Gratulationer till Finland 100 år

I år firar Finland 100 år som fritt land. I anledning därav inbjöd Finlands justitieminister Antti Häkkänen till ett endagsseminarium på temat Finland 100 år och rättsstaten. Jag hade förmånen att få medverka i en mycket namnkunnig panel bland annat tillsammans med kommissionären för rättsliga frågor, konsumentfrågor och jämställdhet Věra Jourová, samt Finlands och Estlands justitieministrar, under rubriken Judicial Systems, Rule of Law and Economic Growth. Det är ett angeläget ämne, inte minst i ljuset av den synnerligen allvarliga utveckling, som äger rum inom vissa medlemsländer inom EU. Ungern och Polen utmärker sig. Men de är inte ensamma. Slovakien och andra länder uppvisar också olycksbådande tendenser. Demokratin och rättsstaten är i grunden hotad. Minnet är uppenbarligen mycket kort.

En sak som det rådde enighet om var behovet av att engagera civilsamhället. Jag tror också att det är nödvändigt att inte samtalet om demokrati, parlamentarism och rättsstatliga frågor stannar hos en liten grupp inom rättsväsendet, medier och den politiska världen. Som den svenska regeringsformen stadgar utgår all offentlig makt från folket.

Det räcker dock inte att regeringsformen fastslår denna grundläggande demokratiska princip. Folket måste också känna att de förtroendevalda politiker som representerar folket också för deras talan. Detta kan förefalla självklart. Men, om folket inte vet sitt eget bästa – hur gör man då? Brexit och det amerikanska presidentvalet är två färska och omtumlande exempel på när folkets röst fått allvarliga konsekvenser för demokratin, rättsstaten och mänskliga rättigheter. Populistiska krafter i USA, Storbritannien, Ungern och Polen vädjar framgångsrikt till de missnöjdas skara. Så också i Sverige. När folkets röst ställs mot, vad vissa uppfattar som en elit, hjälper inte sakliga argument. Dessa är sedan länge förlorade. Då uppstår en farlig situation. Då är demokratin i dess äkta form i fara.

Min övertygelse är att alla goda krafter måste samverka för att återvinna demokratin. Vi måste gemensamt få med det civila samhället i den rättsstatliga och konstitutionella diskussionen. Vi som är jurister, journalister eller politiker har ett särskilt ansvar. Vi måste tillsammans informera och utbilda människor i deras rättigheter, som bara den demokratiska rättsstaten kan skydda. Människor måste förstå vad en demokratisk rättsstat är. Vi behöver börja tidigt, redan i skolan.

Det berörde när kommissionären Věra Jourová och Estlands justitieminister Urmas Reinsalu delade med sig av sina personliga erfarenheter från att växa upp i totalitära kommunistregimer. Man önskar att fler får del av deras och andras berättelser.

Annonser
Publicerat i Uncategorized

Möten med världens advokater

Den gångna veckan har jag, tillsammans med över fyratusen advokater från hela världen, deltagit i International Bar Association’s (IBA) årliga möte, som detta år hölls i Sydney. Det är alltid lika lärorikt och inspirerande att möta kolleger från världens alla hörn. Jag förundras över, att trots att vi alla kommer från mycket skiftande rättskulturer och befinner oss i olika stadier av samhällsutveckling, så är många av frågorna desamma och samsynen påtaglig. Det saknas samband mellan det geografiska avståndet och viljan att förstå och respektera varandras åsikter. Samhörigheten kan vara väl så stark med kolleger i ett utvecklingsland långt borta som med grannlandet. Det är helt andra saker som spelar in.

Bristen på rättskultur, rättsövergrepp och korruption förekommer i såväl utvecklingsländer, som inom EU. I sådana länder har IBA ett särskilt ansvar att värna grundläggande rättsprinciper som advokaters och domares oberoende, ytterst i syftet att skydda den enskildes rättigheter. Hoten mot rättsstaten och hoten mot advokaters och domares oberoende förekommer på många ställen och finns som bekant numera också på mycket nära håll i Europa. Utvecklingen i Ungern, Slovakien och Polen förfärar, för att inte tala om Ryssland. På många håll fängslas och torteras advokater för att de utför sitt arbete.

Årets mottagare av IBAs Human Rights Award var den kurdiske advokaten Ramazan Demir från Turkiet. Styrkan och modet hos denne unge advokat, som höll en gripande och känslosam föreläsning om situationen i Erdogans Turkiet, tjänar som förebild för oss alla som hade förmånen att lyssna på honom. Priset överlämnades av IBAs ordförande, Martin Solc, som är är en affärsadvokat från Tjeckien. Han vet vad det innebär att leva i ett socialistisk, icke demokratiskt samhälle. Han vet skillnaden på rule of law och rule by law. Han förstår vikten av att för allmänheten förklara betydelsen av att värna rättsstaten och de mänskliga värden den ska skydda, innan populistiska och nationalistiska krafterna tar över och det är för sent. Det känns angeläget.

IBA spelar nämligen en stor och viktig roll särskilt i länder med ett dysfunktionellt rättsväsende. Jag är tacksam över att få delta i detta arbete och har glädjen att sedan flera år ingå i styrelsen för IBA Human Rights Institute. Vi är mycket aktiva när det gäller att bidra till uppbyggnaden av rättsväsendet i länder som varit i krig och konflikt och i försvaret av mänskliga rättigheter över hela världen. Detta innefattar allt från rättegångsbevakning, utbildning av domare, åklagare, advokater och allmänhet, tillhandahållande av kunskapsstöd i olika former, produktion av expertrapporter och ett nära samarbete med bland annat FN, OECD, ILAC och andra internationella organisationer. Institutet har till exempel under det senaste året varit verksamt i länder som Burma, Venezuela, Turkiet, Tunisien, Azerbadjan, Tajikistan och Mexico. I dessa länder är advokaters och domares oberoende under stark press.

Under veckan höll en av Storbritanniens kanske mest kända barristers, den vältalige australiensaren Geoffrey Robinson QC, ett insiktsfullt anförande om dagens hot mot domarens oberoende och integritet. En polsk advokatkollega och en australiensisk domare från Högsta domstolen bidrog med intressanta erfarenheter och synpunkter på bland annat utnämningsförfarandet. I jämförelse med många andra västerländska demokratier har Sverige ett effektivt, transparent och professionellt system i Sverige när det gäller utnämningen av ordinarie domare. I tider av populism och fake news, framstår det amerikanska systemet med domare och åklagare som på delstatsnivå väljs genom allmänna val, som extra betänkligt . Och inte bara det. Dessa ska också omväljas av folket. Då gäller det att man följt folkopinionen i sina avgöranden. Annars är risken uppenbar att förordnandet inte förlängs. Det kan man inte med bästa vilja i världen kalla oberoende.

Veckan innehöll många möten och seminarier av allehanda slag. En stort antal
yrkesfrågor diskuterades givetvis, liksom frågor om migration, terrorism och övervakning. Advokatens roll som rättssamhällets vakthund blev tydlig när flyktingfrågan diskuterades vid ett välbesökt seminarium. Australiensiska advokater framförde allvarlig och högst befogad kritik mot sitt eget land för det konventionsstridiga och uppenbart inhumana sätt som Australien behandlar flyktingar och andra. Australien tillämpar nämligen principen att sätta alla, inklusive barn och gravida kvinnor, som inte har giltigt visa i förvar på obestämd tid. Sedan 2012 deporteras de asylsökande till Papua Nya Guinea och Nairu. Den senare ön beskrevs till storlek som mindre än Melbournes flygplats av en av paneldeltagarna. Förhållandena på ön är vedervärdiga och människor dör till följd av att de inte erhåller nödvändig sjukvård. Australien uppges också, i syfte att stoppa flyktingar att ta sig till landet, betala människosmugglarna för att föra dem tillbaka dit de flydde ifrån. Australiens flyktingpolitik har varit effektiv i den meningen att man lyckats förhindra asylsökande att ta sig till Australien, något som premiärministern uppgav sig vara nöjd med. Australien gör sig skyldigt till brott mot mänskligheten och borde enligt flera deltagare ställas till ansvar inför den internationella brottmålsdomstolen i Haag. Jag tycker att kravet på ansvarsutkrävande, också av västerländska så kallade demokratier som inte uppfyller sina folkrättsliga åtaganden, är högst rimligt.

Advokatyrkets framtida utmaningar var förstås ett annat centralt tema. Vad är det som driver förändringen av advokatyrket? Globaliseringen och teknikutvecklingen är självklara parametrar. Men, min övertygelse, som delvis bekräftades av en analys gjord av en spansk professor, är att kvalitet, kunskap, klientstöd och advokatetik är minst lika, om inte starkare påverkansfaktorer än många andra mer exotiska förklaringsmodeller som robotar, betalningsmodeller, Multidisciplinary partnerships eller ekonomiska kriser. Advokatyrket handlar nämligen om förtroende. Klient betyder skyddsling. Detta gäller såväl den klient som ska förhandla ett avtal om köp av ett utländskt företag, som den klient som står åtalad misstänkt för ett brott. Då hjälper inga robotar. Då krävs människor av kött och blod med erfarenhet och kunskap. Detta sagt kommer också advokatyrket i likhet med alla andra samhällsfunktioner att förändras och påverkas, inte minst av teknikutvecklingen.

Slutsatsen efter en vecka på andra sidan jordklotet är att det inte bara är en förmån att möta erfarna och skickliga kolleger från andra länder. Det är nödvändigt i den globaliserade värld som vi lever och verkar i. För egen del ser jag det också som en möjlighet att kunna försäkra mig om att den världsbild jag har är någorlunda verklighetsförankrad. Och, så känns det faktiskt, efter en vecka med världens advokater.

 

Publicerat i Uncategorized

Nazisters och andra rasisters demonstrationsfrihet

En diskussion har uppkommit rörande polisens beslut att ge Nordiska Motståndsrörelsen tillstånd att demonstrera i samband med den instundande bokmässan i Göteborg. Demonstrationen som sammanfaller med den judiska högtiden Yom Kippur kommer att passera några hundra meter från synagogan.

Den vidriga människosyn som NMR representerar väcker avsky, rädsla och sorg. Att en organisation som bejakar nazismens illdåd tillåts att vandra på gator och torg ifrågasätts. Det är mycket förståeligt. Det är ett hån inte bara mot alla de miljoner människor som föll offer för nazisternas illdåd, överlevande och efterlevande, utan också mot allt det som ett demokratiskt och humant samhälle står för. Många viktiga artiklar har skrivits på detta tema. Jag tänker särkilt på Margit Silbersteins starka ledare i DN  den 12 augusti i år http://www.dn.se/ledare/kolumner/margit-silberstein-jag-motte-en-valnad-i-almedalen/

Varför har då polisen lämnat tillstånd till denna rasistiska och våldsbenägna organisation att på den judiska högtiden provocera med sitt budskap?

Regeringsformen ger gentemot det allmänna, var och en rätt att demonstrera på allmän plats, alldeles oavsett vilka åsikter demonstranterna må hysa. Det betyder att också nynazister omfattas av denna rättighet. Begränsningar kan i princip endast göras om det föreligger hot om ordningsstörningar eller av trafikhänsyn. Tillståndsprövningen får inte vara beroende av omgivningens gillande. I realiteten måste polisen identifiera att det föreligger en konkret fara för brottsliga handlingar för att kunna förvägra tillstånd. Europakonventionen kräver vidare att rättighetsinskränkningen är nödvändig och att den är proportionerlig. Högsta domstolen har i ett antal avgöranden rörande hets mot folkgrupp också fastslagit detta. Högsta domstolen fastslog att vid bedömningen om en gärning utgör hets mot folkgrupp ska hänsyn tas till det innehåll som ett yttrande förmedlar, syftet med yttrandet, till vem det riktar sig, i vilket sammanhang det spridits och i vilken egenskap någon spritt yttrandet. Noteras kan dock att i tre av målen har ledamöterna inte varit eniga. Något som illustrerar komplexiteten i frågan om rättighetsskyddet.

Redan1966 antogs FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasism, CERD. Den föreskriver bland annat att de anslutna staterna ska förbjuda rasistiska organisationer och att medlemskap i sådana ska kriminaliseras. Sverige anslöt sig 1972. Vi har dock inte fullföljt detta åtagande. Sverige har också regelmässigt kritiserats av FN:s rasdiskrimineringskommitté bland annat just för att vi inte lever upp till konventionens förbud mot rasistiska organisationer och att vi inte med tillräcklig kraft vidtagit åtgärder mot det ökade antalet hatbrott. Krav har till följd härav rests, av många organisationer däribland FN förbundet, på ett skärpt förbud mot rasisitiska aktiviteter.

Regering och riksdag har dock inte funnit skäl att tillgodose detta konkreta krav. Bakgrunden till denna ståndpunkt är bland annat att Sverige har vidtagit en lång rad andra åtgärder i syfte att stärka skyddet för mänskliga åtgärder. Till detta kommer bedömningen att förbud inte anses vara ett effektivt sätt att förhindra framväxten av antidemokratiska och rasistiska organisationer. I många länder med erfarenhet från nazisternas övergrepp finns dock sådana förbud. Inte sällan i samband med ett förbud att förneka förintelsen.

Den fria opinionsbildningen är en grundval i en demokratisk rättsstat. Den förutsätter bland andra yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsfrihet. Dessa rättigheter är emellertid inte obegränsade. Det finns gränser för hur långt de sträcker sig. Men, beivrandet av överträdelser äger rum först när en eventuellt brott ägt rum. Någon förhandsgranskning av innehållet i yttrandet eller budskapet äger inte rum inför tillståndsgivning vid demonstrationer, lika litet som vid utgivande av tryckta skrifter och böcker.

Polisen ska tillämpa lag och ingenting annat. Polisen får enligt nuvarande lagstiftning inte vid sin prövning lägga något annat till grund än de omständigheter som framgår av lag. I detta fall hänsynen till upprätthållandet av ordning och säkerhet samt trafikhänsyn. Dessa rekvisit ligger också till grund för bedömningen om tid och plats för den ifrågavarande demonstrationen. Även om polisen har långtgående befogenheter, att uppställa villkor och anvisa alternativ plats, får polisen inte till grund för sitt beslut lägga vilka åsikter demonstranterna må representera. Det är för övrigt en upplysning som man inte är skyldig att redovisa som sökande av demonstrationstillstånd. Den omständigheten att demonstrationen äger rum på en judisk högtidsdag saknar betydelse för polisens prövning.

Flera har ifrågasatt varför polisen inte med stöd av NMRs historik av brottslig verksamhet har stoppat demonstrationen alternativt anvisat annan färdväg och annan tid. Det är en högst relevant fråga. Polisen har emellertid hävdat att man vidtagit de förändringar i färdväg som är motiverade för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet. Jag saknar kunskap och grund för att påstå att den bedömningen inte skulle vara korrekt.

Det demokratiska skyddet för individens rättigheter, däribland yttrandefrihet, mötesfrihet och demonstrationsrätten gäller mot det allmänna. Att inskränka den utöver vad som gäller idag är förenat med stora problem. Dessa rättigheter är till för att skydda också obekväma åsikter och till och med även odemokratiska åsikter. Alla ska också ha rätt att ge uttryck för sådana, så länge de inte inskränker annans skyddade rättighet eller utgör brott. Det är en god ordning. Eller i vart den minst dåliga. Alternativen är sämre.

I det civila samhället ska vi dock inte acceptera nazister och rasister. Där ska vi istället med kraft resa oss upp och unisont stödja och skydda de grupper som utsätts för NMR och andra odemokratiska krafters provokationer. Och därtill ska vi tydligt reagera så fort någon vid middagsbordet, på kontoret eller i andra sammanhang, ger uttryck för den inhuman människosyn som dessvärre kommit att breda ut sig i samhället. Det är vår skyldighet. Vi kan inte i bekvämlighet nöja oss med läpparnas bekännelse i det tysta. Vi kan inte överlåta på de utsatta att ensamma försvara våra demokratiska värden. Det betyder att vi alla har en skyldighet att reagera när vi hör kommentarer som normaliserar en rasistisk människosyn, även när det kan kännas obekvämt och särskilt då.

Publicerat i Uncategorized

Om den mediala skampålen

 

Den massmediala uppmärksamhet som vår tidigare finansminister Anders Borg givit upphov till föranleder några högst personliga reflektioner.

Alla de som nu kommenterar och ger uttryck för mer eller mindre starka och känslosamma synpunkter, var de med på skärgårdsfesten? Är det någon av alla dessa krönikörer och skribenter som har en aning om vad som ägt rum? Även, om mot förmodan så skulle vara fallet, finns det goda skäl att besinna sig.

Det smaklösa frossandet i rykten om sexuella övertoner anstår inte public service och annan seriös media. Detsamma gäller politiska särintressen. Att sociala medier frossar i vad som måste vara en djup personlig kris kanske inte är att förvånas över. Men, det är lika osmakligt. Att seriös media hänger på inger allvarliga betänkligheter.

Anders Borg är alltjämt en offentlig person. Det ställer krav. Det innebär bland annat att man inte är fredad från publicitet. Detta betyder dock inte att det är fritt fram att redovisa allehanda påståenden, oavsett om de är sanna eller falska. Även offentliga personer och deras familjer har nämligen rätt att åtnjuta det tryckfrihetsrättsliga och pressetiska skyddet.

Anders Borg förtjänar inte att bli utsatt för det gatlopp som nu äger rum. Jag tycker det är ytterst smaklöst att frossa i vad som måste vara en djup personlig tragedi för en person som med rätta åtnjutit stor respekt. Moralpaniken tjänar inte feminismen. Tvärtom.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Polen – en rättsstat i förfall

 

Utvecklingen i Polen är ytterst allvarlig. Inte bara för Polen, utan likväl för hela EU och EES. Polen var tillsammans med Ungern ett gott exempel på hur ett land, efter år av kommunism, framgångsrikt ansträngt sig för att bygga upp en demokratisk rättsstat från grunden. Detta gäller inte minst organisationen av rättsväsendet och då särskilt värnet om oberoende domstolar liksom oberoende advokater.

Under tvåtusentalet har emellertid en tydlig förskjutning ägt rum från demokratiska rättsstatliga ideal mot ett populistiskt och auktoritärt samhällsbygge där grundvalen för vad vi brukar kalla ett rättssamhälle systematiskt har undergrävts.

Det började med advokaterna. Redan 2007 skrev jag ett brev till dåvarande statssekreteraren i Justitiedepartementet för att uppmärksamma den politiska ledningen på den redan då mycket allvarliga utvecklingen i Polen, som på olika sätt anmärkningsvärt försökte inskränkta advokaternas oberoende och tystnadsplikt. Vissa av de mer exotiska förslagen drevs då inte igenom, men orosmolnen tenderar att återkomma i olika förklädnader.

Nu har Polen ånyo utmärkt sig genom de lagförslag som presenterades häromdagen. Ett av dem avser lagstiftningen som reglererar landets högsta domstol, Act on the Supreme Court. Ett annat avser Act of the National Council of the Judiciary och det tredje avser Law on the Common Courts Organization.

Lagändringarna fråntar domarna och domstolarna inflytandet över domstolsorganisationen och utnämningarna.

Förslagen innefattar bland annat att alla nu sittande justitieråd i landets högsta domstol avskedas, med verkan från den dag lagen träder i kraft. Vidare fastslås att uppdraget som ordföranden i domstolen ska upphöra när domstolens första, den nu sittande ordföranden, uppnår 65 års ålder, något som infaller i november innevarande år. Justitieministern ska efter eget skön bestämma vilka av de övriga domarna som ska få kvartstå i tjänst. Justitieministern ska också vara den som ska fastställa domstolens organisation och arbetsformer.

De nya domarna i landets högsta domstol kommer i framtiden i realiteten att utses av politiker. I vart fall kommer inflytandet vara tillräckligt starkt för att man inte kommer kunna tala om ett oberoende domstolsväsende. Den nuvarande nämnden, Judicial Council, som utser domare i Polens högsta domstol, består idag av domare. I fortsättningen kommer Judicial Council att delas in i två avdelningar, en med 15 ledamöter som ska vara domare men utsedda av parlamentet och en med sex ledamöter med representanter från parlamentet, regeringen, statschefen jämte ordförande i högsta domstolen och ordföranden i den högsta förvaltningsdomstolen. Alla förslag från de femton domarna måste godkännas av avdelningen med de andra sex. Den politiska makten kommer därigenom att få ett avgörande inflytande vid utnämningen av nya domare. Högsta domstolen har en betydelsefull roll i Polen. Domstolen har bland annat en kontrollfunktion gentemot lägre domstolar. Domstolen kan utfärda bindande tolkningsföreskrifter för de lägre domstolarna. Domstolen fungerar även som kontrollmakt vid val av president och parlamentsledamöter. Domstolen lämnar också synpunkter på nya lagförslag.

När det sedan gäller utnämning och uppsägning av domstolschefer överförs enligt förslagen denna makt direkt till justieministern, som när som helst kommer att kunna säga upp en domstolschef – under dennes mandattid!

De föreslagna lagändringarna strider inte bara mot internationella konventioner, utan likväl mot Polens konstitution. Polen ska nämligen enligt denna vara en demokratisk rättsstat. De åtgärder som nu föreslås strider dock mot de grundläggande krav som erfordras för att en rättsstat  ska föreligga. Oberoende domstolar och opartiska domare är hörnstenar i en rättsstat. De aktuella förslagen innebär att Polens domstolar inte längre kommer att vara oavhängiga och att integriteten hos Polens domare på goda grunder kommer att ifrågasättas. Det finns mycket goda skäl varför en ordinarie domare utses med fullmakt och i princip är oavsättlig. Det utgör det yttersta skyddet mot politiskt maktmissbruk och för att den enskildes fri – och rättigheter upprätthålls.

Rätten till att få sin sak prövad av en oberoende domstol är en grundpelare i den europeiska rättighetsstadgan. Vad som nu äger rum i Polen kan därför få långtgående konsekvenser. Inte bara för Polen utan för hela den europeiska unionen. Effekterna är i detta skede svåra att förutse. En risk är att polska domar inte kommer att erkännas inom EU. En möjlighet skulle vara att kommissionen tillämpar artikel 7 i fördraget mot Polen, med den yttersta konsekvensen att landet förlorar sin rösträtt. Denna möjlighet har tidigare aldrig använts och lär inte användas nu heller. För att kunna vidta denna åtgärd krävs enighet bland EUs medlemsländer. Ungerns premiärminister Orban har redan deklarerat att han inte avser att medverka härtill.

Den europeiska unionen bygger på tanken att medlemsländerna ska erkänna varandras rättsordningar. Effekterna av detta är mycket långtgående och förutsätter ett visst mått av harmonisering, samt en minsta gemensam nämnare som uppfyller vissa minimikrav när det gäller rättssäkerhet. Svenska medborgare som riskerar att få en arresteringsorder utfärdad mot sig från en polsk åklagare bör känna oro. Sverige är, i likhet med övriga medlemsländer,  nämligen skyldigt att överlämna envar till ett annat EU land, utan någon som helst materiell prövning förutsatt att arresteringsordern i formell mening är korrekt utfärdad. Något, som inte känns alldeles bekvämt i dessa tider.

Utvecklingen i länder som Turkiet, Ungern och Polen bekräftar dessvärre att demokrati, inte ens om den är förenad med god lagstiftning och starka institutioner, ensamt utgör en garanti för bibehållandet av en rättsstat. Populistiska och främlingsfientliga politiker i majoritet, om än mycket svag, kan alltid framlägga och genomdriva odemokratiska förslag. Det bör även vi i Sverige ha i åtanke.

Jag  föreslår läsning av ordförandenas i Sveriges högsta domstolar justitieråden Mats Melin och Stefan Lindskog artikel i Svensk juristtidning om behovet av att stärka domstolarnas oberoende http://svjt.se/svjt/2017/345

 

 

Publicerat i Uncategorized

Advokatetiken som varumärke

Att juristernas roll i det västerländska samhället ökar står alldeles klart. En orsak är den normharmonisering som utgör en viktig del av det europeiska projektet. Detta stärker den process som brukar betecknas som samhällets och det politiska livets judikalisering. Pådrivande i denna utveckling har varit inträdet i EU, inkorporeringen av Europakonventionen i svensk lag och nu senast Lissabonfördraget. En ny rättsordning har skapats.

En ansenlig del av central lagstiftning äger numera rum i Strasbourg och Bryssel. En tydlig förskjutning, har ägt rum från detaljerad lagstiftning och av förarbeten präglad rättstillämpning, mot övergripande normers ökade inflytande. Därav följer bl. a. större makt åt domstolarna. Såväl Europadomstolen som EU- domstolen utövar ett betydande inflytande över svenska domstolars rättstillämpning. Båda domstolarna har genom praxis och dynamiska tolkningsmetoder utvecklat normer och rättsliga standarder. Ett färskt exempel för svenskt vidkommande var när EU-domstolen ogiltigförklarade datalagringsdirektivet och senare fann den svenska lagen om datalagring inte vara förenlig med EU-rätten.

Rättighetsjuridiken har i likhet med flera rättsområden genomgått stora förändringar. Allmänna rättsprinciper som proportionalitetsprincipen betonas och lagförarbeten spelar inte någon egentlig roll. Samarbetet inom EU är från ett folkrättsligt perspektiv mycket långtgående. Man har tillskapat en ny rättsordning till förmån för vilken medlemsländerna har begränsat sina suveräna rättigheter på en rad områden.

I denna miljö har inte bara domstolarnas makt ökat, utan också betydelsen av att det finns oberoende advokater som professionellt, med nit och omsorg tillvaratar sin klients intressen, inom ramen för vad som följer av lag och god advokatsed.

Advokatyrket vilar på några allmänt vedertagna, i lag, konventioner och etiska regler, fastställda principer. Dessa är oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och skydd mot intressekonflikter.

Oberoendet tar sin utgångspunkt i plikten att företräda klienten utan hänsyn till andra ovidkommande intressen.Det bygger på självreglering och effektiv självtillsyn, som i vårt fall står under direkt tillsyn av Justitiekanslern och indirekt av Högsta domstolen.

Lojalitetsplikten föreskriver att advokaten utan hänsyn till ovidkommande intressen ska eftersträva bästa möjliga resultat för klienten inom ramen för det anförtrodda uppdraget. Klienten ska kunna lita på advokatens lojalitet, samtidigt som advokaten inte får vara en klientens megafon mot bättre vetande.

Den lagstadgade tystnadsplikten förbjuder advokaten att till utomstående sprida uppgift som denne anförtrotts inom ramen för sitt uppdrag. Klienten ska med förtroende kunna tala med sin advokat och förmedla uppgifter, utan att riskera att dessa sprids. Härav följer bland annat att advokat inte kan tvingas att vittna och att beslag inte kan läggas på klienters handlingar som förvaras på ett advokatkontor. Vissa undantag finns, dels när det handlar om grov brottslighet som stadgar fängelse i lägst två år, dels med stöd av penningtvättslagstiftningen. En försvarsadvokat kan dock aldrig tvingas vittna.

För att kunna upprätthålla dessa yrkets kärnvärden oberoendet, lojaliteten och tystnadsplikten, krävs frånvaro av intressekonflikter.

Advokat och klient förfogar som huvudregel inte över jävet.  Det är absolut och drabbar alla på byrån. När en intressekonflikt väl uppstått kan den, annat än i undantagsfall, inte botas genom ett samtycke. Redan genom att be om samtycke riskerar ju advokaten själv att hamna i en intressekonflikt. Många frågor aktualiseras vid införskaffande av ett samtycke. Vad innebär det? Till vad skall klienten ge sitt samtycke? Klienten kan i Sverige i och för sig efterge advokatens tystnadsplikt, något som inte är möjligt i t.ex. Frankrike. För att klienten ska kunna grunda sitt samtycke på relevant information krävs inte sällan att advokaten avslöjar viktig info om andra klienter. Detta kräver samtycke från andra klienter. Om klienten accepterar att advokaten inte får eller kan informera härom saknar denne möjlighet att korrekt bedöma situationen.

Frågan om intressekonflikter mellan tidigare eller nuvarande klienter aktualiseras allt oftare i takt med att advokatbyråerna blir större och konkurrensen från utländska advokater ökar. Sverige har stora affärsjuridiska advokatbyråer i en jämförelsevis liten jurisdiktion. Men, reglerna om intressekonflikter är tillämpliga på alla advokater oavsett inriktning och storlek. Intressekonflikt eller risk härför medför normalt att advokaten inte kan åta sig uppdraget eller att advokaten måste frånträda befintligt uppdrag med åtföljande kostnader och besvär för klienten.

Reglerna om intressekonflikter tar även sikte på förhållandet mellan advokat och klient. De innebär bl.a. att advokater är förbjudna att göra affärer med sina klienter. Advokater får bara ta betalt i sedvanliga betalningsmedel, dvs pengar. Advokater får inte heller ta betalt genom s.k. provisionsavtal där arvodet utgör en andel av det omtvistade värdet. Dessa regler syftar till att undvika att advokaten får ett egenintresse i saken. Vi vill inte ha s.k. ”ambulance chasers” i i advokatkåren. Vi ska stå för integritet. Då duger det inte att vara väskdängare. Det får andra vara.

Advokatetiken är vårt varumärke. Advokatens klienter åtnjuter förmåner som andra konsulters klienter inte har. Klientens rättigheter motsvaras av advokatens skyldigheter. Advokater är nämligen enligt rättegångsbalken skyldiga att följa god advokatsed. Advokatsamfundet ska enligt stadgarna garantera att det finns en advokatkår med hög etik och professionalism. Detta bygger inte minst på frånvaron av intressekonflikter.

Frågan om intressekonflikter är emellertid svår, ibland mycket svår. Detta gäller inte bara inom advokatyrket. Såväl Högsta domstolen som Högsta förvaltningsdomstolen har prövat frågan med utgångspunkt i domarjävet. Jäv ansågs i båda fallen föreligga. Avgöranden som jag har stor sympati för. Advokatsamfundets disciplinnämnd har nyligen prövat två ärenden som berör intressekonflikter. En oenig nämnd fällde i båda fallen advokaterna.

Men, det etiskt rätta kan ibland bli det godas fiende när reglerna om intressekonflikter allt oftare används som ett redskap att få bort ett motpartsombud eller för att misstänkliggöra en domare. Klienten riskerar att drabbas när advokaten efter ibland lång tid tvingas avgå. Jäv handlar dock inte bara om vad som faktiskt utgör en intressekonflikt. Det handlar i hög grad om skenbart jäv. Om vad som uppfattas som jäv och därför riskerar att leda till en allvarlig förtroendeskada. Advokater intar en särställning i samhället som förutsätter att tilltron till yrkesrollen är stark.

Advokatens ansvar går emellertid längre än att företräda sin klient enligt vägledande regler om god advokatsed. Advokater har ett ansvar för upprätthållandet av den goda rättsstaten. Den är en förutsättning för att advokaten ska kunna utföra sitt arbete. Det är min övertygelse att så länge Sveriges advokater fortsätter att upprätthålla hög integritet och yrkesetik kommer varumärket advokat att förbli starkt. Det gagnar inte bara advokaterna utan framförallt klienterna.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Om fördomar och mytresistens

President John F Kennedy hävdade att sanningens största fiende inte är den utstuderade lögnen, utan den förföriska myten. Det är lätt att hålla med. Brexit och Trumps valseger är exempel härpå. I tider som dessa, karakteriserade av missnöje, faktaresistens och populism finns särskild anledning till vaksamhet och engagemang. Dante placerade som bekant de neutrala, de som varken gjorde uppror eller var trogna, i ett alldeles eget, mindre angenämnt område vid ingången till helvetet.

Mytbildning har förekommit i alla samhällen, företag och organisationer. Den har särskilt lätt att få fotfäste i orostider och i miljöer med låg utbildnings- och kunskapsnivå. Men, även inom grupper med hög utbildning och som åtnjuter hög social status har det visat sig att mytbildningen enkelt kan vinna terräng. Likgiltigheten och bekvämligheten bidrar härtill.

Historien visar tydligt hur myten har varit instrumental för att skapa den intellektuella och känslomässiga grundvalen för  förföljelse och övergrepp, som bygger på den dåraktiga föreställningen att vissa grupper av människor är överlägsna andra. Exemplen är många.

I USA var det som bekant, till för inte länge sedan, fullkomligt naturligt att svarta skulle ha sämre betalt för samma arbete som den vite uppbar. I filmen ”The butler” ber Vita husets främste butler, som tjänat åtta presidenter, president Reagan, att få samma lön som sina vita kollegor. Trots att han åtnjöt den största uppskattning av presidenten och hans familj, var tanken helt främmande att ge lönemässig likställdhet åt en svart man.

Varför reagerade ingen på alla övergrepp? Var fanns alla de som genomskådade myten om den vita rasens överlägsenhet?

Advokater har, i likhet med journalister, en viktig roll att spela som kritisk granskare av lagstiftning och rättstillämpning. Det handlar om statens maktutövning. En viktig egenskap för en advokat är därför förmågan till kritiskt tänkande. En annan är förstås integriteten. Dessa båda egenskaper behövs för att den enskilde advokaten lojalt ska kunna stå upp för sina klienter och för att Advokatsamfundet ska kunna leva upp till sin stadgeenliga skyldighet att värna rättsstaten och tillvarata advokaternas yrkesintressen.

Lagstiftningsarbete, särskilt på terrorområdet, påverkas till exempel inte sällan av just mytbildningar. Då gäller det att kritiskt granska alla de alltmer fantasifulla förslag som presenteras och med integritet stå upp för de rättsstatliga principer, som alla tidigare varit överens om. Tillåter vi rättsstaten att urholkas kommer också samfundets möjligheter att tillvarataga advokaternas yrkesintressen väsentligt  att försvagas.

Jag är därför tacksam och stolt över att advokater som Thomas Olsson, Johan Eriksson, Viktor Banke, Ignatio Vita, Karin Gyllenring m.fl aktivt deltar i det rättspolitiska samtalet och därigenom bidrar till att sticka hål på de felaktigheter och fria fantasier som dessvärre alltför lätt får fotfäste. Fler borde visa sitt engagemang och dela med sig av sina kunskaper.

Publicerat i Uncategorized