Om förtal, utpressning och medial anständighet

Så ansåg sig då kungen tvingad att kommentera insinuationerna i en i och för sig väl genomförd intervju av Tomas Bengtsson på TT.

Under det senaste halvåret har det pågått en intensiv och ytterst förvirrad debatt om kungens lämplighet som statschef. Den har huvudsakligen utspelat sig i radio, kvällspress och TV4. Genom systematisk ärekränkning av kungahuset har man konstruerat det vissa medier kallar en ”härva”. Utgångspunkten har varit en bedrövlig bok följd av uppgifter om att drottningens far under andra världskriget var medlem i det tyska nazistpartiet.  Nu senast har debatten livats upp av en om möjligt ännu bedrövligare hyllningsbok till en numera landsflyktig gangsterkung.

Den svenska kungafamiljen är med rätta föremål för en intensiv mediebevakning där det mesta tycks vara tillåtet. Sveriges statschef och hans familj är närmast försvarslösa mot medieangrepp, även när dessa är som mest oseriösa. Försvarslösheten utnyttjas av vissa  till bristningsgränsen. Man förlöjligar statschefen och hans familj för att ta billiga poänger. Men har inte skrattet kommit att fastna i halsen?

Den senaste tidens böcker och TV- program om kungahuset består mest av insinuationer och lögner om kungens leverne för så där 30- 40 år sedan. Detta läggs nu till grund för ifrågasättande av monarkens lämplighet för sin roll. När personer i samhällets skymningsland då vädrar morgonluft och antyder att man har bevis för klandervärt beteende av kungen och hans vänner hoppar media genast på. Utpressningserfarna brottslingar upphöjs till sanningsvittnen. När så en av kungens vänner i aningslös välmening söker utreda vad saken gäller, tas detta till bevis för att skumma saker måste ha försiggått. Beläggen för kunglig inblandning är givetvis obefintliga. Och att lägga dessa insinuationer till grund för att kritisera kungen är inte bara orimligt utan också ondsint.

Krav på abdikation framförs. Att Republikanska föreningen hänger på tåget är förstås inte överraskande. För vissa av dess medlemmar är inget argument för dåligt för att användas i debatten om statsskicket. Visst kan man med anständiga argument ifrågasätta monarkin. Men i den debatten bör argumenten vara någotsånär relevanta och rimligen kräva någon form av intellektuell heder.

Frågan är om den självutnämnda tredje statsmakten inte missbrukat sina grundlagsskyddade privilegier när förtal och utpressning hör till hörnstenarna i rapporteringen. Som en närmast religiös yttrande – och tryckfrihetsvän blir jag djupt bekymrad. Det finns anledning att ställa frågan vem som granskar de kontakter och vänskapsband som tydligtvis finns mellan vissa journalister och gangstervärlden. Sansade röster finns förvisso. Hanne Kjöllers ledare i fredagens DN liksom Cecilia Åses Brännpunktsartikel i SvD i lördags var relevanta inlägg i debatten. Sådana är välkomna.

Redan innan vissa medier som en del av sin arsenal okritiskt började anlita några av Sveriges mest namnkunniga brottslingar i sin uppgivna jakt på sanningen har det rått en, delvis oförtjänt rädsla för journalisters makt. Man kan bara ana hur mycket den svenske gudfadern och hans hejdukar måste förvånas och glädjas över sin nya roll som sanningsvittnen.

Det kan aldrig enligt min mening vara statschefens uppgift att förklara för maffian, eller för medierna för den skull, vad han inte gjort. 

Frågan om vårt statsskick är en central fråga i en demokrati. Den förtjänar respekt. Det gör också statschefen. Sverige har varit en monarki i sådär1000 år. Institutionen har över tid alltid haft en stark folklig förankring. Och har alltjämt så trots mediala försök att ändra på den saken. Påståendet att denna av folket gillade institution är odemokratisk låter sig synas. Det finns de som anser att folkviljan är demokratins yttersta grund. Men sedan finns det förstås alltid de som i marxistisk anda menar att folket i själva verket inte förstår sitt eget bästa. Inför dem står vi alla maktlösa. Men en sak bör vi andra kunna kräva av varandra. Och det är att den viktiga diskussionen om statsskicket inte skall styras av vad skandaljournalistiken väljer att plocka upp av lösa insinuationer från skumraskfigurer i samhällets ytterkant. Det är inte gangstervärlden och oseriös skandaljournalisitk som skall bestämma vårt framtida statsskick. Det skall svenska folket göra alldeles självt på grundval av en hederlig samhällsdebatt, allt med bibehållande av vår unika tryck och yttrandefrihet

En förmån att få arbeta för ILAC

Iraks advokater lever under vidriga förhållanden och behöver hjälp med allt från utbildning till att bygga upp sina egna organisationer.

 

Anne Ramberg tillsammans med irakiska advokater
som hon mött vid IBA:s möte i Warszawa.

 

Jag är styrelseledamot i ILAC, International Legal Assistance Consortium, som aktivt bidragit till att stödja uppbyggnaden av ett rättsväsende i Irak. ILAC har bland annat svarat för utbildning av Iraks domare och åklagare i ett omfattande projekt. Nu diskuteras utvidgat stöd till de irakiska advokaterna när det gäller att driva advokatverksamhet, bland annat i  ledarskap och teknikfrågor.

 

ILAC är en fantastisk organisation som har till huvuduppgift att bidra till uppbyggandet av rättsväsendet i länder som drabbats av konflikter och krig. Under ledning av generalsekreterare Christian Åhlund har ILAC nu också inlett ett arbete i Tunisien.

 

Det är en förmån att få delta i ILAc:s viktiga arbete

Inspirerande möte med Sandra Day O’Connor

Jag hade häromdagen förmånen att få träffa en av de under sin tid mest inflytelserika domarna i USAs mäktiga Supreme Court, justitierådet Sandra Day O’Connor. Hon har deltagit i många avgöranden av stor betydelse. Hon är en erkänd för sin principiella hållning i försvarandet av rättsstaten. Vilken fantastisk kvinna, fortfarande vid uppnådda 82 års ålder är hon en imponenerande person som är aktiv inom många olika områden. Hon är en eftertraktad föredragshållare i hela världen. Hon berättade att hon numera är starkt engagerad i att få unga att förstå hur samhället och rättstaten är uppbyggd. Hon har skapat ett fantastiskt verktyg som vänder sig till skolbarn. Gå in och titta på www.icivics.org

Kanske något för oss. Jag blev mycket imponerad och inspirerad.

Tillsynen kan vidgas, men får inte bli smakdomstol

I morgonens ekosändningar berättades om advokater på en större advokatbyrå som gjort avancerade skatteupplägg. Frågan ställdes till mig hur Advokatsamfundet ser på att advokater skatteplanerar och därigenom undandrar staten betydande skatteinkomster. Som jag nämnde i intervjun är Advokatsamfundets tillsyn över advokatkåren reglerad i lag. Vår tillsyn är med ett undantag begränsad till att endast omfatta advokatverksamheten. Vad advokater gör på sin fritid omfattas därför inte av vår tillsyn. Den nuvarande regleringen i rättegångsbalken innebär därför att Disciplinnämnden inte kan pröva handlanden utanför advokatverksamheten, som inte avser oredligt förfarande. Med det menas ekonomisk relaterad brottslighet, t.ex. bedrägeri, förskingring eller skattebrott.

Advokatsamfundets styrelse har i år tagit initiativ till en lagändring av innebörd att också advokats privata brottslighet ska kunna prövas av Disciplinnämnden. Det är nämligen inte godtagbart, att en advokat med den särskilda ställning i samhället och det särskilda ansvar som en advokat har, ska kunna göra sig skyldig till allvarlig brottslighet och alltjämt kunna vara ledamot av samfundet.

Men, det är också mycket viktigt att Advokatsamfundets tillsyn och Disciplinnämndens verksamhet inte utvecklas till att bli en etikett – eller smakdomstol, som utan tydliga regler dömer enskilda advokater endast med utgångspunkt i vad som för tillfället uppfattas som dålig moral. Skatteplanering är inte något som Advokatsamfundet kan ha någon synpunkt på. Om däremot advokater döms för skattebrott kan Advokatsamfundet agera.

Om detta skrev jag i min ledare i förra numret av tidskriften Advokaten.

Europeiskt samarbete inte alltid till den enskildes förmån

I en nyligen släppt FN rapport från ”The Freedom House” framkommer att friheten på internet är i fara. Värst är det föga förvånande i Cuba, Burma, Iran, Kina, Tunisien och Saudiarabien. Av de trettiosju länder som undersöktes, befanns endast 8 kvalificera som helt öppna utan restriktioner. Estland kom på första plats när det gäller frihet på internet, följt av USA, Storbritannien, Tyskland och Australien. Elva konstaterades inte vara fria och återstoden betecknades som delvis fria. (Sverige ingick inte i undersökningen). Det som var anmärkningsvärt var att fler och fler länder försöker begränsa tillgången på information genom censur och på andra sätt. Detta gäller även Storbritannien.

Inom EU diskuteras för närvarande på ministerrådsnivå att likt Kina och andra diktaturer införa ett internetfilter som ska skapa ett ”enhetligt och skyddat internet i Europa”. Man häpnar. Det finns goda skäl att noga följa utvecklingen inom EU också på andra områden.

Sverige har tillsammans med sju andra medlemsstater (Belgien, Bulgarien, Estland, Spanien, Luxemburg, Österrike och Slovenien) lagt fram ett förslag till ett nytt direktiv rörande inhämtande av bevis – en europeisk utredningsorder. Direktivet syftar till att förbättra samarbetet om bevisinhämtning mellan medlemsstaterna. Något krav på dubbel straffbarhet uppställs inte för utfärdandet.  Verkställighet kan alltså inte vägras med hänvisning till att den handling som bevissäkringsåtgärden tar sikte på inte är straffbar i den verkställande staten. Fortfarande, efter en tids överläggningar, är också utgångspunkten att inte heller territorialitetsprincipen utgör vägransgrund. Det betyder att det inte heller uppställs något förbud mot att utreda egna medborgare som inte misstänks/har begått brott i hemlandet.

Förslaget innebär att en europeisk utredningsorder (EUO) ska kunna utfärdas i en medlemsstat för att en eller flera utredningsåtgärder ska kunna vidtas i bevisinhämtningssyfte i den verkställande staten. Detta omfattar inhämtande av bevis genom t.ex. beslag, förhör och hemlig teleavlyssning. Bevissäkringen avser såväl befintlig som ny bevisning. EUO ska vara tillämplig både i straffrättsliga och i administrativa förfaranden.

Med en europeisk utredningsorder ska en svensk åklagare kunna få fram bevis från andra EU-länder, också med hjälp av tvångsmedel. Allt som en svensk åklagare kan göra i en förundersökning eller under en rättegång ska också göras för att hjälpa europeiska kollegor; en svensk polis ska på samma sätt – enligt principen om ömsesidigt förtroende och erkännande – ställa upp och vidta erforderliga utredningsåtgärder så snart en åklagare i ett annat EU-land åberopar den europeiska utredningsordern.

Medan den nu gällande europeiska bevisinhämtningsordern tar sikte på vilken typ av bevis som kan inhämtas i ett annat medlemsland, tar EUO även och främst sikte på bevisupptagningssätten som sådana. Den utfärdande staten bestämmer vad den vill ha utrett, vilket bevismaterial som ska samlas in/säkras och på vilket sätt detta ska ske. Det är alltså den utfärdande staten som bestämmer vilka bevisinhämtningsåtgärder som ska vidtas (bl.a. användningen av processuella tvångsmedel) och den verkställande staten har bara i vissa fall (se nedan) möjlighet att i stället besluta om mindre ingripande åtgärder för att verkställa bevissäkringen. Vidare har myndighetspersoner från den utfärdande staten rätt att delta/biträda vid bevissäkringen i den verkställande staten.  

Den nya samarbetsformen är avsedd att vara enklare, snabbare och mer effektiv än dagens samarbete på bevisområdet. Det är dock slående att frågor om rättssäkerhet och skydd för den enskildes grundläggande rättigheter överhuvudtaget inte analyserats så här långt i beredningsprocessen. Ingenting sägs heller om processuella rättigheter för den som utsätts för utredningsåtgärden. Allvarliga problem kan – med nuvarande lydelse – därför uppstå exempelvis i förhållande till vårt svenska grundlagsskydd. Detta gäller t.ex. vår press- och yttrandefrihet liksom advokaters tystnadsplikt.

Förslaget till utredningsorder måste noga följas. Ska vi i Sverige verkligen på initiat av en polsk åklagare nödgas utreda en polsk kvinnas misstänkta abort här?