Tillnyktring i Quick- debatten

Bergwallkommissionen lämnade i veckan sin rapport. Den behandlar turerna kring de åtta resta morddomarna mot Quick. Den redogör noggrant för vart och ett av målen och analyserar de aktörer inom och utom rättsväsendet, som bidrog till och medverkade i rättsprocessen. Det är en förtjänstfull produkt, som håller hög kvalitet. Den är välskriven, konkret, systematisk och tydlig. Analysen, slutsatserna och förslagen är övertygande. Men, det är en dyster läsning.

Utredningen bekräftar, föga förvånande, att mycket allvarliga fel har begåtts inom rättspsykiatrin, polisen, åklagaren och domstolarna. Kommissionen riktar allvarlig kritik mot dessa institutioners handläggning av Quickmålen. De åklagare som beslöt att ansöka om resning och att lägga ned åtalen förtjänar emellertid respekt. Den kritik som från vissa håll riktats mot dessa åklagare avfärdas också med bestämdhet av kommissionen.

Rapporten tydliggör faran med poliser och åklagare som är besjälade av en förklaringsmodell och som i detta fall omsorgsfullt åsidosatte objektivitetsprincipen. Detta är en angelägen fråga som i olika sammanhang och allt oftare aktualiseras. Poliser och åklagare som blir så engagerade i ett mål, att de får ett intresse i saken, riskerar att åsidosätta sin opartiskhet och därmed sin objektivitet. Detta kan inträffa av olika skäl. Det kan handla om stora mål där åklagaren efter lång tids utredande vill ” vinna målet”. Men det kan också handla om poliser som är besjälade av att hjälpa barn som utsatts för övergrepp, eller kvinnor som våldtagits. I dessa mål är risken uppenbar att objektivitetsprincipen, för den goda saken, ersätts med en subjektiv och partisk förundersökning. Det är synnerligen angeläget att objektivitetsprincipen upprätthålls. Bergwallkommissionen understryker vikten av detta och lämnar också adekvata förslag i den delen.

När det gäller advokaterna anför kommissionen att de varit passiva och därigenom bidragit till att många av de kritiserade missförhållandena kunnat fortgå, något som i vart fall en av advokaterna hävdar är fel. Men, man konstaterar samtidigt att det är rättsväsendets ansvar att polis, åklagare och domstolar sköter sina uppgifter. Advokatrollen och dennes lojalitetsplikt redovisas på ett helt adekvat sätt. Man har analyserat och glädjande nog förstått den etiska konflikt som kan uppkomma mellan lojalitetsplikten och andra för klienten från objektiva utgångspunkter legitima intressen.

Advokatsamfundet inledde för två år sedan ett arbete med att ta fram en vägledning när det gäller att företräda svaga klienter. Den fastställdes av styrelsen i januari. Den beskriver olika etiska dilemman som advokaten, inte sällan ställs inför, när han företräder psykiskt sjuka, barn eller andra utsatta klienter. Sådana uppdrag ställer särskilda krav. Utan att åsidosätta lojalitetsplikten måste advokaten i de fallen vara extra uppmärksam och tillse att klientens intresse också från formella och objektiva utgångspunkter tillvaratas. Advokaten måste vara lyhörd för vad klienten uppger och samtidigt tydligt ange att det är åklagaren som har bevisbördan. Alldeles oavsett vilken inställning klienten har till åtalet. I den meningen måste advokaten alltid vara uppmärksam på att aldrig passivt medverka till att en oskyldig blir dömd, även om denne uppger sig vara skyldig. Kommissionen anser att Advokatsamfundet ska fortsätta detta arbete. Något som är lätt att efterkomma inom ramen för det löpande etikarbete som bedrivs, bland annat genom kostnadsfria etikutbildningar, Disciplinnämndens verksamhet och styrelsens tillsyn.

De fråga som kvarstår, men som inte omfattades av kommissionens mandat, är huruvida kontrollmakten fungerade. I detta fall kan man ju konstatera att så inte var fallet, eftersom dåvarande JK inte ens besvärade sig med att närmare granska de aktuella domarna. Hade han gjort det skulle han ha sett det som kommissionen nu redovisar. Något ansvarsutkrävande lär heller inte kunna bli aktuellt. De tjänstefel som må ha begåtts har för länge sedan preskriberats.

Bergwallkommissionens rapport visar att kontrollmakten i detta fall inte fungerade. Såväl åklagare, domstolar som JK begick allvarliga misstag. Denna rättsskandal behövde en Hannes Råstam, men också en Thomas Olsson, för att granska de åtta morddomarna. Genom deras arbete lades en grund för att i någon mån återställa förtroendet för rättsväsendet.

Advokaters och journalisters betydelse som rättsstatens väktare har fått ökad betydelse. Det var därför särskilt roligt att kunna ge Advokatsamfundets journalistpris 2015 till Peter Wolodarski. Han har inte bara genom sitt eget skrivande uppmärksammat myndighetsmissbruk och avsteg från den goda förvaltningen. Han har också lämnat ett jämförelsevis mycket stort utrymme åt journalister som Niclas Orrhenius, Majec Zaremba och Björn af Kleen med flera. Journalister som med stor omsorg, uthållighet och intelligent analys, identifierat allvarliga fel och brister hos enskilda myndigheter liksom obehagliga systemfel i vårt samhället. De representerar en förtroendeskapande journalistik som förtjänar respekt.

Publicerat i Uncategorized

Om att misstänkliggöra småföretagare

SVT nyheter har idag ett inslag om advokater och revisorer som ska sändas i Rapport och Aktuellt. Detta marknadsförs på SVT Nyheters hemsida under rubriken ”Hundratals bolag skapas för att sänka skatten”. Som exempel anges bland andra Sveriges största advokatbyrå Mannheimer Swartling, som sysselsätter 600 personer, varav ca 400 är jurister. Av dessa är ca 90 delägare.

Man påstås utnyttja vad som sägs vara ett ett kryphål i lagen. Det är dock oklart i vad detta kryphål skulle bestå. Påståendet kräver en förklaring.

Att driva sin verksamhet i aktiebolagsform eller att äga en andel i ett rörelsedrivande bolag via ett aktiebolag är fullständigt legitimt och har tillämpats under mycket lång tid. Det är inte bara en en av lagstiftaren anvisad väg. Det är också en form som den övervägande delen av alla fria yrkesutövare valt att bedriva sin verksamhet i. Detta gäller artisten, ingenjören, arkitekten, tandläkaren, läkaren, konsulten, cykelhandlarn och slaktaren.

Ett av flera skäl härtill är att aktiebolaget möjliggör för aktieägaren att spara vinstmedel i bolaget. Skattskyldighet inträder, av naturliga skäl, först vid den tidpunkt, som aktieägaren väljer att ta ut överskottet, genom vinstutdelning eller för den delen lön. Lagstiftaren har bestämt att beskattningen efter fem år ska utgå med en lägre skattesats än om vinsten delats ut direkt. Detta syftar till att underlätta småföretagarnas pensionering.

Advokater och revisorer framställs av SVT som moraliskt klandervärda för att de driver och äger sin verksamhet på ett fullt legitimt och vedertaget sätt. Att advokater vidtagit ändringar i ägarstrukturen efter att Anders Borg genomdrivit en sällsynt illa underbyggd ändring av de s.k. 3:12 reglerna är naturligt. Den lagstiftningsändring som Borg mot bättre vetande lotsade genom riksdagen, kritiserades av näst intill samtliga remissinstanser, inklusive Skatteverket. Vidare sågades lagförslaget ”jäms med fotknölarna” av ett ovanligt kritiskt Lagråd. Något som emellertid inte bekymrade vare sig regering eller riksdag.

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte lyssnade på den massiva kritiken mot införande av ett kapitalandelskrav på fyra procent. Det löste nämligen inga problem. Det säkrade inte legitimiteten i skattelagstiftningen och det gav inga pengar till statskassan. Detta om något borde det oberoende public service granska.

SVTs vinkling skulle möjligen kunna förmedla intrycket att de ändrade 3:12 reglerna huvudsakligen berörde advokater och revisorer. Så är dock inte fallet. Det berörde arkitekter, reklambyråer, it – konsulter, ICA handlare och alla medarbetarägda tjänsteföretag.

Brist på saklighet är inte klädsamt i SVT nyheter. Allmänheten har rätt att förlita sig på att public service i sin nyhetsrapportering inte driver vinklad sensationsjournalistik med moraliska förtecken.

Jag har tidigare skrivit om 3:12-reglerna på min blogg i september 2013: ”Mot bättre vetande” och i maj 2013: ”När populism och prestige får styra”.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Välkommen till verkligheten

Jag har i helgen deltagit International Bar Associations möte i Prag. Det innefattar möten med advokater från hela världen. En på många håll skrämmande verklighet uppenbarar sig. Advokater fängslas och torteras. De hindras från att utföra sitt advokatuppdrag och straffas för att de biträder sina klienter. Lagar som begränsar den enskildes rätt till advokat införs i många länder. Domare avskedas. Rättsväsendets och advokaternas oberoende inskränks. Utvecklingen i Turkiet är ett sådant exempel.

Till detta kommer att brotten mot mänskliga rättigheter tilltar, inte sällan i terroristbekämpningens namn. I Venezuela har djungelns lag etablerats. Den arabiska våren har förbytts, inte i höst, utan snarare i vinter, med åtföljande begränsningar i mänskliga rättigheter. I Egypten avkunnas dödsdomar i en omfattning som nog inte har sin jämförelse någon annanstans. Bara förra året avkunnades 1 600 dödsdomar, varav sju verkställts. Flyktingkatastrofen i Indonesien är uppenbar. Terrorlagstiftningen i Malaysia framstår som, försiktigt uttryckt, medeltida. Misstänkta terrorister häktas, i princip på obestämd tid, utan rätt att få kunskap om grunden härför och utan rätt till att företrädas av advokat. Yttrandefrihet och pressfrihet inskränks betänkligt. I Kina har advokaten Pu Zhiqiang tillbringat över ett år i häkte, utan rättegång, efter att ha deltagit i en privat sammankomst på årsdagen av händelserna på Himmelska Fridens Torg. Exemplen är dessvärre fler. De är allvarliga och de är många.

Men, också i vårt närområde inskränks den enskildes rättigheter och access to Justice. Utvecklingen i Ryssland avskräcker. Utvecklingen i Ungern är likaså djupt bekymmersam. Advokater i England strejkar till följd av betydande inskränkningar i rättshjälpen. I Norge har en utredning föreslagit att Norska Advokatföreningen inte ska få uttala sig i rättspolitiska frågor. Premiärminister Cameron, hotar i ett inrikespolitiskt maktspel, att lämna Europakonventionen, liksom den Europeiska unionen. Allt detta är, försiktigt uttryckt, beklämmande.

Jag har förmånen, att sedan ett antal år, vara ledamot av International Bar Associations Human Rights Institute. Det ger, utöver tillfredsställelsen att kunna göra skillnad för många, samtidigt en mindre positiv inblick i hur illa tillståndet för mänskliga rättigheter och rättsstatens ideal är på många håll. Även om det finns glädjeämnen. En sak är dock säker. Advokatsamfundens ansvar och betydelse ökar när det gäller upprätthållandet av och kampen för mänskliga rättigheter. Institutets två ordförande, Helena Kennedy QC och FNs tidigare rättschef Hans Corell skrev ett brev till herr Cameron, i vilket man i skarpa ordalag påtalade den utomordentligt allvarliga risk som det innebär om Storbritannien fullföljer den olycksbådande tanken att överge tillämpningen av Europakonventionen och därmed Europadomstolens för mänskliga rättigheter avgöranden.

Världen inklusive Europa står inför mycket stora utmaningar. Flyktingfrågan är utan tvekan det största akuta problemet i stora delar av världen. Över femtio miljoner människor är på flykt. Många flyr till Europa och Sverige. Men ännu fler flyr inom sina närområden. Bara Jordanien har tagit emot sexhundratusen flyktingar från Syrien. Och Italien har tagit ett beundransvärt ansvar när det gäller den aldrig sinande strömmen av båtflyktingarna på Medelhavet. Detta ansvar är något hela Europa måste dela. EU – kommissionens initiativ är därför ett gott försök på vägen. Men en rad ytterligare initiativ krävs. Alltifrån fler lagliga vägar in i Europa, bättre integration till ökad samordning. Men framförallt krävs solidaritet.

När jag ser bilderna med båtflyktingarna från Indonesien, Afrika och Mellanöstern, har jag mycket svårt att såväl förstå som att respektera dem som argumenterar utifrån ett strikt nationellt och protektionistiskt perspektiv. Den tiden är förbi, när nationalstaten kunde tillåta sig att uppställa murar av det slag som SD, och andra som gömmer sig bakom samma argument, förespråkar.

Det duger inte att förfasa sig över de mänskliga tragedierna. Vi måste vara beredda att också ta ansvar för de människor som flyr förföljelse, övergrepp och krig. Men vi måste därtill vara beredda att förhålla oss till dem som flyr fattigdom. Artikelserien i Dagens Nyheter om vår nya underklass – de osynliga migranterna- är en tydlig och skrämmande påminnelse om detta.

Jag återkommer i denna fråga.

Publicerat i Uncategorized

Åklagarnas spel med hög klubba

Någon dag före påsk redovisades resultatet av den särskilda satsningen mot den grova organiserade brottsligheten, som inleddes 2009. I en årsberättelse för 2014 redovisar man sitt arbete vad avser omfattande förundersökningar och stora rättegångar.

Under rubriken ”Hur påverkas de inblandade?” konstateras i rapporten att långa förundersökningar med mycket material är påfrestande för alla inblandade. Vidare konstateras att de stora målen leder till ett sämre samarbetsklimat i rättssalarna. Åklagarna upplever enligt rapporten att försvararna ”särskilt när de är många i ett mål, försöker rikta in sig på processuella eller perifera frågor för att förskjuta fokus från det väsentliga i målet”. Det är,enligt rapporten,vidare allt vanligare att åklagarnas och polisens arbetsmetoder ifrågasätts av försvaret. Till yttermera vissa förekommer det enligt författarna att åklagare avbryts och ständigt utsätts för frågor under domstolsprocessen.

I tillägg till nu angiva ”missförhållanden” påstås att försvaret sällan fullgör sin skyldighet enligt 23 kap. 18 rättegångsbalken att i samband med delgivning av förundersökningen ange de brister man anser föreligga och inte heller de kompletteringar som försvaret anser att man bör göra. Det förhållandet att brister påtalas senare under huvudförhandlingen, liksom att misstänkta ofta inte lämnar någon berättelse under förundersökningen, gör att åklagaren uppges få bevisproblem, vilket i sin tur skulle leda till att såväl förhandlingarna som häktningtiderna blir längre.

De påståenden om missförhållanden som framförs i rapporten är anmärkningsvärda. Inte för att de beskriver reella problem utan därför att de visar på en högst betänklig missuppfattning om försvararrollen. Låt oss ta elementa från början.

Först bör noteras att advokaten inte är part i målet. Inte heller är han en rättens tjänare – och allra minst åklagarsidans. Advokaten har en klient. Och det är denna skyddslings intressen advokaten skall värna. Och det skall advokaten göra med alla de verktyg som lag och god advokatsed sätter i advokatens händer. Advokaten har varken rätt eller plikt att förfoga över klientens instruktioner.

I en kommentar till TT med anledning av rapporten säger en av landets högsta åklagare att ” (i) rättssalen ska rättsfrågor avgöras, det ska inte vara någon cirkusföreställning”. Han upprörs över att advokater ifrågasätter formalia rörande förundersökningen eller hur viss bevisuppgift inhämtats. Det kan då vara på sin plats att erinra om att man bör hålla isär rättens aktörers olika uppdrag och roller.Polisen ska objektivt utreda brott. Åklagaren ska, med iakttagande av sin objektivitetsplikt, åtala om han tror sig kunna styrka brottet. Åklagarens objektivitetsplikt kvarstår under rättegången. Domstolens uppgift är att pröva åklagarens bevisning, tillämpa lag och utdöma påföljd. Vad är då advokatens roll?

Advokaten ska enligt rättegångsbalken redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtros honom och iaktta god advokatsed. En grundsten i det advokatetiska regelverket är advokatens lojalitetsplikt gentemot sin klient och skyldigheten att enbart verka för dennes bästa. Advokaten ska, som ovan framhållits, tillvarata klientens intressen inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar. Advokaten får inte låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag, eller av hänsyn till andra ovidkommande omständigheter som att vara tillmötesgående mot åklagaren för att underlätta dennes arbete.

I de stora målen varom skrivs i rapporten har flera av de misstänkta suttit häktade med fulla restriktioner i många år. Advokaten har en särskilt viktig uppgift i dessa mål. Han är den enda person, förutom häktespersonalen,med vilken den misstänkte kan samtala. Advokaten är den enda kontaktytan utanför det åtta kvadratmeter stora häktescellen där misstänkta kan sitta inspärrade i år efter år utan rättegång. Att stämningen i de allt större brottmålen därför lätt kan bli mindre god är inte så konstigt. Till detta kommer den bristande insynen i förundersökningen, i kombination med att åklagarna hela tiden presenterar nytt material under huvudförhandlingen. Detta leder givetvis också till stark frustration, vilket i sin tur påverkar samarbetsklimatet.

Det är inte advokatens uppgift att vara bekväm för åklagarsidan. I advokatens uppdrag ligger att ifrågasätta bevisningen och hitta alternativa förklaringar/händelseförlopp. I uppdraget ligger också att noga överväga om de processuella spelreglerna följs – av åklagarsidan och av domstolen. Är så inte fallet kan advokaten ofta ha anledning att protestera, i all synnerhet då ett processuella fel riskerar leda till en för klienten ofördelaktig utgång. Advokaten är inte till för att skapa en bekväm process vare sig för åklagaren eller för rätten. Hans intresse skall fokuseras på vad som är rätt för klienten. Det är samtidigt åklagarens skyldighet att iakttaga sin objektivitetsplikt och att styrka åtalet.

Vad gäller ordningen i processen är det ordförandens roll att hålla ordning och leda förhandlingen. En skicklig domare förmår att leda förhandlingar på ett sådant sätt att skärmytslingar från åklagare, parter och ombud inte förekommer eller i vart fall hålls på kontrollerad nivå. Såväl advokater som åklagare är eniga om betydelsen av en stark och klok ordförande.

Det har rått stor samsyn i många av de frågor som de stora brottmålsrättegångarna föranleder. Jag tog själv initiativ till ett samarbete i denna fråga redan 2009. Tillsammans med RIksåklagaren och presidenten i Svea hovrätt arrangerades bland annat ett flertal seminarier och paneldebatter. Även i detta forum rådde enighet i stor utsträckning.

Personlig animositet mellan rättsprocessens aktörer kan då och då förekomma. Sådant kan ha olika förklaringar. Allmänt kan sägas att professionella aktörer bör ha förmåga att hantera detta. Mycket kan säkert vinnas om åklagarna förstår och respekterar advokatens uppdrag. Författarna till den nu aktuella rapporten tycks i det avseendet ha en del förkovran att göra.

Ty att i en myndighetsrapport kritisera advokater för att de med stöd av rättegångsbalkens regler gör processuella invändningar i syfte att tillvarata sin klients rätt känns lätt svindlande. Detsamma gäller kritiken mot kritik av förundersökningarnas kvalitet och senfärdighet. I verkligheten torde det vara så att advokaterna, i samråd med klienten, väljer att avstå från berättigade processuella invändningar. Detta förklaras av att klienter som suttit häktade i flera år inte vill riskera ytterligare tidsutdräkt. Advokaterna tvingas då avstå från att utnyttja många processuella invändningar till skydd för sin klient. Av humanitära skäl.

I detta sammanhang förtjänar för övrigt pekas på hur domstolarna inte sällan närmast reflexmässigt accepterar åklagarnas yrkanden om häktning och restriktioner. Det är denna attityd som möjliggör de långa straffprocesserna och de ständigt pågående förundersökningarna. Domstolarna bör visa en mer kritisk hållning till återkommande önskemål från åklagarsidan på fortsatta tvångsmedel. Så länge inte högre krav ställs på åklagarna och domstolen medger långa omhäktningsperioder kommer problemen att kvarstå.

Polis, åklagare, domare och advokat har olika roller. De skiljer sig väsentligt åt. Men, de har en sak gemensamt. De ska värna en rättssäker straffprocess. I det ligger att inte sitta frihetsberövad i år utan rättegång. Ingen ska heller behöva riskera att bli oskyldigt dömd för ett brott han inte begått. I den angelägna kampen mot grov organiserad brottslighet verkar det lätt att glömma att alla, också den mest förhärdade brottsling, äger rätt att åtnjuta rättssäkerhet och rättsstatens grundläggande skydd. Det innefattar rätten till en lojal advokat med integritet. Att såsom rapporten kritisera advokater för att de gör sitt jobb är högst oberättigat. Hade det varit en ishockeymatch hade det varit fråga om ojuste kroppstackling eller, allra minst , spel med hög klubba. Som påföljd kan väl tillsägelse vara tillräckligt denna gång.

Publicerat i Uncategorized

Inte ens i Saudiarabien är svenska företag helt lämnade i öknen

Sverige har inte bara träffat en överenskommelse om militärt samarbete med Saudiarabien 2005. Vi har 2008 även ingått ett bilateralt investeringsskyddsavtal med Saudiarabien . Detta avtal löper i tio år och innehåller, i likhet med de över tretusen andra internationella avtal om skydd för investeringar som träffats stater emellan, bestämmelser om mekanismer för tvistlösning s.k. Investor State Settlement, kallade ISDS.
Investeringsskyddsavtalens uppgift är att skydda investerare och att underlätta internationella investeringar. Avtalen är ett verktyg för att främja handeln med åtföljande ökad tillväxt och sysselsättning, faktorer som därtill brukar stärka demokratin.
Investeringsskyddsavtal förutsätter att berörda stater utfäster sig att behandla främmande investeringar så att dessa ges ett reellt rättsskydd mot expropriation, diskriminering och olika typer av konfiskatoriska förfaranden från värdlandets sida. Stater, även sådana som kallar sig demokratier, uppträder inte alltid så att investerare faktiskt får det rättskydd som de blivit lovade. Detta resulterar inte sällan i tvist mellan investeraren och staten. En sådan tvist måste då kunna lösas i effektiva och rättssäkra former. Detta gör sig givetvis särskilt gällande när det handlar om länder som saknar en välutvecklad rättsordning med kompetenta och oberoende domstolar.
För att vara effektiva och fungera i verkligheten måste investeringsskyddsavtalen förses med någon form av tvistlösningsmekanism, som alla kan leva med. Världens länder har också under mycket lång tid slutit bilaterala och multilaterala investeringsskyddsavtal. Man har valt skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism.

Skiljeförfarande är en beprövad, neutral och opolitisk tvistlösningsform. Majoriteten av de mål som prövas inom ramen för skiljeförfaranden i investeringstvister är små och medelstora företag, som vill få sin sak prövad. Det är inte, som vissa kritiker gör gällande, någon gräddfil för de stora multinationella företagen. Endast åtta procent av målen anhängiggörs av sådana investerare. Och, för övrigt, även stora företag har anspråk på rättsskydd för sina utlandsinvesteringar. Utgången i investeringstvisterna går ingalunda alltid i investerarens favör. Av tillgänglig statistik framgår att de instämda staterna vann framgång i 43 procent av fallen.
Sveriges avtal om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar med Saudiarabien innehåller, på samma sätt som de många övriga internationella investeringsskyddsavtalen , bestämmelser om skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism. Detta innebär att för det fall saudiska myndigheter skulle få för sig att angripa eller diskriminera svenska företag därför att man är missnöjd med den svenska regeringens uttalanden eller åtgärder, kan det bli aktuellt för svenska företag att hävda det investeringsskydd som tillkommer dem. Saudiarabiens uppgivna vägran att utfärda visum till svenska företagare antyder att risken för diskriminering av svenska investeringar föreligger. Investeringsskyddet kan i sådana fall komma till pass. Detsamma gäller andra typer av åtgärder inriktade på just svenska företag.
Om Sverige och Saudiarabien inte hade ingått detta Investeringsskyddsavtal och tvistlösningsmekanismen därmed inte hade funnits skulle svenska företag varit hänvisade till att bli bedömda av samma institutioner som dömde den saudiske bloggaren till tio års fängelse och 1000 piskrapp. Utsikterna till en rättssäker prövning framstår i det alternativet som något avlägsen. Investeringsskyddsavtalet erbjuder en alternativ väg för det fall Saudiarabien i strid med investeringsskyddsavtalet skulle få för sig att diskriminera svenska företag och deras investeringar.
Jag har tidigare skrivit på denna blogg om fördelarna med ISDS och de vanföreställningar som vissa politiker och andra debattörer sprider om det internationella skiljeförfarandet som rimligt rättssäker tvistlösningsmodell. De som av skilda orsaker påstår att institutionaliserade skiljeförfaranden hotar demokratin har enligt min mening en ansvar att förklara hur. Det har man hittills lyckats dåligt med.
Samtidigt som debatten om uppsägningen av det militära samarbetet med Saudiarabien och konsekvenserna härav för svenska exportföretag fortgår, har förhandlingar inletts om ett möjligen ännu viktigare avtal, nämligen det transatlantiska handelsavtalet mellan USA å ena sidan och EU och dess medlemsstater å den andra, kallat TTIP. Det står för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership”. TTIP syftar bl.a. till att främja och trygga europeiska investeringar i USA, liksom amerikanska i Europa. EU och USA är varandras största handelspartners. Varje dag korsar varor för 2 miljarder euro Atlanten. Det motsvarar 40 procent av världens handel och hälften av världens samlade produktion. Till detta kommer att 60 procent av alla investeringar som görs av europeiska företag utanför EU äger rum i USA. Detsamma gäller amerikanska investeringar utanför USA.
ISDS som tvistlösningsmekanism, ingår som en nödvändig beståndsdel i dessa förhandlingar mellan USA och Europa. Det är ett högst rimligt krav från USA. Tanken att försöka få sin investeringstvist effektivt och rättssäkert prövad i Rumänien eller Bulgarien är möjligen inte lika orealistisk som i Saudiarabien. Men mycket osäker. Det vore olyckligt om de, som med illa underbyggda argument söker misstänkliggöra ISDS, däribland herrar Sjöstedt och Schlyter, skulle lyckas få ett bestämmande inflytande i denna fråga. De borde istället överväga att liksom i frågan om det militära samarbetsavtalet också i detta fall välja att stå upp för mänskliga rättigheter. För det är faktiskt så att äganderätten är en sådan rättighet. För att denna, hos vissa av ideologiska skäl misstänkliggjorda rättighet, skall få något reellt innehåll krävs ett effektivt rättsmedel när rättigheten kränks.
Domstolar erbjuder i många länder fullt acceptabla tvistlösniningsmekanismer. I andra länder är domstolarna korrupta och saknar oberoende, i all synnerhet då den egna statens viktiga intressen står på spel. Om EU ska träffa ett generellt avtal som gäller alla unionens medlemsländer låter det sig inte göras, att direkt eller indirekt, utpeka visst lands domstolar som mindre tillförlitliga än andras. Varje lösning måste kunna tillämpas på alla medlemsstater. Och då är skiljeförfarande den enda realistiska vägen. En annan sak är att man för att tillgodose de klentrogna säkert kan förse TTIP med särskilda ISDS- mekanismer, t.ex ökad insyn. Det har därtill diskuterats att man skulle kunna införa en appellmöjlighet till annan skiljenämnd avseende materiell överprövning. Men den lösningen framstår egentligen inte som särskilt meningsfull. Den medför tidsutdräkt och ökade kostnader. Och då det gäller processuella fel finns redan mekanismer för att hantera detta. ISDS duger i stort sett som systemet redan är utformat. Avsaknaden av realistiska alternativ är påtaglig. ISDS-kritikernas försök i den riktningen har hittills kommit duktigt på skam. Genom ISDS blir inte heller svenska företag lämnade i den saudiska öknen.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Etik, vinstintresse och falska förhoppningar

Debatten om det s.k. Saudiavtalet går vidare. I dag har ett antal namnkunniga svenska företagsledare skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter på temat att Sveriges anseende kommer att skadas om Sverige skulle välja att inte förlänga det militära samarbete som ingicks 2005 med Saudi Arabien. Om detta finns en del att säga.

Artikeln redogör för den stora betydelsen av handelsutbyte i allmänhet och för betydelsen av ett fortsatt samarbete med Saudi Arabien i synnerhet. Mot detta finns från allmänna utgångspunkter inte mycket att invända. De kommersiella fördelarna kan företagarna bedöma bäst.

Vad som däremot kan anföras mot innehållet i artikeln är huvudsakligen fem saker.

För det första bibringas läsaren uppfattningen att Sverige skulle bryta mot avtalet med Saudi Arabien om det inte förlängs. Detta är fel. Avtalet löper fem år i taget och kan sägas upp med sex månaders varsel. Förra gången avtalstiden löpte ut valde regeringen att förlänga avtalet. Senast den 15 maj måste avtalet sägas upp för att upphöra vid avtalstidens utgång den 15 november 2015. Att säga upp avtalet enligt de regler som stipuleras i avtalet innebär inte avtalsbrott. Det innebär att samarbetet, i den del det avser försvarssamarbete, upphör. Att uppsägningsbara avtal i juridiskt hänseende fungerar på detta sätt vet varje företagsledare.

För det andra förbigås med tystnad att det handlar om ett av flera samarbetsavtal med Saudi Arabien. Det om militärt samarbete. Detta nämns endast indirekt. Det hade varit bra om detta framgått. .

För det tredje ger artikeln intryck av att allt samarbete mellan länderna skulle upphöra om avtalet inte förlängs. Detta är också fel. Sverige har, som ovan antytts, utöver det avtal som reglerar försvarssamarbete och vapenexport m.m. ingått i vart fall fyra andra avtal, däribland ett övergripande bilateralt samarbetsavtal från 2005. Därefter har ett Investeringsskyddsavtal ingåtts 2008. Ett samarbetsavtal på hälsoområdet har vidare ingåtts 2011 och ett dubbelbeskattningsavtal har träffats 2012. Dessa avtal är självständiga i förhållande till avtalet om försvarssamarbete och lever vidare på sina egna meriter. Till detta kommer förstås en mängd kommersiella avtal mellan saudiska parter och svenska. Också dessa lever egna liv. Det är svårt att se på vad sätt IKEAs möbelvaruhus eller H&Ms klädaffärer skulle drabbas om Sverige upphör att sälja vapen till Saudi Arabien. Att SAAB skulle drabbas genom minskad försäljning är självklart.

För det fjärde nämns inte med ett ord de etiska och rättsliga dilemman som export av vapen och militär kunskap en diktatur innefattar. Det är ju det som är den centrala frågan. Att Sverige har en högteknologisk vapenindustri som sysselsätter ett stort antal personer gör inte att man kan bortse från de etiska och rättsliga överväganden som uppkommer vid export av vapen till en diktatur, som dessutom saknar de flesta karakteristika som kännetecknar en demokratisk rättsstat. Försvarspolitiska , sysselsättningspolitiska eller ekonomiska hänsyn saknar relevans vid denna etiska bedömning. Andra överväganden träder i förgrunden. . Det handlar om huruvida det är rimligt att staten Sverige ska förse denna diktatur med vapen, vapenteknologi och militär kunskap. Vid den bedömningen måste man med nödvändighet beakta att fråga är om en regim med ett medeltida normsystem, en regim som inte är främmande för att svårt förtrycka kvinnor, som inte drar sig för att stödja organisationer som ISIS, som tillåter bestraffning av en bloggare med 1000 piskrapp och som tycker det är helt i sin ordning att inför offentligheten på ett torg med svärd hacka ihjäl ett stackars hembiträde. Tycker vi att det är etiskt försvarbart att för snöd vinnings skull beväpna en sådan regim? Eller finns det ingen gräns där etiken måste få gå före profiten? Jag tycker inte det. För mig råder ingen tvekan om hur en avvägning mellan moraliska principer och vinstintresset i detta fall bör falla ut.

För det femte saknas en analys på vad sätt en förlängning av försvarsavtalet skulle leda till att detta traditionstyngda klansamhälle skulle påverkas i positiv riktning. Historien har hittills inte visat på att svenska företag i Saudi Arabien påverkat landet bort från diktatur och förtryck, även om vissa framsteg gjorts. Kvinnor står fortfarande under manligt förmynderskap. De får fortfarande inte köra bil. Dödsstraffet praktiseras konsekvent. Ett brott som föranleder dödsstraff är häxeri. Offentliga avrättningar förekommer alltjämt. Män halshuggs. Kvinnor arkebuseras. De kan också dömas till stening. Barn under 18 år döms till dödsstraff men verkställs inte förrän barnet uppnått 18 års ålder. Amputationsstraff utdöms. Yttrandefrihet och religionsfrihet lyser med sin frånvaro. Politiska partier och fackföreningar är förbjudna.Förhoppningen om att vi skall förmå saudierna till bot och bättring genom att förse dem med kanoner jävas av historien. Det synes mig mest vara förhoppningar som betingas av andra syften än fromma.

Det är mot denna bakgrund svårt att förstå att samma politiker, som med rätta kraftigt fördömer övergrepp och förtryck i Ryssland, Eritrea, Nord Korea och Kuba, tycks vilja värna samarbete med en diktatur som dagligen förtrycker kvinnor, barn, invandrare, homosexuella och oliktänkande. Ett land som gjort på några områden gjort framsteg. Men framsteg som inte fört landet till något som liknar anständighet. Det krävs viss intellektuell fantasi för att förstå denna politiska balansakt.

Carl Bildt uttalar, i likhet med artikelförfattarna, oro över att en uppsägning av avtalet kommer att skada Sveriges anseende i världen. Jag tror precis tvärtom. Det skulle stärka Sveriges anseende som ett oberoende land med politisk och moralisk integritet. Och skulle jag ha fel i denna min övertygelse så ska Sverige ändock bryta samarbetet på försvarsområdet. Det är knappast förenligt med principerna bakom svensk lagstiftning om vapenexport. Enligt denna är Sverige förhindrat att exportera vapen till länder som systematiskt och grovt bryter mot mänskliga rättigheter. Det vore bra om denna fråga kunde få en rättslig prövning.

Publicerat i Uncategorized | 40 kommentarer

Yttrandefriheten inte bara förbehållen näthatarna

Mitt blogginlägg ”Häng ut rasisterna” handlade om det anonyma näthatet. Jag vidhåller att Pressens Opinionsnämnds beslut i anledning av anmälningarna mot Expressen, Expo, Medievärlden och Arbetarbladet var utomordentligt kloka. De handlade om huruvida det var pressetiskt klandervärt att avslöja identiteten på ett antal näthatare. PON och PO fann att så inte var fallet. Det var om detta mitt blogginlägg handlade. Något som också tydligt framgick.

Jag har också tidigare på denna blogg uttryckt min uppskattning över Aftonbladets uppmärksammade publiceringar av identiteten hos kända näthatare, vissa av dem på viktiga samhällspositioner. Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter. Näthatet kan som PO uttalat därför också innefatta kontroversiella uttalanden.

Människor som anonymt deltar i den allmänna debatten och därvid ger uttryck för näthat ska, precis som PO och PON funnit, inte kunna påräkna att deras identitet förblir anonym. Detta innebär att dessa inte kommer i åtnjutande av en av yttrandefrihetens grundpelare, nämligen anonymitetsskyddet, som för övrigt har ett annat syfte än att skydda brottslingar, ondsinta förföljare av kvinnor och barn samt uppviglare.

Man får i Sverige tycka precis vad man vill. Man får också, med få undantag, ge uttryck för det mesta, alldeles oavsett hur vansinnigt, smaklöst eller vidrigt det må vara? Det är det som kännetecknar yttrandefriheten i ett demokratiskt öppet samhälle. Det innebär dock inte att yttrande – och tryckfriheten skulle vara förbehållen näthatarna. Också de som avslöjar vilka dessa människor är och som publicerar denna information är förtjänta av detta skydd.

Detta innebär givetvis inte att kontroversiella synpunkter i största allmänhet inte skulle åtnjuta grundlagsskydd. Något som närmast är uppenbart för envar. För den, i likhet med Sydsvenska Dagbladets Mats Skogkär, som ifrågasätter min och Advokatsamfundets inställning i dessa frågor rekommenderar jag läsning av Advokatsamfundets remissvar, mina tidigare blogginlägg och ledare i tidskriften Advokaten. Alla på temat stå upp för yttrande – och tryckfriheten.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer