När känslor och partipolitik tar överhanden krävs besinning

Den senaste tiden har inneburit ett ökat antal smittade och döda i Covid. Detta innefattar stort lidande och stor sorg. Och ett misslyckande, i meningen att vi i likhet med de flesta länder inte lyckats skydda de äldre. Corona – kommissionen har presenterat sitt betänkande, innefattande relevant kritik av de allvarliga systembrister, som belastat svensk äldrevård sedan 1990-talet och som tidigare bekräftats av bl.a. Äldreutredningen. För detta bär alla statsbärande politiska partier ansvar; tidigare och nuvarande regeringar, liksom kommunala och regionalpolitiska företrädare. Oss väljare ej att förglömma. Att idag som vissa, politiker och andra, ägna sig åt närmast vulgär pajkastning, är därför mindre klädsamt.

Alla de som nu tar heder och ära av statsministern, socialministern, generaldirektören för Folkhälsomyndigheten och framförallt statsepidemiologen Anders Tegnell borde överväga en mindre aggressiv hållning. Det har sannolikt, allt annat vore förvånande, retrospektivt gjorts felbedömningar i kampen mot pandemin. Men, det kan vara bra att erinra sig att beslut fattas på grund av den information som vid tillfället finns tillgänglig. En klok idé vore därför att avvakta alla förhastade slutsatser.

I gårdagens DN skriver Richard Swartz https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-svenskarna-har-tagit-sig-igenom-den-andra-vagen-battre-an-andra-europeer/ en utmärkt sansad och klok artikel om den svenska pandemidebatten och farorna med att tillgodose önskemålen om krafttag och inskränkningar i våra grundlagsskyddade rättigheter. Jag föreslår läsning av denna. Swartz sätter nämligen perspektiv på den svenska debatten, som enligt min mening tappat alla proportioner. Göran Greider i Dala-Demokraten har också skrivit på samma tema. Liksom Vidar Andersson.

Det är olustigt när viktiga samhällsfrågor blir offer för känslostyrda och personfixerade debatter. Det är sorgligt att se hur vanligtvis kloka personer hemfaller åt den i bästa fall aningslösa och osakliga jakten på syndabockar. Denna utveckling bidrar till att underminera tilltron till samhällets institutioner och att vi tappar proportioner. Ansvarsutkrävande är viktigt. Men det kräver mer än känslor, åsikter och rop på åtgärder. Framförallt är det en god ordning att ha nödvändiga fakta när ansvar ska utkrävas. 

Av alla de som har haft synpunkter, framfört kritik eller ifrågasatt den svenska strategin har få kommit med konstruktiva, alternativa och effektiva förslag på lösning av pandemin och dess konsekvenser. Och som Schwarz påpekar. Det är inte Sverige som utmärker sig. Det är våra nordiska grannländer.

I en parlamentarisk demokrati utkrävs ansvar vid allmänna val. Det finns som bekant också möjlighet för riksdagen att rösta om misstroende mot statsministern och enskilda statsråd. Att under pågående pandemi framföra avgångskrav mot statsråd och enskilda tjänstemän är dock inte en självklar åtgärd. Partipolitik och känslostyrd aktivism är dåliga rådgivare mot Covid. Pandemin borde inte vara en partipolitisk fråga. Den är en alltför allvarlig samhällelig utmaning för det. Osakliga personangrepp på enskilda tjänstemän är inte heller godtagbart. Att fokusera på statsepidemiolog Anders Tegnell förefaller därför synnerligen oklokt.

Alla de som nu ropar på behovet av att ge regeringen mer kraftfulla verktyg bör tänka efter. Det handlar ytterst om att upprätthålla grundläggande demokratiska samhällsprinciper i ett land som har varit en ledande välfärdsstat. Inskränkningar i våra demokratiska rättigheter ska endast kunna göras om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det kräver att det finns ett behov, att åtgärden blir effektiv och att inskränkningen är proportionerlig. Regeringens förslag att utreda frågan om möjligheten att införa undantagstillstånd inger i sammanhanget oro, liksom utformningen av det nyligen presenterade förslaget till pandemilag. Låt oss hoppas att regering och riksdag besinnar sig vid utformningen av ny lagstiftning. 

Corona-kommissionen är en bra grund att stå på för en långsiktig lösning på systembrister och ansvarsfördelning, inte minst inom äldrevården. Låt oss hoppas att alla politiker gemensamt tar dess slutsatser på allvar och omgående rättar till de allvarliga systembrister som @mats_melin och Coronakommissionen redovisat.

När det abnorma blir normalitet.

Om någon vecka är det val i Sverige. Vi ska då tala om vilken politik vi föredrar och vilka politiska ledare vi vill ska företräda oss de närmaste fyra åren. Fria och allmänna val är en hörnsten i en demokrati. Denna hörnsten är inte bara en rättighet. Den innebär också ett ansvar. Vill man upprätthålla demokratin och de värderingar den bygger på är det envars skyldighet att motverka att demokratin används som ett redskap för att underminera rättsstatens grundvalar och nedmontera de institutioner som uppbär ett humanistiskt samhälle byggt på idén om alla människors lika värde.

Man hade kunnat tro att den svenska demokratins grundvalar är ohotade. Om det inte vore för hur lätt det visat sig vara att förvandla en demokrati till autokrati. Turkiet och Ryssland är färska exempel. Utvecklingen i Polen och Ungern är problematisk. Herrar Erdogan, Putin och Orban har alla kommit till makten efter valprocesser som sökt sin legitimitet under demokratins banér. Så även Donald Trump. Alla har de dessvärre använt sin nyvunna makt för att undergräva legitimiteten hos de institutioner som är satta att skydda den.

Autokraterna beskriver ofta den egna nationen som ett land i kris. Krisbudskapen avlöser varandra och människor invaggas i oro. Hotbilder målas upp där enskilda grupper pekas ut som orsak till alla problem. Lösningen är fler poliser och hårdare straff. Beskrivningen känns igen också från den svenska debatten. Denna verklighetsbild saknar dock vetenskapligt stöd. Den bygger på en rädsla att bli utsatt för brott som för svenskt vidkommande saknar relevans när det gäller risken för att i realiteten bli utsatt för brott. Det innebär inte att det inte finns utmaningar.

Den politiska retoriken, såväl på sociala medier som i det allmänna politiska samtalet, distanserar sig allt oftare från principen om alla människors lika värde. Invandrar – och främlingsfientliga partier inom och utom riksdagen delar nu öppet in människor i olika grupper. Nordiska motståndsrörelsen och Sverigedemokraterna, vilka båda växer, hyllar skillnaderna mellan infödda svenskar och inflyttade. Man laborerar med förvirrade föreställningar om den ”svenska” identiteten. Greppet minner om obehagliga tankemönster från fordom.

Enligt SD:s budgetmotion ska ”bästa möjliga vård” enbart erbjudas svenska medborgare, samtidigt som möjligheten att bli svensk medborgare i princip upphör. Icke svenska medborgare ska bara ha rätt till grundläggande vård. När det gäller människor som vistas i Sverige utan uppehållstillstånd, människor som i SDs terminologi kallas för ”illegala individer”, ska dessa vara helt undantagna från att få vård. Oavsett medicinskt tillstånd. I Danmark har man redan infört nya regler riktade mot personer som bor i fattiga områden med hög andel invandrare. Ett annat exempel på den allt obehagligare argumentationen är när EU- migranter regelmässigt beskrivs vara offer för människohandel, ägna sig åt grov brottslighet och vara lata. Myter och fördomar tillåts slå rot. Precis som de tilläts göra i Tyskland på trettiotalet.

Det finns många som anser att det är osakligt, överdrivet och direkt missvisande att jämföra den framväxande främlingsfientligheten i Sverige och Europa med de judeförföljelser som i inleddes i Tyskland på 1930-talet. Det tycker inte jag. Det finns nämligen påtagliga och obehagliga likheter. En är retoriken. Som framgår längre fram i denna tidnings Fokus brukar den organiserade brottsligheten beskrivas som, ”den är nätverksbaserad, den är internationellt förgrenad, den kommer utifrån, den undergräver hederlig affärsverksamhet genom illojal och illegal konkurrens, den ligger bakom mord och andra fall av grovt våld, och den utgör ytterst ett hot mot statens säkerhet”. Dessa påståenden avsåg inte från början organiserad brottslighet utan bygger enligt professorn i kriminologi Henrik Tham på påståenden om judarna i den offentliga debatten i Norge före andra världskriget. Det gemensamma i beskrivningen av judarna i Norge och dagens organiserade brottslighet är enligt Tham att man talar om något främmande, som kan tillskrivas ett antal egenskaper på oklar empirisk grund och där människor kan ”projicera en allmän oro på det okända.” En annan gemensam nämnare är att de båda storheterna ska bekämpas.

Främlingsfientligheten, antisemitismen, liksom hatet mot muslimer är idag utbrett. De europeiska parlamenten, inklusive Sveriges riksdag, innehåller starkt odemokratiska och främlingsfientliga krafter. Dessa mörkermän och kvinnor har fått ett allt större inflytande. Även i grundmurade demokratier har lagar införts som bjärt strider mot fastlagda rättsstatliga principer. Det abnorma håller ånyo på att normaliseras på en rad områden.

Efter valet 2014 blev SD-riksdagsmannen Björn Söder riksdagens andre vice talman i Sveriges riksdag. Han har gjort sig känd för sina rasistiska uttalanden. Han anser att homosexualitet är en sexuell avart jämförbart med tidelag och pedofili. Han propagerar för dödsstraff. Han har hävdat att samer, tornedalningar, judar och kurder inte är svenskar. Han anser inte att religionsfriheten är en självklar rättighet. Han har poserat leende med SS-veteraner. Han har uttryckt förståelse för att romer diskrimineras. Han vill förbjuda böneutrop och vill förhindra att polisen rekryterar från minoriteter. Han har också jämfört islam med nazism. Söder representerar en rasideologi som inte hör hemma i Sveriges riksdag.

Ett annat exempel på sverigedemokratiska partiföreträdare som ger uttryck för grovt rasistiska ståndpunkter är den ekonomiskt politiske talesmannnen Oscar Sjöstedt. Välbekant är det videoklipp där Sjöstedt på brun fyllefest med likasinnade gapskrattar åt berättelsen om när nazistiska arbetskamrater sparkar på döda får och låtsas att de är judar. Han inte bara skrattar. Han visar också hur nazisterna gjorde och vad de sade. På samma video förekommer för övrigt även även Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson. Hur är det möjligt att personer som Sjöstedt och Karlsson fått en så framträdande roll i ett stort riksdagsparti?

Jimmie Åkessons medarbetare på Sverigedemokraternas kansli, riksdagskandidaten Mikael Bystedt, har enligt uppgifter i media skrivit hundratals grovt hatiska kommentarer mot muslimer på olika hatsajter och bland annat kallat dem jordens avskum. När det berättades att moskeér bränts ned i London, ska han ha skrivit: “ Jäkl vad bra gjort! Nu hoppas vi att detta sprider sig till sverige som en löpeld”. En annan som utmärkt sig är järnrörsmannen och SDs tidigare rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth. Han vill utvisa folk till tortyr och dödsstraff. Enligt en annan järnrörsman och tidigare riksdagsledamot Erik Almqvist är fria val och pressfrihet enbart uttryck för liberalmarxism. Ett antal sveridemokrater som kandiderade till kyrkovalet har likaså skrivit uttalat rasistiska, nazistiska och djupt odemokratiska kommentarer på olika hatsajter.

Jimmie Åkesson uttryckte i Almedalen 2013 att den dag då papperslösa barn fick rätt till sjukvård var en skammens dag. Till detta kan läggas ett oräkneligt antal Sverigedemokratiska nämndemäns hatiska och rasistiska inlägg på sociala medier. Att Sverigedemokraterna, ett parti som för blott trettio år sedan bildades av nazistiska och rasistiska förgrundsgestalter, kommer undan med sina odemokratiska, rasisitiska och naziska uttalanden från en rad prominenta företrädare för partiet, är obegripligt och synnerligen allvarligt.

Sverigedemokraterna är idag ett etablerat svenskt politiskt parti med ett väljarunderlag inte långt från Socialdemokrater och Moderater. Sverigedemokraterna kan genom kommande val bli ett statsbärande parti. Om en så stor andel av befolkningen som 20 procent eller mer gilllar Sverigedeomkraternas politik ger detta stort inflytande i riksdagen. Det är en parlamentarisk utgångspunkt, som borde leda till eftertanke. Särskilt i ljuset av vad SDs partisekreterare tidigare uttryckt: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss efter den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Demokratin kan bara försvaras genom en öppen debatt där medborgarna deltar och tar ansvar för sina val. I den debatten krävs röster som legendariska Hedi Fried. En annan röst är den tidigare domaren i Internationella domstolen i Haag, professorn och författaren Thomas Buergenthal. Han har i i boken ”A Lucky Child” skildrat sina erfarenheter från gettot i Polen, som ensam ung judisk pojke separerad från sina föräldrar i dödslägren, under dödsmarschen från Auschwitz till Sachsenhausen och från befrielsen, samt den känslosamma återföreningen med modern. Det är en rörande skildring och en skrämmande betraktelse över hur människan kan förvandlas till en dödsmaskin programmerad att mörda oskyldiga av det enda skälet att de är annorlunda. Var och en av alla de 6, 3 miljoner judar och enligt vissa bedömare lika många romer, homosexuella samt politiska motståndare som dog under Förintelsen, mördades av vanliga människor pga sin religion, ras, etnicitet, sexuella preferenser eller politisk inriktning. Och det hände mitt i Europa.

Frieds och Buergenthals berättelser är nödvändiga för att förstå vad som händer i ett samhälle när abnormiteten blir normalitet för vanliga hyggliga, hederliga människor, för fäder och mödrar, systrar och bröder. Förföljelse och övergrepp på befolkningsgrupper kommer inte plötsligt. Startsträckan är lång. Så var det på trettiotalet. Så är det idag. Normaliseringen av ytterligheter utgör ett av de farligaste hoten mot vår demokrati. Och när straffrätten blir ett ineffektivt instrument för social förändring och bekämpning av sociala problem har Advokatsamfundet och enskilda advokater en självklar uppgift att reagera och påtala dessa utmaningar. Det handlar inte om partipolitik som vissa vill hävda. Det handlar om att värna den demokratiska rättsstaten och skyddet för mänskliga rättigheter.

Denna text är ursprungligen publicerad i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund  nr 6 2018 http://www.advokaten.se