Det har inte undgått någon att världen befinner sig i en pandemi. Den ställer stora och nya krav på samhället och på medborgarna. Svaren på hur smittskyddet bör lösas är förstås inte självklara. Man får utgå från att att alla ansvariga tjänstemän och politiker, oavsett politisk inriktning eller position, är omdömesgilla, kunniga och att de gör sitt bästa. Likväl är det sannolikt så att med facit i hand vissa beslut kommer visa sig ha varit mindre lämpliga eller effektiva. Utvärderingen pågår och kommer att så göra.
Det pågår i media ett drev som stundom för tankarna till Grönköpings veckoblad. Jakten på politiker och myndighetspersoner som påstås har brutit mot myndigheternas rekommendationer slår alla rekord. Den moraliska upprördheten går över alla rimliga gränser. Många är de ledarskribenter, politiska motståndare och andra missnöjda, med stödtrupper på sociala medier, som i ett mindre klädsamt självförhärligande utdelar bannbullor. Tydligt är att många fördömanden bygger på förhoppningen att partipolitiska poänger skall vinnas. Detta eländiga spel skadar medborgarnas förtroende för berörda politiker och tjänstemän. Och det väl det som är poängen.
Att vi har en upptagen justitieminister som köar för att köpa en sen julklapp till sina gamla föräldrar, en hårt arbetande statsminister som handlar reservdelar till sin rakapparat, en finansminister som till synes ensam besöker en uthyrningsfirma för längdåkningsskidor, en generaldirektör som rest till Kanarieöarna för att träffa sin familj och en tjänsteman som givit ut en långt tidigare färdigställd bok om hälsa har hetsat upp medierna till den grad att ropen skalla på skam och avgång. Proportionerna mellan förmenta överträdelser och yrkade påföljder har helt tappats bort. En sådan analys hade varit rimlig – om man varit intresserad av en saklig debatt. Men sådant intresserar sällan drevkarlar av båda könen.
Signalvärdet av att någon makthavare avviker från rekommenderade försiktighetsregler kan givetvis, diskuteras. Men dess betydelse bör inte överdrivas. Väldigt många människor tillåter sig då och då avvikelser från normerna för lämpligt beteende i smittskyddshänseende. Så vem bör kasta första stenen? Ty, som den ”vuxne” oppositionsledaren själv medgav, hade även han varit ute i julhandeln. Fullt förståeligt. Och inget som bör föranleda hemska straff.
De villebråd som nu jagas har inte, såvitt känt, brutit mot någon bestämmelse. De har utifrån sitt eget omdöme gjort avvägningar. Dessa kan måhända vara förenade med brister. Jag saknar möjlighet att bedöma det. Men, förtjänar de det besinningslösa drev som nu riktas mot dem? När nu Dan Eliasson känt sig nödsakad att avgå från MSB vem står då i tur? Och alla de som själva åkt till Sälen, Spanien, Malta eller julhandlat, hur ser de på sin roll?
Ett samhälle som bejakar det illasinnade felfinneriet och det avundsjuka föraktet mot vad man på oklara grunder uppfattar som samhällets elit är inte ett sympatiskt samhälle. Det är ett samhälle som bygger på missunnsamhet och opåkallat misstänkliggörande, inte sällan motiverat som viktigt ”ansvarsutkrävande”. Ett samhälle som ogenerat ger livsluft åt dem som mot bättre vetande och med dunkla motiv ägnar sig åt misstänkliggörande av personer man ser som sina motståndare har allvarliga bekymmer. Man offrar bra människor på moralismens altare. Det ligger en fara i att dreven tillåts styra. Den faran skapar ängsliga tjänstemän och ängsliga politiker. Det är dags att sansa debatten. Regeringen och myndigheterna gör sitt bästa. Låt oss stödja dem i detta svåra arbete och i den allvarliga situation vi befinner oss i. Det handlar inte om att makten inte ska granskas. Men, den ska granskas på sakliga grunder. Om jag fick önska något så skulle det vara att regeringen återgår till sin sakliga hållning från i våras och inte blir ger efter för de krafter som drivs av känslostyrd moralism. Vi står inför en stor utmaning – en pandemi. Men, det är inte ett tredje världskrig. Besinning var ordet.
Anne Ramberg 