COVID-19-pandemin är ett allvarligt hot mot mänsklighetens hälsa. Regeringar världen runt vidtar därför brådskande åtgärder för att begränsa smittspridningen och för att skydda folkhälsan och tillhandahålla medicinsk vård till dem som behöver det. Det är ett sätt att försvara de mänskliga rättigheterna för hälsa och rätten till liv. Detta är nödvändigt. Men, dessa åtgärder begränsar samtidigt andra grundläggande rättigheter. Att särskilda åtgärder kan behöva vidtagas i krissituationer är inte konstigt. Därför finns också möjlighet att göra inskränkningar i de mänskliga rättigheterna såväl enligt Europakonventionen, EU-stadgan, som enligt vår grundlag. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg på denna blogg den 16 mars saknar Sveriges regering mycket av den makt som I andra länder tillkommer den verkställande makten i en krissituation, https://annerambergs.wordpress.com/2020/03/16/nar-ropen-skalla/. Ett skäl är att sådana befogenheter i Sverige endast kan användas vid krigstillstånd. Detta är ett uttryck för att lagstiftaren ansett en generellt maktbefogenhet vore alltför omfattande och kunna leda till missbruk. Det är en välgrundad ståndpunkt.
I många länder har långtgående inskränkningar i demokratiska rättigheter införts under åberopande av Coronaviruset. I vissa länder har närmast obegränsad makt överförts från parlament till regeringar. Ungern är ett sådant exempel. Också den svenska regeringen står nu i begrepp att begära att få utvidgade maktbefogenheter att i förordningsform besluta om saker som är grundlagsskyddade i vår regeringsform och som kräver riksdagsbeslut för att genomföras. Inte ens under andra världskriget efterfrågade regeringen motsvarande makt. Det tjänar till eftertanke.
Vissa människor riskerar att påverkas mer än andra, inte bara av viruset, utan också av de åtgärder som politikerna beslutar. Det kan handla om allt från sjuka som är i behov av vård, sjukvårdspersonal som samtidigt ska ta hand om barn och gamla i hemmet, anhöriga som inte får besöka sina svårt sjuka äldre, intagna på överfulla häkten och fängelser, ökat våld mot kvinnor och barn i hemmet, asylsökande i överfulla läger i avsaknad av hälso- och sjukvård, ensamkommande barn, exploaterade migrantarbetare, romer, varav 20 procent saknar rinnande vatten och 50 procent saknar inomhustoalett samt diskriminering och hatbrott riktade mot invandrare. Listan kan tyvärr göras lång.
Min uppfattning är att Sveriges regering utifrån den kunskap jag har, hitintills verkar ha hanterat Corona pandemin med integritet på ett föredömligt sätt. Man har inte låtit sig påverkas av ovidkommande hänsyn. Man har avstått från att visa opåkallad politisk dådkraft och lyssnat på expertmyndigheterna. Jag har ännu inte sett det förslag till lagrådsremiss som nu diskuteras. Det är därför inte möjligt att anlägga några specifika synpunkter på innehållet. Men jag skulle gärna se en analys över behovet av att överföra makt från riksdagen till regeringen och för det fall nödvändiga behov att snabbt kunna fatta vissa beslut skulle föreligga, varför dessa inte kan beslutas av riksdagen. Med dagens teknik borde det lätt kunna lösas. Det finns skäl att vara ytterst återhållsam med att sätta prejudikat som i vart fall indirekt gör avsteg från riksdagens makt och ansvar enligt regeringsformen.
Anne Ramberg 