Kriminalpolitik är intressant. Politiker förkunnar ofta i stor enighet, att det trots sjunkande brottsstatistik, är nödvändigt med längre och hårdare straff. Man ska sända signaler. Det är oklart till vem och varför. Och de viktiga kriminalpolitiska frågorna uteblir.
Kriminalpolitiken är något som alla människor förhåller sig till. Nästan alla har en åsikt. Ibland väl underbyggd, men oftast som ett uttryck för en allmän känsla om vad som är rätt och fel.
Vanföreställningen att människor kräver hårdare straff är utbredd, särskilt hos politiker. I själva verket är det nog precis tvärtom,(vissa på sociala medier möjligen undantagna). I vart fall om man ger allmänheten ”alla relevanta ingångsvärden”, för att travestera statsministern.
Till detta kommer den verklighetsfrämmande övertron på straffrättens möjligheter att förhindra brott och lagstiftningens normerande verkan. All forskning på området talar för att det inom den traditionella straffskalan saknas direkt korrelation mellan straffnivå och nivån på brottsligheten. Om lagstiftaren skulle införa ett lägsta minimistraff på tio års fängelse för alla brott skulle säkert vissa brott inte begås. Men, den omständigheten att man som i USA kan få flera hundra års fängelse har ju inte verkat avskräckande. I stället har USA en av världens högsta fängelsepopulationer per capita. Det finns inte ens några vetenskapliga bevis för att dödsstraffet har någon avskräckande effekt på brottsligheten. Vid vissa brott vet man dock att det överhuvudtaget inte finns något samband.
Av detta följer att mindre sänkningar av straffnivån inte leder till påtaglig förändring av brottsligheten. Utgångspunkten borde enligt de flesta kriminologer därför vara att kriminalisering är den sista utvägen i syfte att styra medborgarnas handlande. Det innebär i sin tur att kriminalpolitiken borde sträva efter en avkriminalisering. Man borde sträva efter en sänkt repressionsnivå. Denna syn överensstämmer också med min personliga uppfattning. Lagstiftaren borde i högre grad satsa på utomstraffrättsliga sanktioner, i stället för den alltmer ökade repression som kan märkas i samhället.
Den omständighet som har en normerande effekt är upptäcktsrisken. Och risken att bli lagförd. Det hjälper inte att höja straffen om risken för upptäckt är liten. Mycket talar för att en ökad användning av icke straffrättsliga sanktioner istället skulle öka effektiviteten när det gäller att påverka människors beteenden. Straffansvarsutredningen som lämnade sitt betänkande förra året kom faktiskt med förslag på avkriminaliseringar på flera områden.
Att kriminalisera en handling innebär att det följer ett straff om gärningen begås. Den bakomliggande tanken är att förmå människor att avstå från att begå vissa handlingar.
En utgångspunkt som länge har varit accepterad är att kriminalisering av handlingar bör vara begränsad till sådant som utgör hot mot statliga eller enskilda intressen av särskild vikt. Inte heller bör enligt min mening handlingar kriminaliseras av moraliska hänsyn. Därtill har det tidigare i vart fall uppställts ett krav på effektivitet. Detta gäller i synnerhet vid mindre allvarliga gärningar. Denna proportionalitetsbedömning ska även tillämpas i straffmätningen. ”Rättvisan kräver att lika klandervärda brott tilldelas lika stränga straff och att olika brott rangordnas efter hur ingripande de är” enligt professor Nils Jareborg.
Kriminalpolitiken som den ser ut i dag saknar övergripande stöd av kriminologisk forskning. Det är bekymmersamt i flera hänseenden. Det innebär bland annat att förväntningarna på Kriminalvården saknar stöd i verkligheten, vilket i sin tur leder till att kriminalvårdens möjligheter att fullgöra sin uppgift försvåras högst avsevärt.
Av för mig okänd anledning tycks de som bestämmer över kriminalpolitiken utgå från att kriminalvården ska lösa alla de problem som familj, skola och samhället inte förmått göra.
Hur är detta möjligt? För en tid sedan besökte jag Hall. Jag träffade en grupp med intagna. Många av dessa relativt unga personer, flertalet med bakrund utanför Sverige, var synnerligen charmiga, manipulativa och föreföll att vara begåvade människor. Vad gör att de valt brottets bana i stället för en karriär inom näringslivet? Inte är det för att vi har för låga straff i alla fall.
Om man inte löser de underliggande problemen kommer kriminalvården alltid att vara en avstjälpningsplats för samhällets sociala misslyckanden. Och dessa har kommit att bli många. I oktober 2014 fanns 1747 unga i Kriminalvården, varav sju procent satt i häkte. Detta är ett allvarligt misslyckande. Inte för Kriminalvården, men för samhället. De brott som hade orsakat Kriminalvårdens engagemang utgjordes till en fjärdedel av våldsbrott, tätt följt av narkotika och därefter tillgreppsbrott, som stod för sjutton procent samt rån och grovt rån med 15 procent. Endast tio procent hade arbete. Det säger en hel del.
Samhällets ansvar är dock inte begränsat till att skapa förutsättningar för unga att växa upp i en miljö som inte innebär utanförskap och som därför inte inbjuder till en brottslig bana. Samhället har också ett ansvar att erbjuda alternativ till återfall för dem som efter att Kriminalvården gjort sitt, ska ut i samhället. Från ett humant och ekonomiskt perspektiv är det obegripligt att den investering som görs i varje dömd individ och som syftar till bättring och återanpassning i samhället inte bättre säkerställs.
I Sverige är det ovanligt att unga döms till fängelse och mycket ovanligt att de döms till några längre fängelsestraff. Normalt döms unga i stället till sluten ungdomsvård i som längst fyra år.
Det har dock funnits ett politiskt tryck för att skärpa straffen för unga lagöverträdare mellan 18 och 21 år, eftersom de straff som normalt döms ut för denna grupp normalt ligger betydligt lägre än de straff som påförs vuxna (över 21 år) för samma brottslighet. Motiveringen är att den som är myndig ska betraktas som vuxen även i straffmätningshänseende.
Statistik från Brå 2013 visar att det totala antalet lagföringsbeslut har minskat sedan 2012 samtidigt som statistiken från åren 2009, 2012 och 2013 visar att antalet ungdomar som döms till fängelse för allvarlig brottslighet såsom t.ex. mord , grov misshandel och grovt narkotikabrott har ökat något.
Även om straffen för unga generellt sätt inte tycks ha blivit hårdare, är det viktigt att understryka att Sveriges hantering av unga lagöverträdare inte håller måttet. Både Europarådets tortyrkommitté och FN:s kommitté mot tortyr har riktat skarp och återkommande kritik mot hur unga lagöverträdare behandlas, i synnerhet det utbredda användandet av frihetsberövande och restriktioner som åläggs minderåriga i högre utsträckning och för längre tid än för vuxna. Unga som befinner sig i arrest och häkte behandlas ofta på ett sätt som strider mot deras mänskliga rättigheter. Ett återkommande exempel på detta är även att unga ofta nekas biträde av försvarare vid förhör.
Jämförelser hur påföljder har fördelat sig på antalet domslut – ungdomar 15-20 år
2013
Totalt antal fällande domar: 10 114
• Fängelse: 5 %
• Sluten ungdomsvård: 0,4 %
• Ungdomsvård (innefattar även ungdomsvård m ungdomstjänst): 14 %
• Ungdomstjänst: 15 %
• Skyddstillsyn: 10 %
• Villkorlig dom: 13 %
• Böter: 41 %
Den rättspolitiska uppfattningen i Sverige är att i så stor utsträckning som möjligt hålla unga lagöverträdare utanför fängelserna, och om fängelse inte kan undvikas, göra vistelsen där så kortvarig som möjligt. Den som är under 21 år får inte dömas till livstids fängelse. Det längsta straffet som får dömas ut för ett enstaka brott för den som är under 21 år är fängelse i 10 år. Om fängelse på längre tid och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det är fråga om flerfaldig brottslighet är det möjligt att döma ut fängelse i upp till 14 år. Det är ett långt straff.
I straffmätningshänseende gäller att om någon har begått brott innan han eller hon fyllt 21 år ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt och dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. När domstolen dömer den som vid brottet var under 21 år till fängelse ska alltså straffet bestämmas till ett kortare fängelsestraff än om den tilltalade var 21 år eller äldre. Straffnedsättningen blir regelmässigt större ju yngre den tilltalade var. I praxis tillämpas straffreduceringen för t.ex. 20-åringar ofta på det sättet att straffet sätts ned med 20–30 procent. Högsta domstolen har uttalat att det kan vara rimligt att sätta ned straffet mer vid långvariga fängelsestraff än vid kortvariga sådana (NJA 2000 s. 421).
Vidare föreskrivs i att den som begått brott innan han fyllt 18 år får dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl och att den som begått brott innan han fyllt 21 år får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Reglerna är ett uttryck för tanken att det inte är rimligt att ingripa lika hårt mot ungdomar som begått brott som mot vuxna som begått brott.
Lagstiftaren har ansett att unga lagöverträdare ska bemötas med större tolerans än vuxna och att en särbehandling i straffhänseende därför är befogad (se t.ex. prop. 1997/98:96 och prop.2005/06:165). Det har tidigare funnits stor samstämmighet i denna fråga.
Det finns goda skäl mot att sänka livstidsstraffsåldern. I Sverige finns det en lång tradition med bred förankring för att särbehandla unga lagöverträdare i straffsystemet. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare är utformat utifrån att barn och ungdomar som har begått brott i första hand ska hållas utanför kriminalvården och i stället bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Unga lagöverträdare särbehandlas både när det gäller valet av påföljd och vid straffmätningen. Skälet är främst att ungdomar i den åldern anses typiskt sett ännu inte ha nått sådan mognad att de bör behandlas som vuxna. De är också särskilt känsliga för de skador som straffrättsliga ingripanden, som t.ex. fängelse, kan leda till. Innehållet i ungdomspåföljderna har därför syftat till att motverka de riskfaktorer som kan leda till fortsatt brottslighet och motverka återfall. Den utgångspunkten är också förenlig med det barnperspektiv som föreskrivs i bl.a. FN:s barnkonvention.
Unga lagöverträdare har sedan början på 1800-talet bedömts lindrigare med hänvisning till ålder och utveckling. Att införa en straffskärpning genom att sänka livstidsstraffsmyndighetsåldern från 21 år enbart mot bakgrund av enstaka uppmärksamma fall är inte bara populistiskt, det skulle även utgöra ett avgörande avsteg från sedan länge gällande straffrättsliga principer och ett avsteg från principen om en human kriminalpolitik.Det skulle strida mot humanitära principer att låsa in en ung människa på obestämd tid. Det strider mot grundläggande mänskliga värderingar, medkänsla och tolerans att döma ungdomar till livstid fängelse.
Till detta kommer att stor risk för att unga lagöverträdare på anstalt under ett livstidsstraff skulle influeras av vuxna förbrytare på fängelset, vilket skulle försvåra/omöjliggöra återanpassning till samhället efter tidsbestämt straff och frigivning.
Den kriminologiska forskningen visar även att ungdomar har större känslighet mot sanktioner och straff än vuxna, vilket gör att hård bestraffning kan störa deras utveckling och förhindra den mognadsprocess som är nödvändig för att unga inte ska fastna i kriminalitet. Forskning visar även att längre fängelsestraff för unga ofta leder till en hög återfallsfrekvens och har en nedbrytande effekt på den enskilde.
Ungdomar anses ha en outvecklad ansvarsförmåga. Unga befinner sig rent biologiskt i ett utvecklingsstadium där förmågan att känna empati, ha självkontroll och förstå följder av sitt handlande är begränsad. Den mentala personliga utvecklingen är alltså inte fullt utvecklad förrän man fyllt 21 år och det finns därför anledning att i straffrättsligt hänseende bedöma ungdomar som begår allvarliga brott mildare.
Vid en diskussion om sänkning av livstidsstraffsåldern på 21 år måste risken för allvarliga skadeverkningar som ett mycket långvarigt fängelsestraff har för unga ställas mot den avskräckande effekt ett frihetsberövande straff bör ha vid särskilt allvarlig brottslighet. Denna proportionalitetsavvägning har hittills, och bör även fortsättningsvis, främst beakta risken för den unges fortsatta utveckling och risk att fastna i kriminalitet.
Argumentet att personer under 21 år skulle ”ta på sig allvarliga brott” för andras skull, är varken belagt eller utgör skäl för att sänka åldersnivån för när man kan dömas till livstids fängelse.
Den som är under 18 år kan enligt Barnkonventionen inte dömas till livstids fängelse. FN:s konvention om barnets rättigheter förbjuder uttryckligen införandet av livstids fängelse utan möjlighet till frigivning för alla brott, oavsett typ, som begåtts av personer under 18 år.
Vi vill inte ha ett land som USA där barn som vid tiden för brottet varit så unga som 11 år har dömts till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. En sänkning av åldern för att dömas till livstidsfängelse från 21 år vore ett sluttande plan mot förändrad straffmyndighetsålder, vilket vore mycket olyckligt.
Advokatsamfundet har i remissyttrande den 5 november 2013 avstyrkt regeringens förslag att livstids fängelse ska utgöra normalstraffet för mord.
Anne Ramberg 