Sverige ratificerade Barnkonventionen 1990. Där stadgas att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Samma princip kommer till uttryck i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Av stadgan liksom av Europakonventionen följer vidare att var och en har rätt till skydd för sitt privat – och familjeliv. I den svenska Utlänningslagens portalparagraf stadgas likaså, att i fall som rör ett barn, ska särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling, samt vad barnets bästa i övrigt kräver.
Man skulle ha kunnat hoppas att de riksdagspartier som kommit överens i flyktingfrågan, skulle ha respekterat dessa principer. Om man nöjer sig med att fundera på uppgörelsen i ett barnperspektiv är den inget annat än ett svek mot just dem som allra mest behöver vårt skydd. Nämligen barnen.
Uppgörelsen innebär att tidsbegränsade uppehållstillstånd införs. Konventionsflyktingarna, d.v.s. de som bedöms ha flyktingstatus enligt FNs Flyktingkonvention i fortsättningen ska beviljas tillfällig asyl under tre år. Den stora andelen som får asyl i Sverige utgörs dock av s.k. alternativt skyddsbehövande. Dessa ska endast beviljas uppehållstillstånd för ett år. Till detta kommer att anhöriginvandringen för denna stora grupp kommer begränsas högst avsevärt. Skärpta försörjningskrav införs för de som ändock ska få komma. Den relativt sett mycket lilla grupp som kallas övriga skyddsbehövande och som av humanitära skäl, beviljas uppehållstillstånd kommer fortsättningsvis inte heller att få stanna. Detta gäller även de barn som idag får uppehållstillstånd pga särskilt ömmande omständigheter. Det kan handla om svårt sjuka barn i behov av vård, barn som under lång tid anpassat sig till Sverige och barn som fått uppehållstillstånd pga situationen i hemlandet. I fortsättningen ska även dessa barn skickas tillbaka till en ofta synnerligen osäker framtid. Medicinska åldersbestämningar kommer att införas. ID kontroller på kollektiva transportsätt införs. Ingen särskild bestämmelse om uppehållstillstånd för barn införs.
Om man nöjer sig med att betrakta dessa besked från strikt humana utgångspunkter, står det helt klart att överenskommelsen kommer att leda till ökade problem för redan mycket ansträngda familjer. Konsekvensen blir en ökad otrygghet och sämre möjligheter för barn att överhuvudtaget integreras i det svenska samhället.
Detta svek mot barnen utgör ett feltänkt och cyniskt vågspel med oviss utgång, inte bara för barnen, utan för hela samhället. Konsekvenserna av att såväl de ensamkommande barnen, som de barn som kommer hit med sina föräldrar, inte ges möjlighet att se något hopp för framtiden är förödande. Det kommer med stor sannolikhet att skapa nya områden med människor som är präglade av utanförskapets boja. Det kan aldrig vara förenligt med barnens bästa.
Anne Ramberg 