Värdighet och det publicistiska ansvaret

Några intryck från nyhetsveckan gör mig beklämd.

” Barn får gärna demonstrera, för klimatet eller något annat. Barn är medborgare i demokratin. Men varför måste demonstrationen ske på skoltid? Varför inte EFTER skolan eller på helgen?” Det undrar Jenny Sonesson, skribent i GP. Svaret är förmodligen att, lika lite som en strejk på söndagen skulle ha märkbar effekt, så skulle en 16-årings demonstration utanför riksdagshuset en söndag komma att uppmärksammas utanför familjekretsen. Greta Thunbergs korståg har dock uppmärksammats över hela värden. Hon har fått ungdomar i många länder att skolstrejka för en ytterst angelägen sak. Ungdomarnas frustration bör givetvis mötas av respekt och inte med raljans. Den insikten borde även ha drabbat vissa konservativa skribenter.

Frågan om behandlingen av ungdomars åsikter är klassisk. Oviljan att respektera en ung människas engagemang i en överlevnadsfråga för vår jord är dessvärre rätt vanlig. Den nedlåtande attityden och de hånfulla kommentarer som Greta Thunberg mötts av är ett bedrövligt uttryck för vuxna personers ovilja att ta till sig viktiga synpunkter bara för att de framförs av ”fel” person, i detta fall en helt ung människa. Jag har alltid haft svårt för den människosyn som tillåter att vissa personer behandlas som villebråd, medan andra åtnjuter respekt alldeles oavsett vad de säger och gör.

När respekt och god pressetik ersätts med blodtörst och brist på empati kan även den bäste tappa sin värdighet.

”Idag fick jag blommor på redaktionen för avslöjandet om Eskil Erlandsson förra veckan. Kul!” skrev Expressens Niklas Svensson på sociala medier. I ljuset av vad som hittills framkommit måste man inledningsvis ifrågasätta beteckningen ”avslöjande”. Man skulle kunna förledas att tro att Niklas Svensson kommit något omvälvande på spåren. Något med allvarliga konsekvenser för samhället. Men, icke. Är verkligen vad som synes vara ett kanske patetiskt uppförande av en äldre och i övrigt väl ansedd politiker, ett ”avslöjande” som förtjänar krigsliknande nyhetsrubriker. Förtjänar detta så kallade avslöjande beröm? Det tyckte uppenbarligen redaktionen på Expressen.

Jag tycker att medias bevakning av Eskil Erlandssons, som det tycks, tafatta och pinsamma närmanden mot några M-kvinnor inte är något annat än ett ovärdigt frossande i just ett pinsamt om än ytterst olämpligt beteende. Han har ju trots allt en hustru och ett antal barn. Kan man inte iaktta viss hänsyn till dessa i sammanhanget berörda men oskyldiga personer. Och Erlandsson har faktiskt tidigare gjort viktiga politiska insatser. Bör man i media hantera klumpig kurtis som vore det fråga om allvarlig brottslighet. Jag tycker inte det.

Och så Pär Nuder. Jag saknar information vad den tidigare finansministern har gjort. Men just frånvaron av sakliga uppgifter leder till mer eller mindre vildsinta spekulationer. Pär Nuder är, i likhet med Eskil Erlandsson, en makthavare. Det innebär att han får tåla ingående granskning. Men är det samma sak som att bejaka en skvallerkultur byggd på allmänt hållna uppgifter om så kallat olämpligt uppträdande? I detta fall föreligger motstridiga uppgifter om faktum. Det är möjligt att Nuder betett sig klandervärt. Men det är också möjligt att händelseförloppet har andra förklaringar. Intill dess fakta föreligger bör man framförallt i media var återhållsam med spekulationer och avstå från att publicera inisnuationer.

Det är något ovärdigt över det engagemang som numera även traditionell media och till och med public service i spåren av obekräftade uppgifter i upprop eller i sociala medier obekymrat vidarebefordrar. Det tragiska Benny Fredriksson-fallet borde ha lärt oss något om den saken.

I veckan fällde PON, på mycket goda grunder, Aftonbladet för publiceringarna om Benny Fredriksson. Dessa var i stora stycken uttryck för lynchjustis och fiske i mycket grumliga vatten. Den mänskliga tragedi som de anonyma uppropen och efterföljande publiceringar ledde till bör tjäna till eftertanke. Som tidigare PO Pär Arne Jigenius på sin tid så väl uttryckte saken: Med en tidning kan man döda en fluga och en människa.

När journalistiken alltför ofta ser som sin främsta uppgift att ”avslöja” förmenta skandaler finns risk att det publicistiska ansvaret kommer på skam och att enskilda personer tillfogas irreparabel skada. Benny Fredriksson fick betala med sitt liv. Aftonbladet har haft en tung vecka också i spåren av publiceringarna om chefen för Rysslands – och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet Martin Kragh. Han har uppenbarligen grovt felaktigt utpekats som en säkerhetsrisk och som brittisk spion. Det är inte en god ordning när tidningar utan tillräckligt underlag driver olika teser som allvarligt kan skada enskilda.

Proportionalitet och besinning krävs även i #meetoo -tider. Och kanske särskilt då. Behandlingen av Timell, Virtanen och Ulf Malmros är andra avskräckande exempel på ett medialt haveri. Listan kan göras längre. Ett sådant är DNs förföljelse av tidigare talmannen Urban Ahlin. PON ska komma med sitt avgörande inom kort. Det borde bara kunna gå på ett sätt. Fällning. Det är faktiskt så att alla, dvs även personer med makt ska åtnjuta de pressetiska regelverkets skydd. Den omständigheten att man kan få stå ut med en saklig granskning är en annan sak. Det utesluter emellertid inte på något sätt att pressetiken ska gälla till förmån för alla.

Det är självklart att maktmissbruk, diskriminering, trakasserier och övergrepp av olika slag ska förhindras och i förekommande fall stoppas. Sådant ska också granskas. Men, i det arbetet får vi inte tappa koncepterna och bli nyttiga idioter. Låt oss istället göra som Greta. Inspirera andra till engagemang för att öka medvetenheten på viktiga områden.