EBM:s attack på advokater

Statsråd och åklagare tävlar om vem som är mest indignerad och vem som kan uppvisa störst handlingskraft när det gäller Swedbank. Jag har på Advokatsamfundets hemsida idag kommenterat regeringens lagrådsremiss om penningtvätt och ekonomiska sanktioner m.m. riktade mot advokater. Nedan kommer jag att uppehålla mig vid EBM-åklagaren Langrots uttalande i dagens DI rörande Swedbanks beslut att inte lösa en av Swedbank anlitad norsk advokat från sin tystnadsplikt och att inte heller frivilligt lämna ut en av denne upprättad rapport. Åklagarens uttalanden är anmärkningsvärda och reser en rad centrala frågor om åklagarens rättstillämpning. Vissa uppgifter i artikeln är, om rätt återgivna, närmast häpnadsväckande.

Utgångspunkten är den husrannsakan som EBM genomförde på Swedbanks kontor under onsdagen och de beslag av handlingar som då gjordes. Min kritik handlar om åklagarens syn på advokatens tystnadsplikt och de lagregler som syftar till att säkerställa att advokatsekretessen värnas.

Advokaten har ett straffrättsligt ansvar för upprätthållandet av sin tystnadsplikt och är enligt rättegångsbalken skyldig att förtiga vad han fått kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver detta. Tystnadsplikten omfattar allt som anförtrotts advokaten inom ramen för advokatverksamheten, eller som advokaten i samband därmed fått kännedom om. I rättegångsbalken regleras också det så kallade beslagsförbudet. Det innebär bland annat att beslag inte får läggas på sådan skriftlig handling, vars innehåll kan antas vara sådant att advokaten inte får höras som vittne om det. Advokater får bara höras som vittne om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Dock föreligger en skyldighet för advokater (aldrig försvarare) att vittna i mål angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Och denna skyldighet gäller bara ifråga om vittnesplikten. Någon lagenlig skyldighet att tala med polis eller åklagare föreligger inte alldeles oavsett vad polis och åklagare må tycka om detta.

Utgångspunkten är således att en advokat inte får höras som vittne angående omständigheter som advokaten anförtrotts i sin yrkesutövning. Inte heller får en handling som innehåller sådan information, om den innehas av advokaten eller klienten, tas i beslag. Detta innebär att allt som advokaten erfarit som ett resultat av skyddad kommunikation omfattas av denna reglering. Allt som klienten har uppgett i förtroende till advokaten och de intryck och den information som advokaten har fått med anledning av sitt uppdrag omfattas av det så kallade frågeförbudet. Detta gäller även till förmån för banker som anlitar advokat även om det föreligger misstanke om brott.

Åklagaren ifråga uppger närmast kränkt att Swedbank försvårar EBM:s utredning genom att inte lösa advokaten från sin tystnadsplikt. Så må det vara. Det är dock något som åklagaren har att acceptera såvida det inte handlar om brott som stadgar lägst två års fängelse, vilket inte är fallet för något av de brott för vilka misstanke föreligger. Att åklagaren likaså önskar tillgång till advokatens rapport är fullt förståeligt. Men även här har åklagaren att respektera det så kallade beslagsförbudet, vilket innebär att det inte är möjligt att lägga beslag på handling som omfattas av advokatsekretessen och där advokaten inte kan tvingas vittna. Dessa regler följer av lag. Till detta kommer att det är fast praxis att åklagaren inte ensam beslutar i frågor om husrannsakan och beslag som rör advokatsekretess. Ett sådant beslut ska fattas av domstol. Det förefaller inte heller ha skett. Åklagarens uppgift att han inte anser att advokatens rapport omfattas av beslagsförbudet och att han inte vet vilka handlingar som omfattas av beslaget kan rimligen inte vara en korrekt uppgift.

Att människor i förtroende ska kunna vända sig till advokat och då vara garanterade att vad de anförtror advokaten – skriftligen eller muntligen – inte kommer till utomståendes kännedom, är en grundval i en demokratisk rättsstat. Skälen är flera. För att rättsutredningar och processer med mera ska kunna bygga på ett riktigt material måste advokaten erhålla fullständiga uppgifter från klienten. Det kan endast bli fallet om klienten är övertygad om att vad han eller hon anförtror advokaten inte förs vidare utan klientens medgivande. Också mer allmänt har det ansetts vara av vikt att klienter i förtroende ska kunna diskutera sina personliga och ekonomiska angelägenheter med advokater. Det är en viktig rättsstatlig princip. Om inte den som behöver advokathjälp kan lita på̊ advokatsekretessen kan klienten inte sägas ha den tillgång till advokat som ska finnas i en rättsstat.

Det är något som är djupt otillfredsställande med EBM. Att myndigheten förefaller genomsyras av ett inte obetydligt ogillande av advokater är uppenbart. Exemplen är alltför många. Problemet är bara att det i första hand inte är advokaterna som drabbas av myndighetens ignorans och oproportionerliga åtgärder. Det är den rättssökande allmänheten. Det är klienternas rättigheter det handlar om. Det minsta man kan begära är att åklagare vid Ekobrottsmyndigheten kan och tillämpar gällande lag.

Värdighet och det publicistiska ansvaret

Några intryck från nyhetsveckan gör mig beklämd.

” Barn får gärna demonstrera, för klimatet eller något annat. Barn är medborgare i demokratin. Men varför måste demonstrationen ske på skoltid? Varför inte EFTER skolan eller på helgen?” Det undrar Jenny Sonesson, skribent i GP. Svaret är förmodligen att, lika lite som en strejk på söndagen skulle ha märkbar effekt, så skulle en 16-årings demonstration utanför riksdagshuset en söndag komma att uppmärksammas utanför familjekretsen. Greta Thunbergs korståg har dock uppmärksammats över hela värden. Hon har fått ungdomar i många länder att skolstrejka för en ytterst angelägen sak. Ungdomarnas frustration bör givetvis mötas av respekt och inte med raljans. Den insikten borde även ha drabbat vissa konservativa skribenter.

Frågan om behandlingen av ungdomars åsikter är klassisk. Oviljan att respektera en ung människas engagemang i en överlevnadsfråga för vår jord är dessvärre rätt vanlig. Den nedlåtande attityden och de hånfulla kommentarer som Greta Thunberg mötts av är ett bedrövligt uttryck för vuxna personers ovilja att ta till sig viktiga synpunkter bara för att de framförs av ”fel” person, i detta fall en helt ung människa. Jag har alltid haft svårt för den människosyn som tillåter att vissa personer behandlas som villebråd, medan andra åtnjuter respekt alldeles oavsett vad de säger och gör.

När respekt och god pressetik ersätts med blodtörst och brist på empati kan även den bäste tappa sin värdighet.

”Idag fick jag blommor på redaktionen för avslöjandet om Eskil Erlandsson förra veckan. Kul!” skrev Expressens Niklas Svensson på sociala medier. I ljuset av vad som hittills framkommit måste man inledningsvis ifrågasätta beteckningen ”avslöjande”. Man skulle kunna förledas att tro att Niklas Svensson kommit något omvälvande på spåren. Något med allvarliga konsekvenser för samhället. Men, icke. Är verkligen vad som synes vara ett kanske patetiskt uppförande av en äldre och i övrigt väl ansedd politiker, ett ”avslöjande” som förtjänar krigsliknande nyhetsrubriker. Förtjänar detta så kallade avslöjande beröm? Det tyckte uppenbarligen redaktionen på Expressen.

Jag tycker att medias bevakning av Eskil Erlandssons, som det tycks, tafatta och pinsamma närmanden mot några M-kvinnor inte är något annat än ett ovärdigt frossande i just ett pinsamt om än ytterst olämpligt beteende. Han har ju trots allt en hustru och ett antal barn. Kan man inte iaktta viss hänsyn till dessa i sammanhanget berörda men oskyldiga personer. Och Erlandsson har faktiskt tidigare gjort viktiga politiska insatser. Bör man i media hantera klumpig kurtis som vore det fråga om allvarlig brottslighet. Jag tycker inte det.

Och så Pär Nuder. Jag saknar information vad den tidigare finansministern har gjort. Men just frånvaron av sakliga uppgifter leder till mer eller mindre vildsinta spekulationer. Pär Nuder är, i likhet med Eskil Erlandsson, en makthavare. Det innebär att han får tåla ingående granskning. Men är det samma sak som att bejaka en skvallerkultur byggd på allmänt hållna uppgifter om så kallat olämpligt uppträdande? I detta fall föreligger motstridiga uppgifter om faktum. Det är möjligt att Nuder betett sig klandervärt. Men det är också möjligt att händelseförloppet har andra förklaringar. Intill dess fakta föreligger bör man framförallt i media var återhållsam med spekulationer och avstå från att publicera inisnuationer.

Det är något ovärdigt över det engagemang som numera även traditionell media och till och med public service i spåren av obekräftade uppgifter i upprop eller i sociala medier obekymrat vidarebefordrar. Det tragiska Benny Fredriksson-fallet borde ha lärt oss något om den saken.

I veckan fällde PON, på mycket goda grunder, Aftonbladet för publiceringarna om Benny Fredriksson. Dessa var i stora stycken uttryck för lynchjustis och fiske i mycket grumliga vatten. Den mänskliga tragedi som de anonyma uppropen och efterföljande publiceringar ledde till bör tjäna till eftertanke. Som tidigare PO Pär Arne Jigenius på sin tid så väl uttryckte saken: Med en tidning kan man döda en fluga och en människa.

När journalistiken alltför ofta ser som sin främsta uppgift att ”avslöja” förmenta skandaler finns risk att det publicistiska ansvaret kommer på skam och att enskilda personer tillfogas irreparabel skada. Benny Fredriksson fick betala med sitt liv. Aftonbladet har haft en tung vecka också i spåren av publiceringarna om chefen för Rysslands – och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet Martin Kragh. Han har uppenbarligen grovt felaktigt utpekats som en säkerhetsrisk och som brittisk spion. Det är inte en god ordning när tidningar utan tillräckligt underlag driver olika teser som allvarligt kan skada enskilda.

Proportionalitet och besinning krävs även i #meetoo -tider. Och kanske särskilt då. Behandlingen av Timell, Virtanen och Ulf Malmros är andra avskräckande exempel på ett medialt haveri. Listan kan göras längre. Ett sådant är DNs förföljelse av tidigare talmannen Urban Ahlin. PON ska komma med sitt avgörande inom kort. Det borde bara kunna gå på ett sätt. Fällning. Det är faktiskt så att alla, dvs även personer med makt ska åtnjuta de pressetiska regelverkets skydd. Den omständigheten att man kan få stå ut med en saklig granskning är en annan sak. Det utesluter emellertid inte på något sätt att pressetiken ska gälla till förmån för alla.

Det är självklart att maktmissbruk, diskriminering, trakasserier och övergrepp av olika slag ska förhindras och i förekommande fall stoppas. Sådant ska också granskas. Men, i det arbetet får vi inte tappa koncepterna och bli nyttiga idioter. Låt oss istället göra som Greta. Inspirera andra till engagemang för att öka medvetenheten på viktiga områden.