Frågan är aktuell och provocerande. Ånyo har det visat sig att djupt integritetskänslig information på olika områden, normalt åtkommen i öppna register, har publicerats på ”cyniska” sajter som drar nytta av den svenska offentlighetsprincipen. Vår svenska offentlighetsprincip är i det närmaste unik i världen. Den har ytterst tillkommit som ett skydd för demokratisk insyn i den offentliga förvaltningen. Meddelarskyddet och efterforskningsförbudet är tillkomna i syfte att garantera offentlighetsprincipens genomslag. Det kan beskrivas som ett sätt att kunna gå runt sekretessreglerna. Regelverket har dock kritiserats eftersom det innebär att personer som gör sig skyldiga till brott undgår ansvar och skyddas av lagstiftaren. Många gånger är det ytterst stötande att poliser och andra läcker känslig information i brottsutredningar, med åtföljande stor skada inte bara för brottsutredningen, utan ännu mer för den enskilde. I denna avvägning har lagstiftaren funnit att bristerna till trots, värdet av att kunna lämna information för publicering är större än den skada som kan uppkomma. Seriösa medier behöver kunna få tillgång till information. Sverige har också fått stå förebild, inte minst inom Europa, med helt andra traditioner vad angår öppenhet och insyn i maktens korridorer.
När teknikutvecklingen nu gör att information i en rasande hastighet sprids över världen kan det finnas anledning att ånyo närma sig denna fråga. Problemet idag är inte i första hand att medier sprider läckt information. Det anser jag fallen Manning och Snowden visat. IB-affären är ett annat exempel. Det är enligt min mening en skyldighet för medierna att avslöja den typen av maktmissbruk.
Nej, det stora problemet är dels sajter som i skydd av grundlagen missbrukar offentlighetsprincipen och yttrandefriheten, dels de sajter som av olika skäl står utanför det grundlagsskyddade området. När det gäller internetsajter typ Flashback, Ratsit, Extrakoll m.fl. är de uttryck för en hänsynslös exploatering av våra grundlagsskyddade rättigheter. Det är den typen av missbruk som leder till krav på strängare sekretessregler och mindre öppenhet.
Det bristande skyddet för den personliga integriteten i bl.a. kreditupplysningssammanhang har på senare år uppmärksammats av Integritetskyddskommittén och Yttrandefrihetskommittén liksom Datainspektionen. Kreditupplysningslagen ändrades 2011 i syfte att stärka den enskildes personliga integritet för grundlagsskyddade databaser, typ internet. Det finns idag ca tio kreditupplysningsföretag som har register över alla svenska fysiska personer över 15 år och juridiska personer. Vem som helst kan ur dessa få kreditupplysningar om enskilda och företag. Kreditupplysningslagens skyddsregler blir dock inte tillämpliga när upplysningar lämnas ut på en teknisk upptagning som usb-minne, cd- och dvd-skiva.
Regeringen har därför i en promemoria, Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173), som i dagarna varit ute på remiss, föreslagit ett starkare och hållbart integritetsskydd vid kreditupplysning genom nya medier. Det går ut på att när en kreditupplysning tillhandahållits t.ex. via tekniska upptagningar ska det alltid krävas att det finns ett legitimt behov hos beställaren och att en kopia av kreditupplysningen skickas till den person som förfrågan avser. Överträdelser ska föranleda straffansvar. Det ska också införas en skyldighet att rätta eller komplettera oriktiga eller missvisande uppgifter. Advokatsamfundet har tillstyrkt förslaget.
Så länge enskilda besöker sajter och i vissa fall dessutom betalar för att få kunskap om grannens inkomster, om grannen är intagen på kriminalvårdsanstalt eller om hustrun till grannen över gatan ansökt om skyddat boende, då har vi den lagstiftning vi förtjänar. Det vore sorgligt om det skulle gå så långt att vi skulle nödgas begränsa offentlighetsprincipen.
Anne Ramberg 