När populism och prestige får styra

 

Av vår grundlag följer en skyldighet för regeringen att bereda ny lagstiftning. Det innebär bl.a. att förslaget till ny lag skickas ut till olika myndigheter och organisationer med särskilda insikter eller intressen i den fråga som ska beredas. Tanken är givetvis att regeringen ska beakta de relevanta synpunkter som kommer in. Annars är ju remissförfarandet meningslöst. Till detta kommer att den tid som ska stå till buds för remissinstanserna bör vara rimlig.

Remissutfallet avseende Finansdepartementets förslag till ändrade 3:12 regler föreligger nu. Går man igenom remissvaren finner man snart att förslaget utsätts för rätt förödande kritik avseende den tekniska konstruktionen. Alldeles särskilt gäller detta införandet av en kapitalandelsgräns om fem procent. Remisstiden denna gång var dessutom oförskämt kort och understeg den minsta tid som regeringen själv föreskriver!

Anders Borg kommenterar kritiken i DI den 11 maj. Om man utgår från att DI korrekt återgivit vad Borg säger finns skäl för att ta till luktsaltet. Först säger Borg att han inte uppfattat att ”förslaget fått så hård kritik:” Min kommentar till Borg: Läs igen! Du skall då finna att tunga instanser, inte minst de som förstår hur småföretag fungerar i verkligheten, har mycket allvarlig kritik mot förslagets utformning. Inte därför att staten vill öka skatteuttaget. Det är en politisk fråga. Nej, kritiken tar sikte på sättet för det ökade skatteuttaget. Detta verkar övriga allianspartier ha tagit till sig.

Borg säger vidare att det ofta blir reaktioner när man skärper reglerna kring skatteplanering. Till Borg säger jag om detta: Din argumentation är inte bara fel i sak. Vad värre är – den är direkt ohederlig. Det handlar, som du rimligen vet, i det väsentliga om att småföretagare tillämpat det system för fördelning mellan inkomstbeskattning och kapitalbeskattning som riksdagen med öppna ögon bestämt. Tycker man nu att det blev för bra så får man väl ändra. Men beskyll inte företagarna för skatteplanering eller överutnyttjande. En dålig lagstiftning ska politikerna som införde den ta ansvar för. Inte de som tillämpar den.

Borg försöker blanda bort korten genom att påstå att kritikerna inte vill betala skatt. Också det är fel. Välkända ”skatteplanerare” som Uppsala universitet, FAR, Advokatsamfundet, Svenskt näringsliv, Almega, Företagarna, Stockholms universitet, LRF, AWA-patent, Stockholms handelskammare, Stockholms universitet och Näringslivets regelnämnd har alla förstått problemen med Borgs förslag. Rimligen styrs inte dessa instanser av någon grundläggande önskan om att beröva staten dess skatteintäkter.

Den kritik som remissutfallet ger vid handen visar hur förslagets tekniska uppläggning med all sannolikhet skapar en allvarlig konkurrenssnedvridning och förmodligen är ineffektivt. Företag får nu ett närmast oemotståndligt skatteincitament att organisera företaget, inte såsom affärsverksamheten motiverar, utan på ett skattedrivet sätt. Detta är naturligtvis fel. Flera remissvar innehåller förslag på modeller som inte skulle ha sådan snedvridningseffekt, men som likväl, på goda grunder, kan antas ge staten samma ökning av skatteintäkterna. Till Borg säger jag nu detta: Tag vara på remisskritiken. Och lyssna på dina allianskamrater. En omarbetning av förslaget besparar dig det genanta i att genomdriva en pinsam reform som du sedan kommer att ångra. Prestige är ingen bra grund för skattereformer.

Hur förvaltar vi vår frihet?

Jag har precis kommit hem från ett av årets höjdpunkter, årsmötet i International Legal  Assistance Consortium. ILAC är en organisation som har till huvuduppgift att bygga upp rättsväsendet i länder som varit i konflikt. Sedan starten för elva år sedan har organisationen sitt huvudkontor i Stockholm. Det leds av den internationellt mycket väl ansedde advokaten Christian Åhlund. Medlemmarna består av individer och organisationer från hela världen. ILAC har under sina elva år varit engagerat i en rad olika konfliktområden alltifrån Liberia, Irak, Afganistan och Mellanöstern, bara för att nämna några. Jag rekommenderar läsning av ILACs senaste expertrapport från Libyen. UD och SIDA har glädjande nog förstått och uppskattat vikten av ILACs arbete och därför finansierat en stor del av verksamheten.

Årets möte gick av stapeln hos en annan organisation med inriktning på rättsstat och mänskliga rättigheter, nämligen CEELI Institute i Prag. CEELI bildades efter andra världskriget med ambitionen att bidra till uppbyggnaden av demokratiska rättsstater i Europa. Idag är CEELI ett välrenommerat utbildningsinstitut med vilket ILAC och IBA Human Rights Institute, IBAHRI,  samarbetar. Organisationerna har bland annat gemensamt organiserat utbildning av irakiska domare och nu senast pågår ett stort projekt med att utbilda tunisiska domare.

Jag har förmånen att få sitta i styrelserna för dessa tre institutioner. Det är oerhört lärorikt och man fylls av ödmjukhet inför det engagemang och den kunskap som finns hos medlemmarna. Vid de årliga sammankomsterna med de mest framstående domare, åklagare, advokater och representanter från olika välgörenhetsorganisationer från hela världen, förs engagerade och insiktsfulla samtal. Utgångspunkten är rättssamhället och dess förutsättningar att återuppstå och långsiktigt överleva i resterna av uppslitande krig och konflikter. Jag skulle önska att fler utanför vår krets gavs möjlighet att ta del av de erfarenheter och den kunskap som ILACs medlemmar generöst delar med sig av. När man som vid detta årsmöte fokuserade på ”Transitional Justice” är det svårt att inte fundera över hur de demokratier som förutsätts ha passerat det vi kallar ”transition” förvaltar sin frihet och sina demokratiska institutioner.

Det får mig att tänka på Svea hovrätt, som i ett beslut nyligen tydligt visat att domstolen tar ansvar för rättsstaten och de principer den vilar på. I ett överklagat mål, beslutade hovrätten nyligen, att frige en person som dömts till över åtta års fängelse med hänvisning till proportionalitetsprincipen. Det var ett från principiella utgångspunkter mycket viktigt beslut.

Sverige klandras nämligen återkommande för sina långa häktningstider, liksom de ingripande restriktioner som normalt följer vid häktning. Att som i det aktuella målet låta människor sitta häktade upp till två år är ovärdigt ett land som gör anspråk på att vara en rättsstat. Att tvinga ännu icke dömda människor att under så lång tid sitta inlåsta på ett utrymme om cirka sju kvadratmeter med möjlighet till utegång en timme om dagen är tortyr. För det har därför såväl FNs som Europarådets antitortyrkommittéer vid upprepade tillfällen kritiserat Sverige. Acceptansen för åsidosättande av grundläggande principer förefaller att växa sig allt starkare. Det är bekymmersamt för att uttrycka sig milt.

Debatten om var gränsen för statens maktutövning ska gå är inte särskilt livlig. För den händelse någon diskussion överhuvudtaget äger rum är den näst intill uteslutande händelsestyrd eller tar sin utgångspunkt i ett påstått behov av ökade tvångsmedel och repressiva åtgärder. Det finns glädjande nog ett antal journalister med ett äkta intresse för  de principer som ligger till grund för den demokratiska rättsstaten. Få är dock de politiker, eller jurister för den delen, som på allvar för en principiellt inriktad debatt i frågor som berör rättsstatens kärna. När man försöker göra det riskerar man att bli betraktad som rättshaverist eller möjligen bara tjatig. Därför är det så fantastiskt inspirerande att träffa kunniga och engagerade personer som vill bidra till upprätthållandet av den demokratiska rättsstaten. Jag kan inte låta bli att nämna FNs förre rättschef, Hans Corell, i detta sammanhang. Han är en person som med stor integritet och aldrig sinande engagemang för de rättsstatliga principerna oegennyttigt bidrar till det samtal som är nödvändigt i en demokrati. Han ställer de obehagliga frågorna och han räds inte att kritisera de stora elefanterna. Ett sådant exempel är hans kritik av FNs säkerhetsråd. Ett annat är hans kritik av USAs hållning. Jag kan bara hålla med honom.

För egen del tycker jag att Sverige och Europa har visat prov på en oöverträffad feghet när det gäller att värna den enskildes rätt och internationell rätt. Vi åser under tystnad hur USA genom sin president medverkat i mord på sina egna och andras medborgare utanför USA. Det är en särskilt oroande utveckling i ljuset av att president Obama är en intellektuell välutbildad jurist med i övrigt djupt demokratiska och respektabla värderingar. Även han har hemfallit åt devisen ”ändamålet helgar medlen”.

Vad har då de obemannade flygplan som attackerar och dödar misstänkta terrorister samt  oskyldiga att göra med Svea hovrätts beslut att släppa en sedan över två år häktad i det s.k. Kokainmålet? Jo, det handlar om att det är lagstiftningen och rättstillämpningens uppgift att skydda den enskilde från att dennes mänskliga rättigheter åsidosätts. Om lagstiftaren och domstolarna överger respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna, som dessa har kommit till uttryck i konventioner och lagstiftning, då är vi farligt ute. När man läser de promemorior som upprättats på State departement i USA rörande tortyr och mord med hjälp av s.k. drönare tror man för en stund att man befinner sig en overklig värld. Men, så är det inte. Det var verklighet när det gäller de detaljerade instruktionerna om hur CIA på mest ”effektiva sätt” skulle tortera tillfångatagna misstänkta terrorister. Det är verklighet när det gäller principerna för hur USA anser sig med presidentens medverkan kunna beordra mord på egna och andras medborgare. För mig är det ofattbart att inte den del av världen som utger sig för att stödja rättsstaten och skyddet av mänskliga rättigheter kraftfullt reagera. Man kan givetvis än mer förarga sig över Putins skurkstat Ryssland och dess upprepade övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter. Exemplen är många och allvarliga. Magnitskijfallet är bara ett av flera. Ryssland är dessvärre inte ensamt i sin primitiva syn. Förväntningarna är heller inte högt ställda. Det skiljer Ryssland från USA, som tagit ett mycket stort ansvar när det gäller att försvara den europeiska demokratin och som i grunden värnar den demokratiska rättsstaten. Även om man inte alltid lyckas.

ILAC, IBAHRI och CEELI är nödvändiga i arbetet för att återskapa och upprätthålla rättsstaten. Det är med stor glädje och stolthet som jag deltar i detta arbete.