Om Advokatsamfundets tillsyn

Advokatsamfundet utövar tillsyn över advokatkåren. Advokater har skyldighet att följa god advokatsed. Detta följer av lag. Advokatsamfundet har en plikt att ingripa när det kommer anmälningar mot advokater. Men också när någon anmälan inte inkommit, men det kommit till samfundets kännedom att ett brott mot god advokatsed kan föreligga.

På kort tid har jag i min egenskap av generalsekreterare tagit initiativ till att inleda två disciplinärenden mot två advokater. Med hänsyn till det stora mediala intresse som båda dessa ärenden varit föremål för, har jag funnit det motiverat att informera om besluten på vår hemsida.

Jag initierar ett trettital disciplinärenden varje år. Flertalet av dem har att göra med att advokaten inte inkommit med uppgifter eller svarat på brev från samfundet, något som allvarligt försvårar vår tillsyn. Det leder alltid till att ärendet hänskjuts till Disciplinnämnden. Utöver denna typ av initiativ, inträffar det cirka tio – 20 gånger årligen att kansliet mottar information eller läser i media om advokat som kan ha åsidosatts sina plikter. Om jag, efter att advokaten har givits möjlighet att bemöta anklagelserna, finner advokatens förklaring godtagbar, avskrivs ärendet. Om grund föreligger  anta att ett brott mot god advokatsed ägt rum hänskjuts frågan till Disciplinnämnden.

Regeringsformen har en människosyn, Neuding

Värdegrundsdelegationen, i vilken jag hade förmånen att ingå, tillsattes av regeringen 2014 under ordförandeskap av professor emeritus Lena Marcusson. Vi överlämnade 2017 vår slutrapport ”Att säkerställa en god statsförvaltning”. Vår uppgift var att i samarbete med andra aktörer inom statlig förvaltning bidra till att uppfylla regeringens delmål att de statsanställda ska ha kunskap om och förståelse för de grundläggande värden i statsförvaltningen och rollen som statstjänsteman (prop. 2012/13:1, utg.omr. 2, avsnitt 5.4). Dessvärre kan jag konstatera att vi inte varit helt framgångsrika i detta vårt uppdrag.

En vid det här laget känd förundersökningsledare inom polisen har på senare tid i olika sammanhang gjort uttalande om invandrare och brott. Nu senast uppgav denne polisman vid en föresläsning att förekomsten av gruppväldtäkter är väldigt ny. När den enligt en åhörare i salen påstods vara nysvensk bekräftade polisen detta och tillade att ” i ärlighetens namn måste jag säga att det finns även etniska svenskar som ägnar sig åt gruppvåldtäkt och även yngre men inte i den numerären som vi ser hos utländskfödda gärningsmän ”. Han fortsatte: ”Men, jag är inte rädd för att säga detta, det är ett kulturellt fenomen, det här med människosynen. Det råder ingen som helst tvekan om och det hörs i förhören…. Men det är ett nytt fenomen som dykt upp det senaste, 12/15 åren. Naturligtvis till följd av mycket invandring, kriminella invandrare”. På en fråga från åhörarna hur stor ökningen skulle vara efter flyktingströmmarna svarade polismannen att ”min känsla är ju att det är en markant ökning. Och framför allt när det gäller just överfallsvåldtäkter …. Och det hör man ju att dom pratar på ett annorlunda sätt… dom skrattar åt det”,. Någon i publiken frågade om alla de som gått under jord och om det betyder ”att vi får en ny typ av brott, fler rån, inbrott, överfall o.s.v.?”  ”Alldeles riktigt. Det är ju där det här gror….en slags subkultur. Självklart kommer detta att slå tillbaka på brottsligheten och kriminaliteten…..dom vill ju flyta omkring…dom vill ju inte ha något jobb o.s.v. … Dom vill ju fortfarande ha sina märkesjackor, och då måste dom ju gå in och hämta dom någonstans”, svarade förundersökningsledaren i Örebro enligt uppgifter till mig från TV4.

Jag fick frågan av TV 4 hur jag såg på dessa uttalanden. Mitt svar var att jag fann dem anmärkningsvärda. – Alla statstjänstemän och särskilt poliser måste ha bättre omdöme och hålla sig till vår regeringsform och dess människosyn, de här uttalandena är närmast rasistiska. När man uttalar sig offentligt och är polis ska det vara sakligt och korrekt. Även efter arbetstid.

Om vi för ett ögonblick bortser från bristen på saklighet när det gäller gruppvåldtäkterna anser jag det vara anmärkningsvärt att en polisman som är förundersökningsledare och har våldsmonopol, oaktat han uppger sig tala som privatperson, ger uttryck för diskriminerande åsikter av den karaktär som han gör. Även om yttrandefriheten är långtgående i Sverige strider dessa uttalanden mot den statliga värdegrunden för statsanställda. Legitimiteten för statsförvaltningen är central. Den bygger på medborgarnas förtroende. Polisens uttalandena riskerar att  allvarligt urholka tilltron till myndigheten.

Polismannen ifråga tyckte inte om mina kommentarer. Han fick stöd av kända och okända mörkerkrafter på sociala medier, anförda av en debattör, som anmodade alla att skriva mail och brev med uppmaning till mig att be om ursäkt. Hon tillhandahöll för ändamålet även en text. Många hörsammade hennes och som man får förstå polismannens gemensamma initiativ.

Nu har en annan debattör, Paulina Neuding givit sig in i samtalet. Hon skriver i en debattartikel ”Regeringsformen har ingen människosyn, Ramberg”. https://www.dagenssamhalle.se/kronika/regeringsformen-har-ingen-manniskosyn-ramberg-20795

Det är ett felaktigt påstående. Den statliga värdegrunden bygger på sex grundläggande rättsprinciper, vilka alla uttryckligen följer av regeringsformen; Demokrati dvs all offentlig makt utgår från folket, legalitet dvs den offentliga makten utövas under lagarna, objektivitet dvs allas likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet ska iakttagas, fri åsiktsbildning, respekten för lika värde, frihet och värdighet dvs den offentliga makten ska utövas med respekt för allas lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet, effektivitet och service.

Regeringsformen har en människosyn, Neuding. En mycket tydlig sådan. Det är därför djupt olyckligt när statliga tjänstemän, tillika förundersökningsledare inom polisen, med stor makt över medborgarna inte omfattar denna värdegrund. Och därtill ger uttryck för den. Även när yttrandefriheten så medger.

Om historisk återblick utan att rodna

Sverige har åter fått allvarlig kritik av Europarådet. I en färsk rapport från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter kritiseras Sverige bland annat för att inte leva upp till sina åtaganden vad gäller mänskliga rättigheter för invandrare, asylsökande och flyktingar.

Det finns i sammanhanget skäl att minnas april 1947 när tiotusentals judiska tidigare lägerfångar förvägrades att gå i land i Palestina för att istället vidaretransporteras till överfulla flyktingläger på Cypern. Över femtusen judar samlades samma månad vid gränsen vid den rumänska gränsen mot Ungern. Då, som nu var landet inte berett att öppna sina gränser. Alla som tog sig över gränsen arresterades och skickades tillbaka. Listan kan göras lång, alltför lång.

I Elisabeth Åsbrinks mycket läsvärda bok 1947 behandlas temat hur man skulle kunna stoppa den illegala invandringen till Palestina. Det är ingen upplyftande läsning. På fråga ställd i en brittisk underhusdebatt om vilka åtgärder som vidtogs, svarar den biträdande ministern för utrikesfrågor att det kunde han inte svara på för då skulle effekten av åtgärderna minska. Men han försäkrade att de var ”kraftiga, omfattande och varierande till sin karaktär”. En parlamentsledamot, Mr Nutting, uttalade “Kan Ni säga vad det är för mening med att be andra länder, som Italien, att stoppa emigrationen när ni inte ber flyktingorganisationer sluta uppmuntra dem? Han fortsatte:” Det är ju uppenbart att italienarna inte vill ha dessa judar, och om de dumpas där måste herr minister inse att italienarna kommer att vara ytterst angelägna att bli av med dem”. Detta samtal fördes alltså två år efter andra världskrigets slut.

Minnet är kort. Det debatter som idag förs i Sverige, i övriga Europa och i andra delar i världen, när det gäller att erbjuda människor skydd, påminner i hög grad om debatten i det brittiska parlamentet 1947. Cynismen är ibland förklädd i termer av att man ska stoppa döden på Medelhavet, när det i själva verket handlar om att hindra flyktingar från att komma hit. I vårt intresse. Men inställningen är densamma och språkbruket ger uttryck härför. Ordvalet då som nu visar tydligt på en brist på medkänsla.

Europarådets kommissionär kritiserar på goda grunder Sverige för brister när det gäller de numera mycket begränsade möjligheterna till återförening. Han uttrycker förhoppning om att denna inskränkning i rätten till familjeåterförening ska upphöra under 2018, något som i ljuset av den politiska agendan ett valår inte förefaller realistiskt. Vidare framförs kritik mot de långa handläggningstiderna och då särskilt när det gäller ensamkommande barn. Kommissionären understryker nödvändigheten av att alltid beakta barnets bästa, något som följer av Barnkonventionen, en traktat som Sverige är bundet av. När det gäller åldersbedömningar fastslår kommissionären att Sverige inte kan förlita sig på medicinska åldersbedömningar och att barnet alltid ska vara tillförsäkrad ”the benefit of the doubt’”, något som alldeles uppenbart inte är fallet idag. När det gäller återsändandet av barn som fått sin asylansökan avslagen till Afganistan fastslås i rapporten att det inte får ske utan att ett ordnat mottagande föreligger och att barnet inte utsätts för risk att allvarligt skadas. Så är dessvärre inte fallet. Till detta kommer bristen på sjukvård, samt andra sociala rättigheter som bostad m.m. för de som fått avslag på sin asylansökan och kommit hit utan barn. Även avsaknad av lagstiftning och effektiv rättstillämpning när det gäller statslösa adresseras som ett problemområde.

Sverige har tagit ett stort ansvar, särskilt i jämförelse med övriga länder i Europa, Tyskland undantaget. Men det ursäktar inte de allvarliga tillkortakommanden och avsteg från mänskliga rättigheter som idag med riksdagens och regeringens goda minne tillåts äga rum. Detta rimmar illa med Sverige som en rättsstat med anspråk på en ledande internationell ställning på området mänskliga rättigheter och försvarare av därtill kopplade konventioner.

Advokatsamfundet har under flera år påtalat samma kritik som Europarådets kommissionär. Min personliga uppfattning är att Sverige trots de stora insatser landet gjort är förtjänt av Europarådets kritik. Och i likhet med Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter finns skäl att befara att den lagstiftning som tillkommit de senaste två åren kommer att permanentas, samtidigt som otillförlitliga och rättsosäkra åldersbedömningar kommer att fortsätta. På samma sätt som när jag skäms när jag läser Elisabeth Åsbrinks bok om 1947 kommer våra barnbarn nog göra när de i en framtid läser om 2018. Hur kunde vi?