Murdochimperiets avlyssningsskandal kan innebära ett allvarligt hot såväl mot den fria pressen som mot mediekoncentrationen inte bara i England utan också i vårt land. I England är det i och för sig förbjudet att betala tipspengar till polisen. Det likställs på mycket goda grunder med korruption. I Sverige ses detta däremot som fullt legitimt och i själva verket något som ska försvaras som ett led i meddelarskyddet. Detta är dock tillkommet i syfte att granska myndigheterna, inte för att tillgodose kommersiella intressen. Murdockskandalen kan inte förklaras som enskilda händelser eller som enskilda journalisters missbruk. Det handlar också om kultur och en utbredd sådan.
Premiärminister Cameron reagerade av naturliga skäl mycket starkt på vad som framkommit och initierade omgående en offentlig utredning med uppgift dels att utreda fel begångna av pressen och polisen, dels att se över regleringen av pressen. Han hänvisade i sitt tal till parlamentet särskilt till offren för avlyssningen. Det är lätt att förstå.
Samtidigt har under sommaren anklagelserna om att brittiska myndigheter varit involverade i bortförandet och fängslandet av misstänkta terrorister till hemliga fängelser utomlands eskalerat. Så har också uppgifterna att engelsk underrättelsetjänst i vart fall indirekt medverkat i tortyr. Information om detta ledde redan för ett år sedan till att en utredning tillsattes av engelska regeringen. Denna synes nu ha havererat då de väl respekterade människorättsorganisationerna lämnat arbetet till följd bl.a. bristande transparens och avsaknad av garantier från regeringens sida att verka för medverkan från de fängslade. Benägenheten från den engelske premiärministerns sida att med kraft inskrida till det öppna samhällets försvar i anledning av denna skandal är inte lika tydlig som när det gällde avlyssningsoffren.
Det kan möjligen tjäna till eftertanke att den konservativa premiärministern Margreth Thatcher i omedelbar anslutning till att hon avgick beslutade att Storbritannien, aldrig, under några omständigheter, fick använda sig av information som härrörde från offer för tortyr. Hon insåg nämligen att det aldrig går att förlita sig på dessa uppgifter och att de därför inte är trovärdiga. Hon ansåg också att delaktighet i tortyr står i strid med de grundläggande värden som en demokratisk rättsstat vilar på. Det förefaller dessvärre som om Margreth Thatchers insiktsfulla, om än självklara, ståndpunkt sedan många år övergivits. Istället har brittiska underrättelseofficerare instruerats att väga vikten av den efterfrågade informationen mot omfattningen av den smärta som den fängslade genomgick. Enligt uppgifter i engelsk press framgår att i de manualer som upprättas av M6 uppmanas underrättelseofficerarna innan de blev direkt involverade att noga överväga huruvida ”detention, rather than killing, is the objective of the operation”.
Jag kan inte låta bli att undra varför den mycket befogade uppståndelsen över Murdochskandalen inte motsvaras av samma indignation i anledning av avslöjandena om den brittiska regeringens medverkan i tortyr och fängslandet av misstänkta terrorister utomlands. Vad hände med omtanken om dessa offer?
Anne Ramberg 