Quick, rättsväsendet och försvararen

Den avlidne författaren och journalisten Hannes Råstam kommer i dagarna postumt ut med en bok som behandlar turerna kring Thomas Quick, numera Sture Bergvall. Det har ånyo väckt liv i den högst legitima frågan ”Hur kunde det hända?” Quick har av fem oberoende domstolar dömts för mord i åtta fall. Quick har erkänt samtliga mord. Ingen av domarna har klagats på till högre instans. Resningsansökningar har beviljats i fem fall.  I tre av fallen på ansökan från Riksåklagaren. I två fall har han redan friats av domstol. Resningsansökningar förväntas komma under hösten också i de övriga målen där Quick dömts för mord. Mycket talar för att Quick kommer befinnas oskyldig till samtliga mord.

Det är redan idag med två friande domar, utan överdrift, en rättsskandal där samtliga inblandade har ett ansvar. Förundersökningen synes lämna mycket övrigt att önska från såväl polis som åklagare. Polisens förhörsmetoder, liksom de terapeutiska förhör som ägt rum framstår som oacceptabla och djupt oetiska.  Åklagarsidan har inte uppfyllt sin objektivitetsplikt och inte heller styrkt att brotten har begåtts av den tilltalade. Domstolarna har lutat sig mot en terapeut och en professor psykiatri. Domstolarna förefaller ha dömt Quick till ansvar, utan att det stod utom allt rimligt tvivel, att han var skyldig.

Här kan det förtjäna att påpekas att det inte räcker att en tilltalad visar sig ha ljugit, när han erkänt de brott han dömts till ansvar för, för att hävda att den tilltalade blivit felaktigt dömd. Han kan mycket väl vara rätt, om än oskyldigt, dömd. En annan sak är att den dömde i efterhand kan ha goda skäl att ansöka om resning.

I detta fall synes det vara så att det fanns övertygande bevisning för att Quick i själva verket var oskyldig. Men, varför är detta så allvarligt om nu Quick själv aktivt bidrog till att han fälldes? Han inte bara erkände, utan även manipulerade polis, åklagare, fem domstolar och sin offentlige försvarare.

Det är allvarligt av flera skäl. Det kanske viktigaste är att ett antal mördare gått fria. Det innebär inte bara en fara för att fler mord begås. Det är ur ett anhörigperspektiv djupt otillfredsställande.  Till detta kommer då den allvarliga skada som svenskt rättsväsende (och psykiatri) lider. Även kontrollmakten i form av Socialstyrelsen och Justitiekanslern falerade betänkligt. Tilltron har med rätta fått sig en törn.

Vilket ansvar har då försvarsadvokaten för att klienten, i enlighet sitt önskemål, fällts för åtta mord som han förmodligen inte begått?

Min syn på den ibland mycket svåra försvararrollen vilken jag redan i anslutning till SVT:s två program om Thomas Quick givit uttryck för i en ledare i Tidskriften Advokaten nr 1, 2009 är följande.

Advokaten har, inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar, en absolut lojalitetsplikt i förhållande till sin klient. Det betyder att det är klientens intresse som skall tillgodoses. Som huvudregel gäller också att advokaten skall följa klientens instruktioner. Advokatens uppgift är inte att positivt verka för att sanningen skall komma fram. Det tillkommer inte advokaten att uppträda som åklagare eller domare. Dessa roller innehas av andra.

Försvarsadvokatens huvuduppgift är i stället att granska åklagarens bevisning och se till att allt som talar till den misstänktes förmån kommer fram, att identifiera alternativa hypoteser, att om möjligt verka för att förundersökningen läggs ned och åtal inte väcks, samt att i förekommande fall argumentera i påföljdsfrågan. Detta är den normala situationen i brottmål där klienten förnekar brott.

Advokaten har i allmänhet inte någon undersökningsplikt. Han kan normalt ta uppgifter som klienten lämnar för goda, såvida inte särskilda skäl föranleder det. Advokaten får således i varje enskilt ärende bedöma om det kan finnas särskild anledning att kontrollera uppgifter lämnade av klienten. Detta kan vara fallet när det gäller utpekande av annan som brottsling eller när det är fråga om uppseendeväckande uppgifter. Enligt min mening skulle en sådan skyldighet kunna åvila försvarsadvokaten om det till exempel som i Quick-fallet är fråga om erkännande av ett stort antal mord.

Denna regel måste ses i ljuset av advokatens så kallade negativa sanningsplikt. Den innebär att advokaten inte får ljuga. Han får inte heller framlägga bevisning som han vet är falsk eller på annat sätt undertrycka eller förvanska bevisning. Advokaten får inte åberopa ett vittne som han vet kommer att begå mened. Han får likaså inte lämna en uppgift som han vet är osann och inte heller bestrida en uppgift som han vet är sann.

Advokaten får emellertid inte mot klientens instruktioner erkänna viss handling eller medge viss omständighet. Advokaten är heller inte skyldig att lämna uppgift eller tillhandahålla bevis som talar till klientens nackdel om det inte finns en laglig skyldighet att göra det. Sådan skyldighet föreligger aldrig för en försvarsadvokat. Denne kan därför aldrig höras som vittne enligt reglerna om frågeförbud i rättegångsbalken. Bakgrunden är att reglerna i rättegångsbalken om parts sanningsplikt inte är tillämpliga på part i brottmål. Det leder till att försvarsadvokatens ställning i viss mån skiljer sig från målsägandebiträdets eller ombudets i ett tvistemål. Rättsordningen accepterar att klienten får ljuga. Men, advokaten får dock inte stödja sin klients talan på en uppgift som han vet är osann. Om klienten till exempel hävdar att han är skyldig men till advokaten uppger att han kommer vidhålla sitt förnekande är advokaten i princip skyldig att frånträda uppdraget eller i vart fall vara helt passiv i skuldfrågan. Detsamma gäller om klienten har erkänt brottet men för advokaten avslöjar att han är oskyldig. Det var någon annan, som han av olika skäl skyddar, som utfört gärningen.

Om klienten väljer att göra sina avslöjanden till advokaten i omedelbar anslutning till huvudförhandlingen uppkommer ett moraliskt dilemma för advokaten. Advokaten är ju som huvudregel skyldig att frånträda uppdraget. Om han avsäger sig uppdraget i detta läge riskerar han dock att skada klientens sak och göra sig skyldig till brott mot lojalitetsplikten. Han kan heller inte ange skälet till att han begär sitt entledigande. Det skulle dessutom strida mot tystnadsplikten. Samtidigt får han inte åberopa omständigheter som han vet är falska.

Det kräver därför hög integritet och gott omdöme för att hantera denna typ av etiska dilemman, som advokater inte sällan ställs inför. Erfarenheterna visar emellertid att det är mycket sällsynt att klienten efter att ha avslöjat sanningen inför advokaten inte gör sammaledes inför domstolen.

När det gäller att argumentera i påföljdsfrågan kan försvarsadvokaten också ställas inför svåra etiska överväganden. Enligt min mening är advokaten också här hänvisad till klientens instruktioner. Jag har svårt att se hur en advokat med bibehållen lojalitetsplikt skulle kunna argumentera för sluten psykiatrisk vård om klienten motsätter sig detta och förordar fängelse eller tvärtom. Advokaten är likaså bunden av klientens anvisningar när det gäller överklagande.

Att, som framförts under debatten, kräva att försvarsadvokaten i strid med den tilltalades instruktioner skulle ha argumenterat för dennes oskuld och efter fällande domar ha överklagat till hovrätten kan inte anses vara i överensstämmelse med advokatetiken. Om, som jag av rapporteringen i medierna förstått, advokaten i detta fall dessutom trott på klientens skuld vore det enligt min mening inte försvarbart om denne mot klientens vilja överklagade.

Om advokaten på goda grunder däremot varit av uppfattningen att förundersökningen var felaktig, domstolarna usla och klienten galen, men oskyldig, skulle advokaten istället vara hänvisad till att begära sitt entledigande. Detsamma skulle vara fallet om advokaten finner omständigheter som övertygande talar för klientens oskuld och som skulle leda till att klienten skulle kunna frikännas om dessa omständigheter kom till domstolens kännedom. I det läget synes mig advokatens enda handlingsalternativ vara att frånträda uppdraget. Samtidigt måste man komma ihåg att också försvarsadvokaten kan missta sig. Försvararen måste därför vara mycket återhållsam med att försöka få klienten att erkänna.

En annan sak är att advokaten skall råda sin klient att tala sanning.  Försvararuppdraget bygger på förtroende. Det förutsätter att den tilltalade kan lita på att försvararen behandlar de uppgifter han får av klienten förtroligt. Annars skulle ju en tilltalad riskera att få ett sämre försvar med en advokat vid sin sida än om han inte hade någon försvarsadvokat alls.

Advokatsamfundet har inte mottagit någon anmälan och heller inte initierat något disciplinärende när det gäller Quick. Disciplinnämndens uppgift är att pröva om en advokats agerande är förenligt med god advokatsed. Inte om advokaten gjort ett bra eller dåligt arbete i allmänhet. Nämnden prövar som huvudregel inte ärenden som är äldre än tre år. Någon anmälan från klient eller målsägande har aldrig inkommit.

Hur kunde då allt detta ske? Förklaringarna är säkerligen komplexa. Många är teorierna. En sak som dock framträder är att den så omhuldade Saltsjöbadsandan på något obegripligt sätt fått fotfäste i kontakterna mellan de olika rättens aktörer som deltog. De olika rollerna i rättsprocessen blev otydliga. Quickmålen reser många frågor. De förtjänar fortsatt granskning i syfte att identifiera de uppenbara systemfel som hanteringen av Thomas Quick antyder.

Advertisements
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Quick, rättsväsendet och försvararen

  1. Som du skriver har såväl polisen, åklagaren som domstolarna agerat oetiskt och felaktigt, vilken påföljd kommer att bli aktuellt för dem, under dessa omständigheter?

Kommentarsfältet är stängt.