Situationen för kvinnorna och barnen i de kurdiska lägren al-Hol och Roj i Syrien är från humanitära utgångspunkter vidrig. Kvinnorna, kan till skillnad från barnen, vara såväl offer som förövare. I de fall misstanke råder om att kvinnorna begått brott ska mödrarna ställas till ansvar. Det måste på goda grunder emellertid starkt ifrågasättas om de frihetsberövande kvinnorna och barnen behandlas i enlighet med vad som följer av folkrätten.
Frågan om att repatriera dem som frivilligt anslutit sig till IS är inte okomplicerad. FN hävdar med rätta att medlemsstaterna har ett ansvar för att ta hem sina medborgare och att i förekommande fall åtala dem som misstänks ha gjort sig skyldiga till brott. Sverige har nu efter oändlig långbänk förklarat sig villigt att ta hem barnen, men icke mammorna. Aktiviteten kan inte beskrivas som hög. Sverige har inte heller begärt att frihetsberövade svenskar ska släppas. En hållning som inte är alldeles självklar att förstå.
Sju föräldralösa barn kom hem 2019 huvudsakligen tack vare en starkt engagerad släkting. Fler borde givetvis befrias från de fängelser de oförskyllt befinner sig i. Och de bör få åtföljas av sina mammor. Att skilja dessa barn från sina mammor är inte förenligt med Barnkonventionen. Och det gagnar inte en integration eller Sveriges säkerhet.
Läs gärna Världspolitikens Dagsfrågor om IS-familjernas öden!
Anne Ramberg 