När Vänsterpartiet får styra….

Det pågår som alla vet förhandlingar om Vänsterpartiets inflytande över politiken i en eventuell kommande regering med Stefan Löfvén som statsminister. I anledning därav vill jag fästa uppmärksamheten på ett förslag som nyligen presenterades. Förslaget bär titeln Ett snabbare bostadsbyggande (SOU 2018:67). Utredare har varit den vänsterpartistiska riksdagsmannen Nooshi Dadgostar, som därtill är vice ordförande i Vänsterpartiet och tillika dess bostadspolitiska talesperson.

Betänkandet, som för att vara en offentlig utredning, bär en sällsynt ideologisk prägel, behandlar grundlagsskyddade fri- och rättigheter, främst egendomsskyddet. Utredningens föreslår att enskilt ägd mark med tvång ska kunna tas i anspråk utan ersättning, vilket är uppenbart grundlagsstridigt i förhållande till regleringen i 2 kap. 15 § regeringsformen. Vidare föreslås att kommunerna i större utsträckning bör bedriva en strategisk och långsiktig markpolitik med syftet att förvärva egen mark.

I den expertgrupp som varit knuten till utredningen har enbart funnits företrädare för exploateringsintressen och inga företrädare för markägareintresset. Detta är försiktigt uttryckt en brist som inte är ägnad att stärka förtroendet för utredningen och dess slutsatser.

Betänkandet har inte heller remitterats till Advokatsamfundet trots att samfundet har varit remissinstans vid ett flertal av de utredningar som utredningen hänvisar till. Det är anmärkningsvärt av flera skäl. Man kan bara spekulera i näringsdepartementets bevekelsegrunder härför. Advokatsamfundet har dock på eget initiativ avgivit ett remissyttrande över betänkandet, vilket kan läsas här
https://www.advokatsamfundet.se/globalassets/advokatsamfundet_sv/remissvar/663456_20190110162333.pdf

Sammantaget kan förslaget att kunna ta anspråk enskild mark utan ersättning, givetvis inte läggas till grund för lagstiftning. Förslaget är i denna del uppenbart grundlagsstridigt. Men det finns skäl att notera att Vänsterpartiets vice ordförande uppenbarligen inte ser några hinder. Det är något man kan ha i åtanke inför fredagens omröstning i riksdagen .

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

När Vänsterpartiet får styra……

Det pågår som alla vet förhandlingar om Vänsterpartiets inflytande över politiken i en eventuell kommande regering med Stefan Löfvén som statsminister. I anledning därav vill jag fästa uppmärksamheten på ett förslag som nyligen presenterades. Förslaget bär titeln Ett snabbare bostadsbyggande (SOU 2018:67). Utredare har varit den vänsterpartistiska riksdagsmannen Nooshi Dadgostar, som därtill är vice ordförande i Vänsterpartiet och tillika dess bostadspolitiska talesperson.

Betänkandet, som för att vara en offentlig utredning, bär en sällsynt ideologisk prägel, behandlar grundlagsskyddade fri- och rättigheter, främst egendomsskyddet. Utredningens föreslår att enskilt ägd mark med tvång ska kunna tas i anspråk utan ersättning, vilket är uppenbart grundlagsstridigt i förhållande till regleringen i 2 kap. 15 § regeringsformen. Vidare föreslås att kommunerna i större utsträckning bör bedriva en strategisk och långsiktig markpolitik med syftet att förvärva egen mark.

I den expertgrupp som varit knuten till utredningen har enbart funnits företrädare för exploateringsintressen och inga företrädare för markägareintresset. Detta är försiktigt uttryckt en brist som inte är ägnad att stärka förtroendet för utredningen och dess slutsatser.

Betänkandet har inte heller remitterats till Advokatsamfundet trots att samfundet har varit remissinstans vid ett flertal av de utredningar som utredningen hänvisar till. Det är anmärkningsvärt av flera skäl. Man kan bara spekulera i näringsdepartementets bevekelsegrunder härför. Advokatsamfundet har dock på eget initiativ avgivit ett remissyttrande över betänkandet.
 

Sammantaget kan förslaget att kunna ta anspråk enskild mark utan ersättning, givetvis inte läggas till grund för lagstiftning. Förslaget är i denna del uppenbart grundlagsstridigt. Men det finns skäl att notera att Vänsterpartiets vice ordförande synbarligen inte ser några hinder. Det är något man kan ha i åtanke inför fredagens omröstning i riksdagen .

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ett födelsedagsbarn värt att hylla

Idag fyller FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 70 år.

Efter två världskrig och ett obeskrivligt mänskligt lidande enades 48 av världens länder, denna dag för 70 år sedan, att anta FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. FN bestod då av endast ett 50- tal länder. Detta ägde rum i Paris, där FNs 183 generalförsamling sammanträffade.

Eleonor Roosevelts förslag till en Universell deklaration om de mänskliga rättigheterna bestående av 31 artiklar, antogs med rösterna 48 för och 8 nedlagda. Av de som röstade ja fanns 12 asiatiska och tre afrikanska stater. Av de som lade ned sina röster var 6 kommuniststater, Saudi-Arabien och Syd- Afrika. Dagen innan hade FN antagit konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord med 55 röster mot noll. Antagandet av dessa två dokument anses utgöra grunden för ett systematiskt modernt globalt och regionalt skydd för mänskliga rättigheter. Tidigare hade skyddet för mänskliga rättigheter i form av Magna Carta 1215, The Bill of Rights 1689 i England, franska revolutionens Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter till Bill of Rights i Amerika, båda från 1789, varit begränsat till nationell lagstiftning.

De mänskliga rättigheterna har utvecklats starkt alltsedan bildandet av FN 1945 genom antagandet av folkmordskonventionen och dagens födelsedagsbarn 1948, samt inte minst1966 års FN- konventioner, liksom Europakonventionen m.fl. regionala konventioner på området.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna är ett unikt dokument. Det är översatt till 513 olika språk och dialekter. Förklaringen utgör idag internationell sedvanerätt och är därmed bindande för alla stater.

Det finns de som hävdar att Förklaringen är ett påfund från väst. Det är ett synsätt som dock inte stämmer. Eleonor Roosvelt var mycket medveten om betydelsen av att ha en internationellt förankrad och representativ förhandlingsgrupp. Det var i själva verket en nödvändig förutsättning för att kunna lyckas. I gruppen ingick bland andra politikern och kvinnosakskämpen Hansa Metha från Indien, Minerva Benardino från Dominikanska republiken, Generalen och ambassadören Carlos Romulo från Fillipinerna, P.C. Chang från Kina jämte delegater från Chile, Egypten, Jugoslavien, Sovjetunionen och Storbritannien.

UNESCO hade också parallellt ett uppdrag att finna gemensamma nämnare i olika kulturers syn på mänskliga rättigheter. Man lyckades enligt Ove Bring i det utmärkta verket ”De mänskliga rättigheternas väg” identifiera ett femtontal rättigheter som ”speglade gemensamma tvärkulturella värderingar”. Dagens födelsedagsbarn kan på goda grunder beskrivas som ett ”genuint mångkulturellt projekt”.

Såväl FN-stadgan som Förklaringen har en tydlig naturrättslig prägel. Redan i FN-stadgan som antogs i juni 1945 fastslogs Förenta Nationernas tro ”på de grundläggande mänskligas rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, samt på lika rättigheter för män och kvinnor” Deklarationen uttrycker ”erkännandet av det inneboende värdet hos alla som tillhör människosläktet” och erkännandet av människornas ”lika och obestridliga rättigheter” som en grundval för frihet och rättvisa. Aristoteles ande kan skönjas i båda dokumenten.
Båda dokumenten var startpunkten på de övergripande normernas ökade betydelse. Också de folkvalda är numera underkastade högre normer. De mänskliga rättigheter som rättssamhället har till uppgift att skydda kan och ska inte, med mindre än att den högre normen ändras, kunna åsidosättas av politiker eller enskilda tjänstemännen. Ett viktigt trendgenombrott.

Även om de mänskliga rättigheterna är universella och idag utgör bindande internationell rätt, så kan de givetvis inte förverkligas så länge det finns länder som utdömer dödsstraff för hädelse, stening för äktenskapsbrott, stympning av kvinnor som lämnat sin make eller t o m dödsstraff för homosexualitet, samt stryper människors yttrandefrihet och religionsfrihet bara för att nämna några exempel på allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, som dessa kommer till uttryck i deklarationen.

Om man läser rapporterna från FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, Amnesty, Human Rights Watch, Röda korset, liksom UDs rapporter, är det lätt att bli nedslagen. Allvarliga hot och svåra utmaningar för mänskliga rättigheter råder på många ställen. I Sydamerika, i Kina och övriga Asien, i Afrika, i USA, i Australien och i Europa.

Rättsstaten och därmed de mänskliga rättigheter som rättsstaten ska skydda är under attack från många håll. Den bara för några år sedan positiva utvecklingen med en tydlig ökning av demokratier har brutits.

Det för de mänskliga rättigheterna så otroligt viktiga civilsamhället innefattande NGOs som Amnesty, Human Rights Watch, Betselem för att bara nämna några, trakasseras och till och med förbjuds i många länder. De utpekas som folkets eller i vart fall statens fiender.

Yttrande friheten beskärs betänkligt på många håll. Journalister fängslas och till och med mördas. Detsamma gäller advokater som företräder personer som utsatts för kränkningar.

Korruption och nepotism breder också ut sig på många håll.

Säkerhetstänkandet håller på att vinna över såväl rättssäkerheten, som integriteten. Hotbilder målas upp. Vissa är reella. Andra inte. Detta skapar en fullt begriplig rädsla hos befolkningen. Som FNs förre högkommissarie för mänskliga rättigheter Prins Zeid uttryckte saken när han var i Stockholm för att motta Stockholm Human Rights Award:

Rädslan är en mycket dålig rådgivare.

Men, terrorismen, den grova brottsligheten och våldsbejakande organisationer utgör allvarliga hot mot den demokratiska rättsstaten och därmed skyddet av mänskliga rättigheter. Dessa hot måste därför tas på allvar.
Frågan om demokratin ska skydda sig genom förbud eller acceptera de antidemokratiska organisationernas möjligheter att utöva de grundläggande demokratiska rättigheterna är dock inte okomplicerad. Ska nazister få organisera sig? Och ska de få demonstrera utanför synagogan?

Världen har i snabb takt efter 11 september åsett en närmast unik repression när det gäller såväl internationell som nationell lagstiftning och rättstillämpning.
Jag befarar att vi har en alltför stor övertro på lagstiftarens förmåga att lösa de nationella och numera globala samhälleliga problem som terror, kriminalitet och nazism innebär. De måste i första hand lösas på annat sätt.

En annan tydlig utvecklingstrend i sammanhanget är ökad övervakning. Övervakning innebär emellertid inte bara ett integritetsintrång för den enskilde. Det innebär ett intrång i de rättsstatliga och mänskliga värden som den personliga integriteten ska skydda. Personlig integritet utgör en förutsättning för att människor ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter som de kommer till uttryck bl a i FNs förklaring från 1948.
Skyddet är också en gräns för statens inflytande och kan enligt min mening därför egentligen inte uppvägas av kontroll. Skyddet för den personliga integriteten är således ett viktigt samhällsintresse och inte bara en angelägenhet för den enskilda människan.
En demokratisk rättstat och skyddet för mänskliga rättigheter kännetecknas ju av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens maktutövning i de fall denna utövas på ett sätt som inte står i överensstämmelse med rättsordningens grundläggande principer. Dessa i sin tur vilar på ett systematiskt skydd för mänskliga rättigheter garanterade genom lagar och konventioner. Det kräver därför kvalitet på lagstiftningen såväl processuellt, som materiellt för att upprätthålla skyddet för mänskliga rättigheter. Och, lagstiftningen måste tillämpas enligt vedertagna principer.

Rätt och rättvisa måste så långt som möjligt gå hand i hand.

När FN-deklarationen, i likhet med Europakonventionen och den svenska grundlagen förklarar att förbud mot tortyr, rätten till yttrandefrihet och församlingsfrihet, utgör mänskliga rättigheter, så är dessa några av de grundläggande livsvärden som rättssäkerheten ska garantera.

I sambandet mellan rättssäkerhet och mänskliga rättigheter ligger att rättssäkerheten avser individens eller den enskilda organisationens skydd mot den politiskt maktens anspråk och krav. Detta skydd är individen i behov av oavsett om den politiska makten är sprungen ur ett demokratiskt styrelseskick eller inte. Det finns alltför många exempel i historien, liksom i nutid, som påminner oss om detta.

Den enskilde har dock i en rättstat även ett befogat krav på rättstrygghet. Det är i denna skärningspunkt som konflikten ofta framstår som särskilt tydlig. Starka och ibland motstående intressen konkurrerar. Frågan om när och hur avsteg från mänskliga rättigheter ska kunna göras är svår. Inskränkningar i den personliga integriteten är ibland nödvändig och självklar. För att en sådan inskränkning ska anses förenlig med rättsstatliga grundprinciper, måste dock inskränkningen vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det ska vidare finnas ett behov av inskränkningen, liksom att den ska bli effektiv och proportionell i övergripande mening. Här fordras en rad överväganden som inte alltid, inte ens för Sveriges del, alltid utfallit särskilt gynnsamt i betraktande av rättstatliga principer.

En otillfredsställande tendens är att ändamålet numera synes helga medlen. Exempel härpå är de uppenbara brott mot mänskliga rättigheter som ägt rum under kriget mot terrorismen. Dessa är oroväckande ur flera aspekter. Inte minst därför att förövarna har varit demokratier som USA. Det innebär stora faror. Legitimiteten i kritik som på goda grunder riktas mot Kina, Myanmar, Ryssland, Vietnam, Cambodia, Venezuela osv förlorar i trovärdighet. Det underminerar förklaringens auktoritet, enligt min mening.

Hur världen har hanterat de stora flyktingströmmar som vi sett de senaste åren, utgör en annan dyster påminnelse om hur tunn den demokratiska rättsstatens fernissan och skyddet för mänskliga rättigheter är. Europa med sina 500 miljoner invånare stänger i princip sina gränser – med hjälp av Libyen och Turkiet – som vi dessutom betalar ansenliga summor till för att hindra flyende att nå Europa. Det adresserar en synnerligen problematisk utveckling. Det förefaller som om, FNs allmänna förklaring och alla övriga MR-konventioner till trots,
de mänskliga rättigheterna har blivit förhandlingsbara.
Den bakomliggande tanken med FNs förklaring är ju att dessa rättigheter ska vara universella och utgöra minimiregler. Förbudet mot tortyr t.ex. framstår som uppenbart. Men likväl – i en för några år sedan genomförd undersökning bland tonåringar i USA visade det sig att så många som 61 procent tyckte att det var godtagbart att utöva tortyr. Hela 50 procent tyckte vidare att det var helt i sin ordning att döda en tillfångatagen krigsfånge om denne dödat en amerikan. Här har en markant förskjutning av balanspunkten ägt rum, uppenbarligen till det sämre. Bortsett från själva frågan om tortyr någonsin kan vara en effektiv förhörsmetod, är attitydförskjutningen påtaglig. Den distanserar sig oroväckande från mänskliga rättigheter. En tendens som åskådliggörs genom folkens nyvunna kärlek för odemokratiska ledare.

Skyddet av mänskliga rättigheter står inför stora utmaningar till följd av klimatförändringarna. Förra året fick 18,8 miljoner människor från 135 länder fly undan naturkatastrofer enligt uppgifter från organisationen Internal Displacement Monitoring Centres (IDMC). Enligt UNHCR är sannolikheten att behöva fly på grund av en naturkatastrof dubbelt så stor idag som på 1970-talet. Enligt en studie vid Cornelluniversitetet förra året kan så många som upp till två miljarder människor inom en 100-årsperiod tvingas lämna sina hem på grund av stigande havsnivåer till följd av klimatförändringar. Det innebär en femtedel av världens befolkning 2100. Klimatförändringarna kommer också att förvärra mat – och vattenbristen med åtföljande allvarliga konsekvenser för mänskliga rättigheter.

1948 var inte bara det år som FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs. Samma år slutförde George Orwell sin berömda roman 1984 där han vänt på de två sista siffrorna i årtalet. Och där han beskriver vad som händer i ett totalitärt samhälle där staten utövar total kontroll över sina medborgare. När man hör om utvecklingen i Kina på detta område kan man bara förfäras. Den gode Orwell skulle bli förvånad hur rätt han fick. Och hur fort det gick.

Med det finns positiva saker också. Fattigdomen har minskat kraftigt, vilket från ett mänskligt rättighetspersperspektiv är mycket glädjande.

En annan mycket positiv utveckling är den internationella jurisdiktionens ansvarsutkrävande och tillkomsten av ICC och andra brottmålsdomstolar där förövare ställts till ansvar.

Hur de mänskliga rättigheterna kommer att utvecklas är helt beroende på hur effektivt det internationella samarbetet fungerar. Över detta kan man dessvärre känna djup oro. Inte minst i ljuset av den uppenbara dysfunktionalitet som idag kännetecknar FNs säkerhetsråd.

Oförmågan att enas om ett ramverk för migration antyder att världen idag aldrig skulle kunna enas om ett likartat dokument som FNs allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Därför måste detta vårdas omsorgsfullt. Och här har jurister i alla roller ett särskilt stort ansvar.


Publicerat i Uncategorized

Om vikten av att bekämpa de antidemokratiska krafterna


Nedan följer en förkortad version av mitt inledningsanförande vid årets prisutdelning av Stockholm Human Rights Award i Berwaldhallen den 20 november.

The Stockholm Human Rights Award was established in 2009 by the International Bar Association (IBA), the International Legal Assistance Consortium (ILAC) and the Swedish Bar Association. Our three organizations represent lawyers, judges and prosecutors from all around the world. Our principal goal is to support the democratic state built on the rule of law and to promote and protect the advancement of human rights, wherever those interests are being challenged.
The Award is to be bestowed upon an individual or an institution for outstanding contributions to democracy based on the rule of law and the promotion and protection of human rights.
This year, the Award will be given out for the 10th consecutive time. It makes me happy to be able to award those women and men, throughout the world, who fight and defend what I would call the building blocks of civilization. Yet, it makes me sad to see that so many others try to undermine them. For a civilized society to remain civilized, it is imperative that its fundamental components are properly safeguarded. This Award is given each year to recognize those who fight towards this end. This year’s laureate The Honorable Thomas Buergenthal is one of these remarkable persons.
Free and universal elections are a cornerstone of democracy. This cornerstone is an important right. But in a truly civilized democracy, it is not enough that the majority is given a free reign to rule over the minority. Such an unfettered mandate would not even be acceptable. A true, civilized democracy is based on fundamental values: on the rule of law and on human rights. It maintains transparent and effective institutions to ensure that democracy will not be used as a tool to undermine those values. Such a society ensures that there is a free and independent press, able to review and question authority. And it guarantees the existence of independent courts as well as a body of free and independent lawyers able to enforce the law.
Many forget that all of these elements: democracy, rule of law and human rights, are necessary to maintain a civilized society. They are the building blocks of a civilized society. But no system is stronger than its weakest link. We are all responsible to ensure that these elements function well. To do so, we must question and think critically – stay clear of “fake news” – and always act so as to promote humanitarian interests.
In this context, we should not forget that the largest crime of all times, the Holocaust, was to a large extent carried out based on “laws”, starting with the so called Nuerenberg laws: laws holding that Jews could not be German; laws that determined the boundary of what is ”German” and what is ”Jew”, laws determining that those who fell under the definition of ”Jew” would be deprived of rights enjoyed by those who were defined as ”German”: step by step, Jews were banned from having relations with Germans, marry a German, holding certain professions, conduct certain activities, and finally, Jews were forbidden to live altogether, and were eventually murdered. All supported by the formal legality of laws passed by the German Parliament.
Many now say that something like this could never happen again. It is said that today we subscribe to the rule of law, we respect human rights, and we have constitutions, international conventions and organizations that will ensure that these values are respected. In civilized societies we do indeed have many of those elements. But sadly, these fundamental elements of civilization that have kept us at peace and prosperity ever since the end of the Second World War are increasingly being challenged. In our neighborhood, we can see horrific developments in Turkey and Russia, but similar developments also happen right here in Europe – Poland, Hungary and Romania are prime examples – and the recent developments in Italy is worrying. Even in the United States, long seen as the bastions of democratic values, these very values are now being challenged. Leaders of these countries have all come to power after electoral processes that sought their legitimacy under the banner of democracy. But some of those leaders have unfortunately used their newly acquired power to undermine the legitimacy of the institutions that are set to protect it.
Two American political scientists Steven Levitsky and Daniel Ziblatt, both professors at Harvard, have attracted much attention in the United States with the book ”How Democracies Die”. This book sounds the alarm to warn us for the seriousness of what is now happening.
The authors have investigated how democracies were curtailed or abolished after the end of the Cold War – in Peru, Venezuela, Hungary and other countries. They have noted that, earlier, democracies were abolished by military coups. Today the same result is often attained by sneaky processes, often initiated by small, seemingly harmless changes in the democratic systems: a new government for public service television, rhetoric against media and judges, voter district adjustments – so called gerrymandering -, new rules for appointing judges, or for buying books to the libraries. The authors refer to those leaders responsible for such actions as “democracy assassins”.
Levitsky and Ziblatt conclude that constitutions, conventions and institutions are of course important means to protect our values and institutions. But as with all written rules, they have worked well not just because of their words, but also because politicians and citizens have usually acted in ways that support those words. It is therefore no coincidence that leaders that are “democracy assassins” immediately attack the media, courts and international organizations like the EU. Without a strong, democratic culture, they may succeed. Again, we are all responsible to resist such attacks and for safeguarding our democratic culture.
Even here in Sweden, we begin to see worrying signs and that in the very heart of our democracy, our Parliament. After the 2014 election, the Swedish Parliament elected as a deputy Speaker a parliamentarian representing the Sweden Democratic Party – a political party largely formed by Nazi sympathizers and racists only some thirty years ago.  This politician was appointed in spite of well documented and recurring outrageous racist statements and extreme political views. While a deputy Speaker, he even argued that Samis and Jews could not be Swedes. The rhetoric is scarily similar to that heard in Germany in the thirties.
There are many who consider it unwise, excessive and directly misleading to compare the emerging xenophobia in Sweden and Europe with the Jewish persecution that began in Germany in the 1930s. I do not agree. There are apparent and unpleasant similarities. One similarity, indeed, is the rhetorics. Anti-Semitism, as well as hatred against Muslims, is wide-spread today. European parliaments, including the Swedish Parliament, contain strongly undemocratic and xenophobic forces. These dark men and women have gained -increasing influence. What should be abnormal in any civilized society has become increasingly normalized in a number of areas in a number of countries.
This development makes it necessary for all of us to do everything in our powers to prevent the abnormal from becoming the norm: our voice must be heard in open debate, and or views must be transformed into action.
The voice and actions of Judge Thomas Buergenthal are particularly outstanding. In his book ”A Lucky Child”, Judge Buergenthal shared his experiences from the ghetto in Poland, as a single ten year old Jewish boy separated from his parents in the death camp, during the death march from Auschwitz to Sachsenhausen and from liberation, as well as the emotional reunion with his mother. It is a most touching story which provides an intimidating perspective on how seemingly normal people can turn into a death machines, programmed to kill innocents for the sole reason that they were seen as different from their attackers.
Judge Buergenthalś story tells us what can happen in a society, when the abnormal becomes the norm: for ordinary, kind, honorable people, for fathers and mothers, sisters and brothers. As we have learnt from what happened in Germany, discrimination, persecution and abuse of people do not come suddenly. The starting process may be long. That is how it happened in the thirties. That is how it can happen today. The “normalization of extremes” is one of the most dangerous threats to our democracy. Lawyers have a clear task to respond and address these challenges. This is not about party politics that some want to claim. No, this is about protecting our civilization; the democratic state, based on the rule of law and human rights.
Judge Buergenthal’s long and distinguished career as an international jurist was shaped early on by his experiences as a survivor of the Auschwitz and Sachsenhausen concentration camps. He has devoted his life to international and human rights law.
Thomas Buergenthal earned a Bachelor of Arts from Bethany College, a JD from New York University and a LLM and S.J from Harvard University.
Over a period spanning more than half a century, he has served as a judge and taught at several leading law schools.
A widely respected scholar, Judge Buergenthal has held many professorships and academic positions, including dean at Washington College of law as well as his present position as Lobingier Professor Emeritus of Comparative Law and Jurisprudence at The George Washington University Law School, where he has taught international law and international human rights law. He has written more than a dozen books and numerous articles on the subject. He is also a member of a number of editorial boards.
Thomas Buergenthal served as judge and President of the Inter-American Court of Human Rights for a decade. He was president of the Administrative Tribunal of the InterAmerican Development Bank and he sat as a judge of the International Court of Justice another ten years 2000-2010. Our laureate has also been a member of many international commissions. Judge Buergenthal was the first US national to be elected to the UN Human Rights Committee. He was a member of the UN Truth Commission for El Salvador and Vice chairman of the Claims Resolution Tribunal for Dormant Bank Accounts of Holocoust victims in Switzerland. Thomas Buergentahl has among many other things been chairman of the US Holocaust Museums Committee on Consience, a member of the Advisory board of the Max Planck Institute for Comparative Public Law and International law in Heidelberg. He is also honoraray doctor of the University of Heidelberg. He is a recipient of a large number of awards. Among them he was the co-recipient of the 2008 Gruber for Justice price for his contributions to the promotion and and protection of human rights in different parts of the world and particularly in Latin America. And in 2017 the German Order of Merit was bestowed on Thomas Buergentahl. He has also been nominated for the Nobel Peace Price.
Thomas Buergenthal is an international leader and advocate for human rights. And last but not least he has exceptional personal qualities.
Against this background, Judge Buergenthal is particularly deserving to be the 2018 laureate.

Publicerat i Uncategorized

Om bristande saklighet och felaktiga åldersbedömningar

En grundprincip i regeringsformen är att myndigheterna ska beakta allas
likhet inför lagen, samt iaktta saklighet och opartiskhet. Det syftar till att säkerställa att rättssäkerheten upprätthålls vid myndighetsutövning. I samma syfte genomfördes på migrationsrättens område 2006 en av de största processrättsliga reformer som någonsin genomförts i Sverige. En ny instans -och processordning sjösattes, som bland annat innebar att domstolsprövning infördes i asylmål med ett tvåpartsförfarande och rätt till muntlig förhandling.

Den nya ordningen innebar att en asylansökan först prövas av Migrationsverket, MV. Vid avslag kan den asylsökande klaga till migrationsdomstolen. Vid nekat bifall till ansökan i migrationsdomstolen krävs prövningstillstånd för att klaga till  migrationsöverdomstolen. Sådant tillstånd ska ges om det är av vikt för rättstillämpningen eller om det finns synnerliga skäl. Det har dock med fog framhållits att antalet vägledande avgöranden från migrationsöverdomstolen varit mycket sparsamt förekommande.

Domstolarna har i likhet med MV, emellertid ingen lätt uppgift. Det ankommer på den asylsökande att göra sin identitet sannolik. Detta är inte sällan någon lätt uppgift för den asylsökande. Det är här åldern kommer in.

Regeringen gav 2016 Rättsmedicinalverket, RMV, i uppdrag att utifrån aktuell forskning och beprövad erfarenhet ”med stor skyndsamhet” påbörja genomförandet av medicinska åldersbedömningar. Detta arbete har inletts och ett mycket stort antal asylsökande har åldersbedömts. Många asylansökningar har därefter avslagits.

Många forskare hävdar att det i och för sig skulle vara möjligt att ta fram en tillförlitlig metod. Men, de menar att de metoder som för närvarande används av RMV och som MV och domstolarna lutar sig mot är ovetenskapliga och många fall direkt missvisande. Som Negra Efendic´ visat i sin utomordentliga serie av artiklar i Svenska Dagbladet har RMV utgått från felaktiga förutsättningar när det gäller knäledens mognad. RMV har utgått från att knäleden mognar i mitten av 20-årsåldern. Forskning visar istället att  knäleden mognar 1,5 år före visdomständerna mognat. Detta innebär enligt flera forskare att så många som 33 procent av de pojkar som utsatts för RMVs bedömning kan ha blivit klassificerade som vuxna.

Åldersbedömningarna brister i vetenskaplighet också på den grunden att det saknas kontrollpopulationer i de ursprungsländer varifrån de asylsökande kommer. Biologiskt åldrande kan påverkas av etnicitet och socioekonomiska faktorer, liksom trauma kan göra det.

I många av de ärenden som MV och domstolarna har att pröva är RMVs bedömning den enda bevisningen.

Domstolarna har här en central roll. Det är domstolarnas ansvar att pröva och bestämma om den eller de metoder som använts är tillförlitliga. Det är domstolen som har det yttersta ansvaret.

Rättsreglerna som Migrationsverket och domstolarna har att tillämpa är i hög grad konventionsstyrda med ett starkt EU-rättsligt inslag. Enligt asylprocedurdirektivet artikel 25.5 ska man, om det efter att en medicinsk åldersbedömning genomförts fortfarande kvarstår tvivel, utgå från att den asylsökande är minderårig. I ljuset av hur allvarlig och enhetlig kritiken från forskare är mot de tillämpade åldersbedömningarna kan rimligen ingen annan slutsats dras än att tvivel kvarstår. Slutsatsen är att i alla de fall när RMVs bedömning utgör den avgörande bevisningen ska alla bedömas som barn.

Den svenske lagstiftaren brydde sig inte om att uttryckligen reglera detta i lag utan lutade sig mot den s.k. bevislättnadsregeln. Nu har äntligen migrationsdomstolen i ett fall underkänt en åldersbedömning gjord av RMV och tillämpad av MV. Det är angeläget att Migrationsöverdomstolen prövar frågan om åldersbedömningarna tillförlitlighet och tillämpar asylprocedurdirektivet konformt. Annars finns det starka skäl att ifrågasätta i vad mån migrationsdomstolsreformen 2006 i realiteten har inneburit en ökad rättssäkerhet för de asylsökande. Eller om den bara var en kuliss!

Förfarandet med åldersbedömningar kan inte anses vila på vetenskaplig grund. Att RMV detta till trots fortsätter med åldersdömningar på sätt som sker och att MV lutar sig mot dessa som enda bevis, strider enligt min mening mot regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Denna bevisvärdering strider också mot asylprocedurdirektivet.

Att regeringen och ansvarigt statsråd inte ingripit och stoppat RMVs arbetsmetoder, som inte kan betraktas som något annat än ett allvarligt systemfel, är försiktigt uttryck anmärkningsvärt. Hur är det möjligt att unga människor som flytt till Sverige och varit underåriga när de anlände, flera år senare på ovetenskapliga grunder ska utsättas för  missvisande åldersbedömningar med synnerligen ingripande konsekvenser för deras liv? Detta är inte värdigt Sverige.

Publicerat i Uncategorized

Personlig åsiktsfrihet kontra Advokatens yrkesplikter

Kan man som  jurist på advokatbyrå vara aktiv företrädare för ett främlingsfientligt parti och samtidigt ha förordnanden som offentligt biträde av Migrationsverket för asylsökande? Svaret på den frågan är enligt min mening nej.

Frågan har i dagarna aktualiserats i anledning av att en biträdande jurist på en advokatbyrå innehaft en framskjuten position i Alternativ för Sverige, samtidigt som hon har haft uppdrag att företräda asylsökande.

Advokaten intar med stöd av lag en särskild roll i samhället. Advokaters klienter åtnjuter särskilda privilegier som inte andra rådgivares klienter har. Advokate ska värna den demokratiska rättsstaten och stå upp för grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Advokater är enligt rättegångsbalken vidare skyldiga att följa god advokatsed. Advokater är också skyldiga att säkerställa att hos dem anställda biträdande jurister fullgör sina uppgifter inom ramen för vad god advokatsed stadgar. Det är arbetsgivaren som ansvarar för hos dem anställda biträdande jurister som ännu inte blivit advokater.

Advokatsamfundet utövar tillsyn över advokater. Tillsynen är begränsad till vad som äger rum inom advokatverksamheten, med två undantag. Om advokaten gör sig skyldig till oredlighet ( ekonomiska oegentligheter) eller annan brottslighet, som gör advokaten uppenbart olämplig att vara advokat, kan och ska Advokatsamfundets disciplinnämnd påföra påföljd.

Vad som är god advokatsed bestäms av Advokatsamfundet. Till grund för våra etiska regler ligger några i det närmaste universella kärnvärden. Dessa är oberoende, lojalitet, konfidentialitet och frihet från intressekonflikter.

Advokatens främsta plikt är lojaliteten mot sin klient. Den kan bara begränsas av lag och regler om god advokatsed. För att kunna upprätthålla kraven på oberoende, lojalitet och konfidentialitet uppställs stränga regler till förhindrande av intressekonflikter. Dessa innebär bland annat att en advokat är förhindrad att åta sig ett uppdrag om det föreligger en intressekonflikt eller en beaktansvärd risk att sådan ska uppstå. Så är fallet om advokaten har ett intresse med anknytning till saken som strider mot klientens eller det annars föreligger någon omständighet som hindrar advokaten fullt ut att tillvarata klientens intressen. Även om advokaten inte finner sådan omständighet föreligga, åligger det advokaten att upplysa klienten om sådan omständighet, som skulle kunna göra att klienten gör en annan bedömning.

Jag tillåter mig tro att människor som flyr från förtryck och söker asyl i Sverige inte frivilligt skulle önska att bli representerad av  någon som är aktiv anhängare av ett uttalat främlingsfientligt parti. Redan den omständigheten att biträdet förordnas av Migrationsverket är ägnat att inge oro för människor som inte sällan kommer från länder där tilltron till myndigheter är låg. Att därtill riskera att få ett biträde som är uttalat främlingsfientlig och explicit motståndare till asylrätten kan aldrig vara godtagbart. Jag har dock samtidigt förståelse för de svårigheter som Migrationsverket står inför när det gäller att kvalitetssäkra de offentliga biträdena. Vi har inte och ska inte ha någon åsiktsregistrering.

Om en advokat gör sig skyldig till hets mot folkgrupp riskerar denne uteslutning. Om en person som söker inträde i Advokatsamfundet gjort sig skyldig till motsvarande brott ska han, i vart fall inte i närtid,  beviljas inträde i Advokatsamfundet. Utgångspunkten är givetvis att alla, inklusive advokater åtnjuter yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men, om åsikterna tar sig sådana uttryck att de är brottsliga då ska det leda till konsekvenser.

Det förekommer givetvis att advokater inte sympatiserar med sin klienter i sak. Men när advokaten/juristen offentligt ger uttryck för en åsikt som står i direkt strid med uppdragsintresset dvs det intresse som advokaten har åtagit sig att eftersträva uppkommer en  advokatetisk  intressekonflikt.

 

Publicerat i Uncategorized

När det abnorma blir normalitet.

Om någon vecka är det val i Sverige. Vi ska då tala om vilken politik vi föredrar och vilka politiska ledare vi vill ska företräda oss de närmaste fyra åren. Fria och allmänna val är en hörnsten i en demokrati. Denna hörnsten är inte bara en rättighet. Den innebär också ett ansvar. Vill man upprätthålla demokratin och de värderingar den bygger på är det envars skyldighet att motverka att demokratin används som ett redskap för att underminera rättsstatens grundvalar och nedmontera de institutioner som uppbär ett humanistiskt samhälle byggt på idén om alla människors lika värde.

Man hade kunnat tro att den svenska demokratins grundvalar är ohotade. Om det inte vore för hur lätt det visat sig vara att förvandla en demokrati till autokrati. Turkiet och Ryssland är färska exempel. Utvecklingen i Polen och Ungern är problematisk. Herrar Erdogan, Putin och Orban har alla kommit till makten efter valprocesser som sökt sin legitimitet under demokratins banér. Så även Donald Trump. Alla har de dessvärre använt sin nyvunna makt för att undergräva legitimiteten hos de institutioner som är satta att skydda den.

Autokraterna beskriver ofta den egna nationen som ett land i kris. Krisbudskapen avlöser varandra och människor invaggas i oro. Hotbilder målas upp där enskilda grupper pekas ut som orsak till alla problem. Lösningen är fler poliser och hårdare straff. Beskrivningen känns igen också från den svenska debatten. Denna verklighetsbild saknar dock vetenskapligt stöd. Den bygger på en rädsla att bli utsatt för brott som för svenskt vidkommande saknar relevans när det gäller risken för att i realiteten bli utsatt för brott. Det innebär inte att det inte finns utmaningar.

Den politiska retoriken, såväl på sociala medier som i det allmänna politiska samtalet, distanserar sig allt oftare från principen om alla människors lika värde. Invandrar – och främlingsfientliga partier inom och utom riksdagen delar nu öppet in människor i olika grupper. Nordiska motståndsrörelsen och Sverigedemokraterna, vilka båda växer, hyllar skillnaderna mellan infödda svenskar och inflyttade. Man laborerar med förvirrade föreställningar om den ”svenska” identiteten. Greppet minner om obehagliga tankemönster från fordom.

Enligt SD:s budgetmotion ska ”bästa möjliga vård” enbart erbjudas svenska medborgare, samtidigt som möjligheten att bli svensk medborgare i princip upphör. Icke svenska medborgare ska bara ha rätt till grundläggande vård. När det gäller människor som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd, människor som i SDs terminologi kallas för ”illegala individer”, ska dessa vara helt undantagna från att få vård. Oavsett medicinskt tillstånd. I Danmark har man redan infört nya regler riktade mot personer som bor i fattiga områden med hög andel invandrare. Ett annat exempel på den allt obehagligare argumentationen är när EU- migranter regelmässigt beskrivs vara offer för människohandel, ägna sig åt grov brottslighet och vara lata. Myter och fördomar tillåts slå rot. Precis som de tilläts göra i Tyskland på trettiotalet.

Det finns många som anser att det är osakligt, överdrivet och direkt missvisande att jämföra den framväxande främlingsfientligheten i Sverige och Europa med de judeförföljelser som i inleddes i Tyskland på 1930-talet. Det tycker inte jag. Det finns nämligen påtagliga och obehagliga likheter. En är retoriken. Som framgår längre fram i denna tidnings Fokus brukar den organiserade brottsligheten beskrivas som, ”den är nätverksbaserad, den är internationellt förgrenad, den kommer utifrån, den undergräver hederlig affärsverksamhet genom illojal och illegal konkurrens, den ligger bakom mord och andra fall av grovt våld, och den utgör ytterst ett hot mot statens säkerhet”. Dessa påståenden avsåg inte från början organiserad brottslighet utan bygger enligt professorn i kriminologi Henrik Tham på påståenden om judarna i den offentliga debatten i Norge före andra världskriget. Det gemensamma i beskrivningen av judarna i Norge och dagens organiserade brottslighet är enligt Tham att man talar om något främmande, som kan tillskrivas ett antal egenskaper på oklar empirisk grund och där människor kan ”projicera en allmän oro på det okända.” En annan gemensam nämnare är att de båda storheterna ska bekämpas.

Främlingsfientligheten, antisemitismen, liksom hatet mot muslimer är idag utbrett. De europeiska parlamenten, inklusive Sveriges riksdag, innehåller starkt odemokratiska och främlingsfientliga krafter. Dessa mörkermän och kvinnor har fått ett allt större inflytande. Även i grundmurade demokratier har lagar införts som bjärt strider mot fastlagda rättsstatliga principer. Det abnorma håller ånyo på att normaliseras på en rad områden.

Efter valet 2014 blev SD-riksdagsmannen Björn Söder riksdagens andre vice talman i Sveriges riksdag. Han har gjort sig känd för sina rasistiska uttalanden. Han anser att homosexualitet är en sexuell avart jämförbart med tidelag och pedofili. Han propagerar för dödsstraff. Han har hävdat att samer, tornedalningar, judar och kurder inte är svenskar. Han anser inte att religionsfriheten är en självklar rättighet. Han har poserat leende med SS-veteraner. Han har uttryckt förståelse för att romer diskrimineras. Han vill förbjuda böneutrop och vill förhindra att polisen rekryterar från minoriteter. Han har också jämfört islam med nazism. Söder representerar en rasideologi som inte hör hemma i Sveriges riksdag.

Ett annat exempel på sverigedemokratiska partiföreträdare som ger uttryck för grovt rasistiska ståndpunkter är den ekonomiskt politiske talesmannnen Oscar Sjöstedt. Välbekant är det videoklipp där Sjöstedt på brun fyllefest med likasinnade gapskrattar åt berättelsen om när nazistiska arbetskamrater sparkar på döda får och låtsas att de är judar. Han inte bara skrattar. Han visar också hur nazisterna gjorde och vad de sade. På samma video förekommer för övrigt även även Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur är det möjligt att personer som Sjöstedt och Karlsson fått en så framträdande roll i ett stort riksdagsparti?

Jimmie Åkessons medarbetare på Sverigedemokraternas kansli, riksdagskandidaten Mikael Bystedt, har enligt uppgifter i media skrivit hundratals grovt hatiska kommentarer mot muslimer på olika hatsajter och bland annat kallat dem jordens avskum. När det berättades att moskeér bränts ned i London, ska han ha skrivit: “ Jäkl vad bra gjort! Nu hoppas vi att detta sprider sig till sverige som en löpeld”. En annan som utmärkt sig är järnrörsmannen och SDs tidigare rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth. Han vill utvisa folk till tortyr och dödsstraff. Enligt en annan järnrörsman och tidigare riksdagsledamot Erik Almqvist är fria val och pressfrihet enbart uttryck för liberalmarxism. Ett antal sveridemokrater som kandiderade till kyrkovalet har likaså skrivit uttalat rasistiska, nazistiska och djupt odemokratiska kommentarer på olika hatsajter.

Jimmie Åkesson uttryckte i Almedalen 2013 att den dag då papperslösa barn fick rätt till sjukvård var en skammens dag. Till detta kan läggas ett oräkneligt antal Sverigedemokratiska nämndemäns hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. Att Sverigedemokraterna, ett parti som för blott trettio år sedan bildades av nazistiska och rasistiska förgrundsgestalter, kommer undan med sina odemokratiska, rasisitiska och naziska uttalanden från en rad prominenta företrädare för partiet, är obegripligt och synnerligen allvarligt.

Sverigedemokraterna är idag ett etablerat svenskt politiskt parti med ett väljarunderlag inte långt från Socialdemokrater och Moderater. Sverigedemokraterna kan genom kommande val bli ett statsbärande parti. Om en så stor andel av befolkningen som 20 procent eller mer gilllar Sverigedeomkraternas politik ger detta stort inflytande i riksdagen. Det är en parlamentarisk utgångspunkt, som borde leda till eftertanke. Särskilt i ljuset av vad SDs partisekreterare tidigare uttryckt: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Demokratin kan bara försvaras genom en öppen debatt där medborgarna deltar och tar ansvar för sina val. I den debatten krävs röster som legendariska Hedi Fried. En annan röst är den tidigare domaren i Internationella domstolen i Haag, professorn och författaren Thomas Buergenthal. Han har i i boken ”A Lucky Child” skildrat sina erfarenheter från gettot i Polen, som ensam ung judisk pojke separerad från sina föräldrar i dödslägren, under dödsmarschen från Auschwitz till Sachsenhausen och från befrielsen, samt den känslosamma återföreningen med modern. Det är en rörande skildring och en skrämmande betraktelse över hur människan kan förvandlas till en dödsmaskin programmerad att mörda oskyldiga av det enda skälet att de är annorlunda. Var och en av alla de 6, 3 miljoner judar och enligt vissa bedömare lika många romer, homosexuella samt politiska motståndare som dog under Förintelsen, mördades av vanliga människor pga sin religion, ras, etnicitet, sexuella preferenser eller politisk inriktning. Och det hände mitt i Europa.

Frieds och Buergenthals berättelser är nödvändiga för att förstå vad som händer i ett samhälle när abnormiteten blir normalitet för vanliga hyggliga, hederliga människor, för fäder och mödrar, systrar och bröder. Förföljelse och övergrepp på befolkningsgrupper kommer inte plötsligt. Startsträckan är lång. Så var det på trettiotalet. Så är det idag. Normaliseringen av ytterligheter utgör ett av de farligaste hoten mot vår demokrati. Och när straffrätten blir ett ineffektivt instrument för social förändring och bekämpning av sociala problem har Advokatsamfundet och enskilda advokater en självklar uppgift att reagera och påtala dessa utmaningar. Det handlar inte om partipolitik som vissa vill hävda. Det handlar om att värna den demokratiska rättsstaten och skyddet för mänskliga rättigheter.

Denna text är ursprungligen publicerad i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund  nr 6 2018 http://www.advokaten.se

Publicerat i demokrati, Rättssäkerhet, Uncategorized