Yttrandefriheten inte bara förbehållen näthatarna

Mitt blogginlägg ”Häng ut rasisterna” handlade om det anonyma näthatet. Jag vidhåller att Pressens Opinionsnämnds beslut i anledning av anmälningarna mot Expressen, Expo, Medievärlden och Arbetarbladet var utomordentligt kloka. De handlade om huruvida det var pressetiskt klandervärt att avslöja identiteten på ett antal näthatare. PON och PO fann att så inte var fallet. Det var om detta mitt blogginlägg handlade. Något som också tydligt framgick.

Jag har också tidigare på denna blogg uttryckt min uppskattning över Aftonbladets uppmärksammade publiceringar av identiteten hos kända näthatare, vissa av dem på viktiga samhällspositioner. Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter. Näthatet kan som PO uttalat därför också innefatta kontroversiella uttalanden.

Människor som anonymt deltar i den allmänna debatten och därvid ger uttryck för näthat ska, precis som PO och PON funnit, inte kunna påräkna att deras identitet förblir anonym. Detta innebär att dessa inte kommer i åtnjutande av en av yttrandefrihetens grundpelare, nämligen anonymitetsskyddet, som för övrigt har ett annat syfte än att skydda brottslingar, ondsinta förföljare av kvinnor och barn samt uppviglare.

Man får i Sverige tycka precis vad man vill. Man får också, med få undantag, ge uttryck för det mesta, alldeles oavsett hur vansinnigt, smaklöst eller vidrigt det må vara? Det är det som kännetecknar yttrandefriheten i ett demokratiskt öppet samhälle. Det innebär dock inte att yttrande – och tryckfriheten skulle vara förbehållen näthatarna. Också de som avslöjar vilka dessa människor är och som publicerar denna information är förtjänta av detta skydd.

Detta innebär givetvis inte att kontroversiella synpunkter i största allmänhet inte skulle åtnjuta grundlagsskydd. Något som närmast är uppenbart för envar. För den, i likhet med Sydsvenska Dagbladets Mats Skogkär, som ifrågasätter min och Advokatsamfundets inställning i dessa frågor rekommenderar jag läsning av Advokatsamfundets remissvar, mina tidigare blogginlägg och ledare i tidskriften Advokaten. Alla på temat stå upp för yttrande – och tryckfriheten.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Häng ut rasisterna

Pressens Opinionsnämnd har i ett antal beslut från den 10 februari mot Expressen, Expo, Medievärlden och Arbetarbladet bekräftat vad PO klokt fastslagit om vad som är god publicistisk sed.

Anmälningarna tog i huvudsak sin utgångspunkt i Expressens och Thomas Mattssons publiceringar om näthatet. PO och PON har på ett föredömligt sätt slagit vakt om pressetiken och om yttrandefriheten. Anmälningarna tog i huvudsak sin utgångspunkt i att diverse näthatare från grumliga politiska vatten uppfattade sig som kränkta när deras åsikter bringades till allmänhetens kännedom. Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.

Arbetarbladet fälldes helt korrekt av andra skäl på principiella grunder.

Publicerat i Det fria ordet | 10 kommentarer

Om rätten till anonymitet

Meddelarskyddet är en hörnsten i tryckfriheten. Den har bland annat till syfte att bidra till transparens och insyn i den offentliga förvaltningen. Missförhållanden ska kunna avslöjas utan att den som genom att lämna uppgifter för offentliggöranden och därigenom bryter en tystnadsplikt ska kunna straffas. Meddelarfriheten är tillkommen för att främja den goda förvaltningen och upptäcka brister i den demokratiska rättsstaten. En viktig del i detta skydd är rätten att vara anonym.

Anonymitetsrätten innebär att den som författat en text eller gjort en upptagning kan publicera denna anonymt. Denna rättighet anses vara grunden till dagens reglering. Anonymitetsskyddet härrör från 1776 då vi fick vår första tryckfrihetsförordning. För att upprätthålla skyddet för denna rättighet finns ett i TF föreskrivet efterforskningsförbud, samt en lagstadgad tystnadsplikt. Till detta kommer ensamansvaret. Detta syftar till att med bibehållen tryckfrihet kunna utkräva ansvar.

Anonymitetsskyddet saknar dock all relevans när det gäller att skydda dem som motverkar de grundläggande principer som regeringsformen vill skydda. Jag vill därför uttrycka stöd för Aftonbladet, som ansvarsfullt utför sitt journalistiska uppdrag, genom att redovisa vilka politiker som gömmer sig bakom kränkande och i vissa fall brottsliga anonyma inlägg på Flashback. Avslöjandena om SD-politiker och miljöpartister som anonymt ger uttryck för den mest fasansfulla människosyn man kan tänka sig är ytterst angelägna och enligt min mening helt i enlighet med det journalistiska uppdraget. Det är en skyldighet att offentliggöra sådan kunskap.

Det finns de som tycker att alldeles oavsett vad som avslöjas är formerna för åtkomsten det avgörande för om en publicering ska kunna äga rum. Så är det givetvis inte. Snowden, Manning och Aftonbladet har det gemensamt att de avslöjat allvarliga brister i den demokratiska rättsstaten. De avslöjar hyckleriet, föraktet för människors lika värde, brotten mot mänskliga rättigheter och för all del även den svårsmälta smaklösheten.

Det finns stunder då formen får stå tillbaka för sakinnehållet. Hur är det möjligt att normalt sansade människor förfasar sig över Aftonbladets publicering istället för att uppröras över innehållet i de anonyma meddelanden på Flashback som publiceringen innefattar?

I och för sig utesluter inte anskaffarfriheten att inbrott eller dataintrång åtalas. Men eftersom efterforskningsförbudet med några undantag förbjuder att man letar efter gärningsmannen kommer det stora flertalet av dessa brott aldrig att kunna lagföras. För detta krävs att det handlar om uppgifter som åtnjuter ett sekretesskydd som bryter meddelarskyddet. Det handlar då om vissa allvarliga brott mot rikets säkerhet, oriktigt utlämnande av allmän handling och vissa uppsåtliga åsidosättanden av tystnadsplikt.

Det är enligt min mening irrelevant om Snowden, Manning och eventuellt Aftonbladet kan ha gjort sig skyldiga till brott eller medverkan till brott vid anskaffandet av uppgifterna så länge avslöjandena är sanna, relevanta och viktiga i ett demokratiskt samhälle. Man kan tycka mycket om formerna för anskaffandet av informationen, liksom med vilka man samarbetar. Men, vissa saker förtjänar att avslöjas. Intresset av att USAs övergrepp i Irak, NSAs massavlyssning, statens registrering av oliktänkande, liksom svenska SD-politikers neanderthalsmässiga åsikter redovisas, överväger med hästlängder framför det förmenta anonymitetsskydd som odemokratiska krafter önskar åtnjuta. Det är i historiens ljus närmast en självklarhet att övergrepp, intellektuell ohederlighet och politikers maktmissbruk ska upp på bordet. Det är klart att det inte är fritt fram att bryta sig in hos människor, vare sig det är i bostaden eller datorn. Men, ett visst mått av viss civil olydnad är inte bara godtagbar, utan nödvändig, i det godas intresse.

I avvägningen mellan olika legitima intressen framstår det därför som godtagbart, kanske rent av önskvärt, att Aftonbladet publicerar sverigedemokraters och andra politikers anonyma invandrarfientliga utspel på nätet. Hur åtkomsten skett är mindre relevant. Detta är en princip som tillämpas i svenska domstolar. Det kallas för fri bevisprövning. All bevisning kan åberopas och prövas. Denna princip är bra. Huruvida åtkomsten kan angripas på annat sätt civilrättsligt eller straffrättsligt är en annan sak. Men, utan Guillou, Bratt, Bernstein, Woodward, Assange och Snowden skulle den demokratiska rättsstaten ha gått miste om synnerligen angelägna avslöjanden. Detsamma gäller Aftonbladets publicistiska ansvarstagande när det gäller mörkerkrafterna i det svenska samhället. Sedan kan alla och envar ha olika personliga preferenser. Vi kan tycka bättre och sämre om vissa s.k. researchgrupper, journalister och vissa tidningar.

Jag har ovan hyllat en del berömda visselblåsare. Det innebär inte att jag anser att allt det som ibland förses med den positivt värdeladdade beteckningen är legitimt. Problemet är komplicerat. Inte sällan handlar det om att någon sviker förtroende, ibland en formell tystnadsplikt. Många visselblåsare skulle med gårdagens språkbruk ha hållits för simpla angivare. Om sådana tyckte man inte. Gränsen mellan legitima avslöjanden och deras motsats är ofta svår att dra. Men den måste dras. Det publicistiska syftet och sakens betydelse måste vägas mot de normer som genom publiceringen ställs åt sidan. Den publicistiska anständigheten är ett sådant, numera allt oftare negligerat, bedömningsmoment.

Att människor med inflytande och politisk makt i anonymitetens skydd ska kunna sprida meddelanden med ett innehåll som inte bara är brottsligt, utan moraliskt vedervärdigt, är inte godtagbart. Dessas intresse av att få förbli anonyma väger mycket lätt mot allmänhetens intresse av att få kunskap om vad politiker och andra människor med inflytande och makt står för. Aftonbladets avslöjanden om SDs tjänsteman, intill igår verksam i Europaparlamentet, som på Flashback bland annat kallar en väl ansedd kriminolog för judesvin är uppseendeväckande. Det är också avslöjandet om miljöpartisten som stått på valbar plats i flera val och som sprider okunnig och djupt invandrarfientlig propaganda på samma forum. Dessa personer har själva valt att med sina uttalanden förorena det offentliga rummet. De förtjänar då inte skydd av den barmhärtighetens slöja som anonymiteten ger.

Det föreligger en intressant konflikt mellan vad media, lagligen och pressetiskt, får publicera och vad man bör publicera. Vår tid rymmer talrika exempel på den problematiken. Publicering av Muhammedteckningar, skjutjärnsintervjun med kronprinsessan i Auschwitz, liksom offentliggörandet av uppgifter åtkomna genom dataintrång, handlar ytterst om medias uppdrag, legitimitet och ansvar. Det handlar inte sällan om att balansera olika i sig legitima intressen mot varandra. I den avvägningen krävs omdöme och publicistisk anständighet. Allt som kan publiceras behöver inte publiceras. Frågor som kan vara legitima att ställa i ett sammanhang måste inte ställas i alla andra. Och sådant som inte får publiceras kan mycket väl förtjäna att publiceras. Avvägningarna är många och ofta svåra. Jag kanske återkommer i den frågan. Intill dess vill jag i det nu aktuella fallet gratulera Aftonbladet till en utmärkt publicistisk insats.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Förintelsen – om aktivitet kontra bekväm ignorans

På tisdag firas att det är 70 år sedan befrielsen av förintelselägret Auschwitz i Polen. Det var det största av Nazi Tysklands koncentrationsläger. Det bedrev sin vidriga verksamhet i fem år. Av de totalt 1,3 miljoner som skickades dit dog 1,1 miljoner. Nittio procent av dem som deporterades dit var judar. Man tror att nazisterna mördade närmare 6,3 miljoner judar. Om man inbegriper massmorden på romer, handikappade och homosexuella kan siffran enligt många fördubblas.

Det är för mig alltjämt en gåta hur detta kunde ske utan att Europa och världen utanför besvärade sig med att ta reda på vad som skedde med alla dessa grannar, skolkamrater, arbetskollegor och släktingar som redan långt före kriget diskriminerades för att senare bortföras framför ögonen på civilbefolkningen. Nazisternas syn på judarna var väl känd långt innan kriget startade.

Det fanns dock människor som reagerade och handlade. Det är i år sjuttio år sedan Raoul Wallenberg greps av sovjetisk militär i Budapest. Han hade dessförinnan tillsammans med Per Anger under sex månader räddat över tiotusen judar undan förintelsen. Ingrid Carlberg  har utförligt skildrat detta. Mindre känt är att, det även finns andra svenskar som gjorde mycket stora insatser.  En sak är dock klar. Det var flera svenskar som spelade en stor roll och som räddade många liv.

”De som lät världen veta – Warszawasvenskarna” är titeln på en nyutkommen bok av Staffan Thorsell. Den handlar om hur en grupp svenska chefer på polska dotterbolag till Asea, Tändsticksbolaget och LM Eriksson, arbetade som kurirer åt polska motståndsrörelsen under andra världskriget. En av dessa svenskar var Sven Norrman. Han bidrog aktivt till att världen på allvar fick upp ögonen för vad som pågick i krigets Europa.

I BBC sändes 1942 ett tal av Polens premiärminister i exil. Det kom att få en stor betydelse. Han avslöjade då de ofantliga grymheter som judarna i Polen utsatts för. Detta var första gången som det blev offentligt känt att 700 000 polska judar redan mördats i gaskamrarna. Av oförklarliga skäl hade dessa ohyggligheter förblivit en väl dold hemlighet. Uppgifterna om massavrättningar uppfattades på många håll som alltför ofattbara för att kunna vara korrekta. Det finns många berättelser om andra svenskar som också förmedlat information om vad som förekom. Informationen kom dock inte till allmänhetens kännedom.

Att dessa illdåd kunde avslöjas av premiärministern i dennes tal berodde på Sven Norrman. Han var chef för ASEA i Polen. Han dokumenterade i skrift och bild förföljelserna och övergreppen på den judiska befolkningen. Han smugglade bland annat ut tvåtusen fotografier som visade de nazistiska krigsförbrytelserna mot judar och som låg till grund för premiärministerns tal 1942. Många av dessa foton hade han , under stora risker för sin egen säkerhet, själv tagit i Warszawas ghetto. Redan 1939 fotograferade han hur judarna tvingades bära Davidstjärna och hur de förvägrades att gå på trottoarerna i den lilla staden Wloclawek. Man undrar varför ingen mer än Norrman reagerade.

Sven Norrman och de övriga Warszavasvenskarna gjorde hjälteinsatser genom sitt aktiva stöd till motståndsrörelsen. Några av dem dömdes också till döden, men benådades efter påtryckningar. När informationen om judeförföljelserna och judeutrotningen nådde Sverige beslöt den svenska regeringen dock att stoppa publiceringen av två böcker om de obeskrivliga illdåd som utspelade sig i Polen. Man ville inte irritera Tyskland.

Om detta och mycket mer har Staffan Thorsell skrivit i sin intressanta skildring om hur de svenska företagsledarna i Polen, deras moderföretag hemma i Sverige och den svenska regeringen förhöll sig under andra världskriget. Den är en obehaglig påminnelse om hur den moraliska kompassen inte är en självklarhet för alla och envar. Men, den var det för Norrman och hans kamrater.

Man ska komma ihåg att det var inte på grund av trettiotalets järnrörsmän under Kristallnatten som judeutrotelserna och Nurnberglagarna kunde genomföras. Det var med stöd av de aningslösa, insiktslösa, fega eller som vi brukar benämna det i Sverige, de neutrala. Desom inte tog avstånd. De som borde ha förstått – men som ofta föredrog ”okunnigheten”. När Hitler väl kommit till makten vågade man av hänsyn till sin egen och sin familjs säkerhet inte opponera sig.

Antisemitismen är obegripligt ånyo nog på frammarsch i Europa. Det är signifikativt att enligt en engelsk undersökning hälften av landets judar känner osäkerhet om huruvida de har en framtid i Storbritannien. Och hur franska judar utvandrar till Israel i ökande omfattning. Därför att de känner sig förföljda i Frankrike av 2014! Liknade attityder möter romer och homosexuella. Detta är rimligen chockerande för alla rättänkande människor. Situationen kräver eftertanke. Och handling.

Maningen att inte glömma vad som hände för sjuttiofem år sedan handlar om att vi behöver denna kunskap för att rätt kunna förstå och bekämpa den rasistiska hydran när hon än i denna dag sticker ut sitt fula tryne. Om vi inte ser upp kan också vi en dag komma att av rädsla nödgas slå ner blicken när vi av en kommande generation får frågan om varför vi inte reagerade på det som alla kunde se.. Till undvikande av detta måste vi tydligt markera avstånd från allt vad rasdiskriminering och annan diskriminering heter. Men också, med kraft slå ned inte bara varje direkt sådan yttring, utan med samma övertygelse reagera på de försåtliga antydningarna om allt från kriminella flyktingar till lata romska tiggare. Och det ska man göra inte bara i politiska pamfletter, utan också i vardagen. Vid varje middagsbord, vid varje möte mellan människor där frågan kommer upp. Visst, sådant kan leda till tillfällig förstämning. Men det måste det vara värt.

Förföljelse och övergrepp på befolkningsgrupper kommer inte plötsligt. Startsträckan är lång. Så var det på trettiotalet. Så är det idag. Redan 1935 kom de antisemitiska Nurnberglagarna varigenom en systematisk lagstadgad rasdiskriminering infördes. Äktenskap med judar förbjöds. De förlorade sitt medborgarskap, rösträtt och tillträde till offentliga ämbeten. Men på trettio- och fyrtiotalen blundade inte bara Sverige, utan hela Europa. Plötsligt stod Europa i brand. Sverige klarade sig yrvaket och under åberopande sv sin neutralitet undan krigets fasor. Övriga Europa fick betala ett högt pris.

I likhet med Raoul Wallenberg och Per Anger är Warszavasvenskarna moraliska förebilder. Hjältar med en humanistisk människosyn som utsatte sig för livsfara för att hjälpa medmänniskor. Det moraliska mod som präglar dessa och andra personer, som med risk för eget liv utför handlingar, inte för egen vinning, utan för den goda saken kan dessvärre inte sägas ha varit överrepresenterat i den svenska regeringen. Där var ryggarna mycket böjliga och skygglapparna tättslutande. Viljan att inte vilja se var även utbredd i de svenska storföretagens ledningar, även om insikterna om verkligheten där så småningom ledde till betydande moralisk upprustning också där.

Men, det var många på hemmaplan som inte ville veta, alltför många. När Göran Persson för några år sedan initierade ”Om detta må ni berätta” var detta ett mycket klokt och utomordentligt vällovligt initiativ. Snart finns inga kvar som kan berätta.
För att motverka en sådan utveckling har olika initiativ tagits. Ett sådant är Micael Bindefeldts stiftelse till minne av förintelsen ( i vars styrelse jag sitter). Det är ett sätt att behålla och öka vår medvetenhet om de exeptionella ohyggligheter som ägde rum under andra världskriget.

I ljuset av det förflutna är det viktigt att alla de som berättar om allvarliga oförätter och övergrepp, alltid får komma till tals. Och detta i princip oberoende av förövare och hur informationen åtkommits. Det är viktigt att hedra dem som vågar berätta oavsett om de heter Bernadotte, Anger, Assange, Snowden eller Norrman. I vissa lägen är den civila olydnaden en förutsättning för och det enda vapnet i kampen mot ondskan, fegheten och medlöperiet.

Publicerat i Uncategorized

Advokatsamfundets tillsyn vid advokats brottslighet

Enligt uppgifter i media kommer åtal att väckas mot en advokat för anstiftan till misshandel, hets mot folkgrupp, ofredande och skadegörelse. Advokaten är ännu inte dömd och det återstår att se vad utgången blir. Uppgifterna har dock lett till att jag från flera håll fått frågor om hur långt Advokatsamfundets tillsyn över advokater sträcker sig. Jag vill på detta sätt därför kort förklara vad som från generella utgångspunkter gäller. För den som vill veta mer finns all relevant information på http://www.advokatsamfundet.se

Advokatsamfundet och dess ledamöter är reglerade i lag. Där föreskrivs att advokater är skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed bestämmer Advokatsamfundet. God advokatsed handlar om vad advokaten gör inom ramen för sin advokatverksamhet. Enligt lag kan advokat som bryter mot god advokatsed påföras olika påföljder. Dessa är erinran, varning, varning med straffavgift upp till femtiotusen kronor och uteslutning. Lagen reglerar under vilka förutsättningar dessa påföljder kan beslutas.

Advokatsamfundet och dess Disciplinnämnd är enligt lag förhindrade att ingripa mot advokat på grund av händelser som äger rum utanför advokatverksamheten. Med ett undantag och det gäller s.k. oredlighet. Med detta menas typiskt sett ekonomisk brottslighet. Övrig brottslig verksamhet faller således utanför Advokatsamfundets tillsyn. Detta innebär att en advokat kan påföras en påföljd för snatteri, men inte för mord, när dessa brott begås utanför advokatverksamheten. Skulle mordoffret vara en klient anses advokatens agerande emellertid vara underkastat den disciplinära tillsynen.  Disciplinnämnden har då möjlighet att besluta om en påföljd och utesluta vederbörande.

Lagstiftaren har inte velat medge Advokatsamfundet en mer vittgående tillsyn än vad som följer av rättegångsbalken. Skälet härför har ansetts vara att Advokatsamfundet med sina myndighetsliknande uppgifter därigenom skulle få ett alltför stort inflytande över advokaters privatliv. I flertalet av Europas länder kan dock privata handlingar utanför advokatverksamheten medföra disciplinära åtgärder från advokatsamfunden. Det skiljer sig emellertid mellan länderna vilka privata handlingar som kan leda till disciplinär påföljd och vilka påföljder som kan aktualiseras.

Advokatsamfundet har vid flera tillfällen begärt att få till stånd en ändring som möjliggör disciplinärt ingripande vid advokats brottsliga verksamhet också utanför advokatverksamheten. Senast hemställde vi om en sådan lagändring 2011. Detta har ännu inte lett till något.

Advokatsamfundet anser att det måste finnas en möjlighet till ingripande mot advokater som gör sig skyldiga till brott även om den äger rum utanför advokatverksamheten. En advokat som genom lagakraftvunnen dom dömts till ansvar för allvarlig brottslighet och som erhållit ett flerårigt fängelsestraff ska enligt vårt förslag kunna uteslutas ur Advokatsamfundet. Detsamma ska gälla om en advokat gör sig skyldig till upprepad brottslighet.

Publicerat i Uncategorized

Decemberöverenskommelsen och rättssamhället

Hoten från vår omvärld, liksom dem vi skapat på alldeles egen hand, ställer krav på oss alla att värna det goda rättssamhället. Vi måste slå vakt om de demokratiska och humanistiska värderingar som ligger till grund för vårt lands lagstiftning och rättstillämpning. Vi måste vara vaksamma så att inte mörka krafter tillåts få fotfäste. I det ligger bland annat att stå upp för människors lika värde och att vid varje tidpunkt agera när någon blir diskriminerad. Det räcker inte att i ord ta avstånd. Det krävs kunskap och handling. Här har Advokatsamfundet och dess ledamöter tillsammans med andra jurister och journalister, en allt viktigare uppgift att fylla. Nämligen att upplysa, förklara och reagera. Men, det kanske största ansvaret har våra folkvalda riksdagsledamöter.

I regeringsformens första kapitel beskrivs grundvalarna för vår demokrati. All makt utgår från folket genom ett representativt och parlamentariskt statsskick. Den offentliga makten ska utövas under lagarna. I grundlagen anges också de samhälleliga värderingar som ska ligga till grund för det allmänna i sin normgivning och rättstillämpning. Det föreskrivs att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Det åligger det allmänna att motverka diskriminering.
Den enskilde tillförsäkras i regeringsformen även ett skydd för de grundläggande fri och rättigheterna.

Decemberöverenskommelsen kan diskuteras ur flera aspekter; Konstitutionellt, politiskt, taktiskt och innehållsmässigt. Partierna har dock, enligt min mening, genom överenskommelsen tagit ansvar när det gäller att neutralisera det ytterlighetsparti som uttryckligen förkunnat sig komma att fälla alla regeringar som inte följer dess ideologi och som uttryckligen verkar för att riksdagen ska lagstifta i strid med de värderingar som regeringsformen föreskriver är ansvarsfullt. Överenskommelsens syftar till att återskapa ett fungerande parlament. Att överenskommelsen på andra grunder kan ifrågasättas är en annan sak.

Vad är det då för värderingar och konkreta förslag som Sverigedemokraterna vill genomföra?

Om man besvärar sig med att läsa bara ett axplock av de motioner till Sveriges riksdag som partiets främsta företrädare står bakom blir man förskräckt. Det gäller såväl förslagen som motiven. Motionerna handlar om allt från införandet av spartanska fängelser för utländska medborgare, förbud mot böneutrop, åldersbestämning av immigranter, invandringssystem enligt ett poängsystem, avskaffandet av tolkservice för invandrare vid myndighetskontakter, förbjudande av religiösa attribut inom polisen, registrering av intagnas ursprungsnationalitet och invandrarbakgrund, förbud för polisen att verka för ökad rekrytering av minoriteter eller visst kön, till förbud mot dubbelt medborgarskap. För att beviljas svenskt medborgarskap ska den sökande vidare bedömas bli en tillgång för Sverige. Vidare förekommer ett antal mer eller mindre vildsinta förslag om ökade krav på icke europeiska asylsökande. En annan motion vill förbjuda fyrverkerier på andra nationers helgdagar. Bara vid vissa svenska högtider och särskilda tillfällen ska fyrverkeri kunna godtas. En motionär önskar stoppa den etniska diskrimineringen av svenska medborgare på arbetsmarknaden. Av partiprogrammet kan vidare bland annat utläsas att samkönade par inte ska få adoptera.

Listan kan göras mycket längre. Men, redan detta axplock åskådliggör på ett tydligt sätt den människosyn som präglar riksdagspartiet och dess avsaknad av respekt för de humanistiska värderingar som ligger till grund för internationella konventioner och svensk grundlag.

Om de närmare fjorton procent av svenska folket som röstade på Sverigedemokraterna i det förra valet hade tagit del av denna motionsflora hade de troligen gjort ett annat val. En stor och förmodligen alldeles övervägande del av dessa 800 000 personer är inte fascister, nazister eller ens främlingsfientliga. De är kanske bara djupt oroade över hur vi på ett humant sätt ska kunna hantera den ökade invandringen och hur vi ska kunna integrera det ökade antalet flyktingar i vårt svenska samhälle. Eller är deras röster endast ett uttryck för ett starkt missnöje. Många av dem som röstade på partiet omfattar inte ens partiets värderingar. Men, detta gör inte saken så mycket bättre.

Den enskilde väljaren har ett ansvar när han utnyttjar sin demokratiska rätt att rösta. I det ligger att överväga vad de olika alternativen rent ideologiskt representerar. Det finns enligt min mening en gräns för hur långt aningslösheten och ignoransen kan godtas och ursäktas. Även en passiv åskådare blir i moralisk mening medansvarig för samhällsutvecklingen, om den enskilde inte utnyttjar möjligheten att reagera mot allt från övergrepp till odemokratisk demagogi . Neutralitet är inte förenlig med det civilkurage som man kan kräva av människor i ett land som Sverige . Historien förskräcker.

Många har ifrågasatt det lämpliga i att Advokatsamfundets generalsekreterare engagerar sig i en fråga som med rätta kan beskrivas som partipolitisk. Min uppfattning är den motsatta. Det handlar om rättspolitik. Det är samfundets skyldighet att värna de värden som ligger till grund för regeringsformen och bekämpa de krafter som vill motverka dessa. Oavsett i vilken klädedräkt de uppträder.

Publicerat i Uncategorized | 171 kommentarer

Om järnrörsmän i domarsätet

Efter valet har antalet sverigedemokratiska nämndemän fördubblats. Detta har lett till en debatt om demokrati och politiska utnämningar av nämndemän.

Att många, inte minst borgerliga väljare, som en missnöjesyttring valt att stödja SD innebär inte att de med nödvändighet delar den ideologiska värdegrund som kännetecknar SD. Men, genom sin missnöjesdemonstration riskerar dessa väljare att, på ett sätt som nog inte var meningen, bidra till att odemokratiska och kriminella beteenden blir rumsrena och accepteras.

De finns de som anser, att eftersom tretton procent av Sveriges befolkning valt att lägga sin röst på Sverigedemokraterna, så är partiet plötsligt så salongsfähigt att man inte får ifrågasätta partiets representation i våra domstolar. Jag delar inte den uppfattningen.

Nämndemän är domare. Sådana bör inte hysa extrema politiska åsikter i frågor som ibland direkt har bäring på den dömande verksamheten. Killarna på stan med järnrör i händerna och partiföreträdare med ett språkbruk som vanligen används av vanliga busar hör inte hemma i svenska domstolar.

Demokrati är en grundval i en rättsstat, men inte ensamt en garanti för densamma. I själva verket har i historien vidriga övergrepp kunnat ske i på basis av lagar fattade i demokratisk ordning. Exemplen är många. Historien uppvisar en rad exempel.Demokratin är inte tillräcklig som garant för den demokratiska rättsstaten.

Detta sagt. Sverigedemokraterna är inte ett parti, vilket som helst, som förtjänar att bemötas med respekt. Det är ett nationalpopulistiskt parti med många företrädare som inte är i närheten av att kunna accepteras som oväldiga domare av det slag som vi i Sverige alltid haft. Sverigedemokraternas politiska framgångar ställer frågan om politiskt valda domare i blixtbelysning. Vad som länge mest varit ett teoretiskt problem har genom SD plötsligt gjort frågan om politiska domare till ett mycket konkret problem. Ett problem som måste få en lösning.

Det finns många som hävdar att det är fel att rikta in sig på Sverigedemokraterna. Det är på sitt sätt korrekt. Problemet är större. Fråga är om ett systemfel. Att utse domare på politiska meriter strider mot grundläggande principer om domares oberoende och opartiskhet. Det är dags för ett omtag i denna fråga. Om vi överhuvud skall ha nämndemän i våra domstolar måste de utses av andra än de politiska partierna.

Jag skrev för en tid sedan en ledare i Advokaten på detta tema. Frågans dramatiskt förnyade aktualitet ger mig anledning att , såsom politiker ibland har för vana, kanske något pretentiöst, citera mig själv.Men låt gå. Så här löd min tidigare text:

Svenska folket har röstat. Nästan tretton procent har i æriksdagsvalet obegripligt nog lagt sin röst på Sverigedemokraterna. I vissa kommuner och landsting uppgår andelen till tjugofem procent och mer. Därigenom har Sverigedemokraterna genom sin nomineringsrätt av nämndemän till våra domstolar och traditionen att som tredje största parti i riksdagen inneha vice talmansposten, kommit att bli en del av de demokratiska institutioner som ska utgöra den yttersta garanten för fri – och rättigheter. Detta reser många frågor.

I kommuner och landsting kommer det sannolikt att sitta ett mycket stort antal personer som representerar en inhuman människosyn som direkt strider mot grundläggande rättsprinciper om människors lika värde. Dessa personer ska i sin tur nominera nämndemän till våra domstolar. På sina håll kommer så många som en fjärdedel av nämndemännen att kunna utgöras av sverigedemokrater. Det är enligt min mening allvarligt.

Nämndemän är domare. Domarens uppgift är att effektivt och rättssäkert avgöra mål och ärenden. I detta ligger att värna fri – och rättigheter. Domaren har monopol på uppgiften att ansvara för straffrättsskipningen, att avgöra tvister mellan staten och den enskilde samt att besluta om rätten till att få asyl i landet. Det förutsätter domare som är oberoende gentemot stat och andra yttre påverkansfaktorer. Domarens oberoende följer av regeringsformen och av en rad internationella instrument. I juni 2008 antog också Europadomstolen etiska regler enligt vilka kraven på oberoende och opartiskhet är högt ställda. Där sägs bl.a. att ”domare får inte vara engagerade i någon ytterligare verksamhet, förutom i den utsträckning det är förenligt med oberoende, opartiskhet och de krav som deras heltidsuppdrag ställer”.

Domaren ska således fri från ovidkommande hänsyn handlägga de mål och ärenden som anförtros honom. Redan Olaus Petri domarregler uppställde krav på oberoende. Den bakomliggande tanken är att enskilda ska skyddas från godtycke och hårdhet i rättstillämpningen. Oskyldiga ska inte riskera att dömas för brott de inte har begått. Detta är ett tidigt uttryck för oskuldspresumtionen. Regeringsformens bestämmelser anknyter i flera centrala hänseenden till domarreglerna; Den offentliga makten utövas under lagarna; Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet – den s.k. objektivitetsprincipen. Vidare stadgar regeringsformen som bekant att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Den senaste tidens uppmärksammade uttalanden från nämndemän som är sverigedemokrater bekräftar mina farhågor.

Kravet på opartiskhet kommer också till uttryck bl.a. i de jävsregler som rättegångsordningen innefattar. Reglerna om domarjäv i rättegångsbalken bygger på en av grundpelarna i domaretiken, nämligen att domaren inte bara de facto ska vara opartisk utan att dessutom inget får förekomma som kan vara ägnat att rubba förtroendet till domarens opartiskhet. Ansvaret åvilar domaren att självmant ge till känna att det föreligger någon omständighet, som kan antas utgöra jäv mot honom. Även brottsbalken har inspirerats av Olaus Petri och domareden när det gäller vilka brott som kan begås under tjänsteutövning, som mutbrott och röjande av hemliga uppgifter. En ytterligare återspegling av domareden finns i lagen om offentlig anställning, som hindrar domare att utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för dennes opartiskhet. För domarnas del kompletteras detta förbud med en rad andra föreskrifter, som lägger hinder i vägen för en domare att åta sig olika uppdrag, såsom överförmyndare, konkursförvaltare, rättegångsbiträde m.m. Diskussionen i frågan huruvida jäv förelåg för domaren i det s.k. Pirate Bay målet p.g.a. av dennes medlemskap i olika immaterialrättsliga föreningar anknyter i hög grad till denna fråga, liksom HFDs och HDs avgöranden om jäv vid adjunktion i överrätt.

Den oberoende domaren, utgör en omistlig grundpelare i en demokratisk rättstat. Domaren har det yttersta ansvaret att värna den demokratiska rättsstaten med allt vad det innebär. Demokratin är som bekant inte ensam en garant för rättsstaten och dess kännetecken. Dessa kräver att lagstiftningen håller viss kvalitet, inte bara lagtekniskt, utan också till sitt materiella innehåll. Därför måste lagarna grunda sig på vissa universella rättigheter som inte kan åsidosättas, eller i vart fall bara i vissa särskilt angivna situationer och då genom lag.

Rätt och rättvisa måste gå hand i hand. Dessa tankar har manifesterats i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter liksom i Europakonventionen. De två världskrigens fasansfulla erfarenheter hade visat att rättsordningens värdegrund kan åsidosättas av såväl lagstiftaren, som rättstillämparen. Så kan nämligen ske även i stater som tekniskt sett uppfyller demokratiska grundkrav. Raslagarna i Tyskland var ett sådant exempel. I nutid är Israels uppförande av en 12 meter hög mur på delvis ockuperad Palestinsk mark ett annat, liksom när presidenten i USA, ibland tillsammans med de lagstiftande församlingarna, inför handlingsregler som strider inte bara mot den egna konstitutionen också mot internationell rätt. Det kan handla om tortyr som förhörsmetod eller inrättande av fängelser jorden runt där misstänkta terrorister är fråntagna sin rätt till såväl advokat som en rättvis rättegång. Såväl Israel och USA är utan tvekan i teknisk mening mycket stabila demokratier och i många stycken även utmärkta förebilder för rättsstaten.

Men, det är när lagstiftaren eller den verkställande makten använder sin makt till att ”Rule by law”, i stället för att tillämpa ”the Rule of law” som domarens ansvar för upprätthållandet av den enskildes fri – och rättigheter, och därigenom den demokratiska rättsstatens principer, blir särskilt tydligt och viktigt. Israels högsta domstol är ett utmärkt exempel härpå. Den har vid upprepade tillfällen manifesterat sitt oberoende och värnat enskildas fri – och rättigheter.

Domaren har stor makt när det gäller att döma i dessa frågor. Yrket kräver därför inte bara hög integritet och självständighet i den dömande verksamheten. Därtill fordras gott omdöme inte bara i domargärningen, utan också i det privata livet. Allmänhetens respekt för och tilltro till domstolarnas verksamhet förutsätter att domaren har en hög etik också privat. Ett förhållande som hitintills i vart fall inte har kunnat anses kännetecknande för ett stort antal av Sverigedemokraternas medlemmar.

Detta är dock en svår fråga. Var går gränsen för bristande lämplighet? Domaren ska inte bara ha en högre grad av laglydighet än medborgaren i allmänhet. Han ska också ha förmåga att applicera ett moraliskt och humanistiskt förhållningssätt grundat på demokratiska rättsstatsprinciper. Inte heller det är något som har utmärkt Sverigedemokraterna och deras företrädare.

Att domaren har personliga värderingar är givetvis självklart och ofrånkomligt. Men, han bör förstå och respektera de allmänt etablerade normer som ligger till grund för lagstiftningen. Domaren måste i det enskilda fallet kunna bortse från sina egna övertygelser och erfarenheter. Han måste också vara återhållsam med att ge uttryck för åsikter som kan skada tilltron till domstolen. I en bestämmelse i Europadomstolens etiska regelverk regleras domarens yttrandefrihet. Där sägs att ”Judges shall exercise their freedom of expression in a manner compatible with the dignity of their office. They shall refrain from public statements or remarks that may undermine the authority of the Court or give rise to reasonable doubt as to their impartiality”.

Domaryrket har alltid vilat på medborgarnas förtroende. Det bygger på att det för den gode domaren inte spelar någon roll vem som vinner och vem som förlorar – det är sakförhållandena och den tillämpliga lagen som bestämmer utgången. Där har nämndemannen som är Sverigedemokrat en förklaringsbörda. Domare ska inte ha det. Därför bör nämndemännen, om de överhuvudtaget ska finnas kvar, inte nomineras av politiska partier.

Med Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen och med en vice talman som omfattar Sverigedemokraternas människosyn finns en inte obetydlig risk för att odemokratiska järnrörsmän får inflytande såväl över lagstiftningsprocessen som rättstillämpningen. En förmodligen större risk är dock att förtroendet för domstolar och riksdagen undergrävs. Det är, för att uttrycka saken milt, olyckligt.

Svenska folket har röstat. Nästan tretton procent har i riksdagsvalet obegripligt nog lagt sin röst på Sverigedemokraterna. I vissa kommuner och landsting uppgår andelen till tjugofem procent och mer. Därigenom har Sverigedemokraterna genom sin nomineringsrätt av nämndemän till våra domstolar och traditionen att som tredje största parti i riksdagen inneha vice talmansposten, kommit att bli en del av de demokratiska institutioner som ska utgöra den yttersta garanten för fri – och rättigheter. Detta reser många frågor.

I kommuner och landsting kommer det sannolikt att sitta ett mycket stort antal personer som representerar en inhuman människosyn som direkt strider mot grundläggande rättsprinciper om människors lika värde. Dessa personer ska i sin tur nominera nämndemän till våra domstolar. På sina håll kommer så många som en fjärdedel av nämndemännen att kunna utgöras av sverigedemokrater. Det är enligt min mening allvarligt.

Nämndemän är domare. Domarens uppgift är att effektivt och rättssäkert avgöra mål och ärenden. I detta ligger att värna fri – och rättigheter. Domaren har monopol på uppgiften att ansvara för straffrättsskipningen, att avgöra tvister mellan staten och den enskilde samt att besluta om rätten till att få asyl i landet. Det förutsätter domare som är oberoende gentemot stat och andra yttre påverkansfaktorer. Domarens oberoende följer av regeringsformen och av en rad internationella instrument. I juni 2008 antog också Europadomstolen etiska regler enligt vilka kraven på oberoende och opartiskhet är högt ställda. Där sägs bl.a. att ”domare får inte vara engagerade i någon ytterligare verksamhet, förutom i den utsträckning det är förenligt med oberoende, opartiskhet och de krav som deras heltidsuppdrag ställer”.

Domaren ska således fri från ovidkommande hänsyn handlägga de mål och ärenden som anförtros honom. Redan Olaus Petri domarregler uppställde krav på oberoende. Den bakomliggande tanken är att enskilda ska skyddas från godtycke och hårdhet i rättstillämpningen. Oskyldiga ska inte riskera att dömas för brott de inte har begått. Detta är ett tidigt uttryck för oskuldspresumtionen. Regeringsformens bestämmelser anknyter i flera centrala hänseenden till domarreglerna; Den offentliga makten utövas under lagarna; Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet – den s.k. objektivitetsprincipen. Vidare stadgar regeringsformen som bekant att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Den senaste tidens uppmärksammade uttalanden från nämndemän som är sverigedemokrater bekräftar mina farhågor.

Kravet på opartiskhet kommer också till uttryck bl.a. i de jävsregler som rättegångsordningen innefattar. Reglerna om domarjäv i rättegångsbalken bygger på en av grundpelarna i domaretiken, nämligen att domaren inte bara de facto ska vara opartisk utan att dessutom inget får förekomma som kan vara ägnat att rubba förtroendet till domarens opartiskhet. Ansvaret åvilar domaren att självmant ge till känna att det föreligger någon omständighet, som kan antas utgöra jäv mot honom. Även brottsbalken har inspirerats av Olaus Petri och domareden när det gäller vilka brott som kan begås under tjänsteutövning, som mutbrott och röjande av hemliga uppgifter. En ytterligare återspegling av domareden finns i lagen om offentlig anställning, som hindrar domare att utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för dennes opartiskhet. För domarnas del kompletteras detta förbud med en rad andra föreskrifter, som lägger hinder i vägen för en domare att åta sig olika uppdrag, såsom överförmyndare, konkursförvaltare, rättegångsbiträde m.m. Diskussionen i frågan huruvida jäv förelåg för domaren i det s.k. Pirate Bay målet p.g.a. av dennes medlemskap i olika immaterialrättsliga föreningar anknyter i hög grad till denna fråga, liksom HFDs och HDs avgöranden om jäv vid adjunktion i överrätt.

Den oberoende domaren, utgör en omistlig grundpelare i en demokratisk rättstat. Domaren har det yttersta ansvaret att värna den demokratiska rättsstaten med allt vad det innebär. Demokratin är som bekant inte ensam en garant för rättsstaten och dess kännetecken. Dessa kräver att lagstiftningen håller viss kvalitet, inte bara lagtekniskt, utan också till sitt materiella innehåll. Därför måste lagarna grunda sig på vissa universella rättigheter som inte kan åsidosättas, eller i vart fall bara i vissa särskilt angivna situationer och då genom lag.

Rätt och rättvisa måste gå hand i hand. Dessa tankar har manifesterats i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter liksom i Europakonventionen. De två världskrigens fasansfulla erfarenheter hade visat att rättsordningens värdegrund kan åsidosättas av såväl lagstiftaren, som rättstillämparen. Så kan nämligen ske även i stater som tekniskt sett uppfyller demokratiska grundkrav. Raslagarna i Tyskland var ett sådant exempel. I nutid är Israels uppförande av en 12 meter hög mur på delvis ockuperad Palestinsk mark ett annat, liksom när presidenten i USA, ibland tillsammans med de lagstiftande församlingarna, inför handlingsregler som strider inte bara mot den egna konstitutionen också mot internationell rätt. Det kan handla om tortyr som förhörsmetod eller inrättande av fängelser jorden runt där misstänkta terrorister är fråntagna sin rätt till såväl advokat som en rättvis rättegång. Såväl Israel och USA är utan tvekan i teknisk mening mycket stabila demokratier och i många stycken även utmärkta förebilder för rättsstaten.

Men, det är när lagstiftaren eller den verkställande makten använder sin makt till att ”Rule by law”, i stället för att tillämpa ”the Rule of law” som domarens ansvar för upprätthållandet av den enskildes fri – och rättigheter, och därigenom den demokratiska rättsstatens principer, blir särskilt tydligt och viktigt. Israels högsta domstol är ett utmärkt exempel härpå. Den har vid upprepade tillfällen manifesterat sitt oberoende och värnat enskildas fri – och rättigheter.

Domaren har stor makt när det gäller att döma i dessa frågor. Yrket kräver därför inte bara hög integritet och självständighet i den dömande verksamheten. Därtill fordras gott omdöme inte bara i domargärningen, utan också i det privata livet. Allmänhetens respekt för och tilltro till domstolarnas verksamhet förutsätter att domaren har en hög etik också privat. Ett förhållande som hitintills i vart fall inte har kunnat anses kännetecknande för ett stort antal av Sverigedemokraternas medlemmar.

Detta är dock en svår fråga. Var går gränsen för bristande lämplighet? Domaren ska inte bara ha en högre grad av laglydighet än medborgaren i allmänhet. Han ska också ha förmåga att applicera ett moraliskt och humanistiskt förhållningssätt grundat på demokratiska rättsstatsprinciper. Inte heller det är något som har utmärkt Sverigedemokraterna och deras företrädare.

Att domaren har personliga värderingar är givetvis självklart och ofrånkomligt. Men, han bör förstå och respektera de allmänt etablerade normer som ligger till grund för lagstiftningen. Domaren måste i det enskilda fallet kunna bortse från sina egna övertygelser och erfarenheter. Han måste också vara återhållsam med att ge uttryck för åsikter som kan skada tilltron till domstolen. I en bestämmelse i Europadomstolens etiska regelverk regleras domarens yttrandefrihet. Där sägs att ”Judges shall exercise their freedom of expression in a manner compatible with the dignity of their office. They shall refrain from public statements or remarks that may undermine the authority of the Court or give rise to reasonable doubt as to their impartiality”.

Domaryrket har alltid vilat på medborgarnas förtroende. Det bygger på att det för den gode domaren inte spelar någon roll vem som vinner och vem som förlorar – det är sakförhållandena och den tillämpliga lagen som bestämmer utgången. Där har nämndemannen som är Sverigedemokrat en förklaringsbörda. Domare ska inte ha det. Därför bör nämndemännen, om de överhuvudtaget ska finnas kvar, inte nomineras av politiska partier.

Med Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen och med en vice talman som omfattar Sverigedemokraternas människosyn finns en inte obetydlig risk för att odemokratiska järnrörsmän får inflytande såväl över lagstiftningsprocessen som rättstillämpningen. En förmodligen större risk är dock att förtroendet för domstolar och riksdagen undergrävs. Det är, för att uttrycka saken milt, olyckligt. (Denna text har tidigare varit införd i Tidskriften Advokaten)

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer