Om sexualbrott och straff

Häromdagen skrev moderaternas rättspolitiske talesman en debattartikel i Aftonbladet där han argumenterade för ytterligare höjda straff för våldtäkt. Det lägsta straffet för våldtäkt skulle enligt M höjas från två till tre år. Det är enligt min mening ett aningslöst och inte ändamålsenligt förslag i den meningen att det sannolikt inte kommer att påverka antalet våldtäkter. Därtill är det ett direkt oproportionerligt förslag, eftersom våldtäktsbegreppet idag kommit att utvidgas till alla handlingar där frivilligheten inte anses ha kommit till uttryck i varje enskilt moment av den sexuella akten. Och dessa får antagas vara många. Till detta kommer att vad som menas med frivillighet och hur denna kommer till uttryck i den enskilda situationen kommer att vara mycket svårtolkat. I själva verket är risken stor att betydande svårigheter kommer att uppstå. Hur en en enhetlig rättstillämpning ska kunna uppnås är inte lätt att se, även om HD släpper upp flera fall. Att då höja den nedre delen i straffskalan från två till tre års fängelse är enligt min mening inte försvarbart. Denna inställning har tydligen väckt starka känslor från skiftande håll.

Svensk sexualbrottslagstiftning har genomgått ett antal förändringar de senaste tjugo åren. I huvudsak har dessa inneburit straffskärpningar och utvidgningar av våldtäktsbegreppet. Genom lagstiftning som trädde ikraft 2018 infördes vidare ett krav på frivillighet och ett nytt brott, oaktsam våldtäkt. Advokatsamfundet har under åren starkt kritiserat dessa förändringar i en rad olika hänseenden. Vi har bland annat i anslutning till den senaste lagstiftningsändringen påtalat risken för att åklagaren får en oacceptabel bevislättnad och att den misstänkte får en förklaringsbörda, samt att ett stort fokus rörande integritetskränkande detaljer m.m. kommer att läggas på såväl målsäganden som på den misstänkte.

När det gäller lagstiftningen som trädde ikraft 2018 var samfundets uppfattning att den inte kommer att bli effektiv när det gäller det uppsåtliga brottet våldtäkt och att den inte kommer att leda till flera fällningar över tid. De bevisproblem som normalt uppkommer i våldtäktsmål kvarstår nämligen. Det är alltjämt åklagaren som har att bevisa att den misstänkte har begått en brottslig gärning. Åklagaren har därtill att bevisa att den sexuella akten inte var frivillig. Detta har numera även Högsta domstolen fastställt.

När det gäller det nya oaktsamhetsbrottet, något som samfundet inte motsatte sig, kommer lagstiftningen dock sannolikt att leda till flera fällningar. Det följer också av den nyligen avkunnade domen från Högsta domstolen, som i en välskriven och pedagogisk dom försöker tolka och tillämpa en illa genomförd lagstiftning. HD ska som bekant genom prejudikat tillämpa lag och ge anvisningar till lägre instanser hur en viss bestämmelse ska tolkas. I detta fall handlade det bland annat om att fastställa var gränserna går för uppsåt, oaktsamhet och frivillighet. En inte alldeles lätt uppgift. Jag kan dock konstatera att HD har gjort precis detta. Men, domen bekräftar samtidigt de farhågor som Advokatsamfundet påtalat under hela lagstiftningsprocessen. Lagstiftningen är behäftad med allvarliga brister och svår att tillämpa. Det kan därmed leda till allvarliga rättssäkerhetsproblem.

Jag tillåter mig även efter att ha läst HDs dom att alltjämt ifrågasätta lagstiftningen. Kvinnan hade i detta fall på sociala medier inbjudit en okänd man att komma och sova hos henne, öppnat dörren så att mannen ifråga kunde komma in, klätt av sig alla kläder utom trosor, och välkomnat honom att stiga ner i sängen endast iförd kalsonger. Hon hade uttryckt att hon inte ville ha sex. Mannen dömdes för oaktsam våldtäkt då han enligt HD insett risken av att målsäganden inte deltog frivilligt. Han har därmed varit medvetet oaktsam när han genomförde de sexuella handlingarna. Om detta skulle man givetvis kunna ha olika uppfattningar. Det är dock inte möjligt att göra en annan bedömning än den HD har gjort, då jag inte varit i rättssalen och följt rättegången.

Det finns en rad beteenden i samhället som man kan gilla eller ogilla. Alla lämpar sig emellertid inte för lagstiftning. Vad som dock lämpar sig för lagstiftning är att bestämma lämplig påföljd för det som lagstiftaren, ”rätt eller fel”, funnit vara en brottslig gärning. Ånyo höjs nu röster att ytterligare skärpa straffen på en rad olika områden. Lagstiftaren har de senaste åren i stor enighet, med något undantag, höjt en lång rad straff. Oklart dock till vilken nytta. Däremot har häkten och fängelser fyllts till bristningsgränsen. Det är inte bara en olycklig, utan även farlig utveckling. När nu även justitieministern går ut och bekräftar att man ska uppfylla sitt vallöfte och skärpa det lägsta straffet för våldtäkt inger det allvarliga betänkligheter. Vi är snart på god väg att efter amerikansk modell skapa en stor fängelsepopulation. Det vore inte värdigt vårt rättssamhälle.

Det är givetvis inte lätt i dessa tider av sociala medier med starkt populistiska krafter att vara politiker. Men man måste kunna kräva av riksdagens ledamöter att de låter besinningens röst vinna över de som ropar på ökad repression. Denna utveckling är djupt stötande. Repression och rättstrygghet är inte synonyma även om begynnelsebokstaven är densamma i båda begreppen.