Om betydelsen av oberoende journalister

För för lite mer än 250 år sedan föddes Tryckfrihetsförordningen. Det finns goda skäl att vara stolt över denna. Yttrande – och tryckfriheten är enligt min mening nämligen den viktigaste förutsättningen för värnet av en demokratisk rättsstat. Utan en vidsträckt yttrande- och tryckfrihet kan det öppna samtalet och meningsutbytet inte fungera. Åsiktsfriheten och religionsfriheten kan inte upprätthållas. Transparensen urholkas. Populismen och korruptionen firar triumfer. Det leder till att demokratin undermineras. I tider av fake news, ett krympande civilsamhälle och ökad nationalism är oberoende och seriös journalistik en oumbärlig komponent. Den utgör en nödvändig och effektiv kontrollmakt vid sidan av institutioner som JO, JK, KU och domstolarna. Men, inte bara det. God journalistik fyller en angelägen uppgift som informations- och kulturbärare.

Det finns många exempel under senare år, där journalister varit instrumentala i att gräva fram information som fått nödvändiga och allvarliga konsekvenser för politiker, fackpampar och näringslivsföreträdare. Många har missbrukat sin makt eller i vart fall det förtroende som makten vilar på. Journalistens betydelse i synliggörandet av maktmissbruk och i avslöjandet av sprickor i den rättsstatliga fernissan kan inte överskattas.

Förutsättningen att professionellt verka som journalist har på många håll allvarligt beskurits. Det fria ordet tystas. Också i vår närhet. Det kan vara bra att komma ihåg att det även i vårt land finns politiska krafter som ser journalister som ett hot. Jimmi Åkesson vill stänga P3 och Ebba Busch Thor talar om statstelevisionen och statsradion i en retorik som för mitt personliga vidkommande inger oro.

I samband med firandet av 100 årsjubileet av Advokatsamfundets bildande instiftades 1987 ett journalistpris. Syftet var att uppmärksamma betydelsen av journalisters centrala roll i rättssamhället.

Priset utdelas årligen till en journalist som på ett sakligt, engagerande och skickligt sätt behandlat förhållanden inom rättsväsendets och rättssäkerhetens område.

Årets pristagare är en mycket framstående journalist och författare, verksam på Dagens Nyheter – Niklas Orrenius. Han behöver egentligen inte någon presentation. Han är en av vår tids megastjärnor inom journalistiken. Han har också fått en rad välförtjänta utmärkelser.

Han har under en lång rad av år gjort ett fantastiskt arbete inom den det rättspolitiska området. Han har avslöjat Skånepolisens Romregister. Han har skrivit flera böcker om extremism, rasism och nationalism, senast Skotten i Köpenhamn som handlar om islamistisk extremism och antimuslimska hatgrupper. Han berättar sakligt och engagerat om de stora samhällsfrågorna. I närtid har han skildrat mardrömslägren i Syrien och Irak.

Priskommitténs motivering för valet av Niklas Orrenius lyder: Niklas Orrenius får priset ”för sin förmåga att uthålligt och med både känslomässig närvaro och saklig distans återge fasansfulla situationer och berättelser, såsom intervjun med kvinnorna inifrån ISIS-lägret”.

Vi borde alla vara tacksamma för att Dagens Nyheter och Peter Wolodarsky så målmedvetet satsar på journalistik av hög kvalitet.

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Om betydelsen av korrekta fakta i den politiska debatten

I partiledardebatten i Agenda för en vecka sedan debatterades bland annat frågan om lag och ordning. För den känslige innehöll debatten en rad anmärkningsvärda påståenden. M-ledaren Ulf Kristersson inledde med att felaktigt och i mycket hög ton göra gällande att det dödliga våldet har fördubblats under Stefan Löfvéns fem år som statsminister. Ett påstående som saknar all verklighetsförankring. Jag tror dock inte att Kristersson medvetet ljög, bara att han var felinformerad.

I själva verket ligger, enligt Dödsorsaksregistret, det genomsnittliga dödliga våldet under 2010-talet lägre än motsvarande siffror sedan 70-talet och framåt. I absoluta tal uppgick det dödliga våldet 2018 till 108 fall (fem färre än 2017), vilket motsvarar 1,05 per 100 000 invånare. Dessa siffror är lägre än motsvarande siffror under perioden 1970 – 2010. Det kan i sammanhanget noteras att befolkningen sedan 2000 ökat med 15 procent motsvarande 1,4 miljoner människor.

KD-ledaren Ebba Busch Thor uppgav under samma debatt att det under 2018 förekom 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter i Sverige och att nästan 8000 hade polisanmälts. Hon ställde frågan till statsministern varför dessa män inte utvisas utan får stanna i Sverige? Retoriken gav därmed medvetet eller omedvetet intrycket av att alla 100 000 uppgivna förövare var invandrare. Detta trots att majoriteten av våldtäktsmännen är svenskar.

Det är oklart vilka KD-ledaren anser ska utvisas. När det gäller frågan om utvisning är den reglerad i lag. För att kunna utvisa någon krävs att domstol fastslagit att ett brott har begåtts av en utländsk medborgare och att det finns ett land dit personen kan utvisas. Här finns inte sällan problem av olika slag. Det kan råda krig i landet eller landet ifråga vägrar att ta emot personen. För övrigt utvisas majoriteten av utländska sexualförbrytare.

Man får hoppas att önskemålet om utvisning avser endast sådana personer som av domstol fällts till ansvar för brott. Under 2017 dömdes enligt kriminalstatistiken 1 162 personer för sexualbrott varav 190 för våldtäkt. Det retoriska budskapet att referera till uppgiften om 100 000 försök till eller fullbordade våldtäkter är djupt missvisande.

Diskrepansen mellan anmälda våldtäkter om cirka 8000 och antalet uppgivna försök och genomförda sexualbrott i den årliga nationella trygghetsundersökningen, NTU som BRÅ genomför, kräver förklaring när man presenterar den som en sanning. Denna undersökning ger 200 000 personer mellan 16-84 år möjlighet att svara på frågor om bland annat utsatthet och otrygghet. Svarsfrekvensen var senast 40,5 procent. Syftet med denna undersökning är att fånga mörkertalet och därigenom få en uppfattning om förekomsten av brottslighet som inte har polisanmäls. Problemet med alla undersökningar av detta slag är den bristande representativiteten. När det gäller NTU har också mycket höga mätfel konstaterats. Som ett exempel kan anges att mätfelet för antalet polisanmälda sexualbrott för 2016 uppgår till så mycket som 254 procent. Enligt kriminalstatistiken uppgick antalet polisanmälda sexualbrott till 20 284 att jämföra med NTU som angav 71 940. NTUs siffror är således inte tillförlitliga. Om detta har Maria Robsahm skrivit insiktsfullt på http://www.robsahm.se/blogg/.

Konsekvenserna av bristande varsamhet med fakta och alarmistiska fel-beskrivningar av samhället kan komma att medföra stor skada. Den politiska debatten måste vara förankrad i verkligheten.

Publicerat i Uncategorized

Om tillväxten på den juridiska tjänstemarknaden

De senaste åren har högkonjunkturen bidragit till en mycket stark tillväxt på den juridiska tjänstemarknaden. Mellan 2015 och 2016 ökade advokatbyråernas omsättning med 1,1 miljard. Mellan 2016 och 2017 uppgick ökningen till så mycket som 1,2 miljarder. Det är den starkaste omsättningsökningen sedan 2009-2010 då omsättningen ökade med över 1,4 miljarder och då från en betydligt lägre utgångspunkt 12,5 miljarder till 13,9 miljarder.

Nu har siffrorna kommit som visar advokatbyråernas omsättning 2018 uppgick till 20,2 miljarder exklusive moms. Av denna omsättning svarade de 25 största byråerna för cirka hälften, rättshjälpsanslaget för cirka 2,3 miljarder och anslaget till offentliga biträden för cirka 400 miljoner. Detta kan jämföras med omsättningen 2000 då advokatbyråerna omsatte 7,7 miljarder kronor exklusive moms. Det är en anmärkningsvärd ökning.

Men förra årets siffror antyder att konjunkturuppgången har saktat ned. Juridiska och ekonomiska konsultbyråer omsatte totalt 73,8 miljarder exklusive moms. De juridiska konsultbyråerna stod för 29,6 av dessa inklusive advokatbyråernas andel om 20,2 miljarder att jämföra med 19,6 miljarder föregående år. Detta motsvarar för advokatbyråernas del en ökning med endast något över en halv miljard från 2017. Det antyder en avmattning av tillväxten. Trenden är densamma för revisionsbyråerna.

Anslagen till rättsväsendet uppgår enligt vårpropositionen till 48,7 miljarder. Av dessa avser cirka 3 miljarder rättsliga biträden. Detta innebär en betydande ökning av ramanslaget för innevarande år med 665 miljoner kronor. Det är såvitt jag kan erinra mig den enskilt största höjning som någonsin ägt rum. Skälet till denna höjning är den ökade måltillströmningen till domstolarna och en till följd därav förväntad ökning av antalet förordnanden. Anslaget till offentliga biträden i utlänningsärenden uppgår till cirka 422 miljoner kronor och anslaget till rättsliga biträden m.m. vid domstolsprövning uppgår till cirka 427 miljoner kronor. Dessa anslag beräknas emellertid sjunka betydligt de närmaste åren pga ett väsentligt lägre antal asylsökande. För innevarande år uppgår dock ramanslagen till den statsfinansierade ersättningen totalt till 3,8 miljarder kronor. En iakttagelse är att denna andel av advokatbranschens omsättning faktiskt har ökat, om än måttligt, men med några procentenheter.

Publicerat i Uncategorized

Assange – en bisarr historia – som kräver svenskt agerande

Jag har inte fullständig kunskap i detta nu närmast unika ärende. Det kännetecknas av allt från vidlyftiga konspirationsteorier i avsaknad av all verklighetsförankring, till en bedrövlig rättslig hantering från såväl svensk som brittisk sida.

Rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid är fastslagen såväl i regeringsformen (2 kap. 11 § andra stycket 1) som i Europakonventionen (artikel 6). Denna rätt gäller även under förundersökningsstadiet. Till detta kommer den s.k. oskuldspresumtionen. Det kan med fog ifrågasättas om resultatet av den svenska handläggningen varit förenlig med proportionalitetsprincipen. Jag har tidigare uttryckt att jag finner det anmärkningsvärt att överåklagaren inte förde förundersökningen framåt i den takt och med den omsorg man hade kunnat kräva. Domstolarna har i sammanhanget ett mycket stort ansvar. De hade kunnat ställa större krav på åklagaren att föra förundersökningen framåt. Slutsatsen som åklagaren grundade nedläggningsbeslutet på borde också kunnat ha nåtts betydligt tidigare än vad som skedde. Detta leder till slutsatsen att Sverige har ett stort ansvar för den uppkomna situationen. Nu är alltså frågan om Sverige ska återuppta den förundersökning som föranlett Assange’s asylansökan till Ecuador och efterföljande ofrivillig inlåsning samt begära honom överlämnad till Sverige.

Jag befarar att hanteringen av Assange har skadat anseendet för svenskt rättsväsende även om Assange inte aktivt bidragit till att medverka i någon större mån. Detta sagt har jag sympati för Assangeś oro över att Sverige skulle gå USA tillmötes vid en eventuell begäran om utlämning. Om detta kan man bara spekulera. Jag är dock av den personliga uppfattningen att Högsta domstolen inte skulle utvisa Assange till USA. Om detta mitt antagande skulle visa sig vara korrekt skulle efter en HD prövning Assange inte kunna utvisas även om regeringen så skulle önska.

Låt oss inte glömma, att alldeles oavsett vad vi må tycka om Assange eller de gärningar han är misstänkt för, handlar detta om något mycket mer. Det handlar om yttrandefrihet och rättsstatliga principer. Det handlar ytterst om rätten och den moraliska skyldigheten att avslöja krigsbrott. Det gjorde Assange och Wikileaks. Avslöjandena om USAs övergrepp var nödvändiga och synnerligen angelägna. Skulle vi utlämnat någon till Tysklands Hitler som avslöjat förekomsten av koncentrationsläger och folkmord. Alldeles oavsett hur denna kunskap var åtkommen? Jag tror inte det.

Publicerat i Uncategorized

Hämta hem barnen – vad håller regeringen på med?

Det är av humanitära skäl självklart att vi ska hämta hem barnen som befinner sig i IS läger och där sannolikt går mot en säker död. Det är obegripligt att vi inte alla ställer mycket tydliga och högljudda krav på att ta hem dessa oskyldiga barn. Hur är det möjligt att den svenska regeringen och övriga riksdagspartier kan underlåta att ta detta ansvar? Det är primitivt och inhumant.

Det finns en rad intellektuella, juridiska och moraliska frågor som inte alla har enkla svar. Och det finns många barn på jorden som av skilda orsaker lider. De har inte sällan det gemensamt att de alla är alla offer för krig, svält eller fattigdom.

Men, detta ursäktar inte att vi i Sverige stillatigande åser hur oskyldiga svenska barn sakta men säkert går under av svält och bristande omsorg i läger i Syrien och Irak.

Internationella tribunaler med uppgift att utkräva ansvar kan givetvis diskuteras i syfte att utkräva ansvar. Men, nu handlar det om att rädda barn från att dö alternativt leva i ”IS – läger” med en högst sannolik utveckling att förvandlas till framtida samhällets främlingar och än mer troligt – fiender.

För att hämta hem dessa barn krävs förmodligen att vi också tar hem deras mödrar. Gör det!

Jag rekommenderar alla att läsa Niklas Orrenius skakande skildring om de utmärglade svenska barnen i lägret med IS-fångar i morgondagens Dagens Nyheter. Situationen kräver handling. Och detta nu! Om regeringen och vi alla inte tar detta ansvar kommer historiens dom på goda grunder att bli hård. Min slutsats är att vi måste agera kraftfullt och detta nu.

Publicerat i Uncategorized

EBM:s attack på advokater

Statsråd och åklagare tävlar om vem som är mest indignerad och vem som kan uppvisa störst handlingskraft när det gäller Swedbank. Jag har på Advokatsamfundets hemsida idag kommenterat regeringens lagrådsremiss om penningtvätt och ekonomiska sanktioner m.m. riktade mot advokater. Nedan kommer jag att uppehålla mig vid EBM-åklagaren Langrots uttalande i dagens DI rörande Swedbanks beslut att inte lösa en av Swedbank anlitad norsk advokat från sin tystnadsplikt och att inte heller frivilligt lämna ut en av denne upprättad rapport. Åklagarens uttalanden är anmärkningsvärda och reser en rad centrala frågor om åklagarens rättstillämpning. Vissa uppgifter i artikeln är, om rätt återgivna, närmast häpnadsväckande.

Utgångspunkten är den husrannsakan som EBM genomförde på Swedbanks kontor under onsdagen och de beslag av handlingar som då gjordes. Min kritik handlar om åklagarens syn på advokatens tystnadsplikt och de lagregler som syftar till att säkerställa att advokatsekretessen värnas.

Advokaten har ett straffrättsligt ansvar för upprätthållandet av sin tystnadsplikt och är enligt rättegångsbalken skyldig att förtiga vad han fått kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver detta. Tystnadsplikten omfattar allt som anförtrotts advokaten inom ramen för advokatverksamheten, eller som advokaten i samband därmed fått kännedom om. I rättegångsbalken regleras också det så kallade beslagsförbudet. Det innebär bland annat att beslag inte får läggas på sådan skriftlig handling, vars innehåll kan antas vara sådant att advokaten inte får höras som vittne om det. Advokater får bara höras som vittne om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Dock föreligger en skyldighet för advokater (aldrig försvarare) att vittna i mål angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Och denna skyldighet gäller bara ifråga om vittnesplikten. Någon lagenlig skyldighet att tala med polis eller åklagare föreligger inte alldeles oavsett vad polis och åklagare må tycka om detta.

Utgångspunkten är således att en advokat inte får höras som vittne angående omständigheter som advokaten anförtrotts i sin yrkesutövning. Inte heller får en handling som innehåller sådan information, om den innehas av advokaten eller klienten, tas i beslag. Detta innebär att allt som advokaten erfarit som ett resultat av skyddad kommunikation omfattas av denna reglering. Allt som klienten har uppgett i förtroende till advokaten och de intryck och den information som advokaten har fått med anledning av sitt uppdrag omfattas av det så kallade frågeförbudet. Detta gäller även till förmån för banker som anlitar advokat även om det föreligger misstanke om brott.

Åklagaren ifråga uppger närmast kränkt att Swedbank försvårar EBM:s utredning genom att inte lösa advokaten från sin tystnadsplikt. Så må det vara. Det är dock något som åklagaren har att acceptera såvida det inte handlar om brott som stadgar lägst två års fängelse, vilket inte är fallet för något av de brott för vilka misstanke föreligger. Att åklagaren likaså önskar tillgång till advokatens rapport är fullt förståeligt. Men även här har åklagaren att respektera det så kallade beslagsförbudet, vilket innebär att det inte är möjligt att lägga beslag på handling som omfattas av advokatsekretessen och där advokaten inte kan tvingas vittna. Dessa regler följer av lag. Till detta kommer att det är fast praxis att åklagaren inte ensam beslutar i frågor om husrannsakan och beslag som rör advokatsekretess. Ett sådant beslut ska fattas av domstol. Det förefaller inte heller ha skett. Åklagarens uppgift att han inte anser att advokatens rapport omfattas av beslagsförbudet och att han inte vet vilka handlingar som omfattas av beslaget kan rimligen inte vara en korrekt uppgift.

Att människor i förtroende ska kunna vända sig till advokat och då vara garanterade att vad de anförtror advokaten – skriftligen eller muntligen – inte kommer till utomståendes kännedom, är en grundval i en demokratisk rättsstat. Skälen är flera. För att rättsutredningar och processer med mera ska kunna bygga på ett riktigt material måste advokaten erhålla fullständiga uppgifter från klienten. Det kan endast bli fallet om klienten är övertygad om att vad han eller hon anförtror advokaten inte förs vidare utan klientens medgivande. Också mer allmänt har det ansetts vara av vikt att klienter i förtroende ska kunna diskutera sina personliga och ekonomiska angelägenheter med advokater. Det är en viktig rättsstatlig princip. Om inte den som behöver advokathjälp kan lita på̊ advokatsekretessen kan klienten inte sägas ha den tillgång till advokat som ska finnas i en rättsstat.

Det är något som är djupt otillfredsställande med EBM. Att myndigheten förefaller genomsyras av ett inte obetydligt ogillande av advokater är uppenbart. Exemplen är alltför många. Problemet är bara att det i första hand inte är advokaterna som drabbas av myndighetens ignorans och oproportionerliga åtgärder. Det är den rättssökande allmänheten. Det är klienternas rättigheter det handlar om. Det minsta man kan begära är att åklagare vid Ekobrottsmyndigheten kan och tillämpar gällande lag.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Värdighet och det publicistiska ansvaret

Några intryck från nyhetsveckan gör mig beklämd.

” Barn får gärna demonstrera, för klimatet eller något annat. Barn är medborgare i demokratin. Men varför måste demonstrationen ske på skoltid? Varför inte EFTER skolan eller på helgen?” Det undrar Jenny Sonesson, skribent i GP. Svaret är förmodligen att, lika lite som en strejk på söndagen skulle ha märkbar effekt, så skulle en 16-årings demonstration utanför riksdagshuset en söndag komma att uppmärksammas utanför familjekretsen. Greta Thunbergs korståg har dock uppmärksammats över hela värden. Hon har fått ungdomar i många länder att skolstrejka för en ytterst angelägen sak. Ungdomarnas frustration bör givetvis mötas av respekt och inte med raljans. Den insikten borde även ha drabbat vissa konservativa skribenter.

Frågan om behandlingen av ungdomars åsikter är klassisk. Oviljan att respektera en ung människas engagemang i en överlevnadsfråga för vår jord är dessvärre rätt vanlig. Den nedlåtande attityden och de hånfulla kommentarer som Greta Thunberg mötts av är ett bedrövligt uttryck för vuxna personers ovilja att ta till sig viktiga synpunkter bara för att de framförs av ”fel” person, i detta fall en helt ung människa. Jag har alltid haft svårt för den människosyn som tillåter att vissa personer behandlas som villebråd, medan andra åtnjuter respekt alldeles oavsett vad de säger och gör.

När respekt och god pressetik ersätts med blodtörst och brist på empati kan även den bäste tappa sin värdighet.

”Idag fick jag blommor på redaktionen för avslöjandet om Eskil Erlandsson förra veckan. Kul!” skrev Expressens Niklas Svensson på sociala medier. I ljuset av vad som hittills framkommit måste man inledningsvis ifrågasätta beteckningen ”avslöjande”. Man skulle kunna förledas att tro att Niklas Svensson kommit något omvälvande på spåren. Något med allvarliga konsekvenser för samhället. Men, icke. Är verkligen vad som synes vara ett kanske patetiskt uppförande av en äldre och i övrigt väl ansedd politiker, ett ”avslöjande” som förtjänar krigsliknande nyhetsrubriker. Förtjänar detta så kallade avslöjande beröm? Det tyckte uppenbarligen redaktionen på Expressen.

Jag tycker att medias bevakning av Eskil Erlandssons, som det tycks, tafatta och pinsamma närmanden mot några M-kvinnor inte är något annat än ett ovärdigt frossande i just ett pinsamt om än ytterst olämpligt beteende. Han har ju trots allt en hustru och ett antal barn. Kan man inte iaktta viss hänsyn till dessa i sammanhanget berörda men oskyldiga personer. Och Erlandsson har faktiskt tidigare gjort viktiga politiska insatser. Bör man i media hantera klumpig kurtis som vore det fråga om allvarlig brottslighet. Jag tycker inte det.

Och så Pär Nuder. Jag saknar information vad den tidigare finansministern har gjort. Men just frånvaron av sakliga uppgifter leder till mer eller mindre vildsinta spekulationer. Pär Nuder är, i likhet med Eskil Erlandsson, en makthavare. Det innebär att han får tåla ingående granskning. Men är det samma sak som att bejaka en skvallerkultur byggd på allmänt hållna uppgifter om så kallat olämpligt uppträdande? I detta fall föreligger motstridiga uppgifter om faktum. Det är möjligt att Nuder betett sig klandervärt. Men det är också möjligt att händelseförloppet har andra förklaringar. Intill dess fakta föreligger bör man framförallt i media var återhållsam med spekulationer och avstå från att publicera inisnuationer.

Det är något ovärdigt över det engagemang som numera även traditionell media och till och med public service i spåren av obekräftade uppgifter i upprop eller i sociala medier obekymrat vidarebefordrar. Det tragiska Benny Fredriksson-fallet borde ha lärt oss något om den saken.

I veckan fällde PON, på mycket goda grunder, Aftonbladet för publiceringarna om Benny Fredriksson. Dessa var i stora stycken uttryck för lynchjustis och fiske i mycket grumliga vatten. Den mänskliga tragedi som de anonyma uppropen och efterföljande publiceringar ledde till bör tjäna till eftertanke. Som tidigare PO Pär Arne Jigenius på sin tid så väl uttryckte saken: Med en tidning kan man döda en fluga och en människa.

När journalistiken alltför ofta ser som sin främsta uppgift att ”avslöja” förmenta skandaler finns risk att det publicistiska ansvaret kommer på skam och att enskilda personer tillfogas irreparabel skada. Benny Fredriksson fick betala med sitt liv. Aftonbladet har haft en tung vecka också i spåren av publiceringarna om chefen för Rysslands – och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet Martin Kragh. Han har uppenbarligen grovt felaktigt utpekats som en säkerhetsrisk och som brittisk spion. Det är inte en god ordning när tidningar utan tillräckligt underlag driver olika teser som allvarligt kan skada enskilda.

Proportionalitet och besinning krävs även i #meetoo -tider. Och kanske särskilt då. Behandlingen av Timell, Virtanen och Ulf Malmros är andra avskräckande exempel på ett medialt haveri. Listan kan göras längre. Ett sådant är DNs förföljelse av tidigare talmannen Urban Ahlin. PON ska komma med sitt avgörande inom kort. Det borde bara kunna gå på ett sätt. Fällning. Det är faktiskt så att alla, dvs även personer med makt ska åtnjuta de pressetiska regelverkets skydd. Den omständigheten att man kan få stå ut med en saklig granskning är en annan sak. Det utesluter emellertid inte på något sätt att pressetiken ska gälla till förmån för alla.

Det är självklart att maktmissbruk, diskriminering, trakasserier och övergrepp av olika slag ska förhindras och i förekommande fall stoppas. Sådant ska också granskas. Men, i det arbetet får vi inte tappa koncepterna och bli nyttiga idioter. Låt oss istället göra som Greta. Inspirera andra till engagemang för att öka medvetenheten på viktiga områden.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar