Barnkonventionen – en nödvändig utmaning

Den rättsliga ställningen för barn behöver stärkas i Sverige. Barn är utsatta, på ett helt annat sätt än vuxna. En inkorporering av Barnkonventionen är det bästa, snabbaste och mest effektiva sättet att säkerställa de fri- och rättigheter som stadgas för barn i Barnkonventionen. En inkorporering av barnkonventionen innebär att barns rättigheter får en mer framskjuten plats och på ett tydligare sätt än idag kan tillämpas i de situationer där barnets rättigheter åsidosätts i annan lagstiftning. Barn ses trots lagar och konventioner  i huvudsak som objekt istället för rättighetsinnehavare. Eftersom barnkonventionen blir direkt tillämplig innebär det en klar förstärkning av barnrättsperspektivet. Det blir ett ökat fokus på barnets bästa som mål och metod. Barnets bästa är nämligen såväl en materiell rättighet som en rättslig rättslig tolkningsprincip.

Även om FN:s Barnrättskommitté, liksom UNICEF och Advokatsamfundet, förordar inkorporering som det bästa sättet att uppfylla de krav som barnkonventionen ställer på konventiponsstaterna, finns det problem med en inkorporering av en internationell konvention när det gäller  tillämpning. Det är därför viktigt med en proportionalitetsprövning vid bedömning av de rättigheter som barnkonventionen stipulerar i förhållande till annan lagstiftning som aktualiseras i enskilda mål och ärenden. Det finns också behov av kompletterande analys i ett antal frågor däribland barnkonventionens förhållande till EU-rätten.

Sverige har varit folkrättsligt bundet av Barnkonventionen sedan vi ratificerade konventionen år 1990. Vi har därigenom åtagit oss att garantera dessa rättigheter. Domstolar och andra myndigheter är således redan idag skyldiga att så långt som möjligt tolka nationella rättsregler i enlighet med konventionen och principen om ”barnets bästa”. Det innebär också ett förbud att stifta lagar som är konventionsstridiga. Något som den svenska regeringen och riksdagen enligt min mening valt att bryta mot bland annat genom antagandet av den tillfälliga utlänningslagen.

Alternativet till en inkorporering skulle vara att i enlighet med gällande praxis (Europakonventionen undantagen) transformera relevanta konventionsartiklar till relevant befintlig eller ny lagstiftning. En inkorpororering av Barnkonventionen utesluter dock inte transformering av relevanta artiklar. Tvärtom, kommer det vara nödvändigt för att öka förutsebarheten och underlätta för myndigheters, men även domstolars rättstillämpning. Domstolarna är dock numera jämförelsevis vana att pröva övergripande normer. Den stora utmaningen ligger istället ute i kommuner och landsting, samt hos myndigheterna. Därför kommer det att krävas ett betydande kunskapslyft innefattande stora utbildningsinsatser. Detta ansvar åvilar inte bara stat och kommun.

Advokatsamfundet och enskilda advokater har enligt UN Guiding Principles on Lawyers en plikt att informera människor om sina rättigheter. Det följer också av våra stadgar att samfundet ska se till advokaters erfarenheter kommer rättssamhället till del. Vi gör detta i olika sammanhang. Inte minst genom deltagande i lagstiftningsprocessen genom medverkan som experter och genom remissarbetet. I det sammanhanget har vi de senaste åren haft anledning att tillsammans med andra påtala att olika lagförslag inte beaktar barnets bästa. Den s.k. tillfälliga utlänningslagen är bara ett av många sådana exempel.

Advokatsamfundet kan och ska verka för att konventionens grundläggande allmänna principer kommer till allmänhetens och barnens kännedom genom information och utbildning. Det handlar i huvudsak om kravet på jämställdhet mellan barn, om att barnets bästa ska beaktas vi alla beslut som berör barn, om rätten till överlevnad och utveckling, samt att barns åsikter ska komma fram.

Det är i första hand den enskilde advokaten i sin egenskap av offentligt biträde, målsägandebiträde eller särskild företrädare för barn som har att verka för att alltid se till att barnets bästa utreds i asylärenden, liksom i socialtjänstutredningar och att barnet hörs och ges tillfälle att framföra sina åsikteri de olika processerna. Barns rättigheter enligt konventionen innefattar som bekant alla aspekter i ett barns liv. Advokaten har här en mycket viktig uppgift.

2014 års vårdnadsutredning föreslog nyligen att ökat fokus läggs på barnet och barnets bästa i vårdnadsfrågor och att barnet ska få sina åsikter beaktade (SOU 2017:6). Utredningen föreslog att det i förvaltnings- och förvaltningsprocesslagen införs en ny bestämmelse enligt vilka barnets bästa ska utredas och särskilt beaktas. Ett barn ska även enligt förslaget få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Förslaget i denna del kommer innebära svårigheter i fråga om att avgöra när barnets åsikter ska inhämtas och tillmätas särskild vikt.

På ett allmänt plan måste vi – inte bara i lagar och konventioner – börja se barn som rättighetsinnehavare. Barn har idag stora problem att göra sina rättigheter gällande. Barn måste bli sedda som människor och barns rättigheter måste bli sedda från ett MR perspektiv. Vi måste också verka för att universialiteten inte urholkas. Konkret ser jag stora brister i asylprocessen. Barn kommer inte till tals. Barnrättsperspektivet måste få genomslag i utlänningslagen och i rättstillämpningen – inte minst i asylutredningar. Barns asylskäl prövas i realiteten inte. Från materiella utgångspunkter är den tillfälliga utlänningslagen mycket oroande ur ett barnrättsperspektiv, särskilt när det gäller tillfälliga uppehållstillstånd, avsaknaden av möjligheter till familjeåterförening för alternativt skyddsbehövande, godtyckliga åldersuppskrivningar, oklarheter om och tidsutdräkt vid utseende av gode män. Till detta kommer kommunernas agerande. Många bortser från att beakta barnens bästa när de säger upp barnfamiljer från sin anvisade bostad efter två år.

Inkorporeringen av konventionen kommer att kräva omfattande informations- och utbildningsinsatser hos domstolar, myndigheter och allmänheten. Måltillströmningen kommer likaså sannolikt att öka rejält och medföra en ökad arbetsbörda och ökade kostnader för domstolarna. En inkorporering kan även riskera att leda till mer komplicerade processer, ökade krav på muntlig förhandling, längre handläggningstider i framför allt migrationsärenden och kan därmed äventyra rätten till avgörande inom skälig tid (”justice delayed is justice denied”). Detta ställer krav på rättens aktörer att vara pedagogiska och på politiker att tillföra resurser.

Nu har regeringen lagt en proposition att inkorporera barnkonventionen. Jag tycker, trots de problem som bland annat påtalats av Lagrådet och ett antal remissinstanser, att det är en klok åtgärd att göra barnkonventionen till svensk lag.

Hoten mot advokater, journalister och domare

Under helgen berättade Dagens Nyheter och Expressen hur advokater blivit utsatta för allvarliga hot från det främligsfientliga nätverket Granskning Sverige. Advokatbyrån som hade biträtt sina klienter i anledning av hotfulla publiceringar mot journalister på Youtube blev även utsatta för försök till dataintrång. Till detta kommer att hoten också riktats mot ett av advokaternas barn.

Det är synnerligen allvarligt när advokater och journalister, i akt och mening att tystas, utsätts för hot i sin yrkesutövning. Den demokratiska rättsstaten vilar på att yttrandefriheten och tryckfriheten värnas. Detta förutsätter att det finns oberoende journalister, som vågar granska makthavare och maktmissbruk i samhället, alldeles oavsett varifrån detta kommer. Så är inte fallet i många länder.

Rättsstaten förutsätter likaså att alla människor har rätt att företrädas av oberoende advokater som lojalt, utan ovidkommande hänsyn, företräder sina klienter och garanterar att allting som talar till klientens förmån kommer fram. Det innebär bland annat att under tystnadsplikt värna klientens rättigheter och bistå denne när dessa inskränks eller hotas. Klienten ska alltid kunna förlita sig på advokatens oberoende, lojalitet, tystnadsplikt och frånvaro av intressekonflikter. Det kan inte klienten i alla länder.

En rättsstat kännetecknas också av att det finns oberoende domstolar och opartiska domare. Denna grundval är under stark press i många länder. Utvecklingen i Polen och Ungern oroar.  När domare utsätts för hot och trakasserier är det ett angrepp på den den demokratiska rättsstatens kärna.

Hoten och trakasserierna mot advokater, journalister och rättsväsendets företrädare har ökat. Detsamma gäller hoten mot förtroendevalda politiker. Och min känsla är att de blivit grövre. Det är en mycket allvarlig utveckling som omgående måste stävjas. Det förutsätter dock att brotten anmäls.

Advokatsamfundet genomförde under hösten 2017 en stor medlemsenkät. I denna uppgav så många som 24 procent av advokaterna att de utsatts för hot i sin yrkesutövning. Fyrtio procent av hoten kom från motparter. Endast tjugofem procent hade dock polisanmälts. Av anmälningarna hade fyrtio procent lett till någon form av resultat.

Tretton procent av advokaterna uppgav sig dessutom ha blivit utsatta för trakasserier och förtal på nätet. Om det har jag skrivit många gånger. Den aggressivitet och det hotfulla tonläge som kommit att prägla ”samtalet” på sociala medier lämnar mycket övrigt att önska. Risken är stor att de som önskar föra en saklig debatt tystnar. Man är inte beredd att ta risken av att anfallas av troll och trollsvansar, anförda av allt från riksdagsledamöter till våldsbejakande dårar eller narcissistiska damer och herrar.

Konsekvenserna av dessa hot och trakasserier är djupt illavarslande, såväl för rättsstaten och det öppna samhället, som för den enskilde advokaten. Den  rättssökande allmänheten  riskerar att inte få något biträde. Detta framgår av flera svar i undersökningen. Nedan några exempel:

”Blivit noggrannare med att inte åta mig uppdrag för rättshaverister”
”Dålig nattsömn”
”Iakttar mer försiktighet och företräder inte alla som söker mitt biträde”
”Inget alls förutom att jag känt mig nedstämd privat och personen ifråga var en privat person som jag kände/känner sedan flera år tillbaka.”
”Jag tänker mig för flera ggr innan jag twittrar”
”Överfallslarm hemma, polis har kommit till kontoret efter avlyssning, samtal med samf om skulle avträda som ombud”
” …… en del av yrket.”
”Inte direkt, men mina privata konton på sociala medier är inte öppna ex”
”Inte så mycket men kommer självklart vara mer försiktig när vissa media lägger upp artiklar på nätet där det finns kommentarsmöjligheter.”
”Irriterad på samfundet som inte skyddar medlemmar”
”Jag blir trött och ledsen vilket troligtvis leder till minskad produktivitet när det inträffar.”
”Man tänker sig för, har gjort mig ”hemlig” på nätet, stängd Facebook, skriven på annan adress osv.”
”Negativt, eftersom presumtiva klienter söker information om advokat innan kontakt tas med advokat. Detta är förödande. Det skapar ryktesspridning, vilket i sig även påverkar karriären negativt. Detta är någon som advokatsamfundet bör bli bättre på att fånga upp och hantera.”
”Självklart påverkar det på flera plan och då även anhöriga och kollegor.”

När odemokratiska krafter verkar för att tysta advokater,  journalister och rättsväsendets företrädare måste samhället med kraft reagera. Att Google medverkar till detta genom att tillhandahålla en plattform för främlingsfientliga nätverk att sprida hot och hat är givetvis helt oacceptabelt. Underlåtenheten att ingripa utgör på sikt ett reellt hot mot yttrandefriheten och demokratin. Den förutsätter nämligen ett öppet samtal där uppfattningar kan brytas mot varandra utan rädsla för att utsättas för repressalier.