Tillnyktring i Quick- debatten

Bergwallkommissionen lämnade i veckan sin rapport. Den behandlar turerna kring de åtta resta morddomarna mot Quick. Den redogör noggrant för vart och ett av målen och analyserar de aktörer inom och utom rättsväsendet, som bidrog till och medverkade i rättsprocessen. Det är en förtjänstfull produkt, som håller hög kvalitet. Den är välskriven, konkret, systematisk och tydlig. Analysen, slutsatserna och förslagen är övertygande. Men, det är en dyster läsning.

Utredningen bekräftar, föga förvånande, att mycket allvarliga fel har begåtts inom rättspsykiatrin, polisen, åklagaren och domstolarna. Kommissionen riktar allvarlig kritik mot dessa institutioners handläggning av Quickmålen. De åklagare som beslöt att ansöka om resning och att lägga ned åtalen förtjänar emellertid respekt. Den kritik som från vissa håll riktats mot dessa åklagare avfärdas också med bestämdhet av kommissionen.

Rapporten tydliggör faran med poliser och åklagare som är besjälade av en förklaringsmodell och som i detta fall omsorgsfullt åsidosatte objektivitetsprincipen. Detta är en angelägen fråga som i olika sammanhang och allt oftare aktualiseras. Poliser och åklagare som blir så engagerade i ett mål, att de får ett intresse i saken, riskerar att åsidosätta sin opartiskhet och därmed sin objektivitet. Detta kan inträffa av olika skäl. Det kan handla om stora mål där åklagaren efter lång tids utredande vill ” vinna målet”. Men det kan också handla om poliser som är besjälade av att hjälpa barn som utsatts för övergrepp, eller kvinnor som våldtagits. I dessa mål är risken uppenbar att objektivitetsprincipen, för den goda saken, ersätts med en subjektiv och partisk förundersökning. Det är synnerligen angeläget att objektivitetsprincipen upprätthålls. Bergwallkommissionen understryker vikten av detta och lämnar också adekvata förslag i den delen.

När det gäller advokaterna anför kommissionen att de varit passiva och därigenom bidragit till att många av de kritiserade missförhållandena kunnat fortgå, något som i vart fall en av advokaterna hävdar är fel. Men, man konstaterar samtidigt att det är rättsväsendets ansvar att polis, åklagare och domstolar sköter sina uppgifter. Advokatrollen och dennes lojalitetsplikt redovisas på ett helt adekvat sätt. Man har analyserat och glädjande nog förstått den etiska konflikt som kan uppkomma mellan lojalitetsplikten och andra för klienten från objektiva utgångspunkter legitima intressen.

Advokatsamfundet inledde för två år sedan ett arbete med att ta fram en vägledning när det gäller att företräda svaga klienter. Den fastställdes av styrelsen i januari. Den beskriver olika etiska dilemman som advokaten, inte sällan ställs inför, när han företräder psykiskt sjuka, barn eller andra utsatta klienter. Sådana uppdrag ställer särskilda krav. Utan att åsidosätta lojalitetsplikten måste advokaten i de fallen vara extra uppmärksam och tillse att klientens intresse också från formella och objektiva utgångspunkter tillvaratas. Advokaten måste vara lyhörd för vad klienten uppger och samtidigt tydligt ange att det är åklagaren som har bevisbördan. Alldeles oavsett vilken inställning klienten har till åtalet. I den meningen måste advokaten alltid vara uppmärksam på att aldrig passivt medverka till att en oskyldig blir dömd, även om denne uppger sig vara skyldig. Kommissionen anser att Advokatsamfundet ska fortsätta detta arbete. Något som är lätt att efterkomma inom ramen för det löpande etikarbete som bedrivs, bland annat genom kostnadsfria etikutbildningar, Disciplinnämndens verksamhet och styrelsens tillsyn.

De fråga som kvarstår, men som inte omfattades av kommissionens mandat, är huruvida kontrollmakten fungerade. I detta fall kan man ju konstatera att så inte var fallet, eftersom dåvarande JK inte ens besvärade sig med att närmare granska de aktuella domarna. Hade han gjort det skulle han ha sett det som kommissionen nu redovisar. Något ansvarsutkrävande lär heller inte kunna bli aktuellt. De tjänstefel som må ha begåtts har för länge sedan preskriberats.

Bergwallkommissionens rapport visar att kontrollmakten i detta fall inte fungerade. Såväl åklagare, domstolar som JK begick allvarliga misstag. Denna rättsskandal behövde en Hannes Råstam, men också en Thomas Olsson, för att granska de åtta morddomarna. Genom deras arbete lades en grund för att i någon mån återställa förtroendet för rättsväsendet.

Advokaters och journalisters betydelse som rättsstatens väktare har fått ökad betydelse. Det var därför särskilt roligt att kunna ge Advokatsamfundets journalistpris 2015 till Peter Wolodarski. Han har inte bara genom sitt eget skrivande uppmärksammat myndighetsmissbruk och avsteg från den goda förvaltningen. Han har också lämnat ett jämförelsevis mycket stort utrymme åt journalister som Niclas Orrhenius, Majec Zaremba och Björn af Kleen med flera. Journalister som med stor omsorg, uthållighet och intelligent analys, identifierat allvarliga fel och brister hos enskilda myndigheter liksom obehagliga systemfel i vårt samhället. De representerar en förtroendeskapande journalistik som förtjänar respekt.