EBM:s attack på advokater

Statsråd och åklagare tävlar om vem som är mest indignerad och vem som kan uppvisa störst handlingskraft när det gäller Swedbank. Jag har på Advokatsamfundets hemsida idag kommenterat regeringens lagrådsremiss om penningtvätt och ekonomiska sanktioner m.m. riktade mot advokater. Nedan kommer jag att uppehålla mig vid EBM-åklagaren Langrots uttalande i dagens DI rörande Swedbanks beslut att inte lösa en av Swedbank anlitad norsk advokat från sin tystnadsplikt och att inte heller frivilligt lämna ut en av denne upprättad rapport. Åklagarens uttalanden är anmärkningsvärda och reser en rad centrala frågor om åklagarens rättstillämpning. Vissa uppgifter i artikeln är, om rätt återgivna, närmast häpnadsväckande.

Utgångspunkten är den husrannsakan som EBM genomförde på Swedbanks kontor under onsdagen och de beslag av handlingar som då gjordes. Min kritik handlar om åklagarens syn på advokatens tystnadsplikt och de lagregler som syftar till att säkerställa att advokatsekretessen värnas.

Advokaten har ett straffrättsligt ansvar för upprätthållandet av sin tystnadsplikt och är enligt rättegångsbalken skyldig att förtiga vad han fått kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver detta. Tystnadsplikten omfattar allt som anförtrotts advokaten inom ramen för advokatverksamheten, eller som advokaten i samband därmed fått kännedom om. I rättegångsbalken regleras också det så kallade beslagsförbudet. Det innebär bland annat att beslag inte får läggas på sådan skriftlig handling, vars innehåll kan antas vara sådant att advokaten inte får höras som vittne om det. Advokater får bara höras som vittne om det är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Dock föreligger en skyldighet för advokater (aldrig försvarare) att vittna i mål angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Och denna skyldighet gäller bara ifråga om vittnesplikten. Någon lagenlig skyldighet att tala med polis eller åklagare föreligger inte alldeles oavsett vad polis och åklagare må tycka om detta.

Utgångspunkten är således att en advokat inte får höras som vittne angående omständigheter som advokaten anförtrotts i sin yrkesutövning. Inte heller får en handling som innehåller sådan information, om den innehas av advokaten eller klienten, tas i beslag. Detta innebär att allt som advokaten erfarit som ett resultat av skyddad kommunikation omfattas av denna reglering. Allt som klienten har uppgett i förtroende till advokaten och de intryck och den information som advokaten har fått med anledning av sitt uppdrag omfattas av det så kallade frågeförbudet. Detta gäller även till förmån för banker som anlitar advokat även om det föreligger misstanke om brott.

Åklagaren ifråga uppger närmast kränkt att Swedbank försvårar EBM:s utredning genom att inte lösa advokaten från sin tystnadsplikt. Så må det vara. Det är dock något som åklagaren har att acceptera såvida det inte handlar om brott som stadgar lägst två års fängelse, vilket inte är fallet för något av de brott för vilka misstanke föreligger. Att åklagaren likaså önskar tillgång till advokatens rapport är fullt förståeligt. Men även här har åklagaren att respektera det så kallade beslagsförbudet, vilket innebär att det inte är möjligt att lägga beslag på handling som omfattas av advokatsekretessen och där advokaten inte kan tvingas vittna. Dessa regler följer av lag. Till detta kommer att det är fast praxis att åklagaren inte ensam beslutar i frågor om husrannsakan och beslag som rör advokatsekretess. Ett sådant beslut ska fattas av domstol. Det förefaller inte heller ha skett. Åklagarens uppgift att han inte anser att advokatens rapport omfattas av beslagsförbudet och att han inte vet vilka handlingar som omfattas av beslaget kan rimligen inte vara en korrekt uppgift.

Att människor i förtroende ska kunna vända sig till advokat och då vara garanterade att vad de anförtror advokaten – skriftligen eller muntligen – inte kommer till utomståendes kännedom, är en grundval i en demokratisk rättsstat. Skälen är flera. För att rättsutredningar och processer med mera ska kunna bygga på ett riktigt material måste advokaten erhålla fullständiga uppgifter från klienten. Det kan endast bli fallet om klienten är övertygad om att vad han eller hon anförtror advokaten inte förs vidare utan klientens medgivande. Också mer allmänt har det ansetts vara av vikt att klienter i förtroende ska kunna diskutera sina personliga och ekonomiska angelägenheter med advokater. Det är en viktig rättsstatlig princip. Om inte den som behöver advokathjälp kan lita på̊ advokatsekretessen kan klienten inte sägas ha den tillgång till advokat som ska finnas i en rättsstat.

Det är något som är djupt otillfredsställande med EBM. Att myndigheten förefaller genomsyras av ett inte obetydligt ogillande av advokater är uppenbart. Exemplen är alltför många. Problemet är bara att det i första hand inte är advokaterna som drabbas av myndighetens ignorans och oproportionerliga åtgärder. Det är den rättssökande allmänheten. Det är klienternas rättigheter det handlar om. Det minsta man kan begära är att åklagare vid Ekobrottsmyndigheten kan och tillämpar gällande lag.

En reaktion till “EBM:s attack på advokater

  1. Åklagaren verkar inte särskilt påläst om RBs regler om advokats tystnadsplikt till gagn för klient och rättssamhälle. Jag börjar förstå åklagarnas önskan att öppna asken genom att få utse vem som skall vara den tilltalades advokat. Kanske skall han eller hon också avlönas av åklagarmyndigheten. Vi är redan långt bortom rättssamhället på resa i österled. Kanske borde åklagaren fundera över det rättsliga i ett sådan rättsordning om åklagaren själv skulle hamna i den tilltalades ställe.

Kommentarsfunktionen är stängd.