Om yttrandefrihet och censur

Jag har i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet ”Skriv för frihet” fått stafettpinnen av Mårten Schultz. Tack Mårten.

Demokrati och tryckfrihet grundar sig på fri åsiktsbildning. Detta har kommit till uttryck i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, som i år firar 60-årsjubileeum. Artikel 19 föreskriver att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Andra centrala dokument är den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som antogs 1966, Europakonventionen samt den Europeiska Unionens stadga från 2000. Grundlagsskyddet för den svenska tryck och yttrandefriheten återfinns i RF, YGL från 1991 och TF 1949. Härutöver återfinns regler i främst Sekretesslagen och PUL. Också EG-rättsliga regler medför betydande påverkan på den svenska yttrande- och tryckfriheten. Inte alltid till tryckfrihetens fromma. Tryckfrihet handlar om både politik och juridik! 

Alla samhällen har en rättslig tradition som skapar den rättskultur som ligger till grund för ett lands författning, lagstiftning och rättstillämpning. En stark tryck- och yttrandefrihet är en bekräftelse på ett väl fungerande demokratiskt samhälle. Den yttrandefrihetsrättsliga grundlagsregleringen ska främja en vital yttrandefrihet och samhällsdebatt. Regleringen ska vidare främja en effektiv massmedial granskning av maktutövning bl.a. genom ett formaliserat utpekande av en ansvarig, där andra kan medverka i eller meddela sig med media utan att riskera rättsliga påföljder.

Vi har i Sverige en synnerligen generös tryck – och yttrandefrihetslagstiftning. Den ska vi värna. En grundbult i denna lagstiftning är det s.k. censurförbudet.  Censur kan ta sig olika uttryck. Den kan vara påtvingad. Men, den kan också vara självpåtagen.

Självpåtagen självcensur kan vara ännu farligare för en demokrati än statens övergrepp. Då gör man sig till medlöpare till förövarna. Till dem som genom hot eller sin blotta existens gör att media eller enskilda avstår, från att redovisa något som har ett allmänintresse. Jag menar då inte allmänt skvallerintresse, utan ett från demokratiska utgångspunkter, angeläget informationsintresse.

Att avstå från en publicering kan ibland vara väl motiverat. Men en utebliven publicering kan också vara minst lika betänklig ur ett yttrandefrihetsperspektiv som ett eventuellt övertramp i samband med en publicering. . Det som inte skrivs eller yttras förtjänar inte sällan att uppmärksammas, särskilt ur ett demokratiskt perspektiv. Yttrande – och tryckfrihet handlar nämligen också om vad som inte skrivs, vilka nyheter eller åsikter media av olika skäl väljer att inte publicera. Dessa överväganden förtjänar särskild uppmärksamhet. De anknyter till frågan om censur, påtvingad eller självvald.

Avvägningen mellan att publicera eller inte publicera en viss uppgift kan vara mycket grannlaga. Tidigare fick pressen under tysthetslöfte i förväg reda på vilka som skulle få nobelpris i syfte att underlätta framtagandet av ett bra underlag rörande pristagarna. Under andra världskriget var medierna underrättade om när och var amerikanarna skulle landstiga i Normandie. Under efterkrigstiden var den svenska pressen väl införstådd med att prins Bertil sammanlevde med Lilian Craig, då en ogift engelsk kvinna med borgerlig bakgrund. Om dessa förhållanden teg pressen trots att de i sig var att betrakta som nyheter. Exemplen är till sin karaktär mycket olika.  I Nobelprisfallet liksom i prinsessan Lilians fall saknas anledning att ifrågasätta oberoendet eller valet att inte publicera. Man kan inte hävda att mediernas oberoende skulle vara hotat eller att allmänintresset i dess pressetiska mening åsidosatt.

När det däremot gäller frågan om att invadera Frankrike är svaret från en principiell utgångspunkt inte lika givet. Som motståndare till Tysklands skräckvälde är det lätt att känna sympati för beslutet att inte publicera denna information. Det är också uppenbart att ett offentliggörande av de allierades planer skulle inneburit att ännu fler dödsoffer hade skördats och att utgången i kriget kanske hade påverkats. Av hänsyn till att många människoliv och Europas frihet stod på spel kan det synas självklart att inte publicera denna information.

Ett etiskt dilemma uppstår ändå när pressen väljer bort relevant information. Frågan uppkommer om det är medias roll att sitta inne med viktig information, som inte förmedlas vidare. Senast under Irak – kriget har vi fått följa med s.k. ”inbäddade journalister” som rest med amerikanska trupper på uppdrag i främmande land. Härigenom har journalisterna kunnat rapportera direkt från händelsernas centrum. Man gjorde så, som en del av den amerikanska krigsmaskinen. Detta torde ha medfört att journalisternas förhållningssätt till sin publicistiska uppgift också påverkades.  Krigsrapportering har ofta utgjort ett led i de stridande parternas propaganda och har därmed varit en del av krigsansträngningen.

Hur ska vi då förhålla oss till omvärlden och de länder där yttrandefriheten är starkt beskuren? Ska vi vara lojala och inte åka dit? Eller ska vi nöja oss med att i bästa fall kritisera bristerna när vi sjunkit ned i soffan framför TVn väl hemkomna  från soldränkta stränder i Vietnam eller Dubai? Var det fel att åka till Egypten under Mubaraks regim trots vetskapen om tortyr och övergrepp?

Jag skriver detta efter att nyligen bevistat en konferens med International Bar Association, IBA, i Dubai. IBA är världens största internationella advokatorganisation. IBA marknadsför sig helt korrekt som ”The global voice of the legal profession”. IBA är en av de främsta förkämparna för rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Platsen för IBAs årliga konferens var bestämd till Dubai sedan sex år. Många förberedelser och stor planering föregick besöket. Femtusen advokater anmälde sig.

Fem veckor före konferensen fick IBAs ”executive director” besked från Förenade Arabemiratens s.k. Security forces att konferensen var inställd. Ett något förvånande och inte alldeles positivt besked. Efter förhandlingar träffades en överenskommelse. Titlarna på sju seminarier som rörde ”rule of law” frågor inbegripet kvinnors ställning fick ändras på ett i och för sig inte särskilt ingripande sätt. Talare och innehåll var desamma. Men, censur var det!

Vad skulle då IBA göra? Skulle de ställa in konferensen under åberopande att världens advokater som ska garantera rättssäkerhet och yttrandefrihet kan inte låta sig censureras? Eller var det rätt som IBA gjorde att fullfölja konferensen och motvilligt acceptera censuren av rubrikerna, med i övrigt bibehållet innehåll?

Meningarna hos de deltagande advokaterna gick isär. Från advokater från västliga demokratier höjdes röster att vi aldrig skulle välja den typen av platser i fortsättningen. Men, från advokater från de länder som kanske mer än andra utsätts för censur, liksom från advokater som i sina hemländer drabbats av statens övergrepp, var man bestämd i åsikten att IBA ska fortsätta att besöka också icke demokratier i fortsättningen.

Jag delar den uppfattningen. Låt mig ta ett exempel.

Tidingen Washington Post stämdes för något år sedan vid domstol på ansenliga summor, efter att i en ledare ha uppmärksammat innehållet i en rapport från International Bar Association Human Rights Institute, IBAHRI. Rapporten kritiserade landets lagstiftning i olika avseenden. Man påtalade brister i rättssäkerheten, liksom inskränkningar i yttrandefriheten och det tryckfrihetsrättsliga skyddet. I Singapore är det inte tillåtet att tala offentligt inför publik utan tillstånd. Sådana tillstånd lämnas inte om risk finns för att framträdandet innebär uttalande av kritik mot staten och särskilt mot den tidigare premiärministern och nuvarande ”ministermentorn” Lee Kuan Yew.

Vad som får anses generande för regimen och för landets advokatkår är att flera av landets mer namnkunniga advokater enligt uppgift inte varit villiga att åta sig uppdraget att försvara tidningen.  Singapore får antas ha en blomstrande ekonomisk framtid med stark tillväxt. Därtill hyllad av Världsbanken. Trots det ekonomiska välståndet råder likväl armod vad gäller frihetliga kärnvärden. Detta visar tydligt hur viktigt det är att journalister och advokater är oberoende och vid varje tillfälle är beredda att försvara yttrandefriheten även i ekonomiskt framgångsrika länder.

På samma sätt som IBA för några år sedan besökte Singapore och därefter publicerade en mycket kritisk rapport som fick stor spridning var det enligt min mening rätt att fullfölja programmet i Dubai. Genom transparant information och genom att lyssna på många modiga företrädare från regionen tror jag vi gjorde mer nytta än om världens advokater och advokatorganisationer hade stannat hemma. IBA lyckades få inresetillstånd från också de israeliska medlemmarna. IBA tillhandahöll människorätts jurister från hela världen som öppet kritiserade den bristande rättssäkerheten i regionen.

Att åka till länder där man talar med och till de redan frälsta kan kännas tryggt. Men, utmaningen är att tala med de som inte respekterar mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Och, att när man kommer hem från dessa möten istället redovisa de allvarliga brister som föreligger på alltför många platser på jorden. Att av bekvämlighet avstå från att berätta om de tillkortakommanden i fråga om yttrandefrihet som förekommer i de länder dit vi väljer att åka är däremot inte acceptabelt. Det är särskilt angeläget i ljuset av att påminna våra politiker av värdet i att bibehålla vår starka tryck- och yttrandefrihet.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj ”Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten , ”Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar Du här: http://www.amnesty.se7bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Mark Klamberg, doktorand i folkrätt. Han skriver på klamberg.blogspot.com/

Tjallare måste användas med omsorg

För dem som såg gårdagens TV-program och dagens artikel i DN om polisens arbetsmetoder finns det skäl att påminna om det särskilda yttrande som Advokatsamfundets tidigare ordförande Tomas Nilsson skrev i Polismetodutredningen(SOU 2010:103) och som tydligt framför starka invändningar mot användandet av enskilda i infiltrationssammanhang (s 405 -408). Däremot kan man inte över hela linjen förbjuda användandet av tjallare, tipsare m.m.  Det vore inte realistiskt. Det har alltid förekommit men måste förstås användas med omsorg om den som lämnar informationen. Givetvis får inte partsinsynen undantas. Advokatsamfundets remissvar instämde också i Tomas Nilssons särskilda yttrande.

Läs Advokatsamfundets remissvar!

Läs Tomas Nilssons särskilda yttrande!

Taxpayer’s Charter ett alternativ för Sverige?

Jag har idag hållit ett anförande vid Rättssäkerhetsdagen den 8 november 2011 arrangerat av  Institutet för Skatter och Rättssäkerhet – Taxpayer’s Charter ett alternativ
för Sverige? Sannolikt finns flera goda skäl för att införa Taxpayer’s Charter i
Sverige. En  sådan skulle säkert kunna bidra till att å ena sidan hjälpa skattskyldiga att
fullgöra sina skyldigheter och å andra sidan förtydliga Skatteverkets uppgift
att verka för bättre rättssäkerhet och informera om de rättigheter som står de
skattskyldiga till buds. Jag tror dock att det i grunden är minst lika viktigt att
fokusera på att stärka rättssäkerheten generellt i skatteförfarandet som helhet.
Det  finns en hel del att säga därvidlag. Inte minst när det gäller den bristande
rättssäkerheten vid tredjemansrevisioner. Till detta kommer problemen med
dubbelbestraffning och den skattskyldiges begränsade  rätt till biträde av advokat.

Rättssäkerhet  innebär att individen åtnjuter skydd mot statens i och för sig legitima
maktutövning. Den offentliga makten ska utövas under lagarna.Samhället skall
vara så ordnat att medborgare och organisationer kan förutse de rättsliga
följderna av sina handlingar; förutsebarhet anses vara ett grundläggande
element i rättssäkerhetsbegreppet. Lagarna måste därför ha ett visst innehåll och en viss
utformning och måste tolkas och tillämpas enligt vissa allmänt accepterade
principer. Rätt och rättvisa måste gå hand i hand.

I den nyligen reviderade regeringsformen har införts en bestämmelse om rättvis rättegång inom skälig tid. Den saknar Europakonventionens begränsning till civila rättigheter och brottsanklagelse.  Detta innebär att t.ex. beskattningsfrågor och sociala förmåner kommer att  omfattas av det grundlagsfästa skyddet.  Förslaget ökar möjligheterna för enskilda att med åberopande av  grundlagen få sina rättigheter prövade. Detta förutsätter medverkan av advokater.

Skattesystemet och skatteprocessen är ett exempel där frågan  om den enskildes möjlighet att med framgång göra gällande sin rätt kan ifrågasättas. Komplicerade skatteregler, en svårbedömd rättstillämpning och avsaknad av balans mellan, å ena sidan Skatteverkets resurser och maktbefogenheter och, å andra sidan, den skattskyldiges möjligheter att få sin sak prövad på ett effektivt och rättssäkert sätt, bidrar till detta. Skatteverket fungerar ibland som förundersökningsledare, åklagare och domare i samma process. Att samma myndighet tillåts att besluta om revision, beviljande av anstånd med betalning av skatt, eftertaxering, drivande av skatteprocesser och initierandet av brottsutredningar får principiellt anses vara oförenligt med det rättsliga rollspel som garanterar en allsidig belysning av ärendet. Den goda förvaltningen kan härvidlag ifrågasättas.

Ingen ska, enligt legalitetsprincipen, kunna dömas utan stöd av lag. Skattereglernas generella utformning och ofta återkommande ändringar i kombination med ökad lagstiftningshastighet leder till att kravet på klar och tydlig lag inte alltid kan upprätthållas. Skatteverket, liksom dessvärre också förvaltningsdomstolarna, har genom tillämpning av den s.k. genomsynsprincipen även utvidgat sitt handlingsutrymme på ett ibland gåtfullt sätt.

Kravet på rimlig förutsägbarhet måste ofta anses åsidosatt på det skatterättsliga området. Detta leder till att den enskilde ofta gör rättsförluster genom att på grund av otydliga eller snåriga skatteregler helt enkelt gå vilse. Skatteprocessen har också kommit att få en struktur och inramning som uppfattas som främmande för det som brukar följa av kravet på ”equality of arms”. Skatteverket medges, med stöd av en mycket generös tolkning av vad som är själva saken, rätt att under processen ändra grunderna för sin talan på ett sätt som inte bara skiljer sig från civilprocessen, utan kan framstå som exotiskt även i ett förvaltningsprocessrättsligt perspektiv. Denna processuella egendomlighet, i kombination med risken att domstolen är utlämnad till Skatteverkets särskilda sakkunskap, inger starka betänkligheter särskilt om specialistkompetens på skatteområdet saknas inom domstolen. Detta förekommer tyvärr, inte alltför sällan, i de lägre instanserna. I skatteprocessen råder heller inte resursmässig partslikhet. Eftersom enskilda inte beviljas
rättshjälp eller tilldelas offentliga biträden är det endast ekonomiskt starka företag och välbärgade personer som har ekonomiska möjligheter att låta sig företrädas av ett juridiskt ombud.

Två områden är särskilt problematiska ur rättssäkerhetssynpunkt nämligen den generella tredjemansrevision och dubbelbestraffning och ersättning för den enskildes kostnader.

Skatteförfarandeutredningen har i sitt betänkande ansett att bestämmelserna om tredjemansrevision bör föras över till skatteförfarandelagen utan att de ändras i sak. Advokatsamfundet har i sitt remissyttrande kritiserat utredningens förslag. I sammanhanget bör också nämnas att Lagrådet i sitt yttrande den 21 juni 2011 är kritiskt till att denna fråga inte är föremål för behandling i lagrådsremissen Skatteförfarandet.

Lagrådet uttalade att ”Högst anmärkningsvärt är att remissen inte innehåller något förslag om hur man avser att komma till rätta med de allmänt kritiserade effekterna av tredjemansrevision och inte heller något ställningstagande i frågan om möjligheten att i ett visst fall ådöma både skattetillägg och straff.” Den senare frågan om dubbelbestraffning återkommer jag till.

Det är självklart positivt att regeringen vill utreda rättssäkerheten vid tredjemansrevision men medan vi väntar på att frågan ska utredas vidare ges Skatteverket en fortsatt möjlighet att självständigt samla in uppgifter som skall användas för kontroll av annan än den som revideras (tredje man), t.ex. för att granska uppgifter om enskilda som förvaras hos banker och Internetleverantörer. Det rör sig ofta om mycket stora mängder information. Ett exempel är den generella tredjemansrevision som Skatteverket initierade under sommaren 2006 för att utan att misstanke om brott förelåg granska ett stort antal advokaters, juristers och andra rådgivares klientmedelskonton hos SEB.

Den massinhämtning av information som Skatteverket tillåts ägna sig åt reser många frågor. I själva verket är generella tredjemansrevisioner att likna vid hemliga tvångsmedel och borde behandlas som sådana. Där omges besluten av en rad rättssäkerhetsåtgärder i form av offentliga ombud, krav på domstolsprövning och framförallt krav på skälig
misstanke om brott.

Frågan om det s.k. dubbelbestraffningsförbudet är, och har under en längre tid varit, föremål för intensiva diskussioner. Även om avgöranden från såväl dåvarande Regeringsrätten som Högsta domstolen de senaste åren fastslår att Sverige inte kränker dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll, artikel 4, genom sina dubbla förfaranden med skattetillägg och skattebrott, finns bl.a. både företrädare för akademin och ett flertal underinstanser med motsatt uppfattning. Nu har vi att avvakta framför allt vad Europadomstolen kommer fram till i denna fråga. Vid
Advokatdagarna, som arrangerades av Advokatsamfundet i mitten av oktober 2011,
uppgav den svenska domaren i Europadomstolen Elisabet Fura att man i Strasbourg
är medveten om önskemålet om ett avgörande från domstolen så snart som möjligt.

Jag vill också framhålla att det är viktigt att de personer  som tar uppdrag som ombud i skatteärenden kan räkna med att goda arbetsinsatser medför att de erhåller en rimlig ersättning. Den ordning som gäller för närvarande medför att erfarna och kvalificerade ombud endast åtar sig uppdrag där de kan räkna med att klienten kan betala fullt arvode oavsett vad domstolar eller Skatteverket beslutar. Det betyder att det endast är ekonomiskt starka klienter som i realiteten kan påräkna professionell hjälp. Jag anser vidare att den som vinner tvisten skall få full ersättning för sina kostnader i målet samt
att ersättning dessutom alltid borde utgå i ärenden där den enskilde behöver ett biträde för att kunna ta tillvara sin rätt.

Hela anförandet finns på Advokatsamfundets webbplats.