Åklagarnas spel med hög klubba

Någon dag före påsk redovisades resultatet av den särskilda satsningen mot den grova organiserade brottsligheten, som inleddes 2009. I en årsberättelse för 2014 redovisar man sitt arbete vad avser omfattande förundersökningar och stora rättegångar.

Under rubriken ”Hur påverkas de inblandade?” konstateras i rapporten att långa förundersökningar med mycket material är påfrestande för alla inblandade. Vidare konstateras att de stora målen leder till ett sämre samarbetsklimat i rättssalarna. Åklagarna upplever enligt rapporten att försvararna ”särskilt när de är många i ett mål, försöker rikta in sig på processuella eller perifera frågor för att förskjuta fokus från det väsentliga i målet”. Det är,enligt rapporten,vidare allt vanligare att åklagarnas och polisens arbetsmetoder ifrågasätts av försvaret. Till yttermera vissa förekommer det enligt författarna att åklagare avbryts och ständigt utsätts för frågor under domstolsprocessen.

I tillägg till nu angiva ”missförhållanden” påstås att försvaret sällan fullgör sin skyldighet enligt 23 kap. 18 rättegångsbalken att i samband med delgivning av förundersökningen ange de brister man anser föreligga och inte heller de kompletteringar som försvaret anser att man bör göra. Det förhållandet att brister påtalas senare under huvudförhandlingen, liksom att misstänkta ofta inte lämnar någon berättelse under förundersökningen, gör att åklagaren uppges få bevisproblem, vilket i sin tur skulle leda till att såväl förhandlingarna som häktningtiderna blir längre.

De påståenden om missförhållanden som framförs i rapporten är anmärkningsvärda. Inte för att de beskriver reella problem utan därför att de visar på en högst betänklig missuppfattning om försvararrollen. Låt oss ta elementa från början.

Först bör noteras att advokaten inte är part i målet. Inte heller är han en rättens tjänare – och allra minst åklagarsidans. Advokaten har en klient. Och det är denna skyddslings intressen advokaten skall värna. Och det skall advokaten göra med alla de verktyg som lag och god advokatsed sätter i advokatens händer. Advokaten har varken rätt eller plikt att förfoga över klientens instruktioner.

I en kommentar till TT med anledning av rapporten säger en av landets högsta åklagare att ” (i) rättssalen ska rättsfrågor avgöras, det ska inte vara någon cirkusföreställning”. Han upprörs över att advokater ifrågasätter formalia rörande förundersökningen eller hur viss bevisuppgift inhämtats. Det kan då vara på sin plats att erinra om att man bör hålla isär rättens aktörers olika uppdrag och roller.Polisen ska objektivt utreda brott. Åklagaren ska, med iakttagande av sin objektivitetsplikt, åtala om han tror sig kunna styrka brottet. Åklagarens objektivitetsplikt kvarstår under rättegången. Domstolens uppgift är att pröva åklagarens bevisning, tillämpa lag och utdöma påföljd. Vad är då advokatens roll?

Advokaten ska enligt rättegångsbalken redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtros honom och iaktta god advokatsed. En grundsten i det advokatetiska regelverket är advokatens lojalitetsplikt gentemot sin klient och skyldigheten att enbart verka för dennes bästa. Advokaten ska, som ovan framhållits, tillvarata klientens intressen inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar. Advokaten får inte låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag, eller av hänsyn till andra ovidkommande omständigheter som att vara tillmötesgående mot åklagaren för att underlätta dennes arbete.

I de stora målen varom skrivs i rapporten har flera av de misstänkta suttit häktade med fulla restriktioner i många år. Advokaten har en särskilt viktig uppgift i dessa mål. Han är den enda person, förutom häktespersonalen,med vilken den misstänkte kan samtala. Advokaten är den enda kontaktytan utanför det åtta kvadratmeter stora häktescellen där misstänkta kan sitta inspärrade i år efter år utan rättegång. Att stämningen i de allt större brottmålen därför lätt kan bli mindre god är inte så konstigt. Till detta kommer den bristande insynen i förundersökningen, i kombination med att åklagarna hela tiden presenterar nytt material under huvudförhandlingen. Detta leder givetvis också till stark frustration, vilket i sin tur påverkar samarbetsklimatet.

Det är inte advokatens uppgift att vara bekväm för åklagarsidan. I advokatens uppdrag ligger att ifrågasätta bevisningen och hitta alternativa förklaringar/händelseförlopp. I uppdraget ligger också att noga överväga om de processuella spelreglerna följs – av åklagarsidan och av domstolen. Är så inte fallet kan advokaten ofta ha anledning att protestera, i all synnerhet då ett processuella fel riskerar leda till en för klienten ofördelaktig utgång. Advokaten är inte till för att skapa en bekväm process vare sig för åklagaren eller för rätten. Hans intresse skall fokuseras på vad som är rätt för klienten. Det är samtidigt åklagarens skyldighet att iakttaga sin objektivitetsplikt och att styrka åtalet.

Vad gäller ordningen i processen är det ordförandens roll att hålla ordning och leda förhandlingen. En skicklig domare förmår att leda förhandlingar på ett sådant sätt att skärmytslingar från åklagare, parter och ombud inte förekommer eller i vart fall hålls på kontrollerad nivå. Såväl advokater som åklagare är eniga om betydelsen av en stark och klok ordförande.

Det har rått stor samsyn i många av de frågor som de stora brottmålsrättegångarna föranleder. Jag tog själv initiativ till ett samarbete i denna fråga redan 2009. Tillsammans med RIksåklagaren och presidenten i Svea hovrätt arrangerades bland annat ett flertal seminarier och paneldebatter. Även i detta forum rådde enighet i stor utsträckning.

Personlig animositet mellan rättsprocessens aktörer kan då och då förekomma. Sådant kan ha olika förklaringar. Allmänt kan sägas att professionella aktörer bör ha förmåga att hantera detta. Mycket kan säkert vinnas om åklagarna förstår och respekterar advokatens uppdrag. Författarna till den nu aktuella rapporten tycks i det avseendet ha en del förkovran att göra.

Ty att i en myndighetsrapport kritisera advokater för att de med stöd av rättegångsbalkens regler gör processuella invändningar i syfte att tillvarata sin klients rätt känns lätt svindlande. Detsamma gäller kritiken mot kritik av förundersökningarnas kvalitet och senfärdighet. I verkligheten torde det vara så att advokaterna, i samråd med klienten, väljer att avstå från berättigade processuella invändningar. Detta förklaras av att klienter som suttit häktade i flera år inte vill riskera ytterligare tidsutdräkt. Advokaterna tvingas då avstå från att utnyttja många processuella invändningar till skydd för sin klient. Av humanitära skäl.

I detta sammanhang förtjänar för övrigt pekas på hur domstolarna inte sällan närmast reflexmässigt accepterar åklagarnas yrkanden om häktning och restriktioner. Det är denna attityd som möjliggör de långa straffprocesserna och de ständigt pågående förundersökningarna. Domstolarna bör visa en mer kritisk hållning till återkommande önskemål från åklagarsidan på fortsatta tvångsmedel. Så länge inte högre krav ställs på åklagarna och domstolen medger långa omhäktningsperioder kommer problemen att kvarstå.

Polis, åklagare, domare och advokat har olika roller. De skiljer sig väsentligt åt. Men, de har en sak gemensamt. De ska värna en rättssäker straffprocess. I det ligger att inte sitta frihetsberövad i år utan rättegång. Ingen ska heller behöva riskera att bli oskyldigt dömd för ett brott han inte begått. I den angelägna kampen mot grov organiserad brottslighet verkar det lätt att glömma att alla, också den mest förhärdade brottsling, äger rätt att åtnjuta rättssäkerhet och rättsstatens grundläggande skydd. Det innefattar rätten till en lojal advokat med integritet. Att såsom rapporten kritisera advokater för att de gör sitt jobb är högst oberättigat. Hade det varit en ishockeymatch hade det varit fråga om ojuste kroppstackling eller, allra minst , spel med hög klubba. Som påföljd kan väl tillsägelse vara tillräckligt denna gång.

Publicerat i Uncategorized

Inte ens i Saudiarabien är svenska företag helt lämnade i öknen

Sverige har inte bara träffat en överenskommelse om militärt samarbete med Saudiarabien 2005. Vi har 2008 även ingått ett bilateralt investeringsskyddsavtal med Saudiarabien . Detta avtal löper i tio år och innehåller, i likhet med de över tretusen andra internationella avtal om skydd för investeringar som träffats stater emellan, bestämmelser om mekanismer för tvistlösning s.k. Investor State Settlement, kallade ISDS.
Investeringsskyddsavtalens uppgift är att skydda investerare och att underlätta internationella investeringar. Avtalen är ett verktyg för att främja handeln med åtföljande ökad tillväxt och sysselsättning, faktorer som därtill brukar stärka demokratin.
Investeringsskyddsavtal förutsätter att berörda stater utfäster sig att behandla främmande investeringar så att dessa ges ett reellt rättsskydd mot expropriation, diskriminering och olika typer av konfiskatoriska förfaranden från värdlandets sida. Stater, även sådana som kallar sig demokratier, uppträder inte alltid så att investerare faktiskt får det rättskydd som de blivit lovade. Detta resulterar inte sällan i tvist mellan investeraren och staten. En sådan tvist måste då kunna lösas i effektiva och rättssäkra former. Detta gör sig givetvis särskilt gällande när det handlar om länder som saknar en välutvecklad rättsordning med kompetenta och oberoende domstolar.
För att vara effektiva och fungera i verkligheten måste investeringsskyddsavtalen förses med någon form av tvistlösningsmekanism, som alla kan leva med. Världens länder har också under mycket lång tid slutit bilaterala och multilaterala investeringsskyddsavtal. Man har valt skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism.

Skiljeförfarande är en beprövad, neutral och opolitisk tvistlösningsform. Majoriteten av de mål som prövas inom ramen för skiljeförfaranden i investeringstvister är små och medelstora företag, som vill få sin sak prövad. Det är inte, som vissa kritiker gör gällande, någon gräddfil för de stora multinationella företagen. Endast åtta procent av målen anhängiggörs av sådana investerare. Och, för övrigt, även stora företag har anspråk på rättsskydd för sina utlandsinvesteringar. Utgången i investeringstvisterna går ingalunda alltid i investerarens favör. Av tillgänglig statistik framgår att de instämda staterna vann framgång i 43 procent av fallen.
Sveriges avtal om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar med Saudiarabien innehåller, på samma sätt som de många övriga internationella investeringsskyddsavtalen , bestämmelser om skiljeförfarande som tvistlösningsmekanism. Detta innebär att för det fall saudiska myndigheter skulle få för sig att angripa eller diskriminera svenska företag därför att man är missnöjd med den svenska regeringens uttalanden eller åtgärder, kan det bli aktuellt för svenska företag att hävda det investeringsskydd som tillkommer dem. Saudiarabiens uppgivna vägran att utfärda visum till svenska företagare antyder att risken för diskriminering av svenska investeringar föreligger. Investeringsskyddet kan i sådana fall komma till pass. Detsamma gäller andra typer av åtgärder inriktade på just svenska företag.
Om Sverige och Saudiarabien inte hade ingått detta Investeringsskyddsavtal och tvistlösningsmekanismen därmed inte hade funnits skulle svenska företag varit hänvisade till att bli bedömda av samma institutioner som dömde den saudiske bloggaren till tio års fängelse och 1000 piskrapp. Utsikterna till en rättssäker prövning framstår i det alternativet som något avlägsen. Investeringsskyddsavtalet erbjuder en alternativ väg för det fall Saudiarabien i strid med investeringsskyddsavtalet skulle få för sig att diskriminera svenska företag och deras investeringar.
Jag har tidigare skrivit på denna blogg om fördelarna med ISDS och de vanföreställningar som vissa politiker och andra debattörer sprider om det internationella skiljeförfarandet som rimligt rättssäker tvistlösningsmodell. De som av skilda orsaker påstår att institutionaliserade skiljeförfaranden hotar demokratin har enligt min mening en ansvar att förklara hur. Det har man hittills lyckats dåligt med.
Samtidigt som debatten om uppsägningen av det militära samarbetet med Saudiarabien och konsekvenserna härav för svenska exportföretag fortgår, har förhandlingar inletts om ett möjligen ännu viktigare avtal, nämligen det transatlantiska handelsavtalet mellan USA å ena sidan och EU och dess medlemsstater å den andra, kallat TTIP. Det står för ”Transatlantic Trade and Investment Partnership”. TTIP syftar bl.a. till att främja och trygga europeiska investeringar i USA, liksom amerikanska i Europa. EU och USA är varandras största handelspartners. Varje dag korsar varor för 2 miljarder euro Atlanten. Det motsvarar 40 procent av världens handel och hälften av världens samlade produktion. Till detta kommer att 60 procent av alla investeringar som görs av europeiska företag utanför EU äger rum i USA. Detsamma gäller amerikanska investeringar utanför USA.
ISDS som tvistlösningsmekanism, ingår som en nödvändig beståndsdel i dessa förhandlingar mellan USA och Europa. Det är ett högst rimligt krav från USA. Tanken att försöka få sin investeringstvist effektivt och rättssäkert prövad i Rumänien eller Bulgarien är möjligen inte lika orealistisk som i Saudiarabien. Men mycket osäker. Det vore olyckligt om de, som med illa underbyggda argument söker misstänkliggöra ISDS, däribland herrar Sjöstedt och Schlyter, skulle lyckas få ett bestämmande inflytande i denna fråga. De borde istället överväga att liksom i frågan om det militära samarbetsavtalet också i detta fall välja att stå upp för mänskliga rättigheter. För det är faktiskt så att äganderätten är en sådan rättighet. För att denna, hos vissa av ideologiska skäl misstänkliggjorda rättighet, skall få något reellt innehåll krävs ett effektivt rättsmedel när rättigheten kränks.
Domstolar erbjuder i många länder fullt acceptabla tvistlösniningsmekanismer. I andra länder är domstolarna korrupta och saknar oberoende, i all synnerhet då den egna statens viktiga intressen står på spel. Om EU ska träffa ett generellt avtal som gäller alla unionens medlemsländer låter det sig inte göras, att direkt eller indirekt, utpeka visst lands domstolar som mindre tillförlitliga än andras. Varje lösning måste kunna tillämpas på alla medlemsstater. Och då är skiljeförfarande den enda realistiska vägen. En annan sak är att man för att tillgodose de klentrogna säkert kan förse TTIP med särskilda ISDS- mekanismer, t.ex ökad insyn. Det har därtill diskuterats att man skulle kunna införa en appellmöjlighet till annan skiljenämnd avseende materiell överprövning. Men den lösningen framstår egentligen inte som särskilt meningsfull. Den medför tidsutdräkt och ökade kostnader. Och då det gäller processuella fel finns redan mekanismer för att hantera detta. ISDS duger i stort sett som systemet redan är utformat. Avsaknaden av realistiska alternativ är påtaglig. ISDS-kritikernas försök i den riktningen har hittills kommit duktigt på skam. Genom ISDS blir inte heller svenska företag lämnade i den saudiska öknen.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Etik, vinstintresse och falska förhoppningar

Debatten om det s.k. Saudiavtalet går vidare. I dag har ett antal namnkunniga svenska företagsledare skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter på temat att Sveriges anseende kommer att skadas om Sverige skulle välja att inte förlänga det militära samarbete som ingicks 2005 med Saudi Arabien. Om detta finns en del att säga.

Artikeln redogör för den stora betydelsen av handelsutbyte i allmänhet och för betydelsen av ett fortsatt samarbete med Saudi Arabien i synnerhet. Mot detta finns från allmänna utgångspunkter inte mycket att invända. De kommersiella fördelarna kan företagarna bedöma bäst.

Vad som däremot kan anföras mot innehållet i artikeln är huvudsakligen fem saker.

För det första bibringas läsaren uppfattningen att Sverige skulle bryta mot avtalet med Saudi Arabien om det inte förlängs. Detta är fel. Avtalet löper fem år i taget och kan sägas upp med sex månaders varsel. Förra gången avtalstiden löpte ut valde regeringen att förlänga avtalet. Senast den 15 maj måste avtalet sägas upp för att upphöra vid avtalstidens utgång den 15 november 2015. Att säga upp avtalet enligt de regler som stipuleras i avtalet innebär inte avtalsbrott. Det innebär att samarbetet, i den del det avser försvarssamarbete, upphör. Att uppsägningsbara avtal i juridiskt hänseende fungerar på detta sätt vet varje företagsledare.

För det andra förbigås med tystnad att det handlar om ett av flera samarbetsavtal med Saudi Arabien. Det om militärt samarbete. Detta nämns endast indirekt. Det hade varit bra om detta framgått. .

För det tredje ger artikeln intryck av att allt samarbete mellan länderna skulle upphöra om avtalet inte förlängs. Detta är också fel. Sverige har, som ovan antytts, utöver det avtal som reglerar försvarssamarbete och vapenexport m.m. ingått i vart fall fyra andra avtal, däribland ett övergripande bilateralt samarbetsavtal från 2005. Därefter har ett Investeringsskyddsavtal ingåtts 2008. Ett samarbetsavtal på hälsoområdet har vidare ingåtts 2011 och ett dubbelbeskattningsavtal har träffats 2012. Dessa avtal är självständiga i förhållande till avtalet om försvarssamarbete och lever vidare på sina egna meriter. Till detta kommer förstås en mängd kommersiella avtal mellan saudiska parter och svenska. Också dessa lever egna liv. Det är svårt att se på vad sätt IKEAs möbelvaruhus eller H&Ms klädaffärer skulle drabbas om Sverige upphör att sälja vapen till Saudi Arabien. Att SAAB skulle drabbas genom minskad försäljning är självklart.

För det fjärde nämns inte med ett ord de etiska och rättsliga dilemman som export av vapen och militär kunskap en diktatur innefattar. Det är ju det som är den centrala frågan. Att Sverige har en högteknologisk vapenindustri som sysselsätter ett stort antal personer gör inte att man kan bortse från de etiska och rättsliga överväganden som uppkommer vid export av vapen till en diktatur, som dessutom saknar de flesta karakteristika som kännetecknar en demokratisk rättsstat. Försvarspolitiska , sysselsättningspolitiska eller ekonomiska hänsyn saknar relevans vid denna etiska bedömning. Andra överväganden träder i förgrunden. . Det handlar om huruvida det är rimligt att staten Sverige ska förse denna diktatur med vapen, vapenteknologi och militär kunskap. Vid den bedömningen måste man med nödvändighet beakta att fråga är om en regim med ett medeltida normsystem, en regim som inte är främmande för att svårt förtrycka kvinnor, som inte drar sig för att stödja organisationer som ISIS, som tillåter bestraffning av en bloggare med 1000 piskrapp och som tycker det är helt i sin ordning att inför offentligheten på ett torg med svärd hacka ihjäl ett stackars hembiträde. Tycker vi att det är etiskt försvarbart att för snöd vinnings skull beväpna en sådan regim? Eller finns det ingen gräns där etiken måste få gå före profiten? Jag tycker inte det. För mig råder ingen tvekan om hur en avvägning mellan moraliska principer och vinstintresset i detta fall bör falla ut.

För det femte saknas en analys på vad sätt en förlängning av försvarsavtalet skulle leda till att detta traditionstyngda klansamhälle skulle påverkas i positiv riktning. Historien har hittills inte visat på att svenska företag i Saudi Arabien påverkat landet bort från diktatur och förtryck, även om vissa framsteg gjorts. Kvinnor står fortfarande under manligt förmynderskap. De får fortfarande inte köra bil. Dödsstraffet praktiseras konsekvent. Ett brott som föranleder dödsstraff är häxeri. Offentliga avrättningar förekommer alltjämt. Män halshuggs. Kvinnor arkebuseras. De kan också dömas till stening. Barn under 18 år döms till dödsstraff men verkställs inte förrän barnet uppnått 18 års ålder. Amputationsstraff utdöms. Yttrandefrihet och religionsfrihet lyser med sin frånvaro. Politiska partier och fackföreningar är förbjudna.Förhoppningen om att vi skall förmå saudierna till bot och bättring genom att förse dem med kanoner jävas av historien. Det synes mig mest vara förhoppningar som betingas av andra syften än fromma.

Det är mot denna bakgrund svårt att förstå att samma politiker, som med rätta kraftigt fördömer övergrepp och förtryck i Ryssland, Eritrea, Nord Korea och Kuba, tycks vilja värna samarbete med en diktatur som dagligen förtrycker kvinnor, barn, invandrare, homosexuella och oliktänkande. Ett land som gjort på några områden gjort framsteg. Men framsteg som inte fört landet till något som liknar anständighet. Det krävs viss intellektuell fantasi för att förstå denna politiska balansakt.

Carl Bildt uttalar, i likhet med artikelförfattarna, oro över att en uppsägning av avtalet kommer att skada Sveriges anseende i världen. Jag tror precis tvärtom. Det skulle stärka Sveriges anseende som ett oberoende land med politisk och moralisk integritet. Och skulle jag ha fel i denna min övertygelse så ska Sverige ändock bryta samarbetet på försvarsområdet. Det är knappast förenligt med principerna bakom svensk lagstiftning om vapenexport. Enligt denna är Sverige förhindrat att exportera vapen till länder som systematiskt och grovt bryter mot mänskliga rättigheter. Det vore bra om denna fråga kunde få en rättslig prövning.

Publicerat i Uncategorized | 40 kommentarer

Yttrandefriheten inte bara förbehållen näthatarna

Mitt blogginlägg ”Häng ut rasisterna” handlade om det anonyma näthatet. Jag vidhåller att Pressens Opinionsnämnds beslut i anledning av anmälningarna mot Expressen, Expo, Medievärlden och Arbetarbladet var utomordentligt kloka. De handlade om huruvida det var pressetiskt klandervärt att avslöja identiteten på ett antal näthatare. PON och PO fann att så inte var fallet. Det var om detta mitt blogginlägg handlade. Något som också tydligt framgick.

Jag har också tidigare på denna blogg uttryckt min uppskattning över Aftonbladets uppmärksammade publiceringar av identiteten hos kända näthatare, vissa av dem på viktiga samhällspositioner. Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter. Näthatet kan som PO uttalat därför också innefatta kontroversiella uttalanden.

Människor som anonymt deltar i den allmänna debatten och därvid ger uttryck för näthat ska, precis som PO och PON funnit, inte kunna påräkna att deras identitet förblir anonym. Detta innebär att dessa inte kommer i åtnjutande av en av yttrandefrihetens grundpelare, nämligen anonymitetsskyddet, som för övrigt har ett annat syfte än att skydda brottslingar, ondsinta förföljare av kvinnor och barn samt uppviglare.

Man får i Sverige tycka precis vad man vill. Man får också, med få undantag, ge uttryck för det mesta, alldeles oavsett hur vansinnigt, smaklöst eller vidrigt det må vara? Det är det som kännetecknar yttrandefriheten i ett demokratiskt öppet samhälle. Det innebär dock inte att yttrande – och tryckfriheten skulle vara förbehållen näthatarna. Också de som avslöjar vilka dessa människor är och som publicerar denna information är förtjänta av detta skydd.

Detta innebär givetvis inte att kontroversiella synpunkter i största allmänhet inte skulle åtnjuta grundlagsskydd. Något som närmast är uppenbart för envar. För den, i likhet med Sydsvenska Dagbladets Mats Skogkär, som ifrågasätter min och Advokatsamfundets inställning i dessa frågor rekommenderar jag läsning av Advokatsamfundets remissvar, mina tidigare blogginlägg och ledare i tidskriften Advokaten. Alla på temat stå upp för yttrande – och tryckfriheten.

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Häng ut rasisterna

Pressens Opinionsnämnd har i ett antal beslut från den 10 februari mot Expressen, Expo, Medievärlden och Arbetarbladet bekräftat vad PO klokt fastslagit om vad som är god publicistisk sed.

Anmälningarna tog i huvudsak sin utgångspunkt i Expressens och Thomas Mattssons publiceringar om näthatet. PO och PON har på ett föredömligt sätt slagit vakt om pressetiken och om yttrandefriheten. Anmälningarna tog i huvudsak sin utgångspunkt i att diverse näthatare från grumliga politiska vatten uppfattade sig som kränkta när deras åsikter bringades till allmänhetens kännedom. Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.

Arbetarbladet fälldes helt korrekt av andra skäl på principiella grunder.

Publicerat i Det fria ordet | 13 kommentarer

Om rätten till anonymitet

Meddelarskyddet är en hörnsten i tryckfriheten. Den har bland annat till syfte att bidra till transparens och insyn i den offentliga förvaltningen. Missförhållanden ska kunna avslöjas utan att den som genom att lämna uppgifter för offentliggöranden och därigenom bryter en tystnadsplikt ska kunna straffas. Meddelarfriheten är tillkommen för att främja den goda förvaltningen och upptäcka brister i den demokratiska rättsstaten. En viktig del i detta skydd är rätten att vara anonym.

Anonymitetsrätten innebär att den som författat en text eller gjort en upptagning kan publicera denna anonymt. Denna rättighet anses vara grunden till dagens reglering. Anonymitetsskyddet härrör från 1776 då vi fick vår första tryckfrihetsförordning. För att upprätthålla skyddet för denna rättighet finns ett i TF föreskrivet efterforskningsförbud, samt en lagstadgad tystnadsplikt. Till detta kommer ensamansvaret. Detta syftar till att med bibehållen tryckfrihet kunna utkräva ansvar.

Anonymitetsskyddet saknar dock all relevans när det gäller att skydda dem som motverkar de grundläggande principer som regeringsformen vill skydda. Jag vill därför uttrycka stöd för Aftonbladet, som ansvarsfullt utför sitt journalistiska uppdrag, genom att redovisa vilka politiker som gömmer sig bakom kränkande och i vissa fall brottsliga anonyma inlägg på Flashback. Avslöjandena om SD-politiker och miljöpartister som anonymt ger uttryck för den mest fasansfulla människosyn man kan tänka sig är ytterst angelägna och enligt min mening helt i enlighet med det journalistiska uppdraget. Det är en skyldighet att offentliggöra sådan kunskap.

Det finns de som tycker att alldeles oavsett vad som avslöjas är formerna för åtkomsten det avgörande för om en publicering ska kunna äga rum. Så är det givetvis inte. Snowden, Manning och Aftonbladet har det gemensamt att de avslöjat allvarliga brister i den demokratiska rättsstaten. De avslöjar hyckleriet, föraktet för människors lika värde, brotten mot mänskliga rättigheter och för all del även den svårsmälta smaklösheten.

Det finns stunder då formen får stå tillbaka för sakinnehållet. Hur är det möjligt att normalt sansade människor förfasar sig över Aftonbladets publicering istället för att uppröras över innehållet i de anonyma meddelanden på Flashback som publiceringen innefattar?

I och för sig utesluter inte anskaffarfriheten att inbrott eller dataintrång åtalas. Men eftersom efterforskningsförbudet med några undantag förbjuder att man letar efter gärningsmannen kommer det stora flertalet av dessa brott aldrig att kunna lagföras. För detta krävs att det handlar om uppgifter som åtnjuter ett sekretesskydd som bryter meddelarskyddet. Det handlar då om vissa allvarliga brott mot rikets säkerhet, oriktigt utlämnande av allmän handling och vissa uppsåtliga åsidosättanden av tystnadsplikt.

Det är enligt min mening irrelevant om Snowden, Manning och eventuellt Aftonbladet kan ha gjort sig skyldiga till brott eller medverkan till brott vid anskaffandet av uppgifterna så länge avslöjandena är sanna, relevanta och viktiga i ett demokratiskt samhälle. Man kan tycka mycket om formerna för anskaffandet av informationen, liksom med vilka man samarbetar. Men, vissa saker förtjänar att avslöjas. Intresset av att USAs övergrepp i Irak, NSAs massavlyssning, statens registrering av oliktänkande, liksom svenska SD-politikers neanderthalsmässiga åsikter redovisas, överväger med hästlängder framför det förmenta anonymitetsskydd som odemokratiska krafter önskar åtnjuta. Det är i historiens ljus närmast en självklarhet att övergrepp, intellektuell ohederlighet och politikers maktmissbruk ska upp på bordet. Det är klart att det inte är fritt fram att bryta sig in hos människor, vare sig det är i bostaden eller datorn. Men, ett visst mått av viss civil olydnad är inte bara godtagbar, utan nödvändig, i det godas intresse.

I avvägningen mellan olika legitima intressen framstår det därför som godtagbart, kanske rent av önskvärt, att Aftonbladet publicerar sverigedemokraters och andra politikers anonyma invandrarfientliga utspel på nätet. Hur åtkomsten skett är mindre relevant. Detta är en princip som tillämpas i svenska domstolar. Det kallas för fri bevisprövning. All bevisning kan åberopas och prövas. Denna princip är bra. Huruvida åtkomsten kan angripas på annat sätt civilrättsligt eller straffrättsligt är en annan sak. Men, utan Guillou, Bratt, Bernstein, Woodward, Assange och Snowden skulle den demokratiska rättsstaten ha gått miste om synnerligen angelägna avslöjanden. Detsamma gäller Aftonbladets publicistiska ansvarstagande när det gäller mörkerkrafterna i det svenska samhället. Sedan kan alla och envar ha olika personliga preferenser. Vi kan tycka bättre och sämre om vissa s.k. researchgrupper, journalister och vissa tidningar.

Jag har ovan hyllat en del berömda visselblåsare. Det innebär inte att jag anser att allt det som ibland förses med den positivt värdeladdade beteckningen är legitimt. Problemet är komplicerat. Inte sällan handlar det om att någon sviker förtroende, ibland en formell tystnadsplikt. Många visselblåsare skulle med gårdagens språkbruk ha hållits för simpla angivare. Om sådana tyckte man inte. Gränsen mellan legitima avslöjanden och deras motsats är ofta svår att dra. Men den måste dras. Det publicistiska syftet och sakens betydelse måste vägas mot de normer som genom publiceringen ställs åt sidan. Den publicistiska anständigheten är ett sådant, numera allt oftare negligerat, bedömningsmoment.

Att människor med inflytande och politisk makt i anonymitetens skydd ska kunna sprida meddelanden med ett innehåll som inte bara är brottsligt, utan moraliskt vedervärdigt, är inte godtagbart. Dessas intresse av att få förbli anonyma väger mycket lätt mot allmänhetens intresse av att få kunskap om vad politiker och andra människor med inflytande och makt står för. Aftonbladets avslöjanden om SDs tjänsteman, intill igår verksam i Europaparlamentet, som på Flashback bland annat kallar en väl ansedd kriminolog för judesvin är uppseendeväckande. Det är också avslöjandet om miljöpartisten som stått på valbar plats i flera val och som sprider okunnig och djupt invandrarfientlig propaganda på samma forum. Dessa personer har själva valt att med sina uttalanden förorena det offentliga rummet. De förtjänar då inte skydd av den barmhärtighetens slöja som anonymiteten ger.

Det föreligger en intressant konflikt mellan vad media, lagligen och pressetiskt, får publicera och vad man bör publicera. Vår tid rymmer talrika exempel på den problematiken. Publicering av Muhammedteckningar, skjutjärnsintervjun med kronprinsessan i Auschwitz, liksom offentliggörandet av uppgifter åtkomna genom dataintrång, handlar ytterst om medias uppdrag, legitimitet och ansvar. Det handlar inte sällan om att balansera olika i sig legitima intressen mot varandra. I den avvägningen krävs omdöme och publicistisk anständighet. Allt som kan publiceras behöver inte publiceras. Frågor som kan vara legitima att ställa i ett sammanhang måste inte ställas i alla andra. Och sådant som inte får publiceras kan mycket väl förtjäna att publiceras. Avvägningarna är många och ofta svåra. Jag kanske återkommer i den frågan. Intill dess vill jag i det nu aktuella fallet gratulera Aftonbladet till en utmärkt publicistisk insats.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Förintelsen – om aktivitet kontra bekväm ignorans

På tisdag firas att det är 70 år sedan befrielsen av förintelselägret Auschwitz i Polen. Det var det största av Nazi Tysklands koncentrationsläger. Det bedrev sin vidriga verksamhet i fem år. Av de totalt 1,3 miljoner som skickades dit dog 1,1 miljoner. Nittio procent av dem som deporterades dit var judar. Man tror att nazisterna mördade närmare 6,3 miljoner judar. Om man inbegriper massmorden på romer, handikappade och homosexuella kan siffran enligt många fördubblas.

Det är för mig alltjämt en gåta hur detta kunde ske utan att Europa och världen utanför besvärade sig med att ta reda på vad som skedde med alla dessa grannar, skolkamrater, arbetskollegor och släktingar som redan långt före kriget diskriminerades för att senare bortföras framför ögonen på civilbefolkningen. Nazisternas syn på judarna var väl känd långt innan kriget startade.

Det fanns dock människor som reagerade och handlade. Det är i år sjuttio år sedan Raoul Wallenberg greps av sovjetisk militär i Budapest. Han hade dessförinnan tillsammans med Per Anger under sex månader räddat över tiotusen judar undan förintelsen. Ingrid Carlberg  har utförligt skildrat detta. Mindre känt är att, det även finns andra svenskar som gjorde mycket stora insatser.  En sak är dock klar. Det var flera svenskar som spelade en stor roll och som räddade många liv.

”De som lät världen veta – Warszawasvenskarna” är titeln på en nyutkommen bok av Staffan Thorsell. Den handlar om hur en grupp svenska chefer på polska dotterbolag till Asea, Tändsticksbolaget och LM Eriksson, arbetade som kurirer åt polska motståndsrörelsen under andra världskriget. En av dessa svenskar var Sven Norrman. Han bidrog aktivt till att världen på allvar fick upp ögonen för vad som pågick i krigets Europa.

I BBC sändes 1942 ett tal av Polens premiärminister i exil. Det kom att få en stor betydelse. Han avslöjade då de ofantliga grymheter som judarna i Polen utsatts för. Detta var första gången som det blev offentligt känt att 700 000 polska judar redan mördats i gaskamrarna. Av oförklarliga skäl hade dessa ohyggligheter förblivit en väl dold hemlighet. Uppgifterna om massavrättningar uppfattades på många håll som alltför ofattbara för att kunna vara korrekta. Det finns många berättelser om andra svenskar som också förmedlat information om vad som förekom. Informationen kom dock inte till allmänhetens kännedom.

Att dessa illdåd kunde avslöjas av premiärministern i dennes tal berodde på Sven Norrman. Han var chef för ASEA i Polen. Han dokumenterade i skrift och bild förföljelserna och övergreppen på den judiska befolkningen. Han smugglade bland annat ut tvåtusen fotografier som visade de nazistiska krigsförbrytelserna mot judar och som låg till grund för premiärministerns tal 1942. Många av dessa foton hade han , under stora risker för sin egen säkerhet, själv tagit i Warszawas ghetto. Redan 1939 fotograferade han hur judarna tvingades bära Davidstjärna och hur de förvägrades att gå på trottoarerna i den lilla staden Wloclawek. Man undrar varför ingen mer än Norrman reagerade.

Sven Norrman och de övriga Warszavasvenskarna gjorde hjälteinsatser genom sitt aktiva stöd till motståndsrörelsen. Några av dem dömdes också till döden, men benådades efter påtryckningar. När informationen om judeförföljelserna och judeutrotningen nådde Sverige beslöt den svenska regeringen dock att stoppa publiceringen av två böcker om de obeskrivliga illdåd som utspelade sig i Polen. Man ville inte irritera Tyskland.

Om detta och mycket mer har Staffan Thorsell skrivit i sin intressanta skildring om hur de svenska företagsledarna i Polen, deras moderföretag hemma i Sverige och den svenska regeringen förhöll sig under andra världskriget. Den är en obehaglig påminnelse om hur den moraliska kompassen inte är en självklarhet för alla och envar. Men, den var det för Norrman och hans kamrater.

Man ska komma ihåg att det var inte på grund av trettiotalets järnrörsmän under Kristallnatten som judeutrotelserna och Nurnberglagarna kunde genomföras. Det var med stöd av de aningslösa, insiktslösa, fega eller som vi brukar benämna det i Sverige, de neutrala. Desom inte tog avstånd. De som borde ha förstått – men som ofta föredrog ”okunnigheten”. När Hitler väl kommit till makten vågade man av hänsyn till sin egen och sin familjs säkerhet inte opponera sig.

Antisemitismen är obegripligt ånyo nog på frammarsch i Europa. Det är signifikativt att enligt en engelsk undersökning hälften av landets judar känner osäkerhet om huruvida de har en framtid i Storbritannien. Och hur franska judar utvandrar till Israel i ökande omfattning. Därför att de känner sig förföljda i Frankrike av 2014! Liknade attityder möter romer och homosexuella. Detta är rimligen chockerande för alla rättänkande människor. Situationen kräver eftertanke. Och handling.

Maningen att inte glömma vad som hände för sjuttiofem år sedan handlar om att vi behöver denna kunskap för att rätt kunna förstå och bekämpa den rasistiska hydran när hon än i denna dag sticker ut sitt fula tryne. Om vi inte ser upp kan också vi en dag komma att av rädsla nödgas slå ner blicken när vi av en kommande generation får frågan om varför vi inte reagerade på det som alla kunde se.. Till undvikande av detta måste vi tydligt markera avstånd från allt vad rasdiskriminering och annan diskriminering heter. Men också, med kraft slå ned inte bara varje direkt sådan yttring, utan med samma övertygelse reagera på de försåtliga antydningarna om allt från kriminella flyktingar till lata romska tiggare. Och det ska man göra inte bara i politiska pamfletter, utan också i vardagen. Vid varje middagsbord, vid varje möte mellan människor där frågan kommer upp. Visst, sådant kan leda till tillfällig förstämning. Men det måste det vara värt.

Förföljelse och övergrepp på befolkningsgrupper kommer inte plötsligt. Startsträckan är lång. Så var det på trettiotalet. Så är det idag. Redan 1935 kom de antisemitiska Nurnberglagarna varigenom en systematisk lagstadgad rasdiskriminering infördes. Äktenskap med judar förbjöds. De förlorade sitt medborgarskap, rösträtt och tillträde till offentliga ämbeten. Men på trettio- och fyrtiotalen blundade inte bara Sverige, utan hela Europa. Plötsligt stod Europa i brand. Sverige klarade sig yrvaket och under åberopande sv sin neutralitet undan krigets fasor. Övriga Europa fick betala ett högt pris.

I likhet med Raoul Wallenberg och Per Anger är Warszavasvenskarna moraliska förebilder. Hjältar med en humanistisk människosyn som utsatte sig för livsfara för att hjälpa medmänniskor. Det moraliska mod som präglar dessa och andra personer, som med risk för eget liv utför handlingar, inte för egen vinning, utan för den goda saken kan dessvärre inte sägas ha varit överrepresenterat i den svenska regeringen. Där var ryggarna mycket böjliga och skygglapparna tättslutande. Viljan att inte vilja se var även utbredd i de svenska storföretagens ledningar, även om insikterna om verkligheten där så småningom ledde till betydande moralisk upprustning också där.

Men, det var många på hemmaplan som inte ville veta, alltför många. När Göran Persson för några år sedan initierade ”Om detta må ni berätta” var detta ett mycket klokt och utomordentligt vällovligt initiativ. Snart finns inga kvar som kan berätta.
För att motverka en sådan utveckling har olika initiativ tagits. Ett sådant är Micael Bindefeldts stiftelse till minne av förintelsen ( i vars styrelse jag sitter). Det är ett sätt att behålla och öka vår medvetenhet om de exeptionella ohyggligheter som ägde rum under andra världskriget.

I ljuset av det förflutna är det viktigt att alla de som berättar om allvarliga oförätter och övergrepp, alltid får komma till tals. Och detta i princip oberoende av förövare och hur informationen åtkommits. Det är viktigt att hedra dem som vågar berätta oavsett om de heter Bernadotte, Anger, Assange, Snowden eller Norrman. I vissa lägen är den civila olydnaden en förutsättning för och det enda vapnet i kampen mot ondskan, fegheten och medlöperiet.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar