”Vem ansvarar för Anne Rambergs twittrande?”

Så lyder rubriken på en artikel skriven av Jakob Heidbrink och publicerad på nätsajten kvartal.se. Författaren är docent i civilrätt vid Göteborgs universitet med uppgiven specialisering i järnvägsregleringsrätt.

Svaret på frågan är mycket enkelt. Det gör Anne Ramberg. Men, som Heidbrink riktigt påpekar är det Advokatsamfundets styrelses ansvar att göra sig av med en generalsekreterare som styrelsen saknar förtroende för. På samma sätt som det är ledamöternas ansvar att byta ut en styrelse som inte gör det den ska. Det är ju närmast självklart.

Heidbrink diskuterar min rätt att ta ställning i vad han kallar kontroversiella politiska frågor, liksom lämpligheten härav. Han nämner tre exempel; att jag kallade grovt rasistiska och hotfulla meningsmotståndare på Twitter för bruna råttor, att jag i Metoo debatten kritiserade medias i vissa fall otillständiga publiceringar och den bristande rättssäkerheten, samt att jag uttalat stöd för civil olydnad i vissa fall. Jag vidhåller givetvis alla de ståndpunkter jag givit uttryck för. De har en sak gemensamt. De tar sin utgångspunkt i respekten för grundläggande rättsstatliga principer. För det handlar just om principer.

Det finns i det sammanhanget tydligtvis skäl att erinra om Advokatsamfundets roll och uppgifter.

För det första är inte Advokatsamfundet någon ”ideologisk förening” (vad det nu är) som Heidbrink inte heller hävdar (uppdaterad pga felcitering). Advokatsamfundet är en privaträttslig organisation med vissa offentligrättsliga uppgifter. Advokatsamfundet är, i likhet med alla nationella advokatsamfund i demokratiska rättsstater, reglerat i lag. Reglernas syfte är i första hand att i klienternas intresse garantera de nationella advokatsamfunden oberoende och självreglering. I vissa länder är detta till och med grundlagsskyddat. I Sverige är advokater reglerade i rättegångsbalken. Härav följer bland annat att advokater är skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed bestäms av Advokatsamfundet. Men tillsynen och utdömande av påföljder för brott mot god advokatsed är noga reglerat i lag. Justitiekanslern utövar tillsyn över Advokatsamfundets offentligrättsliga verksamhet. När det gäller beviljandet av inträde i Advokatsamfundet är också detta noga reglerat i rättegångsbalken. Till skillnad från förhållandena i många europeiska länder åtnjuter svenska advokater i grunden inget monopol. I Sverige kan vem som helst tillhandahålla juridiska tjänster dock med undantag för uppdraget som offentlig försvarare. Svenska advokater har istället en skyddad titel. För att beviljas inträde uppställs formella krav och att sökanden kan styrka sin lämplighet att utöva advokatyrket. Personer som inte beviljas inträde av styrelsen eller advokater som utesluts av Disciplinnämnden kan klaga direkt till Högsta domstolen.

Advokatsamfundets uppgifter är fastlagda i stadgarna. De består i att garantera en hög etisk och professionell standard hos advokaterna, att värna rättsstaten och rättssäkerheten, att iaktta advokaternas yrkesintressen och att värna ett enat advokatsamfund. För dessa uppgifter ansvarar styrelsen, Disciplinnämnden och kansliet. Generalsekreteraren är chef för kansliet och deltar aktivt i såväl styrelsens som Disciplinnämndens arbete.

När det gäller rättsstatliga frågor är det således Advokatsamfundets och dess generalsekreterares uppgift att värna rättsstaten och rättssäkerheten samt att delta i den rättspolitiska diskursen. Det gör vi också. Advokatsamfundet avger ca 130 remissyttranden årligen. De är alla svar på lagförslag. Lagstiftning är en direkt följd av politiska beslut. Advokatsamfundet är också representerat med experter i ett stort antal utredningar. För egen del har jag under de senaste två åren deltagit som expert i ett flertal utredningar av stor politisk betydelse. Det har bland annat gällt datalagring och hemlig dataavläsning. För närvarande är jag expert i en utredning som rör Barnkonventionen. Deltagande i lagstiftningsarbetet innebär att man tar ställning i frågor som har politiska implikationer. Utredningsväsendet med experter är en sedan lång tid väl etablerad tradition som saknar partipolitiska kopplingar.

Jag anser det är angeläget att vara transparent och markera samfundets ståndpunkt i olika centrala frågor. Till detta kommer uppgiften att föra en rättspolitisk debatt med utgångspunkt i de principer som Advokatsamfundet omfattar. Att alla uttlanden inte är uppe till prövning i samfundets styrelse är närmast självklart. En sådan ordning skulle, I dagens mycket snabba debattflöde, leda till en passivisering av samfundets opinionsbildande roll. I många frågor krävs snabbt agerande. Det kan i praktiken bara genralsekreteraren hantera med utgångspunkt i samfundets värdegrund och rättsstatliga principer.

Att en av Advokatsamfundets viktigaste uppgifter är att värna rättsstaten följer inte bara av stadgarna, utan också av internationella överenskommelser. UN Guiding Principles on Lawyers uttalar tydligt att det är advokatsamfundens och advokaternas uppgift att upplysa allmänheten om deras rättigheter och att värna människors fri -och rättigheter. Detta följer också av arbetsordningen för generalsekreteraren vars skyldighet det är att aktivt delta i den rättspolitiska debatten. Detta förefaller ogillas alldeles oerhört av vissa. Särskilt så här i valtider. Vad som är anmärkningsvärt är att nästan undantagslöst dessa mina kritiker tar sin utgångspunkt i min behörighet att uttala mig. På ytan förefaller sakfrågorna vara av mindre intresse även om realiteten givetvis är att de i sak ogillar den av mig redovisade ståndpunkten. Men det tycks anses enklare – och ofta mindre avslöjande – att hålla sig till behörighetsfrågan. På så vis slipper man att redovisa sitt eget tankegods. Jag noterar att även vissa journalister och politiker ger uttryck för denna inställning. Det tycker jag är anmärkningsvärt från principiella utgångspunkter. Kritisera gärna sakinnehållet. Men låt bli att ifrågasätta min rätt att ge uttryck för åsikter.

Detta sagt finns självklart enskilda ledamöter som inte delar Advokatsamfundets och min syn i rättspolitiska frågor. Det är något man får leva med i en organisation med ca 6 000 medlemmar, vars medlemskår naturligtvis hyser disparata åsikter i varje samhällsfråga. Att inte våga uttrycka åsikter i viktiga frågor inom Advokatsamfundets intressesfär därför att någon ledamot kan tänkas tycka annorlunda skulle innebära en död hand över samfundets roll i lagstiftningsarbetet och samhällsdebatten.

Jag finner avslutningsvis den uppenbara svårigheten att skilja på rättspolitiska frågor och partipolitik förvånande. Rättssäkerhet och rättsstatliga principer har i grunden ingenting med partipolitik att göra. En annan sak är att intresset att värna rättsstaten är svagare hos vissa och starkare hos andra. Det är kanske inte så konstigt i en tid och i ett land där mer grundläggande hot mot rättsstaten inte föreligger. Men ljudet i skällan lär bli annorlunda om de politiska förhållandena i Sverige skulle komma att likna dem i Polen, Ungern,Turkiet eller Venezuela. Det är därför viktigt att befästa rättssamhällets förskansningar redan innan så skett. Sedan är det för sent.

Häng ut rasisterna

Pressens Opinionsnämnd har i ett antal beslut från den 10 februari mot Expressen, Expo, Medievärlden och Arbetarbladet bekräftat vad PO klokt fastslagit om vad som är god publicistisk sed.

Anmälningarna tog i huvudsak sin utgångspunkt i Expressens och Thomas Mattssons publiceringar om näthatet. PO och PON har på ett föredömligt sätt slagit vakt om pressetiken och om yttrandefriheten. Anmälningarna tog i huvudsak sin utgångspunkt i att diverse näthatare från grumliga politiska vatten uppfattade sig som kränkta när deras åsikter bringades till allmänhetens kännedom. Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.

Arbetarbladet fälldes helt korrekt av andra skäl på principiella grunder.

Är det dags att skrota den svenska offentlighetsprincipen?

Frågan är aktuell och provocerande. Ånyo har det visat sig att djupt integritetskänslig information på olika områden, normalt åtkommen i öppna register, har publicerats på ”cyniska” sajter som drar nytta av den svenska offentlighetsprincipen. Vår svenska offentlighetsprincip är i det närmaste unik i världen. Den har ytterst tillkommit som ett skydd för demokratisk insyn i den offentliga förvaltningen. Meddelarskyddet och efterforskningsförbudet är tillkomna i syfte att garantera offentlighetsprincipens genomslag. Det kan beskrivas som ett sätt att kunna gå runt sekretessreglerna.  Regelverket har dock kritiserats eftersom det innebär att personer som gör sig skyldiga till brott undgår ansvar och skyddas av lagstiftaren. Många gånger är det ytterst stötande att poliser och andra läcker känslig information i brottsutredningar, med åtföljande stor skada inte bara för brottsutredningen, utan ännu mer för den enskilde. I denna avvägning har lagstiftaren funnit att bristerna till trots, värdet av att kunna lämna information för publicering är större än den skada som kan uppkomma. Seriösa medier behöver kunna få tillgång till information. Sverige har också fått stå förebild, inte minst inom Europa, med helt andra traditioner vad angår öppenhet och insyn i maktens korridorer.

När teknikutvecklingen nu gör att information i en rasande hastighet sprids över världen kan det finnas anledning att ånyo närma sig denna fråga. Problemet idag är inte i första hand att medier sprider läckt information. Det anser jag fallen Manning och Snowden visat. IB-affären är ett annat exempel. Det är enligt min mening en skyldighet för medierna att avslöja den typen av maktmissbruk.

Nej, det stora problemet är dels sajter som i skydd av grundlagen missbrukar offentlighetsprincipen och yttrandefriheten, dels de sajter som av olika skäl står utanför det grundlagsskyddade området. När det gäller internetsajter typ Flashback, Ratsit, Extrakoll m.fl. är de uttryck för en hänsynslös exploatering av våra grundlagsskyddade rättigheter. Det är den typen av missbruk som leder till krav på strängare sekretessregler och mindre öppenhet.

Det bristande skyddet för den personliga integriteten i bl.a. kreditupplysningssammanhang har på senare år uppmärksammats av Integritetskyddskommittén och Yttrandefrihetskommittén liksom Datainspektionen. Kreditupplysningslagen ändrades 2011 i syfte att stärka den enskildes personliga integritet för grundlagsskyddade databaser, typ internet. Det finns idag ca tio kreditupplysningsföretag som har register över alla svenska fysiska personer över 15 år och juridiska personer. Vem som helst kan ur dessa få kreditupplysningar om enskilda och företag. Kreditupplysningslagens skyddsregler blir dock inte tillämpliga när upplysningar lämnas ut på en teknisk upptagning som usb-minne, cd- och dvd-skiva.

Regeringen har därför i en promemoria, Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), som i dagarna varit ute på remiss, föreslagit ett starkare och hållbart integritetsskydd vid kreditupplysning genom nya medier. Det går ut på att när en kreditupplysning tillhandahållits t.ex. via tekniska upptagningar ska det alltid krävas att det finns ett legitimt behov hos beställaren och att en kopia av kreditupplysningen skickas till den person som förfrågan avser. Överträdelser ska föranleda straffansvar. Det ska också införas en skyldighet att rätta eller komplettera oriktiga eller missvisande uppgifter.  Advokatsamfundet har tillstyrkt förslaget.

Så länge enskilda besöker sajter och i vissa fall dessutom betalar för att få kunskap om grannens inkomster, om grannen är intagen på kriminalvårdsanstalt eller om hustrun till grannen över gatan ansökt om skyddat boende, då har vi den lagstiftning vi förtjänar.  Det vore sorgligt om det skulle gå så långt att vi skulle nödgas begränsa offentlighetsprincipen.

Om den personliga frihetens gränser

I kanadensiska delstaten Manitoba har vice ordföranden i den högsta domstolen förorsakat uppståndelse. Efter en välansedd karriär som advokat utsågs Lori Douglas till domare 2005. Därefter utnämndes hon 2009 till justitieråd och vice ordförande i Högsta domstolen. I omedelbar anslutning till utnämningen uppmärksammades i media att hennes före detta man, utan hennes vetskap, på nätet publicerat grovt pornografiska bilder på sin tidigare hustru Douglas hade många år under den tid hon fortfarande var advokat, låtit sig fotograferas av sin dåvarande man, också han advokat, i utagerande sexuella situationer och med olika män. Maken hade därtill skickat pornografiska bilder på hustrun till en klient på byrån som därför ansåg sig förföljd av paret. Historien innefattar därutöver många detaljer som jag här besparar läsaren. Saken har dock på flera plan fått betydande konsekvenser. Domare Douglas är bl.a. föremål för utredning. Frågan är om hon ska avsättas. Själv har hon förklarat att hon anser sig vara ett oskyldigt offer. Hon anser därför inte att det finns grund att skilja henne från tjänsten som domare och vice ordförande i Högsta domstolen. Andra anser att det, oaktat publiceringarna skedde utan hennes medgivande, är oacceptabelt att en domare, tillika i den högsta domstolen uppträder i situationer sådana som fotografierna återger, eller i vart fall låter sig fotograferas i sådana situationer. Man får förmoda att risken för spridning ingår i den bedömningen.

Till saken hör att i vart fall delar av vad som nu uppdagats var kända för några av de kommittéledamöter som hade att granska Lori Douglas inför utnämningen till ordinarie domare 2004. Bilderna skulle då, enligt Douglas, varit såväl borttagna från olika nätsajter som returnerade från klienten. Samtidigt hade hon i samband med ansökningen skriftligen uppgivit att det inte fanns något som kunde påverka tilltron till henne som domare.

Det kanadensiska exemplet reser en rad frågor om gränserna för en domares personliga frihetsgrad utanför det brottsliga området. Det illustrerar också problematiken mellan, å ena sidan, behovet av att upprätthålla förtroendet för domarnas integritet, och, å den andra, rätten till ett privatliv, om än så utsvävande. Hur ska den gränsen dras? Jag hade i helgen anledning att diskutera denna fråga med generalsekreterare från närmare sextio jurisdiktioner, däribland kollegor från Kanada. Det blev en intressant och mycket livlig debatt.

Det kanadensiska exemplet är intressant. Man behöver dock inte gå till Kanada eller till pornografiska bilder för att finna belysande exempel på hur gränsen för domarens personliga frihet skall dras.  Även i vårt land har den senaste tiden frågor med anknytning till domares personliga frihet debatterats. Frågan om vad som är tillåtet eller lämpligt för ett justitieråd då det gäller att personligen engagera sig i enskilda frågor med anknytning till pågående rättsärenden har varit aktuellt. Det har med rätta framhållits det självklara i att också enskilda justitieråd måste få ha yttrandefrihet. Lika självklart är, enligt många, att det måste finnas gränser för en domares personliga agerande. Ty när den gränsen överskrids riskerar det att skada domstolen. Frågan om nämndemän och ordinarie domares politiska frihet har också kommit att diskuteras. Vissa av de frågor som här aktualiseras har inga självklara svar. Men andra har det.

Det är förvisso en grannlaga uppgift att sätta gränser för den enskildes utnyttjande av sina civila rättigheter. Vi gör likväl det i flera sammanhang. Vi gör det t.ex. med stöd av lag när vi antar ledamöter till Advokatsamfundet. Den som önskar inträde i samfundet måste styrka att denne är lämplig att utöva advokatyrket. Den enskilde ska kunna förlita sig på att advokaten har hög etik och professionalism. Men, skulle vi därmed på grund av förekomsten av pornografiska bilder liknande dem som är aktuella i det kanadensiska fallet kunna förhindra en person som söker inträde till samfundet? Min bedömning är nej. Det skulle leda alldeles för långt att låta moraliska överväganden av den typen fälla avgörandet om lämplighetsutredningen i övrigt är god. Jag är medveten om att det kan råda delade meningar härvidlag. Klart är dock att vi inte med nuvarande regelverk skulle kunna utesluta någon på sådan grund. Jag tycker detta är helt riktigt. Advokatsamfundet får inte bli en smak- och åsiktsdomstol. Advokaternas personliga frihetsgrad bör såldes vara mycket betydande.

Hur är det då med domarna? Även om det inte finns någon bestämmelse som direkt tar sikte på lämpligheten när det gäller rekrytering av domare finns ett skicklighetsrekvisit uppställt i regeringsformen. Detta får anses innefatta även lämplighetsöverväganden. Jag tror därför att varken Domarnämnden eller regeringen med kunskap om förekomsten av de pornografiska bilderna hade föreslagit respektive utsett en domare som Lori Douglas. Det finns nämligen en skillnad när det gäller kraven på de personliga egenskaperna och den personliga friheten mellan advokater och domare. Skillnaden följer av det faktum att domaren utövar offentlig makt. Han tillämpar lag och utdömer påföljder av ingripande art för enskilda och företag. Det reser särskilda krav på lämpligheten och integriteten hos domaren. Och det handlar då inte bara om den faktiska lämpligheten och integriteten utan lika mycket om hur allmänheten uppfattar detta. Det handlar om legitimiteten för domstolsväsendet.

Detta betyder att en domare som inte ansluter sig till demokratiska rättsstatliga principer enligt min mening inte bör utses till domare. Det finns med stor sannolikhet de som tycker att en sådan person inte heller är lämplig som advokat. Men var går gränserna? En advokat som t.ex. ansluter sig till ett nynazistiskt parti kan vi inte angripa disciplinärt hur vidrig vi än tycker att åsikten är. Detsamma gäller en domare. I Sverige skulle vi heller inte kunna skilja domaren från sin tjänst enbart med de pornografiska bilderna som grund och detta trots att, som i det kanadensiska fallet domaren uppgivit att det saknades omständigheter som kunde skada tilltron till henne som domare. Jag tycker också det är riktigt. Domare ska inte kunna avsättas på sådan grund, även om beteendet får skadliga effekter på domarkårens anseende. Inte heller ska advokater kunna uteslutas på enbart moraliska grunder. Den moraliska korrektheten får också den vidkännas inskränkningar.

Det är inte någon mänsklig rättighet att få bli vare sig advokat eller domare. Därför ska kraven på lämplighet ställas höga. Samtidigt får varken domartillsättningar eller ledamotskap i Advokatsamfundet bli beroende av politisk opportunism eller tidsandans moralism.

Europeiskt samarbete inte alltid till den enskildes förmån

I en nyligen släppt FN rapport från ”The Freedom House” framkommer att friheten på internet är i fara. Värst är det föga förvånande i Cuba, Burma, Iran, Kina, Tunisien och Saudiarabien. Av de trettiosju länder som undersöktes, befanns endast 8 kvalificera som helt öppna utan restriktioner. Estland kom på första plats när det gäller frihet på internet, följt av USA, Storbritannien, Tyskland och Australien. Elva konstaterades inte vara fria och återstoden betecknades som delvis fria. (Sverige ingick inte i undersökningen). Det som var anmärkningsvärt var att fler och fler länder försöker begränsa tillgången på information genom censur och på andra sätt. Detta gäller även Storbritannien.

Inom EU diskuteras för närvarande på ministerrådsnivå att likt Kina och andra diktaturer införa ett internetfilter som ska skapa ett ”enhetligt och skyddat internet i Europa”. Man häpnar. Det finns goda skäl att noga följa utvecklingen inom EU också på andra områden.

Sverige har tillsammans med sju andra medlemsstater (Belgien, Bulgarien, Estland, Spanien, Luxemburg, Österrike och Slovenien) lagt fram ett förslag till ett nytt direktiv rörande inhämtande av bevis – en europeisk utredningsorder. Direktivet syftar till att förbättra samarbetet om bevisinhämtning mellan medlemsstaterna. Något krav på dubbel straffbarhet uppställs inte för utfärdandet.  Verkställighet kan alltså inte vägras med hänvisning till att den handling som bevissäkringsåtgärden tar sikte på inte är straffbar i den verkställande staten. Fortfarande, efter en tids överläggningar, är också utgångspunkten att inte heller territorialitetsprincipen utgör vägransgrund. Det betyder att det inte heller uppställs något förbud mot att utreda egna medborgare som inte misstänks/har begått brott i hemlandet.

Förslaget innebär att en europeisk utredningsorder (EUO) ska kunna utfärdas i en medlemsstat för att en eller flera utredningsåtgärder ska kunna vidtas i bevisinhämtningssyfte i den verkställande staten. Detta omfattar inhämtande av bevis genom t.ex. beslag, förhör och hemlig teleavlyssning. Bevissäkringen avser såväl befintlig som ny bevisning. EUO ska vara tillämplig både i straffrättsliga och i administrativa förfaranden.

Med en europeisk utredningsorder ska en svensk åklagare kunna få fram bevis från andra EU-länder, också med hjälp av tvångsmedel. Allt som en svensk åklagare kan göra i en förundersökning eller under en rättegång ska också göras för att hjälpa europeiska kollegor; en svensk polis ska på samma sätt – enligt principen om ömsesidigt förtroende och erkännande – ställa upp och vidta erforderliga utredningsåtgärder så snart en åklagare i ett annat EU-land åberopar den europeiska utredningsordern.

Medan den nu gällande europeiska bevisinhämtningsordern tar sikte på vilken typ av bevis som kan inhämtas i ett annat medlemsland, tar EUO även och främst sikte på bevisupptagningssätten som sådana. Den utfärdande staten bestämmer vad den vill ha utrett, vilket bevismaterial som ska samlas in/säkras och på vilket sätt detta ska ske. Det är alltså den utfärdande staten som bestämmer vilka bevisinhämtningsåtgärder som ska vidtas (bl.a. användningen av processuella tvångsmedel) och den verkställande staten har bara i vissa fall (se nedan) möjlighet att i stället besluta om mindre ingripande åtgärder för att verkställa bevissäkringen. Vidare har myndighetspersoner från den utfärdande staten rätt att delta/biträda vid bevissäkringen i den verkställande staten.  

Den nya samarbetsformen är avsedd att vara enklare, snabbare och mer effektiv än dagens samarbete på bevisområdet. Det är dock slående att frågor om rättssäkerhet och skydd för den enskildes grundläggande rättigheter överhuvudtaget inte analyserats så här långt i beredningsprocessen. Ingenting sägs heller om processuella rättigheter för den som utsätts för utredningsåtgärden. Allvarliga problem kan – med nuvarande lydelse – därför uppstå exempelvis i förhållande till vårt svenska grundlagsskydd. Detta gäller t.ex. vår press- och yttrandefrihet liksom advokaters tystnadsplikt.

Förslaget till utredningsorder måste noga följas. Ska vi i Sverige verkligen på initiat av en polsk åklagare nödgas utreda en polsk kvinnas misstänkta abort här?