Imamen Abu Raad, hans son och ytterligare fem män med icke svenska medborgarskap har av SÄPO bedömts utgöra en säkerhetsrisk. SÄPO har beskrivit det hela som ”Åtgärder för minskad tillväxt i extremistmiljöerna”. De togs i förvar i väntan på utvisning. Regeringen beslutade i torsdags att alla sex skulle utvisas. Enligt Migrationsöverdomstolen föreligger dock verkställighetshinder, vilket innebär att de kan komma att släppas fria inom kort. Detta har väckt starka känslor hos allmänhet, men även hos vissa folkvalda.
SÄPO har enligt lagen om särskild utlänningskontroll, möjlighet att vidta särskilda åtgärder mot individer som inte är svenska medborgare och som bedöms utgöra ett hot mot Sveriges säkerhet. Enligt lagen om särskild utlänningskontroll, får utvisning ske om det är särskilt påkallat av hänsyn till rikets säkerhet, eller det kan befaras att utlänningen kommer att begå eller medverka till terroristbrott (eller försök, förberedelse eller stämpling till terroristbrott). Efter ett beslut om utvisning får den beslutande myndigheten även besluta att vissa särskilda bestämmelser om tvångsmedel i spaningssyfte får tillämpas (husrannsakan och hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation).
Själva förfarandet går till så att Säpo ansöker om utvisning hos Migrationsverket, som fattar beslut. Beslutet kan överklagas till regeringen av den enskilde eller av Säpo. Om överklagande sker lämnas dock handlingarna dock först över till Migrationsöverdomstolen som yttrar sig och därefter lämnar över ärendet till regeringen. I yttrandet ska särskilt anges om det finns verkställighetshinder enligt Utlänningslagen, dvs. risk för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr, omänsklig behandling eller förföljelse vid utvisning. Bedömer Migrationsöverdomstolen att det finns verkställighetshinder, får regeringen inte avvika från den bedömningen. Migrationsöverdomstolen ska som huvudregel hålla muntlig förhandling innan domstolen yttrar sig. Säpo och Migrationsverket är den enskildes motparter hos Migrationsöverdomstolen och regeringen.
En utlänningen kan tas i förvar om det finns ett utvisningsbeslut enligt lagen om särskild utlänningskontroll, eller om det är sannolikt att utvisningsbeslut kommer att meddelas och det finns risk för undanhållande, brottslig verksamhet eller utlänningens identitet är oklar. Det är inledningsvis Migrationsverket som beslutar om förvar i samband med att ansökan om utvisning ges in, men Säpo kan också själva besluta om förvar innan ansökan om utvisning har gjorts och sedan skyndsamt anmäla detta till Migrationsverket för prövning. Regelbunden omprövning av förvarsbeslutet ska ske enligt reglerna i Utlänningslagen (inom 2 v. om utvisningsbeslut saknas, inom 2 mån om utvisningsbeslut finns). Förvarsbeslut enligt lagen om särskild utlänningskontroll kan överklagas, men någon obligatorisk domstolsprövning sker inte. I regel är det Migrationsöverdomstolen som prövar ett eventuellt överklagande. Om beslut fattats av statsråd sker överklagandet till HFD.
Många rättssäkerhetsaspekter gör sig gällande i frågor som rör Lagen om särskild utlänningskontroll.
Även om regeringen har det yttersta ansvaret för den nationella säkerheten bör av rättssäkerhetsskäl alla s.k. säkerhetsärenden handläggas i ett domstolsförfarande med Migrationsöverdomstolen som sista instans. Domstolen är bättre lämpad för att avgöra dessa ärenden än vad regeringen är, då de kräver kvalificerad juridisk bedömning.
Idag yttrar sig domstolen framförallt över är frågan om verkställighetshinder. Även om domstolens yttrande enligt förarbetena förutsätts omfatta samtliga omständigheter av betydelse i ärendet. I frågor om bevisvärdering är det givetvis värdefullt att domstolen uttalar sig om med vilken grad av sannolikhet eller säkerhet som utlänningen kan knytas till vissa fakta, t.ex. spaningsfynd eller händelser, tillförlitligheten av t.ex. källuppgifter, samt övriga omständigheter som talar för och emot en avvisning eller utvisning. Även om domstolen har tillgång till mer uppgifter än den berörde utlänningen har domstolen normalt inte tillgång till all information. Domstolen skall nämligen inte ta ställning i sakfrågan. Till detta kommer att det i ärendet hos regeringen kan komma fram uppgifter som inte har varit tillgängliga för domstolen, t.ex. att Säkerhetspolisen kan ha tillgång till underrättelseinformation från främmande stat som på grund av förbehåll från denna stat endast får lämnas till regeringen.
Lagen om särskild utlänningskontroll är inte en straffrättslig lagstiftning, men ”påföljden” i form av utvisning (som dessutom obligatoriskt ska förenas med återvändandeförbud) liknar ett straff, särskilt för utlänningar som sedan lång tid levt och skaffat sig anknytning till det svenska samhället. Att prövningen mot den bakgrunden sker i ett mycket speciellt förfarande som i betydande mån avviker från den öppenhet som normalt präglar en brottmålsrättegång är inte bara avvikande ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det är inte godtagbart. Men, frågan är inte okomplicerad. Regeringen utnyttjar möjligheten, att sekretessbelägga ärenden där den beslutar i dessa ärenden. Transparens saknas alltså kring vad utlänningarna ”anklagats” för som grund för utvisningen.
Det är också oklart i vilken utsträckning utlänningarna själva får kännedom om vad utvisningen grundar sig på inom ramen för processen. Enligt sekretesslagstiftningen kan uppgifter som tillförts ärendet hemlighållas också för utlänningen ifråga som berörs av beslutet om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs (normalt utrikessekretess eller förundersökningssekretess). Detta är ett undantag från rätten till partsinsyn som inte gäller i brottmål. Utlänningarnas biträden åläggs regelmässigt yppandeförbud. Till detta kommer att beviskraven är mycket lågt ställda. Det räcker att SÄPO påstår att det kan befaras att utlänningen kommer att begå eller medverka till terroristbrott
Jag saknar underlag att ha någon som helst uppfattning i sakfrågan och jag ifrågasätter inte SÄPOs åtgärder i dessa ärenden. Men, den principiella frågan om formerna för utvisning och förvar av utlänningar som levt här i många år och som uppenbarligen inte kunnat åtalas för något brott, reser många frågor. Salafister eller inte, rättsstatens principer måste gälla också för dem. Och, de har inte som vissa politiker förfäktar, dömts till utvisning av någon domstol. När vissa karriärsugna politiker kräver att människor ska hållas i förvar, på som det får förstås, obegränsad tid utan att de är dömda för brott och utan att de fått kunskap om vad de är misstänkta för tycker jag det finns skäl att bli orolig.
Anne Ramberg 