Advokatsamfundet tillskriver Konstitutionsutskottet

Advokatsamfundet har idag tillskrivit Konstitutionsutskottet i syfte att fästa utskottets uppmärksamhet på regeringens underlåtenhet att utse de av Advokatsamfundet nominerade advokaterna till integritetsskyddsombud i Försvarsunderrättelsedomstolen. Härutöver finns enligt Advokatsamfundet även anledning för utskottet att granska Försvarsdepartementets beredning av ärendet.

Den s.k. FRA- lagstiftningen mötte när de infördes för några år sedan allvarlig kritik p.g.a. den utvidgade signalspaningens bristande rättssäkerhet och risken för oproportionerligt integritetsintrång. Kritiken kom inte bara från ett flertal remissinstanser utan även från ett stort antal riksdagsledamöter. Som en följd härav inrättades den s.k. Försvarsunderrättelsedomstolen med uppdrag att på ansökan från FRA bevilja tillstånd till signalspaning. I syfte att stärka rättssäkerheten och integriteten beslöt riksdagen vidare att regeringen efter förslag från Domarnämnden och Advokatsamfundet, skulle förordna integritetsskyddsombud, vilka ska delta vid prövningen av FRAs ansökningar om tillstånd till signalspaning. Dessa ska bevaka enskildas integritetsintresse i mål vid domstolen. Detta bedömdes vara en angelägen och nödvändig åtgärd. Särskilt i ljuset av att allting som utspelar sig i domstolen av naturliga skäl är strikt hemligt och att besluten inte går att överklaga.

Införandet av systemet med integritetsskyddsombud är enligt propositionen ägnat att skapa förutsättningar för en prövning bättre anpassad för domstol och att bidra till en allsidig belysning. Integritetsskyddsombuden ska på ett generellt plan företräda integritetsintresset i allmänhet. Denna ordning syftar enligt regeringens bedömning också till att skapa förtroende för domstolens verksamhet.

I samband med att Försvarsunderrättelsedomstolen inledde sin verksamhet den 1 december 2009 utsåg regeringen efter förslag från Domarnämnden och Advokatsamfundet sex integritetsskyddsombud, varav tre tidigare domare och tre advokater. I anslutning till att förordnandetiden för de dåvarande integritetsskyddsombuden skulle löpa ut den 30 november 2013 och i ett fall den 28 februari 2014 mottog Advokatsamfundet och Domarnämnden en skrivelse från Försvarsdepartementet med förfrågan om nominering av sex kandidater som skulle kunna stå till förfogande för uppdrag som integritetsskyddsombud vid Försvarsunderrättelsedomstolen.

Domarnämnden och Advokatsamfundet nominerade i enlighet med regeringens önskemål, efter samråd, tre tidigare domare respektive tre advokater. Regeringen har dock endast förordnat de av Domarnämnden nominerade personerna. Detta innebär att det sedan flera månader saknas advokater med uppdrag att vara integritetsskyddsombud i Försvarsunderrättelsedomstolen. På domstolens hemsida framgår att det ska vara sex integritetsskyddsombud och att tre förordnanden är vakanta.

Det nu inträffade reser bland annat frågan hur många och vilka ansökningar som domstolen haft att pröva under de månader som inga advokater deltagit som integritetsskyddsombud. Och vilket det egentliga skälet är till att man så ihärdigt väljer att bryta mot grunderna för av riksdagen stiftad lag? PÅ detta sätt fråntas Advokatsamfundet nämligen sin lagliga nomineringsrätt.

Enligt de uppgifter Advokatsamfundet erhållit har de nominerade advokaterna genomgått säkerhetsprövning och, får man förmoda, inte bedömts utgöra någon säkerhetsrisk. De föreslagna personerna är alla tre väl ansedda advokater med lång advokaterfarenhet, liksom annan erfarenhet från olika typer av uppdrag inom rättsväsendet och Advokatsamfundet. De måste bedömas som ytterst lämpliga för uppdraget.

Advokatsamfundet har redan i början på januari månad tillskrivit regeringen med hemställan om att utse de nominerade advokaterna. Inget har dock hänt. Något svar har heller inte erhållits.

Jag hoppas att Konstitutionsutskottet granskar Försvarsdepartementets och regeringens utomordentligt anmärkningsvärda handläggning av detta ärende. Det handlar om att visa att kontrollmakten fungerar.

Om feminism på villovägar

De senaste veckorna har det offentliga samtalet behandlat det som kallas feminism. Enligt Svenska akademins ordlista är företeelsen definierad som ”rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. I SVT visades nyligen ett enligt min mening skäligen meningslöst program med en titel som alluderar på ett vulgärt uttryck, spritt därför att det använts av en tidigare LO-ordförande. Efter en friande dom i ett mål om våldtäkt i Lunds tingsrätt har frågan om samtycke vid sexuella kontakter högljutt debatterats. Nu senast har en namnkunnig svensk industriledares uttalande om svårigheterna att finna erfarna och kompetenta kvinnor till ledande befattningar inom näringslivet givit upphov till en animerad debatt. I alla dessa fall har tonläget varit uppskruvat.

Dessa i sig angelägna frågor handlar om kvinnors utsatthet och om bristande jämställdhet. Kännetecknande för sådana ämnen är att de alltid väcker mycket starka känslor. Det är inte något konstigt. Det är i själva verket sunt att människor engagerar sig i samhällsfrågor i allmänhet och övergrepp på medmänniskor i synnerhet. Men trots frågornas stora betydelse och trots att de förtjänar en seriös debatt verkar det närmast omöjligt att föra en sådan utan känslomässiga övertoner.

Det finns i samhället ett antal uppenbara och allvarliga orättvisor. Mycket handlar om jämlikhet mellan man och kvinna. Kvinnor diskrimineras. Kvinnor utsätts för hot. Kvinnor misshandlas och våldtas. Våldtäkt av kvinnor har i alla tider utgjort ett led i krigföring. Denna verklighet är givetvis fullständigt oacceptabel. Om detta torde alla vara överens. I den meningen är alla feminister. Alla hyggliga människor vill främja en utveckling som leder till att kvinnor och män blir jämställda. Ett samhälle där kvinnor är förtryckta och saknar jämställdhet är ett samhälle med låg utvecklingsgrad. I ett samhällsperspektiv är jämställdhet ett angeläget mål.

Men, där förefaller samstämmigheten upphöra. Det gäller såväl ifråga om orsakerna till den bristande jämställdheten, som hur man ska lösa problemen.

Enligt min mening har många av dem som kallar sig feminister gått vilse. De misslyckas inte sällan att framföra vettiga argument för en i grunden god sak. De gamla rödstrumporna, liksom de på senare år som på fullt allvar hävdar att män, till skillnad från kvinnor, är djur har inte bidragit till att förändra kvinnors ställning. Tvärtom. Stolliga argument gör mer skada än nytta. Det är inte genom aggressiv retorik som förändringar åstadkoms. Det erfordras mycket mer än så. Dagens radikalfeminister skadar ofta den goda saken genom att argumentera på ett sätt som gör dem till lätta offer på fånighetens altare. Sådant kostar.

För åtta år sedan tog jag initiativ till att tillsammans med ledande kvinnliga chefer inom rättsväsendet och förvaltningen bilda nätverket Hilda. Hilda syftar till att stödja kvinnor i deras professionella utveckling och få dem att vilja ta ansvaret att bli chef och delägare. Vi har under åren genomfört ett antal seminarier, konferenser och mentorprogram. Från att tidigare bara ha vänt oss till unga kvinnor har vi numera beslutat att också inbjuda unga män att delta i ett av mentorprogrammen. Nämligen det som innebär mentorskap i grupp med två mentorer varav en kvinna och en man, samt åtta–tio adepter. Projektet kallas Ruben. Förra året startades en försöksgrupp som föll mycket väl ut. Min bestämda uppfattning är att det är genom samtal mellan människor, det vill säga män och kvinnor, som lösningen långsiktigt finns. Inte genom konfrontation.

Lagstiftning kan ibland vara ett verksamt instrument för att genomdriva förändringar av samhället. Men dess verkningskraft är begränsad. Ny lag kan således inte ensam förhindra alla dessa orättvisor, brister och övergrepp. Sexuella övergrepp kommer inte att minska genom en samtyckeslagstiftning. Fler förövare kommer inte att kunna lagföras. Inte heller kommer kvinnor bli mer jämställda genom kvotering till bolagsstyrelser. Tvärtom. Det behövs andra verktyg.

Inom Advokatsamfundet finns samma problem som inom näringslivet. Endast 28 procent av advokaterna är kvinnor trots att närmare 60 procent av de biträdande juristerna är kvinnor. Utvecklingen går relativt långsamt. Än värre är det när man beaktar den mycket låga andel kvinnor som är delägare på de stora affärsjuridiska byråerna. Den är betydligt lägre. Kvinnor lämnar också yrket i större utsträckning än män. Förklaringarna är många. De skiftar. Men en sak är säker. Den låga andelen beror inte på ett motstånd att ta in kvinnliga delägare. Stora ansträngningar görs i syfte att få till stånd en förändring och bryta gamla traditioner.

Det är klart att samhällsstrukturen till stor del har sin förklaring i traditioner. När Jens Spendrup nyligen uppträdde i radioprogrammet Lördagsintervjun kunde han möjligen, till undvikande av medvetna missförstånd, ha varit tydligare med hur han såg på frågan om jämställdhet. Den uppfattningen tycks han själv dela. Men vad var det han sa som var så upprörande? För egen del har jag lyssnat och försökt förstå hur hans uttalanden kan väcka sådana känslostormar åtföljda av rop på avgång. Det säger en del om det debattklimat som råder i dessa ”feministiska” frågor. Det gagnar inte en positiv utveckling i sakfrågan.