Kriminalisering av deltagande i terror är problematiskt

Regeringen har idag presenterat en lagrådsremiss som kriminaliserar deltagande i terrororganisation. Den vilar på en departementspromemoria (Ds 2017:62). Advokatsamfundet identifierade i sitt remissyttrande en lång rad allvarliga brister och avstyrkte förslagen i promemorian. Regeringen har valt att lägga fram förslagen i huvudsak som de presenterades i promemorian. Detta är olyckligt. Härutöver meddelade justitieministern att förslaget kräver
en rad nya åtgärder, däribland den redan beslutade utvidgningen av signalspaning.

Advokatsamfundet har vid upprepade tillfällen påtalat att den straffrättsliga terrorismregleringen bör ses över såväl i lagtekniskt som i materiellt hänseende. Den bör samlas i ett regelverk, bland annat eftersom det kriminaliserade området är svårt att överblicka och att regelverket är svårt att tillämpa. Lagstiftningen är ett otillfredsställande lapptäcke. Den 9 februari 2017 beslutade regeringen glädjande nog om en översyn av den straffrättsliga terrorismlagstiftningen. Resultatet av denna översyn skulle redovisas i januari i år. Något sådant har dock inte presenterats. Efter att tilläggsdirektiv meddelats ska översynen presenteras den 29 mars. Det vore klokt att avvakta med med att föreslå nya straffrättsliga terrorbestämmelser intill dess denna översyn är genomförd.

Terrorismen är ett synnerligen allvarligt och verkligt hot mot den demokratiska rättsstaten och enskilda människor. Terrorsammanslutningar som IS och Boko Haram begår avskyvärda brott. Dessa organisationer, liksom de terrorister som utför dessa vedervärdiga brott måste med kraft motarbetas och bekämpas. Ansvaret härför ligger bland annat på lagstiftaren.

Lagstiftaren är dock underkastad vissa erkända rättsstatliga principer som dessa kommer till uttryck i lagar och konventioner. En sådan princip är legalitetsprincipen. Den betyder att ingen ska kunna fällas till ansvar utan stöd av lag. Lag ska vidare vara tydlig och förutsebar. Det förutsätter bland annat att lagstiftningen går att tillämpa på ett enhetligt sätt och att straffrättslig lagstiftning inte beslutas retroaktivt. En annan grundläggande princip är upprätthållandet av kravet på dubbel straffbarhet. Det betyder att en person som begår ett brott utomlands inte kan ställas till ansvar i Sverige försåvitt gärningen inte samtidigt är straffbar i det land gärningen begicks. Och tvärtom. Denna princip är en av grundvalarna för en rättssäker brottmålsprocess. Lagrådsremissen brister i alla dessa hänseenden. Låt mig ge några konkreta exempel.

Lagförslaget syftar till att kriminalisera terroristrelaterad brottslighet. Målet är att komma åt terrorism och då företrädesvis terrorism med islamistiska förtecken. Kriminaliseringen är dock inte knuten till definitionen av terroristbrott enligt terroristbrottslagen, utan till definitionen av särskilt allvarlig brottslighet. Detta är ägnat att skapa förvirring.

Någon närmare analys av kriminaliseringens omfattning, utöver organisationer som ägnar sig åt terroristbrott, återfinns inte heller i lagrådsremissen. I förslaget omnämns ISIL/Daesh och al-Qaida, Boko Haram och Jabhat al-Nusra, numera Jabhat Fatah al-Sham som sådana enheter som kommer att omfattas av definitionen. I vilken utsträckning lagen kan komma att omfatta andra internationella och inhemska grupperingar på till exempel den yttersta politiska vänster- eller högerkanten eller andra utomparlamentariska grupperingar redovisas inte, trots att den föreslagna lagstiftningen alltså avses bli generellt tillämplig.

Lagrådsremissens definition av en terroristorganisation ska enligt förslaget vara identisk med de sammanslutningar som det är straffbart att finansiera enligt finansieringslagen. Enligt förslaget definieras en terroristorganisation som ”en sammanslutning av personer som begår särskilt allvarlig brottslighet eller gör sig skyldig till försök, förberedelse, stämpling eller medverkan till sådan brottslighet”. Bestämmelsen placeras i den s.k. rekryteringslagen. I denna lag återfinns redan en definition av särskilt allvarlig brottslighet genom en hänvisning till den s.k. finansieringslagen. Definitionen av särskilt allvarlig brottslighet är inte densamma i finansieringslagen och rekryteringslagen. Härigenom uppkommer den synnerligen otillfredsställande situationen att olika definitioner av särskilt allvarlig brottslighet används för att avgränsa det straffbara området avseende dels finansieringen av terroristorganisationer, dels finansieringen av deltagandet i terroristorganisationer enligt finansieringslagen.

Konsekvensen blir således att man inom en och samma lag (finansieringslagen) laborerar med två olika definitioner av rekvisitet ”särskilt allvarlig brottslighet”, vilket inte kan anses utgöra en ändamålsenlig lagstiftningsteknik. Det skapar begreppsförvirring och tillämpningsproblematik.

I detta sammanhang är frågan om vilka sanktionslistor som ska kunna ligga till grund för att betrakta en person eller organisation som en terroristorganisation av intresse. Någon ledning i detta hänseende fanns inte. Det är en stor brist, särskilt i ljuset av de stora rättssäkerhetsproblem som är förenade med dessa listor, inte minst vad gäller effektiva rättsmedel. Vi minns de svenskar med somaliskt ursprung som utpekades som terrorister och grundlöst under flera år hade sina tillgångar frysta.

Det finns ingen internationellt sett allmänt vedertagen definition av begreppen ”terrorism” eller ”terroristorganisation”. De internationella konventioner till vilka det hänvisas i finansieringslagen och rekryteringslagen rörande bekämpande av terrorism är inriktade mot att omfatta endast sådana handlingar som typiskt sett betraktas som terroristhandlingar, till exempel flygkapningar och terroristbombningar. Dessa handlingar definieras som särskilt allvarlig brottslighet enligt nämnda bestämmelser och inte som terroristbrott enligt terroristbrottslagen. Lagrådsremissens förslag till definition av en terroristorganisation omfattar även sammanslutningar av personer som begår handlingar som inte i sig anses utgöra terroristbrott enligt svensk rätt. Detta är verkligen inte ägnat att bringa klarhet i begreppen.

Till detta kommer att begreppet terroristorganisation utvidgas till att även omfatta en ”moderorganisation”, som bedriver lovlig verksamhet av till exempel politisk eller humanitär art, men där det även finns en ”cell”, en sammanslutning av personer som gör sig skyldig till särskilt allvarlig brottslighet. Någon analys av vilka organisationer som avses eller hur relationen mellan ”moderorganisationen” och ”cellen” ska se ut för att hela organisationen ska smittas av det agerande som kan anses utgöra särskilt allvarlig brottslighet finns inte. Följden blir att det med en terroristorganisation därigenom inte enbart avser en sammanslutning av personer som har som syfte att begå särskilt allvarlig brottslighet, utan även organisationer som inkluderar en sådan sammanslutning av personer även, som det får förstås, om denna gruppering skulle förhålla sig passiv. Det behövs en analys vilka kriterier som ska konstituera en terroristorganisation och hur en sådan svensk definition förhåller sig det internationella samarbetet kring att förhindra och beivra terrorism.

Som förslaget får förstås ska det vidare bli straffbart för någon att verka som läkare eller sjukvårdspersonal vid ett sjukhus eller liknande inrättning som bedrivs av en terroristorganisation, även om verksamheten är inriktad på att hjälpa civila som befinner sig inom det område som kontrolleras av organisationen. Några överväganden rörande vad som motiverar att kampen mot terrorism sker till priset av att civilbefolkningen på områden som kontrolleras av en terroristorganisation tillfogas ytterligare mänskligt lidande utöver den terror som organisationen utsätter dem för genom att de förvägras humanitärt bistånd från enskilda individer, återfinns inte i förslaget. Den humanitära verksamhet som Röda Korset och Läkare utan gränser bedriver ska dock inte innebära att organisationerna deltar i en terroristorganisations verksamhet även om deras insatser, direkt eller indirekt, skulle kunna komma en terroristorganisation till godo. Men detta undantag kommer inte till uttryck i den föreslagna lagtexten. Detta är mycket otillfredsställande. Till detta kommer att undantaget görs utan att det klargörs vad som avses med fristående och opartiska organisationer, förutom omnämnandet av Röda Korset och Läkare utan gränser. Stor oklarhet råder således vad som till exempel gäller lokalt förankrade humanitära organisationer, som försöker lindra civilbefolkningens lidande under en väpnad konflikt. Det saknas en närmare redogörelse för vilka omständigheter som definierar en fristående och opartiska humanitär organisation som enligt motiven ska undantas från lagens tillämpningsområde.

Eftersom kriminaliseringen omfattar även den del av en terroristorganisations verksamhet som avser humanitärt bistånd till civilbefolkningen, kan organisationer som inte utgör en sammanslutning av personer som avser att begå särskilt allvarlig brottslighet, men inom vilken det finns personer som kan ses som en sådan sammanslutning, komma att betraktas som en terroristorganisation, även om det är ytterst oklart i vilka fall detta kan vara fallet. En person som varit bosatt i ett område som kontrollerats av en terroristorganisation och under organisationens kontroll fortsatt sitt arbete, som exempelvis läkare eller sjuksköterska på ett allmänt sjukhus, skulle objektivt sett kunna anses ha deltagit i terroristorganisationens verksamhet. En sådan situation skulle även kunna uppstå om verksamheten bedrivits av en biståndsorganisation som tvingats underkasta sig terroristorganisationens direktiv för att kunna bedriva sin verksamhet.

Slopandet av kravet på dubbel straffbarhet skulle i ett sådant fall, för det fall en sådan person lyckas fly från området och söker en fristad i Sverige, innebära att han eller hon kan komma att ställas inför rätta anklagad för att ha deltagit i en terroristorganisation. Detta skulle kunna jämföras med att de läkare och sjuksköterskor som arbetade på allmänna tyska sjukhus eller på sjukhus som drevs på ockuperade områden under andra världskriget, skulle anses ha deltagit i nazisternas verksamhet. Ett sådant förhållningssätt är givetvis helt oacceptabelt. Det är bland annat mot bakgrund av dessa oklarheter inte rimligt att överge kravet på dubbel straffbarhet som föreslås. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet ska dessutom även gälla offentlig uppmaning och rekrytering till deltagande i en terrororganisation, resa för deltagande i en terroristorganisation, liksom finansiering av deltagande i en terroristorganisation och finansiering av en resa för deltagande i en terroristorganisation. Att slopa den grundläggande straffrättsliga principen om ett krav på dubbel straffbarhet innebär en rad problem i rättssäkerhetshänseende. Det är allt annat än naturligt trots vad justitieministern hävdade vid presskonferensen. Någon analys av konsekvenserna av att slopa kravet på dubbel straffbarhet för svenska medborgare och utlänningar som vistas här i riket redovisas inte heller. Det måste understrykas att varje steg som Sverige tar i riktning mot en uppluckring av den internationellt accepterade grundprincipen om krav på dubbel straffbarhet, innebär att Sveriges möjligheter att värna rätten att själv bestämma över vilket handlande på svensk mark som ska kunna bestraffas minskar. Det finns således även tungt vägande skäl mot förslaget utifrån rättsprincipiella utgångspunkter.

Det straffbara området ska enligt remissen omfatta även finansiering som möjliggör ett framtida deltagande i en terroristorganisation. Vad som närmare avses härmed är synnerligen oklart.

Sammanfattningsvis hänger svårigheterna med att definiera terrorism samman med den omständigheten att vad som definieras som en terroristgärning påverkas av syftet. I förarbetena till den svenska terroristbrottslagen uttalas att oavsett lagens ordalydelse, så ska den endast tillämpas på allvarliga angrepp på den demokratiska rättsstaten och inte omfatta motståndsrörelser och andra grupper som strävar efter att återupprätta demokrati. Det speglar väl problemen med att definiera begreppet terrorism. Dagens förslag uppfyller inte de krav som kan ställas på straffrättslig lagstiftning. Det riskerar att bidra till ytterligare förvirring i ett redan svårtillämpat regelverk. Lagstiftningen kommer sannolikt att medföra inte obetydliga tillämpningsproblem. Och, den riskerar att komma i konflikt med grundlagsskyddade rättigheter som föreningsfrihet och yttrandefrihet.

Advokatsamfundet avger ett stort antal remissvar varje år. Vi gör det i vår egenskap av representant för Sveriges advokater. Vi har ett ansvar att från ett ändamåls- och rättssäkerhetsperspektiv peka på brister i olika lagförslag. Lagstiftningen är till för att sätta ramarna för samhället och för att skydda de universella mänskliga rättigheterna. För att göra detta krävs att vi kan behålla sans och balans. Kritiken att den nu föreslagna lagstiftningen dröjt alltför länge är enligt min mening obefogad. Skälet torde vara att det lagtekniskt är ytterst svårt att på ett godtagbart sätt kriminalisera deltagande i terroristorganisation. Något som lagrådsremissen tydligt visar.

ISIS anhängarna och det okloka i indragning av medborgarskap – en personlig reflektion

När IS kalifatet nu fallit har president Trump krävt att Europa ska återta sina krigare och deras anhöriga samt ställa dom inför rätta. Att Irak önskar samma är lätt att förstå. Det är inte ett orimligt krav. De har tillfångatagit och fängslat cirka 800-1000 krigare som kommer från Europa, men de saknar resurser att lagföra dem och ta hand om deras kvinnor och barn. Från principiella utgångspunkter finns skäl att ifrågasätta varför Europa inte ska medverka i detta. Även om jag inser svårigheterna.

Europa står dock inför stora problem. Hur ska man handskas med de som återvänder. Hitintills har de länder från vilka de flesta IS krigarna kommer inklusive Sverige varit kallsinniga till att aktivt hämta hem dem. Bortsett från rent praktiska problem kommer det sannolikt att vara förenat med stora svårigheter att lagföra många av dem för de brott de begått. Lagstiftning saknas som möjliggör detta. Och bevisproblemen är stora. Ett sätt vore möjligen att skapa en internationell krigstribunal i likhet med vad som gjordes i forna Jugoslavien, Kambodja och Rwanda. Men problemen kommer kvarstå ändå.

Hur ska alla de som inte ställs inför rätta mottagas? Hur ska dessa integreras i samhället och hur skyddar sig samhället bäst mot att återvändarna inte återupptar sin verksamhet samt att deras barn inte radikaliseras och blir nya krigare i annan tappning? Det handlar om ett relativt stort antal personer. Enligt siffror från 2016 uppskattades då mellan 3 900 och 4 300 EU medborgare ha anslutit sig till IS som krigare. Flertalet kom ifrån Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Av dessa beräknas cirka 30 procent redan ha återvänt. Även Sverige har försett IS med hundratals krigare. Av dessa beräknas redan hälften ha återvänt.

Alltsedan den 11 september har krav återkommande rests på att terrorister ska fråntas sitt medborgarskap. I dessa dagar då IS kalifatet fallit upprepas detta krav med styrka också i Sverige när det gäller IS-krigare. Detta är ett uttryck för den avsky som alla normala människor på goda grunder känner för de vidriga övergrepp som terrororganisationen IS utsatt alltför många människor för. För egen del finner jag emellertid kravet djupt problematiskt. Detta gäller särskilt när politiker i egenskap av lagstiftare understödjer denna tanke. Och de verkar i dagarna ha blivit fler.

Att använda medborgarskapet som medel för att straffa meningsmotståndare, har en lång och rätt skamlig historia. Den har tagit sig olika uttryck. Alltifrån exil som alternativ till avrättning i gamla Grekland och Rom, till Kanadas och USAs internering av tusentals japaner efter Pearl Harbour attacken under andra världskriget eller Hannah Arendt som förlorade sitt tyska medborgarskap under nazisterna. De blev alla på mycket rättsosäkra grunder av med sina medborgerliga rättigheter. Listan kan göras mycket längre.

FN konventionen från 1961 om begränsning av statslöshet förbjuder i princip att medborgarskap återkallas om personen blir statslös till följd av beslutet. Det förutsätter prövning i domstol eller annat fullständigt oavhängigt organ. Sveriges grundlag tillåter inte heller återtagande av medborgarskap. Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i Sverige kan fråntas sitt medborgarskap.

Flera demokratiska länder har dock under åberopande av nationell säkerhet på senare tid som ett led i terroristbekämpningen i strid med FN-konventionen börjat tillämpa indragning av medborgarskap genom politiska beslut som en typ av straff utan föregående rättegång. Detta strider i allra högsta grad mot såväl straffrättsliga som rättsstatliga grundprinciper. Men, även om detta skulle föregås av en domstolsprövning vänder jag mig mot en sådan ordning.

Avgörande för hur man ser på frågan är nog huruvida man ser medborgarskapet som en mänsklig rättighet eller som en typ av privilegium. Australien har till exempel rätt nyligen infört ny starkt kritiserad lagstiftning som medger indragning av medborgarskapet. USA har däremot hitintills betraktat medborgarskapet som en rättighet och inte ett privilegium, i vart fall när det gäller deras egna medborgare.

I många länder har man introducerat möjligheten att dra in medborgarskapet för personer med dubbelt medborgarskap och för naturaliserade medborgare. En sådan ordning är enligt min mening diskriminerande. En infödd terrorist riskerar inte sitt medborgarskap, medan en naturaliserad terrorist gör det. Det betyder att man har olika status på medborgarskapet. Så var fallet i Kanada. Men, genom ny lagstiftning 2017 ändrades detta och man till och med gav tillbaka medborgarskapet till en livstids terrordömd man. Migrationsministern uttryckte det ungefär så här. Terrorister ska åtalas, dömas av oberoende domstolar och sitta i fängelse, inte på flygplatser. Till detta kommer den uppenbara risken att oskyldiga blir av med sitt medborgarskap. Flera sådana fall har också ägt rum i just Kanada.

I Europa utmärker sig Storbritannien. Där kan man vid dubbelt medborgarskap numera på synnerligen vaga grunder bli av med sitt medborgarskap även om man är infödd. Om man är naturaliserad medborgare krävs endast att man har gjort något ”seriously prejudicial to the vital interests of the UK”. Därifrån finns också ett antal anmärkningsvärda fall. Ett färskt exempel är den 15 åriga Shamima Begum, som lämnade lämnade England som 15-åring. Hon vill nu tillbaka i sällskap av sin nyfödda bebis. Hon nekas inresa och hennes engelska medborgarskap kommer att dras in. Hon har blivit statslös, då hon inte som man vid beslutet felaktigt utgick ifrån var medborgare i Bangladesh. Och dit är hon inte heller välkommen.

Den mycket olyckliga utvecklingen i riktning mot att indela befolkningen i olika klasser av medborgare pågår nu inom EU. Nyligen godkände det ansvariga EU-utskottet LIBE ett lagförslag som är högst diskriminerande och såvitt jag kan bedöma strider det inte bara mot EU-stadgan utan också mot en rad MR-konventioner. Detta anser även FNs speciella sändebud mot rasism m.m. Förslaget gör nämligen åtskillnad på EU-medborgare. Sådana med dubbelt medborgarskap bedöms vara ett hot mot unionen och kommer tillsammans med utomeuropeiska medborgare att ingå i ett europeiskt brottsregister, som innebär att nationella brottsregister harmoniseras och kommer att vara tillgängliga för alla medlemsstater. Parlamentet kommer att rösta om detta inom kort.

Det finns många sakliga argument mot indragning av medborgarskap. Det innebär bland annat att man ensidigt överlåter på andra länder att ta hand om problemen. Det motverkar därmed ett globalt samarbete i kampen mot terrorn. Om Uzbekistan skulle dra in Akilovs medborgarskap under åberopande av säkerhetsaspekten skulle vi stå rätt övergivna med en terrorist som saknar all egentlig anknytning till Sverige att ta hand om. Detta är något att fundera på när man förordar en sådan lösning.

Att dra in ett medborgarskap är en känslostyrd åtgärd som inte löser några problem. Det bryter mot rättsstatliga principer och får inte överblickbara följder. I själva verket kan det öka risken för radikalisering och hat med åtföljande allvarliga konsekvenser. Systemet gör dessutom terroristerna till offer. Dessa ska istället ställas inför rätta i en rättvis rättegång. Inte minst av respekt för offren.

EBM trampar fel igen

Ekobrottsmyndigheten inledde året med att upprätta en allmän handling benämnd ”Om ersättning till försvarare i samband med rättegång” med underrubriken ”Aktuella rättsfrågor”, ARF 2019:1. Det är en verklighetsfrämmande och skrämmande läsning. Dokumentet uppges syfta till att ge åklagare stöd för bedömningen av om yrkad ersättning från försvarare i de större ekomålen är skälig, samt vad som kan göras i ekonomiskt avseende för att motverka oönskat beteende från försvarare i samband med förundersökning och rättegång!
I EBMs dokument upplyses bland annat: ” Det händer dessutom emellanåt att försvarare agerar på ett sådant sätt att processen försvåras”. Som exempel anförs att inställningen till åtalet lämnas i ett sent skede eller att ny bevisning åberopas i ett sent skede. Det kan, enligt EBM, också handla om att försvararen obstruerar. Men, detta behöver enligt myndigheten inte betyda att advokaten agerar avsiktligt i syfte att förhindra eller försvåra rättegången. Det är till och med så att EBM i vissa fall kan ha full förståelse för att vissa åtgärder kommer sent. Men, det saknar, såvitt man kan förstå, betydelse också det. Det räcker enligt dokumentet med att det inverkar menligt på lagföringen. Det är nämligen ”angeläget att kunna motverka icke önskvärda processuella hanteringar från försvarare. ”
Rätten till ett försvar är garanterad i lag och i en rad internationella konventioner. En försvarare skall med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Försvararen har en aktivitetsplikt. En advokat ska i sin iaktta god advokatsed. I vägledande regler om god advokatsed föreskrivs att advokatens främsta plikt är att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarata klientens intressen. Detta förefaller inte vara bekant för EBM.
I uppdraget som försvarare ingår att förbereda försvaret tillsammans med klienten. Försvararen ska då se till att allt som talar till klientens förmån kommer fram. Försvararen ska vara en garant för att den tilltalade får en rättvis rättegång. Försvararens ansvar omfattar bl.a. att granska om bevisningen är tillräcklig för att åtal ska kunna väckas och bifallas. Det är således försvararens skyldighet att kritiskt granska utredningen. Detta kan exempelvis innefatta att försvararen pekar på brister i utredningen, anvisar alternativa hypoteser och angriper åklagarens bevisning. Det kan även innebära att försvararen själv måste företa utredning. Ekobrottsmyndigheten verkar dock inte vilja känna till att det är åklagaren som har bevisbördan och att åklagaren har en objektivitetsplikt.
Försvararens granskning kan, som nyss nämnts, få till följd att omständigheter framkommer, som medför att utredningen måste kompletteras. Detta är i sig inget konstigt. Utredningsbrister kan i komplicerade och svårbedömda mål vara mycket väl dolda. Oftast fordras att ett betydande arbete läggs ned av försvararen för att sådana brister ska kunna identifieras, inte minst gäller detta i stora och omfattande mål. Vid det förtroliga samtalet mellan klienten och försvararen kan utredningsbrister uppdagas och lyftas fram. Genom att föra fram och belysa den misstänktes invändningar tillvaratar advokaten klientens rätt. Detsamma gäller vid försvararens bevisanskaffning. Vidare har försvararen ett ansvar för att argumentera i påföljdsfrågan. Den övergripande plikten för försvararen är således att inom ramen för vad lag och god advokatsed anger, låta sig vägledas av klientintresset och att stå fri från andra intressen.
EBM förefaller inte vara bekant med denna i lag fastlagda syn och har istället kommit på lösningar mot advokater som fullgör sin plikt som försvarare. Ett effektivt sätt för åklagaren att angripa en försvarare som agerat på ett sätt så att rättegången fördröjs är enligt myndigheten att hävda försumlighet vid utövandet av försvararuppdraget. Och detta torde gälla, såvitt kan utläsas av texten, även när det funnits fog för försvararen att vidta viss åtgärd. Fördelen med detta är enligt myndigheten att det kan leda till avdrag på ersättningen från staten och dessutom ersättningsskyldigheten. Hotet att bli ”stämplad” ska uttryckligen påverka försvararens arvodesyrkande.
EBM har även ideér rörande förhandlingstiden och den tilltalades roll i brottsligheten som grund för bedömning av skäligheten av yrkat arvode. I dokumentet fastställs i detta sammanhang att ”En allmän uppfattning hos försvarare torde vara att ”flera sidor ger mer pengar””.
EBM lanserar också en för några av oss ny teori. För att vara berättigad till förhöjt timarvode måste enligt myndigheten hänsyn tas till om det finns kostnadsbesparande inslag. Det är en tolkning som torde vara en nyhet för de flesta, inklusive lagstiftaren. Enligt 21 kap. 10 § andra stycket RB får timersättningen avvika från timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.
När man läser vidare i EBMs promemoria kan man förvånas av andra överväganden av det mer ovanliga slaget. Åtgärder som att gå igenom slasken, kontakta vittnen, vidta egna utredningsåtgärder eller besöka klienten på häktet, när det inte är fråga om förhörssituationer, ska särskilt motiveras i det enskilda fallet och inte som huvudregel vara ersättningsgrundande.
Det finns skäl att upplysa om att advokaten har en lagstadgad tystnadsplikt. Försvarare kan aldrig tvingas att vittna. Ifall denna grundläggande princip skulle kunna åsidosättas genom föreskrifter eller genom krav från EBM på innehållet i advokats arvodes- och kostnadsräkning, skulle det strida mot övergripande rättsstatliga principer som dessa kommer till uttryck i rättegångsbalken och Vägledande regler om god advokatsed. Det som framkommer vid det förtroliga samtalet mellan en försvarare och en klient omfattas alltid av advokatens tystnadsplikt. Detta påverkar inte sällan möjligheten för advokaten att i sin kostnadsräkning på ett detaljerat sätt redovisa olika omständigheter. Vissa av de åtgärder som en försvarare haft i uppdrag av klienten att vidta är inte heller möjliga för försvararen att redovisa. Så kan exempelvis vara fallet om åtgärderna inte givit det resultat som klienten hoppats på. Detta medför att prövningen av advokaters ersättningsanspråk måste präglas av generositet och att vissa avsteg från sedvanlig motivering av vidtagna åtgärder ibland måste vara möjliga att godta.
En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning av allmänna medel för det arbete, den tidsspillan och de utlägg som uppdraget krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till målets art och omfattning och med tillämpning av en timkostnadsnorm. Vad som måste anses starkt betänkligt ur rättsäkerhetssynpunkt är om advokat riskerar att inte få skälig ersättning för utfört arbete, som advokaten på rimliga grunder bedömt nödvändigt att utföra för att tillvarata klientens rätt. Ersättningen till advokaten måste täcka en aktiv försvararinsats såväl under förundersökningen som under huvud-förhandlingen. Att advokater som åtar sig uppdrag som offentliga försvarare riskerar att inte få ersättning för utfört arbete riskerar leda till att de inte lägger ner den tid som är erforderlig, för att på ett fullgott sätt tillvarata klientens intresse. Detta kan få till följd att den misstänkte inte kommer i åtnjutande av den rättssäkerhet som han eller hon har rätt till i en rättsstat.
Försvararens främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot sin klient. Det är enbart advokaten som kan avgöra huruvida möjlighet finns att underlåta klientens krav på åtgärder. Försvararens uppgift och plikt är att ta tillvara klientens intressen inom ramen för vad lag och god advokatsed kräver. Denna plikt bestämmer ramen för det arbete för vilket advokaten bör ha rätt till ersättning. Om en åtgärd i efterhand framstår som onyttig innebär detta inte att kostnaden inte bör vara ersättningsgill. Det ankommer på advokaten att, i den omfattning som kan anses rimlig vid en förhandsbedömning vända på alla stenar. Först när försvararen har gjort det kan slutsatsen dras att en viss åtgärd inte varit behövlig. Det innebär emellertid inte att kostnaden för att vända på stenen bör anses vara icke ersättningsgill med mindre det framstår som uppenbart att undersökningen inte bort företas.
En annan av flera nymodigheter som EBM lanserar är att i fall med flera försvarare för samma person ska kostnaderna inte överstiga vad som varit fallet om det endast varit en försvarare. Det är oklart i vad detta påstående har sin grund. Det kan i många svåra mål vara högst berättigat med flera försvarare – liksom det kan vara motiverat med flera åklagare.
När det gäller anmärkningen i dokumentet om 1 200 timmar som normal debiterbar tid skulle det innebära att en advokat inte skulle vara berättigad till ersättning om advokaten faktiskt utför debiterbart arbete som överstiger 1 200 timmar per år. Denna av åklagarsidan bedömda arbetsvolym har vanligen mycket lite att göra med de enorma arbetsinsatser som många försvarare tvingas göra. Och därtill: När denna arbetsvolym har uppnåtts ska tydligen advokaten upphöra med sitt uppdrag och begära sitt entledigande som försvarare eller, alternativt, arbeta utan ersättning. Det framgår inte vilket alternativ EBM tänkt sig. Den misstänkte skulle med detta resonemang riskera att plötsligt stå utan biträde av sin försvarare och därmed betas möjligheten till en rättvis rättegång, såvida advokaten inte förklarade sig villig att utföra arbete utan ersättning för den tid som översteg 1 200 timmar per år. Utgångspunkten för EBMs anmärkning är, även i detta hänseende, fullständigt verklighetsfrämmande. Advokater är inga tjänstemän med reglerad arbetstid. De tillhör ett fritt yrke och arbetar ofta avsevärt mer än 1 200 debiterbara timmar. Dessa advokater ska självklart tillerkännas ersättning för det faktiskt antal arbetade timmar som uppdraget krävt, förutsatt att detta är rimligt med hänvisning till målets art och omfattning.
Ekobrottsmyndighetens nyårs epos avslöjar en syn på advokatrollen och rättssäkerheten som jag inte förväntade mig finna hos en brottsbekämpande myndighet i Sverige. Rätten till en rättvis rättegång synes inte vara ett koncept som EBM uppskattar. Men denna rätt är faktiskt en grundläggande princip i en rättsstat. Det följer av lag och konventioner. I detta ligger att den tilltalade ska ges möjlighet att bemöta de anklagelser som läggs honom till last. Rätten till försvar innefattar också rätten att få kostnaderna ersatta för ett rättegångsbiträde när den enskilde saknar tillräckliga medel och rättvisans intresse så fordrar.
Ekobrottsmyndighetens epos ”Om ersättning till försvarare i samband med rättegång” visar på allvarliga brister när det gäller förståelsen för grundläggande rättssäkerhetsprinciper och synen på försvararrollen. Det bär tydlig hemslöjdskaraktär. Jag utgår ifrån att myndigheten reviderar dokumentet och därvid anlägger ett synsätt som bättre överensstämmer rättsstatens principer, som dessa kommer till uttryck i konventioner, lag och praxis. Det handlar dessvärre inte bara om innehållet i ett dokument. Det handlar om en osund och för varje rättsstat främmande kultur som måste ändras. Den nu aktuella promemorian hör bäst hemma i papperskorgen.