”Aldrig hört ordet… – vaddå rättsstat?”

Sjuttio procent av världens befolkning lever idag i en diktatur. Antalet liberala demokratier är i världen tillbaka på 1989 års nivåer. Trettio år av demokratiutveckling har på några år raderats ut och förbytts i sin motsats.

Nedmonteringen av demokratin runt om i världen går fort. Brasilien, Indien, Mexico, Filipinerna, Ryssland och Turkiet har alla autokratiska ledare som kommit till makten genom demokratiska val. I Europa anses Ungern, Polen, Slovenien, Kroatien, Tjeckien, Grekland inte längre tillhöra vad man enligt vedertagna principer kallar en liberal demokrati. 

Rubriken ovan ”Aldrig hört ordet… -vaddå rättsstat?” är titeln på en nyligen publicerad rapport från Stiftelsen Rättsfonden skriven av Clarence Crafoord och Maciej Zaremba. http://www.rattsfonden.se/publicerat. Den handlar om vad svenska gymnasister vet om rättsstatens roll i en demokrati. Detta är inte någon uppbygglig läsning. Tvärtom. Resultatet är, som författarna till rapporten uttrycker saken, nedslående. Endast femton procent av eleverna skulle få godkänt om det hade varit ett prov i samhällskunskap. Och då är frågorna inte svåra http://www.rattsfonden.se/pdf/rattsfonden_220128.pdf.

I ljuset av att demokratin är på allvarlig tillbakagång i Europa, liksom i världen i övrigt, reser resultatet i rapporten många frågor. Inte minst hur dessa 85 procent av förstagångsväljarna ska kunna bedöma konsekvenserna av olika politiska förslag när de ska utnyttja sina demokratiska rättigheter att rösta i val till riksdag, kommuner och regioner. Det är mot denna bakgrund intressant och kanske inte så förvånande att konstatera att stödet för det populistiska partiet, Sverigedemokraterna, var anmärkningsvärt stort bland de yngre. Behovet av förkovran i demokratifrågor är påtagligt. 

Populistiska politiker och deras anhängare utnyttjar ofta polarisering som ett grepp för sin propaganda. Polariseringen bygger inte sällan på att man identifierar en såsom korrupt beskriven elit som utgör folkets fiende. Ett annat grepp är att identifiera en viss befolkningsgrupp såsom oönskad. Argumentationsmodellen bygger vanligen på ogrundad skrämselpropaganda syftande till att göra människor missnöjda, hotade och rädda. Därigenom antas medborgarna bli benägna att godta förslag som innebär omfattande integritetsintrång och dessutom innebär inskränkningar i rättssäkerheten. ”Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. En yttre eller inre fiende som påstås utgöra orsaken till alla problem utses. I dagens Sverige utgörs denna fiende av invandrare. Därmed förstås inte bara egentliga invandrare utan även deras i Sverigefödda avkomlingar. Den underliggande tanken är att ”packet skall bort”. Vi känner från historien igen detta tankemönster. Kolportörerna för dessa åsikter glömmer då gärna bort en del fundamenta. Ett är att historien visar hur farligt och orättvist det är att bunta ihop människor på det sätt som nu sker. En mer egoistisk aspekt är att de människor som direkt eller indirekt utpekas som icke önskvärda utgör en väsentlig orsak till Sveriges välstånd och den välfärd som vi åtnjuter. Stora delar av samhället skulle inte fungera om dessa personer försvann från Sverige. Från början var SD ensamma i denna sin osakliga och inhumana inställning. Numera har dess politik dock anammats av en stor majoritet i Sveriges riksdag. Efter att samhället beskrivs som varande i upplösning och djup kris brukar det heta att ett paradigmskifte ska genomföras som ska råda bot på de uppgivna missförhållandena. Tidöavtalet och regeringens retorik i partnerskap med SD är ett utmärkt exempel på detta. Avtalet innehåller förvisso reformer som kan ha fog för sig. Men i sina väsentliga delar – avtalets grundbultar – framträder just den populistiska främlingsfientligheten som jag ovan berört och därtill ett repressivt tilltal som saknar förankring i forskning och principerna för en liberal demokrati. Till populistens karakteristika hör också att man förringar klimathotet och den forskning som ligger till grund för politiken i snart sagt alla länder. När SD- företrädaren Martin Kinnunen framhåller att klimatmålen bara är text på papper (och att man därför kan ta lätt på dem) bär den politiska idiotin syn för sägen. Speglar detta avtalsflexibla förhållningssätt även synen på Tidöavtalet? Aningslösheten förefaller total. Istället presenterar man allehanda fantasifulla åsikter och alternativa fakta. I Sverige utmärker sig SD på ett anmärkningsvärt sätt när det bland annat gäller klimatfrågan. Allt i syfte att underminera demokratiska normer och institutioner. Därigenom hoppas man antagligen tillskansa sig makt inom ramen för det demokratiska systemet. Angrepp på media hör till bilden.

 Maktberusade populister utgör idag det stora hotet mot världens demokratier. Från detta är inte heller Sverige befriat. Antidemokratiska demagoger kommer inte till makten av egen kraft. De måste ha stöd av andra. Och på sikt spelar i detta hänseende Sveriges ungdom en ytterst viktig roll. Ungdomens demokratiska uppfostran är en angelägenhet av första ordningen.  I detta ljus är den nu publicerade rapporten från Rättsfonden en alarmsignal att ta fasta på.

För att hindra den synnerligen obehagliga utveckling som man kan se framför sig krävs därför att väljarna har förmågan att förstå vad en rättsstat innebär och vad som händer när rättsstaten nedmonteras. Detta förutsätter att de i vart fall har rudimentära kunskaper om vad som menas med en liberal demokrati och vilka principer som uppbär den. Först då kan problemen och hoten mot den demokratiska rättsstaten identifieras och bekämpas. Än finns det tid. Men, snart kan det vara för sent. Det gäller nu att ta krafttag vad gäller skolungdomens demokratiuppfostran.