Om att stå upp för principer när det blåser

Stockholm Human Rights Award tilldelas i år Prins Zeid Ra’ad al- Hussein för hans mycket stora insatser för att främja internationell rättvisa och stärka respekten för mänskliga rättigheter. Han har under åren tagit strid mot sexuellt och könsrelaterade våld. Han har initierat och lett ett antal utredningar rörande misstänkta brott begångna av FNs fredsbevarande styrkor såsom våldtäkt, människohandel och illegal droghandel. Han har insisterat på nolltolerans för sådan brottslighet. Han var var en nyckelfigur i inrättandet av ICC domstolen. Härutöver har han bidragit till att dokumentera orsakerna till folkmordet i Srebrenica. Dessa är några av skälen för att tilldela prins Zeid priset.

Björn af Kleen skriver i dagens (14 nov) DN en nyhetskrönika med rubriken”Pris till FN-toppen visar Advokatsamfundets syn på principer”. Som jag förstår saken anser af Kleen att Advokatsamfundet inte förmår att ”hålla i principerna också när det blåser”. Bakgrunden till detta påstående uppges vara att prins Zeid skulle ha försökt tysta den svenske tjänstemannen Anders Kompass när denne till Franrike överlämnat en rapport om sexuella övergrepp mot barn i Centralafrika, vilka enligt af Kleen begåtts av franska soldater, som ingått i FNs fredsbevarande trupper.

Låt mig göra några nödvändiga tillrättalägganden i sak.

För det första. Rapporten om övergrepp handlade inte om FN-soldater, utan om Franska trupper, utan något FN-mandat. När övergreppen blev kända sammanställdes emellertid de skakande vittnesmålen av en FN-anställd i en rapport, som under sommaren överlämnades till MR-kontoret i Geneve. Dessförinnan informerades dock fransmännen om innehållet i anklagelserna av den FN-tjänsteman som författat rapporten.

För det andra. Prins Zeid tillträdde sin tjänst som FNs högkommissarie den 1 september 2014. Då hade Anders Kompass i sin egenskap av tjänsteman på MR-kontoret redan mottagit och vidarebefordrat den aktuella rapporten till Frankrike.

För det tredje. Frågan som uppkommit därefter handlar inte om huruvida det var rätt att överlämna uppgifterna om de vidriga övergreppen till fransmännen. Dessa hade ju redan muntligen framförts. Det handlar istället om tillvägagångssättet. Det sätt på vilket rapporten överlämnandes innebar att de barn mot vilka sexuella övergrepp begåtts, liksom de som avslöjat övergreppen, samt författaren av rapporten namngavs och därmed utsattes för livsfara. Detta var orsaken till att Kompass blev suspenderad med lön. Ett beslut som dock av formella skäl blev upphävt.

af Kleen avfärdar Högkommissariens kritik mot Kompass med att det eventuellt endast utgör ett brott mot protokollet och att överlämnandet av rapporten är att likställa med Snowdens avslöjanden. Nu handlar ju inte denna fråga om skyddet för s.k.  whistle-blowers, som avslöjar information om övergrepp eller andra allvarliga brister, som annars inte skulle kommit fram. Frågan är istället huruvida en anställd FN- tjänsteman brutit mot det interna regelverket, när det gäller att skydda brottsoffer och uppgiftslämnare.

Det pågår för närvarande en utredning som berör denna fråga. Den är tillkommen på initiativ av Högkommissarien själv, prins Zeid. Resultatet väntas komma inom kort. Jag menar, precis som af Kleen skriver, att det är en intern arbetsrättsligt fråga, som Sveriges advokatsamfund i dagsläget rimligen inte kan ha synpunkter på. Däremot är det givetvis av stort intresse att uppmärksamma vad som gäller för skyddet av brottsoffer och vittnen, hur medgivanden ska inhämtas och hur barn som brottsoffer ska behandlas. Förhoppningsvis kommer viss klarhet att uppnås i och med att utredningen presenteras.

Jag ifrågasätter vidare riktigheten av påståendet att Anders Kompass försatts med munkavle och är förhindrad att föra sin egen talan. Man ska inte tro på allt man hör. Det är en bra handlingsregel, också för en skicklig journalist. Björn af Kleen hänvisar bland annat till Inga-Britt Ahlenius och Pierre Schori. De uppges uppfatta det som stötande och groteskt att prins Zeid tilldelats årets pris. Inga-Britt Ahlenius skräder inte orden och menar enligt artikeln att Advokatsamfundets syn på visselblåsare är klandervärd och ynklig. Det är inte alldeles lätt att följa den tankegången. Särskilt inte i ljuset av vad Advokatsamfundet och jag själv, med kraft tidigare vid ett stort antal tillfällen, uttalat i dessa frågor, såväl i tidskriften Advokaten som på denna blogg.

”När det gäller våldtäkter på barnen finns inga interna ärenden” skriver af Kleen. Det är lätt att fångas av den retoriken. Men, den är rätt osmaklig i detta fall. Det saknas all grund för påståendet att FNs högkommissarie skulle vilja dölja brott begångna av franska soldater?

Advokatsamfundet har inga problem med att stå upp för grundläggande principer. Björn af Kleen är fel ute med sin kritik.

Därför kan och ska Sverige inte stänga gränsen för flyktingar

Flyktingfrågan fortsätter med tilltagande styrka att sysselsätta politiker, media och allmänhet. Det är naturligt. Det kommer närmare 2 000 personer dagligen till vårt land. På senare tid är de flesta unga afghanska pojkar. Moderaterna lade i veckan fram ett förslag som i princip innebär att Sverige ska stänga sina gränser för alla asylsökande, med undantag för dem som kommer med flyg, d.v.s. den försvinnande lilla andel som utgörs av kvotflyktingar. Förslaget är olagligt, enligt min mening ogenomförbart och motverkar därtill sitt eget syfte. Skälen är följande.

Asylrätten som den ser ut idag tillkom som ett resultat av de gigantiska flyktingströmmar som följde efter andra världskriget. Detta mänskliga lidande skulle aldrig få upprepas igen. Asylrätten följer av flyktingkonventionen, EU-regler och nationell lagstiftning. Sverige kan inte ensidigt bryta mot flyktingkonventionen. Detta följer av utlänningslagen. Vi kan inte heller vägra att bevilja asyl till dem som omfattas av EU-rätten, s.k. alternativt skyddsbehövande. Även detta följer av utlänningslagen. De enda som genom Moderaternas förslag skulle kunna hindras att få uppehållstillstånd är den mycket lilla andel som beviljas uppehållstillstånd med stöd endast av svensk intern rätt. Det handlar då om människor som av humanitära skäl får stanna eller som är s.k. övriga skyddsbehövande. Dessa utgör sammantaget några hundratal personer årligen, från vilka därför kan bortses i detta sammanhang.

Det saknas således laglig möjlighet för Sverige att göra som det moderata förslaget anvisar. Sverige är inte bara förhindrat att avvisa dem som uppger sig vilja söka asyl, alldeles oavsett varifrån dessa kommer. Vi är därtill skyldiga att bevilja uppehållstillstånd till dem som är flyktingar och dem som är alternativt skyddsbehövande.

Det uppgivna syftet med det presenterade förslaget är att minska antalet asylsökande. Till stöd för att det inte finns några lagliga hinder för införande av ett asylstopp uppges felaktigt, att den s.k. Dublinförordningen skulle medge att Sverige stänger gränsen och hindrar asylsökande att komma hit. Detta är fel. Det är inte lagligen möjligt. Skälen härför är följande.

Dublinförordningen, som gäller i Sverige, reglerar bl.a. vilket land inom EU som har skyldighet att pröva en asylansökan. Det finns fyra grunder som konstituerar ett sådant ansvar. Dessa är: Om den asylsökande har familj i ett EU-land, om den asylsökande redan beviljats uppehållstillstånd eller visum i något EU-land, det första EU-land som den asylsökande kom till vid inresan i EU, alternativt om den asylsökande har uppehållit sig i ett EU-land efter inresan i EU längre tid än fem månader, samt det EU-land där den asylsökande lämnade in sin första asylansökan. Dessa är de grunder som konstituerar ansvar för ett EU-land att pröva en asylansökan. De är uttömmande. Det betyder att ett EU-land varigenom en asylsökande endast passerar, inte har något ansvar enligt Dublinförordningen. Sverige kan därför inte skicka tillbaka asylsökande som kommer från Danmark och Tyskland till dessa länder, bara för att de har passerat genom Danmark eller Tyskland. För att kunna skicka tillbaka dem krävs att någon av de redovisade fyra omständigheterna föreligger i något av länderna.

En annan sak är att Sverige tillfälligtvis kan införa gränskontroller. Men, så fort någon åberopar asylskäl ska en prövning äga rum i syfte att fastställa vilket land som har skyldighet att pröva asylansökan enligt de fyra kriterierna. Därefter kan Sverige överföra den asylsökande till detta land. Om det inte kan fastställas att något annat land, åligger det Sverige att pröva asylansökan.  Alla EU-länder är dock oförhindrade att pröva en asylansökan, även om de inte har någon skyldighet enligt de ovan redovisade ansvarsgrunderna.

Tyskland beslöt t.ex. i augusti att upphöra med att skicka tillbaka asylsökande från Syrien till inreselandet. Att Tyskland nu diskuterar att skicka tillbaka flyktingar från Syrien till inreselandet i EU torde överensstämma med Dublinförordningens bestämmelser, till skillnad för vad som är fallet med det moderata förslaget.

Det är svårt att förstå hur det är tänkt att det aktuella förslaget praktiskt ska genomföras. Hur ska resurserna från polis t.ex. kunna räcka för att dels uppfylla vanliga polisuppgifter, dels kontrollera våra gränser.

Till detta kommer att om alla som ankommer till Sverige registreras och begär asyl, kommer dagligen ytterligare ett hundratal flyktingar, som idag reser vidare till Norge och Finland, att stanna kvar i Sverige. Den grundläggande principen enligt Dublinförordningen är nämligen att en asylsökande har rätt att få sin sak prövad i endast ett EU-land. Detta riskerar således att, i motsats till det uppgivna syftet med det moderata förslaget, leda till att ett ökat antal flyktingar stannar i Sverige.

Vill man ändra dagens system krävs att EU gemensamt, antingen inom ramen för Dublinförordningen, eller med ändring av denna, fastställer hur den interna flyktingfördelningen inom EU och gränskontroller inom Schengen ska gå till. Det duger inte att Sverige eller andra länder trycker ner alla flyktingar till Italien och Grekland, som i de flesta fall är första mottagandeland. När det gäller Sverige har vi till följd av en dom ifrån Europadomstolen, i likhet med flera länder,  beslutat att inte skicka tillbaka flyktingar till Grekland.

Det är i tider av oro som lagstiftningen har sin största betydelse. Det är då de mänskliga rättigheterna löper störst risk att åsidosättas. Den demokratiska rättsstatens centrala uppgift är att skydda mänskliga rättigheter som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. Sverige bör i det sammanhanget föregå med gott exempel och inte riskera att bli fällt i EU-domstolen eller Europadomstolen för mänskliga rättigheter.