Jag skriver detta blogginlägg i anledning av gårdagens utmärkta artikel i DN av Johan Croneman med titeln ”Journalistiken om hotet från Ryssland är oanständigt ensidig” och efterföljande twitterdiskussion.
Den sensate tiden har det säkerhetspolitiska läget kommit att diskuteras i anledning av den eskalerande konflikten med Ryssland. Genom sitt utomordentligt hotfulla agerande vid Ukrainas gräns i kombination med allehanda oacceptabla ryska krav har det säkerhetspolitiska läget trappats upp. Sverige skickar militär och fordon till Gotland. Alla nyhetssändningar upptas av den allvarliga utvecklingen. Ryssland beskrivs som den skurkstat den under Putin kommit att bli. Nato beskrivs som den fria demokratiska världens riddare. Starka röster argumenterar för ett närmande till Nato. Den världsbild som presenteras präglas av dessa utgångspunkter. Min syn är att den bild som framtonar saknar en del nyanser.
Det kalla kriget med sin snart 76-åriga järnridå var en ideologisk, politisk och militär mur med synnerligen allvarliga konsekvenser: Berlinkrisen, Pragkuppen, Kubakrisen, Ungernkrisen och Suezkrisen. Europa blev, till skillnad från Asien och Afrika, förskonat från fortsatt krig. Och detta trots de stora mängder av militär och kärnvapen som ansamlades i Europa. Men, så kom upplösningen. Sovjetunionen och Berlinmuren föll på relativt kort tid. Till omvärldens häpnad. Förväntningarna på avspänning och utvidgat samarbete var med rätta stora. Och i stor utsträckning och blev de också infriade.
Hur har det då nu kunnat bli så upphetsad stämning mellan Ryssland och Väst? Beroende på vem man frågar får man olika svar. Standardsvaret brukar vara Putin. Denne beskrivs som en auktoritär och krigshetsande autokrat, rätt mycket i gammal dålig rysk självhärskarstil. Och det kan finnas goda skäl till en sådan hållning. Putins rätt uppenbara diktaturfasoner i den ryska inrikespolitiken utgör förstås mycket god grund för kritik. Rysslands folkrättsligt oacceptabla agerande på Krim, i Tjetjenien, Ukraina, Georgien och Belarus är exempel på brott mot folkrätten och på en starkt ökad aggressivitet. Till detta kommer de allvarliga och upprepade brotten mot rättsstatens principer och mänskliga rättigheter. Ryssland av idag måste dessvärre åter beskrivas som en diktatur.
Men, om man vill förstå det ryska agerandet måste man se det historiska perspektivet. Tanken på att främmande makters inringning av Ryssland har gammal hävd i ryskt utrikespolitiskt tänkande. Denna syn är inte ett påhitt av Putinregimen. Man kan tycka att idén är felaktig och grundlös. Men man kan inte bortse från den.Ty den är i hög grad styrande för Rysslands utrikespolitiska agerande. Och den som söker har inga problem att hitta belägg för det ryska synsättet. Vill man ett ögonblick höja blicken finns skäl att även närmare se på Natos och EUs aktiviteter efter Berlinmuren fall. I Rysslands ögon uppfattas utvecklingen som varande provokativ. Sovjet och Warszawapakten är ett minne blott. Sverige nedrustade stora delar av sitt försvar. Natos existensberättigande borde i det läget inte längre varit lika stort. Ryssland drog enligt överenskommelser med väst tillbaka sina kärnvapen. Men, trots avspänning och samarbete inleddes utvidgningen av Nato 1999. Detta var inte en självklar utveckling. Men trycket från de forna öststaterna utanför Ryssland var, föga överraskande, stort. Först kom Tjeckien, Ungern och Polen med i Nato. 2004 anslöt de tre baltiska länderna, Rumänien, Slovakien och Slovenien. Albanien och Kroatien blev medlemmar. Plötsligt hade Nato 28 medlemmar plus ett antal så kallade partnerskapsländer, istället för som tidigare under kalla kriget kriget 16. Utifrån Natos regler om bistånd i händelse av krig innebär detta förstås i vid mening en militarisering av de forna öststaterna. Till detta kommer EU:s aktivism mot öster. Rätt eller fel, uppfattats detta förstås som hot mot Putin och de inre förhållandena i Ryssland.
Jag påstår att även Väst har ett ansvar för den uppkomna situationen. Det finns en verklighet man måste förhålla sig till. Det är lätt att säga att demokratiska länder själva ska få välja vilken militärallians man vill ingå i eller vilken ekonomisk union man vill bli medlem i. Det är också den självklara utgångspunkten.
Folkrätten är dock beroende av viljan att följa regelverket. Utvecklingen visar tydligt att länder väljer att bortse från folkrätten när politiska hänsyn anses viktigare. Detta gäller inte bara för Ryssland. USA gör likadant. Det förtjänar att påminnas om Kubakrisen. Då intog USA – och Väst i allmänhet -en annan hållning till självständiga länders rätt att bestämma sina militära samarbeten än den som nu förespråkas när det gäller Ukrainas eventuella medlemskap i Nato. Och om Ryssland, som har antytts, återigen skulle överväga att med stöd från Kuba och Venezuela etablera vapensystem som innebär hot mot USA kommer detta givetvis att mötas av handfast amerikanska åtgärder av ”militärteknisk” art. Finns det någon som på allvar tror något annat? Vad visar då detta? Jo, bla. följande.
Vi hyllar alla folkrätten och enskilda länders rätt till självbestämmande. Men denna rättsliga utgångspunkt möter en maktstrategisk verklighet som strider mot folkrättens principer. Hur skall vi då förhålla oss? Mitt svar är att vi måste slåss för folkrätten. De reglerna verkar till skydd särskilt för små stater. Men vi måste också förhålla oss till verkligheten. Men ländernas folkrättsliga handlingsfrihet måste i realiteten anpassas till inte bara till vad som är folkrättsligt möjligt utan också till vad som är lämpligt och fredsbefrämjande. Och till kategorin olämpliga åtgärder hör enligt min mening sådant som inte är nödvändigt att göra och som kan hota freden. Att den ryska inringningsteorin för många i Väst förefaller helt grundlös hindrar inte att man inte måste förhålla sig till den. Den är en psykologisk realitet som i mycket påverkar det ryska agerandet. Tanken att ansluta Ukraina till Nato kommer förstås att ge Putin vatten på sin kvarn. Till vilken nytta? Och som ett tillägg: Om den folkrättsligt olagliga annekteringen av Krim kan man tycka mycket. Men Krim, som av ryssarna uppfattas som en del av Moder Ryssland, kommer sannolikt aldrig att lämnas tillbaka utan ett storkrig. Och om Väst under överblickbar framtid vill försöka normalisera relationerna i Europa måste man skapa ”fred” med Ryssland.
Anne Ramberg 