Amatörjuridikens hot mot rättsstaten

I senaste utgåvan av tidskriften Fokus https://www.fokus.se/kronika/svenska-rattssakerheten-kraver-att-jurister-spelar-dumma/ har Johan Hakelius skrivit en krönika med rubriken ”Svenska rättssäkerheten kräver att jurister spelar dumma”. Hakelius ställer frågan varför Sveriges behov av skärpta lagar är så stor idag? Kanske beror det på svenska juristers bristande självkritik frågar han sig.

Det finns mycket att i sak säga om detta epos, vilket innehåller alla de kännetecken som brukar känneteckna de minde upplysta, de som hyllar populismen och andra Trumpistiska idéer.

Budskapet i Hakelius text är att Sverige har för stränga beviskrav. Han förefaller bejaka ett system där åklagaren inte ska ha till uppgift att styrka åtalet, åtminstone inte fullt ut Hakelius är inte jurist, och det märks. Men, Hakelius borde vara bekant med Sveriges grundlag, som föreskriver att all makt utgår från folket och att den utövas under lagarna. Domare och lagstiftare har att tillämpa svensk lag. Sverige är från alla utgångspunkter och i alla undersökningar ansett som en av världens främsta demokratier. Det är vi med utgångspunkt i vårt rättsväsende, vår brist på korruption och vårt engagemang för mänskliga rättigheter. I detta ligger att vi värnar rättsstatliga principer som bl a rätten till en rättvis rättegång. I dessa principer ligger att ingen skall dömas i ett brottmål med mindre övertygande bevisning föreligger. Denna princip gäller i hela den rättsligt civiliserade världen. Att tumma på den principen vore ytterst allvarligt för ett samhälle som anser sig vilja leva upp till de krav som sedan lång tid ställs på en rättsstat. Denna regel innebär bl.a. att skyldiga ibland frias. På rättsstatens altare har man ansett att detta är ett offer man får göra för att undvika ett värre ont – att en oskyldig döms till ansvar.

Svenska domare har lång utbildning, hög integritet och god förmåga att bedöma bevisning. För att kunna göra detta i ett brottmål krävs att man har bevistat rättegången. Det räcker inte med att tycka till från den bekväma fåtöljen. Att såsom Hakelius på ytterst lösa grunder gör ifrågasätta domstolarnas förmåga i detta avseende är rätt pretentiöst. Och vill man likväl göra detta bör man nog bekväma sig att åtminstone försöka formulera den alternativa principen. Från detta avstår Hakelius. Det är klokt. Men det gör hans bevisteoretiska försök rätt lättviktigt. Och förskräckande Trumpistiskt. Förvånande för att komma från en intellektuell.

Min tro och förhoppning är dock att även vår nya justitieminister kommer att upprätthålla rättsstatens principer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tidö-avtalet: En överenskommelse om makt

Den blivande statsministern presenterade en ”Överenskommelse för Sverige”. Det är en rubrik som förpliktigar. Sverige har, som välfärdsstat, under lång tid varit en förebild för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi har en av världens mest generösa tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftning. Vi har haft en human kriminalvård, starkt stöd för brottsoffer och en sjunkande brottsstatistik. Vi har varit föregångare att lämna internationellt bistånd. Sverige har därigenom vunnit respekt och legitimitet hos såväl dess invånare som i omvärlden.

Den överenskommelse som nu ingåtts mellan SD, M, KD och Liberalerna lämnar i detta hänseende många frågetecken. Den handlar inledningsvis om sex centrala områden som hälso- och sjukvård, klimat-och energi, kriminalitet, migration och integration, skolan, tillväxt och hushållsekonomi. Därtill vissa ordningsregler som förbjuder att något av samarbetspartierna samverkar med andra partier i riksdagen. En bestämmelse som från demokratiska utgångspunkter kan ifrågasättas.

Minnet är ibland kort. Kritiken mot Decemberöverenskommelsen och Januariöverenskommelsen var högljudd.

Man kan givetvis ha olika legitima synpunkter i sak, i inriktning och i detaljer på de olika förslagen. När det till exempel gäller skolan innehåller överenskommelsen en del goda tankar.

För egen del finner jag det dock ytterst sorgligt att överenskommelsen gällande kriminalitet, migration och integration är helt främmande för en human, demokratisk rättsstats krav på rättssäkerhet och integritet. Det kommer sannolikt att visa sig när Lagrådet ska yttra sig över dessa anmärkningsvärt långtgående förslag.

Jag beklagar också frånvaron av tillbörlig respekt för klimatkrisen och avsaknaden av rimligt verkningsfulla åtgärder för förbättrad integration.

En central fråga är om det är förenligt med de demokratiska principer som ligger till grund för vår regeringsform att Sverigedemokraterna tilldelas den stora makt, utan formellt ansvar, som överenskommelsen med M, KD och Liberalerna vittnar om. SD:s inflytande med politiska tjänstemän i regeringskansliet är anmärkningsvärt. Lite egenartat är att det i överenskommelsen ingår att utvidga tjänstemannaansvaret, samtidigt som det politiska ansvaret på detta sätt kan åsidosättas.

Man bör inte i första hand gratulera Jimmy Åkesson. Man bör istället ställa frågan hur det möjligt att M, KD och framförallt Liberalerna kunnat låna sig till detta? Är det så att den politiska integriteten får offras på maktens altare? Jag vet inte, men misstänker att drömmen om symbolisk makt kan påverka den bäste. När den reella makten överlåtits till SD förefaller ekvationen dock mer svårförståelig.