”Vem ansvarar för Anne Rambergs twittrande?”

Så lyder rubriken på en artikel skriven av Jakob Heidbrink och publicerad på nätsajten kvartal.se. Författaren är docent i civilrätt vid Göteborgs universitet med uppgiven specialisering i järnvägsregleringsrätt.

Svaret på frågan är mycket enkelt. Det gör Anne Ramberg. Men, som Heidbrink riktigt påpekar är det Advokatsamfundets styrelses ansvar att göra sig av med en generalsekreterare som styrelsen saknar förtroende för. På samma sätt som det är ledamöternas ansvar att byta ut en styrelse som inte gör det den ska. Det är ju närmast självklart.

Heidbrink diskuterar min rätt att ta ställning i vad han kallar kontroversiella politiska frågor, liksom lämpligheten härav. Han nämner tre exempel; att jag kallade grovt rasistiska och hotfulla meningsmotståndare på Twitter för bruna råttor, att jag i Metoo debatten kritiserade medias i vissa fall otillständiga publiceringar och den bristande rättssäkerheten, samt att jag uttalat stöd för civil olydnad i vissa fall. Jag vidhåller givetvis alla de ståndpunkter jag givit uttryck för. De har en sak gemensamt. De tar sin utgångspunkt i respekten för grundläggande rättsstatliga principer. För det handlar just om principer.

Det finns i det sammanhanget tydligtvis skäl att erinra om Advokatsamfundets roll och uppgifter.

För det första är inte Advokatsamfundet någon ”ideologisk förening” (vad det nu är) som Heidbrink inte heller hävdar (uppdaterad pga felcitering). Advokatsamfundet är en privaträttslig organisation med vissa offentligrättsliga uppgifter. Advokatsamfundet är, i likhet med alla nationella advokatsamfund i demokratiska rättsstater, reglerat i lag. Reglernas syfte är i första hand att i klienternas intresse garantera de nationella advokatsamfunden oberoende och självreglering. I vissa länder är detta till och med grundlagsskyddat. I Sverige är advokater reglerade i rättegångsbalken. Härav följer bland annat att advokater är skyldiga att följa god advokatsed. Vad som är god advokatsed bestäms av Advokatsamfundet. Men tillsynen och utdömande av påföljder för brott mot god advokatsed är noga reglerat i lag. Justitiekanslern utövar tillsyn över Advokatsamfundets offentligrättsliga verksamhet. När det gäller beviljandet av inträde i Advokatsamfundet är också detta noga reglerat i rättegångsbalken. Till skillnad från förhållandena i många europeiska länder åtnjuter svenska advokater i grunden inget monopol. I Sverige kan vem som helst tillhandahålla juridiska tjänster dock med undantag för uppdraget som offentlig försvarare. Svenska advokater har istället en skyddad titel. För att beviljas inträde uppställs formella krav och att sökanden kan styrka sin lämplighet att utöva advokatyrket. Personer som inte beviljas inträde av styrelsen eller advokater som utesluts av Disciplinnämnden kan klaga direkt till Högsta domstolen.

Advokatsamfundets uppgifter är fastlagda i stadgarna. De består i att garantera en hög etisk och professionell standard hos advokaterna, att värna rättsstaten och rättssäkerheten, att iaktta advokaternas yrkesintressen och att värna ett enat advokatsamfund. För dessa uppgifter ansvarar styrelsen, Disciplinnämnden och kansliet. Generalsekreteraren är chef för kansliet och deltar aktivt i såväl styrelsens som Disciplinnämndens arbete.

När det gäller rättsstatliga frågor är det således Advokatsamfundets och dess generalsekreterares uppgift att värna rättsstaten och rättssäkerheten samt att delta i den rättspolitiska diskursen. Det gör vi också. Advokatsamfundet avger ca 130 remissyttranden årligen. De är alla svar på lagförslag. Lagstiftning är en direkt följd av politiska beslut. Advokatsamfundet är också representerat med experter i ett stort antal utredningar. För egen del har jag under de senaste två åren deltagit som expert i ett flertal utredningar av stor politisk betydelse. Det har bland annat gällt datalagring och hemlig dataavläsning. För närvarande är jag expert i en utredning som rör Barnkonventionen. Deltagande i lagstiftningsarbetet innebär att man tar ställning i frågor som har politiska implikationer. Utredningsväsendet med experter är en sedan lång tid väl etablerad tradition som saknar partipolitiska kopplingar.

Jag anser det är angeläget att vara transparent och markera samfundets ståndpunkt i olika centrala frågor. Till detta kommer uppgiften att föra en rättspolitisk debatt med utgångspunkt i de principer som Advokatsamfundet omfattar. Att alla uttlanden inte är uppe till prövning i samfundets styrelse är närmast självklart. En sådan ordning skulle, I dagens mycket snabba debattflöde, leda till en passivisering av samfundets opinionsbildande roll. I många frågor krävs snabbt agerande. Det kan i praktiken bara genralsekreteraren hantera med utgångspunkt i samfundets värdegrund och rättsstatliga principer.

Att en av Advokatsamfundets viktigaste uppgifter är att värna rättsstaten följer inte bara av stadgarna, utan också av internationella överenskommelser. UN Guiding Principles on Lawyers uttalar tydligt att det är advokatsamfundens och advokaternas uppgift att upplysa allmänheten om deras rättigheter och att värna människors fri -och rättigheter. Detta följer också av arbetsordningen för generalsekreteraren vars skyldighet det är att aktivt delta i den rättspolitiska debatten. Detta förefaller ogillas alldeles oerhört av vissa. Särskilt så här i valtider. Vad som är anmärkningsvärt är att nästan undantagslöst dessa mina kritiker tar sin utgångspunkt i min behörighet att uttala mig. På ytan förefaller sakfrågorna vara av mindre intresse även om realiteten givetvis är att de i sak ogillar den av mig redovisade ståndpunkten. Men det tycks anses enklare – och ofta mindre avslöjande – att hålla sig till behörighetsfrågan. På så vis slipper man att redovisa sitt eget tankegods. Jag noterar att även vissa journalister och politiker ger uttryck för denna inställning. Det tycker jag är anmärkningsvärt från principiella utgångspunkter. Kritisera gärna sakinnehållet. Men låt bli att ifrågasätta min rätt att ge uttryck för åsikter.

Detta sagt finns självklart enskilda ledamöter som inte delar Advokatsamfundets och min syn i rättspolitiska frågor. Det är något man får leva med i en organisation med ca 6 000 medlemmar, vars medlemskår naturligtvis hyser disparata åsikter i varje samhällsfråga. Att inte våga uttrycka åsikter i viktiga frågor inom Advokatsamfundets intressesfär därför att någon ledamot kan tänkas tycka annorlunda skulle innebära en död hand över samfundets roll i lagstiftningsarbetet och samhällsdebatten.

Jag finner avslutningsvis den uppenbara svårigheten att skilja på rättspolitiska frågor och partipolitik förvånande. Rättssäkerhet och rättsstatliga principer har i grunden ingenting med partipolitik att göra. En annan sak är att intresset att värna rättsstaten är svagare hos vissa och starkare hos andra. Det är kanske inte så konstigt i en tid och i ett land där mer grundläggande hot mot rättsstaten inte föreligger. Men ljudet i skällan lär bli annorlunda om de politiska förhållandena i Sverige skulle komma att likna dem i Polen, Ungern,Turkiet eller Venezuela. Det är därför viktigt att befästa rättssamhällets förskansningar redan innan så skett. Sedan är det för sent.

Advokatens samhällsansvar

Advokater har ett ansvar som sträcker sig längre än att företräda sin klient i ett enskilt ärende. Det är en vedertagen grundsats att det åligger advokater vid utförande av sitt uppdrag för en klient, att göra detta utifrån en vidare etisk kontext, än bara själva domstolsförhandlingen eller rådgivningen i det speciella fallet. Skälet till denna inställning är att advokaten har ett åtagande inte bara gentemot klienten, utan också mot samhället i stort. Denna utgångspunkt gäller även om advokater i Sverige inte anses ha någon egentlig lojalitetsplikt mot annan än klienten, till skillnad från vad som gäller särskilt i Common Law jurisdiktioner, där advokaten också är en domstolens tjänare, med en utvidgad lojalitetsplikt mot domstolen. Men, det är en annan sak. Det vidare samhällsansvaret är detsamma oavsett rättslig tradition. Advokaten har därför till uppgift att såväl inom ramen för det enskilda advokatuppdraget, som utanför detta, medverka till att rättssäkerhet och rättsstatliga principer alltid upprätthålls. Advokaten ska värna den demokratiska rättsstaten med de fri – och och rättigheter den ska skydda. Men detta räcker inte.

I advokatrollen ingår även ett vidgat socialt ansvar som sträcker sig längre än att värna rättsstaten. Det handlar om ett samhällsansvar också för nuvarande och kommande generationer. Det är inte så konstigt. Ett sådant ansvar bär vi alla på ett moraliskt plan. Men advokater har därutöver ett ansvar som följer av kraven på uthållighet och regler om företagens sociala ansvar, Corporate Social Responsibility, CSR. Enligt EUs strategi för CSR 2011-2014 definieras CSR som
”the responsibility of enterprises for their impacts on society”. Av detta följer att advokater berörs i åtminstone tre hänseenden; nämligen som rådgivare till företag, som ”underleverantör” av tjänst till företag, med åtföljande krav på att advokatbyrån lever upp till klientens CSR policy, samt i rollen som egen företagare.

I advokatens sociala och etiska ansvar ligger enligt min mening även mer än vad som följer av CSR i allmän mening. För advokater innefattar samhällsansvaret att bidra till att människor får tillgång access to justice. En alltför stor del av svenska folket saknar denna möjlighet. Rätten att få sin sak prövad är en grundläggande rättighet som inte bara ska vara förbehållen den välsituerade delen av befolkningen. Så är det nämligen idag. Det är i första hand givetvis statens uppgift att se till att medborgarna kan få sin sak rättsligt prövad. Men, när staten inte längre uppfyller sina plikter måste vi advokater bidra.

I många stater, framförallt i USA, är det obligatoriskt för advokater med upp till femtio timmars årligt pro bono arbete. Det förutsätts att advokater utan ersättning eller till starkt reducerat arvode lämnar biträde till personer med begränsade inkomster och till olika typer av välgörenhetsorganisationer eller NGOs med inriktning på mänskliga rättigheter och rule of law. I vissa stater är det en förutsättning för att bli ledamot eller för att få behålla sin licens att praktisera som advokat.

Kännetecknande för dessa jurisdiktioner är att de verkar i en miljö där välgörenhet är en inte bara accepterad, utan nödvändig samhällelig verksamhet. Detta då staten inte förmått att förse medborgarna med den välfärd på olika områden som vi har varit vana vid i Sverige. Här har välgörenhet närmast uppfattats som något mindre önskvärt och som förnedrande för mottagaren. Människors behov skulle tas om hand av staten. Så länge välfärden kunde finansierades med skatter fanns inte heller samma behov av privata pro bono initiativ. Men i takt med sämre ekonomi och försämrad access to justice uppkommer nya behov.

Redan i samband med nedmonteringen av rättshjälpen i slutet på nittiotalet införde Advokatsamfundet ett omfattande och alltjämt pågående projekt med gratis rådgivning runt om i landet, genom inrättandet av Advokatjourerna. Där kan enskilda få hjälp av en advokat med att identifiera det rättsliga problemet, få information om möjligheten att erhålla rättshjälp och rättskydd, samt anvisning vart sökanden ska vända sig för att få råd för att kunna lösa sitt problem.

Advokatsamfundet genomförde också ett omfattande projekt i samband med Tsunamikatastrofen. Det visade sig att samhället saknade resurser att bistå de drabbade. Vare sig rättshjälp eller rättsskydd kunde erhållas för de många frågor som aktualiserades. Vi tillhandahöll därför gratis rådgivning till alla som begärde hjälp med någon anknytning till katastrofen i en lång rad frågor. Svenska advokater runt om i landet lämnade rådgivning med tusentals timmar.

Advokater utför också dagligen obetalt pro bono arbete inom ramen för sina klientuppdrag. Detta gäller inte minst inom det humanjuridiska fältet. I ärenden där advokatens arvode är skattefinansierat och denne ersätts genom timkostnadsnormen förekommer detta regelmässigt. Advokater lägger nämligen av mänskliga hänsyn ned avsevärd tid, som aldrig ersätts. Förtvivlade och ibland desperata klienter är ofta hänvisade endast till sin advokat. Advokaten är den ende som klienten kan och vill anförtro sig åt. Sådan tid anses dock vara av kurativ karaktär och ersätts inte av allmänna medel. Advokater utför även pro bono arbete till företag som inte har råd att anlita advokat eller till institutioner och välgörenhetsorganisationer som behöver hjälp. Dessa insatser är omfattande.

Jag är dock fast övertygad att vi härutöver måste vidareutveckla advokatyrkets pro bono engagemang. Detta kan göras på många olika sätt. Den närmare utformningen kräver vidare analys. Men, det är min innerliga förhoppning att inom kort kunna etablera ett frivilligt institutionaliserat pro bono system inom ramen för Advokatsamfundets verksamhet. Det är ett sätt att ytterligare ta det samhällsansvar som åvilar advokatyrket.

Tillsynen kan vidgas, men får inte bli smakdomstol

I morgonens ekosändningar berättades om advokater på en större advokatbyrå som gjort avancerade skatteupplägg. Frågan ställdes till mig hur Advokatsamfundet ser på att advokater skatteplanerar och därigenom undandrar staten betydande skatteinkomster. Som jag nämnde i intervjun är Advokatsamfundets tillsyn över advokatkåren reglerad i lag. Vår tillsyn är med ett undantag begränsad till att endast omfatta advokatverksamheten. Vad advokater gör på sin fritid omfattas därför inte av vår tillsyn. Den nuvarande regleringen i rättegångsbalken innebär därför att Disciplinnämnden inte kan pröva handlanden utanför advokatverksamheten, som inte avser oredligt förfarande. Med det menas ekonomisk relaterad brottslighet, t.ex. bedrägeri, förskingring eller skattebrott.

Advokatsamfundets styrelse har i år tagit initiativ till en lagändring av innebörd att också advokats privata brottslighet ska kunna prövas av Disciplinnämnden. Det är nämligen inte godtagbart, att en advokat med den särskilda ställning i samhället och det särskilda ansvar som en advokat har, ska kunna göra sig skyldig till allvarlig brottslighet och alltjämt kunna vara ledamot av samfundet.

Men, det är också mycket viktigt att Advokatsamfundets tillsyn och Disciplinnämndens verksamhet inte utvecklas till att bli en etikett – eller smakdomstol, som utan tydliga regler dömer enskilda advokater endast med utgångspunkt i vad som för tillfället uppfattas som dålig moral. Skatteplanering är inte något som Advokatsamfundet kan ha någon synpunkt på. Om däremot advokater döms för skattebrott kan Advokatsamfundet agera.

Om detta skrev jag i min ledare i förra numret av tidskriften Advokaten.