommer också att starta med en månatlig kostnadsfri föreläsningsserie i aktuella rättspolitiska frågor, dit allmänheten är inbjuden.

Tidskriften Advokaten kan numera läsas dels i form av webbartiklar på webben, dels som blädderbar tidning på skärmen.

En viktig nyhet är att webbsidornas utseende anpassar sig beroende på om man ser dem i en vanlig dator med stor skärm, på en läsplatta eller i en mobiltelefon.

Jag hoppas att alla som besöker våra nya hemsidor kommer uppskatta såväl innehåll som form. Sökmöjligheterna på de nya webbplatserna är avsevärt förbättrade och gör det enkelt att snabbt hitta rätt information.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized

Ledarskap kräver mod, omtanke och handlingskraft

Jag var förra veckan inbjuden att delta vid stipendieutdelningar i Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap. Stiftelsen satsar på att ge unga ledare möjlighet att utveckla ett värdebaserat ledarskap. Det var en mycket lärorik och inspirerande eftermiddag. Där var årets och tidigare års fantastiskt duktiga stipendiater under de tio år stiftelsen funnits. Många var invandrare, som kommit hit som flyktingar och även på annat sätt. Vilka fantastiska människor och entreprenörer! Några hade skapat företag med över hundra anställda. Några var aktiva i föreningslivet. En hade startat Unga romer.

Kungen menade i sitt inledningsanförande att ”Ledarskap handlar om mod, omtanke och handlingskraft”. Det ligger väldigt mycket i det.

För tio år sedan tog även jag, tillsammans med ett antal kvinnor inom rättsväsendet och advokatkåren, initiativ till att starta ett projekt som kom att heta Hilda efter namnsdagen då vi första gången träffades. Hilda betyder stridsmö. Det tyckte vi var passande för vår målsättning. Den var och är alltjämt att stödja kvinnor i deras professionella utveckling så att de vill ta på sig ansvaret att vara chef och delägare.

Vi var ett tjugofemtal kvinnor inom rättsväsendet och advokatkåren som såg behovet av att entusiasmera kvinnor till att bli ledare. Andelen kvinnor på chefspositioner var beklämmande låg inom rättsväsendet, förvaltningen och på advokatbyråerna. Ett antal projekt initierades. Vi har sedan dess haft nästan 400 personer som genomgått mentorskap inom våra Sofia- och Rubenprojekt. Vi har hållit 171 Hildaryseminarier med 9 319 deltagare. Vi har nu haft 11 Rakelkonferenser med sammanlagt 2 750 deltagare. Allt i syfte att öka andelen kvinnliga ledare.

Utvecklingen har glädjande nog förbättrats påtagligt i förhållande till hur det var för tio år sedan. Detta gäller särskilt inom åklagarväsendet, förvaltningen och domstolsväsendet. När det gäller andelen kvinnliga delägare på de större advokatbyråerna är det alltjämt en lägre andel kvinnor trots att byråerna anställer över femtio procent kvinnliga biträdande jurister. Hildas ambition är därför en lika angelägen uppgift idag, som för tio år sedan.

Rättsväsendet och advokatkåren står inför många utmaningar. Såväl domstolarna som advokatbyråerna ser ökade svårigheter att rekrytera de duktigaste juristerna. Till detta kommer att många kvinnor lämnar advokatyrket efter några år. Men, också många unga män väljer bort advokatyrket, liksom andra juristyrken. Detta är viktiga frågor ur ett kompetens- och yrkesperspektiv och på sikt bekymmersamt även ur ett ett rättsstatligt perspektiv. Man kan undra var alla otroligt duktiga jurister tar vägen. Och, hur de kan välja bort världens bästa yrke – att vara advokat.

De kvinnor, som ur ett samhälleligt och humanistiskt perspektiv verkligen skulle behöva vårt stöd, är dock inte bara högutbildade kvinnliga jurister på advokatbyråer, bolag, domstolar eller i förvaltningen. Det är enligt min mening alla de ensamstående kvinnor med barn som, trots heltidsarbete, med ytterst knappa medel ska få livet att gå ihop. Eller alla de invandrarkvinnor i förorten som utestängs från samhällelig samvaro. Dessa förtjänar vår uppmuntran och vårt stöd.

Advokatsamfundet startade ett fadderprojekt under förra året med syfte att stödja ensamkommande flyktingbarn som fått uppehållstillstånd i Sverige. Målet är att skapa förutsättningar att hjälpa så många som möjligt att integreras i det svenska samhället. För detta krävs en förståelse för den svenska värdegrunden. Det finns nämligen en sådan. Den bygger bland annat på allas lika värde och den följer av regeringsformen. Ibland önskar jag att Hilda kunde göra samma sak med alla de kvinnor som kommer hit, som lämnat sitt land, som riskerat sina liv och som inte sällan förlorat sina barn, syskon och sin man på vägen. Dessa modiga kvinnor och unga flickor hindras alltför ofta att delta i det svenska samhällslivet. Vi borde möjligen överväga att ta ett särskilt initiativ i den delen.

Värdebaserat ledarskap handlar, som Kungen påpekade på seminariet, om att ha en moralisk kompass. Det underlättar när man ska fatta svåra beslut. Så är det. Det har också alltid varit min ledstjärna. Man måste ha en värdegrund. Har man det är det inte alls lika svårt att veta vilken väg man ska ta när det svåra eller oväntade inträffar. Värdegrunder är nämligen inte populistiska. De förändras inte på grund av mediala drev eller tillfälliga opinioner. Inte heller vid oväntade händelser. En humanistisk värdegrund är därför robust och skänker trygghet.

En person som det senaste året professionellt följt sin moraliska kompass är generaldirektören vid Migrationsverket, Anders Danielsson. Under hösten 2015 upplevde Sverige en flyktingsituation som saknar motstycke i modern tid. För Migrationsverkets del innebar det att förmågan att mobilisera och klara uppdraget prövades till det yttersta. Myndighetens värdegrund (nästan identisk med Kungens) har varit mod, empati och handlingskraft. Jag vågar påstå, att generaldirektören i tillämpningen av sitt ledarskap med stor integritet levt upp till denna värdegrund. Migrationsverkets remissyttrande över regeringens förslag att minska antalet asylsökande och uppehållstillstånd är inte bara ovanligt skarpt i sin kritik. Det är ett uttryck för generaldirektörens och hans medarbetares integritet.

Anders Danielsson har aktivt deltagit som mentor inom ramen för Hildaprojektet. Han deltog även häromdagen på en av Hilda arrangerad konferens. Han delade generöst med sig av sina erfarenheter av en dramatisk höst och hur det är att leda en organisation vid stora och oväntade händelser som skapar stark påfrestning inom organisationen. Han berörde starkt och imponerade stort på de närmare 250 ibland rätt kritiska kvinnor inom rättsväsendet, förvaltningen och advokatkåren, som samlats för att inspireras och stärkas i sin ledarroll. På en sexgradig skala gav sjuttio procent honom en sexa och tjugotre procent gav honom en femma! Det kan man också kalla ledarskap – att kunna kommunicera sitt budskap.

En generaldirektör som inte låter sig styras av byråkratiska hinder, utan ser till uppdraget, men samtidigt står upp och argumenterar för grundläggande rättigheter och principer, tillämpar faktiskt bara den värdegrund som rättsstaten och vår regeringsform bygger på.

Publicerat i Uncategorized

Om att diskriminera romer

Romer utsätts för omfattande diskriminering i hela Europa, inklusive Sverige. De fråntas sina mänskliga rättigheter. Därför är språket och sättet man talar om romer viktigt. Därför är det inte i sin ordning att oreflekterat eller medvetet referera till fördomar om dem man kallat främling eller Zigenare.

Romerna är en av Europas äldsta minoriteter. Man beräknar att mer än 500 000 romer mördades under andra världskriget. Dessa övergrepp har inte fått den uppmärksamhet som illdåden förtjänar.

Det finns idag närmare 12 miljoner romer i Europa. De diskrimineras alltjämt. I vissa länder värre än andra. Sverige är inget undantag.

Polisen i Skåne upprättade för några år sedan ett register med 4 700 romer, varav många var barn. Vissa avlidna. Kartläggning av romer är dock inte något nytt. Det har förekommit under hela 1900-talet. För att inte tala om den utbredda steriliseringsverksamhet som utfördes mot romer under 1900-talet. Romerna hade heller inte rätt till mödrahjälp. Om sådan gavs villkorades den av sterilisering. Romska barn tvångsomhändertogs utan rättslig grund. Romerna var då som nu ofta rättslösa.

Romer är erkända som nationell minoritet. Detta till trots har Sverige inte förmått ge romerna upprättelse, trots vitboken från 2014 och ett antal utredningar.

Den senaste i raden är den slutrapport som regeringens samordnare för utsatta EU-medborgare avlämnade nyligen. I den rapporten avråds bl.a. kommuner att erbjuda skolgång, boende och bistånd. I rapporten avråds även enskilda att ge pengar till tiggarna. Rapporten är enligt min mening behäftad med allvarliga brister och fel. Slutsatserna torde vidare strida mot våra internationella åtaganden. Icke dessto mindre ligger den till grund för hur många kommuner idag agerar. Det är oroväckande.

Hatbrotten mot romer upprepas dagligen. Närmare hälften av Diskrimineringsombudsmannens domar och förlikningar, när det gäller bostadsdiskriminering, lär röra romer. Attackerna mot romska EU- migranter är vanliga. De är inte bara vidriga. De är ovärdiga ett land som Sverige.

Alliansregeringen inledde en satsning för att stärka romernas rättigheter. Den fullföljs av den sittande regeringen. Det är bra. Satsningar görs bl.a. För att i skolan hindra fördomar att få fäste. Men det torde krävas mer. Ett läsvärt tips är skriften ”Har Sveriges romer fått upprättelse?” Utgiven av Fonden för Mänskliga Rättigheter. Den innehåller tänkvärda förslag till upprättelse.

Man kan inte i dessa tider låta bli att erinra sig att Sverige inte tillät romer att resa in i landet under åren 1914-1954. Romer ansågs vara en samhällsfara och avvisades vid gränsen. Historien upprepar sig, även om vi idag inte kan stoppa EU medborgare. Men vi kan stoppa andra.

Publicerat i Uncategorized

Om behovet av en stark stat – mål och medel

En av förklaringarna till framväxten av nazism och fascism under mellankrigstiden anses av många vara försvagningen av samhället. Ser vi oss omkring i Europa kan man undra om inte historien håller på att upprepas. Ungern, Polen, Turkiet, Ryssland och Slovakien har utvecklats i stark nationalistisk och antidemokratisk anda. Rättsstatliga principer har kastats över bord. Det finns därför goda skäl att fundera över vilka faktorer det är som håller ett samhälle samman och som inte inbjuder till en upprepning av trettiotalets fasor. Jag har skrivit om dessa frågor i min senaste ledare i Tidskriften Advokaten. Det vore därför intressant om våra politiker började tala om något annat än ordning och reda, hårdare straff och bibehållen välfärd i inskränkt mening. Jag tycker det vore inspirerande att höra en ärlig idépolitisk debatt i riksdagen, som tog sin utgångspunkt i etiska överväganden när det gäller mål och medel.

https://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2016/Nr-3-2016-Argang-82/Om-faran-med-ett-forlorat-samhallskontrakt/

Publicerat i Uncategorized