Ledarskap kräver mod, omtanke och handlingskraft

Jag var förra veckan inbjuden att delta vid stipendieutdelningar i Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap. Stiftelsen satsar på att ge unga ledare möjlighet att utveckla ett värdebaserat ledarskap. Det var en mycket lärorik och inspirerande eftermiddag. Där var årets och tidigare års fantastiskt duktiga stipendiater under de tio år stiftelsen funnits. Många var invandrare, som kommit hit som flyktingar och även på annat sätt. Vilka fantastiska människor och entreprenörer! Några hade skapat företag med över hundra anställda. Några var aktiva i föreningslivet. En hade startat Unga romer.

Kungen menade i sitt inledningsanförande att ”Ledarskap handlar om mod, omtanke och handlingskraft”. Det ligger väldigt mycket i det.

För tio år sedan tog även jag, tillsammans med ett antal kvinnor inom rättsväsendet och advokatkåren, initiativ till att starta ett projekt som kom att heta Hilda efter namnsdagen då vi första gången träffades. Hilda betyder stridsmö. Det tyckte vi var passande för vår målsättning. Den var och är alltjämt att stödja kvinnor i deras professionella utveckling så att de vill ta på sig ansvaret att vara chef och delägare.

Vi var ett tjugofemtal kvinnor inom rättsväsendet och advokatkåren som såg behovet av att entusiasmera kvinnor till att bli ledare. Andelen kvinnor på chefspositioner var beklämmande låg inom rättsväsendet, förvaltningen och på advokatbyråerna. Ett antal projekt initierades. Vi har sedan dess haft nästan 400 personer som genomgått mentorskap inom våra Sofia- och Rubenprojekt. Vi har hållit 171 Hildaryseminarier med 9 319 deltagare. Vi har nu haft 11 Rakelkonferenser med sammanlagt 2 750 deltagare. Allt i syfte att öka andelen kvinnliga ledare.

Utvecklingen har glädjande nog förbättrats påtagligt i förhållande till hur det var för tio år sedan. Detta gäller särskilt inom åklagarväsendet, förvaltningen och domstolsväsendet. När det gäller andelen kvinnliga delägare på de större advokatbyråerna är det alltjämt en lägre andel kvinnor trots att byråerna anställer över femtio procent kvinnliga biträdande jurister. Hildas ambition är därför en lika angelägen uppgift idag, som för tio år sedan.

Rättsväsendet och advokatkåren står inför många utmaningar. Såväl domstolarna som advokatbyråerna ser ökade svårigheter att rekrytera de duktigaste juristerna. Till detta kommer att många kvinnor lämnar advokatyrket efter några år. Men, också många unga män väljer bort advokatyrket, liksom andra juristyrken. Detta är viktiga frågor ur ett kompetens- och yrkesperspektiv och på sikt bekymmersamt även ur ett ett rättsstatligt perspektiv. Man kan undra var alla otroligt duktiga jurister tar vägen. Och, hur de kan välja bort världens bästa yrke – att vara advokat.

De kvinnor, som ur ett samhälleligt och humanistiskt perspektiv verkligen skulle behöva vårt stöd, är dock inte bara högutbildade kvinnliga jurister på advokatbyråer, bolag, domstolar eller i förvaltningen. Det är enligt min mening alla de ensamstående kvinnor med barn som, trots heltidsarbete, med ytterst knappa medel ska få livet att gå ihop. Eller alla de invandrarkvinnor i förorten som utestängs från samhällelig samvaro. Dessa förtjänar vår uppmuntran och vårt stöd.

Advokatsamfundet startade ett fadderprojekt under förra året med syfte att stödja ensamkommande flyktingbarn som fått uppehållstillstånd i Sverige. Målet är att skapa förutsättningar att hjälpa så många som möjligt att integreras i det svenska samhället. För detta krävs en förståelse för den svenska värdegrunden. Det finns nämligen en sådan. Den bygger bland annat på allas lika värde och den följer av regeringsformen. Ibland önskar jag att Hilda kunde göra samma sak med alla de kvinnor som kommer hit, som lämnat sitt land, som riskerat sina liv och som inte sällan förlorat sina barn, syskon och sin man på vägen. Dessa modiga kvinnor och unga flickor hindras alltför ofta att delta i det svenska samhällslivet. Vi borde möjligen överväga att ta ett särskilt initiativ i den delen.

Värdebaserat ledarskap handlar, som Kungen påpekade på seminariet, om att ha en moralisk kompass. Det underlättar när man ska fatta svåra beslut. Så är det. Det har också alltid varit min ledstjärna. Man måste ha en värdegrund. Har man det är det inte alls lika svårt att veta vilken väg man ska ta när det svåra eller oväntade inträffar. Värdegrunder är nämligen inte populistiska. De förändras inte på grund av mediala drev eller tillfälliga opinioner. Inte heller vid oväntade händelser. En humanistisk värdegrund är därför robust och skänker trygghet.

En person som det senaste året professionellt följt sin moraliska kompass är generaldirektören vid Migrationsverket, Anders Danielsson. Under hösten 2015 upplevde Sverige en flyktingsituation som saknar motstycke i modern tid. För Migrationsverkets del innebar det att förmågan att mobilisera och klara uppdraget prövades till det yttersta. Myndighetens värdegrund (nästan identisk med Kungens) har varit mod, empati och handlingskraft. Jag vågar påstå, att generaldirektören i tillämpningen av sitt ledarskap med stor integritet levt upp till denna värdegrund. Migrationsverkets remissyttrande över regeringens förslag att minska antalet asylsökande och uppehållstillstånd är inte bara ovanligt skarpt i sin kritik. Det är ett uttryck för generaldirektörens och hans medarbetares integritet.

Anders Danielsson har aktivt deltagit som mentor inom ramen för Hildaprojektet. Han deltog även häromdagen på en av Hilda arrangerad konferens. Han delade generöst med sig av sina erfarenheter av en dramatisk höst och hur det är att leda en organisation vid stora och oväntade händelser som skapar stark påfrestning inom organisationen. Han berörde starkt och imponerade stort på de närmare 250 ibland rätt kritiska kvinnor inom rättsväsendet, förvaltningen och advokatkåren, som samlats för att inspireras och stärkas i sin ledarroll. På en sexgradig skala gav sjuttio procent honom en sexa och tjugotre procent gav honom en femma! Det kan man också kalla ledarskap – att kunna kommunicera sitt budskap.

En generaldirektör som inte låter sig styras av byråkratiska hinder, utan ser till uppdraget, men samtidigt står upp och argumenterar för grundläggande rättigheter och principer, tillämpar faktiskt bara den värdegrund som rättsstaten och vår regeringsform bygger på.

Om att diskriminera romer

Romer utsätts för omfattande diskriminering i hela Europa, inklusive Sverige. De fråntas sina mänskliga rättigheter. Därför är språket och sättet man talar om romer viktigt. Därför är det inte i sin ordning att oreflekterat eller medvetet referera till fördomar om dem man kallat främling eller Zigenare.

Romerna är en av Europas äldsta minoriteter. Man beräknar att mer än 500 000 romer mördades under andra världskriget. Dessa övergrepp har inte fått den uppmärksamhet som illdåden förtjänar.

Det finns idag närmare 12 miljoner romer i Europa. De diskrimineras alltjämt. I vissa länder värre än andra. Sverige är inget undantag.

Polisen i Skåne upprättade för några år sedan ett register med 4 700 romer, varav många var barn. Vissa avlidna. Kartläggning av romer är dock inte något nytt. Det har förekommit under hela 1900-talet. För att inte tala om den utbredda steriliseringsverksamhet som utfördes mot romer under 1900-talet. Romerna hade heller inte rätt till mödrahjälp. Om sådan gavs villkorades den av sterilisering. Romska barn tvångsomhändertogs utan rättslig grund. Romerna var då som nu ofta rättslösa.

Romer är erkända som nationell minoritet. Detta till trots har Sverige inte förmått ge romerna upprättelse, trots vitboken från 2014 och ett antal utredningar.

Den senaste i raden är den slutrapport som regeringens samordnare för utsatta EU-medborgare avlämnade nyligen. I den rapporten avråds bl.a. kommuner att erbjuda skolgång, boende och bistånd. I rapporten avråds även enskilda att ge pengar till tiggarna. Rapporten är enligt min mening behäftad med allvarliga brister och fel. Slutsatserna torde vidare strida mot våra internationella åtaganden. Icke dessto mindre ligger den till grund för hur många kommuner idag agerar. Det är oroväckande.

Hatbrotten mot romer upprepas dagligen. Närmare hälften av Diskrimineringsombudsmannens domar och förlikningar, när det gäller bostadsdiskriminering, lär röra romer. Attackerna mot romska EU- migranter är vanliga. De är inte bara vidriga. De är ovärdiga ett land som Sverige.

Alliansregeringen inledde en satsning för att stärka romernas rättigheter. Den fullföljs av den sittande regeringen. Det är bra. Satsningar görs bl.a. För att i skolan hindra fördomar att få fäste. Men det torde krävas mer. Ett läsvärt tips är skriften ”Har Sveriges romer fått upprättelse?” Utgiven av Fonden för Mänskliga Rättigheter. Den innehåller tänkvärda förslag till upprättelse.

Man kan inte i dessa tider låta bli att erinra sig att Sverige inte tillät romer att resa in i landet under åren 1914-1954. Romer ansågs vara en samhällsfara och avvisades vid gränsen. Historien upprepar sig, även om vi idag inte kan stoppa EU medborgare. Men vi kan stoppa andra.

Om behovet av en stark stat – mål och medel

En av förklaringarna till framväxten av nazism och fascism under mellankrigstiden anses av många vara försvagningen av samhället. Ser vi oss omkring i Europa kan man undra om inte historien håller på att upprepas. Ungern, Polen, Turkiet, Ryssland och Slovakien har utvecklats i stark nationalistisk och antidemokratisk anda. Rättsstatliga principer har kastats över bord. Det finns därför goda skäl att fundera över vilka faktorer det är som håller ett samhälle samman och som inte inbjuder till en upprepning av trettiotalets fasor. Jag har skrivit om dessa frågor i min senaste ledare i Tidskriften Advokaten. Det vore därför intressant om våra politiker började tala om något annat än ordning och reda, hårdare straff och bibehållen välfärd i inskränkt mening. Jag tycker det vore inspirerande att höra en ärlig idépolitisk debatt i riksdagen, som tog sin utgångspunkt i etiska överväganden när det gäller mål och medel.

https://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2016/Nr-3-2016-Argang-82/Om-faran-med-ett-forlorat-samhallskontrakt/

Om målkonflikter och advoktens roll

I Sverige ska åklagaren bevisa att en misstänkt gjort sig skyldig till det brott som åklagaren har påstått. Åklagaren ska också styrka att den tilltalade har haft uppsåt att begå brotten. Detta gäller oavsett allvaret i det brott som åtalet avser. Åklagaren har bevisbördan. Det är det som kännetecknar en rättsstat. 

 Advokatens uppgift under förundersökningen och i rättssalen är att tillvarata den misstänktes intressen. Det betyder att advokaten ska se till att allt som talar till den misstänktes förmån kommer fram. Advokaten ska vara uppmärksam på att åklagaren iakttar sin plikt att vara objektiv. Advokaten ska i förekommande fall presentera alternativa händelseförlopp osv. Advokaten ska vara uppmärksam på att klienten behandlas korrekt och i förekommande fall ifrågasätta åklagarens bevisning. 

Domstolens uppgift är att pröva bevisningen, tillämpa lagstiftning och utdöma påföljd.

Dagens nyheters ledare redogör idag för en ny utredning som regeringen tillsatt. Enligt direktiven ska utredaren bl.a. se över förutsättningarna för ett eventuellt övergivande av principerna om omedelbarhet och muntlighet, som sedan närmare sjuttiofem år har styrt den svenska straffprocessen. Dessa principer betyder i korthet att domstolen endast kan lägga uppgifter till grund för domen som framkommit under själva rättegången. Det innebär bl.a. att en tilltalad inte kan dömas med p.g.a. uppgifter som denne lämnat under förundersökningen, utan endast p.g.a. uppgifter som framkommit under den muntliga rättegången. Dessa principer anses nu bidra till de långa häktningstiderna.
 Under en lång rad av år har Sverige vid upprepade tillfällen kritiserats av såväl FN som Europarådet för att personer sitter häktade under mycket lång tid och därtill med omfattande restriktioner. Domstolen har att pröva åklagarens häktningsframställning. Det är mycket sällsynt att domstolen inte bifaller häktningsyrkandet. Det är likaså ovanligt att domstolen inte bifaller åklagarens omhäktningsyrkande. Detsamma gäller åklagarens rätt att meddela restriktioner under lång tid. Om detta kan man ha starka synpunkter.

 Domstolen borde enligt min mening, i högre grad än vad som är fallet, ställa krav på att åklagaren redogör för vilka åtgärder som kvarstår att göra osv. De långa häktningstiderna är inte godtagbara och avsaknaden av en tidsbegränsning leder till att förundersökningarna drar ut på tiden i det oändliga. I flertalet andra länder accepteras inte ett system som det vi har i Sverige och där har tidsgränser införts. En utredning kommer glädjande nog inom kort att lägga fram förslag innebärande att tidsgränser ska införas.

 DN hyllar i dagens ledare regeringens initiativ och fastslår att det vore bättre om en misstänkt kunde avge rättsligt bindande förhör tidigt i processen, som senare kunde spelas upp i rätten. Några problem med en sådan ordning ser inte DNs ledarsida, med undantag för ”advokaternas ekonomiska intresse av långa och utdragna processer”. Alla vinner enligt DN på ett slopande av omedelbarhetsprincipen, utom möjligen advokaternas ”avräkningsnota”.

 Glädjande nog är inte inrikesministern lika aningslöst självsäker. Det finns nämligen ett antal inte okomplicerade målkonflikter, för att använda sig av DNs vokabulär, vid ett övergivande av omedelbarhetsprincpen. I den är inte advokaten huvudfigur, utan klienten, den för brott misstänkte som måste garanteras en rättvis rättegång. Av det skälet har också Advokatsamfundet en expert med i utredningen.

 Det kan finnas många skäl till att en person lämnar felaktiga uppgifter under förundersökningen. Misstänkta, vittnen och andra förhörspersoner måste också under rättssäkra former kunna höras och korsförhöras mot varandra m.m.

Att som den osignerade ledaren i DN ta heder och ära av de advokater som under svåra förhållanden försvarat misstänkta är faktiskt ett lågvattenmärke. Det är samma advokater som inte sällan framgångsrikt hävdat DNs och andra tidningars legitima rättigheter. Till skillnad från tidningen är jag i sakfrågan inte lika tvärsäker åt något håll, utan förlitar mig på att hovrättspresidenten Wersäll och hans experter kommer fram till ett klokt och välgenomtänkt förslag, dock efter en saklig analys som identifierar de verkliga målkonflikterna.