När man lyssnar på den alltmer upphetsade debatten i rättspolitiska frågor kan man konstatera att känslorna förfaller styra fritt och aningslöst. Det gäller inte bara på sociala medier och på vissa ledarsidor. Senaste veckan har två partiledare som tillsammans vill regera Sverige utmärkt sig genom att presentera allehanda fantasifulla förslag.
KDs partiledare föreslog att Sverige ska bygga fängelser utomlands i länder som Afganistan och Somalia där utlänningar som är dömda i Sverige ska avtjäna sina straff. Kalaset skulle finansieras av medel från biståndsbudgeten. Några dagar senare lanserade Ms partiledare ideén att barn ska kunna tvångsomhändertas av polis och åklagare på den grunden att de är barn till föräldrar i kriminella nätverk. När man läste Ms förslag och lyssnade på dess partiledare i gårdagens lördagsintervju inställde sig frågan hur detta ogenomtänkta förslag ens hade kunnat lämna skrivbordet. Tanken att tvångslagstiftningen, som syftar till att skydda barn ska användas som en signal till föräldrarna och en bestraffning strider mot lagstiftningens syfte. Till det kommer att dagens lagstiftning medger ingripande om barn riskerar att fara illa. Men, den utgår från att skydda alla barn. Att särbehandla en därtill svåridentifierad grupp som barn till kriminella saknar verklighetsförankring. Hur rättstillämpningen är tänkt att gå till kan man bara gissa. Att överlåta till polis och åklagare att utföra socialtjänstens åligganden synes mindre genomtänkt för att uttrycka sig försiktigt. Man hade lätt kunna förledas att tro att förslaget liksom intervjun med partiledaren i denna del var satir. Men, nej det var ett allvarligt menat förslag.
Det som aldrig hade kunnat uttryckas för några år sedan är nu legio i många sammanhang. Jag måste medge att jag finner det anmärkningsvärt. Tonläget i debatten har återigen, efter en kortare pandemi-borgfred, övergått till hånfulla påhopp av alla de som efterlyser lite sans och balans i debatten. Och som inte är beredda att kasta alla rättsstatens principer överbord i kampen mot gängbrottsligheten.
Vi har stora problem med gängrelaterad brottslighet. Detta är ingenting nytt. Icke desto mindre mycket allvarligt. Frågan hur denna brottslighet ska beivras är dock komplicerad. Ropen på inskränkningar i rättssäkerheten och strängare straff är enligt min mening huvudsakligen verkningslösa. Det är sannolikt så att om man inför livstids fängelse för bokföringsbrott så kommer den typen av brottslighet att sjunka. Men när det gäller våldsbrott så gäller inte samma antagande. Våldtäktsmän och mördare läser inte rättegångsbalken inför att ett brott begås, för att därefter besluta om vilken åtgärd man ska vidta. De återkommande kraven på strängare straff sanktioneras dock numera av en majoritet i riksdagen. Forskningen ger emellertid inte stöd för att brottsligheten minskar vid höjda straff. En titt på utvecklingen i USA, som har en av världens största fängelsepopulationer antyder detsamma.
Men, när politiker vill visa handlingskraft är det lätt hänt att man i skydd av medborgarnas oro och i all välmening blir lite för entusiastisk. Det numera återkommande kravet på införande av anonyma vittnen är ett sådant exempel. Att bortsett från den rättsosäkerhet som anonyma vittnen innebär, tro att dessa effektivt skulle lösa problemet med att många inte vågar vittna saknar grund. Det visar erfarenheten från de länder där man tillämpar detta system.
Däremot måste man vid brottsbekämpning godta inskränkningar i integriteten. Vissa integritetsinskränkande åtgärder måste kunna vidtas i syfte att såväl förhindra brott, som att lösa brott. Under de senaste tjugo åren har användningen av hemliga tvångsmedel ökat dramatiskt. De brottsbekämpande myndigheterna har i huvudsak fått de verktyg de efterfrågat. Redan 2006 infördes möjligheten för polisen att i preventivt syfte avlyssna personer som inte var misstänkta för brott. Vad de önskemål om utvidgad möjlighet till avlyssning av ännu inte misstänkta personer och grupper skulle innebära, som nu förs fram av polis och politiska partier, har inte klargjorts. En sak kan man dock konstatera. Trots den massiva övervakning och avlyssning som införts har kriminaliteten inte minskat. Det borde leda till frågan vilken slutsats man ska dra av nyttan med dessa åtgärder och om det inte är andra åtgärder som i första hand krävs.
Polisen förtjänar emellertid vår stora respekt. De riskerar faktiskt sina liv dagligen för att förhindra brott, lösa brott och skydda vår befolkning. De utsätts allt oftare för hot och angrepp. Det är synnerligen allvarligt och måste med kraft förhindras och beivras.
Utöver att lagföra kriminella är den centrala frågan för att komma tillrätta med gäng-brottslighet, oberoende om det handlar om familjer, klaner eller motorcykelgäng, att hindra nyrekryteringen av unga till kriminell verksamhet. Det kräver utöver polisnärvaro, långsiktiga insatser på det preventiva planet som fokuserar på satsningar på förskola, skola, bostäder och sociala insatser där Integrationen av nyanlända måste prioriteras. Att skrota omedelbarhetsprincipen är inte ett sätt att rättssäkert och långsiktigt hindra nyrekryteringen av unga till den kriminella världen. Detta sagt är det inte uteslutet att förändringar i det processrättsliga regelverket kan diskuteras.
Den slagordsmässiga och osakliga diskussion som för närvarande pågår i det politiska samtalet är förnedrande för medborgaren. Kopplingen mellan invandring och gängkriminalitet kräver varsamhet. Att människor som inte är integrerade i samhället, invandrare eller inte, är överrepresenterade i kriminalitet är inte någon nyhet. Det är dock inte så att invandrare är kriminella och svenskar inte. Det är inte så att alla de invandrare som är verksamma inom vård och hemtjänst har kommit hit för att begå brott. De övervägande majoriteten har istället bland annat tagit hand om våra gamla och sjuka. De har gjort det som infödda svenska medborgare inte anser sig vilja göra.
Anne Ramberg 