Om s.k. avslöjanden och fakturajournalistik

De senaste veckorna har media tävlat med varandra om att avslöja myndigheters föregivna slöseri med skattepengar. Det senaste i raden av ”avslöjanden”  gäller SÄPOs utbildningsdag för cirka tusen medarbetare med efterföljande fest. Arrangemanget skall, sägs det, ha gått på runt 4500 kronor per person. Någon på ekonomiavdelningen har misstolkat en momsbestämmelse och reglerna om upphandling ska inte ha följts.

Misstag må ha begåtts. Men, nu rasar landets ledarskribenter liksom andra tyckare. Hela det mediala Sverige fasar. Partipolitiska utspel följer om bristande kontroll av myndigheterna.  Det talas om missbruk, korruption och skandal. Säkerhetspolisen förlöjligas med hänvisning till James Bond temat. Också regeringens egna statsråd och till och med självaste statsministern går ut och tvår sina händer med överflödiga uppmaningar till myndighetscheferna att visa omdöme.

Denna fakturajournalistik saknar alla rimliga proportioner. Vad värre är att moralpaniken i det lilla landet Sverige får härja fritt utan någon som helst eftertanke.

Att en av landets viktigaste myndigheter vid ett enstaka tillfälle samlar all sin personal från olika delar av landet till kurs och gemensam aktivitet till en kostnad av cirka 4500 kronor per person, innefattande allt från transporter, uppehälle, kursaktiviteter och fest måste vara helt rimligt och kanske till och med önskvärt. Alla med någon som helst erfarenhet av kursadministration känner till att bara den enklaste endagskurs lätt kan kosta 4500 kronor per person. Att beskriva kostnaden per deltagare som en ”kuvertavgift” är signifikant för den bristande seriositeten i en del av kritiken.

Eftersom jag sedan några år sitter i en referensgrupp knuten till SÄPOs generaldirektör råkar jag också känna till det omfattande förändringsarbete som tidigare generaldirektören tillsammans med sin ledningsgrupp genomförde. Till skillnad från vad som påstås i media var det arbetet nödvändigt. Förändringarna var därtill framgångsrika. Det torde vara bekant för alla som varit med om organisationsförändringar att sådant som regel leder till visst missnöje, särskilt hos dem som känner sig förfördelade. Jag har själv erfarenheter från att leda förändringsarbete i en miljö med gamla strukturer.

Att i ljuset av ett omfattande förändringsarbete samla alla medarbetare till ett dagslångt seminarium måste anses som ett klokt beslut. Att avsluta med en fest på temat James Bond synes mig vara mer uttryck för viss självironi än för dåligt omdöme.  Svensk säkerhetspolis arbetar mycket seriöst. Kritikerna får nog söka bättre argement om man vill ifrågasätta den verksamheten.  Mediala  skamgrepp räcker inte.

Man måste ställa sig frågan varför anställda i staten inte vid speciella tillfällen ska kunna få åtnjuta förmåner  som ytterst syftar till en god arbetsmiljö och sammanhållning.  Man frågar sig efter de senaste kölhalningarna hur det överhuvudtaget ska vara möjligt att i framtiden kunna rekrytera duktiga personer som frivilligt åtar sig att vara generaldirektör för regeringens myndigheter. Granskning av myndigheter är nödvändig. Men den måste ske med seriösa utgångspunkter.  Om dessa personers heder och ära ska ifrågasättas på sätt skett den senaste tiden och med en arbetsgivare som fort faller in i talkören då tror jag vi står inför ett stora framtida rekryteringsproblem. Om konsekvenserna av mediala avslöjande med efterföljande drevjournalistik ska vara att myndighetschefer tvingas klä sig i säck och aska eller rent av, avsättas är det tveksamt om och hur regeringen tar sitt övergripande arbetsgivaransvar, inte barar vad gäller myndighetscheferna utan också för deras personal. En arbetsgivare ska stå upp för sina chefer. Om förtroendet upphör ska de avsättas. Men det bör inte vara osaklig drevjournalistik som styr. Grävande journalstik i all ära. Men ibland gräver dess beundrare sin egen grav. Varför är det inget statsråd som i de senaste turerna står upp för sina chefer?

Makthavare ska granskas. De ska granskas för det de gör, men likväl för det de underlåter att göra. Och de ska givetvis hållas ansvariga för fel och missförhållanden. Men kritiken skall vara sakligt grundad.

Men, när det gäller flera av den senaste tidens s.k. avslöjanden är det inte det förmenta överträdelserna som skadar, utan mer bristen på civilkurage hos omgivningen. Varför ska alla alltid springa åt ett och samma håll och varför ska det alltid vara åt det negativa och misstänkliggörande hållet?  Jag tror inte att samhällsintresset  gagnas av av oförvitliga tjänsteman utsätts för mediala gatlopp av det slag vi sett för mycket av på senare tid. Låt nu fakturajournalistikens utövare ägna sig åt mer seriösa uppgifter.

Och vad gäller SÄPO tycker jag att kritiken är mest trams. Och det tycker jag trots att jag inte var bjuden på kalaset.

 

 

Om tilltron till rättsväsendet

Det är svårt att inte uttrycka en synpunkt om den diskussion som initierats efter tidigare justitiekanslern, justitierådet Göran Lambertz debattartikel i DN. Jag delar justitieministerns och Lambertz uppfattning att det finns skäl att inrätta en kommission som granskar hanteringen av Quick målen. Det är angeläget för att kunna utreda om det finns något systemfel som bidragit till att Quick av fem oberoende domstolar dömts för mord, för vilka han nu friats i tre fall och kanske kommer att frias också för de återstående. En kommission ska enligt min mening dock inte ha till syfte att hitta syndabockar. Den rättsliga prövningen måste först ha sin gång och eventuella tjänstefel eller andra åsidosättanden ska hanteras inom ramen för gällande regelverk.

Även om Lambertz inte gillar vad som sägs i Hannes Råstams bok finner jag det anmärkningsvärt att han i media vidhåller att Quick skulle vara skyldig till mord också i de fall hovrätten efter resning friat Quick. Det är av flera skäl inte godtagbart.

Quick är i rättslig mening oskyldig eftersom domstolen funnit detta. Detta är en grundläggande princip i en rättsstat. Att en hög domare, tidigare justitiekansler, tillika justitieråd, i strid med denna viktiga princip tillåter sig att svepande utpeka en av domstol friad person som skyldig är mycket anmärkningsvärt. Bortsett att det riskerar att skada såväl JK ämbetet som Högsta domstolen äventyrar det allmänhetens förtroende för rättssamhället. Det Lambertz gör skadar tilltron till rättssamhället. Som ledamot i landets högsta domstol kan man inte plötsligt inrätta en privatdomstol där man överprövar vad andra domstolar funnit. Är man justitieråd så är man det på heltid.

Såsom  Lambertz framhållit är det fullt möjligt, den senare utvecklingen till trots, att domstolarna dömt korrekt. Quick kan vara oskyldigt dömt utan att vara felaktigt dömd. Domstolens uppgift är att pröva bevisning och utdöma påföljd. Domstolen är således hänvisad till vad som framkommit i domstolen. Här vilar ett stort ansvar på åklagaren att med iakttagande av sin objektivitetsplikt också beakta alla de omständigheter som talar till den tilltalades förmån. Om detta skett eller ej vet jag inte. Det kan möjligen en kommande kommission undersöka.

Quick, rättsväsendet och försvararen

Den avlidne författaren och journalisten Hannes Råstam kommer i dagarna postumt ut med en bok som behandlar turerna kring Thomas Quick, numera Sture Bergvall. Det har ånyo väckt liv i den högst legitima frågan ”Hur kunde det hända?” Quick har av fem oberoende domstolar dömts för mord i åtta fall. Quick har erkänt samtliga mord. Ingen av domarna har klagats på till högre instans. Resningsansökningar har beviljats i fem fall.  I tre av fallen på ansökan från Riksåklagaren. I två fall har han redan friats av domstol. Resningsansökningar förväntas komma under hösten också i de övriga målen där Quick dömts för mord. Mycket talar för att Quick kommer befinnas oskyldig till samtliga mord.

Det är redan idag med två friande domar, utan överdrift, en rättsskandal där samtliga inblandade har ett ansvar. Förundersökningen synes lämna mycket övrigt att önska från såväl polis som åklagare. Polisens förhörsmetoder, liksom de terapeutiska förhör som ägt rum framstår som oacceptabla och djupt oetiska.  Åklagarsidan har inte uppfyllt sin objektivitetsplikt och inte heller styrkt att brotten har begåtts av den tilltalade. Domstolarna har lutat sig mot en terapeut och en professor psykiatri. Domstolarna förefaller ha dömt Quick till ansvar, utan att det stod utom allt rimligt tvivel, att han var skyldig.

Här kan det förtjäna att påpekas att det inte räcker att en tilltalad visar sig ha ljugit, när han erkänt de brott han dömts till ansvar för, för att hävda att den tilltalade blivit felaktigt dömd. Han kan mycket väl vara rätt, om än oskyldigt, dömd. En annan sak är att den dömde i efterhand kan ha goda skäl att ansöka om resning.

I detta fall synes det vara så att det fanns övertygande bevisning för att Quick i själva verket var oskyldig. Men, varför är detta så allvarligt om nu Quick själv aktivt bidrog till att han fälldes? Han inte bara erkände, utan även manipulerade polis, åklagare, fem domstolar och sin offentlige försvarare.

Det är allvarligt av flera skäl. Det kanske viktigaste är att ett antal mördare gått fria. Det innebär inte bara en fara för att fler mord begås. Det är ur ett anhörigperspektiv djupt otillfredsställande.  Till detta kommer då den allvarliga skada som svenskt rättsväsende (och psykiatri) lider. Även kontrollmakten i form av Socialstyrelsen och Justitiekanslern falerade betänkligt. Tilltron har med rätta fått sig en törn.

Vilket ansvar har då försvarsadvokaten för att klienten, i enlighet sitt önskemål, fällts för åtta mord som han förmodligen inte begått?

Min syn på den ibland mycket svåra försvararrollen vilken jag redan i anslutning till SVT:s två program om Thomas Quick givit uttryck för i en ledare i Tidskriften Advokaten nr 1, 2009 är följande.

Advokaten har, inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar, en absolut lojalitetsplikt i förhållande till sin klient. Det betyder att det är klientens intresse som skall tillgodoses. Som huvudregel gäller också att advokaten skall följa klientens instruktioner. Advokatens uppgift är inte att positivt verka för att sanningen skall komma fram. Det tillkommer inte advokaten att uppträda som åklagare eller domare. Dessa roller innehas av andra.

Försvarsadvokatens huvuduppgift är i stället att granska åklagarens bevisning och se till att allt som talar till den misstänktes förmån kommer fram, att identifiera alternativa hypoteser, att om möjligt verka för att förundersökningen läggs ned och åtal inte väcks, samt att i förekommande fall argumentera i påföljdsfrågan. Detta är den normala situationen i brottmål där klienten förnekar brott.

Advokaten har i allmänhet inte någon undersökningsplikt. Han kan normalt ta uppgifter som klienten lämnar för goda, såvida inte särskilda skäl föranleder det. Advokaten får således i varje enskilt ärende bedöma om det kan finnas särskild anledning att kontrollera uppgifter lämnade av klienten. Detta kan vara fallet när det gäller utpekande av annan som brottsling eller när det är fråga om uppseendeväckande uppgifter. Enligt min mening skulle en sådan skyldighet kunna åvila försvarsadvokaten om det till exempel som i Quick-fallet är fråga om erkännande av ett stort antal mord.

Denna regel måste ses i ljuset av advokatens så kallade negativa sanningsplikt. Den innebär att advokaten inte får ljuga. Han får inte heller framlägga bevisning som han vet är falsk eller på annat sätt undertrycka eller förvanska bevisning. Advokaten får inte åberopa ett vittne som han vet kommer att begå mened. Han får likaså inte lämna en uppgift som han vet är osann och inte heller bestrida en uppgift som han vet är sann.

Advokaten får emellertid inte mot klientens instruktioner erkänna viss handling eller medge viss omständighet. Advokaten är heller inte skyldig att lämna uppgift eller tillhandahålla bevis som talar till klientens nackdel om det inte finns en laglig skyldighet att göra det. Sådan skyldighet föreligger aldrig för en försvarsadvokat. Denne kan därför aldrig höras som vittne enligt reglerna om frågeförbud i rättegångsbalken. Bakgrunden är att reglerna i rättegångsbalken om parts sanningsplikt inte är tillämpliga på part i brottmål. Det leder till att försvarsadvokatens ställning i viss mån skiljer sig från målsägandebiträdets eller ombudets i ett tvistemål. Rättsordningen accepterar att klienten får ljuga. Men, advokaten får dock inte stödja sin klients talan på en uppgift som han vet är osann. Om klienten till exempel hävdar att han är skyldig men till advokaten uppger att han kommer vidhålla sitt förnekande är advokaten i princip skyldig att frånträda uppdraget eller i vart fall vara helt passiv i skuldfrågan. Detsamma gäller om klienten har erkänt brottet men för advokaten avslöjar att han är oskyldig. Det var någon annan, som han av olika skäl skyddar, som utfört gärningen.

Om klienten väljer att göra sina avslöjanden till advokaten i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen uppkommer ett moraliskt dilemma för advokaten. Advokaten är ju som huvudregel skyldig att frånträda uppdraget. Om han avsäger sig uppdraget i detta läge riskerar han dock att skada klientens sak och göra sig skyldig till brott mot lojalitetsplikten. Han kan heller inte ange skälet till att han begär sitt entledigande. Det skulle dessutom strida mot tystnadsplikten. Samtidigt får han inte åberopa omständigheter som han vet är falska.

Det kräver därför hög integritet och gott omdöme för att hantera denna typ av etiska dilemman, som advokater inte sällan ställs inför. Erfarenheterna visar emellertid att det är mycket sällsynt att klienten efter att ha avslöjat sanningen inför advokaten inte gör sammaledes inför domstolen.

När det gäller att argumentera i påföljdsfrågan kan försvarsadvokaten också ställas inför svåra etiska överväganden. Enligt min mening är advokaten också här hänvisad till klientens instruktioner. Jag har svårt att se hur en advokat med bibehållen lojalitetsplikt skulle kunna argumentera för sluten psykiatrisk vård om klienten motsätter sig detta och förordar fängelse eller tvärtom. Advokaten är likaså bunden av klientens anvisningar när det gäller överklagande.

Att, som framförts under debatten, kräva att försvarsadvokaten i strid med den tilltalades instruktioner skulle ha argumenterat för dennes oskuld och efter fällande domar ha överklagat till hovrätten kan inte anses vara i överensstämmelse med advokatetiken. Om, som jag av rapporteringen i medierna förstått, advokaten i detta fall dessutom trott på klientens skuld vore det enligt min mening inte försvarbart om denne mot klientens vilja överklagade.

Om advokaten på goda grunder däremot varit av uppfattningen att förundersökningen var felaktig, domstolarna usla och klienten galen, men oskyldig, skulle advokaten istället vara hänvisad till att begära sitt entledigande. Detsamma skulle vara fallet om advokaten finner omständigheter som övertygande talar för klientens oskuld och som skulle leda till att klienten skulle kunna frikännas om dessa omständigheter kom till domstolens kännedom. I det läget synes mig advokatens enda handlingsalternativ vara att frånträda uppdraget. Samtidigt måste man komma ihåg att också försvarsadvokaten kan missta sig. Försvararen måste därför vara mycket återhållsam med att försöka få klienten att erkänna.

En annan sak är att advokaten skall råda sin klient att tala sanning.  Försvararuppdraget bygger på förtroende. Det förutsätter att den tilltalade kan lita på att försvararen behandlar de uppgifter han får av klienten förtroligt. Annars skulle ju en tilltalad riskera att få ett sämre försvar med en advokat vid sin sida än om han inte hade någon försvarsadvokat alls.

Advokatsamfundet har inte mottagit någon anmälan och heller inte initierat något disciplinärende när det gäller Quick. Disciplinnämndens uppgift är att pröva om en advokats agerande är förenligt med god advokatsed. Inte om advokaten gjort ett bra eller dåligt arbete i allmänhet. Nämnden prövar som huvudregel inte ärenden som är äldre än tre år. Någon anmälan från klient eller målsägande har aldrig inkommit.

Hur kunde då allt detta ske? Förklaringarna är säkerligen komplexa. Många är teorierna. En sak som dock framträder är att den så omhuldade Saltsjöbadsandan på något obegripligt sätt fått fotfäste i kontakterna mellan de olika rättens aktörer som deltog. De olika rollerna i rättsprocessen blev otydliga. Quickmålen reser många frågor. De förtjänar fortsatt granskning i syfte att identifiera de uppenbara systemfel som hanteringen av Thomas Quick antyder.