Hur förvaltar vi vår frihet?

Jag har precis kommit hem från ett av årets höjdpunkter, årsmötet i International Legal  Assistance Consortium. ILAC är en organisation som har till huvuduppgift att bygga upp rättsväsendet i länder som varit i konflikt. Sedan starten för elva år sedan har organisationen sitt huvudkontor i Stockholm. Det leds av den internationellt mycket väl ansedde advokaten Christian Åhlund. Medlemmarna består av individer och organisationer från hela världen. ILAC har under sina elva år varit engagerat i en rad olika konfliktområden alltifrån Liberia, Irak, Afganistan och Mellanöstern, bara för att nämna några. Jag rekommenderar läsning av ILACs senaste expertrapport från Libyen. UD och SIDA har glädjande nog förstått och uppskattat vikten av ILACs arbete och därför finansierat en stor del av verksamheten.

Årets möte gick av stapeln hos en annan organisation med inriktning på rättsstat och mänskliga rättigheter, nämligen CEELI Institute i Prag. CEELI bildades efter andra världskriget med ambitionen att bidra till uppbyggnaden av demokratiska rättsstater i Europa. Idag är CEELI ett välrenommerat utbildningsinstitut med vilket ILAC och IBA Human Rights Institute, IBAHRI,  samarbetar. Organisationerna har bland annat gemensamt organiserat utbildning av irakiska domare och nu senast pågår ett stort projekt med att utbilda tunisiska domare.

Jag har förmånen att få sitta i styrelserna för dessa tre institutioner. Det är oerhört lärorikt och man fylls av ödmjukhet inför det engagemang och den kunskap som finns hos medlemmarna. Vid de årliga sammankomsterna med de mest framstående domare, åklagare, advokater och representanter från olika välgörenhetsorganisationer från hela världen, förs engagerade och insiktsfulla samtal. Utgångspunkten är rättssamhället och dess förutsättningar att återuppstå och långsiktigt överleva i resterna av uppslitande krig och konflikter. Jag skulle önska att fler utanför vår krets gavs möjlighet att ta del av de erfarenheter och den kunskap som ILACs medlemmar generöst delar med sig av. När man som vid detta årsmöte fokuserade på ”Transitional Justice” är det svårt att inte fundera över hur de demokratier som förutsätts ha passerat det vi kallar ”transition” förvaltar sin frihet och sina demokratiska institutioner.

Det får mig att tänka på Svea hovrätt, som i ett beslut nyligen tydligt visat att domstolen tar ansvar för rättsstaten och de principer den vilar på. I ett överklagat mål, beslutade hovrätten nyligen, att frige en person som dömts till över åtta års fängelse med hänvisning till proportionalitetsprincipen. Det var ett från principiella utgångspunkter mycket viktigt beslut.

Sverige klandras nämligen återkommande för sina långa häktningstider, liksom de ingripande restriktioner som normalt följer vid häktning. Att som i det aktuella målet låta människor sitta häktade upp till två år är ovärdigt ett land som gör anspråk på att vara en rättsstat. Att tvinga ännu icke dömda människor att under så lång tid sitta inlåsta på ett utrymme om cirka sju kvadratmeter med möjlighet till utegång en timme om dagen är tortyr. För det har därför såväl FNs som Europarådets antitortyrkommittéer vid upprepade tillfällen kritiserat Sverige. Acceptansen för åsidosättande av grundläggande principer förefaller att växa sig allt starkare. Det är bekymmersamt för att uttrycka sig milt.

Debatten om var gränsen för statens maktutövning ska gå är inte särskilt livlig. För den händelse någon diskussion överhuvudtaget äger rum är den näst intill uteslutande händelsestyrd eller tar sin utgångspunkt i ett påstått behov av ökade tvångsmedel och repressiva åtgärder. Det finns glädjande nog ett antal journalister med ett äkta intresse för  de principer som ligger till grund för den demokratiska rättsstaten. Få är dock de politiker, eller jurister för den delen, som på allvar för en principiellt inriktad debatt i frågor som berör rättsstatens kärna. När man försöker göra det riskerar man att bli betraktad som rättshaverist eller möjligen bara tjatig. Därför är det så fantastiskt inspirerande att träffa kunniga och engagerade personer som vill bidra till upprätthållandet av den demokratiska rättsstaten. Jag kan inte låta bli att nämna FNs förre rättschef, Hans Corell, i detta sammanhang. Han är en person som med stor integritet och aldrig sinande engagemang för de rättsstatliga principerna oegennyttigt bidrar till det samtal som är nödvändigt i en demokrati. Han ställer de obehagliga frågorna och han räds inte att kritisera de stora elefanterna. Ett sådant exempel är hans kritik av FNs säkerhetsråd. Ett annat är hans kritik av USAs hållning. Jag kan bara hålla med honom.

För egen del tycker jag att Sverige och Europa har visat prov på en oöverträffad feghet när det gäller att värna den enskildes rätt och internationell rätt. Vi åser under tystnad hur USA genom sin president medverkat i mord på sina egna och andras medborgare utanför USA. Det är en särskilt oroande utveckling i ljuset av att president Obama är en intellektuell välutbildad jurist med i övrigt djupt demokratiska och respektabla värderingar. Även han har hemfallit åt devisen ”ändamålet helgar medlen”.

Vad har då de obemannade flygplan som attackerar och dödar misstänkta terrorister samt  oskyldiga att göra med Svea hovrätts beslut att släppa en sedan över två år häktad i det s.k. Kokainmålet? Jo, det handlar om att det är lagstiftningen och rättstillämpningens uppgift att skydda den enskilde från att dennes mänskliga rättigheter åsidosätts. Om lagstiftaren och domstolarna överger respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna, som dessa har kommit till uttryck i konventioner och lagstiftning, då är vi farligt ute. När man läser de promemorior som upprättats på State departement i USA rörande tortyr och mord med hjälp av s.k. drönare tror man för en stund att man befinner sig en overklig värld. Men, så är det inte. Det var verklighet när det gäller de detaljerade instruktionerna om hur CIA på mest ”effektiva sätt” skulle tortera tillfångatagna misstänkta terrorister. Det är verklighet när det gäller principerna för hur USA anser sig med presidentens medverkan kunna beordra mord på egna och andras medborgare. För mig är det ofattbart att inte den del av världen som utger sig för att stödja rättsstaten och skyddet av mänskliga rättigheter kraftfullt reagera. Man kan givetvis än mer förarga sig över Putins skurkstat Ryssland och dess upprepade övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter. Exemplen är många och allvarliga. Magnitskijfallet är bara ett av flera. Ryssland är dessvärre inte ensamt i sin primitiva syn. Förväntningarna är heller inte högt ställda. Det skiljer Ryssland från USA, som tagit ett mycket stort ansvar när det gäller att försvara den europeiska demokratin och som i grunden värnar den demokratiska rättsstaten. Även om man inte alltid lyckas.

ILAC, IBAHRI och CEELI är nödvändiga i arbetet för att återskapa och upprätthålla rättsstaten. Det är med stor glädje och stolthet som jag deltar i detta arbete.

Rättssamhället – fundament i gungning?

Jag deltar i dagarna i Folk och Försvars  rikskonferens i Sälen. Första dagen handlade om rättsstatens utmaningar till följd av ökad extremism och nationalism i Europa. Det var en mycket intressant eftermiddag med anförande av Cecilia Malmström, Birgitta Ohlsson, Anders Thornberg m.fl. Nedan följer det anförande jag höll under rubriken Rättsstat i gungning.

Ett demokratiskt rättssamhälle kännetecknas bland annat av att den enskilde åtnjuter skydd mot statens i och för sig legitima maktutövning. Rättssamhället har till uppgift att skydda mänskliga rättigheter. Inget samhälle kan hävda att det uppfyller samtliga krav på rättssäkerhet. Alla är syndare. Mer eller mindre.  Detta innefattar även Sverige, som har fått motta välförtjänt kritik såväl från FN:s, som Europarådets antitortyrkommittéer. Kritiken har bl.a. gällt bristande rättssäkerhet och åsidosättande av minoritetsrättigheter. Trots dessa brister är Sverige enligt färska undersökningar från World Justice Project, om inte bäst i klassen – så i det närmaste.

I andra delar av Europa finner vi en avsevärt mörkare bild, även inom EU. Svåra problem föreligger i länder som Rumänien, Bulgarien, Ungern och Grekland, som alla har stora brister vad gäller rättssäkerhet. Inom det EU-rättsliga systemet innebär dessa nationella brister problem för hela unionen. Skälet för detta är det faktum att EU bygger på att vi erkänner varandras rättsordningar. Att vi i rättslig mening är jämlikar. Det förutsätter att rättsstatliga principer upprätthålls i samtliga medlemsländer. Annars riskerar man att den svagaste länken blir norm. Denna risk är uppenbar i takt med de ökade harmoniseringssträvanden som nu kommer till uttryck också från kommissionen. Det är en följd av de stora skillnader som alltjämt finns mellan medlemsländerna. Detta gäller särskilt på rättssamhällets område. Detta är bekymmersamt bl.a. med hänsyn till det nära samarbete och de ömsesidiga förpliktelser som följer av ett EU-medlemskap. Bristen på rättsstatlig kongruens har efter EUs utvidgning kommit att bli ett växande problem.

Efter Berlinmurens fall skulle alla de forna kommuniststaterna från Östeuropa bli medlemmar i EU. Och det fort. Så här med facit i hand kan man konstatera att utvidgningen inte lett till stabilitet. Tvärtom. Stora delar av sydöstra Europa har istället kommit att förknippas med extrem nationalism, korruption och annan allvarlig kriminalitet. Det bådar inte gott för rättssamhället.

”No free man shall be seized or imprisoned or stripped of his rights or possessions, or outlawed or exiled, or deprived of his standing in any other way, nor we will proceed against him, or send others to do so, except by the lawful judgment of his equals or by the law of the land.”

“To no one will we sell, to no one deny or delay right of justice”

Om man inte visste upphovet till dessa goda påbud skulle man kunnat tro att de utgjort utkast till Europakonventionen. Men citatet är hämtat från artiklarna 39 och 40 i originalversionen av Magna Charta. Den tillkom 1215. Johan utan land, utfäster genom detta dokument, access to justice utan kunglig inblandning. Vissa hävdar t.o.m. att detta utgör själva grunden för det rättsliga institut som kallas habeas corpus.

Det tog dock nästan 800 år och två grymma världskrig innan vi i Europa lyckades enas om skyddet för de mänskliga rättigheterna. Så skedde genom Europakonventionen, EKMR, och genom inrättandet av Europadomstolen.

Tanken bakom EKMR, FNs Tortyrkonvention liksom FN-stadgan och flera andra internationella överenskommelser är att de mänskliga rättigheterna är universella och som huvudregel inte kan efterges. Fråga är om minimistandards. Detta betyder att rättighetsskyddet inte är en nationell angelägenhet, där enskilda länder alldeles på egen hand bestämmer skyddets omfattning, utifrån vad makthavarna från tid till annan anser passande för deras politiska syften.

I och med 11 september och kampen mot terrorismen övergavs på sina håll en del av de grundläggande rättigheter som länderna under stor samstämmighet enats om. Den rättsstatliga fernissan visade sig vara tunn, mycket tunn. Detta inträffade inte bara i kända skurkregimer, utan också i en del Västländer med lång demokratisk tradition. Europakonventionen och Tortyrkonventionen gavs plötsligt en annan och mer inskränkande tolkning.

Ett trist exempel på detta är det USA som för en efterkrigsgeneration i stora stycken stått som en symbol för demokrati, the rule of law och rättsstatliga principers upprätthållande. Vi minns hur Bush-administrationen efter den 11 september förklarade krig mot terrorismen. Ett från ett folkrättsligt perspektiv tidigare okänt begrepp. Det s.k. kriget mot terrorismen har emellertid fått vittgående konsekvenser för hela världen. EU genomförde i en rasande takt alla de krav som USA ställde i omedelbar anslutning till dåden. Liksom senare krav på samarbete och överlämnande av information som efterfrågats.

Denna utveckling har, inom ramen för en omfattande nationell och internationell straff- och straffprocessrättslig lagstiftning, av mycket skiftande hänseendens flera hänseenden inneburit uppgivande av vedertagna rättssäkerhetsprinciper.

Arresteringsordern, de s.k. listorna om frysning av ”terrormisstänktas” tillgångar, penningtvättslagstiftningen, datalagringen är exempel på EU – lagstiftning som i det närmaste kan beskrivas som paradigmskiften i vart fall för Sveriges vidkommande. Datalagringen är dock ett svenskt bidrag. Den innebär att i princip alla trafikuppgifter om hur och med vilka enskilda och företag kommunicerar, sparas i flera år. Detta, utan att den minsta misstanke om brott föreligger. Vad som därefter händer med informationen är osäkert. Vi har förvandlats till vandrande GPS-sändare, med möjlighet för staten att i det närmaste följa varje steg som medborgaren tar. Och med efterföljande risk för senare ändamålsglidning och missbruk. Det som är tekniskt möjligt att åstadkomma blir ofta också lämpligt och till och med nödvändigt att göra. Teknikimperativet har vunnit mark. Möjligheterna för den kreative är oändliga!

I Sverige har vi dessutom infört s.k. preventiv avlyssning – inte bara för SÄPO utan också för den öppna polisen. Detta innebär omfattande möjligheter att använda hemliga tvångsmedel mot personer som ännu inte är misstänkta för något brott. Till detta kommer signalspaningen, som öppnar möjligheter att effektivt spana mot enskilda och grupper av enskilda. För ordningens skull vill jag understryka att det är rimligt och förmodligen nödvändigt att använda signalspaning i ren försvarsunderrättelseverksamhet och inom ramen för SÄPOS huvuduppgift att förhindra brott mot Sverige och statsledningen. Men, inte som ett redskap vid fisketurer inom ramen för de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet i allmänhet.

Effektiv brottsbekämpning kräver integritetsintrång. Men detta får aldrig medföra att man tummar på rättssäkerheten genom att t.ex. sänka beviskraven. Under medeltiden i Sverige förekom som bekant häxbränning. Där utpekades kvinnor som häxor och brändes på bål utan några som helst bevis. Den företeelsen hade sin grund i en obefogad rädsla eftersom tillgången på häxor är obefintlig. Nutidens rättsliga övergrepp sker däremot i ljuset av såväl inbillade som reella hot mot samhället. Terrorister finns nämligen. Men även terroristjakt måste ske med sans och omdöme.

Men, hotbilder, sanna eller falska, skapar rädsla. Detta i sin tur påverkar lagstiftaren. Det har bland annat lett till åsidosättande av såväl mänskliga rättigheter som rättssäkerhet. Och det har ökat repressionen i samhället. Men, uppenbarligen inte effektiviteten. Efter den 11 september har devisen ”ändamålet helgar medlen” vunnit terräng och dessvärre blivit verklighet – inte bara på terrorområdet.

Som det kanske mest skrämmande exemplet på denna utveckling är det av USA introducerade programmet med kidnappningar och systematisk tortyr av misstänkta terrorister. Efter 11 september tillfångatogs enligt uppgift från Europarådet ca 3000 misstänkta personer varav runt 100 på europeisk mark – och transporterades till s.k. ”black sites” världen över – inte sällan för vidarebefordran till Guantanamo på Cuba. De utsattes för tortyr enligt synnerligen detaljerade anvisningar, framtagna av ansedda jurister inom administrationen. Enligt uppgift anses 86 av de kvarvarande 166 fångarna på Kuba nu vara oskyldiga. Men kan inte friges för de har ingen stans att ta vägen.

Och vad gjorde då Europa? Ingenting!

Europaparlamentet fastslog däremot i en rapport från 2007 att CIA hade utfört 1245 hemliga flygningar avseende sådana tillfångatagna personer. Europa var inte bara tyst. Europa medverkade till dessa övergrepp. EU länder som Österrike, Belgien, Cypern, Danmark, Tyskland, Polen, Portugal, Rumänien, Spanien, Storbritannien och Sverige, upplät sina flygplatser för att dessa tusentals CIA-flygningar skulle kunna genomföras. CIA-plan fick landa och tanka i Europas huvudstäder. Men inte bara det, i vart fall i Polen och Rumänien tillhandahöll man dessutom hemliga fängelser, i likhet med t.ex. Syrien, dit CIA förde de tillfångatagna personerna och där de utsattes för tortyr. Också Sverige bidrog som bekant aktivt genom att dessutom överlämna två asylsökande egyptier till CIA för återtransport till det land de flytt ifrån.

Under Obama-administrationen har USA effektiviserat kriget mot terrorismen.  Olagliga kidnappningar och tortyr tycks nu ha ersatts med förarlösa plan som utför s.k. ”targeted killings” på andra länders territorium, av egna och andras medborgare.  Det beräknas att flera tusen personer avrättats på detta sätt. Och detta med presidentens uttryckliga godkännande. Ingen, som inte är direkt berörd, verkar ifrågasätta metoden. Europa är tyst. Man vill av förklarliga skäl ha goda relationer med USA. Så ock Sverige. Det senaste fallet med de terroristmisstänkta svenskarna med somaliskt ursprung som förts till USA reser därför många frågor. Man kan bara hoppas att detta inte är ett nytt ”Egyptenfall”.

Man kan också stillsamt undra vad världen och Europa sagt om motsvarande aktiviteter skulle utspelas sig på europeisk mark, eller om herrar presidenter i Ryssland eller Iran, skulle få för sig att göra motsvarande. Det är då principen om folkrätten och de mänskliga rättigheternas universella giltighet gör sig särskilt påmind.

I Europa pågår samtidigt en djupt illavarslande utveckling i flera länder. Rättssäkerheten är satt på undantag och mänskliga rättigheter åsidosätts dagligen. Domstolarnas oberoende inskränks. Yttrande – och tryckfriheten är hårt ansatt i länder som Ungern, för att inte tala om Putins Ryssland, där rättssamhället undergrävs dagligen. Det uppmärksammade Magnitsky-fallet är en påminnelse härom. För att komma till rätta med detta krävs ett utökat samarbete mellan EU och Europarådet.

Minoriteter förtrycks på många håll i Europa. Antisemitismen, liksom förtrycket av romer tar sig förfärande uttryck. Och inom EU höjs därtill nu röster för införande av visumtvång för enskilda befolkningsgrupper, nämligen romer. I ljuset av nutidshistorien är detta en skrämmande utveckling.

Men, egentligen är det inte så förvånande. En oroväckande tendens som efter 11 september gjort sitt intåg är just att tvångsåtgärder riktas mot grupper av individer istället för mot enskilda som är misstänkta för ett visst brott. Det riskerar att leda till att tvångsåtgärder frikopplas från lagen och ett övergivande av legalitetsprincipen. Om staten vidtar tvångsåtgärder mot grupper istället för mot enskilda som är misstänkta för visst brott kan människors engagemang i politiska eller religiösa organisationer givetvis förkvävas. Och det är väl måhända det som är meningen! Idag är det i första hand muslimer som röner denna uppmärksamhet. Imorgon kanske det är miljörörelsen eller människorättsaktivister. Vem vet.

Ett vidgat synsätt ”guilt by association” har introducerats. EUs strategi för att motverka rekrytering och radikalisering är ett sådant exempel. Såväl kommissionen som ministerrådet gjorde märkliga uttalade inför arbetet med denna lagstiftning, som i princip gick ut på att brott inte bara är lagbrott i straffrättslig mening, utan också ”bristande medborgaranda”. Det känns olustigt.

Främlingshat och extremism är symtom på ett samhälle i kris. Förra året tillskansade sig det högerextrema partiet Golden Dawn 21 platser i Greklands parlament. Motsvarande utveckling återfinns i Ungern, där det högerpopulistiska partiet Jobbik vunnit stora framgångar bl.a. genom att kräva lagstiftning om registrering av alla judar. De bruna fåglarna har ännu inte lämnat Europa.

Andra exempel på denna utveckling är Nationella Frontens Marine Le, Pen som erhöll stort stöd i det franska presidentvalet. Eller varför inte Sverigedemokraternas framgångar i vårt eget land. Grabbarna med järnrör har gjort sitt intåg i de europeiska parlamenten. Men, det är värt att komma ihåg att det inte behövs stor invandring för att extremism och fundamentalism ska uppkomma. Sannfinländarnas framgångar i Finland är ett utmärkt exempel härpå. Det räcker med hotbilder.

Det finns de som hävdar att denna utveckling inte har med den ekonomiska krisen att göra. Jag delar inte den bedömningen. Det står alldeles klart att den ekonomiska krisen påverkar samhälleliga värderingar. Så var det på trettio-talet och så är det idag. Detta utgör inte bara ett hot mot rättssamhället, utan på sikt också mot EU som union. Hela idén med EU vilar på en gemensam historia med gemensamma värderingar, till stor del inspirerade av franska revolutionens ideal; frihet, jämlikhet och broderskap. Det var dessa värderingar som ursprungligen ledde till att suveräna stater frivilligt gav upp sin suveränitet för den goda saken och att Kol- och Stålunionen skapades. För freden. Alla skulle vara jämlikar.

Den ekonomiska krisen hotar i själva verket hela grundtanken med EU. Eurozonen har blivit en hierarkisk organisation som präglas av allt annan än frivillig sammanhållning. Den har förvandlats till två grupper som står mot varandra; låntagare och borgenärer, där de senare bestämmer den politiska agendan. Det är aldrig bra.

I kölvattnet av denna ekonomiska kris, med nedskärningar och obefintlig eller negativ tillväxt, med upp till 25 procents arbetslöshet på sina håll och ekonomisk misär, skapas en grogrund för hat, främlingsfientlighet och extremism. På lång sikt är denna utveckling mycket farlig. Den skapar politisk instabilitet. Den motverkar hela grundtanken med EU som en sammanslutning för solidaritet och samarbete. Den hotar EU som koncept och den hotar det demokratiska rättssamhället. Det går bra att läsa George Orwells i hans debutroman ”Nere för räkning i Paris och London” som kom ut under den djupa depressionen 1933. Den åskådliggör på ett mycket trovärdigt sätt konsekvenserna av djup fattigdom. Som Per T Ohlsson skrev i en utmärkt ledare i Sydsvenskan förra året: ”Människor utan framtid har inget intresse av reformer för framtiden”.

Det kan i detta sammanhang kännas överflödigt att påpeka att kriminalisering av extraterritoriell terrorism inte löser de underliggande sociala och politiska problemen som finns. Utöver den ekonomiska krisen står vi inför försvarspolitiska, säkerhetspolitiska och rättsstatliga utmaningar, där teknikutveckling och internationaliseringen skapar stora möjligheter, men också betydande hot. Dessa kommer inte att försvinna. Teknikutveckling, liksom internationalisering kommer fortskrida med betydande implikationer för rättssamhället. Frågan är därför istället hur vi förhåller oss till fenomenen.

Ett rättssamhälle präglas inte endast av rättssäkerhet, utan också av rättstrygghet. Det åligger staten att skydda såväl sig själv, som egna och andras medborgare mot övergrepp. I detta ligger en konflikt. Det handlar om balansen mellan olika i sig legitima intressen. Brottsbekämpning och medborgerlig trygghet, å den ena sidan, samt rättssäkerhet och integritet å den andra.

EU som rättsstat kräver en någorlunda gemensam rättskultur. Det har vi inte i Europa. Men hoten mot unionen kommer inte bara från det forna öst eller från Grekland. De kommer också från länder med lång demokratisk tradition. När premiärminister David Cameron föreslog att man skulle stänga ner sociala medier i samband med upploppen i London för några år sedan, motiverade han det med att upploppen inte hade något med ”phony human rights” att göra. Det är tankeväckande att Johan utan land på 1200-talet var avsevärt mer insiktsfull än den demokratiskt valde premiärministern i samma kungarike, 800 år senare.

Rättsstaten i Europa är Nobels fredspris till trots, enligt min mening i gungning. Institutionernas auktoritet undergrävs, såväl nationellt som internationellt. När tilltron till rättssystemet skadas växer korruptionen. Den är utbredd i Europa och den firar nya triumfer på rättssamhällets bekostnad. För att motverka detta krävs att såväl rättsstaten som välfärdsstaten kan upprätthållas. Rätt och rättvisa går nämligen hand i hand. Och demokratin är inte ensamt tillräcklig för att skydda rättssamhället. Det har såväl historien som nutid klart visat.

 

 

En förmån att få arbeta för ILAC

Iraks advokater lever under vidriga förhållanden och behöver hjälp med allt från utbildning till att bygga upp sina egna organisationer.

 

Anne Ramberg tillsammans med irakiska advokater
som hon mött vid IBA:s möte i Warszawa.

 

Jag är styrelseledamot i ILAC, International Legal Assistance Consortium, som aktivt bidragit till att stödja uppbyggnaden av ett rättsväsende i Irak. ILAC har bland annat svarat för utbildning av Iraks domare och åklagare i ett omfattande projekt. Nu diskuteras utvidgat stöd till de irakiska advokaterna när det gäller att driva advokatverksamhet, bland annat i  ledarskap och teknikfrågor.

 

ILAC är en fantastisk organisation som har till huvuduppgift att bidra till uppbyggandet av rättsväsendet i länder som drabbats av konflikter och krig. Under ledning av generalsekreterare Christian Åhlund har ILAC nu också inlett ett arbete i Tunisien.

 

Det är en förmån att få delta i ILAc:s viktiga arbete