Hanne Kjöller hävdar i dagens ledare i DN att det hade varit mer klädsamt om Advokatsamfundet inte så oförblommerat utgått från vem som säger något utan från vad som sägs.
Hon kritiserar Advokatsamfundet och dess Disciplinnämnd för beslutet att varna Assange svenska ombud Björn Hurtig. Nämnden fann att Hurtig allvarligt åsidosatt god advokatsed genom att lämna felaktiga uppgifter till den engelska domstolen.
Kjöller synes vara missnöjd med utgången. Om jag förstår henne rätt verkar hon anse att påföljden skulle varit en annan och strängare. Det kan man tycka. Det gjorde också minoriteten i nämnden. Den fann att Björn Hurtig skulle erhållit, inte bara en varning, utan likväl en straffavgift om 15 000 kronor. Någon annan påföljd var inte aktuell. Om detta rådde enighet.
Det är mycket lätt att ansluta sig till Kjöllers åsikt att man ska utgå från vad som sägs och inte oförblommerat utgå från vem som säger något. Det var också precis det Disciplinnämnden gjorde. Man trodde på Hurtig när han han hävdade att de felaktiga uppgifterna om kontakterna med åklagaren inte lämnats uppsåtligen. Precis som den mest förhärdade brottsling har nämligen även advokater rätt att åtnjuta en rättssäker prövning.
Och så en rättelse. Advokatsamfundet har givetvis aldrig hävdat att ”man aldrig kan tro på någon som är dömd för försök till utpressning”. Och det borde Kjöller veta om hon gjort den research man kan förutsätta att en ledarskribent på DN gör innan hon gör dylika påståenden. Vad jag hävdat är att oskuldspresumtionen bör gälla alla. Det inkluderar, journalister, brottslingar, statschefen liksom advokater för att ta några aktuella exempel.
Anne Ramberg
Anne Ramberg 