”Gott mit uns” – Om Gudar som våldsförevändning

I spåren av den ökade terrorismen i världen beskrivs islam allt oftare som en våldsam och krigisk religion. Extrema muslimer bär också skulden för många avskyvärda dåd de senaste tjugo åren. En starkt aversiv uppfattning om islam, en Islamofobi, har därigenom fått fotfäste i västerlandet. Idéen att den växande extremismen inom Islam uteslutande har sin grund i vissa texter i Koranen innebär dock en stark förenkling. Man skiljer då inte på islam som religion och dess olika tolkningsskolor.

Man kan vidare inte bortse från betydelsen av socio-ekonomiska missförhållanden, som förklaring till den fundamentalism, som i vissa islamistiska kretsar dessvärre har kommit att få en betydande utbredning. Man glömmer lätt att de flesta muslimer är fredliga och inte alls våldsbenägna. Man glömmer att islam som religion har många humanistiska företräden. Den senaste tidens attacker på oskyldiga i Mellan Östern, Europa, Afrika, Indien och USA har dock förstärkt de stereotypa fördomarna mot muslimer. Demagoger som den republikanske presidentkandidaten Donald Trump är exponenter för denna utveckling. Trump vill som bekant förbjuda all muslimsk invandring till det huvudsakligen kristna USA. Trumps hållning är förvisso extrem, men han är inte ensam.

Skräcken för islam är inte ny. Redan på 600-talet betraktades muslimska samhällen som ett hot, särskilt mot Europa. Kristendomen i Europa har under århundraden också utkämpat flera ”heliga” krig. Korstågen under 1000 -1200 talen ligger inte alldeles fjärran från nutidens jihadism. Och när turkarna tagit hela Balkan och stod vid Wiens portar blev hoten mot Europa högst påtagliga. Dagens IS härjningar påminner i hög grad om dessa fälttåg. När Gud är uppdragsgivare kan det mesta tillåtas. Korstågens övergrepp har satt djupa spår även hos dagens muslimer. På uppdrag av påven genomfördes ett antal synnerligen hänsynslösa fälttåg i syfte att befria Jerusalem från araberna. Motståndare som inte uppfattades som kristna mördades. De korsfarare som dog under strid blev, i likhet med dagens jihaddister, martyrer. De kristna ogärningarna var oerhörda.

Exemplen på övergrepp i Guds namn är rikliga i såväl kristendomen, som inom islam. Historien är samtidigt fylld av exempel på kristna och muslimer, vilka gjort hjälteinsatser i kampen mot vettlöst religiöst mördande. En muslimsk hjälte var Abd el-Kader. Han var en lärd muslimsk motståndsledare. 1860 räddade han tusentals kristna från att mördas i Damaskus. En nutida muslimsk hjälte är den numera så världsberömde kaptenen, Humayun Kahn som dog under krigstjänstgöring i Irak. Han beordrade sina underlydande att vänta medan han själv inspekterade ett misstänkt fordon, som då exploderade och dödade honom. Han förärades postumt olika hedersbetygelser, för att under presidentvalskampanjen i USA istället få sina föräldrar ringaktade av en islamofobisk fastighetsmatador som Donald Trump.

Religioner är inte homogena. Det förekommer inom alla religioner att de religiösa skrifterna tolkas olika. Vissa exploaterar religionen för egna politiska syften. I ljuset av att det trettioåriga kriget, liksom första och andra världskriget utspelade sig i det kristna Europa, framstår beskrivningen av kristendomen som en fredens religion, lika främmande, som synen på Islam som enbart en våldsreligion. Den kristne guden användes som tillhygge också i de stora europeiska krigen. Vi minns t.ex. de tyska krigsropen ”Gott mit uns” och ”Gott strafe England”.

Människor är mycket mer komplexa än de stereotyper som beskriver de religiösa grupper de tillhör. Stereotyper skapar fördomar. Antiziganism, antisemitism och allmän rasism är kända uttryck härför. I jakten på terrorister riskerar nu muslimer att åter stigmatiseras. Det är vad som sker när rädslan tillåts styra och hatpropagandan får fotfäste. Det är en farlig utveckling.

Om debattspråk och djuriska metaforer

I anledning av Fredrik Johanssons ledare i SVDs nätupplaga fredag under rubriken ”Bristen på stringens försurar debatten” har jag några synpunkter. Jag skrev ursprungligen denna text för publicering i SvD som en replik, men den togs inte in. Därför publicerar jag den här med några mindre uppdateringar.

Jag delar mycket av det Fredrik Johansson ger uttryck för. Det är givet att brist på stringens kan försura debatten. Och, att tonläget i samhällsdebatten inte är oviktigt. Jag har i likhet med Fredrik Johansson skrivit och talat mycket om detta. Men, den största faran är inte ett oavsiktligt syftningsfel och eventuell bristande språklig stringens. Den största faran är det medvetet hånfulla, hatiska och hotfulla språket, som utgör grunden för ”försurningen” av det offentliga samtalet. Denna alltmer vulgära samtalston förekommer i tilltagande utsträckning, särskilt på nätet. Tydliga exempel på denna utveckling finner man hos debattörer som med närmast ohämmat hatspråk ger uttryck för sin starka ovilja mot den svenska flyktingpolitiken. De brunfärgade inslagen är hos många starka. Högljudda järnrörsmän (och kvinnor) intar scenen. Dessa får naturligtvis inte stå oemotsagda. Dessa personer och de politiker som för deras talan måste förstås kritiseras både i vad gäller sak och form.

Självklart är det så att språket och de metaforer man må använda normalt bör präglas av återhållsamhet . Men, det finns situationer då storsläggan i form av slagkraftiga metaforer kan och bör användas. När det gäller uttrycket ”bruna råttor” är detta en högst relevant metafor för den tilltagande rasismen och främlingsfientligheten i samhället. Det var det som var min poäng.

De dödshot och den mängd hatiska meddelanden, många brottsliga, som i olika former kommit mig och Advokatsamfundets kansli tillhanda efter mina uttalanden i Söndagsintervjun om bristen på humanism i asylfrågan och den målkonflikt som flyktingsituationen föranleder bekräftar detta. Några exempel från Twitter.

”Kommandoran är tydligen fortfarande i fin form och går numera under namnet @anneramberg Någon som är sugen på att gräva en varggrop? #svpol”

” Locka henne med dom älskade brottsliga muslimerna ? En bunt av dom,å hon är våt”

” Din j–a champagne-kommunist! Jag blir så j–a förb–d att jag hoppas du får plågsam cancer! Och ingen vård.#svpol”

”Jag önskar henne väl (förtjänt) färd ned i havets djup, enkel resa”.

I tillägg har jag bland annat mottagit tweets med bilder på gravar som grävs och hundar som torteras.

Hatet på nätet tar sig olika uttryck. Det riktas mot judar, muslimer, invandrare i allmänhet, unga kvinnor, homosexuella eller sådana som inte ansluter sig till de extrema och odemokratiska krafter som tycks vara alltför mångas livsluft på nätet. Det vämjeliga tilltalet drabbar också inte sällan redan svaga och utsatta grupper. Hatet riskerar att leda till opåkallad självcensur och att människor avstår från att medverka i det offentliga samtalet.
Detta innebär ytterst ett allvarligt hot mot yttrandefriheten och därmed den demokratiska rättsstaten. Som ett alldeles färskt exempel är när nazister på bokmässan störde Alexandra Pascalidous flyktingseminarium och täckte bokbordet med Nya tider. Vart är vi på väg?

Det är därför för att uttrycka det försiktigt ,olämpligt när t.ex. riksdagsmän, som bör åtnjuta respekt och förtroende i samhället, medverkar i näthetsen och med sin retorik även göder sådana krafter. Att vara riksdagsman i Sverige är att vara ambassadör för demokratiska värderingar såsom dessa kommer till utryck i vår regeringsform.

Den moderate riksdagsmannen Bali har under lång tid utmärkt sig på nätet med ett språkbruk som är exceptionellt med alla anständighetsmått mätt. Jag skall inte här ägna mig åt att citera Balis alla övertramp. Jag hänvisar den intresserade till hans rika twitterflöde. Till detta kommer sakinnehållet där Bali, såvitt jag kan se, flörtar med de hatiska krafterna på ett sätt som knappast pryder hans parti. Han har nu följdriktigt också fått kraftfullt stöd av en tidigare riksdagskollega, Sverigedemokraten Thoralf Alfsson. Den senare uppmanar på sin blogg alla att skriva ett vykort till Anne Ramberg med en uppmaning att hon ska lämna Advokatsamfundet och sina övriga uppdrag.

I Fredrik Johanssons inlägg antyds att särskild hänsyn bör tas till det faktum att Bali är ”en utomeuropeiskt invandrad riksdagspolitiker”. Den tanken förvånar mig. I den svenska debatten gäller givetvis samma regler för alla, invandrare eller ej. Riksdagsmannens förolämpningar på Twitter ska rimligen bedömas efter samma måttstock som alla andras. Och, att kokettera med sitt ursprung såsom ursäkt för att kunna förolämpa andra är förstås inte godtagbart.

Vad gäller Bali vill jag, än en gång, klargöra att jag i mitt blogginlägg oavsiktligt valde en felaktig syftning. Vad jag avsåg att peka på är den framväxande rasismen.  Uppenbarligen gav min text, i vissas ögon,  utrymme för en feltolkning. När jag blev uppmärksammad på detta, ändrade jag den omgående och meddelade också detta på Twitter.

En numera pensionerad domare och tidigare moderat statssekreterare som enligt Fredrik Johansson, tydligen till skillnad från mig, gör berömvärda insatser genom att med stort tålamod förklara juridiska frågor bidrar till den illvilliga tolkningen av råttmetaforen. Enligt denna var det intressant att Advokatsamfundets generalsekreterare använde ett språkbruk som associerar till Julius Streicher, en extrem antisemit som i Nurnbergrättegångarna dömdes till döden. Herrarna antyder således att jag skulle vara antisemitiskt anstruken. Detta är om något ett exempel på försurning av debatten.

När det gäller min ”oförlösta oförmåga att hantera språket på ett stringent och konstruktivt sätt” måste jag göra alla näthatare och deras ideologiska beskyddare besvikna. Jag kommer att med stöd av samma yttrandefrihet, som riksdagsledamöter, ledarskribenter och pensionerade statssekreterare åtnjuter, ge min personliga liksom samfundets åsikter till känna närhelst jag finner detta påkallat.

Om asylrätt, humanitet och gatans parlament

Under de senaste dagarna har jag haft anledning att fundera kring dessa fenomen. Anledningen är de kommentarer som framkommit med anledning av mitt deltagande i Söndagsintervjun i Pl.

Vad gäller min syn på flyktingkatastrofen och asylrätten är jag, som torde framgått tidigare, av den bestämda uppfattningen att humanismen ställer krav på Sverige och på Europa i övrigt, så att vi så gott vi kan tar hand om människor på flykt. Det sätt på vilket Europa f.n. hanterar flyktingfrågan är ovärdigt. Att outsourca asylrätten till Turkiet och i ett första steg skicka med 30 miljarder är inget annat än en cynisk handel med människor på flykt. Individens rätt till asyl ställs åt sidan. Det är åsikter som jag är beredd strida för.

För Europas vidkommande skulle en solidarisk flyktingpolitik inte innebära någon oöverstiglig uppoffring. För Sveriges del har de många asylsökandena under förra året givetvis inneburit påfrestningar på samhället och välfärdssystemet. Det leder kortsiktigt till målkonflikter. Grupper riskerar att ställas mot varandra. Detta är något som populistiska partier och grupper också använder som argument för att hindra människor som flyr för sina liv att söka skydd hos oss.

Min poäng, vilken framgick för den som lyssnade (och förstod) radioinslaget, var att trots att målkonflikter kan uppkomma, är det  vår skyldighet att hjälpa. Det innebär att alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav. Samtidigt är det inte konstigt att t.ex. äldre människor som bidragit till att bygga upp vår välfärd genom att ha arbetat ett långt liv och betalat sin skatt känner sig åsidosatta när samhällets resurser inte räcker för att möta förväntningarna. Detta är givetvis ytterst beklagligt för våra många fattigpensionärer och andra efterställda grupper. Men i resursernas knapphet är det dessvärre en oönskad realitet. Det betyder givetvis inte att bristerna i välfärdssystemet enbart är en följd av det stora antalet asylsökande. Men, i en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden. Jag anser givetvis inte att detta i första hand bör gå ut över de fattigaste i vårt land. Av dem finns intet att ta. Men vi är rätt många som inte faller i den kategorien. Och vi måste acceptera att våra skattemedel i ökad omfattning används till skyddsbehövande flyktingar. Det säger sig självt att detta innebär ett minskat utrymme för reformer, bl.a. för i sig mycket välmotiverade höjningar av stödet till de sämst ställda i vårt land. Därför uttryckte jag dubier över politikernas upprepade löften att vi, som det verkar, till varje pris ska värna välfärden. Om man därmed menar välfärden för alla svenskar kan löftet knappast infrias.

Det finns förstås de som inte delar mina åsikter. Det är givetvis alldeles i sin ordning. Att invandrarfientliga grupper och andra i den stora undervegetationen på sociala medier ägnar sig åt hot mot meningsmotståndare är däremot inte acceptabelt. Det hat som där framskymtar mot flyktingar och människor i nöd och mot dem som driver flyktingarnas sak är kväljande. Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor.

Bedrövligt är också att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen. Och debatten behöver hyfsas. Till fromma både för fattigpensionärer och asylsökande flyktingar.