Jag skrev i förra veckan ett blogginlägg på denna sida ”På spaning efter en regering med integritet”. Man kan möjligen fråga sig varför Advokatsamfundet ska delta i debatten om USAs avlyssning och FRAs påstådda samarbeten? Är det verkligen samfundets uppgift att kritisera regeringen för sin tystnad i denna fråga? Svaret på båda dessa frågor är enligt min mening obetingat ja.
Skälet till varför samfundet ska agera resolut är att det handlar om att försvara grundläggande demokratiska värden. Det är inte bara Advokatsamfundets skyldighet, utan det är alla enskilda advokaters uppgift. Advokater har ett särskilt ansvar att försvara den demokratiska rättsstaten och dess principer.
Dessa principer är inte bara hotade. De synes till och med närmast övergivna, av såväl Storbritanniens premiärminister som Sveriges regering, när det kommer till USAs massavlyssning. Utrikesministern har förkunnat att eftersom alla länder ägnar sig åt avlyssning så är USAs avlyssning av Europas medborgare och dess regeringschefer inte något att hetsa upp sig över. Det är en bekymmersam hållning. Särskilt i ljuset av att till och med USAs utrikesminister medgivit att avlyssningen gått för långt. Statsministern är något försiktigare i sina fåtaliga uttalanden i denna fråga. Han förefaller dock inte vilja distansera sig från utrikesministerns osedvanligt utmanande hållning, när det gäller universella mänskliga rättigheter, som dessa kommer till uttryck i konventioner och vår regeringsform. Detta är inte bara bekymmersamt. Det är ytterst allvarligt.
FN stadgan, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, liksom Europakonventionen tillkom som ett resultat av de övergrepp och lidanden som två världskrig inneburit. Man enades om att tillförsäkra den enskilde ett effektivt och universellt skydd mot staternas maktutövning. Detta skydd innefattar rätten att inte bli avlyssnad, liksom rätten att få uttrycka sin mening. Skyddet kan bara brytas om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Exempel på sådana inskränkningar är hot mot rikets säkerhet och terrorism. Därför finns det signalspaning. Denna övervakning måste för att vara godtagbar i ett demokratiskt samhälle ske under avgränsade och av lagstiftaren bestämda former. Det krävs behov, effektivitet och proportionalitet. Övervakningen måste kunna kontrolleras. Men, tillämpningen måste också åtnjuta förtroende hos medborgarna. Edward Snowdens avslöjanden synes tydligt visa att dessa förutsättningar inte är uppfyllda.
Den nuvarande ”FRA-lagstiftningen” föregicks under flera år av ett närmast ovärdigt lagstiftningsarbete. Försvarsdepartementets illa utarbetade promemoria, ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet” liksom den efterföljande promemorian ”Förstärkt integritetsskydd vid signalspaning” från samma departement, utvidgade rätten för FRA till att signalspana såväl i kabel som i etern. Därtill utvidgades försvarsunderrättelseverksamheten från att avse ”yttre militärt hot” till att gälla ”yttre hot”. Förslagen mötte oväntat motstånd och allvarlig kritik på flera områden från ett stort antal remissinstanser, däribland Advokatsamfundet. Den uppenbara risken för missbruk underströks.
Ett annat område som Advokatsamfundet särskilt kritiserade var den bristande regleringen av FRA:s metod- och systemutveckling. Det är där de stora och uppenbara bristerna finns – med lagstiftarens uttryckliga vetskap och goda vilja. Behandlingen av metadata lämnar nämligen mycket övrigt att önska och utgör i själva verket ventilen för FRA:s verksamhet. Kontrollmöjligheterna är därtill i det närmaste obefintliga.
Advokatsamfundet krävde också att FRAs signalspaning skulle erfordra beslut av allmän domstol. Detta blev det inget av. Man inrättade istället en hemlig specialnämnd som fick namnet ”Försvarsunderrättelsedomstolen” (ett semantiskt missfoster). Denna skiljer sig från en vanlig domstol i flera viktiga hänseenden. Detta ställer särskilda krav på att oberoendet och integriteten hos ordföranden i denna nämnd inte kan ifrågasättas. Det hade därför legat nära till hands att tro att detta krav skulle vara särskilt betydelsefullt för Försvarsdepartementet, liksom dess myndighet FRA. Regeringskansliet och departementet är ju genom FRA ”köpare” av Försvarsunderrättelsedomstolens tjänster i form av meddelade tillstånd.
Regeringen har sedan jämförelsevis lång tid berett frågan om utseende av efterträdare till ”domstolens” förste ordförande Runar Viksten. En av de sökande till tjänsten är en sedan väldigt många år verksam rättschef på just Försvarsdepartementet. Såväl departementets tidigare, som dess nuvarande statssekreterare har tillsammans med den nyligen avgångne generaldirektören för FRA, skrivit lysande och säkert mycket välförtjänta yttranden om sökandens förträfflighet och lämplighet för den sökta tjänsten. Men, alldeles oavsett hur skicklig, lämplig eller i övrigt klok vederbörande må vara, kan det inte vara rimligt att göra ”bocken till trädgårdsmästare”.
Jag kan inte låta bli att minnas invigningen av Försvarsunderrättelsedomstolen. Dåvarande försvarsministern var givetvis där. Han talade. Så gjorde också någon, jag minns inte vem, från FRA. Denne hälsade ”domstolens” förste ordförande, den utomordentligt förträfflige Runar Viksten, välkommen med orden ”Välkommen i gänget”! Jag tror mig minnas att han såg mycket olycklig ut. Det ska bli intressant att se vad regeringen kommer fram till.
”Vildsint kritik som bygger på missuppfattningar”. Så karaktäriserade Sveriges försvarsminister 2007 (inte samma minister som var med vid invigningen) den kompakta kritik som riktades mot förslaget att FRA, skulle få avlyssna alla samtal, läsa alla sms och fax som passerar Sveriges gräns utan någon som helst kontroll. Den vildsinta kritik som försvarsministern åsyftade kom bl.a. från Datainspektionen, SÄPO, Justitiedepartementet och Advokatsamfundet. Den bidrog till att väsentliga förändringar till det bättre infördes i lagstiftningen. Därför ska Advokatsamfundet och dess medlemmar, tillsammans med andra goda krafter i samhället, fortsätta att vara rättsstatens vakthund.
Anne Ramberg 